Bildinlägg
Vi har fortfarande ingen ordentlig upkoppling, dessvärre. Det dröjer, av någon anledning.
Lika bra är väl det, eftersom det vore en praktisk omöjlighet att klättra runt på taket och fästa en antenn i detta väder. Vi har haft vidrig kyla här, må ni tro.
I dag är det faktiskt bättre, bara några få minusgrader. Och tur är det, annars blev jag snart tokig! Jag är så in i märgen trött på denna kyla. På att frysa dygnet runt, till och med i sömnen. På att bilarna strejkar och skapar problem. På att barnen inte kan vara ute och leka utan måste samlas i en huttrande hög och gå varandra på nerverna.
Det krävs en hel del tålamod och uppfinningsrikedom för att få dem att hålla sams. Och framförallt engagemang. Det går inte an att ligga på sofflocket och läsa en halv dag. Nej, då blir det kalabalik, ser du.
De två stora får ibland nästan hållas bäst de vill i köket,
då har det experimenterats med milkshake och det har bakats semlor.
Så visst kan det komma något gott ur ledan.
Det pysslas för brinnande livet.
Snörpan har ju alltid varit galet kreativ, vilket äntligen tycks ha smittat av sig på åtminstone Lillnöffe.
Ganska plötsligt har hans skapande blommat upp, och det skall klistras och målas varenda dag.
Lillnöffe är så intresserad av bokstäver just nu.
Allt som oftast vill han sitta i den gamla skolbänken och leka skola. Ifred.
Det får plats en hel drös med ungar kring den där bänken, som ni ser.
Kusinens två små har varit här och lekt.
Svinkalla, rastlösa dagar utan jobb i skolan, kan man ju syssla med meningsfulla saker som att exepelvis städa det kära skafferiet... Jag har ju lovat min vän Å en inspirationsbild på mitt, eftersom hon snart själv skall få ett platsbyggt i sitt kök. Så det passar väl alldeles utmärkt att lägga ut en nystädad bild?:)
Mina gamla vaxdukar som slitits och missfärgats pryder nu hyllorna i skafferit.
Även här syns min vurm för burkar, skålar och diverse småpryttlar.
Det mesta är arvegods eller gåvor, men en hel del kommer förstås från loppis också.
Annars kan man ju ägna sig åt att rama in och hänga upp vacker konst i trapphuset,
om man inte har något bättre för sig.
Åh, jag undrar vad det är med mig egentligen. Bloggar om vaxduk och semlor... Jag blir nästan litet rädd för mig själv. Men jo, så här är det just nu. Så här ser vardagen ut. Jag intalar mig själv att jag inte alls gett upp, utan bara gått i ide ett slag nu. Snart, snart börjar det spira och gro här i innanför pannbenet. Hoppas jag.
I helgen har vi varit i Åre, hela familjen. Sambon, som jobbar med spedition har kunder därifrån, som erbjudit oss gratis boende och trevligt sällskap. Vi makade in oss i en otroligt mysig liten timmerstuga med sovloft och pentry.
Sambon åkte slalom för hela slanten, medan jag och barnen låg i blöt på äventyrsbadet mest hela långa lördagen.
Lilla Hoppsan fyllde tre år då, så det var ju på sin plats att göra något extra skoj, förstås.
Ja, tre hela år har det alltså gått. Sedan den här lilla lurvenpajsarn slog upp sina svarta brunnar till ögon, och jag drunknade i dem för första gången. Och många fler har det blivit. Ibland stirrar vi på varandra, han förlorar sig liksom i andra tankar, och jag sugs in i den där blicken. Jag blir nästan litet dåsig och "vaknar upp" en smula förvirrad när han bryter kontakten och återgår till verkligheten. Det är litet underligt med de där ögonen han har.
Håhå ja ja, min lilla bebis. Som ännu krafsar mig i dekoltaget och somnar nära, nära tätt intill, allra helst på min mage, om natten.
Idag har vi varit på treårskontroll där det konstaterats att han verkar vara högst normal och att det minsann inte är några som helst problem med talet och språket. Det händer rätt ofta att vi får kommentarer om hur verbal och duktig han är, men egentligen har jag inte funderat så mycket på det. Snörpan och Lillnöffe har ju varit likadana och jag tänker att det är mycket som kommer automatiskt när man har äldre syskon. Men ibland kan man ju börja undra också. I bilen på väg hem från vår lilla semesterweekend roade sig alla tre med att bilda nya, knasiga ord och skratta hysteriskt åt dem. " Att osta en nalle" tog tydligen alla priser, och jag vet inte hur jag skall tolka det här udda intresset. Härligt att de greppar språket så bra, och att de leker med det på ett kreativt sätt, kanske? Eller vore det att tillskriva en flamsig lek litet väl stor betydelse? Det var ju en hel del prutt och rump-böjningar också...;-)
Lika bra är väl det, eftersom det vore en praktisk omöjlighet att klättra runt på taket och fästa en antenn i detta väder. Vi har haft vidrig kyla här, må ni tro.
I dag är det faktiskt bättre, bara några få minusgrader. Och tur är det, annars blev jag snart tokig! Jag är så in i märgen trött på denna kyla. På att frysa dygnet runt, till och med i sömnen. På att bilarna strejkar och skapar problem. På att barnen inte kan vara ute och leka utan måste samlas i en huttrande hög och gå varandra på nerverna.
Det krävs en hel del tålamod och uppfinningsrikedom för att få dem att hålla sams. Och framförallt engagemang. Det går inte an att ligga på sofflocket och läsa en halv dag. Nej, då blir det kalabalik, ser du.
De två stora får ibland nästan hållas bäst de vill i köket,
då har det experimenterats med milkshake och det har bakats semlor.
Så visst kan det komma något gott ur ledan.
Det pysslas för brinnande livet.
Snörpan har ju alltid varit galet kreativ, vilket äntligen tycks ha smittat av sig på åtminstone Lillnöffe.
Ganska plötsligt har hans skapande blommat upp, och det skall klistras och målas varenda dag.
Lillnöffe är så intresserad av bokstäver just nu.
Allt som oftast vill han sitta i den gamla skolbänken och leka skola. Ifred.
Det får plats en hel drös med ungar kring den där bänken, som ni ser.
Kusinens två små har varit här och lekt.
Svinkalla, rastlösa dagar utan jobb i skolan, kan man ju syssla med meningsfulla saker som att exepelvis städa det kära skafferiet... Jag har ju lovat min vän Å en inspirationsbild på mitt, eftersom hon snart själv skall få ett platsbyggt i sitt kök. Så det passar väl alldeles utmärkt att lägga ut en nystädad bild?:)
Mina gamla vaxdukar som slitits och missfärgats pryder nu hyllorna i skafferit.
Även här syns min vurm för burkar, skålar och diverse småpryttlar.
Det mesta är arvegods eller gåvor, men en hel del kommer förstås från loppis också.
Annars kan man ju ägna sig åt att rama in och hänga upp vacker konst i trapphuset,
om man inte har något bättre för sig.
Åh, jag undrar vad det är med mig egentligen. Bloggar om vaxduk och semlor... Jag blir nästan litet rädd för mig själv. Men jo, så här är det just nu. Så här ser vardagen ut. Jag intalar mig själv att jag inte alls gett upp, utan bara gått i ide ett slag nu. Snart, snart börjar det spira och gro här i innanför pannbenet. Hoppas jag.
I helgen har vi varit i Åre, hela familjen. Sambon, som jobbar med spedition har kunder därifrån, som erbjudit oss gratis boende och trevligt sällskap. Vi makade in oss i en otroligt mysig liten timmerstuga med sovloft och pentry.
Sambon åkte slalom för hela slanten, medan jag och barnen låg i blöt på äventyrsbadet mest hela långa lördagen.
Lilla Hoppsan fyllde tre år då, så det var ju på sin plats att göra något extra skoj, förstås.
Ja, tre hela år har det alltså gått. Sedan den här lilla lurvenpajsarn slog upp sina svarta brunnar till ögon, och jag drunknade i dem för första gången. Och många fler har det blivit. Ibland stirrar vi på varandra, han förlorar sig liksom i andra tankar, och jag sugs in i den där blicken. Jag blir nästan litet dåsig och "vaknar upp" en smula förvirrad när han bryter kontakten och återgår till verkligheten. Det är litet underligt med de där ögonen han har.
Håhå ja ja, min lilla bebis. Som ännu krafsar mig i dekoltaget och somnar nära, nära tätt intill, allra helst på min mage, om natten.
Idag har vi varit på treårskontroll där det konstaterats att han verkar vara högst normal och att det minsann inte är några som helst problem med talet och språket. Det händer rätt ofta att vi får kommentarer om hur verbal och duktig han är, men egentligen har jag inte funderat så mycket på det. Snörpan och Lillnöffe har ju varit likadana och jag tänker att det är mycket som kommer automatiskt när man har äldre syskon. Men ibland kan man ju börja undra också. I bilen på väg hem från vår lilla semesterweekend roade sig alla tre med att bilda nya, knasiga ord och skratta hysteriskt åt dem. " Att osta en nalle" tog tydligen alla priser, och jag vet inte hur jag skall tolka det här udda intresset. Härligt att de greppar språket så bra, och att de leker med det på ett kreativt sätt, kanske? Eller vore det att tillskriva en flamsig lek litet väl stor betydelse? Det var ju en hel del prutt och rump-böjningar också...;-)
Kommentarer
Trackback
