SKRIVLUST

säger LillNöffe,
om öde huset här brevid.
Och helt tokigt är det ju inte,
han kallar det så eftersom vi såg en liten ödla som låg och lapade sol på stengrunden där i somras.
Nu ville han gärna gå dit idag.
Han är nästan lika faschinerad av det huset som jag är.

Näst efter böcker så är hus mitt största intresse,nästan.
Just gamla,
oftast övergivna hus och byggnader är det bästa jag vet!
Vore jag helt oberoende av pengar skulle jag utbilda mig till byggnads- och kulturmiljövårdare.
Ja heter det  inte så,
när man snokar runt i gamla hus och skrapar på tapeterna,
restaurerar golven och vitlimmar gamla torparspisar?
En sådan tjänar väl ingen förmögenhet,
men får vara i underbara ,vackra atmosfärer hela dagarna och lyssna på historiens vingslag och röster.

Husens historia intresserar mig mycket,
jag undrar över och tänker på de som byggt dem,
de som levt i dem och som övergett dem.
Men allra mest älskar jag själva husen.
Det låter ju löjligt och inte så litet flummigt,men jag får så ofta känslan av att husen lever,
när jag vistas i dem.
Jag får ofta lust att tala till dem,
att smeka dem över väggen och lyssna på dem.
(Det gör jag ju gärna med mitt eget hus också,förresten,även om det inte är så gammalt och övergivet.)
 
Idag sken ju solen,starkt och klart,
och när vi med mycket möda tryckte upp de gistna och tjusiga pardörrarna till huset,
och steg in,
så förvanlades ljuset drastiskt.
Det beror väl på att de gamla blåsta fönsterglasen förändrar det,
men jag kan inte låta bli att känna att jag stiger in i en annan värld.
En annan dag,en annan tid.
 Allt står så stilla där inne,
bortsett från de små djuren som huserar där och lever sitt liv i köksskåpen och bland spånet på vinden.

Jag tänkte visa er några bilder på vårt vackra ödlehus
som stått tomt och obebott i över 60 år.


Bara den vindpinade fasaden med dess flagnande färg är vacker,tycker jag.



Träet i fasaden är förvånansvärt friskt och bra.
Och det har inte läckt in från taket heller.



Bron är murken,med vackert vildvin som klättrar dit den vill.



I den ljusblå hallen med pärlspont finns dörren som döljer trappan till den övre våningen.



Spisen i köket är förstörd av rost..




Ljus från världen utanför faller in på ett gammalt vackert bord och en grovt tillyxad bänk.


Kakelugnen i salongen är i gott skick,det är värre med den fantastiska tapeten.


I stora salen är kakelugnen litet sprucken och tapeten faller nästan av.


Trappan till övervåningen är stadig och obehandlad och knappt nött alls.



Här uppe hänger en kvarglömd rock, under takbjälkarna med svalbon,
och på golvet står en resväska av papp.


I sovrummet på övervåningen har rullgardinen vittrat sönder.


Men i sovalkoven är den hel,bakom en fin spetsgardin.


Jag vet inte vem som nu äger detta vackra hus,
dess ursprungliga invånare har ju säkerligen dött
och deras arvingar har fått det på halsen vare sig de ville eller ej.

Ingen,
ingen i världen bryr sig om det längre.
Och det verkar inte som om någon någonsin kommer att bo här igen.
Ingen skall vara lycklig här och älska sitt hem.
Nu skall det bara fortsätta att stå här i alla år,
tills det multnar bort och faller samman.
Tills inga minnen finns kvar i dess rum.

Så otroligt sorgligt.