SKRIVLUST

Det snörvlas och hostas som det ju oundvikligen brukar göra så här i terminsstartstider. Nu väntar en period fullspäckad av förkylningar, föräldramöten, tandläkarkontroller, leriga regnkläder, borttappade stövlar och ja... höst, helt enkelt. 

                     

I skrivandes stund bakar ungarna chokladbollar till Snörpans något försenade kalas som ska hållas här i morgon eftermiddag. Själv ligger jag till sängs med ömmande, värkande lekamen. Känns som om varje hårstrå på min kropp står på ända, förvandlade till nervtrådar som rycker till vid minsta beröring. Har just skyfflat i mig paracetamol för att kunna göra ett bullbaksryck inom kort. 


                       

Annars har jag denna vecka haft mina första lektioner på Ålsta Folkhögskola. Det känns fint att vara tillbaka i den mysiga miljön, jag har verkligen trivts bra där som elev, och nu är jag alltså där i egenskap av engelskalärare en dag i veckan. Det är en smula läskigt, uppenbarligen är det litet skillnad på att undervisa barn i låg- och mellanstadieåldern och vuxna människor. Spontant känner jag efter första dagen, att det kan bli litet bökigt att få alla på rätt plats, i rätt kurs , planera lektioner för fyra olika nivåer och att hinna med dem allihopa. 
Men det ska gå, och roligt ska det bli.

För övrigt kämpar jag tappert på med det lilla monstret här på bild. Jag tycker mig se en viss förbättring, men vågar inte tro att det blivit folk av honom riktigt än. Han är fortfarande hemskt envis och surig, men vredesutbrotten kommer glesare.
Just idag har jag verkligen inte orkat parera och avleda som jag annars gör, mest bara gömt mig under täcket eller mutat med dataspel. Gissa om det känns lite skönt att få skjutsa hela högen till pappan efter kalaset i morgon. Om jag bara klarar mig igenom det, förstås, tack gode Gud för febernedsättande!