Mol allena
Åh, stackars mig!
Alldeles förskräckligt ensamt är det här när alla barn,( ja, till och med Lilla Hoppsan!) hundar och pappan är i Märsta några dagar.
Jag stannar hemma och arbetar, jag. Och njuter av egentiden...
Håhåjaja, hur gör man det?!
Har provat att zappa mellan hundrafemtioelva kanaler som alla visar program i liknande "Reality- genre."
(Fastnade på trean där en spinkis och en tjockis tydligen skall tvingas bo tillsammans och byta matvanor för en tid.
Meningen torde vara att de båda skall få bättre matrutiner och nå bättre vikt, lära känna och sluta förakta varandra.
Suck.)
Har också provat att lyssna på glad musik och tittat på roliga klipp på Youtube.
Så har jag ringt syster yster och avundats hennes husvagnssemester med familjen och kompisarna.
Pratat med smågrisarna i telefon där de befann sig hos farmor och absolut inte hade tid att prata med mig...
Men nej, inget hjälper.
Känner mig eländig, ensam och helt enkelt störtlöjlig.
Jag älskar ju att vara ensam! Vad har hänt mig?
Antagligen har jag varit det alldels för litet de senaste åren, har helt enkelt glömt bort hur det skall göras bäst.
Tja, kanske borde jag helt enkelt ge efter och dra på Piaf, korka upp rödvinet och gnugga skrivarknölarna.
Förmodligen får jag radera hälften i morgon, men kanske blir det några framsteg i mina försök till författande som går liiite trögt just nu.
Åh, jösses Amalia, ett år har nu gått på vikt programmet och spinkisen hyllas för att ha gått upp ett helt kilo efter enträgna ansträgningar!
Här kommer nu "Simon och Thomas" och gör om i det otäckaste hemmet jag sett på länge!
( Ett ungt par i sunkig lägenhet med vitrinskåp fyllt av kristall -och glas -figurer, afrikanska masker och strukturtapet på väggarna och lakan över sofforna) Detta kan bli bra...
Annars har jag ju senaste Oates boken på nattduksbordet.
Och skall upp klockan sju.
Älskade älsklingar
Alldeles förskräckligt ensamt är det här när alla barn,( ja, till och med Lilla Hoppsan!) hundar och pappan är i Märsta några dagar.
Jag stannar hemma och arbetar, jag. Och njuter av egentiden...
Håhåjaja, hur gör man det?!
Har provat att zappa mellan hundrafemtioelva kanaler som alla visar program i liknande "Reality- genre."
(Fastnade på trean där en spinkis och en tjockis tydligen skall tvingas bo tillsammans och byta matvanor för en tid.
Meningen torde vara att de båda skall få bättre matrutiner och nå bättre vikt, lära känna och sluta förakta varandra.
Suck.)
Har också provat att lyssna på glad musik och tittat på roliga klipp på Youtube.
Så har jag ringt syster yster och avundats hennes husvagnssemester med familjen och kompisarna.
Pratat med smågrisarna i telefon där de befann sig hos farmor och absolut inte hade tid att prata med mig...
Men nej, inget hjälper.
Känner mig eländig, ensam och helt enkelt störtlöjlig.
Jag älskar ju att vara ensam! Vad har hänt mig?
Antagligen har jag varit det alldels för litet de senaste åren, har helt enkelt glömt bort hur det skall göras bäst.
Tja, kanske borde jag helt enkelt ge efter och dra på Piaf, korka upp rödvinet och gnugga skrivarknölarna.
Förmodligen får jag radera hälften i morgon, men kanske blir det några framsteg i mina försök till författande som går liiite trögt just nu.
Åh, jösses Amalia, ett år har nu gått på vikt programmet och spinkisen hyllas för att ha gått upp ett helt kilo efter enträgna ansträgningar!
Här kommer nu "Simon och Thomas" och gör om i det otäckaste hemmet jag sett på länge!
( Ett ungt par i sunkig lägenhet med vitrinskåp fyllt av kristall -och glas -figurer, afrikanska masker och strukturtapet på väggarna och lakan över sofforna) Detta kan bli bra...
Annars har jag ju senaste Oates boken på nattduksbordet.
Och skall upp klockan sju.
Älskade älsklingar
Sockervadd och huvudvärk
Huvaligen, jag är på ett sådant oförklarligt dåligt humör i kväll.
Kanske kan jag skylla på det där fördömda ihållande regnet..Det har regnat mest hela sommaren nu, tycker jag.
Jag älskar mitt jobb, men tror att jag kanske arbetat litet för mycket på sistone. Det är litet småtufft att bara ha en ledig dag i taget.
Väl på jobbet mår jag toppen, men jag somnar nästan i bilen på väg hem.
Jag klagar nu, men jag tycker verkligen att det är ett fantastiskt underbart arbete jag har. =)
Vi hade en så härlig dag på Furuvik i fredags. Systeryster och hennes barn och pappa med mina, mötte upp mig och Lilla Hoppsan där .Ni kan tro att vi hade skoj innan vi återvände hem till norrland.
En sådan här skulle jag bra gärna luffa runt i en sommar.
Inbillar jag mig, de är väl knappast så komfortabelt inredda som dagens husvagnar.
Men bra mycket vackrare.
Förra veckan gick en av mina många "favoriter" ( vissa vårdtagare kommer man helt enkelt närmare än andra. Kanske för att man besökt dem mest, eller för att man helt enkelt fastnat för varann) bort på natten. Det var hemskt sorgligt och jag har ännu svårt att riktigt greppa att jag inte kommer att få träffa honom mer.
Arbetspasset innan satt jag på hans sängkant och lyssnade till den numera välbekanta berättelsen om hans liv.
Mitt i en mening stannade han plötsligt upp. Blicken förlorade sig i fjärran och det mjuka kvällsljuset från fönstret som föll in snett från sidan slätade ut de djupa fårorna i hans ansikte.
Jag vågade knappt andas; DOG han nu!?
Tyckte att en evighet passerade innan han fäste sin blick i min och fortsatte att tala.
Innan jag gick sa han att han var trött på livet och att han kände sig färdig med "det här".
Någonstans bakom min egoistiska sorg över att ha mistat en människa i min omgivning, finns också en glädje för hans skull. Jag är glad att han ändå verkade nöjd och belåten och hoppas och tror att han slapp lida och ha alltför ont.
Men tänk ändå att det gick så fort. Att vissa liksom verkar kunna bestämma sig för att dö och automatiskt bara gör det...
Ja, jag försöker för brinnande livet att förbereda mig på och kanske också förvänta mig fler bortgångar. Jag måste se det fullkomligt naturliga i det hela.
Egentligen är det ju enkelt;
jag arbetar med människor som befinner sig i slutskedet av sina liv, de kommer att gå bort inom snar framtid.
Det är bara så det är, och går inte att förhindra.
Jag är priviligierad, som får dela denna sista tid med dem, som får ta del av deras vardag och fylla en funktion och kanske till och med betyda något för dem.
Och Gudarna skall veta att de betyder mycket för mig med. Det gör de.
Fastän jag inte borde betraktar jag dem som vänner, hur kan man egentligen göra annat?
Jag berörs av de människor jag träffar på arbetet och de finns ju i mitt vardagliga liv.
Ibland tänker jag tillbaka på mitt liv och arbete i Märsta.
På kvällarna när jag skall sova ser jag framför mig hur jag går genom butikerna på Arlanda.
Jag ser mig själv utifrån, hur jag trippar fram på höga klackar, iklädd dräkt och på tok för mycket smink. Portföljen i handen och mobilen i fickan. Säljsiffror och prestationsångest i skallen. Kindpussas med franska chefer som röker cigaretter i munstycken och som jag inte vet någonting alls om.
Ser hur jag skyndar hem och genast tvättar ansiktet rent, suckar och konstaterar att jag ser för jäklig ut utan smink, hänger kavajen på vädring och masserar liktornarna.
Ligger i sängen och stinker parfym. Inte en, utan hunratals blandade till en migränframkallande sörja.
Jag minns så väl hur det kändes att stå på busshållsplatsen kvart över fem på morgonen, huttrande i strumpbyxor och knappt ens vaken.
Och det känns ibland som om det där gamla livet är något jag drömt. Kan det verkligen ha varit jag?
Jag kan knappt beskriva känslan jag har när jag nu kommer hem från arbetet om kvällarna!
Kan bara säga att det är fantastiskt att kunna hjälpa sina medmänniskor, att verkligen göra något för andra.
Nå, nu blev jag på litet bättre humör ändå:)
Förstår inte att jag kan bli så barnsligt stinslig och snäsig mot mina stackars barn i bland!
Jag som har så mycket att glädjas åt;
* Jag har längtat ut till skogen så ofantligt, och klev omkring där med barnen i kväll efter jobbet.
Lilla Hoppsan hade inte sovit något på dagen, så hans trötthet satte P för hjortronplockandet. Men nu har jag i alla fall fått det bekräftat att det faktiskt finns hjortron i år. Och mycket blåbär. Får väl fortsätta en annan dag.
* I morgon är jag ledig och far med familjen till Östersunds äventyrsbad. Jag är eld och lågor över de stundande vattenrutchkanorna.
* På världens bästa jobb har jag idag sjungit Dinah Washington´s "Since I fell for you" accopanjerad ( hur sjutton stavas det!?) av en 90- årig jazzbandstrumpetare inför dennes jazziga gamla vänner! Klämde i för kung och fosterland. =)
*Jag har svårt att slita blicken från tavlan jag köpte på loppis förra veckan. Kostade trettio kronor och är bara så ... ja, jag vet inte riktigt, men kanske trollbindande? Jag kan inte sätta fingret på vad som är så speciellt med den, tycker bara väldigt mycket om den.
* Jag kan sitta på bron med ett glas rödtjut i kväll! Ungarna sover, det är uppehåll i regnet och jag skall inte upp klockan sju i morgon.
*Viktigast av allt;
familjen är samlad! De stora två är hemma igen efter att ha haft det riktigt mysigt hos morfar, mormor och moster.
Avslutningsvis spelar jag Edit Piaf med L´Hymne à l´amour för fina Jonas, som liksom jag var förtjust i henne.
Må han nu vila i frid.
www.youtube.com/watch?v=1gTGmbA40ZQ&feature=fvw
Kanske kan jag skylla på det där fördömda ihållande regnet..Det har regnat mest hela sommaren nu, tycker jag.
Jag älskar mitt jobb, men tror att jag kanske arbetat litet för mycket på sistone. Det är litet småtufft att bara ha en ledig dag i taget.
Väl på jobbet mår jag toppen, men jag somnar nästan i bilen på väg hem.
Jag klagar nu, men jag tycker verkligen att det är ett fantastiskt underbart arbete jag har. =)
Vi hade en så härlig dag på Furuvik i fredags. Systeryster och hennes barn och pappa med mina, mötte upp mig och Lilla Hoppsan där .Ni kan tro att vi hade skoj innan vi återvände hem till norrland.
En sådan här skulle jag bra gärna luffa runt i en sommar.
Inbillar jag mig, de är väl knappast så komfortabelt inredda som dagens husvagnar.
Men bra mycket vackrare.
Förra veckan gick en av mina många "favoriter" ( vissa vårdtagare kommer man helt enkelt närmare än andra. Kanske för att man besökt dem mest, eller för att man helt enkelt fastnat för varann) bort på natten. Det var hemskt sorgligt och jag har ännu svårt att riktigt greppa att jag inte kommer att få träffa honom mer.
Arbetspasset innan satt jag på hans sängkant och lyssnade till den numera välbekanta berättelsen om hans liv.
Mitt i en mening stannade han plötsligt upp. Blicken förlorade sig i fjärran och det mjuka kvällsljuset från fönstret som föll in snett från sidan slätade ut de djupa fårorna i hans ansikte.
Jag vågade knappt andas; DOG han nu!?
Tyckte att en evighet passerade innan han fäste sin blick i min och fortsatte att tala.
Innan jag gick sa han att han var trött på livet och att han kände sig färdig med "det här".
Någonstans bakom min egoistiska sorg över att ha mistat en människa i min omgivning, finns också en glädje för hans skull. Jag är glad att han ändå verkade nöjd och belåten och hoppas och tror att han slapp lida och ha alltför ont.
Men tänk ändå att det gick så fort. Att vissa liksom verkar kunna bestämma sig för att dö och automatiskt bara gör det...
Ja, jag försöker för brinnande livet att förbereda mig på och kanske också förvänta mig fler bortgångar. Jag måste se det fullkomligt naturliga i det hela.
Egentligen är det ju enkelt;
jag arbetar med människor som befinner sig i slutskedet av sina liv, de kommer att gå bort inom snar framtid.
Det är bara så det är, och går inte att förhindra.
Jag är priviligierad, som får dela denna sista tid med dem, som får ta del av deras vardag och fylla en funktion och kanske till och med betyda något för dem.
Och Gudarna skall veta att de betyder mycket för mig med. Det gör de.
Fastän jag inte borde betraktar jag dem som vänner, hur kan man egentligen göra annat?
Jag berörs av de människor jag träffar på arbetet och de finns ju i mitt vardagliga liv.
Ibland tänker jag tillbaka på mitt liv och arbete i Märsta.
På kvällarna när jag skall sova ser jag framför mig hur jag går genom butikerna på Arlanda.
Jag ser mig själv utifrån, hur jag trippar fram på höga klackar, iklädd dräkt och på tok för mycket smink. Portföljen i handen och mobilen i fickan. Säljsiffror och prestationsångest i skallen. Kindpussas med franska chefer som röker cigaretter i munstycken och som jag inte vet någonting alls om.
Ser hur jag skyndar hem och genast tvättar ansiktet rent, suckar och konstaterar att jag ser för jäklig ut utan smink, hänger kavajen på vädring och masserar liktornarna.
Ligger i sängen och stinker parfym. Inte en, utan hunratals blandade till en migränframkallande sörja.
Jag minns så väl hur det kändes att stå på busshållsplatsen kvart över fem på morgonen, huttrande i strumpbyxor och knappt ens vaken.
Och det känns ibland som om det där gamla livet är något jag drömt. Kan det verkligen ha varit jag?
Jag kan knappt beskriva känslan jag har när jag nu kommer hem från arbetet om kvällarna!
Kan bara säga att det är fantastiskt att kunna hjälpa sina medmänniskor, att verkligen göra något för andra.
Nå, nu blev jag på litet bättre humör ändå:)
Förstår inte att jag kan bli så barnsligt stinslig och snäsig mot mina stackars barn i bland!
Jag som har så mycket att glädjas åt;
* Jag har längtat ut till skogen så ofantligt, och klev omkring där med barnen i kväll efter jobbet.
Lilla Hoppsan hade inte sovit något på dagen, så hans trötthet satte P för hjortronplockandet. Men nu har jag i alla fall fått det bekräftat att det faktiskt finns hjortron i år. Och mycket blåbär. Får väl fortsätta en annan dag.
* I morgon är jag ledig och far med familjen till Östersunds äventyrsbad. Jag är eld och lågor över de stundande vattenrutchkanorna.
* På världens bästa jobb har jag idag sjungit Dinah Washington´s "Since I fell for you" accopanjerad ( hur sjutton stavas det!?) av en 90- årig jazzbandstrumpetare inför dennes jazziga gamla vänner! Klämde i för kung och fosterland. =)
*Jag har svårt att slita blicken från tavlan jag köpte på loppis förra veckan. Kostade trettio kronor och är bara så ... ja, jag vet inte riktigt, men kanske trollbindande? Jag kan inte sätta fingret på vad som är så speciellt med den, tycker bara väldigt mycket om den.
* Jag kan sitta på bron med ett glas rödtjut i kväll! Ungarna sover, det är uppehåll i regnet och jag skall inte upp klockan sju i morgon.
*Viktigast av allt;
familjen är samlad! De stora två är hemma igen efter att ha haft det riktigt mysigt hos morfar, mormor och moster.
Avslutningsvis spelar jag Edit Piaf med L´Hymne à l´amour för fina Jonas, som liksom jag var förtjust i henne.
Må han nu vila i frid.
www.youtube.com/watch?v=1gTGmbA40ZQ&feature=fvw
Måndag, måndag.
Jag och barnen har varit hos pappa i fyra underbara dagar. Varmt och skönt har det varit, och vi har hunnit med det viktigaste; morgon och nattdopp (en massa bad där i mellan förstås) , Norrtäljebesök och båttur på havet.
Lilla Hoppsan följde med hem till Mörtis igår kväll, men de två stora är kvar några dagar. Givetvis känns det ovant och tyst här hemma, och jag är inte så litet avundsjuk på dem som får ha sommarlov på Sjötorpet.
Suck, en annan måste ju jobba.
Vi var i Spillersboda och köpte glass, tog sedan en tur förbi Furusund och flöt bra långt på svallet efter Silja Line. Lilla Hoppsan var förstummmad inför synen av den väldiga båten. Lillnöffe tyckte att vi också skulle införskaffa en sådan och undrade hur mycket den skulle kunna tänkas kosta :)
Två som njuter av att vara på sjön.
Idag börjar jag inte förän klockan två och skall hinna med den hel del praktiskt och viktigt innan dess. Alltså borde jag inte sitta här, men jag är hopplös.
Jag måste ringa ett par samtal nu, men drar mig som alltid för det. Undrar ibland om jag är på väg att utveckla telefonskräck.
Det får bli ett kort och trist inlägg i dag, men härliga bilder får ni några i alla fall.
Lilla Hoppsan blir ensambarn i veckan. Välbehövligt kanske? Annars är han ju ett med storebror för det mesta.
Dagar på stranden
Vi har haft många härliga sommardagar och kvällar, men nu äntligen har regnet kommit.
Välbehövligt är det minst sagt, men jag oroar mig för att det aldrig kommer att sluta när det nu väl har börjat.
Det känns ganska tydligt att jag jobbar 100 % nu, har ännu svårare än vanligt att hålla mig vaken om kvällarna. Och de korta lediga dagarna räcker inte långt för att ladda upp batterierna precis. Men jag tycker verkligen om mitt sommarjobb. Jag trivs mycket bra och tycker när jag är där att dagarna går förvillande snabbt.
Anledningen att jag blir så slut är nog alla dessa känslor som man brottas med hela dagen. Hela tiden tänker man miljoner tankar och känner miljarder känslor.
Barnen verkar tycka att det är ok att vara på dagis/ fritids några dagar i veckan, (det blir ungefär tre) så det känns inte lika ohyggligt att de blir utan sommarlov i år.
Regniga dagar som dessa blir förstås Snörpan outhärdligt rastlös och uttråkad, men det gäller att göra det bästa av situationen. Exempelvis kan man ju låta ungarna gå på skattjakt i huset. Jag brukar rita små teckningar med ledtrådar och gömma undan, som de skall följa till en skål jordgubbar eller några bullar som alltså är skatten. Det tar oftast ett tag för dem att snoka igenom hela huset, och den tiden har jag alltså för mig själv att ligga på sängen och lösa korsord eller framför datorn, kanske...:)
Annars är det allra bästa förstås att ha en vän med ett gäng ungar i matchande åldrar som mina! Regniga dagar ( soliga med förstås) kan mammorna dricka kaffe och snattra i oändlighet, medan de mindre spelar spel eller bygger kojor.
Lillnöffe har faktiskt blivit litet jämnare i humöret på sistone. Kanske dumt att ens säga något, jag vet mycket väl att sådant där kan ändras i en grisblink. Men visst hoppas jag innerst inne att det värsta stormiga trotset är över. För det här året i alla fall.. Så är det väl snart Lilla Hoppsans tur att börja med de där fasonerna. Pust ;-)
Vi har en målare här som kämpar på med att måla om vårt hus! Jag återkommer förstås med fler bilder vad det lider. Men snyggt blir det, törs jag lova.
Nej, en kortis blev det visst i dag, jag skall nu bege mig ner på byn för ett viktigt möte. Egenföretagarplanerna/drömmarna har liksom hamnat litet på hyllan ett tag nu, men de är inte bortglömda. Långt ifrån. Och snart , alldeles snart är det ju höst.
Välbehövligt är det minst sagt, men jag oroar mig för att det aldrig kommer att sluta när det nu väl har börjat.
Det känns ganska tydligt att jag jobbar 100 % nu, har ännu svårare än vanligt att hålla mig vaken om kvällarna. Och de korta lediga dagarna räcker inte långt för att ladda upp batterierna precis. Men jag tycker verkligen om mitt sommarjobb. Jag trivs mycket bra och tycker när jag är där att dagarna går förvillande snabbt.
Anledningen att jag blir så slut är nog alla dessa känslor som man brottas med hela dagen. Hela tiden tänker man miljoner tankar och känner miljarder känslor.
Barnen verkar tycka att det är ok att vara på dagis/ fritids några dagar i veckan, (det blir ungefär tre) så det känns inte lika ohyggligt att de blir utan sommarlov i år.
Regniga dagar som dessa blir förstås Snörpan outhärdligt rastlös och uttråkad, men det gäller att göra det bästa av situationen. Exempelvis kan man ju låta ungarna gå på skattjakt i huset. Jag brukar rita små teckningar med ledtrådar och gömma undan, som de skall följa till en skål jordgubbar eller några bullar som alltså är skatten. Det tar oftast ett tag för dem att snoka igenom hela huset, och den tiden har jag alltså för mig själv att ligga på sängen och lösa korsord eller framför datorn, kanske...:)
Annars är det allra bästa förstås att ha en vän med ett gäng ungar i matchande åldrar som mina! Regniga dagar ( soliga med förstås) kan mammorna dricka kaffe och snattra i oändlighet, medan de mindre spelar spel eller bygger kojor.
Lillnöffe har faktiskt blivit litet jämnare i humöret på sistone. Kanske dumt att ens säga något, jag vet mycket väl att sådant där kan ändras i en grisblink. Men visst hoppas jag innerst inne att det värsta stormiga trotset är över. För det här året i alla fall.. Så är det väl snart Lilla Hoppsans tur att börja med de där fasonerna. Pust ;-)
Vi har en målare här som kämpar på med att måla om vårt hus! Jag återkommer förstås med fler bilder vad det lider. Men snyggt blir det, törs jag lova.
Nej, en kortis blev det visst i dag, jag skall nu bege mig ner på byn för ett viktigt möte. Egenföretagarplanerna/drömmarna har liksom hamnat litet på hyllan ett tag nu, men de är inte bortglömda. Långt ifrån. Och snart , alldeles snart är det ju höst.
