SKRIVLUST

Välbehövlig sådan. Jag är verkligen helslut efter senaste tidens förvärvsarbete:) Väl på jobbet går tiden fort, jag har sällan en tråkig stund, det är först i bilen på väg hem jag förundras över hur lång dagen ändå varit. Hur mycket jag hunnit med. Det är skönt att ha en bra bit hem, att ha en halvtimme för sig själv att reflektera i. Sortera tankar och känslor. Jag är trött och sliten, men också så glad och tacksam för arbetet. För allt jag får vara med om.

Även om jag så får en liten släng magsjuka på kuppen.
Häromdagen städade jag hos en av favoriterna, en krokig  farbror på 96, i hans sotiga lilla stuga. När jag var klar fick jag sätta mig vid bordet dukat med finaste Gustavsbergsporslinet, komplett med gräddsnäcka, sockerskål och dessertassiett. Det bjöds på wienerbröd, småkakor och gräddtårta. Då kan man bara inte tacka nej, om man så vet att wienerbröden är två veckor gamla, att tårtan stått i skafferiet eftersom det inte finns något kylskåp, och det mitt i rötmånaden. Det går inte att tacka nej eller slingra sig ur och skynda vidare när han står där vid det skrangliga bordet med svångremmen hårt åtdragen i de smutsiga byxorna, förläget pillandes i de stora hålen på koftans armbågar. När allt i denna lilla stuga på ett sovrum och vedeldat kök, är trasigt, smutsigt och väldigt gammalt, förutom just finkopparna,"det finaste mor ägde", som stått gömda i klädskåpet. När man vet att gräddtårtan är köpt dagarna före nere i byn enkom för detta tillfälle, då han har betalat för sällskap som stannar en hel timme. När man vet att han, den bistra uppsynen och det självvalda eremitlivet i skogen till trots, så mycket sett fram emot mitt sällskap och så väl behöver detta besök. Och jag äter, jag. Tar för mig av den något härskna tårtan, låter mig trugas att ta rosen av marsipan. Sitter länge vid slagbordet som för snart ett sekel sedan härbergerade en familj om tolv personer. I en fattig liten stuga som rymt så många själar. Här har varit liv och rörelse. Slit och skratt, död och liv. Nu är här bara vi två.

En annan kväll gick larmet hos en ensam liten gumma. En släng av andnöd var det visst, men egentligen bara ett svepskäl för att bli intagen på sjukhus, då hon kände sig så otrygg hemma. Jag vet inte hur länge jag satt där på sängkanten, med hennes tunna, torra hand i min fasta starka. Lyssnade på hennes långa livsbikt i det dunkla sovrummet, och kvällens ljud utanför det öppna fönstret som hon nu dragit tunga draperier för.
Men småningom talade hon tydligare, andades lugnare och lossade det krampaktika taget om min hand. Ändå kallade jag på bårtaxi så att hon fick tillbringa helgen på Sundsvalls sjukhus. På måndagen kom hon hem ilsknare och piggare än förut.

Visst bullrade och bråkade magen rätt rejält efter mitt besök i skogen, och visst blev det en smula övertid vid det andra tillfället, men det är ändå sådana arbetsdagar jag uppskattar mest. Det är sådana dagar jag känner att jag gjort något meningsfullt, att jag spelat en viktig roll och kunnat hjälpa. Medecin, förband och blodvärden i all ära och nödvändighet, men jag är övertygad om att det är just tid och närhet de allra flesta behöver mest. Ett öra som lyssnar, en hand som klappar, ord som lugnar eller skratt som muntrar upp. En smula kärlek och en hel del förståelse och empati.
Ibland kan vi på hemvården skoja om att vi borde byta ut all medecin mot tid, så skulle alla brukare leva tills de blev hundra.


                                       
                        Ni vet att jag gillar gammalt, "Svala" tillverkades mellan 1897 och 1907.

Idag har vi i sann lördagsanda gått på loppis, där jag fyndade en anorak för en tia, en Rörstrandskål för en krona och en stereo till ungarna för hundratrettio. Fina fisken. Resten av dagen spenderade vi i Sundsvall och senare även på cykel. Förväntar mig rejäl träningsverk eftersom det var rätt många år sedan jag satt på en, bland brukarna i hevården kallad, trampcykel, sist.
Så sitter jag nu här med mitt glas rödtjut och ett i kväll dåligt samvete, eftersom jag lät tröttheten och behovet av en glimt egentid gå ut över mina små älsklingar. Efter att ha legat i soffan och sett film på tok för länge hade de magen att dessutom kräva saga, när allt jag vill är att håglöst knappa på datorns tangenter och lyssna på musik. Nu sover de sött och plötsligt känner jag mig ensam och bedrövlig, i stället för fri och självförverkligande;-)
Sambon har pokerkväll med grabbarna, syster är långt bort fastän hon i telefonen låter så nära, och egentligen borde jag väl bara gå och lägga mig jag med.
Det är nog ändå det jag gillar bäst; att gå till sängs med ett korsord eller en förjävla bra bok, att mjukt sjunka ner i den berättande historien och glömma allt annat för några timmar. 
Har just läst ut Carl-Johan Vallgrens "Kunzelmann & Kunzelmann" med stor behållning och dessutom fått hem den hett efterlängtade "Mordets praktik" av Kerstin Ekman, så det är ju inte synd om mig, inte.


Och inga bilder blev det heller....