SKRIVLUST

Lilla Fnysen.


Jag vet att jag är nominerad till Sveriges tråkigaste bloggare och att det kanske vore på sin plats att säga adjö till Skrivlust. Men ändå.... Hänger kvar.

Det är inte det att jag inte skriver längre; tro mig, jag skriver så pennan glöder dessa dagar. Men det blir förstås sådant som inte riktigt lämpar sig för allmän beskådan. Skulle gärna vilja vara fri och modig nog att bara skriva exakt vad jag vill och känner, men inser att det nog ändå hör till ovanligheten att folk gör så.
Alla har vi människor i vår närhet att ta hänsyn till, och ett skal som skyddar oss själva, hindrar oss från att blotta alltför mycket.
Mitt stora behov att skriva har alltid varit min räddning. Min terapi. När stormen bedarrar (det gör den alltid) läser jag igenom mina ord, tyder dem och är min egen advokat.
Det är ofta så att jag inte riktigt förstår mig själv förrän jag läst tillbaka några sidor i dagboken. Det händer faktiskt att jag plötsligt inser och lär saker om mig själv som jag tidigar inte haft en aning om, då!

Jag skulle kunna skriva glättligt och alldagligt om saker jag gör och tokerier som ungarna hittar på. Kanske gör jag det snart, men just nu har jag inte energi ens till det. Det får bli sådana här glesa, meningslösa, inlägg då och då, tills vidare. Informativa bilder på barnen; " Se så stora de blivit och hur fantastiskt vackra, begåvade och intelligenta de är!"

Missförstå mig inte nu; jag mår inte dåligt. Jag är helt okej.
Jag sitter inte barrikaderad på någon kammare omgiven av drivor med maniskt fullklottrade dagboksblad. Jag försöker bara få ihop vardagspusslet och hitta någon balans i allt som är omvälvande och stort och nytt.
Bara så ni vet.



Grobianerna.

Har Lilla Hoppsan härjat vidare.....







Har vi avklarat kalais för Snörpan....



 





Har vi gästat den årliga höstmarknaden i Munkbysjön......



Där bland andra Vild-Hasse säljer älgkorvar och diverse annat smaskens..
Och man kan handla hur mycket smarriga, lokalproducerade ostar som helst!!





Har jag fotat ett så himla fint höstbröllop.....











Har vardagsrytmen kommit igång. Och ungarna blivit så mycket ...större.




Hösten drar in ordentligt nu.
Jag har första parkett från mina fönster, bergen börjar så smått skifta i guld, dimman ligger i tjocka sjok över sjön om mornarna, stjärnorna ger sig till känna och månen är en strålkastare över min säng vissa nätter.
(Hoppsan, förlåt alla sch-ljud i denna mening!)




Har slutat hoppas och vänta på att eventuellt komma in på universitet och i stället fått en heltid på folkhögskolan tills vidare.
Försöker tänka att saker och ting händer för en orsak och att glädjas åt alla de små fina detaljerna i livet.
Se att det ju egentligen är de som gör helheten, som ger innehåll och mening.

Just ikväll är jag däst och loj av stora mängder födelsedagstårta och kaffe hos fina vänner och ska nu genast krypa ner i världens skönaste säng och inte sakna någonting alls. Bara vara nöjd och belåten. Punkt.

Det snörvlas och hostas som det ju oundvikligen brukar göra så här i terminsstartstider. Nu väntar en period fullspäckad av förkylningar, föräldramöten, tandläkarkontroller, leriga regnkläder, borttappade stövlar och ja... höst, helt enkelt. 

                     

I skrivandes stund bakar ungarna chokladbollar till Snörpans något försenade kalas som ska hållas här i morgon eftermiddag. Själv ligger jag till sängs med ömmande, värkande lekamen. Känns som om varje hårstrå på min kropp står på ända, förvandlade till nervtrådar som rycker till vid minsta beröring. Har just skyfflat i mig paracetamol för att kunna göra ett bullbaksryck inom kort. 


                       

Annars har jag denna vecka haft mina första lektioner på Ålsta Folkhögskola. Det känns fint att vara tillbaka i den mysiga miljön, jag har verkligen trivts bra där som elev, och nu är jag alltså där i egenskap av engelskalärare en dag i veckan. Det är en smula läskigt, uppenbarligen är det litet skillnad på att undervisa barn i låg- och mellanstadieåldern och vuxna människor. Spontant känner jag efter första dagen, att det kan bli litet bökigt att få alla på rätt plats, i rätt kurs , planera lektioner för fyra olika nivåer och att hinna med dem allihopa. 
Men det ska gå, och roligt ska det bli.

För övrigt kämpar jag tappert på med det lilla monstret här på bild. Jag tycker mig se en viss förbättring, men vågar inte tro att det blivit folk av honom riktigt än. Han är fortfarande hemskt envis och surig, men vredesutbrotten kommer glesare.
Just idag har jag verkligen inte orkat parera och avleda som jag annars gör, mest bara gömt mig under täcket eller mutat med dataspel. Gissa om det känns lite skönt att få skjutsa hela högen till pappan efter kalaset i morgon. Om jag bara klarar mig igenom det, förstås, tack gode Gud för febernedsättande!