Ett tappert försök, nu då.
Försöker då och då göra något inlägg, men internetuppkopplingen tillåter det inte. Jag avbryts och kopplas ner tills jag försiktigt och långsamt stänger datorskåpet. Sakta går till köket och läser en bok,anstränger mig hårt för att inte ge efter för impulserna som säger åt mig att dunka tangentbordet sönder och samman, kasta ut skärmen genom fönstret och stampa på burken. Det skulle nog inte kännas bättre..
Ja, vi får väl se om detta går iväg.
Dagarna har sin gilla gång här på berget.Det våras allt mer, skogen sjuder av liv. Än är det för kallt att inta frukost på farstutrappan om mornarna, i stället sitter jag i köket som badar i sol just då. Lyssnar på fåglarnas rasande, näst intill öronbedövande sång.
Tydligen har det bildats en ny vargflock uppåt skogen till. Spår har säkrats åtta kilometer härifrån,vilket gör mig glad. Här finns ju ingen boskpap att vara rädd om, så här kan de gott få leva tycker jag.
Visserligen har vi ju hundar i byn, men när det nu finns så mycket byten i skogarna lär vi ju inte få se några vargar i närheten av oss.
Kanske tycker folk häromkring att jag har en litet väl romantisk bild av varg, björn och annat storvilt. Ibland får jag för mig att jag som nollåtta inte har rätt att tycka och tänka i frågan. Men det gör jag ju naturligtvis ändå.
Jag riktigt häpnar när jag hör hur många norrlänningar resonerar i frågan.
I stället för att vara stolta över att ha ett rikt och naturligt djurliv verkar en del vilja utrota allt levande i skogen. Förutom den kvoten älg de själva skjuter om hösten förstås.
Särskilt de som bor i skogen, de som med största sannolikhet själva valt att bosätta sig där, verkar hata de vilda allra mest! Många utav de gamla jag besökte inom hemtjänsten i somras hade rent hårresande åsikter. En trodde på fullaste allvar att lodjur ligger i trädkronorna och bara väntar på att få överfalla första bästa människa som går förbi. En annan påstår att det på hans tid inte alls var ovanligt att "vargen kom till byn och hämtade småbarn eller att en flock tog skogsarbetare".
Han måtte då ha varit född på 1700 talet, eftersom det senaste trovärdigt dokumenterade tillfälle då en varg dödat en människa i Sverige ägde rum år 1821. Även i övriga Europa är statistiken extremt låg. Antalet männsiskor som dödas av ilskna älgkor, getingar eller sina egna hundar är betydligt fler. Men så är man ju mest orolig för sina djur, vilket jag så klart har viss förståelse för. Men att jägare som vistas skogen inte kan räkna med ett visst svinn på sina hundar förstår jag verkligen inte. Och jag förstår inte hur man kan leva på landet och inte acceptera räv, rådjur och annat smått som "stör och äter upp tulpanerna".
Nog om detta, jag kommer med förmodligen aldrig att få se en livs levande vild varg i mitt liv, kanske ingen björn heller, men jag är ändå glad att leva så "nära" dem och i harmoni med dem.
Pappa och styvmor har varit här på snabbvisit, barnen stod i fönstret och spanade när de kom uppför backen. Den stora husbilen med alla sina lampor och lyktor påminner om ett tivoli, och ungarna beter sig alltid som om det är just vad som kommer till byn. Men lika glada som de är när gäster kommer, lika ledsna är de när gästerna far. Vi tröstas av att pappa antagligen snart kommer åter för att hjälpa oss med några bestyr här på gården.
Det har inte blivit mycket jobb i April, tyvärr, vilket föranlett stor självrannsakan och besluttagande. Jag
har med mina urusla gamla slutbetyg från gymnasiet begett mig till vuxenskolan i Ånge för att se vad jag kan göra åt dem. Inte mycket, visade det sig när jag talade med rektorn. Hon var mycket förvånad över att jag ens fått ett slutbetyg och inte ett delat betygsdokument, som tydligen också kan delas ut och senare också ändras och förbättras. Ett slutbetyg är däremot skrivet i sten, och eftersom mitt är så dåligt kan det lika gärna brännas, tydligen. Dum som jag är hade jag tänkt mig att läsa upp ett par- tre ämnen hemifrån och samtidigt jobba i skolan. Fixa till betygen för att inom kort kunna söka mig vidare till en ordentlig utbildning, men det är alltså omöjligt. Nu har det bestämts att jag ska ta ett helår på Ålsta folkhögskola för att göra om hela betyget, med alla kärnämnen och kurser jag själv väljer.
När chocken väl lagt sig känns det faktiskt bra. Alla de ämnen jag fullständigt struntat i under skoltiden ser jag väldigt mycket fram emot att få ägna mig åt idag. Och jag inser att för att komma någonvart måste jag ju plugga heltid på skolan. Jag är i ärlighetens namn inte den självdiciplinerade typen som kan låta bli disken, tvätten eller datorn när jag sitter hemma och jobbar.
Ja, nu känns det bra och spännande, men i rektorns rum på vuxenskolan kändes det rent överdjävligt.
Jag har nog aldrig känt mig dummare och mer värdelös tidigare i mitt liv, som jag gjorde i tio minuter där.
Inte på grund av rektorn, hon var tvärtom mycket uppmuntrande och tröstade mig med att jag ju gjort så mycket annat nödvändigt och viktigt. Att jag inte tagit den spikraka vägen, utan samlat på mig livserfarenhet och haft ett rikt liv och att det ju inte var fel eller särskilt ovanligt. Hon poängterade hur bra vi har det här i Sverige, med möjligheten att förändra våra liv, studera och utvecklas om vi bara vill. Och allt hon sa är ju så sant, så sant. Jag är ju glad att jag gjort mina val i livet, att jag är jag och skulle inte vilja ändra på det. Men just då var jag bara de där betygen. Allt jag var och allt jag gjort, var ingenting. Hur hade jag överhuvudtaget kunna leva och ha ett välavlönat yrke i tio år med dessa papper i min byrålåda? För ett tag känndes det som om betyg, bra sådana, är det enda den här världen byggdes av. Vad skulle jag med ett liv till om jag inte hade betyg?
Men äh, nu känns det bättre. Hoppfullt.
Annars har allt varit just som vanligt. Lillnöffe har börjat träffa "förskoleklassgänget" som han snart skall slussas ihop med i skolan. De hänger i lekparken och fikar och nästa vecka blir det visst studiebesök på skolan och lunch i matan! Jag tycker att det är sorgligt och vemodigt att han redan skall börja skolan, medan han själv tjatar om hur roligt det skall bli att ha läxor, och att han helst vill ha ett lass redan under sommarlovet:)
Jag vet att han visst kommer att trivas där. Han kommer förmodligen finna sig bättre till rätta i skolan, med mer ordnade former och rutiner än vad han gjort på dagis.
Lilla Hoppsan blir alltså snart ensam på dagis, men egentligen oroar jag mig inte alls för det. Tydligen leker inte bröderna med varandra på dagis överhuvudtaget, och den där lilla går ju ihop med vem som helst.
Lilla Hoppsan har pysslat mask.
Lillnöffe med vän.
Jag slänger in en lustig liten enkär jag fick skickat till mig av en kompis. Tycker att den var charmigt osaklig:)
Vad lägger ditt hushåll mest pengar på per månad?
Bensin - tveklöst.
Vilken hushållssyssla tycker du sämst om?
Att placera ut nytvättade kläder på respektive plats. Evighetsgöra. Samt det mesta som har med bilarna att göra.
Respektive bäst?
Dammsuga, skulle jag tro. Har väl helt enkelt gjort det till min grej, eftersom jag gör det så ofta. Här blir det extremskitigt på väldigt kort tid och jag undrar ofta varför. Andra verkar inte ha det så. Här dammsugs det åtminstone varannan dag på nedervåningen.
Har du någon hobby och hur mycket tid och pengar lägger du på den?
Nja, att läsa, är det en hobby? I sådana fall lägger jag ungefär hundrafemtio kronor i månaden på det, brukar köpa ettt lass pocket på Adlibris för trehundra varannan månad. Annars är det väl en hobby att härja med gamla möbler som jag gör, om pengar och plats finns. Vilket det ju iofs sällan gör. Att fika med vänner är väl en hobby om någon?
Prenumererar du på någonting?
Har just avslutat två tidningsprenumereringar för att sanera utgifterna i möjligaste mån. " Illustrerad vetenskap" har jag haft av och till i många år, den kommer jag att ta upp igen när ekonomin tillåter. "Allt i hemmet" klarar jag mig bra utan, då det ena numret är det andra likt. Nästa gång blir det nog "Klassiska hem & antik" för inredningsintresset.
Vad lyssnade du på som fjortonåring, som du inte lyssnar på idag?
Det mesta är sig likt med min musiksmak. Det är Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Jimi Hendrix, Janis Joplin o co. för hela slanten. Fast techno bär mig starkt emot nuförtiden. Inte för att jag lyssnade så mycket hemma, men ravekulturen var ny och väldigt stark då jag var i den åldern, och ravefesterna många.
Det var väl också ungefär då jag upptäckte Oum Kalthoum, vilken jag inte lyssnat på i vuxen ålder.
www.youtube.com/watch?v=YeoF74Vu180
Egyptens nationalhelgon får man väl kalla henne. Rotade fram denna "Enta Omri" som var min personliga favorit. ( Hittade ingen annan version, i denna finns Oum själv knappt med förän på slutet)
"Röda bönorna" och "Nationalteatern" blir inte spelade så ofta nuförti´n . Den senare har Snörpan tagit över och smugglat med sig till skolan där hon spelat den på klassens timme. Vet inte riktigt om jag ska vara stolt eller skämmas ögonen ur mig. Den här är tydligen favoriten, även om Speedy Gonzales också går varm. www.youtube.com/watch?v=GvguWb_l6-U
Är du vuxen?
Ja, jag antar det. Fast det är bara ibland jag känner mig så. Exempelvis när jag tar kaffet med mig i termoskoppen om mornarna och på väg till dagis rattar in dagens eko på P1. Just ekot´s signatur får mig att känna mig väldigt vuxen och allvarlig. Annars känner jag mig rätt omogen och jämnfört med andra trebarnsmammor med hus och sambo och allt vad det innebär, näst intill efterbliven. Som om jag är den enda trettioåringen som ringer till pappa när det krisar, eller lägger sig och gråter under täcket när det blir för mycket.
Vad gör dig avundsjuk?
Pengar kan göra mig våldsamt avundsjuk. När jag hör att någon vunnit fantasisummor på spel har jag ångest en hel natt. ;-) Kan inte sluta fundera på hur mitt liv skulle se ut om jag var ekonomiskt oberoende. Men i grund och botten vet jag ju mycket väl att pengar inte är allt. Att även rika människor har bekymmer och är lika dödliga som oss andra. Så blir jag avundsjuk (OBS. inte missunnsam) när jag träffar folk som gör och lever precis som de vill.
Vad gör dig irriterad och ledsen?
Huva, ganska mycket, faktiskt. Exempelvis telefonköer, viss långsam och pretantiös byråkrati. Trångsynta,dumma och inbecilla människor som får härja fritt och föra över sina sunkiga gamla åsikter och värderingar på sina barn.
Vad gör du när du är ledsen och arg?
Mest ingenting. Går undan och grinar en skvätt. Sällan eller aldrig blir jag högljudd och bråkig. Konflikträdd diplomat som jag är behåller jag alltid fattningen, säger lungt min mening eller undviker så långt som möjligt att bli arg. ( Allt det här gäller förstås inte i förhållande till mina barn. De kan jag av någon konstig anledning gorma och gapa åt närhelst jag finner det nödvändigt)
Vad gör dig glad?
Litet vad som helst. Snyggt väder, en tallrikshylla för 40 spänn på Erikshjälpen, ungar som håller sams, nystädad bil. Jag är inte kräsen, jag.
Är du nöjd med din kropp?
Ja, den duger gott som den är. Klart att jag önskar mig något kilo mindre i påsen kring midjan ibland, men jag har nog slutat noja för hur jag ser ut. Inte slutat bry mig, jag vill gärna vara fin, förstås, men accepterat mig själv.
Berätta något konstigt om dig själv
Vad är konstigt? Kanske att jag med jämna mellanrum går in på P2´s hemsida, klickar mig fram till P2-fågeln och lyssnar på Storlommen. Det lätet ger mig gåshud. Vackert och läskigt och otäckt på en och samma gång. Weird, huh?
Fina
Orgel o kaffekopp hos J i det gamla baptistkapellet.
Nej, det var nog alles, hörni. Nu ska jag snart få besök av min kusin och hennes barn. Snörpan bakar just en chokladkaka och jag kanske skulle vispa litet grädde då?
I morgon skall jag städa i kapellet, lämna papper på folkhögskolan samt ringa och terrorisera kommunen angående sommarjobbet jag sökt på hemvården.
Ja, vi får väl se om detta går iväg.
Dagarna har sin gilla gång här på berget.Det våras allt mer, skogen sjuder av liv. Än är det för kallt att inta frukost på farstutrappan om mornarna, i stället sitter jag i köket som badar i sol just då. Lyssnar på fåglarnas rasande, näst intill öronbedövande sång.
Tydligen har det bildats en ny vargflock uppåt skogen till. Spår har säkrats åtta kilometer härifrån,vilket gör mig glad. Här finns ju ingen boskpap att vara rädd om, så här kan de gott få leva tycker jag.
Visserligen har vi ju hundar i byn, men när det nu finns så mycket byten i skogarna lär vi ju inte få se några vargar i närheten av oss.
Kanske tycker folk häromkring att jag har en litet väl romantisk bild av varg, björn och annat storvilt. Ibland får jag för mig att jag som nollåtta inte har rätt att tycka och tänka i frågan. Men det gör jag ju naturligtvis ändå.
Jag riktigt häpnar när jag hör hur många norrlänningar resonerar i frågan.
I stället för att vara stolta över att ha ett rikt och naturligt djurliv verkar en del vilja utrota allt levande i skogen. Förutom den kvoten älg de själva skjuter om hösten förstås.
Särskilt de som bor i skogen, de som med största sannolikhet själva valt att bosätta sig där, verkar hata de vilda allra mest! Många utav de gamla jag besökte inom hemtjänsten i somras hade rent hårresande åsikter. En trodde på fullaste allvar att lodjur ligger i trädkronorna och bara väntar på att få överfalla första bästa människa som går förbi. En annan påstår att det på hans tid inte alls var ovanligt att "vargen kom till byn och hämtade småbarn eller att en flock tog skogsarbetare".
Han måtte då ha varit född på 1700 talet, eftersom det senaste trovärdigt dokumenterade tillfälle då en varg dödat en människa i Sverige ägde rum år 1821. Även i övriga Europa är statistiken extremt låg. Antalet männsiskor som dödas av ilskna älgkor, getingar eller sina egna hundar är betydligt fler. Men så är man ju mest orolig för sina djur, vilket jag så klart har viss förståelse för. Men att jägare som vistas skogen inte kan räkna med ett visst svinn på sina hundar förstår jag verkligen inte. Och jag förstår inte hur man kan leva på landet och inte acceptera räv, rådjur och annat smått som "stör och äter upp tulpanerna".
Nog om detta, jag kommer med förmodligen aldrig att få se en livs levande vild varg i mitt liv, kanske ingen björn heller, men jag är ändå glad att leva så "nära" dem och i harmoni med dem.
Pappa och styvmor har varit här på snabbvisit, barnen stod i fönstret och spanade när de kom uppför backen. Den stora husbilen med alla sina lampor och lyktor påminner om ett tivoli, och ungarna beter sig alltid som om det är just vad som kommer till byn. Men lika glada som de är när gäster kommer, lika ledsna är de när gästerna far. Vi tröstas av att pappa antagligen snart kommer åter för att hjälpa oss med några bestyr här på gården.
Det har inte blivit mycket jobb i April, tyvärr, vilket föranlett stor självrannsakan och besluttagande. Jag
har med mina urusla gamla slutbetyg från gymnasiet begett mig till vuxenskolan i Ånge för att se vad jag kan göra åt dem. Inte mycket, visade det sig när jag talade med rektorn. Hon var mycket förvånad över att jag ens fått ett slutbetyg och inte ett delat betygsdokument, som tydligen också kan delas ut och senare också ändras och förbättras. Ett slutbetyg är däremot skrivet i sten, och eftersom mitt är så dåligt kan det lika gärna brännas, tydligen. Dum som jag är hade jag tänkt mig att läsa upp ett par- tre ämnen hemifrån och samtidigt jobba i skolan. Fixa till betygen för att inom kort kunna söka mig vidare till en ordentlig utbildning, men det är alltså omöjligt. Nu har det bestämts att jag ska ta ett helår på Ålsta folkhögskola för att göra om hela betyget, med alla kärnämnen och kurser jag själv väljer.
När chocken väl lagt sig känns det faktiskt bra. Alla de ämnen jag fullständigt struntat i under skoltiden ser jag väldigt mycket fram emot att få ägna mig åt idag. Och jag inser att för att komma någonvart måste jag ju plugga heltid på skolan. Jag är i ärlighetens namn inte den självdiciplinerade typen som kan låta bli disken, tvätten eller datorn när jag sitter hemma och jobbar.
Ja, nu känns det bra och spännande, men i rektorns rum på vuxenskolan kändes det rent överdjävligt.
Jag har nog aldrig känt mig dummare och mer värdelös tidigare i mitt liv, som jag gjorde i tio minuter där.
Inte på grund av rektorn, hon var tvärtom mycket uppmuntrande och tröstade mig med att jag ju gjort så mycket annat nödvändigt och viktigt. Att jag inte tagit den spikraka vägen, utan samlat på mig livserfarenhet och haft ett rikt liv och att det ju inte var fel eller särskilt ovanligt. Hon poängterade hur bra vi har det här i Sverige, med möjligheten att förändra våra liv, studera och utvecklas om vi bara vill. Och allt hon sa är ju så sant, så sant. Jag är ju glad att jag gjort mina val i livet, att jag är jag och skulle inte vilja ändra på det. Men just då var jag bara de där betygen. Allt jag var och allt jag gjort, var ingenting. Hur hade jag överhuvudtaget kunna leva och ha ett välavlönat yrke i tio år med dessa papper i min byrålåda? För ett tag känndes det som om betyg, bra sådana, är det enda den här världen byggdes av. Vad skulle jag med ett liv till om jag inte hade betyg?
Men äh, nu känns det bättre. Hoppfullt.
Annars har allt varit just som vanligt. Lillnöffe har börjat träffa "förskoleklassgänget" som han snart skall slussas ihop med i skolan. De hänger i lekparken och fikar och nästa vecka blir det visst studiebesök på skolan och lunch i matan! Jag tycker att det är sorgligt och vemodigt att han redan skall börja skolan, medan han själv tjatar om hur roligt det skall bli att ha läxor, och att han helst vill ha ett lass redan under sommarlovet:)
Jag vet att han visst kommer att trivas där. Han kommer förmodligen finna sig bättre till rätta i skolan, med mer ordnade former och rutiner än vad han gjort på dagis.
Lilla Hoppsan blir alltså snart ensam på dagis, men egentligen oroar jag mig inte alls för det. Tydligen leker inte bröderna med varandra på dagis överhuvudtaget, och den där lilla går ju ihop med vem som helst.
Lilla Hoppsan har pysslat mask.
Lillnöffe med vän.
Jag slänger in en lustig liten enkär jag fick skickat till mig av en kompis. Tycker att den var charmigt osaklig:)
Vad lägger ditt hushåll mest pengar på per månad?
Bensin - tveklöst.
Vilken hushållssyssla tycker du sämst om?
Att placera ut nytvättade kläder på respektive plats. Evighetsgöra. Samt det mesta som har med bilarna att göra.
Respektive bäst?
Dammsuga, skulle jag tro. Har väl helt enkelt gjort det till min grej, eftersom jag gör det så ofta. Här blir det extremskitigt på väldigt kort tid och jag undrar ofta varför. Andra verkar inte ha det så. Här dammsugs det åtminstone varannan dag på nedervåningen.
Har du någon hobby och hur mycket tid och pengar lägger du på den?
Nja, att läsa, är det en hobby? I sådana fall lägger jag ungefär hundrafemtio kronor i månaden på det, brukar köpa ettt lass pocket på Adlibris för trehundra varannan månad. Annars är det väl en hobby att härja med gamla möbler som jag gör, om pengar och plats finns. Vilket det ju iofs sällan gör. Att fika med vänner är väl en hobby om någon?
Prenumererar du på någonting?
Har just avslutat två tidningsprenumereringar för att sanera utgifterna i möjligaste mån. " Illustrerad vetenskap" har jag haft av och till i många år, den kommer jag att ta upp igen när ekonomin tillåter. "Allt i hemmet" klarar jag mig bra utan, då det ena numret är det andra likt. Nästa gång blir det nog "Klassiska hem & antik" för inredningsintresset.
Vad lyssnade du på som fjortonåring, som du inte lyssnar på idag?
Det mesta är sig likt med min musiksmak. Det är Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Jimi Hendrix, Janis Joplin o co. för hela slanten. Fast techno bär mig starkt emot nuförtiden. Inte för att jag lyssnade så mycket hemma, men ravekulturen var ny och väldigt stark då jag var i den åldern, och ravefesterna många.
Det var väl också ungefär då jag upptäckte Oum Kalthoum, vilken jag inte lyssnat på i vuxen ålder.
www.youtube.com/watch?v=YeoF74Vu180
Egyptens nationalhelgon får man väl kalla henne. Rotade fram denna "Enta Omri" som var min personliga favorit. ( Hittade ingen annan version, i denna finns Oum själv knappt med förän på slutet)
"Röda bönorna" och "Nationalteatern" blir inte spelade så ofta nuförti´n . Den senare har Snörpan tagit över och smugglat med sig till skolan där hon spelat den på klassens timme. Vet inte riktigt om jag ska vara stolt eller skämmas ögonen ur mig. Den här är tydligen favoriten, även om Speedy Gonzales också går varm. www.youtube.com/watch?v=GvguWb_l6-U
Är du vuxen?
Ja, jag antar det. Fast det är bara ibland jag känner mig så. Exempelvis när jag tar kaffet med mig i termoskoppen om mornarna och på väg till dagis rattar in dagens eko på P1. Just ekot´s signatur får mig att känna mig väldigt vuxen och allvarlig. Annars känner jag mig rätt omogen och jämnfört med andra trebarnsmammor med hus och sambo och allt vad det innebär, näst intill efterbliven. Som om jag är den enda trettioåringen som ringer till pappa när det krisar, eller lägger sig och gråter under täcket när det blir för mycket.
Vad gör dig avundsjuk?
Pengar kan göra mig våldsamt avundsjuk. När jag hör att någon vunnit fantasisummor på spel har jag ångest en hel natt. ;-) Kan inte sluta fundera på hur mitt liv skulle se ut om jag var ekonomiskt oberoende. Men i grund och botten vet jag ju mycket väl att pengar inte är allt. Att även rika människor har bekymmer och är lika dödliga som oss andra. Så blir jag avundsjuk (OBS. inte missunnsam) när jag träffar folk som gör och lever precis som de vill.
Vad gör dig irriterad och ledsen?
Huva, ganska mycket, faktiskt. Exempelvis telefonköer, viss långsam och pretantiös byråkrati. Trångsynta,dumma och inbecilla människor som får härja fritt och föra över sina sunkiga gamla åsikter och värderingar på sina barn.
Vad gör du när du är ledsen och arg?
Mest ingenting. Går undan och grinar en skvätt. Sällan eller aldrig blir jag högljudd och bråkig. Konflikträdd diplomat som jag är behåller jag alltid fattningen, säger lungt min mening eller undviker så långt som möjligt att bli arg. ( Allt det här gäller förstås inte i förhållande till mina barn. De kan jag av någon konstig anledning gorma och gapa åt närhelst jag finner det nödvändigt)
Vad gör dig glad?
Litet vad som helst. Snyggt väder, en tallrikshylla för 40 spänn på Erikshjälpen, ungar som håller sams, nystädad bil. Jag är inte kräsen, jag.
Är du nöjd med din kropp?
Ja, den duger gott som den är. Klart att jag önskar mig något kilo mindre i påsen kring midjan ibland, men jag har nog slutat noja för hur jag ser ut. Inte slutat bry mig, jag vill gärna vara fin, förstås, men accepterat mig själv.
Berätta något konstigt om dig själv
Vad är konstigt? Kanske att jag med jämna mellanrum går in på P2´s hemsida, klickar mig fram till P2-fågeln och lyssnar på Storlommen. Det lätet ger mig gåshud. Vackert och läskigt och otäckt på en och samma gång. Weird, huh?
Fina
Orgel o kaffekopp hos J i det gamla baptistkapellet.
Nej, det var nog alles, hörni. Nu ska jag snart få besök av min kusin och hennes barn. Snörpan bakar just en chokladkaka och jag kanske skulle vispa litet grädde då?
I morgon skall jag städa i kapellet, lämna papper på folkhögskolan samt ringa och terrorisera kommunen angående sommarjobbet jag sökt på hemvården.
Påsklovet snart avklarat
Ibland stressas jag enormt av lov. Tänker att barnen måste få göra något utöver det vanliga, att vi måste aktivera dem
och bara ha skoj, skoj, skoj hela dagarna lång. Fast självklart inser jag att något sådant vore omöjligt. Och dessutom dumt och onödigt.
Jag är väl medveten om att det oftast är vi vuxna som ställer på tok för höga krav på oss själva, sätter ribbor alldeles för högt.
Slår knut på varandra, för att vi fått för oss att barnen vill ha det så.
Här hemma har vi helt enkelt inte råd med större lovarrangemang just nu.
Hade vi vettig ekonomi skulle vi kanske sett en bio, åkt till lekborgen, gått på äventyrbad eller något liknande,
men just nu går det bara inte.
Det är trist, visst, men bara att gilla läget. Och ändå rätt skönt, när man väl accepterat situationen och bara är ledig.
Utan krav. Det blev en skotertur och korvgrillning i stället. Bad på vanliga simhallen, övernattning hos kompisar, middagsgäster
och en kortare cykeltur.( Bara att få ta ut cykeln på premiärtur är en stor händelse!)
Och det går ju alldeles utmärkt det med. Barnen har inte sagt ett knyst om att de önskat sig ett mer livat lov.
Arbetslös som jag ju är har jag varit hemma med dem hela veckan. Tur i oturen, annars har man ju dåligt samvete för det också;
att ungarna går på dagis när alla andras verkar ha ledigt. Jag fattar verkligen inte hur folk gör för att få ihop alla dessa lediga lov.
Om man utgår från att de flesta föräldrar har de sedvanliga fem semesterveckorna att ta ut per år, kan det ju omöjligt fungera.
Det är ju påsk, sport, jul, höst och sommarlov att pussla med, hur räcker semestern till?
Nåja, många har väl släktingar som rycker in och en del större barn får väl snällt passa sina syskon en del dagar.
Men vore det verkligen så otäckt med fritids?
Vi är nog rätt nöjda i alla fall. Vi som haft besök och allt.
Som vanligt var det riktigt tomt och ledsamt när syster och co. väl for hem.
Det blir gråtmilt ett tag efteråt, och jag undrar vad fanken jag håller på med, som bor så jäkla långt ifrån dem.
Snörpan tröstade mig litet och drog igång ett bullbak för att skingra tankarna, i måndags när de for.
Tjo, va de va livat i holken i lördags, moster hon fastna me foten i snön.
Systers minsta har osannolikt väl inövade Michael Jackson moves för sig när det dansas.
Till och med Snörpan häpnade.
Som vanligt har jag tagit alldeles för få bilder. Måste bero på att vi ju helt enkelt inte har tid för sådant när vi ses:)
Saknar dem allihop och har svårt att föreställa mig att det skall hinna bli sommar innan vi ses igen.
Fy, vad det rycker i resetarmen så här framåt vårkanten. Några stora utsvävningar vågar jag inte drömma om,
inga Gaudí byggnader eller beduinläger, inga transsibiriska järnvägsvagnar eller ens en rauk.
Men kanske, kanske en blixtvisit i större svensk stad för att träffa sådana man saknat länge?
Från Alfa-kassan hörs intet nytt, inte ens mitt ihärdiga tjat tycks påskynda några som helst belut.
Jag vet att jag har rätt till någon sorts ersättning, och att jag skickat alla de miljoner handlingar, papper och dokument
som kan tänkas behövas, men jag kan aldrig få några direkta svar från handläggarna. Jag är så utled på alltihop och kan inte
fatta varför det skall behöva vara så här. Antagligen ränknar man kallt med att de sökande arbetslösa skall tappa orken och bara ge fan i
att bråka om ersättning. Jag förstår att många gör det.
Men jag har ju hållt på i ett halvår snart, och vägrar ännu att ge upp.
Inte mycket till val har jag heller, för den delen. Visst får jag några slantar från kommunen när jag jobbar i skolan, men de är inte många.
(Fårvånansvärt få, faktiskt, jag har alltid hört att lärarvikarier ju tjänar så bra)
Hela situationen är ohållbar. Allting påverkas och jag vet att jag måste komma på något snart.
Måste fixa det här.
Gla´ påsk!
Här är dimmigt, töigt och rätt trist idag, skärtorsdag. Lillnöffe satt i fönstret och bekymrade sig för hur påskkärringarna skulle hitta till blåkulla i detta väder. Och än värre; hur ska kusinerna ta sig fram?! :)
Ikväll kommer ju Märstagänget, så inte ens fulväder biter på mig idag.
Dock har jag en hel del att fixa, varpå det inte blir många rader skrivna här nu.
När det vankas besök får jag äntligen ändan ur vagnen och gör allt det det där jag annars skjuter upp till senare tillfällen. ( Grundmåla källarväggarna, borra upp hyllplan i badrummet, spackla och måla över gamla
håligheter, tvätta soffan, osv. osv) När man väntar kära gäster går allt sådant som en dans.
Ville bara sända en hälsning och önska er alla en härlig påsk. Vi hoppas väl på solsken och "goväder" som det heter här i Norrland.
Återkommer med påskbilder nästa vecka.
Snörpan är så stolt över sina egna vackra fräknar och tyckte att det var bra onödigt att måla på extra.
Därav den något uppgivna blicken:)
P.S. Glöm nu inte att det ju är första april idag. Själv stod jag yrvaket och tappade upp vatten i dunkar klockan sju i morse, eftersom min käre granne ringt och meddelat att strömmen skulle stängas av under dagen! Som jag suckade och morrade ("mitt i påskhelgen!") innan han några timmar senare ringde och avslöjade skämtet....
www.youtube.com/watch?v=MWCyaDxcdPo
