Nu har vi höst här

och just idag känns det alldeles extra höstigt. Eftersom värmen i huset inte kommit igång ordentligt pälsar jag på mig tjockkofta och raggsockor. Som jag längtat till raggsockssäsongen! (Som ju iofs kan komma att pågå året runt för min del)
Jag älskar höst, som bekant, även om jag så här just i början har litet svårt att fatta att sommaren nu verkligen är förbi. Klart jag saknar solen, sanden och ljusa nätter, men nu ser jag fram mot höstjacka, gummistövlar och svampskog. Lite lagom diffus melankoli och en gnutta svårmod som ju är obligatorisk så här års.

Tidigare i mitt liv har jag haft smärre höstdepressioner, men nu undrar jag om det egentligen inte bara var det oroliga tonårssinnet som fann ett mer tillåtet uttryck just på höstkanten...
För jag gillar ju verkligen detta. Grubblerierna i tjock dimma, en strimma solsken som bryter igenom då och då. Öde stränder, fåglar som sviker och lämnar oss kvar i kylan. Hela skogen i lågor, virvlar med sina löv.
Och dofterna.

                                  
           Det blir skönt att återgå till ordningen efter semester; kaffebaljor och livsåskådning hos Å!

Idag är det mycket svårt att tro att det bara är en vecka sedan sista badet. Att jag låg på verandan och lapade sol senast i söndags! Det går fort nu..

                      
                           Klar för Första skoldagen
                                        

Nu har vi ju börjat skolan också. Snörpan har flyttat upp till " Skolcity" som byggnaden av någon anledningen kallas här. ( I Ånge kommun går man i lågstadiet i klass  F-2, mellanstadiet 3-5 och högstadiet startar redan i årskurs 6. Jag är inte vidare i förtjust i det, ska jag säga. )
 LillNöffe har blivit StorNöffe, står och fixar frisyr framför spegeln varje morgon. Går ju i förskoleklass nu och vägrar å det bestämdaste att bära annat än svarta kläder ( Han som varit så underbar i sina blommiga tröjor och färgglada jackor! Hoppas att det snart går över...) Som tur är fick han en ny skinnjacka av sin mormor och morfar som var här förra veckan. Nu har han åtminstone ett ombyte.
                          
                           
                  De yngsta Lillmörtsjöborna på byvägen, Lilla Hoppsan med kusinens två små.

Lilla Hoppsan blev också rätt stor plötsligt. Utan storebror på dagis skapar han egna lekar och frigör sig mer och mer. Allra störst är han dagar som dessa; ensam hemma med mamma eller pappa. Vi har en helt annan relation när de två stora är på skolan. Så fort de sedan kliver innanför hemmets dörr faller allt på sin vanliga plats igen. Och lillebror är minst, gapigast och klängigast. Det är tufft att försöka jobba emot de där invanda mönstren.
 
 Ja, även jag har ju återgått till skolbänken. Största delen av denna första vecka har ägnats åt  tramsiga "lärakännavarandraaktiviteter" som jag skarpt ogillar. Jag har alltså närvarat på relevanta informationsträffar och gjort diverse test, men obemärkt avvikit då det vankats tipspromenader i hällande höstregn och andra lekar.
Jag väntar med spänning på vad som komma skall nästa vecka.

Nu ska jag lägga mig under täcket i soffan med min stora lilla pojke, alstra litet värme och energi, för att sedan bege oss ut i skogen. Det är ett hemskt dålgt bärår här i år, inte ett endaste litet blåbär har jag plockat. Vet inte hur jag skall reda mig utan blåbärssylt hela året. Att köpa är ju vansinnigt dyrt, beräknat på de mängder som går åt till morgongröten här hemma. Däremot har vildhallonen varit enorma och maskfria, kalhyggena är överväxta av dem!
Idag är det dock kantarell som hägrar. Har alltid fått höra att de minsann inte växer här uppe, att det är lönlöst att ens leta. Men igår träffade jag en kollega som plockat litervis här i Lillmörtsjöskogarna bara häromdagen.
Så vi tar väl en runda i höstskogen. Litet blött idag, bara, det blir till att ta galonisar på...
   
            
                    Hejdå, ljuva sommarkvällar, vi ses nästa år.  


PS.  Syster, de spelade "Push& Pull"  på radion igår. Tänkte på dig.
www.youtube.com/watch?v=DlUHIiTwBzQ&feature=related

Födelsedagen


                               
har jag till största delen tillbringat på en terass med vacker utsikt och god vän. 
Inte gjort något som helst ansträngande, bara njutit av en riktigt fin sensommardag.
                                    
                                 

                   
                                     

Har arbetat sista dagen på hemtjänsten för denna sommar, men hoppas på att få jobba en helg då och då till hösten. Och få komma tillbaka nästa sommar förstås.
Alldeles snart, nästa vecka faktiskt, börjar skolan. Ännu är jag peppad och förväntansfull, det känns verkligen livsviktigt att få blåsa dammet av maskineriet innanför pannbenet nu. Som om jag liksom gått i dvala länge nog.  Behaglig men bedräglig.
Kanske kan jag då bjuda på mer substans i bloggen också.

                          
                                          Slutåkt på dessa vägar för i år....

                                     

Dagens sommarpratare i P1, poeten Johannes Anyuru, spelade Nina Simones "Who knows where the time goes?" som en omedveten födelsedagspresent bara för mig. Nina är en av mina absoluta favoriter, men den här underbara covern har jag inte hört på år och dar. Så fantastiskt passande då jag i morse mer än annars, reflekterat över mitt liv. Vänner, kärlekar, sorger och lycka har passerat revy.
Och visst undrar man melankoliskt;

 http://www.youtube.com/watch?v=jjof0glp_as

                             

          Snörpan har också just fyllt år, så här såg vi ut för ganska exakt åtta år sedan..


Ledig helg

Välbehövlig sådan. Jag är verkligen helslut efter senaste tidens förvärvsarbete:) Väl på jobbet går tiden fort, jag har sällan en tråkig stund, det är först i bilen på väg hem jag förundras över hur lång dagen ändå varit. Hur mycket jag hunnit med. Det är skönt att ha en bra bit hem, att ha en halvtimme för sig själv att reflektera i. Sortera tankar och känslor. Jag är trött och sliten, men också så glad och tacksam för arbetet. För allt jag får vara med om.

Även om jag så får en liten släng magsjuka på kuppen.
Häromdagen städade jag hos en av favoriterna, en krokig  farbror på 96, i hans sotiga lilla stuga. När jag var klar fick jag sätta mig vid bordet dukat med finaste Gustavsbergsporslinet, komplett med gräddsnäcka, sockerskål och dessertassiett. Det bjöds på wienerbröd, småkakor och gräddtårta. Då kan man bara inte tacka nej, om man så vet att wienerbröden är två veckor gamla, att tårtan stått i skafferiet eftersom det inte finns något kylskåp, och det mitt i rötmånaden. Det går inte att tacka nej eller slingra sig ur och skynda vidare när han står där vid det skrangliga bordet med svångremmen hårt åtdragen i de smutsiga byxorna, förläget pillandes i de stora hålen på koftans armbågar. När allt i denna lilla stuga på ett sovrum och vedeldat kök, är trasigt, smutsigt och väldigt gammalt, förutom just finkopparna,"det finaste mor ägde", som stått gömda i klädskåpet. När man vet att gräddtårtan är köpt dagarna före nere i byn enkom för detta tillfälle, då han har betalat för sällskap som stannar en hel timme. När man vet att han, den bistra uppsynen och det självvalda eremitlivet i skogen till trots, så mycket sett fram emot mitt sällskap och så väl behöver detta besök. Och jag äter, jag. Tar för mig av den något härskna tårtan, låter mig trugas att ta rosen av marsipan. Sitter länge vid slagbordet som för snart ett sekel sedan härbergerade en familj om tolv personer. I en fattig liten stuga som rymt så många själar. Här har varit liv och rörelse. Slit och skratt, död och liv. Nu är här bara vi två.

En annan kväll gick larmet hos en ensam liten gumma. En släng av andnöd var det visst, men egentligen bara ett svepskäl för att bli intagen på sjukhus, då hon kände sig så otrygg hemma. Jag vet inte hur länge jag satt där på sängkanten, med hennes tunna, torra hand i min fasta starka. Lyssnade på hennes långa livsbikt i det dunkla sovrummet, och kvällens ljud utanför det öppna fönstret som hon nu dragit tunga draperier för.
Men småningom talade hon tydligare, andades lugnare och lossade det krampaktika taget om min hand. Ändå kallade jag på bårtaxi så att hon fick tillbringa helgen på Sundsvalls sjukhus. På måndagen kom hon hem ilsknare och piggare än förut.

Visst bullrade och bråkade magen rätt rejält efter mitt besök i skogen, och visst blev det en smula övertid vid det andra tillfället, men det är ändå sådana arbetsdagar jag uppskattar mest. Det är sådana dagar jag känner att jag gjort något meningsfullt, att jag spelat en viktig roll och kunnat hjälpa. Medecin, förband och blodvärden i all ära och nödvändighet, men jag är övertygad om att det är just tid och närhet de allra flesta behöver mest. Ett öra som lyssnar, en hand som klappar, ord som lugnar eller skratt som muntrar upp. En smula kärlek och en hel del förståelse och empati.
Ibland kan vi på hemvården skoja om att vi borde byta ut all medecin mot tid, så skulle alla brukare leva tills de blev hundra.


                                       
                        Ni vet att jag gillar gammalt, "Svala" tillverkades mellan 1897 och 1907.

Idag har vi i sann lördagsanda gått på loppis, där jag fyndade en anorak för en tia, en Rörstrandskål för en krona och en stereo till ungarna för hundratrettio. Fina fisken. Resten av dagen spenderade vi i Sundsvall och senare även på cykel. Förväntar mig rejäl träningsverk eftersom det var rätt många år sedan jag satt på en, bland brukarna i hevården kallad, trampcykel, sist.
Så sitter jag nu här med mitt glas rödtjut och ett i kväll dåligt samvete, eftersom jag lät tröttheten och behovet av en glimt egentid gå ut över mina små älsklingar. Efter att ha legat i soffan och sett film på tok för länge hade de magen att dessutom kräva saga, när allt jag vill är att håglöst knappa på datorns tangenter och lyssna på musik. Nu sover de sött och plötsligt känner jag mig ensam och bedrövlig, i stället för fri och självförverkligande;-)
Sambon har pokerkväll med grabbarna, syster är långt bort fastän hon i telefonen låter så nära, och egentligen borde jag väl bara gå och lägga mig jag med.
Det är nog ändå det jag gillar bäst; att gå till sängs med ett korsord eller en förjävla bra bok, att mjukt sjunka ner i den berättande historien och glömma allt annat för några timmar. 
Har just läst ut Carl-Johan Vallgrens "Kunzelmann & Kunzelmann" med stor behållning och dessutom fått hem den hett efterlängtade "Mordets praktik" av Kerstin Ekman, så det är ju inte synd om mig, inte.


Och inga bilder blev det heller....


RSS 2.0