SKRIVLUST

Ligger i smal säng med många barn. Ena foten på kallt golv, stjärnklar natt utanför fönster. Funderar och grubblar på allt och inget fastän jag sannerligen borde sova.
En fin helg blev det nyss, med hoppfull vårvärme. Det var utflykt till berg och sjö, korvar som bara är goda då de steks i ett järn över öppen eld, (då är de också det godaste som finns i hela världen) upptäcksfärd längst strandkanten och tupplur i ett knä. Sen blev det avsked och sorgligt värre.

Så jag tog fram löpskorna och drog iväg. Konstaterade att det gick bättre förra året. Den premiären var avsevärt längre och snabbare. Men jag sprang med ångest då och den drivkraften verkar vara den värsta.
Men saknad är inte fy skam, det heller. Av saknaden blev det storstäd och bilstäd och simning och allt jag kunde hitta på för att slippa tänka. Dårfinkar och Dönickar och popcorn i sängen med Snörpan var nog den bästa medecinen.

Det sköna med att ha kaos, sorg och kalabalik i bagaget är att det ger perspektiv. Man ser tillbaka, känner precis i varje fiber av sin kropp hur det var, och är tacksam. För att det är över och för att det i alla fall inte gör så ont idag. Hur ensam jag än känner mig i natt ( i en hög av snusande, varma små människor som jag älskar) så kommer jag nog aldrig bli så ensam igen. Man gick vidare fast man inte trodde det var möjligt och livet verkar kunna bli bra igen. Någon gång släpper man taget om allt som gör ont och är trasigt och inte låter sig lagas fast man försökt och försökt in absurdum. Ger upp skulden över drömmen som gick i kras och slutar att såra och bli sårad.
Förutom perspektiv får man även insikt. "Hoppsan, kärleken är inte självklar! Visst är den stark och förlåtande, men den kan visst rämna i tusen bitar fast man inte vill."
Det är grymt och tragiskt och man vill aldrig, aldrig, aldrig mer utsätta sig själv eller andra för det traumat.

MEN! Den kanske viktigaste insikten då, och jag upprepar; kärleken är inte självklar.
Den är inte alla förunnad, den är skör och bräcklig och vansinnigt flyktig. Alltså är det vår förbaskade plikt att ta hand om den när den försiktigt kommer smygandes igen. OM den mot förmodan hittar sin väg till oss, mot alla odds bryter sig in i förödelsen, är det vår uppgift att tolka meningen med det, inte bryskt bara avfärda den för att vi är ett enda stort blödande sår just nu, och lovat oss själva att aldrig mer!
På något tvetydigt sätt har man genom tragedin sett hur värdefull och viktig äkta kärlek är och när den kommer åter i ny gestalt vördar man den, skattar man den högre och heligare. Man kan omöjligt vända den ryggen då, man måste öppna dörren och blotta det där sletna, trötta gamla hjärtat.
Fast man skäms för det och tycker att det är fult och är rädd att det kanske inte duger.
Och så har man tro, hopp och förtröstan. Och så saknad då, förstås. Om kärleken exempelvis.... far iväg till andra sidan jorden nästan, för att... låt säga jobba där i tre ynka veckor.

Mja, det är ungefär så jag tänker just i natt när jag inte kan sova för att jag faktiskt inte får plats i min säng, men inte känner för att krypa ner i en kall soffa eller våningsäng ensam och bedrövlig. Jag ligger också och dividerar med mig själv angående rätten att dricka ett glas vin närhelst en kväll jag behagar. När blev jag en sådan som tar en kaffekopp rödtjut för att inte grannarna ska beklaga sig då jag sitter på balkongen och löser korsord en helt vanlig måndagsafton?! Huga.