SKRIVLUST

Men känner mig så otroligt nere.
Blir nog inget vidare inlägg...

Jag lade mig ganska tidigt igår kväll,
och låg och läste när sambon kom in och berättade att han läst på aftonbladets sida
att de nu hittat Engla.
Att 42-åringen som misstänkts nu erkänt att han fört bort och mördat henne.

FY,vilken ångest jag drabbades av.
Inte hade jag väl inbillat mig att hon skulle hittas vid liv efter så lång tid som nu gått,
jag förstod väl som alla andra att just något som detta hänt henne.
Men ändå så blev jag så hemskt chockad och ursinnig när det konstaterades.
Och hela natten har gått åt till att stöta och blöta och älta det här.
Hur kan det hända?
Hur kan en människa bli så ond?
Hur kan man skydda sina egna barn mot en sådan människa?
Hur kan jag försäkra mig om att det aldrig kommer att drabba vår familj?
Hur skall Englas mamma klara det här?

Hu,ja,sådana tankar snurrar idag också.
Och så fort jag slöt ögonen igår kom obeskrivbara bilder för mig,
de var omöjliga att bli av med.

Nej,det finns egentligen inget att skriva i det här ämnet.
Jag borde försöka tänka på annat.
Men jag tycker att det färgar min dag.
Sådant här påverkar hela  mitt liv även om jag inte känner de berörda.
Det får mig att ängslas och oroas för mina egna barn.
Får mig att misstro mänskligheten.

Jag är väl dum och naiv,det vet jag att jag är,
men trots allt elände och all misär och alla otäckheter som pågår runt omkring oss i världen,
så tror jag alltid att vi människor är rätt så lika ändå.
Att vi föds in i denna värld som oskyldiga och goda barn,
som påverkas av omständigheterna att bli si eller så som vuxen.
Att vi visst är olika,
men ändå har liknande känslor,tankar,drömmar och värderingar.
Att vi alla har en känsla för rätt och fel.
Att vi alla har en känsla för vad som är gott och ont.

Och hur många gånger jag än får det bevisat för mig
att det finns varelser här på jorden som är så alltigenom hemska och sadistiska,
verklighetsfrånvända och skruvade,
så blir jag förvånad varenda gång.
Jag kan inte _förstå_ hur en person kan ha blivit så skadad och förstörd någon gång i sitt liv
 för att  kunna utföra dessa avskyvärda handlingar!
Vad har hänt?!
Och skall man ta hänsyn till det?
Hur skall man handskas med sådana här gärningsmän när man får dem fast?
Kan man bota en sådan sjuk själ,
eller förtjänar de kanske inte ens att leva?

Ja,det är svårt att veta helt säkert,tycker jag.
Rent instinktivt känner jag så tydligt
 hur en sådan här person förverkat sin rätt till ett liv bland medmänniskor.
Att han minsann inte skall få kosta sina medmänniskor ett enda ruttet öre
i fråga om fängelsevistelse eller vård.
Att jag minsann själv skulle kunna erbjuda mig att göra slut på honom med ett enda gevärsskott,
så billigt och effektivt som möjligt.
Eller att jag önskar honom en så plågsam framtid i ett fängelse som möjligt.

Men hur jag än resonerar så kan jag inte låta bli att se framför mig
denna onda människa som en gång varit ett naket barn.
Ett barn som haft livet framför sig och oftast hårt emot sig.
Som kanske kämpat och slagits med sig själv och sina demoner
eller kanske bara utan att reflektera automatiskt formats av sin omgivning och rättat sig i sitt öde.

För vår värld är ju i sanning en orolig plats.
Alla de barn som föds i kriget,med död och skräck och laglöshet inpå sig,
utan hopp och framtidstro,
hur skall det gå för dem?
Hur kan de bli riktiga medmänniskor?
Alla de de barn som föds till kylan utan en endaste varm famn att vila i,
som aldrig har varit önskade eller älskade och aldrig sett godhet,
hur kan de veta hur de skall leva rätt?
Hur kan de någonsin bli lyckliga?

Hur kan man förhindra alla dessa vansinnesdåd,
när det finns så många olyckliga och sjuka människor här ute?

Ja,jag vet inte alls jag,
vet inte ens vad jag själv tycker och tänker idag.
Jag känner mig motsägelsefull,
vilket jag ju oftast är,förstås.
Mår bara så dåligt av alltihopa.