SKRIVLUST

                      
                                                Lilla Hoppsan

                                                                                                                                                                       

Det har inte blivit någon ledighet än för mig, jag har nämligen gått på inskolning några dagar denna vecka.
Träffat arbetskamrater och lärt mig allt det praktiska med listor, koder, handdatorer, larm, delegationer och rapporter.
Så har jag gått brevid, eller snarare åkt, förresten, på turerna hem till vårdtagarna.
Än så länge är jag mycket glad och nöjd. Tycker att det visst kan kännas litet hektiskt ibland , och inser att mitt största problem i det här yrket kommer att vara just detta att avsluta samtal. Säga adjö och skynda vidare till nästa ställe.

Och visst finns det annat som känns svårt redan nu;
att inte tappa fattningen och börja gråta när en nittioårig, sängliggande och okontaktbar kvinna plötsligt ropar högt och desperat efter sin mor,eller än värre; tror att jag är hennes mor...
Att inte tappa fattningen och börja gråta i det sotsvarta köket i en liten,liten veddeldad skogsstuga, där en så fin farbror med både svångrem och hängslen sitter ensam om dagarna vid köksbordet och doftar på syrenerna han tagit in från trädgården...
Att inte tappa fattningen och börja gråta medan jag matar en skruttig, av värk förvriden gubbe. Ropar högt i hans döva öron och tvättar hans krokiga händer, de som en gång varit stora kraftiga nävar och arbetat hårt i skogarna. Kanske ömt smekt ibland. De som idag inte kan hålla i en sked eller ens föra en penna över korsordsrutorna.

Det är också svårt att behålla lugnet och veta råd när den största schäfern jag någonsin sett står på vakt utanför huset jag skall in i, skäller som en rasande och har en kedja så lång att han visst når fram till mig där jag kommer med matleverans. ( Den här gången nöjde han sig med att ställa sig raklång med tassarna på mina axlar i sin fulla tyngd som jag knappt orkade bära. Men nästa gång är det jag som ser till att ha en korvbit att distrahera med, i fickan.)

Ja, det blir många känslor och tankar, jag antar att det är därför arbetet anses så slitigt och krävande.
Men jag tror verkligen att jag kommer att trivas med dessa alla olika människor.
 Så är det ju heller inte alla som är sorgsna och trötta, många är glada och nyfikna, fortfarande engagerade i livet och världen. Litet extra roligt är det att vi har väldigt många vårdtagare som är mellan nittiofem och hundrafem år gamla.
Som ännu är relativt pigga och klara och kapabla att  bo hemma!

Nej, nu är det dags att göra mig och pojkarna i ordning. Jag skall ha ett sista inskolningpass, med start klockan två. Sedan är jag förhoppningsvis redo att själv ta mig an uppdragen.

Lämnar helt apropå några bilder från hemmet. Bara sådär.


                                               
Ungarnas fina förkläden,    min nya, fina IKEA korg     och en liten vrå i lekrummet.

                                                              
En rolig liten flaska från loppis,    det svarta skåpet     och wall of fame i trappuppgången.