Mol allena
Åh, stackars mig!
Alldeles förskräckligt ensamt är det här när alla barn,( ja, till och med Lilla Hoppsan!) hundar och pappan är i Märsta några dagar.
Jag stannar hemma och arbetar, jag. Och njuter av egentiden...
Håhåjaja, hur gör man det?!
Har provat att zappa mellan hundrafemtioelva kanaler som alla visar program i liknande "Reality- genre."
(Fastnade på trean där en spinkis och en tjockis tydligen skall tvingas bo tillsammans och byta matvanor för en tid.
Meningen torde vara att de båda skall få bättre matrutiner och nå bättre vikt, lära känna och sluta förakta varandra.
Suck.)
Har också provat att lyssna på glad musik och tittat på roliga klipp på Youtube.
Så har jag ringt syster yster och avundats hennes husvagnssemester med familjen och kompisarna.
Pratat med smågrisarna i telefon där de befann sig hos farmor och absolut inte hade tid att prata med mig...
Men nej, inget hjälper.
Känner mig eländig, ensam och helt enkelt störtlöjlig.
Jag älskar ju att vara ensam! Vad har hänt mig?
Antagligen har jag varit det alldels för litet de senaste åren, har helt enkelt glömt bort hur det skall göras bäst.
Tja, kanske borde jag helt enkelt ge efter och dra på Piaf, korka upp rödvinet och gnugga skrivarknölarna.
Förmodligen får jag radera hälften i morgon, men kanske blir det några framsteg i mina försök till författande som går liiite trögt just nu.
Åh, jösses Amalia, ett år har nu gått på vikt programmet och spinkisen hyllas för att ha gått upp ett helt kilo efter enträgna ansträgningar!
Här kommer nu "Simon och Thomas" och gör om i det otäckaste hemmet jag sett på länge!
( Ett ungt par i sunkig lägenhet med vitrinskåp fyllt av kristall -och glas -figurer, afrikanska masker och strukturtapet på väggarna och lakan över sofforna) Detta kan bli bra...
Annars har jag ju senaste Oates boken på nattduksbordet.
Och skall upp klockan sju.
Älskade älsklingar
Alldeles förskräckligt ensamt är det här när alla barn,( ja, till och med Lilla Hoppsan!) hundar och pappan är i Märsta några dagar.
Jag stannar hemma och arbetar, jag. Och njuter av egentiden...
Håhåjaja, hur gör man det?!
Har provat att zappa mellan hundrafemtioelva kanaler som alla visar program i liknande "Reality- genre."
(Fastnade på trean där en spinkis och en tjockis tydligen skall tvingas bo tillsammans och byta matvanor för en tid.
Meningen torde vara att de båda skall få bättre matrutiner och nå bättre vikt, lära känna och sluta förakta varandra.
Suck.)
Har också provat att lyssna på glad musik och tittat på roliga klipp på Youtube.
Så har jag ringt syster yster och avundats hennes husvagnssemester med familjen och kompisarna.
Pratat med smågrisarna i telefon där de befann sig hos farmor och absolut inte hade tid att prata med mig...
Men nej, inget hjälper.
Känner mig eländig, ensam och helt enkelt störtlöjlig.
Jag älskar ju att vara ensam! Vad har hänt mig?
Antagligen har jag varit det alldels för litet de senaste åren, har helt enkelt glömt bort hur det skall göras bäst.
Tja, kanske borde jag helt enkelt ge efter och dra på Piaf, korka upp rödvinet och gnugga skrivarknölarna.
Förmodligen får jag radera hälften i morgon, men kanske blir det några framsteg i mina försök till författande som går liiite trögt just nu.
Åh, jösses Amalia, ett år har nu gått på vikt programmet och spinkisen hyllas för att ha gått upp ett helt kilo efter enträgna ansträgningar!
Här kommer nu "Simon och Thomas" och gör om i det otäckaste hemmet jag sett på länge!
( Ett ungt par i sunkig lägenhet med vitrinskåp fyllt av kristall -och glas -figurer, afrikanska masker och strukturtapet på väggarna och lakan över sofforna) Detta kan bli bra...
Annars har jag ju senaste Oates boken på nattduksbordet.
Och skall upp klockan sju.
Älskade älsklingar
Kommentarer
Postat av: faster
det borde kanske heta moll allena
Trackback
