SKRIVLUST

Det var ju skolavslutning i kyrkan för Storsnörpan igår.
Nu är hon ingen ettagluttare längre, konstigt nog.
Jag kan aldrig vänja mig vid att tiden rusar fram så fort som den gör. Man tror det verkligen inte, inser det inte, men man ser det på barnen.
Och det känns i hjärtat då, vill jag lova.
Det kniper hårt, hårt, när jag liksom vaknar upp och ser på dem med nya ögon. Ser på dem i deras fulla längd och förstår att de inte är så små och nära som jag tagit för givet att de alltid skall vara.
Det är svårt att ta till sig detta, att de inte alltid kommer att förbli dem de är idag. Att livet inte alltid kommer att vara så här.
Svårt att se framför mig hur de skall formas och leva sina egna liv allt mer och mer....
Instinktivt vill jag ju stanna tiden. Instinktivt vet jag att den bästa tiden är nu.  Att det är viktigt att ta vara på den.


                                 

                    Uppallad framför en syrén tillsammans med sin bästis.

                 


Efter rektorns avslutningstal och en stunds frenetiskt letande efter pojkarna i den stora folkmassan ute på kyrkbacken, for vi hem till berget och åt lasagne med min mormor och morfar som kom på besök. Mormor och Snörpan gjorde en fin sommartårta av maräng och grädde, och vi åt tills det stod ur öronen på oss.
Så promenerade vi i kvällningen, någon sol såg vi knappt till, det var rätt många dagar sedan sist, tyvärr.
Just det känns ju litet trist, en skolavslutning borde ju per automatik innehålla strålande solsken, kan man tycka.
Men vi var nog rätt nöjda ändå, allihop.

                            


                                                     
                                Till och med arga Lillnöffe åt med god aptit.
   
                                                                
                                        Vackert blomster hade vi i alla fall.
                                      
Idag har varit en regnig och lugn lördag. Pojkarna for till leklandet nere i Sundsvall med sambon, medan jag och Snörpan mest latade oss. Vi gjorde en insats och sådde gräsfrö ute på de kala plättarna, men låg sedan på sängen och läste ett bra tag. Nu har Snörpans bästis just kommit och skall stanna över natten, och de försvann snabbt ut i regnet på små äventyr.

 
 Snörpan vill minsann bli fotograf! Här har hon förevigat en slö mamma.
                             
För egen del hoppas jag på en fortsatt harmonisk afton. Det ligger en brie i kylskåpet och kanske, kanske orkar jag hålla mig vaken för en film med sambon ikväll. Men då skall det vara något riktigt bra också.

Jag är inget riktigt Springsteen- fan, kvällens låtval bevisar säkert det. Men jag har börjat intressera mig mer och mer för honom, och just denna lyssnade jag och Snörpan på i bilen tidigare idag.
Mycket mysigt, men hög volym och regnstrimmiga vindrutor. 
Jag blir liksom litet sömnig och dov av den, men får ändå en stark längtan till någonstans.
Kan inte säga vart, men någonstans dammigt, rökigt och helt annat. Långt borta och totalt annorlunda...
 Vad känner ni när ni hör  "I´m on fire" ?  ( Min stora storasyster som är Sveriges största Springstee-fan får kanske lov att tipsa mig om några fler godbitar. Just nu är det mest denna och "Dancing in the dark " som jag lyssnar på.)
www.youtube.com/watch?v=xzQvGz6_fvA&feature=related

I morgon skall jag ägna litet sliptid åt min senaste lilla älskling, denna fantastiska gamla skolbänk. Dubbel!
Innan jag far till en vän och sörplar kaffe och klappar hästar , samt blir snuttad om fingrarna av nya vingliga kalvar. :)

                                                        

Ps. Ni gör väl mig den tjänsten att ni verkligen lyssnar igenom låtarna jag lägger upp? Drar upp volymen ordentligt och i alla fall ger dem en chans?