SKRIVLUST

Och jag som lovade att jag snart skulle höra av mig! 
Men nej, vi har fortfarande inget internet.
Oändligt länge har vi nu väntat på att Icenet skall få in antennen vi behöver i lagret igen. En del av paketet vi beställt har dykt upp, men det viktigaste har varit restnoterat. Dessförinnan hade företaget lyckats radera alla sina beställningar, det ni!
Jag tror att det är närmare en månad sedan jag sist skrev. Sedan jag sist befann mig i cyberrymden överhuvudtaget.
Ni kan tro att jag har mycket att ta ikapp, bloggar att läsa, mail att skriva, tidningar att läsa...
Men först av all rapporterar jag naturligtvis till Er, mina kära :)

Det har inte varit helt oangenämt att vara utan dator, skall jag säga. Jag har läst staplar med bra böcker, organiserat källarförråden mycket noggrant och rensat skåp och garderober pedantiskt. Så även om jag ibland känt mig frustrerad och tvingats erkänna att jag nog är långt mer beroende av internet än jag kunnat tro, så har jag fått en del nyttigt gjort.

                                               
  
                                     

Nu är ju mars månad rätt snart slut, och jag förväntar mig mer sol och värme av april, även om jag är mycket väl medveten om att man ju inget kan kräva av vårt nyckfulla klimat. Men jag tycker nog att det varit snålt med sol.
Det har varit någotsånär milt om dagarna, och skaren som bildas under natten är härlig och stark nog att åka spark på. Snörpan har i alla fall lärt sig att åka slalom och jag har åkt en del långfärds. Sambon har roat sig och barnen med skoteråkning och det har grillats en och annan korv de finaste dagarna.
  
                                                    
                                                                    
                                       
                        
          Jag har anglat med barnen i skolan och sambon med sina vänner på stor angeltävling.
                      Mittenbilden illustrerar rätt bra hur de tävlingarna brukar tas.

                                         
                    Kusinens minsta lilla i solen på en renfäll. Sötare unge får man leta efter.  

Det har blivit en hel del arbete för mig den senaste tiden, och jag börjar känna mig riktigt rutinerad nere på skolan. Jag har till och med lärt mig namnen på de flesta ungarna, vilket inte är så dåligt för att vara mig.  
Och ja, jag har vid det här laget "slängt ut"  både en och två bråkstakar på högstadiet. Vilket iofs inte är någon vettig lösning på problemen, men ibland ett nödvändigt ont, för att kunna hjälpa andra och låta de som sköter sig få arbetsro.
Jag trivs rätt bra i skolan, även om det hänt att jag sjunkit ner i soffan på kvällen med ett stort snyft och tänkt att jag aldrig mer skall dit. En del ungar är helt jäkla omöjliga och det kan ta ett tag att få bukt med dem. Men känslan jag erfar när det väl börjar fungera är oslagbar. Det känns riktigt, riktigt bra att få de där slarverna att fatta galoppen och lösa fler uppgifter än de gjort på hela denna termin sammantaget.
Det är med blandade känslor jag går genom korridorerna där på högstadiet. Visst minns jag hur det var att leva i den världen, vad som var viktigt då. Och jag ser att saker och ting har förändrats mycket sedan dess. Skolan i sig är ju i ständig förändring, se bara femtio år tillbaka i tiden, så inser du att det går oerhört snabbt, dessutom. Ungdomarna i sin tur, har blivit litet stöddigare och visar mindre hänsyn än vad jag tycker att vi gjorde i min högstadieklass. Och det beror ju kanske på slappa föräldrar och tuffare samhällsklimat, men också på trötta lärare utan befogenhet och pondus. Idag är det okej att sitta med fötterna på bänklocket, väga på stolen och prata i mobiltelefon i stället för att traggla franska glosor. Åtminstone är det ingenting man kan göra något åt, som lärare. Möjligtvis hota med ett IG i kursen, vad det nu kan gör för skillnad.

Jag blir litet modfälld ibland, och tycker att det finns för få ungar därute som har åsikter, framtidsvisioner och något litet uns av mognad. Jag tycker att femtonåringarna jag träffar är extremt barnsliga, och häpnas över hur litet de bryr sig.
Ja, det har ju alltid genom tiderna klagats på ungdomar, och visst är jag ju gammal och mossig, men senil är jag inte. På min tid var vi annorlunda:) 
 Som ju alla generationer är, men jag oroas litet av den här latheten och rena rama ointresset som jag tycker är karaktäristisk för dagens ungdomar.
Så är det kanske värre här på landsbygden. Här är rätt inskränkt kan jag se nu när idyllen flagnat efter två år.
I min enfald trodde jag nog att framtidsdrömmar frodas som bäst i avkrokar, att man i en småstad längtar ut i vida världen, i alla fall i tonåren. Visst skall man vara stolt över sitt ursprung och det är klart att även ungdomar kan trivas i ett mindre samhälle, men jag finner det ändå märkligt att ingen verkar vara det minsta nyfiken på resten av världen. Snarare avfärdas den här som trams.


                        

          Jag får magknip och andningssvårigheter när jag inser att det snart är dags för mina ungar
                                  att kämpa på i den där miljön.
             Det får kanske bli hemundervisning. Eller varför inte friskola på Lillmörtsjön!

                           

                           Åsikter har hon i alla fall en hel del, kan jag lova.
                                                  Om det mesta faktiskt.

                           
              Han med de svarta brunnarna börjar också ta sig ton nu när han ju blivit så stor treåring.

Någon frågade häromdagen hur det nu var med min trettioårskris, hade den blåst förbi, eller vad?
Och nja, svaret är inte helt okomplicerat. Det har gått rätt bra att ignorera den när jag jobbat och haft fullt upp med åtaganden. När jag totalrensat hjärnan i skidspåret.
Men rätt som det är dyker något övermäktigt vemod över mig och jag måste exempelvis köra in till sidan av vägen och storgråta en stund när jag hör Opus "Life is life" på radion! (Har vi inte alla minnen till den egentligen helt absurda och mycket märkliga låten?) 
Vid sådana patetiska tillfällen kan jag inse att något inte står helt rätt till, men annars känner jag mig rätt stabil.  Jag tror att jag egentligen slutat krisa och mer glidit över till att "bara" oroa mig för framtid och eventuella svåra beslut som behöver fattas. 
     
                                             
                 
                                

                            
Det skall bli krabbelurer nu, till ungarna som varit ute och samlat påskris till lilla mor.
Själv skall jag skriva matlista inför helgen, då älskade syster med familj kommer på besök. Jag längtar så att jag knappt kan bärga mig och måste småringa henne hela tiden för att kolla upp än den ena än den andra lilla triviala småsaken.
Jag klipper in en gammal Tracy Chapman också, som jag inte lyssnat till på länge. Hon är ju bara så enastående bra, och jag kan aldrig riktigt slå fast vilken av alla hennes låtar som är bäst.  Det är svårt att rangordna gamla fantastiska minnen så där, men "fast car", " talkin´ bout a revolution", " the promise" och " all that you have" ligger bra lika till. Men just idag är nog den här bäst ändå.
                                                                              
 www.youtube.com/watch?v=Ca95KaWAWM0 

                     
                                  
          Farmors krabbelurer smakar såklart inte lika gott som när hon gjorde dem. Men.

                                
                             

Vi ses väl när vi råkas,då. (håll tummarna för att vår antenn dyker upp inom snar framtid.)

Vi har fortfarande ingen ordentlig upkoppling, dessvärre. Det dröjer, av någon anledning.
Lika bra är väl det, eftersom det vore en praktisk omöjlighet att klättra runt på taket och fästa en antenn i detta väder. Vi har haft vidrig kyla här, må ni tro.
  I dag är det faktiskt bättre, bara några få minusgrader. Och tur är det, annars blev jag snart tokig! Jag är så in i märgen trött på denna kyla. På att frysa dygnet runt, till och med i sömnen. På att bilarna strejkar och skapar problem. På att barnen inte kan vara ute och leka utan måste samlas i en huttrande hög och gå varandra på nerverna.

Det krävs en hel del tålamod och uppfinningsrikedom för att få dem att hålla sams. Och framförallt engagemang. Det går inte an att ligga på sofflocket och läsa en halv dag. Nej, då blir det kalabalik, ser du.

                   

                                    De två stora får ibland nästan hållas bäst de vill i köket,
                         då har det experimenterats med milkshake och det har bakats semlor.
                                   Så visst kan det komma något gott ur ledan. 

                                                          





                        

                                           Det pysslas för brinnande livet.
        Snörpan har ju alltid varit galet kreativ, vilket äntligen tycks ha smittat av sig på åtminstone Lillnöffe. 
             Ganska plötsligt har hans skapande blommat upp, och det skall klistras och målas varenda dag. 


                                           




                         

                               Lillnöffe är så intresserad av bokstäver just nu.
                      Allt som oftast vill han sitta i den gamla skolbänken och leka skola. Ifred.


                                                   

                      Det får plats en hel drös med ungar kring den där bänken, som ni ser.
                                     Kusinens två små har varit här och lekt.      
                   
                        

Svinkalla, rastlösa dagar utan jobb i skolan, kan man ju syssla med meningsfulla saker som att exepelvis städa det kära skafferiet... Jag har ju lovat min vän Å en inspirationsbild på mitt, eftersom hon snart själv skall få ett platsbyggt i sitt kök. Så det passar väl alldeles utmärkt att lägga ut en nystädad bild?:)

             

                  Mina gamla vaxdukar som slitits och missfärgats pryder nu hyllorna i skafferit.
                     Även här syns min vurm för burkar, skålar och diverse småpryttlar. 
               Det mesta är arvegods eller gåvor, men en hel del kommer förstås från loppis också.
               Annars kan man ju ägna sig åt att rama in och hänga upp vacker konst i trapphuset,
                     om man inte har något bättre för sig.

                                     


Åh, jag undrar vad det är med mig egentligen. Bloggar om vaxduk och semlor... Jag blir nästan litet rädd för mig själv. Men jo, så här är det just nu. Så här ser vardagen ut. Jag intalar mig själv att jag inte alls gett upp, utan bara gått i ide ett slag nu. Snart, snart börjar det spira och gro här i innanför pannbenet. Hoppas jag.

I helgen har vi varit i Åre, hela familjen. Sambon, som jobbar med spedition har kunder därifrån, som erbjudit oss gratis boende och trevligt sällskap. Vi makade in oss i en otroligt mysig liten timmerstuga med sovloft och pentry.
Sambon åkte slalom för hela slanten, medan jag och barnen låg i blöt på äventyrsbadet mest hela långa lördagen.
Lilla Hoppsan fyllde tre år då, så det var ju på sin plats att göra något extra skoj, förstås.

                


                                 

      

                    

                                                           

Ja, tre hela år har det alltså gått. Sedan den här lilla lurvenpajsarn slog upp sina svarta brunnar till ögon, och jag drunknade i dem för första gången. Och många fler har det blivit. Ibland stirrar vi på varandra, han förlorar sig liksom i andra tankar, och jag sugs in i den där blicken. Jag blir nästan litet dåsig och "vaknar upp" en smula förvirrad när han bryter kontakten och återgår till verkligheten. Det är litet underligt med de där ögonen han har.
 
Håhå ja ja, min lilla bebis. Som ännu krafsar mig i dekoltaget och somnar nära, nära tätt intill, allra helst på min mage, om natten.
Idag har vi varit på treårskontroll där det konstaterats att han verkar vara högst normal och att det minsann inte är några som helst problem med talet och språket.  Det händer rätt ofta att vi får kommentarer om hur verbal och duktig han är, men egentligen har jag inte funderat så mycket på det. Snörpan och Lillnöffe har ju varit likadana och jag tänker att det är mycket som kommer automatiskt när man har äldre syskon. Men ibland kan man ju börja undra också. I bilen på väg hem från vår lilla semesterweekend roade sig alla tre med att bilda nya, knasiga ord och skratta hysteriskt åt dem. " Att osta en nalle"  tog tydligen alla priser, och jag vet inte hur jag skall tolka det här udda intresset. Härligt att de greppar språket så bra, och att de leker med det på ett kreativt sätt, kanske? Eller vore det att tillskriva en flamsig lek litet väl stor betydelse? Det var ju en hel del prutt och rump-böjningar också...;-)