Påsklovet snart avklarat
Ibland stressas jag enormt av lov. Tänker att barnen måste få göra något utöver det vanliga, att vi måste aktivera dem
och bara ha skoj, skoj, skoj hela dagarna lång. Fast självklart inser jag att något sådant vore omöjligt. Och dessutom dumt och onödigt.
Jag är väl medveten om att det oftast är vi vuxna som ställer på tok för höga krav på oss själva, sätter ribbor alldeles för högt.
Slår knut på varandra, för att vi fått för oss att barnen vill ha det så.
Här hemma har vi helt enkelt inte råd med större lovarrangemang just nu.
Hade vi vettig ekonomi skulle vi kanske sett en bio, åkt till lekborgen, gått på äventyrbad eller något liknande,
men just nu går det bara inte.
Det är trist, visst, men bara att gilla läget. Och ändå rätt skönt, när man väl accepterat situationen och bara är ledig.
Utan krav. Det blev en skotertur och korvgrillning i stället. Bad på vanliga simhallen, övernattning hos kompisar, middagsgäster
och en kortare cykeltur.( Bara att få ta ut cykeln på premiärtur är en stor händelse!)
Och det går ju alldeles utmärkt det med. Barnen har inte sagt ett knyst om att de önskat sig ett mer livat lov.
Arbetslös som jag ju är har jag varit hemma med dem hela veckan. Tur i oturen, annars har man ju dåligt samvete för det också;
att ungarna går på dagis när alla andras verkar ha ledigt. Jag fattar verkligen inte hur folk gör för att få ihop alla dessa lediga lov.
Om man utgår från att de flesta föräldrar har de sedvanliga fem semesterveckorna att ta ut per år, kan det ju omöjligt fungera.
Det är ju påsk, sport, jul, höst och sommarlov att pussla med, hur räcker semestern till?
Nåja, många har väl släktingar som rycker in och en del större barn får väl snällt passa sina syskon en del dagar.
Men vore det verkligen så otäckt med fritids?
Vi är nog rätt nöjda i alla fall. Vi som haft besök och allt.
Som vanligt var det riktigt tomt och ledsamt när syster och co. väl for hem.
Det blir gråtmilt ett tag efteråt, och jag undrar vad fanken jag håller på med, som bor så jäkla långt ifrån dem.
Snörpan tröstade mig litet och drog igång ett bullbak för att skingra tankarna, i måndags när de for.
Tjo, va de va livat i holken i lördags, moster hon fastna me foten i snön.
Systers minsta har osannolikt väl inövade Michael Jackson moves för sig när det dansas.
Till och med Snörpan häpnade.
Som vanligt har jag tagit alldeles för få bilder. Måste bero på att vi ju helt enkelt inte har tid för sådant när vi ses:)
Saknar dem allihop och har svårt att föreställa mig att det skall hinna bli sommar innan vi ses igen.
Fy, vad det rycker i resetarmen så här framåt vårkanten. Några stora utsvävningar vågar jag inte drömma om,
inga Gaudí byggnader eller beduinläger, inga transsibiriska järnvägsvagnar eller ens en rauk.
Men kanske, kanske en blixtvisit i större svensk stad för att träffa sådana man saknat länge?
Från Alfa-kassan hörs intet nytt, inte ens mitt ihärdiga tjat tycks påskynda några som helst belut.
Jag vet att jag har rätt till någon sorts ersättning, och att jag skickat alla de miljoner handlingar, papper och dokument
som kan tänkas behövas, men jag kan aldrig få några direkta svar från handläggarna. Jag är så utled på alltihop och kan inte
fatta varför det skall behöva vara så här. Antagligen ränknar man kallt med att de sökande arbetslösa skall tappa orken och bara ge fan i
att bråka om ersättning. Jag förstår att många gör det.
Men jag har ju hållt på i ett halvår snart, och vägrar ännu att ge upp.
Inte mycket till val har jag heller, för den delen. Visst får jag några slantar från kommunen när jag jobbar i skolan, men de är inte många.
(Fårvånansvärt få, faktiskt, jag har alltid hört att lärarvikarier ju tjänar så bra)
Hela situationen är ohållbar. Allting påverkas och jag vet att jag måste komma på något snart.
Måste fixa det här.
Kommentarer
Trackback
