Så här ser det ut hos oss i dag
Det är gnistrande frostigt,guldgult,flammande rött och mycket,mycket vackert.
Jag har alltid uppskattat hösten,älskat när den kommer och färgar hela min värld i alla dessa färger.
Hela tillvaron tilltalar mig,
men jag tänker inte skriva något fjantigt om
"ulliga plädar,tända ljus och mysfaktor,
tassa omkring med sockor på och en god kopp thé "
Nej,just nu blir det mest till att torka snoriga små näsor.
Men jag njuter verkligen av hösten i alla fall.
Björn och älg-jakten pågår fortfarande för fullt,så vi har inte gått särskilt djupt i skogarna,
men det behöver man ju å andra sidan inte för att uppleva all härlighet.
Här uppe räcker det ju med att man tittar ut genom fönstret eller stannar till med bilen på väg ner till byn,
för att få se hisnande vackra utsikter.
Tidiga,dimmiga mornar är det svårt att urskilja bergen och skogarna bland slöjorna.
Tittar man riktigt noga så skymtar dock sjöar och berg långt där nere.
Jag har farit runt på skogsvägarna och fotat och tittat och begapat allt underbart
och passat på att bekanta mig ordentligt med områdena.
Jag börjar sås mått få koll på vilka vägar som leder vart och vilka byar som ligger var.
Det finns ju inga tillförlitliga kartor över dessa skogar och oftast inga skyltar heller.
Men eftersom jag ju skall dra igång med projektarbetet nu
så måste jag åtminstone reka litet och veta vart jag skall åka,tänker jag.
Förresten har jag faktiskt redan börjat litet smått med arbetet!
Genom en av förskolelärarna på pojkarnas dagis har jag fått kontakt med en kvinna som bor i en av de små byarna;
Kälen.
Hon är mycket intresserad av att bevara bygdens historia och vet allt som är värt att veta om den.
Hon blev så glad när hon hörde talas om mitt lilla projekt,och vill gärna dela med sig av sina berättelser.
I veckan var jag dit upp till Kälen och träffade henne och några andra kvinnor i byns hembygdsförening.
Just den dagen hade några av de äldre kvinnorna i byn samlats för att väva
och jag fick komma dit och prata litet med dem.
I kälen bor idag ca 60 personer och alla är de väldigt engagerade i byn och kämpar för att dess överlevnad.
Det var där vi firade midsommar i år,
de ordnade ju en så fin medeltidsmarknad som drog över 1000 besökande!
Något de definitivt inte räknat med:)
De har fortsatt att arrangera aktiviteter på byn,
i sommar har de haft visaftnar,allsång,kräft -och surströmmingsfest och annat kul.
Alla de pengar som de på så sätt fått ihop har använts till att rusta upp byns hembygdgård.
En otroligt vacker gammal byggnad som för inte alltför länge sedan varit skola.
I sommar hade de kunnat byta taket som tidigare var i bedrövligt skick
samt bytt brädor i fasaden och målat om hela huset utvändigt.
Nu vill de komma igång med renoveringen av insidan, och hoppas på att kunna dra in litet pengar till det på julmarknaden som de förbereder sig för.
I en av de stora salarna på ovanvåningen hade två gamla vävstolar monterats upp.
En hade skänkts till föreningen av en anhörig till en föredetta bybo,och den andra hade tillhört min "kontaktpersons"
mor,och stått bortglömd och nedmonterad i garaget i många år.
Den här vävstolen är handgjord och mycket gammal.
Och trä´t lent som sammet efter alla flinka händer som strykit över det i alla år.
Men nu skall här vävas vackra mattor och andra arbeten som skall säljas på marknad,
men framförallt handlar det hela om att umgås.
Eftersom sambon var bortrest hela förra veckan
hade jag min mormor och morfar här några dagar för att assistera mig med hundarna.
De var så klart med på denna lilla utflykt, och mormor som själv väver mycket hemma i Sundsvall,
blev alldeles till sig över det hela.
Hon hade nog gärna velat vara med i detta glada lag om hon bara bott litet närmare.
Vi bjöds förstås på fika i det stora rummet som rymde biljardbord och kök.
( kokkaffe,korintkakor och mjuk pepperkaka :))
Det finns inte många ungdomar i byn,
men de som ännu bor där har fritt tillträde till den gamla skolan
där de kan spela pingis,biljard och en del instrument.
Det var verkligen en mycket trevlig dag
och jag fick höra så mycket intessant av kvinnorna som bott så länge i skogarna här.
En av dem hade faktist till och med bott i vårt hus här på Lillmörtsjön!
På femtiotalet var det,
då skogsbolaget ännu ägde de flesta husen här i byn och de alla var delade i åtminstone två lägenheter.
Hon undrade om vi nu bodde i hela huset,och tyckte att "OJ! Då bor ni stort då!" =)
Det var första gången jag hörde att någon tyckt det om vårt hus på knappa 100 kvm med snedtak,
men för henne som bara huserat i Snörpans och Lillnöffes rum,så kan det ju så klart te sig så.
Det fanns många gamla fina detaljer kvar i den gamla skolan,
flera av de damer jag träffade minndes dem tydligt från sin egen skoltid där.
Det var som sagt ett fint möte,och jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att träffa dem igen,
dessa fina damer.
Min "kontaktperson" skall jag träffa igen nu i veckan,för att få veta mer om själva byn och livet där.
En av kvinnorna där lovade att jag skulle få träffa hennes nittioåriga mor som ännu var klar och pigg,
och som säkert gärna skulle vilja berätta om livet på alla dessa fäbodar i socknen.
Hon hade levt och arbetat på flera av dem i större delen av sitt liv.
Jo,som sagt;
sambon var bortrest på kurs hela förra veckan.
Ända nere i Göteborg,minsann.
Vi har fått hem en av våra tikar som bott i Piteå en längre tid,
och lägligt nog började hon genast löpa när hon kom hem.
Suck och pust.
Castor som äntligen börjat växa på sig en aning och blivit hyfsat snygg,
har nu inte ätit ett ordentligt mål mat på snart en vecka.
Han har det inte lätt,
inte ens när han får vara ute i den fina rastgården som han annars älskar.
Nu sitter han och ylar och trånar efter Troja,som hon heter.
Fröken Huodini
Det är jobbigt att ständigt pussla med en löptik och en hane och särskilt då tiken är som vår.
Hon kan verkligen inte vara ensam.
Hon blir vansinnig när hon blir lämnad själv,vare sig det är i huset eller i rastgården.
I rastgården försöker hon gräva och bita sig ut,med resultat att nosen blir skinnflådd och varig.
Inne river hon sönder dörrar,fönster och allt som står i vägen för dessa.
Så har hon alltid varit,även på Rymdgatan där hon ändå hade sällskap av Gullan om dagarna.
Där hände det flera gånger att hon lyckades få upp låset på dörren
och en gång hade hon till och med lyckats öppna köksfönstret och flytt ut på gården!
Det blev till att alltid,alltid låsa med polislåset när man gick hemifrån.
Ja,hon är verkligen en helt makalös utbrytardrottning,
jag har aldrig stött på något liknande,men roligt är det då rakt inte!
Hon har förstört så mycket i huset på Rymdgatan och jag vill verkligen inte ha det likadant här.
I veckan skaffade jag mig en hasp och satte på källardörren som leder upp i hallen.
Eftersom hon kan öppna stängda dörrar, är det absolut nödvändigt att låsa dem.
Jag satte på haspen och drog för säkerhetsskull för en byrå för dörren innan jag gick hemifrån två timmar.
Jag tänker att i källaren kan hon i alla fall inte göra sig illa,
hon kan flåsa och blåsa bäst hon vill,men hon kan ju inte skada sig som hon gjort ute.
När jag kom hem hade hon lik förbannat lyckats hoppa på dörren
så pass att haspen hoppat ur och skjutit undan byrån.
Alla blomkrukor låg trasiga på golvet
och spetsen som sitter högt upp för fönstret i dörren i hallen var sönderriven.
Hon hade flåsat ner hela nedervåningen till den grad man kunde tro att hon kissat inne.
Plaskvått överallt och nästan omöjligt att se ut genom rutorna som var täckta av slem.
Med morfar
Alltså har mormor och morfar varit här och hållit madammen sällskap medan jag varit på skolan.
Promenerat i höstlandskapet och tagit semester från storsta´n:)
Det är roligt att kunna träffa dem oftare nu när vi bor nära,
särskilt som ju tiden och åren börjar ta ut sin rätt och slita på de äldre.
Man kan aldrig veta hur länge man får ha varandra kvar,
även om nu just mina morföräldrar är synnerligen pigga och alerta.
Jag har sällan träffat en annan 81-åring som min mormor.
Hon är ju ständigt sjuk,mer eller mindre, och åker in och ut för diverse operationer.
Undrar om det finns något hon inte drabbats av ännu,
hon har själv tappat räkningen på alla de operationer och ingrepp hon gjort genom åren.
Men ändå är hon så otroligt stark och kry.
Man kan sällan eller aldrig se på henne att hon är sjuk,
att hon äter cellgifter och att hon rimligtvis borde vara dödstrött.
Hon promenerar flera kilometer varje dag,
går i affärer på stan,sitter på biblioteket,målar möbler och väver mattor.
Hon plockar bär och kokar sylt,tvättar fönster och syr gardiner.
Och kommer hit till mig och lagar ljuvlig porterstek på älgfilén jag fick av min kära grannfarbror.
Min mormor
Nå,nu har jag i alla fall satt i ytterligare en hasp,på andra sidan dörren.
Det komplicerar ju att låsa,men det lyckades faktiskt!
Jag hämtade sambon i Sundsvall i söndags när han kom hem från resan,
och då hade hon,Troja, i alla fall hållt sig på plats.
Förrvisso kämpat rätt bra,
rivit sönder dörrkarmen och dörren,bitit av trädelarna på dörrhandtaget och blött ner hela källaren,
men hon var helskinnad.
Liksom vårt hus i övrigt.
Jag vet faktist inte vad vi skall ta oss till med henne.
Det lutar till att omplacera henne någonstans.
Hos någon som alltid är hemma,eller som kan ta henne med dit de ska.
Det känns tråkigt,för hon är en så fin hund förövrigt.
Med höga resultat på korning och mentaltest och fina linjer på stamtavlan.
Hon har gett en fin kull valpar och är så härlig i sitt humör.
Älskar ungar och andra hundar.
Trist att det blir så här,men vad annat kan vi göra?
Jag kan ju inte sluta i skolan för att vakta hene hemma om dagarna,
och att sambon har henne på jobbet fungerar just nu som en nödlösning,
men kommer inte att hålla på längre sikt.
Ibland kan det bli frukost i fåtöljen, i täcket framför mogonteve.
Ja,idag är jag hemma med pojkarna.
Lilla Hoppsan har feber om nätterna och är snorig och hostig till tusen.
Igår var det kort dag på dagis för Lillnöffe,så han fick vara hemma.
Och idag valde han själv att han ville stanna med oss och leka hemma med Pelle.
(kaninen,som ni kanske minns.Hans bäste vän)
Det blir långledigt för de små herrarna nu,eftersom de var hemma med mig i fredags också.
Då hade jag inställd lektion och inte mycket annat skolarbete att pyssla med.
Så jag stannade hemma och gick med grannfarbrorn till potstisåkern.
Där plockade vi några säckar fulla i alla fall,innan ungarna ledsnade och ville gå in och värma sig.
Jag hade gärna fortsatt,
jag tycker det var roligt att gå efter traktorn och ta rätt på härliga potatisar i alla de möjliga former.
Jag hade ju sedan länge lovat att hjälpa till med den skörden,
men det var ju olyckligt att den skulle inträffa just som sambon var bortrest.
Men grannen fick annan hjälp också,
så det onda samvetet för att jag inte kunnat göra mer ,slapp jag.
Storsnörpan bemödade sig om att plocka alla de små potatisarna,så små att de inte annars tas.
De var ju faktist hemskt söta,
och goda också,
på en smörgås med salt smör och en med en kall öl till. (Mjölk för barnen förstås;))
Hon tog också med sig en gigantisk King Edward hem,
som vi friterade och gjorde chips av till kvällens film.
"Dagens potatis" blev den stora knölen,
enligt grannfarbrorn måste man alltid utnämna en sådan vid pär-skörd:)
Inte mycket annat har varit i görningen.
Jag har haft en jäkla massa arbete i skolan.
Rubrik och ingressövningar,personporträtt och en artikel om Fränstas skolor och förskolor.
Jag får litet småångest över att vara hemma nu dessa dagar,
rädd att missa något,
men hoppas att jag ändå kan få några uppgifter att jobba hemifrån med.
Idag skall jag som vanligt ner på Erikshjälpen en tur.
Där har jag inte handlat mycket på sistone,
men man vet ju aldrig när det kan dyka upp dyrgripar.
Man måste bevaka sina intressen.
Jag har i stället varit iväg och köpt det där klädskåpet jag berättat om i ett annat inlägg.
I helgen som kommer lånar jag ett släp och hämtar upp det.
Sedan vet jag inte riktigt vart jag skall ha det någonstans medan jag jobbar med det.
Det börjar bli ohållbart att stå ute,det är kallt och fuktigt nu.
Jag vill så gärna ha en liten verkstad,
men det enda stället jag kan tänka mig duger till något sådant,
är upptaget av alla kusinens gamla möbler som stod i detta hus innan vi kom.
De behöver det förrådet mer än jag gör,
så jag får försöka med källaren.
Problemet är att böka ner möbler dit ner för att sedan kånka upp dem igen...
Jag tog ett trist bord för en tjuga också,till ungarnas lekrum,att sitta runt och rita.
Jag målade upp det litet snabbt,men det ser inte mycket roligare ut för det.
Men innan vi åker skall jag och pojkarna ut och bädda ner våra rosor och pioner i löv.
Det är ju riktigt mycket frost och kallt nu på natten,så det är väl dags nu.
Jag avslutar med några fina bilder från igår,
då ungarna var så snälla och duktiga och krattade löv....
Nästan två veckor sedan sist!
Jag tror nästan att det är rekord.
Har jag någonsin haft ett så långt blogg-uppehåll?
Jag vill ju så gärna skriva,
och för en gångs skull har jag också så mycket att skriva om.
Men tiden finns bara inte!
Jag vet inte vart den tar vägen,
sedan den snabbt ilat förbi här hos mig..
Jag hinner inte mer än att komma hem från skolan,
laga mat,
ägna en stund åt barnen jag saknat hela dagen,
tvätta litet kläder,
och så vips är jag så trött att ögonen slår igen!
Läxor och annat försöker jag hinna med på måndagar eller fredagar då jag slutar tidigt enligt schemat,
men egentligen borde ägna tid åt projektarbetet.
Jag har inte komit igång med det på allvar än,bara spånat en del,
samlat bakgrundfakta osv.
Men snart,alldeles snart skall jag försöka dra igång själva projektet.
Som i mitt fall går ut på att skildra livet i alla dessa små,gamla,
nästan helt folktomma skogsbyarna i kommunen.
Jag vill framför allt skapa personporträtt,
vilka är det som ännu bor kvar på dessa gudsförgätna platser?
Varför har de valt att stanna,
hur lever de och hur har det varit förut?
Jag vill gärna gestalta de olika byarna ordentligt,
lyfta fram det som är representativt för just Naggen,Munksjön osv.
Jag vet att det kommer att bli ett ganska svårt arbete.
Det kommer att ta mycket tid i anspråk för att möta dessa personer,
prata med och intervjua dem,
vilket kanske inte kommer att vara helt lätt,alla gånger.
Men jag ser fram emot det här,
jag älskar att ta del av livsöden,hur de än må se ut,
och jag hoppas på att få mycket nya (gamla) vänner .
Till min hjälp i detta skall jag ha en handledare här i från orten.
Jag har ännu inte talat med honom personligen,
bara sett och hört honom på en föreläsning för en vecka sedan.
Han har ett liknande intresse som jag ;
alla dessa orginal och människor som tilll viss del och i många fall lever liksom litet utanför samhället.
Han har själv jobbat med ett projekt där han drog omkring med en liten husvagn i dessa byar,
satte sig i en fällstol utanför och bjöd på kaffe och kaka.
På så vis samlades och bevarades många gamla sockensägner och rövarhistorier,
från byarnas pratglada invånare.
Jag hoppas att den här personen nu skall kunna "hjälpa mig in" i byarna,
han som känner dem alla vid detta laget.
Nå,fortsättning följer,
detta projektarbete skall inte redovisas förens till våren,
och kommer då att hamna i en fotoutställning på ett galleri i Sundsvall.
Spännande och läskigt.
Annars tycker jag att det börjar lätta litet nu,detta med skolan och hela den nya världen.
Jag lär mig mer och mer för varje dag,
och även om jag inte tycker att exempelvis redigering är så himla skoj,
så är det en så fantastisk känsla när jag inser att jag KAN!
Att jag äntligen har börjat fatta och kan till och med klara mig rätt mycket själv.
Vi har ständigt läxor,eller uppgifter,ska man väl kalla dem,
vilket jag dock ännu inte har kunnat få in snitsen med.
Jag har så svårt att hitta tid och ork att jobba med dessa efter skolan.
Det är så himla mycket annat som skall göras.
Mina uppgifter grundar sig oftast i goda idèer och stor inspiration,
har alla förutsättningar för att bli bra,
men de görs i alla fall i sista stund eller under stor tidspress ,
ja,ibland i ren desperation.
Det har ju i alla fall fungerat hitills,det har det,
jag är nöjd med det jag lämnat in.
Men det är klart att jag funderar på hur det skulle vara att bo på internatet
och kunna sitta framför datorn hela kvällarna.
Som mina klasskamrater ju gör.
Förra veckan var det en artikel om FRA-lagen som skulle skrivas,
sex foton på olika perspektiv skulle fotas och diskuteras
och en hel dagstidning skulle redigeras och få nya rubriker och ingresser.
Den här veckan har vi börjat gräva i olika lagar gällande yttrande och åsiktsfrihet i vårt land
och skall nästa vecka lämna in avhandling om detta
sett ur det just nu mycket uppmärksammade "Arboga-fallet"´s vinkel.
Där har ju rättegångs -och förundersöknings -handlingar hamnat på The Pirate Bay,
med tillhörnade obduktionsbilder av de två små barnen.
Dessa handlingar är ju enligt lag offentliga,och vem som helst kan få ta del av detta material.
I vanliga fall är ju inte gemene man särskilt intresserade av dessa,
utan nöjer sig med att följa med i vad som rapporteras i ämnet via radio,tv och annan media.
Att någon av oförklarliga anledningar fått för sig att dela med sig av dessa handlingar,
lagt ut dem på ett lättillgängligare forum som TPB ju är,
är verkligen olyckligt och korkat.
Men inte olagligt.
Detta debatteras ju hett nu,och jag skall alltså bilda mina egna uppfattningar i detta,
ta reda på vilka lagar och regler som råder och vad som kanske borde åtgärdas i dem.
Det känns tufft just nu,med denna uppgift,
men det är roligt och härligt att tvingas forska och snoka,lära sig nya saker och vidga sina vyer.
Överhuvudtaget är det riktigt ROLIGT med skolan just nu.
Igår hade vi besök av en spännande och duktig fotograf
vars föredrag drog ut länge på tiden och var mycket lyckat.
Nästa vecka skall vi få träffa en journalist som arbetat i de allra värsta krigshärdarna runt om i världen,
vilket vi alla ser stort fram emot.
Idag har vi redovisat dessa s.k "image-boards" av oss själva, på design lektionen.
På ett A4 skulle vi med hjälp av bilder och färger presentera oss för varandra.
Vad representerar mig på bästa sätt,vad står jag för osv...
Mina proffsiga klasskamrater hade snygga arbeten gjorda på datorn,
mycket grafiska och korrekta,
medan jag stått hemma och klippt och klistrat med bilder jag dragit ut från Google och Getty images i natt.:(
Nåja,det gick bra ändå,även om jag också hade Lilla Hoppsan med mig på lektionen.
Hans fröknar hade kurs idag
och jag vill inte riskera att hans tillit till dagis får sig någon törn nu,när den börjat stabiliseras äntligen.
För idag fanns då bara vikarier på dagis,
och alltså lämnade jag bara LillNöffe,som absolut inte vill avvara att leka,för allt i världen.:)
Lilla Hoppsan skötte sig bra,jag hade leksaker och en smula mutgodis med mig,
så han märktes knappt.
Nåja,på min "Image-board" syns skog,hav och berg som jag trivs som bäst bland,
ett utdrag ur "Gösta Berlings saga" som får representera min kärlek till det skrivna ordet.
Till littertur att läsa och sriva.
Så finns barnen med i centrum
och en aning klyschigt talade jag om mina känslor för dem som ju är det viktigaste i mitt liv.
Så finns Billie Holiday med på ett hörn och visar att jag gillar gammal jazz och blues.
En fin resväska som symbolisrar intresset för resor,
och slutligen det gamla kråkslottet som står för min passion för gamla saker överlag.
Nog om skolan nu.
Ni får ursäkta om det kan komma att bli mycket tugg om det i framtiden.
Vad har jag annars haft för mig sedan sist?
Jag minns knappt...
Jo,jag har ju faktist varit iväg hemifrån flera timmar för första gången på mer än ett halvår!
Jag var hos min "nya vännina" förra helgen,där det dracks vin och åts smarrigt.
Det var hejdlöst roligt och välbehövligt.
Och gav mig visst en liten smula huvudvärk dagen efter,
men också så mycket energi och ork.
Tänk,vad viktigt det kan vara att kopplas loss från sin vardag i bland.
För i alla fall när man har barn i lägre åldrar,
färgas ju hela ens kroppsspråk,sätt att tala och tänka,att röra sig på ,dramatiskt av dem.
Jag tror inte att jag är ensam om att dråsa i säng på kvällen
och känna att hjärnan nästan kokar över av allt som matats
och till sist tryckts in i den under dagen som gått.
Jag stressas omärkligt av att inte hinna tänka en hel tanke eller tala i hela meningar när det är som värst.
Även om man snabbt vänjer sig och liksom bara rullar med,
så tar det på krafterna att ständigt ha minst tre aktiviteter i gång.
Att laga mat utan att bränna den vid,
samtidigt som man handgripligen och med verbal hjälp försöker få på en unge ytterkläder,
(Alltså inte bara en kjol och ett par ballerinaskor som vissa SJUåringar ännu envisas med att spatsera runt i!)
och så upp i lekrummet och rota reda på den där saken som ligger uppe på hyllan och måste has just NU.
Det är så underbart vackert om mornarna,när dimman börjat lätta här uppe på berget.
Vi far till dagis och skolan staxt innan åtta och när vi kommer ner till ungefär hälften av vägen,
ser man tydligt hur locket av tjock dimma ligger över hela dalen och Fränsta.
Över Byforsen ligger den kvar länge och vissa dagar ser man knappt bergen som omger dalen.
När vi tänker efter så inser vi att vi nog är jäkligt duktiga och klarar nästan vad fan som helst,
att vi lever i en krigszon och rimligen borde stressas sönder och samman.
Vi känner oss stolta ( hoppas jag att ni gör,jag fösöker i alla fall att tänka så)
men i desto större behov av en luftficka.
Jag känner fortfarande att jag skulle vilja vara hemma mer än jag är,
trots att jag börjar trivas i skolan,
men jag kan inte fortsätta att ständigt finnas i barnens omedelbara närhet.
Jag måste bli bättre på att vara utan dem vissa stunder och njuta av att inte bara vara Mamman.
Dagen efter sen vindrickning (jag blev hemskjutsad av hennes man vid två)
var jag väl litet trött och ovan vid så få sovda timmar,
men tyckte helt klart att det var väl värt litet besvär.
Jag och barnen begav oss ner till Ljungaverk,den lilla grannbyn,
och plockade kassar fulla av plommon och äpplen hos kusinens mans pappa.
Han bor i en underbar gammal baptistkyrka som han tycker att vi skall köpa av honom och fylla med "alla våra ungar":)
Tanken är inte helt absurd,måste jag säga,
det har alltid varit en dröm för mig att få bo på ett sådant ställe.
Att ha ett annorlunda och ovanligt härligt boende som exempelvis en gammal skola,kyrka,båt
eller varför inte ett fyrtorn?
Problemet är ju bara att det inte finns så gott om dessa drömboenden
och att jag ju nu helst inte vill flytta från Lillmörtsjön.
Det var i alla fall en mycket lyckad dag där hos John,som han heter,
där vi blev kvar ett bra tag ,pratandes om livet.
Han är ju ensam nu och glad att få besök.
Jag lovade att komma och hälsa på oftare,
och det vill jag verkligen försöka hålla,hur jäkla litet tid jag än har nuförtiden
Det har inte blivi så mycket loppis på sistone heller.
Sedan jag missade det där underbara gamla barnkammar-skåpet har jag legat lågt.
Jag funderar på att köpa ett jag sett hos den där kvinnan som säljer från dödsbon.
Hon har ett riktigt gammalt klädskåp i full storlek,
med spegel på dörren och överhuvudtaget i väldigt bra skick.
Det är inte vitt dock,
och jag funderar på om jag skulle vara så oetisk att jag målar den.
Den är mycket vacker som den är,
men alla andra möbler i rummet är ju vita och litet "Schabby-chickiga" som jag och syster yster brukar skoja om.
Jag gillar vitt,
jag gillar Shabby Schick,men vill inte att det skall gå till överdrift.
Känner att jag nästan gör det snart,
då till och med Storsnörpan klagar på att allt jag släpar hem är eller så småningom blir vitt.
"Vitt,vitt ,vitt,det finns väl andra färger här i världen?!" Fräser hon:)
Här sitter hon i alla fall på en av de två fina pallarna jag köpte sist.
Jag kunde inte motså dem,och tycker attde passar ypperligt här uppe i hallen.
En mellan ungarnas rum och en vid bokhyllorna.
Jag är också mycket glad att jag äntligen köpt en jordglob.
Har länge velat haft en,
men inte kostat på mig då jag tyckt att de varit dyra på pappershandeln och där de annars säljs.
Ofta ser de också så trista ut när de är sådär alldeles klarblåa och nya.
De ser liksom litet plastiga ut,tycker jag nästan.
Här hittade Lillnöffe en på Erikshjälpen för 58 kronor!
Lagom sliten och urblekt.
Förvisso hopplöst ouppdaterad och omodern,
ett otal "nya" länder har tillkommit sedan denna tillverkades,men ändå.
Här är i alla fall en färgglad stol som LillNöffe fick köpa på Erikshjälpen för egna pengar.En härlig gammal sjuttiotalare
som jag kanske hade kunnat få för mig att köpa själv till och med:)
Så har jag hittat fler fina kaffekoppar med fat,
bra böcker och gamla slitstarka lakan med mitt monogram broderat.
En underbar gammal kakburk från 50-talet också.
Äntligen har vi nu också köpt oss ett dataskåp.
Som jag tjatat och tjurat om detta stora schabrak till skrivbord som står och förstör hela vardagsrummet!
Nu har stunden kommit då vi plockar ner det i källaren tills vidare, och bygger upp det nya från IKEA.
Det kommer jag att syssla med under helgen,skulle jag tro.
I morgon skall Snörpan på disco,minsann,
och vi andra skall skruva hyllor och dona.
Jag har nämligen också tagit tag i kädkammardilemmat.
Nu skall här bli ordning och reda och plats för alla femtioelva skor och jackor i vinter.
Avslutningsvis några bilder på gostrollen.
Skall nu rädda minsta trollet ur hundgåden där han blivit instängd av de äldre.
Ha nu en bra helg,så hoppas jag verkligen att jag hinner skriva något snart igen!
Lilla svartöga
Lilla rufs Stora fina
Mössan på för en gångs skull!
Här är lilla Blåöga som snart,snart skall bli storebror.Som vi väntar!
Har jag någonsin haft ett så långt blogg-uppehåll?
Jag vill ju så gärna skriva,
och för en gångs skull har jag också så mycket att skriva om.
Men tiden finns bara inte!
Jag vet inte vart den tar vägen,
sedan den snabbt ilat förbi här hos mig..
Jag hinner inte mer än att komma hem från skolan,
laga mat,
ägna en stund åt barnen jag saknat hela dagen,
tvätta litet kläder,
och så vips är jag så trött att ögonen slår igen!
Läxor och annat försöker jag hinna med på måndagar eller fredagar då jag slutar tidigt enligt schemat,
men egentligen borde ägna tid åt projektarbetet.
Jag har inte komit igång med det på allvar än,bara spånat en del,
samlat bakgrundfakta osv.
Men snart,alldeles snart skall jag försöka dra igång själva projektet.
Som i mitt fall går ut på att skildra livet i alla dessa små,gamla,
nästan helt folktomma skogsbyarna i kommunen.
Jag vill framför allt skapa personporträtt,
vilka är det som ännu bor kvar på dessa gudsförgätna platser?
Varför har de valt att stanna,
hur lever de och hur har det varit förut?
Jag vill gärna gestalta de olika byarna ordentligt,
lyfta fram det som är representativt för just Naggen,Munksjön osv.
Jag vet att det kommer att bli ett ganska svårt arbete.
Det kommer att ta mycket tid i anspråk för att möta dessa personer,
prata med och intervjua dem,
vilket kanske inte kommer att vara helt lätt,alla gånger.
Men jag ser fram emot det här,
jag älskar att ta del av livsöden,hur de än må se ut,
och jag hoppas på att få mycket nya (gamla) vänner .
Till min hjälp i detta skall jag ha en handledare här i från orten.
Jag har ännu inte talat med honom personligen,
bara sett och hört honom på en föreläsning för en vecka sedan.
Han har ett liknande intresse som jag ;
alla dessa orginal och människor som tilll viss del och i många fall lever liksom litet utanför samhället.
Han har själv jobbat med ett projekt där han drog omkring med en liten husvagn i dessa byar,
satte sig i en fällstol utanför och bjöd på kaffe och kaka.
På så vis samlades och bevarades många gamla sockensägner och rövarhistorier,
från byarnas pratglada invånare.
Jag hoppas att den här personen nu skall kunna "hjälpa mig in" i byarna,
han som känner dem alla vid detta laget.
Nå,fortsättning följer,
detta projektarbete skall inte redovisas förens till våren,
och kommer då att hamna i en fotoutställning på ett galleri i Sundsvall.
Spännande och läskigt.
Annars tycker jag att det börjar lätta litet nu,detta med skolan och hela den nya världen.
Jag lär mig mer och mer för varje dag,
och även om jag inte tycker att exempelvis redigering är så himla skoj,
så är det en så fantastisk känsla när jag inser att jag KAN!
Att jag äntligen har börjat fatta och kan till och med klara mig rätt mycket själv.
Vi har ständigt läxor,eller uppgifter,ska man väl kalla dem,
vilket jag dock ännu inte har kunnat få in snitsen med.
Jag har så svårt att hitta tid och ork att jobba med dessa efter skolan.
Det är så himla mycket annat som skall göras.
Mina uppgifter grundar sig oftast i goda idèer och stor inspiration,
har alla förutsättningar för att bli bra,
men de görs i alla fall i sista stund eller under stor tidspress ,
ja,ibland i ren desperation.
Det har ju i alla fall fungerat hitills,det har det,
jag är nöjd med det jag lämnat in.
Men det är klart att jag funderar på hur det skulle vara att bo på internatet
och kunna sitta framför datorn hela kvällarna.
Som mina klasskamrater ju gör.
Förra veckan var det en artikel om FRA-lagen som skulle skrivas,
sex foton på olika perspektiv skulle fotas och diskuteras
och en hel dagstidning skulle redigeras och få nya rubriker och ingresser.
Den här veckan har vi börjat gräva i olika lagar gällande yttrande och åsiktsfrihet i vårt land
och skall nästa vecka lämna in avhandling om detta
sett ur det just nu mycket uppmärksammade "Arboga-fallet"´s vinkel.
Där har ju rättegångs -och förundersöknings -handlingar hamnat på The Pirate Bay,
med tillhörnade obduktionsbilder av de två små barnen.
Dessa handlingar är ju enligt lag offentliga,och vem som helst kan få ta del av detta material.
I vanliga fall är ju inte gemene man särskilt intresserade av dessa,
utan nöjer sig med att följa med i vad som rapporteras i ämnet via radio,tv och annan media.
Att någon av oförklarliga anledningar fått för sig att dela med sig av dessa handlingar,
lagt ut dem på ett lättillgängligare forum som TPB ju är,
är verkligen olyckligt och korkat.
Men inte olagligt.
Detta debatteras ju hett nu,och jag skall alltså bilda mina egna uppfattningar i detta,
ta reda på vilka lagar och regler som råder och vad som kanske borde åtgärdas i dem.
Det känns tufft just nu,med denna uppgift,
men det är roligt och härligt att tvingas forska och snoka,lära sig nya saker och vidga sina vyer.
Överhuvudtaget är det riktigt ROLIGT med skolan just nu.
Igår hade vi besök av en spännande och duktig fotograf
vars föredrag drog ut länge på tiden och var mycket lyckat.
Nästa vecka skall vi få träffa en journalist som arbetat i de allra värsta krigshärdarna runt om i världen,
vilket vi alla ser stort fram emot.
Idag har vi redovisat dessa s.k "image-boards" av oss själva, på design lektionen.
På ett A4 skulle vi med hjälp av bilder och färger presentera oss för varandra.
Vad representerar mig på bästa sätt,vad står jag för osv...
Mina proffsiga klasskamrater hade snygga arbeten gjorda på datorn,
mycket grafiska och korrekta,
medan jag stått hemma och klippt och klistrat med bilder jag dragit ut från Google och Getty images i natt.:(
Nåja,det gick bra ändå,även om jag också hade Lilla Hoppsan med mig på lektionen.
Hans fröknar hade kurs idag
och jag vill inte riskera att hans tillit till dagis får sig någon törn nu,när den börjat stabiliseras äntligen.
För idag fanns då bara vikarier på dagis,
och alltså lämnade jag bara LillNöffe,som absolut inte vill avvara att leka,för allt i världen.:)
Lilla Hoppsan skötte sig bra,jag hade leksaker och en smula mutgodis med mig,
så han märktes knappt.
Nåja,på min "Image-board" syns skog,hav och berg som jag trivs som bäst bland,
ett utdrag ur "Gösta Berlings saga" som får representera min kärlek till det skrivna ordet.
Till littertur att läsa och sriva.
Så finns barnen med i centrum
och en aning klyschigt talade jag om mina känslor för dem som ju är det viktigaste i mitt liv.
Så finns Billie Holiday med på ett hörn och visar att jag gillar gammal jazz och blues.
En fin resväska som symbolisrar intresset för resor,
och slutligen det gamla kråkslottet som står för min passion för gamla saker överlag.
Nog om skolan nu.
Ni får ursäkta om det kan komma att bli mycket tugg om det i framtiden.
Vad har jag annars haft för mig sedan sist?
Jag minns knappt...
Jo,jag har ju faktist varit iväg hemifrån flera timmar för första gången på mer än ett halvår!
Jag var hos min "nya vännina" förra helgen,där det dracks vin och åts smarrigt.
Det var hejdlöst roligt och välbehövligt.
Och gav mig visst en liten smula huvudvärk dagen efter,
men också så mycket energi och ork.
Tänk,vad viktigt det kan vara att kopplas loss från sin vardag i bland.
För i alla fall när man har barn i lägre åldrar,
färgas ju hela ens kroppsspråk,sätt att tala och tänka,att röra sig på ,dramatiskt av dem.
Jag tror inte att jag är ensam om att dråsa i säng på kvällen
och känna att hjärnan nästan kokar över av allt som matats
och till sist tryckts in i den under dagen som gått.
Jag stressas omärkligt av att inte hinna tänka en hel tanke eller tala i hela meningar när det är som värst.
Även om man snabbt vänjer sig och liksom bara rullar med,
så tar det på krafterna att ständigt ha minst tre aktiviteter i gång.
Att laga mat utan att bränna den vid,
samtidigt som man handgripligen och med verbal hjälp försöker få på en unge ytterkläder,
(Alltså inte bara en kjol och ett par ballerinaskor som vissa SJUåringar ännu envisas med att spatsera runt i!)
och så upp i lekrummet och rota reda på den där saken som ligger uppe på hyllan och måste has just NU.
Det är så underbart vackert om mornarna,när dimman börjat lätta här uppe på berget.
Vi far till dagis och skolan staxt innan åtta och när vi kommer ner till ungefär hälften av vägen,
ser man tydligt hur locket av tjock dimma ligger över hela dalen och Fränsta.
Över Byforsen ligger den kvar länge och vissa dagar ser man knappt bergen som omger dalen.
När vi tänker efter så inser vi att vi nog är jäkligt duktiga och klarar nästan vad fan som helst,
att vi lever i en krigszon och rimligen borde stressas sönder och samman.
Vi känner oss stolta ( hoppas jag att ni gör,jag fösöker i alla fall att tänka så)
men i desto större behov av en luftficka.
Jag känner fortfarande att jag skulle vilja vara hemma mer än jag är,
trots att jag börjar trivas i skolan,
men jag kan inte fortsätta att ständigt finnas i barnens omedelbara närhet.
Jag måste bli bättre på att vara utan dem vissa stunder och njuta av att inte bara vara Mamman.
Dagen efter sen vindrickning (jag blev hemskjutsad av hennes man vid två)
var jag väl litet trött och ovan vid så få sovda timmar,
men tyckte helt klart att det var väl värt litet besvär.
Jag och barnen begav oss ner till Ljungaverk,den lilla grannbyn,
och plockade kassar fulla av plommon och äpplen hos kusinens mans pappa.
Han bor i en underbar gammal baptistkyrka som han tycker att vi skall köpa av honom och fylla med "alla våra ungar":)
Tanken är inte helt absurd,måste jag säga,
det har alltid varit en dröm för mig att få bo på ett sådant ställe.
Att ha ett annorlunda och ovanligt härligt boende som exempelvis en gammal skola,kyrka,båt
eller varför inte ett fyrtorn?
Problemet är ju bara att det inte finns så gott om dessa drömboenden
och att jag ju nu helst inte vill flytta från Lillmörtsjön.
Det var i alla fall en mycket lyckad dag där hos John,som han heter,
där vi blev kvar ett bra tag ,pratandes om livet.
Han är ju ensam nu och glad att få besök.
Jag lovade att komma och hälsa på oftare,
och det vill jag verkligen försöka hålla,hur jäkla litet tid jag än har nuförtiden
Det har inte blivi så mycket loppis på sistone heller.
Sedan jag missade det där underbara gamla barnkammar-skåpet har jag legat lågt.
Jag funderar på att köpa ett jag sett hos den där kvinnan som säljer från dödsbon.
Hon har ett riktigt gammalt klädskåp i full storlek,
med spegel på dörren och överhuvudtaget i väldigt bra skick.
Det är inte vitt dock,
och jag funderar på om jag skulle vara så oetisk att jag målar den.
Den är mycket vacker som den är,
men alla andra möbler i rummet är ju vita och litet "Schabby-chickiga" som jag och syster yster brukar skoja om.
Jag gillar vitt,
jag gillar Shabby Schick,men vill inte att det skall gå till överdrift.
Känner att jag nästan gör det snart,
då till och med Storsnörpan klagar på att allt jag släpar hem är eller så småningom blir vitt.
"Vitt,vitt ,vitt,det finns väl andra färger här i världen?!" Fräser hon:)
Här sitter hon i alla fall på en av de två fina pallarna jag köpte sist.
Jag kunde inte motså dem,och tycker attde passar ypperligt här uppe i hallen.
En mellan ungarnas rum och en vid bokhyllorna.
Jag är också mycket glad att jag äntligen köpt en jordglob.
Har länge velat haft en,
men inte kostat på mig då jag tyckt att de varit dyra på pappershandeln och där de annars säljs.
Ofta ser de också så trista ut när de är sådär alldeles klarblåa och nya.
De ser liksom litet plastiga ut,tycker jag nästan.
Här hittade Lillnöffe en på Erikshjälpen för 58 kronor!
Lagom sliten och urblekt.
Förvisso hopplöst ouppdaterad och omodern,
ett otal "nya" länder har tillkommit sedan denna tillverkades,men ändå.
Här är i alla fall en färgglad stol som LillNöffe fick köpa på Erikshjälpen för egna pengar.En härlig gammal sjuttiotalare
som jag kanske hade kunnat få för mig att köpa själv till och med:)
Så har jag hittat fler fina kaffekoppar med fat,
bra böcker och gamla slitstarka lakan med mitt monogram broderat.
En underbar gammal kakburk från 50-talet också.
Äntligen har vi nu också köpt oss ett dataskåp.
Som jag tjatat och tjurat om detta stora schabrak till skrivbord som står och förstör hela vardagsrummet!
Nu har stunden kommit då vi plockar ner det i källaren tills vidare, och bygger upp det nya från IKEA.
Det kommer jag att syssla med under helgen,skulle jag tro.
I morgon skall Snörpan på disco,minsann,
och vi andra skall skruva hyllor och dona.
Jag har nämligen också tagit tag i kädkammardilemmat.
Nu skall här bli ordning och reda och plats för alla femtioelva skor och jackor i vinter.
Avslutningsvis några bilder på gostrollen.
Skall nu rädda minsta trollet ur hundgåden där han blivit instängd av de äldre.
Ha nu en bra helg,så hoppas jag verkligen att jag hinner skriva något snart igen!
Lilla svartöga
Lilla rufs Stora fina
Mössan på för en gångs skull!
Här är lilla Blåöga som snart,snart skall bli storebror.Som vi väntar!
Fången på berget.
Skruttbilen har nog egentligen dragit sin sista suck,
vilket jag och sambon har litet svårt att acceptera.
Vi vet det båda två,
men är så beroende av den där kära gamla traktorn,
att vi vägrar ge upp.
Hela sommaren har den levt sitt egna högst nyckfulla liv.
Startat bara när den själv velat och då kunnat spinna på som en katt.
För att andra dagar bara vara sur och vägra gå igång.
Och det ställer ju till det en smula...
När vi nu bor som vi gör så behöver vi ju verkligen två fungerande bilar,
då vi har helt olika tider att passa.
Nu har vi pusslat och pysslat med bara en bil
och mest är det sambons jobb som blivit lidande;
han har fått lov att ta senare buss till Sundsvall
och då han haft bilen har han fått åka hem tidigare för att kunna hämta upp oss på skola och dagis.
Efter en omgång på verkstan var den farbar några dagar innan den började protestera igen.
Vi vet att det bara är dumt att lägga mer pengar på lagning av den,
de pengarna får vi inte ens tillbaka om någon knasboll nu mot förmodan
skulle få för sig att köpa den av oss.
Men vad skall vi annars göra?
Så igår var jag hemma från skolan så att sambon kunde ta bilen till jobbet
och arbeta en hel arbetsdag för omväxlings skull.
Jag skulle haft en timmes lektion bara,
så det var ju inte hela världen att jag missade den dagen.
Dessutom hade Lilla Hoppsan feber på natten och hade alltså inte kunnat gå på dagis i alla fall.
Jag skulle ju ha blivit bjuden på fika hemma hos min "nya vän" efter den där lektionen,
men i stället kom hon hit till Lillmörtsjön och fick sig litet lunch.
Hon är trebarnsmor precis som jag,
har jättefina pojkar och en sambo som jobbar i Norge varannan vecka,
som så många andra här på orten.
Då det kan vara ont om arbeten här i kommunen väljer många att leva så.
Just den här tjejen säger att hon inte tycker att det är så farligt för hennes del,
att man snabbt vänjer sig vid det livet,
och att det säkert är värre för hennes sambo/särbo som liksom lever två olika liv.
Han har ju lägenhet , vänner och arbete där,
och familj ,hus och släkt här.
Kan inte vara helt lätt.
Men pengar tjänar han ju och har mycket rolig ,helt ledig tid med barnen varannan vecka.
Just nu är han ju så klart ledig tre veckor för jakten,
som varenda norrlänsk karl tycks vara.
Nu har älgjakten kommit igång och det är full aktivitet till och med häruppe på Mörtis.
På det viset är jag glad att jag inte har bilen,
det är ett större äventyr än vanligt att ta sig ner för berget nu.
Häromdagen var vi väldigt nära att köra på en hund,
en annan dag var det två rådjur som nästan strök med,
för att inte tala om alla husbilar,pick-up´s
och män med gevär och kaffetermosar som uppehåller sig på vägarna.
När det mörknar samlas de i stugorna här omkring
och vad jag har hört är det ofta rena fylleslag långt in på nätterna.
Enligt tradition.
Provisoriska hundgårdar av hönsnät har satts upp på varenda gårdsplan
och där sitter jakthundar på helspänn.
Jag är ju själv inte intresserad av jakt,
kommer garanterat inte att ta någon examen och skaffa vapenlicens
(fast man skall ju aldrig säga aldrig,har jag hört)
jag är nog alldeles för blödig för att egenhändigt ha ihjäl ett djur och dessutom stycka upp det.
Men jag faschineras ändå av det här livet.
Av denna gamla kultur och tradition som lever vidare så starkt.
År 2008 är vi ju inte i behov av köttet som jakten ger på samma sätt som förut.
Vi kan lätt skaffa mat på andra mindre tidskrävande och söliga sätt.
Men älgarna och björnarna och allt annat som jagas måste ju visst bort ändå,
man måste ju skjuta av en viss andel djur varje år
eftersom de annars blir alldeles för många och till och med utgör fara för oss människor.
På föräldramötet på förskolan häromkvällen
blev det ramaskri när rektorn bekräftade att kommunen nu tvingats fatta ett mycket svårt och tungt beslut.
Från och med i år får barn inte lämnas på förskolan då föräldrarna är ute på jakt!
Jag kunde inte låta bli att småskratta litet för mig själv.
Är det inte bara så ...charmigt? ...konstigt?...
att man hitills har fått det?!
Som att jag som gillar shopping skulle ta ledigt från arbetet en vecka (eller för all del tre) om året,
lagom till rean,
lämna ungarna på dagis och ägna hela dagarna åt att jaga runt på stan efter de pefekta plaggen! :)
Och att det skulle vara alldeles i sin ordning.
Men visst,så enkelt är det ju egentligen inte.
Inte här.
För här uppe är björn och älg jakten så mycket mer än en hobby och ett intresse.
Här är det ett arv,en tradition och en stor kultur,djupt rotad sedan urminnes tider.
Nå,alltså är jag hemma idag också.
Då sambon har åkt med kusinens hästkärra ner till Gävle,
för att där möta upp min pappa ,också han med släp.
De skall lasta om de sektioner av hundhus som pappa har byggt
och som vi nu skall montera upp i hundgården.
Så är den redo att intas på allvar av Castor,
som ännu bara varit där kortare perioder om några timmar åt gången för att så smått vänja sig.
Jag hade ju gärna velat åka på någon loppis och snokat litet idag,
men det går ju alltså inte.
(allra helst vill jag promenera i skogen en sådan vacker strålande höstdag,
men det vågar man ju inte, blir man väl tagen för en älg och skjuten,
eller nersprungen av en livs levande,flyende i panik)
Tveksamt också om jag ens kan göra det i morgon,då sambon har fotbollsmatch.
Men då kan jag ju säkert skjutsa honom till klubben och använda bilen i alla fall.
Det går alltid på något sätt,men litet ansträgning.
Sambon muttrar mer än mig och leter på hemnet efter hus nere i Fränsta,
och visst skulle det på många sätt vara enklare att bo där...
Men ändå...
Jag tycker oftast att det är värt litet besvär för att få bo så här.
Att lugnet jag upplever här uppe uppväger mödan.
Senast blev det dessa urtjusiga rosiga och guldiga koppar med fat,
fem för trettio kronor,på Erikshjälpen.
På hyllan ovanför står famor och farfars gamla fina namn-muggar som jag älskar.
Jag våndas litet över att jag inte kommer till Erikshjälpen idag.
Sist jag var där på en eftermiddag
(jag brukar oftast vara där när de öppnar på förmiddagen)
hade jag just missat Skåpet över alla SKÅP!
Ett underbart gammalt klädskåp i barnformat med spegel på dörrren och pappersklädda hyllor!
Det hade just blivit sålt för 200 kronor(!!!) och jag hade missat det:(
Jag hade god lust att trösta mig med ett fint gammalt matsalsbord i utsirat mörkt trä,
med besticklådor under bordskivan,
men fick lov att inse att jag inte har någon plats för det.
Åh, om jag ändå hade det där stora gamla kråkslottet med rum efter rum med plats för vackra möbler!
Eller om jag åtminstone hade en egen liten verkstad,
dit jag kunde släpa hem dessa själfulla arbeten och jobba med dem i min egen takt.
Min högsta dröm vore just det;
att få gå och slipa och snickra och måla litet på mina gamla grejor jag köpt upp på loppisar och auktioner.
Kanske få sälja en möbel då och då,
om någon annan skulle uppskatta dem,
och annars bara byta ut dem i huset litet då och då och på det sättet använda dem alla!
Jag vet att det låter maniskt och snudd på sjukt,
men jag låg vaken länge i natt och gruvade mig för att jag inte hunnit köpa det där skåpet,
att det säkert _aldrig_ dyker upp ett liknande igen.
Och om jag kanske ändå skulle smussla in det där bordet,
annars kommer jag ju bara ångra det också.
Att jag lät det gå till någon annan,
som jag ännu kan tänka om den där hallmöbeln med stor spegel och skåp,
jag visade er i ett annat inlägg.
Ah,vi får väl se om jag hinner dit senare,om inte sambon kommer hem för sent.
Snörpan skall på "badkalas" i dag,
så jag passar väl på att lämna henne i simhallen då.
Något sådant här skulle det vara,så här ser det ut i mina drömmar.
Annars har det varit full aktivitet här i veckan.
Med skola och dagis och allt vad det är.
Lilla Hoppsan börjar nu äntligen förlika sig med det faktum att jag lämnar honom om mornarna
och verkar också ha förstått att jag ju kommer och hämtar honom sedan igen.
Att jag inte överger honom.
Till och med skulle jag säga att han verkar trivas där nu!
Han tycker mycket om sina fina fröknar och pratar mycket om dem hemma om kvällarna.
Och han har börjat delta i måltiderna,leken och sagoläsningen.
Det är ju en otrolig lättnad att han verkar må bra nu.
Och jag känner mig så nöjd och trygg med hans avdelning på förskolan.
Nåja,det är ju inte som Ragna förskola i Märsta direkt,
något liknande ställe kommer väl aldrig mina barn att få upleva igen,
men det är väldigt bra i denna kommuns mått mätt.
Just på hans avdelning är de mycket för att vara ute
och har ett "eget" ställe i skogen där de tillbringar mycket tid.
De har bland annat spelat teater där för alla föräldrar och syskon,
byggt upp en scen och agerat så fint.
Så har de en hel del köksredskap där att leka med och små kojor under granarna.
I torsdags hade de gått dit just efter frukost och spenderat hela dagen där i gläntan,
med att grilla korv,plocka bär och till och med kokat sylt!
De små hade sovit i vagn eller på en madrass under en gran medan de stora lekte troll,
och efter mellis hade de gått tillbaka till dagis igen!
Härligt!:)
Gissa om mina två skräppojkar hade uppskattat det!
De var så glada och nöjda och doftade så gott av eld och skog!
Och apropå sylt så har jag fått några burkar fyllda nu också.
Nu är jag rätt less på dessa bär,
jag tror det får vara nog för i år,sedan jag kokat litet svartvinbärssaft.
Jag fick ju så otroligt mycket bär av min kära morbror och hans fru.
Nu senast tio liter lingon som jag använde hälften av igår.
Blåbären är i alla fall klara,
det blev några flaskor saft och några burkar sylt.
Saften var inget vidare,tycker jag,
och överhuvudtaget var det ett jäkla ståhej i köket igår.
Ungar som insisterade på att hjälpa till,
blåbär och lingon över hela golvet,
spisen täckt av sylt och kladd precis överallt.
Pust, men nu är det klart!
Blåbärssaft och lingonsylt in action.
Som om det inte var stökigt nog i köket ,
passade lillnöffe på att baka chokladbollar också.
Så har ridlekis kommit igång nere på 4H gården.
Det var mycket uppskattat,
både Snörpan och Lillnöffe var totalt orädda för de förvisso väldigt små ponnysarna Kiwi och Pontus,
och kan knappt bärga sig tills de får komma dit igen.
Lillnöffe var också litet väl förtjust i några saltstenar som låg på en bänk utanför stallet.
Så fort jag vände ryggen till var han där och slickade på dem,
undrar om han har brist på något viktigt ämne?
I skolan börjar det kännas en smula bättre i alla fall.
Som väntat.
Men ännu sörjer jag att inte få vara hemma här i mitt fina lilla hus
och göra allt det där jag brukar om dagarna.
Jag tycker inte att jag hinner göra något annat än att hämta barnen,
ge dem mat,bada dem och stoppa dem i säng.
Det är svårt att vänja sig vid att livet förändras.
Särskilt som jag ju var så nöjd med det som det var innan förändringen.
Men pengar måste vi ju få in på något sätt.
Och även om det kanske skulle vara praktiskt möjligt att bara leva på en lön här,
så kan det ju inte gå för sig ändå.
Man måste ju få en pension någon gång i framtiden,
man måste ha möjlighet att försörja sig själv,
man måste förkovra sig och komma ut i livet ,
man måste....
så mycket.
Tänk att vara barn.
Att vara oskyldig,lättsinnig och bekymmersfri.
Trygg och glad ,älskad över allt annat på jorden
På skolan är det extra jobbigt för mig eftersom jag är så totalt inkompetent när det gäller datorkunskap.
Här måste läraren ta det väldigt lungt och beskriva utförligt vilka tangenter han trycker på
och i vilka olika menyer han går in på.
För någon logik och möjlighet att själv hitta det som behövs i alla vindlande gångar i datorn,
ser jag inte.
Sakta börjar det falla litet på plats,
ingen logik som sagt,inget "Aha-nu fattar jag!",
men det nöts liksom in,
jag lär mig genom att upprepa och upprepa och upprepa.
Det känns jobbigt.
Särskilt som alla andra i klassen verkar veta precis vad de sysslar med och aldrig stöter på några problem.
De är yngre och de flesta har kommit direkt från ett medieprogram på gymnasiet
och har allt i färskt minne.
De verkade nästan tro att jag drev med dem då jag berättade att vi "på min tid" inte hade datorkunskap på schemat förens i nian,och då ytterst sällan och grundläggande.
På gymnasiet minns jag knappt att vi hade någon lektion alls,
jag tror att det bara fanns som tillval då,men kan ha fel.
Idag jobbar man ju tidigt med datorn i skolan och den är verkligen en naturlig del av skolgången.
Så mycket nytt för den här lilla plutten med.
Med dagis och egen säng.
Slutsnuttat är det nästan också,nu blir det bara en liten snutt för gosets skull då det är sovdags...
Men det skall nog gå,det här med,skall ni se.
Jag ser fram emot att jobba på med mitt projektarbete och att få lära mig mer om redigering av bilder.
Projektarbetet skall jag berätta mer om en annan gång,
men jag kan redan nu säga att det kommer att bli jätteroligt
och att det är något jag drömt om att få göra redan innan jag ens funderat på att söka till skolan. :)
Frökapslar från vår jättevallmo,en glad bruno och en fräknig prick!
Nej,nu skall vi ut i solen en stund.
Jag har planterat litet mer och skall se efter det nu.
Jag fick ett presentkort på 500 kronor nere på handelsträdgården när jag fyllde år,
och genast köpte jag mig ett vackert rött vildvin,
som jag har tänkt låta klättra på min annars så fula trapp.
Så tog jag en ordentlig smultron-shersmin
eftersom jag tvivlar på att de slanor jag grävde upp på granntomten i sommras kommer att klara sig.
I kväll skall det nog bli den vanliga, invanda ,trygga och smarriga
ostbrickan och kanske litet hälsosamma chips till en film.
En öl till det kanske.
Förra veckan var jag med pojkarna på systembolaget i Ånge för att köpa några till helgen.
Jag längtade efter att äta pizza och dricka öl och beställde alltså några Norrlands Guld.
Ungarna stojade så att jag knappt hörde vad expediten sade,
jag nickade bara när han frågade något och kom snabbt därifrån.
Så förvånad jag blev när jag senare på kvällen tyckte att ölen smakade litet...märkligt,
och när jag efter några klunkar började känna mig en aning salongsberusad!
Nå,inte så konstigt,
jag hade ju köpt Norrands Guld "Dynamit"!
Alkoholhalten i en burk låg på 7,5 procent,
och jag tycker nog att denna produkt på ett komiskt sätt gestaltar Norrland rätt så bra.:)
Inget fjoll här int,här dricker vi dynamit öl!
vilket jag och sambon har litet svårt att acceptera.
Vi vet det båda två,
men är så beroende av den där kära gamla traktorn,
att vi vägrar ge upp.
Hela sommaren har den levt sitt egna högst nyckfulla liv.
Startat bara när den själv velat och då kunnat spinna på som en katt.
För att andra dagar bara vara sur och vägra gå igång.
Och det ställer ju till det en smula...
När vi nu bor som vi gör så behöver vi ju verkligen två fungerande bilar,
då vi har helt olika tider att passa.
Nu har vi pusslat och pysslat med bara en bil
och mest är det sambons jobb som blivit lidande;
han har fått lov att ta senare buss till Sundsvall
och då han haft bilen har han fått åka hem tidigare för att kunna hämta upp oss på skola och dagis.
Efter en omgång på verkstan var den farbar några dagar innan den började protestera igen.
Vi vet att det bara är dumt att lägga mer pengar på lagning av den,
de pengarna får vi inte ens tillbaka om någon knasboll nu mot förmodan
skulle få för sig att köpa den av oss.
Men vad skall vi annars göra?
Så igår var jag hemma från skolan så att sambon kunde ta bilen till jobbet
och arbeta en hel arbetsdag för omväxlings skull.
Jag skulle haft en timmes lektion bara,
så det var ju inte hela världen att jag missade den dagen.
Dessutom hade Lilla Hoppsan feber på natten och hade alltså inte kunnat gå på dagis i alla fall.
Jag skulle ju ha blivit bjuden på fika hemma hos min "nya vän" efter den där lektionen,
men i stället kom hon hit till Lillmörtsjön och fick sig litet lunch.
Hon är trebarnsmor precis som jag,
har jättefina pojkar och en sambo som jobbar i Norge varannan vecka,
som så många andra här på orten.
Då det kan vara ont om arbeten här i kommunen väljer många att leva så.
Just den här tjejen säger att hon inte tycker att det är så farligt för hennes del,
att man snabbt vänjer sig vid det livet,
och att det säkert är värre för hennes sambo/särbo som liksom lever två olika liv.
Han har ju lägenhet , vänner och arbete där,
och familj ,hus och släkt här.
Kan inte vara helt lätt.
Men pengar tjänar han ju och har mycket rolig ,helt ledig tid med barnen varannan vecka.
Just nu är han ju så klart ledig tre veckor för jakten,
som varenda norrlänsk karl tycks vara.
Nu har älgjakten kommit igång och det är full aktivitet till och med häruppe på Mörtis.
På det viset är jag glad att jag inte har bilen,
det är ett större äventyr än vanligt att ta sig ner för berget nu.
Häromdagen var vi väldigt nära att köra på en hund,
en annan dag var det två rådjur som nästan strök med,
för att inte tala om alla husbilar,pick-up´s
och män med gevär och kaffetermosar som uppehåller sig på vägarna.
När det mörknar samlas de i stugorna här omkring
och vad jag har hört är det ofta rena fylleslag långt in på nätterna.
Enligt tradition.
Provisoriska hundgårdar av hönsnät har satts upp på varenda gårdsplan
och där sitter jakthundar på helspänn.
Jag är ju själv inte intresserad av jakt,
kommer garanterat inte att ta någon examen och skaffa vapenlicens
(fast man skall ju aldrig säga aldrig,har jag hört)
jag är nog alldeles för blödig för att egenhändigt ha ihjäl ett djur och dessutom stycka upp det.
Men jag faschineras ändå av det här livet.
Av denna gamla kultur och tradition som lever vidare så starkt.
År 2008 är vi ju inte i behov av köttet som jakten ger på samma sätt som förut.
Vi kan lätt skaffa mat på andra mindre tidskrävande och söliga sätt.
Men älgarna och björnarna och allt annat som jagas måste ju visst bort ändå,
man måste ju skjuta av en viss andel djur varje år
eftersom de annars blir alldeles för många och till och med utgör fara för oss människor.
På föräldramötet på förskolan häromkvällen
blev det ramaskri när rektorn bekräftade att kommunen nu tvingats fatta ett mycket svårt och tungt beslut.
Från och med i år får barn inte lämnas på förskolan då föräldrarna är ute på jakt!
Jag kunde inte låta bli att småskratta litet för mig själv.
Är det inte bara så ...charmigt? ...konstigt?...
att man hitills har fått det?!
Som att jag som gillar shopping skulle ta ledigt från arbetet en vecka (eller för all del tre) om året,
lagom till rean,
lämna ungarna på dagis och ägna hela dagarna åt att jaga runt på stan efter de pefekta plaggen! :)
Och att det skulle vara alldeles i sin ordning.
Men visst,så enkelt är det ju egentligen inte.
Inte här.
För här uppe är björn och älg jakten så mycket mer än en hobby och ett intresse.
Här är det ett arv,en tradition och en stor kultur,djupt rotad sedan urminnes tider.
Nå,alltså är jag hemma idag också.
Då sambon har åkt med kusinens hästkärra ner till Gävle,
för att där möta upp min pappa ,också han med släp.
De skall lasta om de sektioner av hundhus som pappa har byggt
och som vi nu skall montera upp i hundgården.
Så är den redo att intas på allvar av Castor,
som ännu bara varit där kortare perioder om några timmar åt gången för att så smått vänja sig.
Jag hade ju gärna velat åka på någon loppis och snokat litet idag,
men det går ju alltså inte.
(allra helst vill jag promenera i skogen en sådan vacker strålande höstdag,
men det vågar man ju inte, blir man väl tagen för en älg och skjuten,
eller nersprungen av en livs levande,flyende i panik)
Tveksamt också om jag ens kan göra det i morgon,då sambon har fotbollsmatch.
Men då kan jag ju säkert skjutsa honom till klubben och använda bilen i alla fall.
Det går alltid på något sätt,men litet ansträgning.
Sambon muttrar mer än mig och leter på hemnet efter hus nere i Fränsta,
och visst skulle det på många sätt vara enklare att bo där...
Men ändå...
Jag tycker oftast att det är värt litet besvär för att få bo så här.
Att lugnet jag upplever här uppe uppväger mödan.
Senast blev det dessa urtjusiga rosiga och guldiga koppar med fat,
fem för trettio kronor,på Erikshjälpen.
På hyllan ovanför står famor och farfars gamla fina namn-muggar som jag älskar.
Jag våndas litet över att jag inte kommer till Erikshjälpen idag.
Sist jag var där på en eftermiddag
(jag brukar oftast vara där när de öppnar på förmiddagen)
hade jag just missat Skåpet över alla SKÅP!
Ett underbart gammalt klädskåp i barnformat med spegel på dörrren och pappersklädda hyllor!
Det hade just blivit sålt för 200 kronor(!!!) och jag hade missat det:(
Jag hade god lust att trösta mig med ett fint gammalt matsalsbord i utsirat mörkt trä,
med besticklådor under bordskivan,
men fick lov att inse att jag inte har någon plats för det.
Åh, om jag ändå hade det där stora gamla kråkslottet med rum efter rum med plats för vackra möbler!
Eller om jag åtminstone hade en egen liten verkstad,
dit jag kunde släpa hem dessa själfulla arbeten och jobba med dem i min egen takt.
Min högsta dröm vore just det;
att få gå och slipa och snickra och måla litet på mina gamla grejor jag köpt upp på loppisar och auktioner.
Kanske få sälja en möbel då och då,
om någon annan skulle uppskatta dem,
och annars bara byta ut dem i huset litet då och då och på det sättet använda dem alla!
Jag vet att det låter maniskt och snudd på sjukt,
men jag låg vaken länge i natt och gruvade mig för att jag inte hunnit köpa det där skåpet,
att det säkert _aldrig_ dyker upp ett liknande igen.
Och om jag kanske ändå skulle smussla in det där bordet,
annars kommer jag ju bara ångra det också.
Att jag lät det gå till någon annan,
som jag ännu kan tänka om den där hallmöbeln med stor spegel och skåp,
jag visade er i ett annat inlägg.
Ah,vi får väl se om jag hinner dit senare,om inte sambon kommer hem för sent.
Snörpan skall på "badkalas" i dag,
så jag passar väl på att lämna henne i simhallen då.
Något sådant här skulle det vara,så här ser det ut i mina drömmar.
Annars har det varit full aktivitet här i veckan.
Med skola och dagis och allt vad det är.
Lilla Hoppsan börjar nu äntligen förlika sig med det faktum att jag lämnar honom om mornarna
och verkar också ha förstått att jag ju kommer och hämtar honom sedan igen.
Att jag inte överger honom.
Till och med skulle jag säga att han verkar trivas där nu!
Han tycker mycket om sina fina fröknar och pratar mycket om dem hemma om kvällarna.
Och han har börjat delta i måltiderna,leken och sagoläsningen.
Det är ju en otrolig lättnad att han verkar må bra nu.
Och jag känner mig så nöjd och trygg med hans avdelning på förskolan.
Nåja,det är ju inte som Ragna förskola i Märsta direkt,
något liknande ställe kommer väl aldrig mina barn att få upleva igen,
men det är väldigt bra i denna kommuns mått mätt.
Just på hans avdelning är de mycket för att vara ute
och har ett "eget" ställe i skogen där de tillbringar mycket tid.
De har bland annat spelat teater där för alla föräldrar och syskon,
byggt upp en scen och agerat så fint.
Så har de en hel del köksredskap där att leka med och små kojor under granarna.
I torsdags hade de gått dit just efter frukost och spenderat hela dagen där i gläntan,
med att grilla korv,plocka bär och till och med kokat sylt!
De små hade sovit i vagn eller på en madrass under en gran medan de stora lekte troll,
och efter mellis hade de gått tillbaka till dagis igen!
Härligt!:)
Gissa om mina två skräppojkar hade uppskattat det!
De var så glada och nöjda och doftade så gott av eld och skog!
Och apropå sylt så har jag fått några burkar fyllda nu också.
Nu är jag rätt less på dessa bär,
jag tror det får vara nog för i år,sedan jag kokat litet svartvinbärssaft.
Jag fick ju så otroligt mycket bär av min kära morbror och hans fru.
Nu senast tio liter lingon som jag använde hälften av igår.
Blåbären är i alla fall klara,
det blev några flaskor saft och några burkar sylt.
Saften var inget vidare,tycker jag,
och överhuvudtaget var det ett jäkla ståhej i köket igår.
Ungar som insisterade på att hjälpa till,
blåbär och lingon över hela golvet,
spisen täckt av sylt och kladd precis överallt.
Pust, men nu är det klart!
Blåbärssaft och lingonsylt in action.
Som om det inte var stökigt nog i köket ,
passade lillnöffe på att baka chokladbollar också.
Så har ridlekis kommit igång nere på 4H gården.
Det var mycket uppskattat,
både Snörpan och Lillnöffe var totalt orädda för de förvisso väldigt små ponnysarna Kiwi och Pontus,
och kan knappt bärga sig tills de får komma dit igen.
Lillnöffe var också litet väl förtjust i några saltstenar som låg på en bänk utanför stallet.
Så fort jag vände ryggen till var han där och slickade på dem,
undrar om han har brist på något viktigt ämne?
I skolan börjar det kännas en smula bättre i alla fall.
Som väntat.
Men ännu sörjer jag att inte få vara hemma här i mitt fina lilla hus
och göra allt det där jag brukar om dagarna.
Jag tycker inte att jag hinner göra något annat än att hämta barnen,
ge dem mat,bada dem och stoppa dem i säng.
Det är svårt att vänja sig vid att livet förändras.
Särskilt som jag ju var så nöjd med det som det var innan förändringen.
Men pengar måste vi ju få in på något sätt.
Och även om det kanske skulle vara praktiskt möjligt att bara leva på en lön här,
så kan det ju inte gå för sig ändå.
Man måste ju få en pension någon gång i framtiden,
man måste ha möjlighet att försörja sig själv,
man måste förkovra sig och komma ut i livet ,
man måste....
så mycket.
Tänk att vara barn.
Att vara oskyldig,lättsinnig och bekymmersfri.
Trygg och glad ,älskad över allt annat på jorden
På skolan är det extra jobbigt för mig eftersom jag är så totalt inkompetent när det gäller datorkunskap.
Här måste läraren ta det väldigt lungt och beskriva utförligt vilka tangenter han trycker på
och i vilka olika menyer han går in på.
För någon logik och möjlighet att själv hitta det som behövs i alla vindlande gångar i datorn,
ser jag inte.
Sakta börjar det falla litet på plats,
ingen logik som sagt,inget "Aha-nu fattar jag!",
men det nöts liksom in,
jag lär mig genom att upprepa och upprepa och upprepa.
Det känns jobbigt.
Särskilt som alla andra i klassen verkar veta precis vad de sysslar med och aldrig stöter på några problem.
De är yngre och de flesta har kommit direkt från ett medieprogram på gymnasiet
och har allt i färskt minne.
De verkade nästan tro att jag drev med dem då jag berättade att vi "på min tid" inte hade datorkunskap på schemat förens i nian,och då ytterst sällan och grundläggande.
På gymnasiet minns jag knappt att vi hade någon lektion alls,
jag tror att det bara fanns som tillval då,men kan ha fel.
Idag jobbar man ju tidigt med datorn i skolan och den är verkligen en naturlig del av skolgången.
Så mycket nytt för den här lilla plutten med.
Med dagis och egen säng.
Slutsnuttat är det nästan också,nu blir det bara en liten snutt för gosets skull då det är sovdags...
Men det skall nog gå,det här med,skall ni se.
Jag ser fram emot att jobba på med mitt projektarbete och att få lära mig mer om redigering av bilder.
Projektarbetet skall jag berätta mer om en annan gång,
men jag kan redan nu säga att det kommer att bli jätteroligt
och att det är något jag drömt om att få göra redan innan jag ens funderat på att söka till skolan. :)
Frökapslar från vår jättevallmo,en glad bruno och en fräknig prick!
Nej,nu skall vi ut i solen en stund.
Jag har planterat litet mer och skall se efter det nu.
Jag fick ett presentkort på 500 kronor nere på handelsträdgården när jag fyllde år,
och genast köpte jag mig ett vackert rött vildvin,
som jag har tänkt låta klättra på min annars så fula trapp.
Så tog jag en ordentlig smultron-shersmin
eftersom jag tvivlar på att de slanor jag grävde upp på granntomten i sommras kommer att klara sig.
I kväll skall det nog bli den vanliga, invanda ,trygga och smarriga
ostbrickan och kanske litet hälsosamma chips till en film.
En öl till det kanske.
Förra veckan var jag med pojkarna på systembolaget i Ånge för att köpa några till helgen.
Jag längtade efter att äta pizza och dricka öl och beställde alltså några Norrlands Guld.
Ungarna stojade så att jag knappt hörde vad expediten sade,
jag nickade bara när han frågade något och kom snabbt därifrån.
Så förvånad jag blev när jag senare på kvällen tyckte att ölen smakade litet...märkligt,
och när jag efter några klunkar började känna mig en aning salongsberusad!
Nå,inte så konstigt,
jag hade ju köpt Norrands Guld "Dynamit"!
Alkoholhalten i en burk låg på 7,5 procent,
och jag tycker nog att denna produkt på ett komiskt sätt gestaltar Norrland rätt så bra.:)
Inget fjoll här int,här dricker vi dynamit öl!
