Utan rubrik höll det visst på att bli!
Jag och Lilla Hoppsan är ensamma hemma i helgen.
Det känns så klart en smula tomt, men vi gör det bästa av situationen.
Just nu äter vi popcorn och dansar galet till Nina Simone och andra gamla favvisar på spellistan.
( Jag konstaterar att han tyvärr ärvt mina och Lillnöffes stela moves, det är visst bara Storsnörpan som som fått de sydamerikanska rytmerna med fadersblodet.)
Resten av gänget befinner sig i Stockholmstrakten; ungarna just nu hos de älskade kusinerna och sambon på utställning med byrackan. Som fantastiskt nog kom tvåa i sin stora klass på Sveriges största Rottweiler utställning!
Hurra och grattis!
Vår fina tysk, en midsommarfin Tyr och dito Storsörpa.
Det har varit fina dagar här i norr, med en del regn över midsommarhelgen då jag ändå jobbade, så det kunde väl göra just detsamma, men nu med riktigt sommarväder på sistone.
Det höll i alla fall upp och var lagom trevligt på midsommaraftons förmiddag, då det blev en tur till den lilla skogsbyn Kälen. Där firades det medeltida bröllop och handlades av diverse knallar. Inget smågrodornahoppande för min del, men barnen tog i alla fall en svängom runt stången.
Lagom tills det var dags för mig att fara till jobbet klockan två, började det att regna, och vid det laget var vi alla mätta och belåtna.
Lilla Hoppsan och hans blåögda ...syssling blir det väl, ställer upp för varann i vått och torrt :)
Lilla Hoppsan vill gärna hjälpa sin knappt sex månader yngre bästis så mycket som möjligt, exempelvis med att gå uppför trappan, att resa sig efter ett fall och som här att dricka ur ett glas. Han verkar tro att han är bra mycket äldre och kunnigare, ha ha.
En ledig dag fick vi besök av Snörpans lärarinna och hennes två pojkar. Det blev en mycket lyckad dag med picknick på vår medelhavsliknande strand. En massa lek för ungarna och en hel del pladdrande för oss vuxna.
" Ni stora bara pratar och pratar hela tiden när ni träffas. Jag ska aldrig bli så där tråkig när jag blir vuxen! " Fnös Snörpan föraktfullt häromdagen. :)
Jag minns så väl hur jag själv tänkte i liknande banor som barn. Jag förundrades över hur konstigt och trist det verkade vara att vara vuxen. Jag kunde inte förstå att de aldrig lekte och knappt ens umgicks med sina vänner. För de flesta verkade det räcka att tala i telefon med varandra en gång i veckan och skratta gott åt gamla tider. Suck.
Jag har säkert skrytigt om det förut, men vårt tillhåll är verkligen jordens bästa! Långgrunt och med kokheta sandbankar, fantastisk vy och total avsaknad av strandraggare och annat spännigt pack. Här är man totalt ensam och harmonisk. Bara att släppa valkarna fria.
Dundra fram över stranden med de gamla handväskorna ( som en underbar vårdtagare brukar kalla dem ) fladdrandes, skulle man kunna göra om man så ville. Ingen ser, förutom en och annan björn eller järv!
Mina små ociviliserade skogsbarn till rumpnissar, och de mer världsvana badbyxepojkarna, på grodjakt.
Snörpans lärarinna, tillika min vän, har också en brunbränd lintott. Jag tycker om den här bilden för de vackra kontrasternas skull, och för att den säger så mycket om personerna på den.
Lillnöffe är förvillande lik sin bästis som går på samma dagisavdelning, både till sätt ( pust ) och utseende.
Jag vet ju att jag själv också hade sådana färger som barn om sommarn; kritvitt och pepparkaksbrunt.
Och min käre far kallades i sin tur, av ännu inte helt klar andledning, för " Kritnegern från Krylbo" när han var liten knodd på fyrtiotalet. (Jag måste forska bättre i det där, inte fanken kom ju han från Krylbo, men det kanske låg så bra i munnen?)
Ja, och på jobbet går det bara bra.
"Fina fisken!" kan jag svara ibland när någon kollega frågar hur det är, och det svaret förstärker nog deras djupt rotade fördomar mot oss Stockhomare en aning. Tydligen används inte sådant uttryck här. Konstigt prat.
Men jag får även annars ibland känna mig som en riktig söderkis, då jag inom arbetet besöker " Stockholmskan" i grannbyn.
Hon är född i huset hon nu bor i, men flyttade till huvudstaden som tonåring för att få utbildning och arbete. Hon säger själv att hon är Stockholmska i själ och hjärta och myser riktigt när jag kommer och knackar på. "Åh, nu kan vi snacka du å ja! " Och så pratar vi om allt det braiga med storstan, allt det vi saknar och försakat, medan jag värmer mat åt henne och stökar på i stugan.
Annars tycker de flesta jag besöker att det är märkligt och kanske en smula ologiskt att jag flyttat till Lillmörtsjön från Stockholm. Lillmörtsjön av alla ställen. Men just det faktumet bereder mig också många goda samtal. De känner alla till denna bortglömda lilla by och har många historier att berätta om den, många att fråga om och en del har till och med själva bott här.
"Tänk att på Lillmörtsjön var varendaste mänska snäller å gohjärtad! " Utbrast en dam som körde mjölkannor och skolbussen här då det begav sig. "ho var liksom ett annat slags fölk." Det är väl bara att hoppas att jag smittas av den andan.
Att jag ärver Lillmörtsjöns invånares björnstyrka och salighet och allt vad det annars talas om. För tydligen så mättade kvinnorna här fjorton hungriga munnar med sitt slit i skogen och med djuren , medan de födde barn i parti och minut och torkade snor på desamme. Uppå det var de generösa och medkännande, men kanske viktigast av allt ; redigt folk.
Att vara redig är av stor vikt och jag märker att jag själv också börjat tycka det!
Jag skulle kunna gå på i en evighet om arbetet på hemvården. Det finns så mycket att berätta, jag får vara med om så mycket annorlunda och mestadels skoj, som jag skulle vilja dela med er. Men jag skriver ju litet på sidan av också, och har faktiskt så smått börjat ha med mig kameran till jobbet. De som vill , blir fotade, och jag undrar om jag inte kommer att bli tvungen att påbörja ett nytt stort projekt med materialet.:)
Men jag vill säga att det är en fantastika känsla detta, att komma hem om kvällen och känna att jag verkligen gjort en insats. Att jag betytt något för någon idag, och att jag verkligen har varit till någons hjälp.
Jag berörs så mycket av de jag möter, på alla sätt och vis, och jag vet att jag i min tur berör dem. Varje kväll summerar jag min arbetsdag och går igenom den grundligt. Alla jag mött finns med mig då, men oftast finns någon eller några där som stannar ännu ett tag i mitt medvetande innan jag somnar in för natten. Det är så mycket känslor i detta yrke, jag har svårt att hantera dem ibland!
Nej, om jag skulle välja nåt flott att spela som avslutning.....( Ni kommer nog få höra mig gå på om jobbet i kommande inlägg.)
Jag har verkligen fortfarnade inte kommit ur " I´m on fire" bubblan, jag vill spela den mest hela tiden. Men det har jag ju redan gjort för er, och så även Solomon Burke´s " Cry to me" som aldrig går ur.
Men vi drar väl till med Elvis då. " Don´t " får det bli, som jag gillar hemskt mycket. Så fulländad med de där "Doowooparna" i bakgrunden och partierna där han drar på så braxerna spricker.
www.youtube.com/watch?v=ajKWC5fg-0M
Egentligen borde jag väl hylla Michael Jackson i afton. För även om jag aldrig varit någon fanatisk beundrare av honom, så tycker jag ju att det är hemskt tragiskt och sorglit att han gått ur tiden. Ja, jag blev faktikt riktigt chokad då jag hörde om det på radion i morse.
Han som skulle ligga i sin lilla syrgaskammare tillsammans med sin kära apa Bubbles, tills han blev trehundra år eller äldre. Hade jag kallt räknat med.
Mycket abrupt och tråkigt slut. Kan bara ana vad som snart kommer att börja skrivas om honom. Tänk er själva hans barns, föredetta fruars, och sekreterares memoarer! Kommer ni att kunna motstå dem? Det vete håken om jag kommer att kunna det. Den mannen har verkligen faschinerat och förbryllat en hel värld bra länge.
Och nu råder stor sorg över världen, med all rätt. Man kan ju inte annat än räkna honom som en av de största.
Säkerligen kommer han att ligga på samma dammiga och hyllade hylla som Monroe, Elvis, Hendrix, Sinatra och enstaka fler som du måste anses vara retarderad för att inte veta vilka de var. Så småningom kommer säkerligen Madonna att ligga där också, men sedan kan jag inte komma på några fler nu levande som kan tänkas kvala in där....
Kan ni?
Annat som Lilla Hoppsan ärvt av sin mor, förutom sin stela dans; den goda smaken för Marabou mjölkchoklad, kalamataoliver och Dr Pepper.Icke att förglömma, visst brås han på mig; han sitter gärna ensam på trappan och lyssnar på fåglar och filosoferar. :)
Nej nu ska här vattnas då solen just gått ner. Kryddland och mig.
Hej påre.
Det känns så klart en smula tomt, men vi gör det bästa av situationen.
Just nu äter vi popcorn och dansar galet till Nina Simone och andra gamla favvisar på spellistan.
( Jag konstaterar att han tyvärr ärvt mina och Lillnöffes stela moves, det är visst bara Storsnörpan som som fått de sydamerikanska rytmerna med fadersblodet.)
Resten av gänget befinner sig i Stockholmstrakten; ungarna just nu hos de älskade kusinerna och sambon på utställning med byrackan. Som fantastiskt nog kom tvåa i sin stora klass på Sveriges största Rottweiler utställning!
Hurra och grattis!
Vår fina tysk, en midsommarfin Tyr och dito Storsörpa.
Det har varit fina dagar här i norr, med en del regn över midsommarhelgen då jag ändå jobbade, så det kunde väl göra just detsamma, men nu med riktigt sommarväder på sistone.
Det höll i alla fall upp och var lagom trevligt på midsommaraftons förmiddag, då det blev en tur till den lilla skogsbyn Kälen. Där firades det medeltida bröllop och handlades av diverse knallar. Inget smågrodornahoppande för min del, men barnen tog i alla fall en svängom runt stången.
Lagom tills det var dags för mig att fara till jobbet klockan två, började det att regna, och vid det laget var vi alla mätta och belåtna.
Lilla Hoppsan och hans blåögda ...syssling blir det väl, ställer upp för varann i vått och torrt :)
Lilla Hoppsan vill gärna hjälpa sin knappt sex månader yngre bästis så mycket som möjligt, exempelvis med att gå uppför trappan, att resa sig efter ett fall och som här att dricka ur ett glas. Han verkar tro att han är bra mycket äldre och kunnigare, ha ha.
En ledig dag fick vi besök av Snörpans lärarinna och hennes två pojkar. Det blev en mycket lyckad dag med picknick på vår medelhavsliknande strand. En massa lek för ungarna och en hel del pladdrande för oss vuxna.
" Ni stora bara pratar och pratar hela tiden när ni träffas. Jag ska aldrig bli så där tråkig när jag blir vuxen! " Fnös Snörpan föraktfullt häromdagen. :)
Jag minns så väl hur jag själv tänkte i liknande banor som barn. Jag förundrades över hur konstigt och trist det verkade vara att vara vuxen. Jag kunde inte förstå att de aldrig lekte och knappt ens umgicks med sina vänner. För de flesta verkade det räcka att tala i telefon med varandra en gång i veckan och skratta gott åt gamla tider. Suck.
Jag har säkert skrytigt om det förut, men vårt tillhåll är verkligen jordens bästa! Långgrunt och med kokheta sandbankar, fantastisk vy och total avsaknad av strandraggare och annat spännigt pack. Här är man totalt ensam och harmonisk. Bara att släppa valkarna fria.
Dundra fram över stranden med de gamla handväskorna ( som en underbar vårdtagare brukar kalla dem ) fladdrandes, skulle man kunna göra om man så ville. Ingen ser, förutom en och annan björn eller järv!
Mina små ociviliserade skogsbarn till rumpnissar, och de mer världsvana badbyxepojkarna, på grodjakt.
Snörpans lärarinna, tillika min vän, har också en brunbränd lintott. Jag tycker om den här bilden för de vackra kontrasternas skull, och för att den säger så mycket om personerna på den.
Lillnöffe är förvillande lik sin bästis som går på samma dagisavdelning, både till sätt ( pust ) och utseende.
Jag vet ju att jag själv också hade sådana färger som barn om sommarn; kritvitt och pepparkaksbrunt.
Och min käre far kallades i sin tur, av ännu inte helt klar andledning, för " Kritnegern från Krylbo" när han var liten knodd på fyrtiotalet. (Jag måste forska bättre i det där, inte fanken kom ju han från Krylbo, men det kanske låg så bra i munnen?)
Ja, och på jobbet går det bara bra.
"Fina fisken!" kan jag svara ibland när någon kollega frågar hur det är, och det svaret förstärker nog deras djupt rotade fördomar mot oss Stockhomare en aning. Tydligen används inte sådant uttryck här. Konstigt prat.
Men jag får även annars ibland känna mig som en riktig söderkis, då jag inom arbetet besöker " Stockholmskan" i grannbyn.
Hon är född i huset hon nu bor i, men flyttade till huvudstaden som tonåring för att få utbildning och arbete. Hon säger själv att hon är Stockholmska i själ och hjärta och myser riktigt när jag kommer och knackar på. "Åh, nu kan vi snacka du å ja! " Och så pratar vi om allt det braiga med storstan, allt det vi saknar och försakat, medan jag värmer mat åt henne och stökar på i stugan.
Annars tycker de flesta jag besöker att det är märkligt och kanske en smula ologiskt att jag flyttat till Lillmörtsjön från Stockholm. Lillmörtsjön av alla ställen. Men just det faktumet bereder mig också många goda samtal. De känner alla till denna bortglömda lilla by och har många historier att berätta om den, många att fråga om och en del har till och med själva bott här.
"Tänk att på Lillmörtsjön var varendaste mänska snäller å gohjärtad! " Utbrast en dam som körde mjölkannor och skolbussen här då det begav sig. "ho var liksom ett annat slags fölk." Det är väl bara att hoppas att jag smittas av den andan.
Att jag ärver Lillmörtsjöns invånares björnstyrka och salighet och allt vad det annars talas om. För tydligen så mättade kvinnorna här fjorton hungriga munnar med sitt slit i skogen och med djuren , medan de födde barn i parti och minut och torkade snor på desamme. Uppå det var de generösa och medkännande, men kanske viktigast av allt ; redigt folk.
Att vara redig är av stor vikt och jag märker att jag själv också börjat tycka det!
Jag skulle kunna gå på i en evighet om arbetet på hemvården. Det finns så mycket att berätta, jag får vara med om så mycket annorlunda och mestadels skoj, som jag skulle vilja dela med er. Men jag skriver ju litet på sidan av också, och har faktiskt så smått börjat ha med mig kameran till jobbet. De som vill , blir fotade, och jag undrar om jag inte kommer att bli tvungen att påbörja ett nytt stort projekt med materialet.:)
Men jag vill säga att det är en fantastika känsla detta, att komma hem om kvällen och känna att jag verkligen gjort en insats. Att jag betytt något för någon idag, och att jag verkligen har varit till någons hjälp.
Jag berörs så mycket av de jag möter, på alla sätt och vis, och jag vet att jag i min tur berör dem. Varje kväll summerar jag min arbetsdag och går igenom den grundligt. Alla jag mött finns med mig då, men oftast finns någon eller några där som stannar ännu ett tag i mitt medvetande innan jag somnar in för natten. Det är så mycket känslor i detta yrke, jag har svårt att hantera dem ibland!
Nej, om jag skulle välja nåt flott att spela som avslutning.....( Ni kommer nog få höra mig gå på om jobbet i kommande inlägg.)
Jag har verkligen fortfarnade inte kommit ur " I´m on fire" bubblan, jag vill spela den mest hela tiden. Men det har jag ju redan gjort för er, och så även Solomon Burke´s " Cry to me" som aldrig går ur.
Men vi drar väl till med Elvis då. " Don´t " får det bli, som jag gillar hemskt mycket. Så fulländad med de där "Doowooparna" i bakgrunden och partierna där han drar på så braxerna spricker.
www.youtube.com/watch?v=ajKWC5fg-0M
Egentligen borde jag väl hylla Michael Jackson i afton. För även om jag aldrig varit någon fanatisk beundrare av honom, så tycker jag ju att det är hemskt tragiskt och sorglit att han gått ur tiden. Ja, jag blev faktikt riktigt chokad då jag hörde om det på radion i morse.
Han som skulle ligga i sin lilla syrgaskammare tillsammans med sin kära apa Bubbles, tills han blev trehundra år eller äldre. Hade jag kallt räknat med.
Mycket abrupt och tråkigt slut. Kan bara ana vad som snart kommer att börja skrivas om honom. Tänk er själva hans barns, föredetta fruars, och sekreterares memoarer! Kommer ni att kunna motstå dem? Det vete håken om jag kommer att kunna det. Den mannen har verkligen faschinerat och förbryllat en hel värld bra länge.
Och nu råder stor sorg över världen, med all rätt. Man kan ju inte annat än räkna honom som en av de största.
Säkerligen kommer han att ligga på samma dammiga och hyllade hylla som Monroe, Elvis, Hendrix, Sinatra och enstaka fler som du måste anses vara retarderad för att inte veta vilka de var. Så småningom kommer säkerligen Madonna att ligga där också, men sedan kan jag inte komma på några fler nu levande som kan tänkas kvala in där....
Kan ni?
Annat som Lilla Hoppsan ärvt av sin mor, förutom sin stela dans; den goda smaken för Marabou mjölkchoklad, kalamataoliver och Dr Pepper.Icke att förglömma, visst brås han på mig; han sitter gärna ensam på trappan och lyssnar på fåglar och filosoferar. :)
Nej nu ska här vattnas då solen just gått ner. Kryddland och mig.
Hej påre.
Kommentarer
Trackback
