SKRIVLUST

Misstänker att jag tagit mitt sista bad för denna sommar just idag.
Jag vill alltid ha en symbolisk sista baddag, riktigt inse att hösten nu är på väg och njuta av sista gången. 
Gärna göra en stor sak av det, så att jag kan plocka fram det tillfället ur minnet senare.
Mitt i smällkalla vintern exempelvis.
                             

Här i Norrland har vi haft tre riktigt höstiga dagar, men idag värmde solen plötsligt igen. 
(Vi skyndade förstås till stranden med kaffekorgar och goda vänner och låg där mest hela dagen)

Det är inte helt okomplicerat, mitt förhållande till Sveriges fyra årstider.
Jag älskar dem alla, kan absolut inte säga vilken jag föredrar.
Alla har de sin charm, men visst kan jag känna att vintern ibland tenderar att bli aningens för långdragen,
hösten för mörk, våren för långsam och sommaren på tok för kort. 

           

Just den här sommaren och denna höst kommer jag väl antagligen minnas extra tydligt för resten av mitt liv.
Det har varit och är ännu en väldigt omtumlande tid med många tankar, känslor, händelser och skeenden.
Så här mitt i stormen funderar jag mycket på alla de val jag gjort. De dåliga och de bra, de svåra och de lätta,
de livsnödvändiga och de oundvikliga.
Inventerar och ältar om jag kanske hade kunnat göra annorlunda. Men till vilken nytta egentligen?
För att plågas? För att ge mig själv en klapp på axeln?

I stunder som dessa får man lov att odla sin tro, helt enkelt.
Måste man tro på att allt som händer har sin mening och våga lägga några av sina bördor i händerna på ödet.
Det går bara inte att förutse allt, det är omöjligt att se vad som väntar bakom hörnet.
Styra allt i rätt riktning, ro i hamn på en enda natt.
Nej, man får lov att staka sig fram, gira och reva segel för glatta livet om man skall klara sig, har jag märkt.

Visst är det svårt. Så otroligt svårt att inte tappa fotfästet dessa dagar.
När vissa svälter och dör som om de vore obetydliga flugor och andra går bärsärk och släcker oskyldiga liv på grund av sitt hänsynslösa hat.
En del mister sina liv för att bevisa sin ståndpunkt, kämpar för frihet till sista droppen blod.
Då är ju lilla jag så fruktansvärt obetydlig och svår att sätta i ett sammanhang. Vad är väl mina problem i jämförelse?
När världen nu ser ut som den gör förlorar jag en smula tro på både framtiden och människan, men får också ett visst perspektiv.
Alla är vi i ständig förändring. Och ingenting varar för evigt.

        
                               

                     Som ni ser fattas en liten en på bild, just den som faktiskt fyller år i morgon.
                        Alltså är det tio år sedan jag blev mamma för första gången!
                   
                      

                                        www.youtube.com/watch?v=48K5Y0421Ig