SKRIVLUST

I alla fall för de två stora. Lillgrisen fortsätter ju på dagis ett år och själv väntar jag ännu med spänning. Hoppas och önskar att få en plats på universitetet i Sundsvall fast jag står som andra reserv.
Försöker att inte jaga upp mig över att gå sysslolös, hemtjänstvicket är slut nu, utan bokar in mig på ströjobb här och där. Jag har fått en fast lärartjänst på 30 %, vilket känns betryggande, och som jag kan ha även om jag mot förmodan skulle komma in på min utbildning.








Både jag och Snörpan har fyllt år rätt nyligen. Blivit äldre och klokare:)
 Hon var tidigt ute i morse, stack iväg till skolan en halvtimme före oss andra för att träffa kompisarna på skolgården. Hon har numera egen hemnyckel, fixar eget mellis och är näst intill ihopväxt med bästisen. ( I alla fall nu under sommarlovet, hon har oroat sig litet för hur det ska bli när skolan börjar. Han kanske bara leker med killar då?)
Åh, det är underligt att hon är så stor nu, men också roligt och skönt. Skönt att se att hon är så duktig och förnuftig, inte behöva oroa mig för henne.  Nu har vi kommit dithän att vi gör mysiga vuxensaker tillsammans när pojkarna somnat.
Ligger i min säng och tittar på Doktor Zjivago, spelar kort och äter popcorn osv.

Har varit med den nyblivna ettagluttaren i skolan i morse, han var en aning nervös i går kväll, nämligen.
I morse stod han länge framför spegeln och vattenkammade sitt kritvita och spikraka hår. Hummade och brummade, tog av och på sin, vid det här laget rätt slitna gamla skinnväst. (som jag ibland övervägt gömma undan, är sååå trött på den, men inte haft hjärta till) Det är omöjligt att få på den ungen annat än supersmala stuprörsjeans och svarta långärmade tröjor.  Om jag någon gång tvingat på honom normalrymliga och sköna brallor har han lyckats smuggla med de där små ormskinnen i ryggan och bytt om under dagen!

Det minsta trollet är inne i en riktigt härlig period just nu. Argsint och gapig till tusen. Till och med de stora ryggar för honom när han blir sur, låter honom få sin vilja igenom för att slippa bråket. Suck, det är otroligt tröttsamt att stå på sig och försöka få ur honom allt det där. Efter en hel dag av ständiga småtjafs och regelrätta vulkanutbrott är jag helt slut! Mellan varven är han världens charmigaste med sina glittrande svartögon och smällkyssar som han gärna bjuder på. Då gäller det att tanka kraft inför nästa drabbning:)

Nej, nu blir det till att slita sig från min sköna säng, ( soffan används sällan eller aldrig i den här lägenheten) och Ane Brun, dricka sista slatten kaffe och ta tillfället i akt till meningsfull egentid. Valet står mellan cykeln eller löpskorna. Har haft ett sådant där flyt med motion ett tag nu, haft obändiga behov av att bara spinga till världens ände, eller åtminstone tills jag helt tömt hjärnan och uppnåt meditativa tillstånd:) Försöker passa på eftersom jag mycket väl vet att det snart går över. Snart tappar jag lust och intresse, motionen går i skov för mig. Fast simmningen är något helt annat förstås, och jag längtar sååå tills simhallen öppnar inför höstterminen.

 

     

   www.youtube.com/watch?v=czgdHD6H978&feature=related

Misstänker att jag tagit mitt sista bad för denna sommar just idag.
Jag vill alltid ha en symbolisk sista baddag, riktigt inse att hösten nu är på väg och njuta av sista gången. 
Gärna göra en stor sak av det, så att jag kan plocka fram det tillfället ur minnet senare.
Mitt i smällkalla vintern exempelvis.
                             

Här i Norrland har vi haft tre riktigt höstiga dagar, men idag värmde solen plötsligt igen. 
(Vi skyndade förstås till stranden med kaffekorgar och goda vänner och låg där mest hela dagen)

Det är inte helt okomplicerat, mitt förhållande till Sveriges fyra årstider.
Jag älskar dem alla, kan absolut inte säga vilken jag föredrar.
Alla har de sin charm, men visst kan jag känna att vintern ibland tenderar att bli aningens för långdragen,
hösten för mörk, våren för långsam och sommaren på tok för kort. 

           

Just den här sommaren och denna höst kommer jag väl antagligen minnas extra tydligt för resten av mitt liv.
Det har varit och är ännu en väldigt omtumlande tid med många tankar, känslor, händelser och skeenden.
Så här mitt i stormen funderar jag mycket på alla de val jag gjort. De dåliga och de bra, de svåra och de lätta,
de livsnödvändiga och de oundvikliga.
Inventerar och ältar om jag kanske hade kunnat göra annorlunda. Men till vilken nytta egentligen?
För att plågas? För att ge mig själv en klapp på axeln?

I stunder som dessa får man lov att odla sin tro, helt enkelt.
Måste man tro på att allt som händer har sin mening och våga lägga några av sina bördor i händerna på ödet.
Det går bara inte att förutse allt, det är omöjligt att se vad som väntar bakom hörnet.
Styra allt i rätt riktning, ro i hamn på en enda natt.
Nej, man får lov att staka sig fram, gira och reva segel för glatta livet om man skall klara sig, har jag märkt.

Visst är det svårt. Så otroligt svårt att inte tappa fotfästet dessa dagar.
När vissa svälter och dör som om de vore obetydliga flugor och andra går bärsärk och släcker oskyldiga liv på grund av sitt hänsynslösa hat.
En del mister sina liv för att bevisa sin ståndpunkt, kämpar för frihet till sista droppen blod.
Då är ju lilla jag så fruktansvärt obetydlig och svår att sätta i ett sammanhang. Vad är väl mina problem i jämförelse?
När världen nu ser ut som den gör förlorar jag en smula tro på både framtiden och människan, men får också ett visst perspektiv.
Alla är vi i ständig förändring. Och ingenting varar för evigt.

        
                               

                     Som ni ser fattas en liten en på bild, just den som faktiskt fyller år i morgon.
                        Alltså är det tio år sedan jag blev mamma för första gången!
                   
                      

                                        www.youtube.com/watch?v=48K5Y0421Ig



                            

Två dagar i ett gömställe utan el och vatten. Med vänner, värme, bastubad, blåbärsplock och dundrande åska.
 Borde göras oftare, faktiskt.