Tänker att det är dags att uppdatera
men kan knappt kräka ur mig en endaste vettig tanke. Får inte fatt i något konkret. Än rotar jag i Moa Martinsons storslagna meningar, begrundar de fantastiska personporträtten i de böckerna jag läser och skall analysera i mitt svenskaarbete. Än fladdrar jag vidare till den arma Sylvia Plath som jag skriver en engelskauppsats om. Så plötsligt befinner jag mig på barrikaderna i Kairo och grips av ofantlig rörelse över vad som händer där i detta nu.
Jag irrar omkring fastän som lamslagen i soffan. Här är varmt och gott, tystnaden bryts bara av stormens stötvisa rytanden utanför mina fönster. Barnen snusar förnöjt i storsängen efter dagens bravader. Snörpan har dansat på klassfest medan jag och pojkarna varit på ungdomscafé i byn. I stället för att åka upp på berget och bara vända innan hämtning av Snörpan, svängde vi i vanlig ordning förbi min vän G, som huserar ovanpå Pingstkyrkan. Där arrangerades samkväm för byns ungdomar just i kväll och jag fick mig några koppar kaffe och trevligt snicksnack till livs, medan pojkarna spelade bandy med andra småttingar.
Tidigare idag fyndade vi en stor hög barnböcker för en femma styck på nyöppnad loppis i Ånge och dikuterade den pågående demokratikonflikten över en pizza. Det är helt klart en utmaning att göra det sistnämnda med barn, men erbjuder också helt nya och oförmodade infallsvinklar, måste jag säga. När man för att försöka förklara bryter ner situationen till "dumsnutar som försöker bestämma allt" och "mammor och pappor som vill att deras barn skall kunna leva, tänka och tala fritt" snuddar man äntligen vid insikten om hur otroligt stor vår värld är. Något som är så självklart och basalt för oss här i Sverige, knappt ens värt att ta sig till röstlokalen för, kan vara värt att offra sitt eget liv för i exempelvis Egypten. Och jag är tacksam, så tacksam för att jag sitter här i mitt trygga bo med mina jämförelsevis små bekymmer. Skonad. Jag hade lika gärna kunnat vara född någon annanstans, i en annan tid. Det hade lika gärna kunnat vara jag som låg och födde mitt sjuttioelfte barn, ensam och knäpp tyst i ett skafferi för att inte oroa de andra små, medan maken söp upp den otillräckliga lönen på stadens sunkiga krogar, just som Sally.
Jag hade kunnat vara lika nervklen som Sylvia, och inte sett någon annan utväg än döden, då min make lämnat mig för en annan. Jag hade kunnat... Det finns så många öden att drabba oss människor.
Och kanske borde jag inte förringa mitt eget. Jag finns ju också, om än undangömd, om än i det allra tystaste.
Det slog mig mitt i magen där jag stod och stekte plättar och lyssnade till Sjövädret i P1 (ännu ett av mina helt ologiska måsten som fyller mig med en oförklarlig och stark längtan; att höra dessa exotiska, mystiska punkter på vår världsatlas nämnda med sådant alvar; Skagerrak, Kattegatt och Bottniska viken)
Slog mig att: " Hej, här är jag. I raggsockar och nyupptäckta kråksparkar i ögonvrårna (skrattar jag verkligen så mycket? Känns som om det var en evighet sedan sist ) Med högljudda retstickor kring benen, och allmänt orolig och synnerligen överdramatisk själ. Jag kanske borde ta mig själv på en smula alvar med?
I natt drömmer jag att jag är Sally; stolt, högrest, vacker, stark och rak. Med en unge ledigt på höften. Outslitlig.
Eller att det här är jag
Jag irrar omkring fastän som lamslagen i soffan. Här är varmt och gott, tystnaden bryts bara av stormens stötvisa rytanden utanför mina fönster. Barnen snusar förnöjt i storsängen efter dagens bravader. Snörpan har dansat på klassfest medan jag och pojkarna varit på ungdomscafé i byn. I stället för att åka upp på berget och bara vända innan hämtning av Snörpan, svängde vi i vanlig ordning förbi min vän G, som huserar ovanpå Pingstkyrkan. Där arrangerades samkväm för byns ungdomar just i kväll och jag fick mig några koppar kaffe och trevligt snicksnack till livs, medan pojkarna spelade bandy med andra småttingar.
Tidigare idag fyndade vi en stor hög barnböcker för en femma styck på nyöppnad loppis i Ånge och dikuterade den pågående demokratikonflikten över en pizza. Det är helt klart en utmaning att göra det sistnämnda med barn, men erbjuder också helt nya och oförmodade infallsvinklar, måste jag säga. När man för att försöka förklara bryter ner situationen till "dumsnutar som försöker bestämma allt" och "mammor och pappor som vill att deras barn skall kunna leva, tänka och tala fritt" snuddar man äntligen vid insikten om hur otroligt stor vår värld är. Något som är så självklart och basalt för oss här i Sverige, knappt ens värt att ta sig till röstlokalen för, kan vara värt att offra sitt eget liv för i exempelvis Egypten. Och jag är tacksam, så tacksam för att jag sitter här i mitt trygga bo med mina jämförelsevis små bekymmer. Skonad. Jag hade lika gärna kunnat vara född någon annanstans, i en annan tid. Det hade lika gärna kunnat vara jag som låg och födde mitt sjuttioelfte barn, ensam och knäpp tyst i ett skafferi för att inte oroa de andra små, medan maken söp upp den otillräckliga lönen på stadens sunkiga krogar, just som Sally.
Jag hade kunnat vara lika nervklen som Sylvia, och inte sett någon annan utväg än döden, då min make lämnat mig för en annan. Jag hade kunnat... Det finns så många öden att drabba oss människor.
Och kanske borde jag inte förringa mitt eget. Jag finns ju också, om än undangömd, om än i det allra tystaste.
Det slog mig mitt i magen där jag stod och stekte plättar och lyssnade till Sjövädret i P1 (ännu ett av mina helt ologiska måsten som fyller mig med en oförklarlig och stark längtan; att höra dessa exotiska, mystiska punkter på vår världsatlas nämnda med sådant alvar; Skagerrak, Kattegatt och Bottniska viken)
Slog mig att: " Hej, här är jag. I raggsockar och nyupptäckta kråksparkar i ögonvrårna (skrattar jag verkligen så mycket? Känns som om det var en evighet sedan sist ) Med högljudda retstickor kring benen, och allmänt orolig och synnerligen överdramatisk själ. Jag kanske borde ta mig själv på en smula alvar med?
I natt drömmer jag att jag är Sally; stolt, högrest, vacker, stark och rak. Med en unge ledigt på höften. Outslitlig.
Eller att det här är jag
Strömlös
Här händer inte mycket, vill jag lova. Har gått runt i ett komaliknande tillstånd hela denna vecka. Försöker tro att det är just vad jag behöver, att mitt undermedvetna fixar semester liksom. Men ändå är jag rastlös och orolig. Tänker att dagarna rinner ifrån mig utan att tas tillvara på. Längtar och väntar otåligt, på vad vet jag inte.
Jag har en hög böcker att plöja och det brukar ju kännas betryggande.
Har börjat med sofi Oksanen´s prisbelönta "utrensning", men ännu inte fastnat.
Vill egentligen vidare till Nadeem Aslam´s "den förspillda vakan" eller Zac O Yeah´s "summan av kardemumman". Antagligen lägger jag Oksanen på hyllan en stund om hon inte tar sig om 30 sidor.
Alice Munro´s "nära hem" och Muriel Barbery´s "igelkottens elegans" följde med på rekomendationer av andra, har aldrig läst något av de författarna förut.
Det blir en del stömavbrott nu när snön tyger ledningarna.
Tur att man är loppisentusiast och får nytta av sina snygga pressglas, i alla fall.
Annars pysslar vi. Är extremt produktiva inom pärlhalsbandsbranchen och har dessutom startat upp kartonghustilllverkning. Tyg och tapetstuvar kommer väl till pass, att bygga bokhyllor och våningssängar av hårdpapp håller grubblerierna stången.
Mycket mer än så är det alltså inte just nu. Lite pulka, lite skridsko,mycket snöskottning, en bio (Megamind var skoj, hörni!) och en hel del musik.
Ingen humörhöjare direkt, men någon slags mänsklig beröring;
www.youtube.com/watch?v=s_Zs7XS3XUo
och
www.youtube.com/watch?v=OXBOg7x7peM , lyssnar jag och Snörpan på just nu.
Nu ska jag klämma den sista slatten vin ur påsen och glufsa i mig resterande bitar knäck. Men inte nattsudda, för i morgon är det vardag och skola, minsann. Undrar i mitt stilla sinne hur det skall gå att stiga upp klockan sju i morgon bitti, med tanke på sovmornarna vi haft hela lovet.
Jag har en hög böcker att plöja och det brukar ju kännas betryggande.
Har börjat med sofi Oksanen´s prisbelönta "utrensning", men ännu inte fastnat.
Vill egentligen vidare till Nadeem Aslam´s "den förspillda vakan" eller Zac O Yeah´s "summan av kardemumman". Antagligen lägger jag Oksanen på hyllan en stund om hon inte tar sig om 30 sidor.
Alice Munro´s "nära hem" och Muriel Barbery´s "igelkottens elegans" följde med på rekomendationer av andra, har aldrig läst något av de författarna förut.
Det blir en del stömavbrott nu när snön tyger ledningarna.
Tur att man är loppisentusiast och får nytta av sina snygga pressglas, i alla fall.
Annars pysslar vi. Är extremt produktiva inom pärlhalsbandsbranchen och har dessutom startat upp kartonghustilllverkning. Tyg och tapetstuvar kommer väl till pass, att bygga bokhyllor och våningssängar av hårdpapp håller grubblerierna stången.
Mycket mer än så är det alltså inte just nu. Lite pulka, lite skridsko,mycket snöskottning, en bio (Megamind var skoj, hörni!) och en hel del musik.
Ingen humörhöjare direkt, men någon slags mänsklig beröring;
www.youtube.com/watch?v=s_Zs7XS3XUo
och
www.youtube.com/watch?v=OXBOg7x7peM , lyssnar jag och Snörpan på just nu.
Nu ska jag klämma den sista slatten vin ur påsen och glufsa i mig resterande bitar knäck. Men inte nattsudda, för i morgon är det vardag och skola, minsann. Undrar i mitt stilla sinne hur det skall gå att stiga upp klockan sju i morgon bitti, med tanke på sovmornarna vi haft hela lovet.
Äntligen över
Det blev synnerligen annorlunda högtidsdagar för vår del i år.
På julafton var vi ensamma då våra besökare inte vågade ge sig ut på vägarna i busvädret. Lika så väl var väl det eftersom jag blev magsjuk på natten och Lilla Hoppsan dagen därpå. Vi hade dessutom problem med värmesystemet och räknade 13 grader inomhus. (vilket som tur var några väl placerade kupévärmare kunde råda bot på)
Det blev litet för eländigt och snopet alltihop, så vi packade ihop oss och for söderöver trots att vi bestämt oss för att låta bli i år.
Ser det idylliskt ut med färsk gran och pyntning?
Minuterna senare hivade jag ut den i en snödriva eftersom den välte hur jag än försökte få till det.
Feberfrossig och bedrövlig låg jag och tjurade på soffan
medan barnen till sin stora glädje fick hämta upp den lilla miniatyrplastgranen från källaren och i stället dekorera den.
Pedagogiskt? Well, jag slipper dammsuga barr i alla fall.
Hos pappa ute på Sjötorpet var det vacker sol och mycket snö. Jag gick in i viloläge med en bunt Allers och Hemmets Vecko i sängen. Det är förunderligt hur trött och seg jag blir där. Antar att jag slappnar av och känner mig trygg...
För övrigt var vi mest hos svärmor med familj utanför Märsta. Hade snöbollskrig, lagade mat och somnade i det flackande skenet från braskaminen varje natt. Hälsade så klart på hos syster också, men det fick bli i kortare intervaller då de redan hade huset fullt av besök.
Tja, vad mer? Vi hälsade på nedanstående lilla krabat, alldeles ny i världen. Snusade på den där tjocka kalufsen och drunknade i den där skärskådande blicken en del spädbarn har. Smälte när hon viftande med små händer utstötte sina små läten, och kände livmodern dra ihop sig till en hård liten boll när hon log ...ÅH!
Men nu är vi hemma på berget igen. Ser fram emot att sträcka ut mig i min egen säng i natt, dricka mitt kaffe och äta min gröt på min vanliga utkikspost vid köksfönstret i morgon bitti. Lusläsa tidningarna, lyssna på morgonpasset och sunka runt i morgonrock hela förmiddagen.
Ja, som jag brukar säga; det är bara att snyta och kamma till sig. Nu går jag vidare till nästa år och ger fan i det gamla.
På julafton var vi ensamma då våra besökare inte vågade ge sig ut på vägarna i busvädret. Lika så väl var väl det eftersom jag blev magsjuk på natten och Lilla Hoppsan dagen därpå. Vi hade dessutom problem med värmesystemet och räknade 13 grader inomhus. (vilket som tur var några väl placerade kupévärmare kunde råda bot på)
Det blev litet för eländigt och snopet alltihop, så vi packade ihop oss och for söderöver trots att vi bestämt oss för att låta bli i år.
Ser det idylliskt ut med färsk gran och pyntning?
Minuterna senare hivade jag ut den i en snödriva eftersom den välte hur jag än försökte få till det.
Feberfrossig och bedrövlig låg jag och tjurade på soffan
medan barnen till sin stora glädje fick hämta upp den lilla miniatyrplastgranen från källaren och i stället dekorera den.
Pedagogiskt? Well, jag slipper dammsuga barr i alla fall.
Hos pappa ute på Sjötorpet var det vacker sol och mycket snö. Jag gick in i viloläge med en bunt Allers och Hemmets Vecko i sängen. Det är förunderligt hur trött och seg jag blir där. Antar att jag slappnar av och känner mig trygg...
För övrigt var vi mest hos svärmor med familj utanför Märsta. Hade snöbollskrig, lagade mat och somnade i det flackande skenet från braskaminen varje natt. Hälsade så klart på hos syster också, men det fick bli i kortare intervaller då de redan hade huset fullt av besök.
Tja, vad mer? Vi hälsade på nedanstående lilla krabat, alldeles ny i världen. Snusade på den där tjocka kalufsen och drunknade i den där skärskådande blicken en del spädbarn har. Smälte när hon viftande med små händer utstötte sina små läten, och kände livmodern dra ihop sig till en hård liten boll när hon log ...ÅH!
Men nu är vi hemma på berget igen. Ser fram emot att sträcka ut mig i min egen säng i natt, dricka mitt kaffe och äta min gröt på min vanliga utkikspost vid köksfönstret i morgon bitti. Lusläsa tidningarna, lyssna på morgonpasset och sunka runt i morgonrock hela förmiddagen.
Ja, som jag brukar säga; det är bara att snyta och kamma till sig. Nu går jag vidare till nästa år och ger fan i det gamla.
