Litet film och sånt...
Jaha,vad blir det i dag då,tro?
Ostbågar och julmust till lunch,
ett långt ,varmt bad med Lilla Hoppsan och läsa bok i sängen.
Storisarna är ute på vift med pappan och blir väl borta ett tag.
De handlar väl lördagsgodis och chips till ikväll,
då jag lovat att vi skall ligga i soffan med täcken och snaska och titta på Madicken-filmerna tills de somnar.
Sambon skall iväg och "lira ISS med grabbarna",
så jag skulle ju kunna passa på att se någon film som JAG gillar för en gångs skull!
Problemet är bara att jag kommit så långt ifrån det där med filmeriet,har absolut ingen koll på vad som är bra och inte.
Sambon har extrema mängder film,allt det senaste ,vare sig det är bra eller inte.
(Han påstår att han bunkrar upp inför livet i Lillmörtsjön.Risken finns att det blir mycket filmtittande om kvällarna där.)
Men när jag bläddrar i titlarna så säger de mig ingenting.
Om han åtminstonde kunde vara så ordningsam att han lade in dem i kategorier;
Drama,Komedi,Rysare,Thrillers,
men jag misstänker att han inte ens själv vet vad alla filmer är för några!
Häromsistens rotade jag reda på filmen "A mighty heart"
med Angelina Jolie och Dan Futterman i huvudrollerna.
Det är regissören Michael Winterbottom´s skildring av händelserna kring mordet på journalisten Daniel Pearl.
Han avrättades framför en kamera efter att ha blivit kidnappad i Pakistan,
där han tillfälligt bodde och arbetade med sin höggravida fru Marianne,som också hon är journalist.
Eftersom det är en sann berättelse så visste jag ju redan att den skulle sluta olyckligt,
men det var en väldigt intressant filmatisering,äkta och okonstlad.
Dock störde jag mig som vanligt på Angelinas abnorma läppar,
och hade svårt att koncentrera mig på annat än just dem,en bra bit in i filmen...
Mja,det kanske blir till att plocka fram gamla goda "Broarna över Madison County" och grina en skvätt.
Eller varför inte "Det stora blå".
Det var inte igår jag såg den underbart vackra....filmen.:)
Igår kväll hade vi det riktigt trevligt.
Ja,i alla fall jag och bästisens svägerska.
Vi satt i bästisens kök och lyssnade på Billie Holiday och smackade i oss brieost.
Det bjöds också på tryffel av olika sorter,
vilka jag var tvungen att lägga en servett över för att inte drabbas av backflash-illamående.
Jag drack äckligt vitt vin,som sambon köpt .
(Hade väl instruerat honom dåligt förstås,när jag sa att jag inte ville ha ett FÖR torrt vin fick jag något som var snudd på dessert vin.)
Men såklart var det bara det första glaset eller två som var obehagliga,
resten slank ju ner utan problem.
Bästisen hann tyvärr inte umgås särskilt mycket,
hennes underbara lilla trolltjej (som för övrigt är född endast en vecka före Lilla Hoppsan)
tycker att det är hemskt trist att behöva sova själv om nätterna,
och krävde omstoppning och nattning otaliga gånger under kvällen.
Min stackars vän var lagom less på de fasonerna och tyckte nog att det känndes rätt hopplöst;
blir det någonsin bättre?
Och det blir det ju!
Snart,snart har hon någon annan hang-up,allt går ju i perioder med de där små.
Och allt är ju normalt,
vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när allt känns överjävligt;
det är inget fel på ungen,det är förmodligen bara en fas som hon snart kommer att växa ur.
Men jag förstår att det inte känns så lockande och aktuellt med ett syskon den närmaste tiden.
Bästis är säker på att nästa blir en kolik-unge eller något liknande trevligt. :-)
Jag hade tänk smygfota litet hemma hos min vän,
som har ett så fint hem med så jätte många vackra små detaljer.
Hon är en sådan där duktig person som bara köper det hon verkligen har användning för och verkligen vill ha.
Som tänker igenom köpet noga innan,och planerar var det är hon skall handla.
Inte som vissa andra alltså ,som rafsar ner litet av varje i korgen,bara det är fint så finns det nog någon plats att stuva in det på!
Resultatet av hennes shopping är just ett väl sammansatt hem.
Ett hem där allt liksom hör i hop,harmoniserar och passar in.
Inte för mycket bjäfs,enkelt men med många små skatter!
Men tyvärr,tyvärr, mobilkameran ville icke ställa upp,
så ni får nöja er med en liten suddig bild på en detalj ur den fina granen.
Den ÄKTA granen som var smyckad med pynt från Indiska,guld och silver och snökristaller.
Mycket vacker var den och innehöll minsann inga olikfärgade,blinkande lampor!
Vår gran har förövrigt vält ett antal gånger nu,
senast igår när sambon dammsög och den ena hunden fick spatt och skuttade rakt upp i den.
Vidare dundrade hon in i bokhyllan där en gammal Kina vas kom i gugning och for i golvet.
Den vasen var förvisso ett sådant där impulsköp som inte alls gjorde sig särskilt bra i vår bokhylla,
men den var bra fin,ändå. :(
Förbaskade hundar,vänta bara tills vi flyttat till Mörtis,då skall ni aldrig få komma innanför dörr´n!
Så sätt igång och odla underpäls för att klara er stundande utomhusvistelse!
I alla fall så är jag väl glad att vi ändå har en plastgran i år,
det vore ju lagom skoj att förutom allt annat att städa,
behöva sopa barr och torka vatten varenda gång detta sker.
Nu har Lilla Hoppsan rivit ur alla köksskåpen i protest då jag försummar honom så kraftigt,
från min plats här framför datorn.
Dessutom är min timma slut nu.
Här brukar han stå,i trappen mitt framför mitt skrivbord,
försöka sticka sitt stora huvud mellan spjälorna och skrika "Dat Dat" eller någon liknande
rappakalja för att påkalla tråkmammans uppmärksamhet.
Det blir förresten den här filmen i kväll,efter Pilutta-dig -maraton
Just det;
"Svart katt,vit katt" av den fantastiske Emir Kusturica!
Har du inte sett den än,så se för fanken till att göra det omgående!
Jag måste nog säga att den är en av mina absoluta favorit filmer.
Ostbågar och julmust till lunch,
ett långt ,varmt bad med Lilla Hoppsan och läsa bok i sängen.
Storisarna är ute på vift med pappan och blir väl borta ett tag.
De handlar väl lördagsgodis och chips till ikväll,
då jag lovat att vi skall ligga i soffan med täcken och snaska och titta på Madicken-filmerna tills de somnar.
Sambon skall iväg och "lira ISS med grabbarna",
så jag skulle ju kunna passa på att se någon film som JAG gillar för en gångs skull!
Problemet är bara att jag kommit så långt ifrån det där med filmeriet,har absolut ingen koll på vad som är bra och inte.
Sambon har extrema mängder film,allt det senaste ,vare sig det är bra eller inte.
(Han påstår att han bunkrar upp inför livet i Lillmörtsjön.Risken finns att det blir mycket filmtittande om kvällarna där.)
Men när jag bläddrar i titlarna så säger de mig ingenting.
Om han åtminstonde kunde vara så ordningsam att han lade in dem i kategorier;
Drama,Komedi,Rysare,Thrillers,
men jag misstänker att han inte ens själv vet vad alla filmer är för några!
Häromsistens rotade jag reda på filmen "A mighty heart"
med Angelina Jolie och Dan Futterman i huvudrollerna.
Det är regissören Michael Winterbottom´s skildring av händelserna kring mordet på journalisten Daniel Pearl.
Han avrättades framför en kamera efter att ha blivit kidnappad i Pakistan,
där han tillfälligt bodde och arbetade med sin höggravida fru Marianne,som också hon är journalist.
Eftersom det är en sann berättelse så visste jag ju redan att den skulle sluta olyckligt,
men det var en väldigt intressant filmatisering,äkta och okonstlad.
Dock störde jag mig som vanligt på Angelinas abnorma läppar,
och hade svårt att koncentrera mig på annat än just dem,en bra bit in i filmen...
Mja,det kanske blir till att plocka fram gamla goda "Broarna över Madison County" och grina en skvätt.
Eller varför inte "Det stora blå".
Det var inte igår jag såg den underbart vackra....filmen.:)
Igår kväll hade vi det riktigt trevligt.
Ja,i alla fall jag och bästisens svägerska.
Vi satt i bästisens kök och lyssnade på Billie Holiday och smackade i oss brieost.
Det bjöds också på tryffel av olika sorter,
vilka jag var tvungen att lägga en servett över för att inte drabbas av backflash-illamående.
Jag drack äckligt vitt vin,som sambon köpt .
(Hade väl instruerat honom dåligt förstås,när jag sa att jag inte ville ha ett FÖR torrt vin fick jag något som var snudd på dessert vin.)
Men såklart var det bara det första glaset eller två som var obehagliga,
resten slank ju ner utan problem.
Bästisen hann tyvärr inte umgås särskilt mycket,
hennes underbara lilla trolltjej (som för övrigt är född endast en vecka före Lilla Hoppsan)
tycker att det är hemskt trist att behöva sova själv om nätterna,
och krävde omstoppning och nattning otaliga gånger under kvällen.
Min stackars vän var lagom less på de fasonerna och tyckte nog att det känndes rätt hopplöst;
blir det någonsin bättre?
Och det blir det ju!
Snart,snart har hon någon annan hang-up,allt går ju i perioder med de där små.
Och allt är ju normalt,
vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när allt känns överjävligt;
det är inget fel på ungen,det är förmodligen bara en fas som hon snart kommer att växa ur.
Men jag förstår att det inte känns så lockande och aktuellt med ett syskon den närmaste tiden.
Bästis är säker på att nästa blir en kolik-unge eller något liknande trevligt. :-)
Jag hade tänk smygfota litet hemma hos min vän,
som har ett så fint hem med så jätte många vackra små detaljer.
Hon är en sådan där duktig person som bara köper det hon verkligen har användning för och verkligen vill ha.
Som tänker igenom köpet noga innan,och planerar var det är hon skall handla.
Inte som vissa andra alltså ,som rafsar ner litet av varje i korgen,bara det är fint så finns det nog någon plats att stuva in det på!
Resultatet av hennes shopping är just ett väl sammansatt hem.
Ett hem där allt liksom hör i hop,harmoniserar och passar in.
Inte för mycket bjäfs,enkelt men med många små skatter!
Men tyvärr,tyvärr, mobilkameran ville icke ställa upp,
så ni får nöja er med en liten suddig bild på en detalj ur den fina granen.
Den ÄKTA granen som var smyckad med pynt från Indiska,guld och silver och snökristaller.
Mycket vacker var den och innehöll minsann inga olikfärgade,blinkande lampor!
Vår gran har förövrigt vält ett antal gånger nu,
senast igår när sambon dammsög och den ena hunden fick spatt och skuttade rakt upp i den.
Vidare dundrade hon in i bokhyllan där en gammal Kina vas kom i gugning och for i golvet.
Den vasen var förvisso ett sådant där impulsköp som inte alls gjorde sig särskilt bra i vår bokhylla,
men den var bra fin,ändå. :(
Förbaskade hundar,vänta bara tills vi flyttat till Mörtis,då skall ni aldrig få komma innanför dörr´n!
Så sätt igång och odla underpäls för att klara er stundande utomhusvistelse!
I alla fall så är jag väl glad att vi ändå har en plastgran i år,
det vore ju lagom skoj att förutom allt annat att städa,
behöva sopa barr och torka vatten varenda gång detta sker.
Nu har Lilla Hoppsan rivit ur alla köksskåpen i protest då jag försummar honom så kraftigt,
från min plats här framför datorn.
Dessutom är min timma slut nu.
Här brukar han stå,i trappen mitt framför mitt skrivbord,
försöka sticka sitt stora huvud mellan spjälorna och skrika "Dat Dat" eller någon liknande
rappakalja för att påkalla tråkmammans uppmärksamhet.
Det blir förresten den här filmen i kväll,efter Pilutta-dig -maraton
Just det;
"Svart katt,vit katt" av den fantastiske Emir Kusturica!
Har du inte sett den än,så se för fanken till att göra det omgående!
Jag måste nog säga att den är en av mina absoluta favorit filmer.
Hjälp!
Idag skulle jag ju verkligen rycka upp mig och göra litet nytta!
Byta sängkläder,totalstäda övervåningen,torka golv,tvätta handtvätt och kanske också soffan.
Men vad händer?
Jo,jag sitter här.
Fastnar här.
Spenderar heeela jäkla sunkiga dagen framför datorn!
Vad har hänt med mig!?
Har jag verkligen blivit helt besatt,beroende av internet NU?
Efter alla dessa år vi haft uppkoppling?
Ja,jag minns fortfarande när det minsann inte var någon självklarhet med dator.
Jag är så gammal att jag minns när jag spelade mitt första dataspel!
Pappa hade köpt hem en stor apparat som tog en halvtimme att "ladda upp" innan man spelade "Tetris" eller "Stugan"!
Efter skolan ville kompisar följa med hem för att bevittna detta stora åbäke till mirakel,och kanske få spela litet,
de också.
Nja,riktigt så här stor var kanske inte vår dator,men bra nära!
Ja,jag minns när det plötsligt skulle införas ett ämne i skolan som handlade om datorer,vilket rabalder det blev!
"Ska ungarna sitta bänkade framför datorn i skolan? Nehej,tack du!"
Och jag minns när jag och sambon köpte vår första egna dator,också den gigantisk och enormt långsam,och hur det ändå tog några år innan vi dessutom skaffade Internet.
Och slutligen,det jag skulle komma fram till;
jag minns mycket väl hur jag och alla mina vänninor klagade på våra karlar som inte gjorde annat än att sitta framför datorn.
Hur sambon kunde sitta uppe hela natten och surfa medan jag låg och sov.
Hur fullkommligt rasande min kära syster yster var på sin dåvarande kille som totalt försummade både hem och förhållande för den där nya flugan;
Internet!
Och så sitter jag nu här.
I ett bombnedslag.
Ungarna var glada för att de fick äta köttbullar ur en stor skål.
(De leker att de är på picknick i någon grotta och äter "stenåldersmat" även kycklingklubbor avnjuts med stor glädje på detta sätt.)
och jag var glad att jag slapp laga något mer avancerat än så,och snabbt kunde återvända till datorn.
Jag är så glad och stolt över Lillnöffe som minsann kan klä på sig alla sina utekläder själv nu!
Så att jag slipper hjälpa till och slita mig från datorn...
Nej,det här går ju inte!
Jag måste rycka upp mig ur detta dataträsk!!!
I fortsättningen är det max en timme som gäller framför datorn.
Okej,högst två ,men då på hela dagen totalt.
Jag förstår verkligen inte var dessa timmar tar vägen!
En titt på Aftonbladet, och kanske några bloggar.
En titt på bokforumet och något inlägg i läsecirkeln.
En titt på mailen och eventuellt svara på något där.
Och så litet eftertanke här på min lilla blogg.
Ska det behöva ta sådan tid?
Nej,nu ska jag skärpa mig.
Jag lovar.
Inte har jag läst en bok ens en gång!
Kommer ingen vart i Oates,
längtar förresten bara efter del tre i "Stad-serien" som jag skickat efter men inte ännu fått.
Nu ska jag göra ett utfall och fixa åtminstone hälften av ovanstående sysslor.
Och i kväll rymmer jag hemifrån för att dricka vin och fiolosofera med ..ja vad säger man...vänner?
Jag vill inte att det skall låta som om jag skall
"äta och dricka gott i goda vänners lag" som är mitt absoluta hatuttryck.
Jag känner till en del människor som faktist använder sig av den meningen för att beskriva tillvaron,
och de får mig att vilja spy!
Samma människor skulle kanske säga att de "tassar runt med en mysig kopp the"
eller "kryper upp i fotöljen med en god bok".
Avslutar ett melj eller inlägg med "Kjam" eller "Kramizar "!
URK!
Jag skall i alla fall hem till bästis och glömma bort läckande blöjor,
hysteriskt sökande efter napp i mörkret,
två retstickor som inte kan hålla sams en halvtimma och som vägrar gå och lägga sig i kristlig tid.
Ja,mitt inlägg från igår rörande mina barn,lät väl väldigt präktigt.
Men det är klart att fastän jag älskar dem mer än mitt eget liv,
så har jag god lust att ta den ena och slå den andra med i bland ;-)
Det är skööönt att komma hemifrån ibland,och ännu skönare att sedan komma hem.
Att få sova i sin egen säng,fullproppad med snarkande ungar och en sambo.
En säng bäddad med rena,härliga lakan,var det ja!
Off I go.
Här försökte jag få till en bild på Lillnöffes jättefina nya tröja.Very interesting,va...
Och hur fin han blev efter klippningen igår,som han själv bestämde över,
domderade väldigt bestämt med frisörskan! :-)
Men mobilkameran är nog död,efter att Lilla Hoppsan stoppat den i toaletten. =(
Jag borde vara glad att mobilen gick att rädda,men mest av allt önskar jag mig bara en ordentlig digitalkamera!
Byta sängkläder,totalstäda övervåningen,torka golv,tvätta handtvätt och kanske också soffan.
Men vad händer?
Jo,jag sitter här.
Fastnar här.
Spenderar heeela jäkla sunkiga dagen framför datorn!
Vad har hänt med mig!?
Har jag verkligen blivit helt besatt,beroende av internet NU?
Efter alla dessa år vi haft uppkoppling?
Ja,jag minns fortfarande när det minsann inte var någon självklarhet med dator.
Jag är så gammal att jag minns när jag spelade mitt första dataspel!
Pappa hade köpt hem en stor apparat som tog en halvtimme att "ladda upp" innan man spelade "Tetris" eller "Stugan"!
Efter skolan ville kompisar följa med hem för att bevittna detta stora åbäke till mirakel,och kanske få spela litet,
de också.
Nja,riktigt så här stor var kanske inte vår dator,men bra nära!Ja,jag minns när det plötsligt skulle införas ett ämne i skolan som handlade om datorer,vilket rabalder det blev!
"Ska ungarna sitta bänkade framför datorn i skolan? Nehej,tack du!"
Och jag minns när jag och sambon köpte vår första egna dator,också den gigantisk och enormt långsam,och hur det ändå tog några år innan vi dessutom skaffade Internet.
Och slutligen,det jag skulle komma fram till;
jag minns mycket väl hur jag och alla mina vänninor klagade på våra karlar som inte gjorde annat än att sitta framför datorn.
Hur sambon kunde sitta uppe hela natten och surfa medan jag låg och sov.
Hur fullkommligt rasande min kära syster yster var på sin dåvarande kille som totalt försummade både hem och förhållande för den där nya flugan;
Internet!
Och så sitter jag nu här.
I ett bombnedslag.
Ungarna var glada för att de fick äta köttbullar ur en stor skål.
(De leker att de är på picknick i någon grotta och äter "stenåldersmat" även kycklingklubbor avnjuts med stor glädje på detta sätt.)
och jag var glad att jag slapp laga något mer avancerat än så,och snabbt kunde återvända till datorn.
Jag är så glad och stolt över Lillnöffe som minsann kan klä på sig alla sina utekläder själv nu!
Så att jag slipper hjälpa till och slita mig från datorn...
Nej,det här går ju inte!
Jag måste rycka upp mig ur detta dataträsk!!!
I fortsättningen är det max en timme som gäller framför datorn.
Okej,högst två ,men då på hela dagen totalt.
Jag förstår verkligen inte var dessa timmar tar vägen!
En titt på Aftonbladet, och kanske några bloggar.
En titt på bokforumet och något inlägg i läsecirkeln.
En titt på mailen och eventuellt svara på något där.
Och så litet eftertanke här på min lilla blogg.
Ska det behöva ta sådan tid?
Nej,nu ska jag skärpa mig.
Jag lovar.
Inte har jag läst en bok ens en gång!
Kommer ingen vart i Oates,
längtar förresten bara efter del tre i "Stad-serien" som jag skickat efter men inte ännu fått.
Nu ska jag göra ett utfall och fixa åtminstone hälften av ovanstående sysslor.
Och i kväll rymmer jag hemifrån för att dricka vin och fiolosofera med ..ja vad säger man...vänner?
Jag vill inte att det skall låta som om jag skall
"äta och dricka gott i goda vänners lag" som är mitt absoluta hatuttryck.
Jag känner till en del människor som faktist använder sig av den meningen för att beskriva tillvaron,
och de får mig att vilja spy!
Samma människor skulle kanske säga att de "tassar runt med en mysig kopp the"
eller "kryper upp i fotöljen med en god bok".
Avslutar ett melj eller inlägg med "Kjam" eller "Kramizar "!
URK!
Jag skall i alla fall hem till bästis och glömma bort läckande blöjor,
hysteriskt sökande efter napp i mörkret,
två retstickor som inte kan hålla sams en halvtimma och som vägrar gå och lägga sig i kristlig tid.
Ja,mitt inlägg från igår rörande mina barn,lät väl väldigt präktigt.
Men det är klart att fastän jag älskar dem mer än mitt eget liv,
så har jag god lust att ta den ena och slå den andra med i bland ;-)
Det är skööönt att komma hemifrån ibland,och ännu skönare att sedan komma hem.
Att få sova i sin egen säng,fullproppad med snarkande ungar och en sambo.
En säng bäddad med rena,härliga lakan,var det ja!
Off I go.
Här försökte jag få till en bild på Lillnöffes jättefina nya tröja.Very interesting,va...
Och hur fin han blev efter klippningen igår,som han själv bestämde över,
domderade väldigt bestämt med frisörskan! :-)
Men mobilkameran är nog död,efter att Lilla Hoppsan stoppat den i toaletten. =(
Jag borde vara glad att mobilen gick att rädda,men mest av allt önskar jag mig bara en ordentlig digitalkamera!
Nåja,tillbaka till ordningen!
Sambo är på jobbet idag,
och jobbar sista dagen i morgon.
Han tycker nog att det känns litet vemodigt,han har verkligen trivts bra på det här stället och kommer väl sakna sina arbetskamrater.
Han fick fin avskedsgåva;tusen kronor på Stadium,och en vacker blombukett.
Så nu skall han inhandla ett par ordentliga vinterkängor eller eventuellt en riktigt varm och bra jacka,
direkt efter jobbet.
Själv skulle jag gärna shoppa loss på H&M där jag fick presentkort av pappsen,
men sambon tog ju traktorn till jobbet,
så jag blir nog hemma idag.
Passar kanske på att konsumera något via nätet nu när sur-sambon är borta.
Fast igentligen är jag mest sugen på bokrean på Adlibris.
Har långa önskelistor där,som jag hoppas att jag kan få fynda litet med.
Jag kan ju inte vänta med "stad serien",
jag har till min fasa sett att de olika delarna brukar vara tillfälligt slut ibland också,
så nu har jag i alla fall beställt resterande böcker.
De två första är utlästa och mycket,mycket uppskattade.
Tills de dimper ner i brevlådan läser jag "Svart flicka vit flicka" av Joyce Carol Oates.
Har inte kommit in i den ordentligt än,och vågar inte ha några förväntningar på den.
Jag tycker att just Oates är bra knepig;
en del böcker jag läst har jag verkligen tyckt jätte mycket om ("Blonde" och "The Falls " är ju fullkommligt lysande!)
medan jag lagt ner vissa andra mitt i,eftersom de efter så lång tid inte sagt mig ett jota!
Men vi får väl se då,vad det kan bli för recensioner för den här.
Storsnörpan har blivit hämtad av mormor som skulle ta med henne och kusin vitamin in till Storstan och titta på julskyltningen på NK och fika litet.
Mycket spännande dag alltså,med tåg -åkning och allt!
Lillnöffe var förstås avis igår när han hörde om äventyret,så något skoj får väl vi här hemma hitta på då.
Det lutar åt att gå till biblioteket,vilket han älskar,
och kanske handla nåt smarrigt på väg hem.
Grått och trist och icke-juligt som det är idag,
så kan man kanske med gott samvete böka ner sig i soffan med ett täcke och en påse popcorn,se på film och bara vara helt ansvarslös..
Lillnöffe snusar vidare dock,vi var i säng hemskt sent igår,
igentligen borde jag ju väcka honom nu så att det inte blir en ond cirkel med sena kvällar och sena mornar.
Men...det är bra skönt att sitta ensam framför datorn och surfa runt litet.
Lilla Hoppsan var uppe med mig och Storsnörp och åt frukost vid 8 och har så skönt somnat om.
Det är så svårt att slita sig från honom när han somnat.
Oftast vill jag ligga kvar brevid och bara stirra på honom, lukta på honom och känna värmen från hans lilla,mjuka kropp.
Stor kontrast till det gråa,trista kalla utanför sovrumsfönstret.
Och tänk så fort tiden går!
Snart är de så stora,skruttarna,och vill väl inte alls bli snusade på.:(
Storsnörpan är ju redan sex år och kan vara nog så stöddig då och då.
Fast än så länge får jag ju ha henne i sängen och gosa en stund, när vi läser saga om kvällarna.
Oftast så somnar vi alla huller som buller i stora sängen,och ligger ihoptryckta tills sambon,
som är nattuggla, kommer och hämtar barnen,placerar ut dem i varsitt rum.
Ja,inte Lilla Hoppsan då,han sover ju hos oss än.
De har de gjort allihop,
åtminstone tills de tagit för mycket plats och börjat böka runt om kvällarna.
Storsnörpan flyttade till egen säng,ihopställd med vår,när Lillnöffe föddes.
Och han i sin tur ärvde den sängen av storasyster när Lilla Hoppsan kom.
Fast bara ett kort tag,han blev nog litet avundsjuk när Storsnörpan hade eget rum,så snart sov han också själv,
till min gränslösa förvåning och stora vemod.
När ungarna flyttat ur storsängen och slutat samsova så blir det ju helt klart större plats för mig att sträcka ut mig på,
men också väldigt tomt och kallt.
Och så är det ju ett definitivt slut på en era,början på frigörelsen,helt enkelt! ;-)
Åh,mina älskade små skräp,tänk om man finge ha dem nära,nära intill sig hela livet.
Om man kunde stanna tiden eller i alla fall gömma sig för den fula världen utanför,
i en varm och trygg omfamning full av kärlek! :-)
Men det går ju inte...
De växer upp och vill ut i världen.
Och förhoppningsvis har de omfamningar de fått gjort dem trygga och varma nog för att klara av livets strapatser.
Förhoppningsvis kan de alltid komma till mig,
till min famn och hämta mer kärlek när det behövs.
För den tar ju aldrig slut,den där kärleken man har för sina barn.
Den är gräns- och villkorslös och växer sig bara starkare och starkare för var dag som går.
Den liknar ju ingen annan känsla,
ingen annan sorts kärlek kan någonsin mäta sig med den för barnen.
Den är ju trygg,stabil,osjälvisk och sann.
Man behöver aldrig ifrågasätta den,som med kärleken till en partner,
man behöver aldrig känna sig osäker på den,den är självklar och naturlig och ofrånkommlig.
För mig är den livet.
Kärleken till mina barn är livsgnistan i min kropp och själ.
Och utan dem som tände den gnistan,som gav mig det livet,
vore jag förlorad,vore jag ingenting.
Jag är så tacksam för mina underbara barn!
Ja,så jublande lycklig att jag har dem!
Nä,nu svammlar jag så dant att jag blir tvungen att smyga upp och nosa på dem igen!
Sedan måste ju de där trista räkningarna betalas också.
Och så var det ju disken.
Och hungrig börjar jag bli...
Ja,nu är det vardag igen....
och jobbar sista dagen i morgon.
Han tycker nog att det känns litet vemodigt,han har verkligen trivts bra på det här stället och kommer väl sakna sina arbetskamrater.
Han fick fin avskedsgåva;tusen kronor på Stadium,och en vacker blombukett.
Så nu skall han inhandla ett par ordentliga vinterkängor eller eventuellt en riktigt varm och bra jacka,
direkt efter jobbet.
Själv skulle jag gärna shoppa loss på H&M där jag fick presentkort av pappsen,
men sambon tog ju traktorn till jobbet,
så jag blir nog hemma idag.
Passar kanske på att konsumera något via nätet nu när sur-sambon är borta.
Fast igentligen är jag mest sugen på bokrean på Adlibris.
Har långa önskelistor där,som jag hoppas att jag kan få fynda litet med.
Jag kan ju inte vänta med "stad serien",
jag har till min fasa sett att de olika delarna brukar vara tillfälligt slut ibland också,
så nu har jag i alla fall beställt resterande böcker.
De två första är utlästa och mycket,mycket uppskattade.
Tills de dimper ner i brevlådan läser jag "Svart flicka vit flicka" av Joyce Carol Oates.
Har inte kommit in i den ordentligt än,och vågar inte ha några förväntningar på den.
Jag tycker att just Oates är bra knepig;
en del böcker jag läst har jag verkligen tyckt jätte mycket om ("Blonde" och "The Falls " är ju fullkommligt lysande!)
medan jag lagt ner vissa andra mitt i,eftersom de efter så lång tid inte sagt mig ett jota!
Men vi får väl se då,vad det kan bli för recensioner för den här.
Storsnörpan har blivit hämtad av mormor som skulle ta med henne och kusin vitamin in till Storstan och titta på julskyltningen på NK och fika litet.
Mycket spännande dag alltså,med tåg -åkning och allt!
Lillnöffe var förstås avis igår när han hörde om äventyret,så något skoj får väl vi här hemma hitta på då.
Det lutar åt att gå till biblioteket,vilket han älskar,
och kanske handla nåt smarrigt på väg hem.
Grått och trist och icke-juligt som det är idag,
så kan man kanske med gott samvete böka ner sig i soffan med ett täcke och en påse popcorn,se på film och bara vara helt ansvarslös..
Lillnöffe snusar vidare dock,vi var i säng hemskt sent igår,
igentligen borde jag ju väcka honom nu så att det inte blir en ond cirkel med sena kvällar och sena mornar.
Men...det är bra skönt att sitta ensam framför datorn och surfa runt litet.
Lilla Hoppsan var uppe med mig och Storsnörp och åt frukost vid 8 och har så skönt somnat om.
Det är så svårt att slita sig från honom när han somnat.
Oftast vill jag ligga kvar brevid och bara stirra på honom, lukta på honom och känna värmen från hans lilla,mjuka kropp.
Stor kontrast till det gråa,trista kalla utanför sovrumsfönstret.
Och tänk så fort tiden går!
Snart är de så stora,skruttarna,och vill väl inte alls bli snusade på.:(
Storsnörpan är ju redan sex år och kan vara nog så stöddig då och då.
Fast än så länge får jag ju ha henne i sängen och gosa en stund, när vi läser saga om kvällarna.
Oftast så somnar vi alla huller som buller i stora sängen,och ligger ihoptryckta tills sambon,
som är nattuggla, kommer och hämtar barnen,placerar ut dem i varsitt rum.
Ja,inte Lilla Hoppsan då,han sover ju hos oss än.
De har de gjort allihop,
åtminstone tills de tagit för mycket plats och börjat böka runt om kvällarna.
Storsnörpan flyttade till egen säng,ihopställd med vår,när Lillnöffe föddes.
Och han i sin tur ärvde den sängen av storasyster när Lilla Hoppsan kom.
Fast bara ett kort tag,han blev nog litet avundsjuk när Storsnörpan hade eget rum,så snart sov han också själv,
till min gränslösa förvåning och stora vemod.
När ungarna flyttat ur storsängen och slutat samsova så blir det ju helt klart större plats för mig att sträcka ut mig på,
men också väldigt tomt och kallt.
Och så är det ju ett definitivt slut på en era,början på frigörelsen,helt enkelt! ;-)
Åh,mina älskade små skräp,tänk om man finge ha dem nära,nära intill sig hela livet.
Om man kunde stanna tiden eller i alla fall gömma sig för den fula världen utanför,
i en varm och trygg omfamning full av kärlek! :-)
Men det går ju inte...
De växer upp och vill ut i världen.
Och förhoppningsvis har de omfamningar de fått gjort dem trygga och varma nog för att klara av livets strapatser.
Förhoppningsvis kan de alltid komma till mig,
till min famn och hämta mer kärlek när det behövs.
För den tar ju aldrig slut,den där kärleken man har för sina barn.
Den är gräns- och villkorslös och växer sig bara starkare och starkare för var dag som går.
Den liknar ju ingen annan känsla,
ingen annan sorts kärlek kan någonsin mäta sig med den för barnen.
Den är ju trygg,stabil,osjälvisk och sann.
Man behöver aldrig ifrågasätta den,som med kärleken till en partner,
man behöver aldrig känna sig osäker på den,den är självklar och naturlig och ofrånkommlig.
För mig är den livet.
Kärleken till mina barn är livsgnistan i min kropp och själ.
Och utan dem som tände den gnistan,som gav mig det livet,
vore jag förlorad,vore jag ingenting.
Jag är så tacksam för mina underbara barn!
Ja,så jublande lycklig att jag har dem!
Nä,nu svammlar jag så dant att jag blir tvungen att smyga upp och nosa på dem igen!
Sedan måste ju de där trista räkningarna betalas också.
Och så var det ju disken.
Och hungrig börjar jag bli...
Ja,nu är det vardag igen....
SÅ onödigt inlägg!
Här följer ett totalt intetsägande och onödigt inlägg.
Om hur jag sitter framför datorn med en flaska rödtjut och snokar runt på mellandags rean!
Hur kul kan man ha?!
Faktist så var vi ute på riktigt (I.R.L) i dag,
i affärerna och skuffades och knuffades.
Tro det eller ej,så packade hela jäkla familjen in sig i den lilla traktorn som stinker bensin och avgas,
och for till Stinsen.
Vi försökte först med Kista C,men den shopping- metropolen var ju fullpackad,
det var kö upp mot motorvägsavfarten,så vi lyckades vända och fann att just Stinsen i Sollentuna var liiitet mindre överfullt.
Jag hade ju som tidigare påtalat en del pengar från morfar´n ,att slösa på overall till Lilla Hoppsan,så det var det som var det viktigaste.
Som jag trott fanns inte den jag tänkt mig på rea,
och jag hade bara inte mage att köpa den för en tusing,i stället för en exakt likadan fast enfärgad,för knappt trehundra!!! ( på rea)
Jag får helt enkelt pigga upp pojkvaskern med någon fin färg på vantar och mössa,
för det blev en mörkt marinblå. =(
Men så står den emot ...eh,en massa vattenpelare,vad det nu betyder och vind,
och så håller den värmen ordentligt i norrlandsskogarna,där vi ju drar fram i hundspann eller pulka..eller nåt.
Jag hade ju tidigare suktat efter en hel del plagg på Polarn,och nu var det ju faktist hyfsat billigt!
Inte orkar jag vänta några dagar till och hoppas på att de finns kvar,
jag shoppade järnet,jag,och är sååå nöjd.
Tyvärr blir jag orättvis och snål mot Lilla Hoppsan och tycker att:
"han kan ju ärva efter de stora,känns onödigt att köpa dyrt i liten storlek"
så det blev kanske liiitet mer till Lillnöffe och Storsnörpan.
En ljuvlig "hemstickad" brun kofta med snöstjärnor och dragkedja,leggings med hamnmotiv och tunika till Storsnörp,som såklart var sur för att det inte glittrade och glimmrade om pösen...
(Men det skiiiner jag i idag,hon kommer att bli så fin,så)
En blommig cardigan hade jag spanat in sedan länge till Lillnöffe,och nu var den helt överkomlig!
En fin röd tröja till och så en liten kofta och overallen till Lilla Hoppsan.
Tycker att jag fyndat riktigt,och är mest nöjd med overallen,som ju faktist var ett riktigt kap!
För övrigt har jag också fyndat på Ellos nätshop.
Där har jag längtat efter denna
men inte vetat var jag skall göra av den uppe i Lillmörtis.
Nu gav jag efter,jag bara måste ha,billigare än tidigare,någonstans får den plats!
Och så envisas jag med att hitta ett par jeans med hög midja,jag bara MÅSTE ha,vägrar inse att jag kanske inte har rätt figur för dem.
Dragkedjan längst ner och hängselna utesluter jag,jag bara vill ,vill, vill,vara en snygg 50-tals brutta.
(Om jag kunde skulle jag lägga in en bild på min tjusiga mormor,iförd liknande braxor,dock inte jeans med hängslen,lutandes nonchalant mot en fäbod i Dalarna på just 50-talet! Men som ni vet så behärskar jag ännu inte tekniken,trots att jag faktist innehar en scanner! Skäms på mig!)
Ja,jag hade god lust att fynda vidare,men en sur sambo
(som för övrigt varit sur sedan han insåg att Stadium inte hade öppet,att han inte kunde handla det han tänkt sig där)
satte P för det hela.
Så nu lägger jag in litet TOTALT ointressanta ( för er) blider på en .... pytteliten del av det jag har lust att handla.
Lägg märke till att det är barnkäder!
Det verkar vara min nya mani,BARNKLÄDER.
I love it,vill ha mer än de någonsin kommer att behöva!
Denna vill Lillnöffe (läs mamman) ha i rött.
Om jag köper denna till Storsnörpan, från Katvig så kan pojkarna ärva!
Behöver jag kommentera?
Från MiniAture
Lilla Hoppsan så det bara skriker om det!
Från Moonkids.
(småfolk)
Småfolk,börjar med den äldsta,ärvs sedan.
Visualisera dessa plagg på småkillarna,från Småfolk så klart!
Ja,vi får väl se var det slutar.
Jag måste hejda mig,går ut och tjyvröker....
Om hur jag sitter framför datorn med en flaska rödtjut och snokar runt på mellandags rean!
Hur kul kan man ha?!
Faktist så var vi ute på riktigt (I.R.L) i dag,
i affärerna och skuffades och knuffades.
Tro det eller ej,så packade hela jäkla familjen in sig i den lilla traktorn som stinker bensin och avgas,
och for till Stinsen.
Vi försökte först med Kista C,men den shopping- metropolen var ju fullpackad,
det var kö upp mot motorvägsavfarten,så vi lyckades vända och fann att just Stinsen i Sollentuna var liiitet mindre överfullt.
Jag hade ju som tidigare påtalat en del pengar från morfar´n ,att slösa på overall till Lilla Hoppsan,så det var det som var det viktigaste.
Som jag trott fanns inte den jag tänkt mig på rea,
och jag hade bara inte mage att köpa den för en tusing,i stället för en exakt likadan fast enfärgad,för knappt trehundra!!! ( på rea)
Jag får helt enkelt pigga upp pojkvaskern med någon fin färg på vantar och mössa,
för det blev en mörkt marinblå. =(
Men så står den emot ...eh,en massa vattenpelare,vad det nu betyder och vind,
och så håller den värmen ordentligt i norrlandsskogarna,där vi ju drar fram i hundspann eller pulka..eller nåt.
Jag hade ju tidigare suktat efter en hel del plagg på Polarn,och nu var det ju faktist hyfsat billigt!
Inte orkar jag vänta några dagar till och hoppas på att de finns kvar,
jag shoppade järnet,jag,och är sååå nöjd.
Tyvärr blir jag orättvis och snål mot Lilla Hoppsan och tycker att:
"han kan ju ärva efter de stora,känns onödigt att köpa dyrt i liten storlek"
så det blev kanske liiitet mer till Lillnöffe och Storsnörpan.
En ljuvlig "hemstickad" brun kofta med snöstjärnor och dragkedja,leggings med hamnmotiv och tunika till Storsnörp,som såklart var sur för att det inte glittrade och glimmrade om pösen...
(Men det skiiiner jag i idag,hon kommer att bli så fin,så)
En blommig cardigan hade jag spanat in sedan länge till Lillnöffe,och nu var den helt överkomlig!
En fin röd tröja till och så en liten kofta och overallen till Lilla Hoppsan.
Tycker att jag fyndat riktigt,och är mest nöjd med overallen,som ju faktist var ett riktigt kap!
För övrigt har jag också fyndat på Ellos nätshop.
Där har jag längtat efter denna
men inte vetat var jag skall göra av den uppe i Lillmörtis.
Nu gav jag efter,jag bara måste ha,billigare än tidigare,någonstans får den plats!
Och så envisas jag med att hitta ett par jeans med hög midja,jag bara MÅSTE ha,vägrar inse att jag kanske inte har rätt figur för dem.
Dragkedjan längst ner och hängselna utesluter jag,jag bara vill ,vill, vill,vara en snygg 50-tals brutta.
(Om jag kunde skulle jag lägga in en bild på min tjusiga mormor,iförd liknande braxor,dock inte jeans med hängslen,lutandes nonchalant mot en fäbod i Dalarna på just 50-talet! Men som ni vet så behärskar jag ännu inte tekniken,trots att jag faktist innehar en scanner! Skäms på mig!)
Ja,jag hade god lust att fynda vidare,men en sur sambo
(som för övrigt varit sur sedan han insåg att Stadium inte hade öppet,att han inte kunde handla det han tänkt sig där)
satte P för det hela.
Så nu lägger jag in litet TOTALT ointressanta ( för er) blider på en .... pytteliten del av det jag har lust att handla.
Lägg märke till att det är barnkäder!
Det verkar vara min nya mani,BARNKLÄDER.
I love it,vill ha mer än de någonsin kommer att behöva!
Denna vill Lillnöffe (läs mamman) ha i rött.
Om jag köper denna till Storsnörpan, från Katvig så kan pojkarna ärva!
Behöver jag kommentera?
Från MiniAture
Lilla Hoppsan så det bara skriker om det!
Från Moonkids.
(småfolk)
Småfolk,börjar med den äldsta,ärvs sedan.
Visualisera dessa plagg på småkillarna,från Småfolk så klart!
Ja,vi får väl se var det slutar.
Jag måste hejda mig,går ut och tjyvröker....
Rapport från julafton
Ja,så var ännu en julafton avklarad.
Snabbt gick det ju som vanligt;
man spenderar så mycket tid att förbereda,både med klappar,mat , bak och städning,
och vips så är det över!
Klapparna är uppslitna,maten är i proppad och nästan på väg upp igen,
städningen är ett minne blott,snarare ser det ut som om en bomb briserat i vardagsrummet.
Men jag är ändå väldigt glad att det i år inte blev alldeles för mycket av det goda.
Barnen fick inte så där vansinnigt många klappar,utan färre och bättre.
Storsnörpan fick exempelvis skidor och skridskor lagom till flytten
och Lillnöffe har fått en alldeles egen spark!
Så blev det en hel del böcker
och fantastiska tröjor ,koftor och raggsockor som mormor stickat
och så underbart snygga kläder från favoritmärket "Småfolk"!
www.smafolk.dk
Vi vuxna har ju som alltid lovat att inte köpa något till varandra,men det löftet hålls ju sällan.
Dock känns det för mig,när barnen öppnar sina klappar,som om det vore mina lika mycket!
Åtminstone blir jag lika glad,om inte gladare,för dem.
Tja,litet onödigt krafs blev det ju:
Storsnörpan önskade sig så hett och innerligt ett älvslott,en Bratz docka eller bedrövliga barbie grejor,
så det känndes verkligen litet taskigt att BARA köpa pedagogiska leksaker som jag själv tycker att hon skall leka med.
Bratz kommer inte innanför denna dörr,maken till smaklösa leksaker har jag sällan sett ,
och Barbie leker hon inte ens med,det önskar hon sig nog för att alla andra gör det.
Så en fjantig och hutlöst dyr liten älvsäng med tillhörande älvor blev det,och naturligtvis blev just detta mest uppskattat av alla klappar och det dröjde inte länge innan vingarna var sönderlekta.
Lego går också alltid hem,det är något som de båda stora verkligen älskat och fortfarande ägnar mycket tid åt,
dessutom kan det ju ärvas hur många gånger som helst,
vilket alltså berättigade ett inköp av en extremt stor låda lego.
Det var Lillnöffes favorit,och det var mycket svårt att slita honom från bygget igår natt ,
och nästan omöjligt att få ut honom på gården för litet frisk luft och utelek i dag.
Det är kul att det uppskattas,själv hjälper jag gärna till att bygga litet också,om det kniper...:)
Sådant här fint Zoo-lego blev det.
Ja,själv fick jag en sedan länge efterlängtad hushållsmackapär som har både degkrok och vispar!
Jag har faktist vipat grädde för hand i många år och är lika jäkla arg varenda gång det skall göras!
Så även om det kan låta som höjden av tantighet att få en dylik julklapp
(jag hade inte önskat mig den,kan jag säga till mitt försvar!)
så var jag mycket glad att jag fick den!
Så ett presentkort på kläder från pappsen som kommer väl till pass nu i mellandagarna.
Jag måste nämligen ge mig ut på jakt efter en overall till Lilla Hoppsan.
Har länge sökt en snygg OCH funktionell overall i liten storlek,men utan resultat.
Nu har jag gett upp, och nästan bestämt mig för Polarn och Pyrets multi-braiga vinterplagg,som kostar nästan tusen spänn!!
Men även där var tomten god och skänkte en slant till bebisen för just det ändamålet,och har vi tur så är den med på rean som startar i morgon.
Om inte så måste den köpas ändå.
Pappa och sambo blev för övrigt glada för presenterna förresten,
pappa hade inte hunnit köpa boken,men hade gått och tänkt på den!
Sambo fick ett sådant här halsband,fast med _våra _ barns namn då,förstås;
Dessa har jag beställt från en hemsida på nätet,en tjej gör dessa hemma som liten hobby.
Ja,summering av julen;
Lillnöffe har bara vält granen,som är fruktansvärt ful,en gång! (Hitills)
Jag muttrar och svär över att ha en plastgaran med belysning from Kitch-Hell;
olikfärgade lampor som kan blinka i takt och otakt med ett enkelt tryck på ett relä.
Som tur var kan de vara stilla också,annars hade de åkt ut.
Tröstar mig med mitt mantra om "nästa år i Lillmörtsjön"...
Ungarna har ganska säkert slutat tro på tomten,sedan vi inte lyckades få någon granne att ställa upp
och morfar inte var tillräckligt engagerad för att förställa rösten.:(
Storsnörpan har iofs alltid undrat varför tomten har mask på sig,och varit allmänt misstänksam mot honom.
Jag,syster yster och respektive sambos hade mycket mysigt med rödtjut och godis efter att pappa åkt hem.
Han är väl inte riktigt van vid att fem ungar tjoar och tjimmar och spelar på trumset som syster köpt åt sina!
Han var inte på det bästa julfirar-humöret tyvärr,
det var nog litet för högljutt och ...ja...uppsluppet för min lilla pappa som är stor älskare av lugn och ro.
Idag blir det surkål och bruna bönor hos sambons mamma hoppas jag!
Inte speciellt sydamerikanskt kanske,men hans styvfar är ju svensk och bjuder på detta till julmaten.
Mycket gott och underskattat tycker jag:)
Eftersom jag inte äter kött som då oftast brukar vara av Chilenskt recept,
så kan det dock lätt bli litet överdoserat med kålen och bönorna,
så i natt får jag nog dessutom sova ensam i sängen!
HÄÄÄRLIGT!
Här är en suddig och dålig bild på vår fasansfullt fula gran,men det vill sig inte riktigt,den är mycket värre i verkligheten!
Snabbt gick det ju som vanligt;
man spenderar så mycket tid att förbereda,både med klappar,mat , bak och städning,
och vips så är det över!
Klapparna är uppslitna,maten är i proppad och nästan på väg upp igen,
städningen är ett minne blott,snarare ser det ut som om en bomb briserat i vardagsrummet.
Men jag är ändå väldigt glad att det i år inte blev alldeles för mycket av det goda.
Barnen fick inte så där vansinnigt många klappar,utan färre och bättre.
Storsnörpan fick exempelvis skidor och skridskor lagom till flytten
och Lillnöffe har fått en alldeles egen spark!
Så blev det en hel del böcker
och fantastiska tröjor ,koftor och raggsockor som mormor stickat
och så underbart snygga kläder från favoritmärket "Småfolk"!
www.smafolk.dk
Vi vuxna har ju som alltid lovat att inte köpa något till varandra,men det löftet hålls ju sällan.
Dock känns det för mig,när barnen öppnar sina klappar,som om det vore mina lika mycket!
Åtminstone blir jag lika glad,om inte gladare,för dem.
Tja,litet onödigt krafs blev det ju:
Storsnörpan önskade sig så hett och innerligt ett älvslott,en Bratz docka eller bedrövliga barbie grejor,
så det känndes verkligen litet taskigt att BARA köpa pedagogiska leksaker som jag själv tycker att hon skall leka med.
Bratz kommer inte innanför denna dörr,maken till smaklösa leksaker har jag sällan sett ,
och Barbie leker hon inte ens med,det önskar hon sig nog för att alla andra gör det.
Så en fjantig och hutlöst dyr liten älvsäng med tillhörande älvor blev det,och naturligtvis blev just detta mest uppskattat av alla klappar och det dröjde inte länge innan vingarna var sönderlekta.
Lego går också alltid hem,det är något som de båda stora verkligen älskat och fortfarande ägnar mycket tid åt,
dessutom kan det ju ärvas hur många gånger som helst,
vilket alltså berättigade ett inköp av en extremt stor låda lego.
Det var Lillnöffes favorit,och det var mycket svårt att slita honom från bygget igår natt ,
och nästan omöjligt att få ut honom på gården för litet frisk luft och utelek i dag.
Det är kul att det uppskattas,själv hjälper jag gärna till att bygga litet också,om det kniper...:)
Sådant här fint Zoo-lego blev det.
Ja,själv fick jag en sedan länge efterlängtad hushållsmackapär som har både degkrok och vispar!
Jag har faktist vipat grädde för hand i många år och är lika jäkla arg varenda gång det skall göras!
Så även om det kan låta som höjden av tantighet att få en dylik julklapp
(jag hade inte önskat mig den,kan jag säga till mitt försvar!)
så var jag mycket glad att jag fick den!
Så ett presentkort på kläder från pappsen som kommer väl till pass nu i mellandagarna.
Jag måste nämligen ge mig ut på jakt efter en overall till Lilla Hoppsan.
Har länge sökt en snygg OCH funktionell overall i liten storlek,men utan resultat.
Nu har jag gett upp, och nästan bestämt mig för Polarn och Pyrets multi-braiga vinterplagg,som kostar nästan tusen spänn!!
Men även där var tomten god och skänkte en slant till bebisen för just det ändamålet,och har vi tur så är den med på rean som startar i morgon.
Om inte så måste den köpas ändå.
Pappa och sambo blev för övrigt glada för presenterna förresten,
pappa hade inte hunnit köpa boken,men hade gått och tänkt på den!
Sambo fick ett sådant här halsband,fast med _våra _ barns namn då,förstås;
Dessa har jag beställt från en hemsida på nätet,en tjej gör dessa hemma som liten hobby.
Ja,summering av julen;
Lillnöffe har bara vält granen,som är fruktansvärt ful,en gång! (Hitills)
Jag muttrar och svär över att ha en plastgaran med belysning from Kitch-Hell;
olikfärgade lampor som kan blinka i takt och otakt med ett enkelt tryck på ett relä.
Som tur var kan de vara stilla också,annars hade de åkt ut.
Tröstar mig med mitt mantra om "nästa år i Lillmörtsjön"...
Ungarna har ganska säkert slutat tro på tomten,sedan vi inte lyckades få någon granne att ställa upp
och morfar inte var tillräckligt engagerad för att förställa rösten.:(
Storsnörpan har iofs alltid undrat varför tomten har mask på sig,och varit allmänt misstänksam mot honom.
Jag,syster yster och respektive sambos hade mycket mysigt med rödtjut och godis efter att pappa åkt hem.
Han är väl inte riktigt van vid att fem ungar tjoar och tjimmar och spelar på trumset som syster köpt åt sina!
Han var inte på det bästa julfirar-humöret tyvärr,
det var nog litet för högljutt och ...ja...uppsluppet för min lilla pappa som är stor älskare av lugn och ro.
Idag blir det surkål och bruna bönor hos sambons mamma hoppas jag!
Inte speciellt sydamerikanskt kanske,men hans styvfar är ju svensk och bjuder på detta till julmaten.
Mycket gott och underskattat tycker jag:)
Eftersom jag inte äter kött som då oftast brukar vara av Chilenskt recept,
så kan det dock lätt bli litet överdoserat med kålen och bönorna,
så i natt får jag nog dessutom sova ensam i sängen!
HÄÄÄRLIGT!
Här är en suddig och dålig bild på vår fasansfullt fula gran,men det vill sig inte riktigt,den är mycket värre i verkligheten!
Litet tankar kring flytten.
Nu har jag äntligen litet tid över att skriva,
men saknar förstås något vettigt ämne att dryfta!
Lilla Hoppsan sover,och de andra två är ute på gården med kompisarna.
Idag är det sol och mycket frost,så mycket att det nästan kan tas för snö,
så jag hoppas att de stannar ute ett bra tag nu.
Tänker att de skall passa på att leka med vännerna nu,för snart kommer de inte att ha några!
Nej,vad hemskt det låter,men litet sanning ligger det allt i det.
Eftersom vi kommer att flytta till en liten liten skogsby i januari,med endast fem bofasta personer förutom vi,
kommer det nog att bli litet si och så med umgänget för barnen.
Av de fem som bor där är det enda barnet endast ett halvår gammalt,resterande befolkning består av hans mamma och pappa (min kusin och hennes man)
och ett äldre par i sjuttioårsåldern utan barn och barnbarn,
som förstås är väldigt glada över att få fler barn till Lillmörtsjön!
Kan tänka mig att Lillnöffe kommer att installera sig hos dem,han tycker om att umgås med äldre människor,äta bullar och spela kort.
Kanske han kan lära sig sticka,det vore just likt honom! :)
Så honom oroar jag mig förstås inte för,han trivs som sagt bäst under sin lilla korkek (mamma?) där han får sitta i lugn och ro.
Klart att han är ute och far runt på äventyr ibland,han har visst en hel del bus i sig också,
men han är inte lika beroende av kamrater som Storsnörpan är och var i hans ålder.
Då tänker jag mer på henne,att det skall bli långtråkigt för henne, i början innan hon kanske kommit in i klassen ordentligt och fått vänner.
Visserligen är hon en väldigt öppen och framåt liten person,tar för sig dit hon kommer,och får snabbt vänner vart hon går.
Men nu krävs det ju kanske mer planering och inblandning av oss föräldrar för att det skall funka.
Det blir väl till att skjutsa henne till vänner eller kanske göra upp med andra föräldrar i förväg om att ta med sig någon hem,eller följa med någon annan hem efter skolan osv.
Så blir det ju mer aktiviteter på fritiden,har jag nog tänkt mig.
Hitills har jag inte kännt att jag önskat dem en fulltecknad agenda med olika aktiviteter var och varannan dag.
Storsnörpan gick en termin på dans,men det är allt än så länge.
Jag tycker att vi rett oss rätt bra ändå,med egna turer till simhallen,teatrar,och framförallt lek med kompisar på gården.
Men är hon ju större nu och behöver kanske litet mer stimulans tror jag,särskilt om vi bor litet avskilt.
Jag hoppas på att hon kan börja simma eller fortsätta dansa,som hon ju tyckt mycket om.
Sedan blir de väl riktiga hellylle friluftsmänniskor vare sig vi vill eller inte.
Är inte alla norrlänningar det? Ha ha.
Med skidor och skridskor och skoter och Gud vet allt!
Det är just det jag ser fram emot;
att skapa en naturlig närhet till naturen.
Att de skall få bättre kunskap och respekt för djur och natur än vad jag tror att många barn har i tätorts områden.
Att de skall få glädje av den storslagna och fantastiska naturen och inse vilken tillgång den är.
Jag tycker själv att jag har det inom mig,just natur betyder väldigt mycket för mig.
Och det intresset är jag övertygad om att jag fått efter min pappa,
för tyvärr har det inte direkt odlats särskilt under skolåren,av lärarna där och den miljön.
Här plockar ungarna några löv och klistrar upp på papper,efter sina promenader till närmsta park eller skogsdunge inklämd bland höghusen.
Kanske ser de en ekorre eller spår av ett rådjur,annars blir det älgar och apor på ett fullpackat Skansen om sommaren.
Vintrarna i Sverige är ju långa som bekant,
och här nere där vi inte har lika kallt och lika mycket snö som i norrland verkar det som att många kryper i ide de där månaderna.
Man drar sig för att gå ut i slasket,vilket ju är helt förståeligt.
I norrland finns litet av en annan kultur,skulle jag nästan vilja säga!
Där finns snön,och man utnyttjar de resurserna helt naturligt.
Tar sparken till ICA,skidar bort till grannen tvärs över sjön och ja litet så..Ha ha.
Ja,jag kan ha fel.
Det kan vara så att jag förskönar tillvaron i norrland för att jag längtar dit så pass.:)
Ja,jag längtar verkligen upp nu.
Även om jag också ju närmare flytten vi kommer,kan få små ångestanfall och undra vad fasen det är jag håller på med!
Här har jag ju bott och levt i hela mitt liv
och även om jag inte är helt nöjd med det så vet jag i alla fall vad jag får.
I mitt nya liv är allt nytt och ovant
och även om jag nu tycker att det verkar alldeles underbart,så vet jag ju ingenting om hur min vardag kommer att se ut där!
Huset vi skall bo i älskar jag redan,och omgivningen har jag ännu inte utforskat till fullo,men är väldigt förtjust i det jag hitills sett;
En gammal vacker norrländsk skogsby,
tyvärr nu helt avbefolkad och öde,liksom de flesta små byar blev på 60-talet.
Jag har så svårt att förstå hur man kan äga ett vackert hus på ett så vackert ställe på jorden och sedan bara lämna allt utan minsta ansvar.
Hur kan man låsa dörren till sitt fina hus och aldrig någonsin komma tillbaka,låta det stå där ensamt i storm och i snö,i regn och i sol och sakta vittra sönder?
Nåja,det finns kanske många skäl som jag inte kan veta om,som gör att man inte kan stanna,
inte sörja för huset man äger.
Men synd är det,
det står många vackra byggnader där i Lillmörtsjön.
Mer eller mindre gömda och glömda och nötta av tidens tand.
Nu var det ju sagt att min familj skulle hyra detta hus av min kusin och hennes man tills den dagen vi hittar vårt alldeles egna drömboende.
Vi har varit på jakt så länge efter det,
och haft stort sjå med att åka på visningar och leta däruppe i norr,härifrån söder.
Många vackra ställen har vi besökt och förälskat oss i och många gånger blivit besvikna när vi insett att det inte varit rätt för oss.
Jag har inte alltid,under resans gång,varit hundra på att jag verkligen vågar flytta.
Har kännt att jag inte varit riktigt redo för det stora steget,men ändå inte kunnat släppa drömmen.
Ändå alltid längtat.
Så när jag gick på ännu en mammaledighet med Lilla Hoppsan och Storsnörpan började förskoleklassen med sjukt många barn,
så bestämde vi oss för att ta chansen,att det var dags nu.
Och vi resonerade som så att det vore enklare att hitta både jobb och boende om vi var på plats.
Det har inte funkat att sitta 40 mil bort och letat på nätet,
nu provar vi att söka på plats.
Och det är i dessa krokar vi vill bo.
Så flytten från vårt hyreshus till vårt eventuella drömboende kommer inte att bli lång eller innebära för stora förändringar för barnen.
Men så skulle det heller inte förvåna mig stort om vi fastnar i Lillmörtsjön.
För min del är jag säker på att jag kommer att trivas.
Och för barnen tycker jag att det är idealiskt,
trots att det blir skjuts hit och dit.
Mitt inne i en ort ,om än aldrig så liten,vill jag inte bo.
För våra hundar blir det ett paradis,
de kan fara fram bäst de vill,nästan, och behöver väl bara passa sig för att springa vilse.
Det är i sådana fall sambon som jag kan ha mina tvivel om.
Vi bor ju inte i storstan i dag,
men jämnfört med Lillmörtsjön så kan det nog kännas så ibland.
Och det livet har han trivts med väldigt bra.
Han älskar sin fotboll och sitt lag där han spelat i mer än tio år.
Han älskar sina ISS turneringar hemma hos polarna och pokerkvällarna.....
Men han har själv valt detta och vill det lika mycket som jag.
Jag vet nog att folk som känner oss tror att jag tvingat honom till denna isolering,ha ha!
De tror väl att jag fått nog av stan och att han bara har att snällt komma med.
Men det orkar jag ärligt talat inte bry mig om.
Jag ids inte tänka på vad andra människor tycker och tänker,och det har jag aldrig gjort.
Sådant kan man liksom aldrig styra,tankar vandrar alltid som de vill.
Nej,nu väller de fram här;
storisarna utifrån och Lilla Hoppsan har sovit klart och kräver mat,mat mat.
Sliter mig från datorn och mina funderingar nu.
Här är Lilla Hoppsan uppe i Lillmörtsjön och lägger golv. Glad att bli norrlänning.
men saknar förstås något vettigt ämne att dryfta!
Lilla Hoppsan sover,och de andra två är ute på gården med kompisarna.
Idag är det sol och mycket frost,så mycket att det nästan kan tas för snö,
så jag hoppas att de stannar ute ett bra tag nu.
Tänker att de skall passa på att leka med vännerna nu,för snart kommer de inte att ha några!
Nej,vad hemskt det låter,men litet sanning ligger det allt i det.
Eftersom vi kommer att flytta till en liten liten skogsby i januari,med endast fem bofasta personer förutom vi,
kommer det nog att bli litet si och så med umgänget för barnen.
Av de fem som bor där är det enda barnet endast ett halvår gammalt,resterande befolkning består av hans mamma och pappa (min kusin och hennes man)
och ett äldre par i sjuttioårsåldern utan barn och barnbarn,
som förstås är väldigt glada över att få fler barn till Lillmörtsjön!
Kan tänka mig att Lillnöffe kommer att installera sig hos dem,han tycker om att umgås med äldre människor,äta bullar och spela kort.
Kanske han kan lära sig sticka,det vore just likt honom! :)
Så honom oroar jag mig förstås inte för,han trivs som sagt bäst under sin lilla korkek (mamma?) där han får sitta i lugn och ro.
Klart att han är ute och far runt på äventyr ibland,han har visst en hel del bus i sig också,
men han är inte lika beroende av kamrater som Storsnörpan är och var i hans ålder.
Då tänker jag mer på henne,att det skall bli långtråkigt för henne, i början innan hon kanske kommit in i klassen ordentligt och fått vänner.
Visserligen är hon en väldigt öppen och framåt liten person,tar för sig dit hon kommer,och får snabbt vänner vart hon går.
Men nu krävs det ju kanske mer planering och inblandning av oss föräldrar för att det skall funka.
Det blir väl till att skjutsa henne till vänner eller kanske göra upp med andra föräldrar i förväg om att ta med sig någon hem,eller följa med någon annan hem efter skolan osv.
Så blir det ju mer aktiviteter på fritiden,har jag nog tänkt mig.
Hitills har jag inte kännt att jag önskat dem en fulltecknad agenda med olika aktiviteter var och varannan dag.
Storsnörpan gick en termin på dans,men det är allt än så länge.
Jag tycker att vi rett oss rätt bra ändå,med egna turer till simhallen,teatrar,och framförallt lek med kompisar på gården.
Men är hon ju större nu och behöver kanske litet mer stimulans tror jag,särskilt om vi bor litet avskilt.
Jag hoppas på att hon kan börja simma eller fortsätta dansa,som hon ju tyckt mycket om.
Sedan blir de väl riktiga hellylle friluftsmänniskor vare sig vi vill eller inte.
Är inte alla norrlänningar det? Ha ha.
Med skidor och skridskor och skoter och Gud vet allt!
Det är just det jag ser fram emot;
att skapa en naturlig närhet till naturen.
Att de skall få bättre kunskap och respekt för djur och natur än vad jag tror att många barn har i tätorts områden.
Att de skall få glädje av den storslagna och fantastiska naturen och inse vilken tillgång den är.
Jag tycker själv att jag har det inom mig,just natur betyder väldigt mycket för mig.
Och det intresset är jag övertygad om att jag fått efter min pappa,
för tyvärr har det inte direkt odlats särskilt under skolåren,av lärarna där och den miljön.
Här plockar ungarna några löv och klistrar upp på papper,efter sina promenader till närmsta park eller skogsdunge inklämd bland höghusen.
Kanske ser de en ekorre eller spår av ett rådjur,annars blir det älgar och apor på ett fullpackat Skansen om sommaren.
Vintrarna i Sverige är ju långa som bekant,
och här nere där vi inte har lika kallt och lika mycket snö som i norrland verkar det som att många kryper i ide de där månaderna.
Man drar sig för att gå ut i slasket,vilket ju är helt förståeligt.
I norrland finns litet av en annan kultur,skulle jag nästan vilja säga!
Där finns snön,och man utnyttjar de resurserna helt naturligt.
Tar sparken till ICA,skidar bort till grannen tvärs över sjön och ja litet så..Ha ha.
Ja,jag kan ha fel.
Det kan vara så att jag förskönar tillvaron i norrland för att jag längtar dit så pass.:)
Ja,jag längtar verkligen upp nu.
Även om jag också ju närmare flytten vi kommer,kan få små ångestanfall och undra vad fasen det är jag håller på med!
Här har jag ju bott och levt i hela mitt liv
och även om jag inte är helt nöjd med det så vet jag i alla fall vad jag får.
I mitt nya liv är allt nytt och ovant
och även om jag nu tycker att det verkar alldeles underbart,så vet jag ju ingenting om hur min vardag kommer att se ut där!
Huset vi skall bo i älskar jag redan,och omgivningen har jag ännu inte utforskat till fullo,men är väldigt förtjust i det jag hitills sett;
En gammal vacker norrländsk skogsby,
tyvärr nu helt avbefolkad och öde,liksom de flesta små byar blev på 60-talet.
Jag har så svårt att förstå hur man kan äga ett vackert hus på ett så vackert ställe på jorden och sedan bara lämna allt utan minsta ansvar.
Hur kan man låsa dörren till sitt fina hus och aldrig någonsin komma tillbaka,låta det stå där ensamt i storm och i snö,i regn och i sol och sakta vittra sönder?
Nåja,det finns kanske många skäl som jag inte kan veta om,som gör att man inte kan stanna,
inte sörja för huset man äger.
Men synd är det,
det står många vackra byggnader där i Lillmörtsjön.
Mer eller mindre gömda och glömda och nötta av tidens tand.
Nu var det ju sagt att min familj skulle hyra detta hus av min kusin och hennes man tills den dagen vi hittar vårt alldeles egna drömboende.
Vi har varit på jakt så länge efter det,
och haft stort sjå med att åka på visningar och leta däruppe i norr,härifrån söder.
Många vackra ställen har vi besökt och förälskat oss i och många gånger blivit besvikna när vi insett att det inte varit rätt för oss.
Jag har inte alltid,under resans gång,varit hundra på att jag verkligen vågar flytta.
Har kännt att jag inte varit riktigt redo för det stora steget,men ändå inte kunnat släppa drömmen.
Ändå alltid längtat.
Så när jag gick på ännu en mammaledighet med Lilla Hoppsan och Storsnörpan började förskoleklassen med sjukt många barn,
så bestämde vi oss för att ta chansen,att det var dags nu.
Och vi resonerade som så att det vore enklare att hitta både jobb och boende om vi var på plats.
Det har inte funkat att sitta 40 mil bort och letat på nätet,
nu provar vi att söka på plats.
Och det är i dessa krokar vi vill bo.
Så flytten från vårt hyreshus till vårt eventuella drömboende kommer inte att bli lång eller innebära för stora förändringar för barnen.
Men så skulle det heller inte förvåna mig stort om vi fastnar i Lillmörtsjön.
För min del är jag säker på att jag kommer att trivas.
Och för barnen tycker jag att det är idealiskt,
trots att det blir skjuts hit och dit.
Mitt inne i en ort ,om än aldrig så liten,vill jag inte bo.
För våra hundar blir det ett paradis,
de kan fara fram bäst de vill,nästan, och behöver väl bara passa sig för att springa vilse.
Det är i sådana fall sambon som jag kan ha mina tvivel om.
Vi bor ju inte i storstan i dag,
men jämnfört med Lillmörtsjön så kan det nog kännas så ibland.
Och det livet har han trivts med väldigt bra.
Han älskar sin fotboll och sitt lag där han spelat i mer än tio år.
Han älskar sina ISS turneringar hemma hos polarna och pokerkvällarna.....
Men han har själv valt detta och vill det lika mycket som jag.
Jag vet nog att folk som känner oss tror att jag tvingat honom till denna isolering,ha ha!
De tror väl att jag fått nog av stan och att han bara har att snällt komma med.
Men det orkar jag ärligt talat inte bry mig om.
Jag ids inte tänka på vad andra människor tycker och tänker,och det har jag aldrig gjort.
Sådant kan man liksom aldrig styra,tankar vandrar alltid som de vill.
Nej,nu väller de fram här;
storisarna utifrån och Lilla Hoppsan har sovit klart och kräver mat,mat mat.
Sliter mig från datorn och mina funderingar nu.
Här är Lilla Hoppsan uppe i Lillmörtsjön och lägger golv. Glad att bli norrlänning.
Förresten,
är inte Leonard Cohen slående lik Dustin Hoffman?
Åtminstone på bilden jag valde i inlägget nedan?
Och så vill jag också komplettera med en bild jag själv tog på den där underbara lilla sötnosen Alma Cecilia i lördags.
Vassego.
Åtminstone på bilden jag valde i inlägget nedan?
Och så vill jag också komplettera med en bild jag själv tog på den där underbara lilla sötnosen Alma Cecilia i lördags.
Vassego.
Liten resumè över dagarna som gått.
Nu skall vi se om jag hinner skriva något idag!
Jag tycker att det har varigt full rulle här precis varenda dag den senaste veckan.
Inte för att jag någonsin har särskilt gott om tid att slösa framför datorn,
men nu har det verkligen blivit sämre än vanligt med den saken...
Förra veckan inleddes litet mysigt med en släng av magsjuka för mig!
Eller,vi kom ju senare fram till att det nog var något hade ätit.
Jag hade ju min bästa vän på besök dagen innan och bjöd på en sallad innehållandes pesto som antagligen blivit gammal.
Både hon och jag spenderade nästa dag på toaletten och senare på dödsbädden där vi skälvde i feberfrossa.
Nåja,jag har aldrig blivit matförgiftad förut,
så då har jag väl blivit en erfarenhet rikare,tänker jag.
Och jag var så glad (!!) när hon ringde och berättade att hon också varigt dålig,
eftersom jag hela tiden gick och väntade på att min magsjuka skulle sprida sig till övriga familjemedlemmar och att vi sedan bara skulle vandra runt i det onda hjulet .
Precis innan matförgiftningen bröt ut provade jag det nya receptet på saffranstryffel som jag sett i den underbara
nya boken "Vinterns söta" av systrarna Eisenman.
Vit choklad med saffran och grädde,lyxigt värre!
Tyvärr började illamåendet komma smygandes lagom till rullningen i florsocker och det slutade med att jag slängde hela fatet i sopen när jag senare tillfrisknat från min åkomma!
Kan tyckas som en väl drastisk åtgärd,men ingen annan blev särskilt förtjusta i dem,
och själv stod jag inte ut med att se dem.
De är nu starkt förknippade med känslan av att spy gallan ur sig,vilken jag helst inte vill bli påmind om,tack.
inte saffran,men likväl tryffel.
Nej,nu har jag bestämt att i år blir det inget knäck-kok,kola-klippning eller tryffelrull!
Jag har lovat att ta igen det dubbelt upp nästa år,och jag ser redan framför mig en otroligt idyllisk bild;
äppelkindade,snälla barn som tindrar med ögonen och en ...hmm...degmagad mamma som bakar och kokar och pyntar och står i ,
och så lilla pappan som kommer instampandes från snön med en egenhuggen gran!
Ha ha,just en sådan bild som för tio år sedan skulle fått mig att lova mig själv att aldrig skaffa barn och familj,
riktigt präktigt hellylle-myspys,som faktist känns litet lockande idag!
Ack,vad har det blivit av mig?!
Inte nog med att jag ser fram emot en klychig jul så släpade jag i år också med de två "stora" barnen på julkonsert i kulturum här i staden!
Och tyckte att det var sååå mysigt att sitta i mörkret och lyssna på vacker julsång och musik.
Ungarna tröttnade efter halva föreställningen,men jag lyckades hålla dem något sånär lugna,
slapp ränna efter dem mellan läktarna som jag med medkännande min åsåg andra föräldrar göra.
Så var det ju vinkväll,
eller fondue kväll kanske jag borde säga,jag vet inte vilket som var viktigast för mig!
Fondue var det i alla fall otroligt länge sedan jag åt sist,och det var verkligen himmelskt gott!
Det var jag och två tjejer ( "tanter" enligt Storsnörpan!!!)
till från gården som var bjudna till syster yster här brevid.
Hon har lättmutade ungar som somnar tidigt framför tv´n med en påse godis och en sambo som var ute på spelning.
Det var en mycket efterlängtad och välbehövlig afton,
Gud vet vad jag skulle göra utan dessa små avbrott i min vardag!
Tjejerna
(jag är ju för fasen inte ens trettio än på ett tag,inte kan man väl vara tant då? Eller,tja,för en sexåring kan man väl ses som en sådan...)
pikade mig förstås och undrade vem jag nu skulle sitta och sladdra och filosofera med över en flaska rödtjut,
"där uppe i storskogen".
Nå,nu oroar jag mig inte över den saken,det löser sig nog,
men jag kommer så klart att sakna dessa spontana och ibland också välplanerade kvällar ,
och särskilt då vännerna jag delat dem med.
Detta är inte taget den aktuella vin / fondue kvällen,utan en annan kväll hos en annan vän,som alltid bjuder på just detta; gurk och morotstavar med dip."Bara för att man syndar och dricker öl behöver man ju inte vara allt igenom onyttig "! :)
Så har vi också äntligen kommit iväg och undersökt Lillnöffes röst!
Han har alltid haft en väldigt dov och mörk röst ,vilket vi alltid får kommetarer om,och vi har väl så smått undrat om det kanske kan vara något på tok.
Nu har han ju aldrig klagat eller verkat må dåligt över det,men på tre-årskontrollen tog jag upp det på allvar och fick en remiss till talkliniken på Sabbathsbergs sjukhus.
Väl där spelades han in i en studio av en väldigt trevlig och gullig läkare som sedan analysreade och mätte hans röst i en dator.
Hon konstaterade genast att han har en ovanligt dov röst med inslag av heshet och att det antagligen beror på att han "använder sin röst på ett missgynnsammt sätt ".
Precis som vi också tyckt,att han verkar anstränga sig och trycka på så dant när han pratar ibland.
Vi skulle kontakta "öron-näsa-hals" mottagning och låta undersöka om han kanske har några s.k "knutor" på stämbanden,
vilket iofs skulle vara helt ofarligt.
Och allt dettatskulle antagligen växa bort av sig själv ,eller om det förvärrades så till den grad att han blir väldigt väldigt hes,tränas bort av en talpedagog.
Jag kan väl så här efteråt undra varför vi inte gensat blev skickade till en "ö.n.h."avdelning,men det känns i alla fall bra att veta att detta inte är något farligt för honom.
Och förresten tycker jag mycket om hans röst,
och som pappa så briljant påpekade så finns det ju de som kunnat leva riktigt gott på en annorlunda röst,
ta Mr Leonard Cohen som ett lysande exempel!
Ja,vad har vi mer haft för oss..?
Lillnöffe har ju slutat på sin förskola,
vilket föranledde bakning av några formar mjuka pepparkakor och ett tårfyllt farväl av världens bästa fröknar!
Både storsnörpan och Lillnöffe har gått där och jag har hela tiden varigt så väldigt väldigt nöjd med det dagiset!
Det brukar ju alltid finnas något litet att störa sig på,men inte på detta ställe!
Jag har kännt mig så trygg när jag lämnat dem där och fastän de båda haft perioder då de hellre vill vara hemma med mig,så har det inte haft med förskolan att göra.
Nej,det är bara att hoppas på att nästa ställe är åtminstone hälften så bra!
Jag har dock beslutat att Lillnöffe kommer att stanna hemma med mig och lillebror tills i höst,då de kan börja tillsammans.
Oj,glömde ju att vi hade finbesök i helgen ,också!
Lagom trött och bakis fick jag äntligen träffa lilla Alma Cecilia som redan hunnit bli fem månader!
Det är sambons kusin som blivit mamma i sommras,och eftersom hon bor två timmars resväg härifrån och vi har extremt mycket ungar och hundar som gör utflykter i stort sett omöjliga att genomföra,
så har vi faktist inte träffats på ett helt år!
Det är ju hemskt!
Sambon har inte andra släktingar än just denna kusin och sin mamma och sina två halvsyskon i Sverige,så man kan ju tycka att vi borde måna mer om de få familjemedlemmarna...
Vi lovade skärpning som vanligt.
Men så go hon var!
Stor och tjock och alldeles underbar!!!
Dock tyckte hon inte alls om att vara på resande fot och träffa främmade människor,
hon var verkligen på uruselt humör och tyckte nog att livet var bra orättvist.
Så tyvärr fick jag inte tillfälle att gosa med henne så mycket,men nästa gång så kanske vi ses på hennes hemmaplan där hon känner sig mer bekväm!:)
Nyfödd och alldeles underbar!
Det fick mig att minnas hur det var när Lillnöffe var i samma ålder.
Han var verkligen ingen rolig unge!
Han var liksom missnöjd mest hela tiden,med precis allting,förutom att ligga i sängen med mig eller hänga på pappas arm.
Aldrig att man kunde ta sig för och göra något,då protesterades det högljutt.
Shopping och visiter undveks in i det sista.
Hemma hos syster yster fick man snabbt hälla i sig kaffet och sedan springa hem och ringa henne när man lagt sig tillrätta på sängen med tuttarna i vädret.
DÅ först gick det att föra en vettig konversation utan gap och skrik.
Om nätterna dög dock inte det,då skulle pappan spatsera runt i vardagsrummet framför tv´n i timmar med Lillnöffe hängandes på ett högst obekvämt sätt över armen.
Många tycket nog att vi skämmde bort honom,men jag kännde att det tog så jätte mycket kraft och energi att försöka ändra honom mot hans vilja.
Jag tyckte att det var så mycket lättare att acceptera hans personlighet och följa honom i det,än att tvinga honom till förändring.
Och personligen har jag aldrig trott att man kan skämma bort ett barn med för mycket uppmärksamhet och närhet,åtminstone inte i det där bebis-stadiet.
Dessutom tror jag att barnen har just olika personligheter redan då de föds till denna värld,
och att det inte alls behöver vara ett resultat av föräldrarnas uppfostran,hur de beter sig.
Så småningom blev det ju folk av Lillnöffe också,även om han än i dag trivs bäst hemma med mamma.:)
De andra två har minsann inte haft sådana sociala problem,även om sista Lilla Hoppsan haft sina perider av tjurighet.
Och då är de ändå uppfostrade på samma vis av samma föräldrar.
Min älskade lilla pojke! Här skulle han strax fylla ett år och började bli litet revligare att umgås med,även om han på just detta kort ser lagom road ut! :)
promenader med vagn gick an.
Igår hade jag ännu ett celebert beök,faktist!
Min äldsta vän som jag tyvärr inte träffat på tre år,kom på fika!
Fastän vi bor relativt nära varandra (hon i Stockholm) så har vi tidvis tappat kontakten totalt!
Ja,livet kommer liksom i mellan och plötsligt har det gått ett helt år,och man har inte hunnit med allt man tänkt sig...
Det är så fantastiskt roligt att träffa henne,och jag hoppas verkligen att vi kan hinna med ännu en träff innan jag flyttar upptill norr.
Då utan hela min svärm av barn som stjäl uppmärksamhet!
Efter det lär det vä ta minst tio år innan vi ses igen:(
Storsnörpan var eld och lågor över att träffa henne,så många historier hon har hört om alla hyss vi haft för oss som små.
Vid nattningen om kvällarna vill hon helst höra om när jag och min bästis kastade lera på sura gubbens tvätt efter att han förstört vår koja i skogen bakom hans hus.
Eller lade en påse hundbajs i hans brevlåda.
Eller hur vi släpade stora stenar till vårt kojbygge i våra nya likadana jeansjackor,tills det bara var trasor kvar av dem och våra mammor var lagom roade.
Eller hur vi kappsäckar fulla med knäckebröd och saft och rymde hemifrån.
Ja,historierna är många och jag har inte mage att neka henne dem,jag minns ju själv hur otroligt spännande det var att höra liknande berättas av mina föräldrar när jag var liten.
Och får hon några uppslag till egna hyss,så låt gå!
Nu tror jag nästan att jag fått med det mesta av vad som hänt mig den senaste tiden!
Skulle kanske försöka skriva något fyndigt om den jättebra boken jag läst ut ,
men jag har redan kastat mig in del två i serien,
så kanske blir det en sammanfattning när allt är slutläst i stället.
Det är naturligtvis Per Anders Fogelström´s romanserie om Stockholm jag läser,
sent omsider,och jag älskar den verkligen!
Den har dessutom hjälpt mig med det omöjliga;
att hitta den perfekta julklappen till pappa!
Tänk att jag för första gången har köpt en julklapp en vecka innan jul,i stället för att springa som en yr höna dagen innan julafton!
Och att det dessutom är en klockren sådan,så passande,den kommer garanterat att bli uppskattad!
Bara han nu inte får för sig att gå och köpa den själv nu i dagarna,jag råkade ju nämligen lovprisa den så högt sist vi träffades...
Faktum är att jag avklarat hela TVÅ gåvor redan!
Pappas och sambons är beställda och betalade,
och sambons väntar jag bara på att den skall komma neddimpandes i brevlådan så att jag kan stuva undan den på ett snillrikt ställe där han inte hittar den.
Han går nämligen och snokar efter klappar,den skurken.
Men jag får heller inte vara så underfundig att jag själv glömmer vart jag gömt den,det har tyvärr inträffat några gånger...
Jag tycker att det har varigt full rulle här precis varenda dag den senaste veckan.
Inte för att jag någonsin har särskilt gott om tid att slösa framför datorn,
men nu har det verkligen blivit sämre än vanligt med den saken...
Förra veckan inleddes litet mysigt med en släng av magsjuka för mig!
Eller,vi kom ju senare fram till att det nog var något hade ätit.
Jag hade ju min bästa vän på besök dagen innan och bjöd på en sallad innehållandes pesto som antagligen blivit gammal.
Både hon och jag spenderade nästa dag på toaletten och senare på dödsbädden där vi skälvde i feberfrossa.
Nåja,jag har aldrig blivit matförgiftad förut,
så då har jag väl blivit en erfarenhet rikare,tänker jag.
Och jag var så glad (!!) när hon ringde och berättade att hon också varigt dålig,
eftersom jag hela tiden gick och väntade på att min magsjuka skulle sprida sig till övriga familjemedlemmar och att vi sedan bara skulle vandra runt i det onda hjulet .
Precis innan matförgiftningen bröt ut provade jag det nya receptet på saffranstryffel som jag sett i den underbara
nya boken "Vinterns söta" av systrarna Eisenman.
Vit choklad med saffran och grädde,lyxigt värre!
Tyvärr började illamåendet komma smygandes lagom till rullningen i florsocker och det slutade med att jag slängde hela fatet i sopen när jag senare tillfrisknat från min åkomma!
Kan tyckas som en väl drastisk åtgärd,men ingen annan blev särskilt förtjusta i dem,
och själv stod jag inte ut med att se dem.
De är nu starkt förknippade med känslan av att spy gallan ur sig,vilken jag helst inte vill bli påmind om,tack.
inte saffran,men likväl tryffel.Nej,nu har jag bestämt att i år blir det inget knäck-kok,kola-klippning eller tryffelrull!
Jag har lovat att ta igen det dubbelt upp nästa år,och jag ser redan framför mig en otroligt idyllisk bild;
äppelkindade,snälla barn som tindrar med ögonen och en ...hmm...degmagad mamma som bakar och kokar och pyntar och står i ,
och så lilla pappan som kommer instampandes från snön med en egenhuggen gran!
Ha ha,just en sådan bild som för tio år sedan skulle fått mig att lova mig själv att aldrig skaffa barn och familj,
riktigt präktigt hellylle-myspys,som faktist känns litet lockande idag!
Ack,vad har det blivit av mig?!
Inte nog med att jag ser fram emot en klychig jul så släpade jag i år också med de två "stora" barnen på julkonsert i kulturum här i staden!
Och tyckte att det var sååå mysigt att sitta i mörkret och lyssna på vacker julsång och musik.
Ungarna tröttnade efter halva föreställningen,men jag lyckades hålla dem något sånär lugna,
slapp ränna efter dem mellan läktarna som jag med medkännande min åsåg andra föräldrar göra.
Så var det ju vinkväll,
eller fondue kväll kanske jag borde säga,jag vet inte vilket som var viktigast för mig!
Fondue var det i alla fall otroligt länge sedan jag åt sist,och det var verkligen himmelskt gott!
Det var jag och två tjejer ( "tanter" enligt Storsnörpan!!!)
till från gården som var bjudna till syster yster här brevid.
Hon har lättmutade ungar som somnar tidigt framför tv´n med en påse godis och en sambo som var ute på spelning.
Det var en mycket efterlängtad och välbehövlig afton,
Gud vet vad jag skulle göra utan dessa små avbrott i min vardag!
Tjejerna
(jag är ju för fasen inte ens trettio än på ett tag,inte kan man väl vara tant då? Eller,tja,för en sexåring kan man väl ses som en sådan...)
pikade mig förstås och undrade vem jag nu skulle sitta och sladdra och filosofera med över en flaska rödtjut,
"där uppe i storskogen".
Nå,nu oroar jag mig inte över den saken,det löser sig nog,
men jag kommer så klart att sakna dessa spontana och ibland också välplanerade kvällar ,
och särskilt då vännerna jag delat dem med.
Detta är inte taget den aktuella vin / fondue kvällen,utan en annan kväll hos en annan vän,som alltid bjuder på just detta; gurk och morotstavar med dip."Bara för att man syndar och dricker öl behöver man ju inte vara allt igenom onyttig "! :)Så har vi också äntligen kommit iväg och undersökt Lillnöffes röst!
Han har alltid haft en väldigt dov och mörk röst ,vilket vi alltid får kommetarer om,och vi har väl så smått undrat om det kanske kan vara något på tok.
Nu har han ju aldrig klagat eller verkat må dåligt över det,men på tre-årskontrollen tog jag upp det på allvar och fick en remiss till talkliniken på Sabbathsbergs sjukhus.
Väl där spelades han in i en studio av en väldigt trevlig och gullig läkare som sedan analysreade och mätte hans röst i en dator.
Hon konstaterade genast att han har en ovanligt dov röst med inslag av heshet och att det antagligen beror på att han "använder sin röst på ett missgynnsammt sätt ".
Precis som vi också tyckt,att han verkar anstränga sig och trycka på så dant när han pratar ibland.
Vi skulle kontakta "öron-näsa-hals" mottagning och låta undersöka om han kanske har några s.k "knutor" på stämbanden,
vilket iofs skulle vara helt ofarligt.
Och allt dettatskulle antagligen växa bort av sig själv ,eller om det förvärrades så till den grad att han blir väldigt väldigt hes,tränas bort av en talpedagog.
Jag kan väl så här efteråt undra varför vi inte gensat blev skickade till en "ö.n.h."avdelning,men det känns i alla fall bra att veta att detta inte är något farligt för honom.
Och förresten tycker jag mycket om hans röst,
och som pappa så briljant påpekade så finns det ju de som kunnat leva riktigt gott på en annorlunda röst,
ta Mr Leonard Cohen som ett lysande exempel!
Ja,vad har vi mer haft för oss..?
Lillnöffe har ju slutat på sin förskola,
vilket föranledde bakning av några formar mjuka pepparkakor och ett tårfyllt farväl av världens bästa fröknar!
Både storsnörpan och Lillnöffe har gått där och jag har hela tiden varigt så väldigt väldigt nöjd med det dagiset!
Det brukar ju alltid finnas något litet att störa sig på,men inte på detta ställe!
Jag har kännt mig så trygg när jag lämnat dem där och fastän de båda haft perioder då de hellre vill vara hemma med mig,så har det inte haft med förskolan att göra.
Nej,det är bara att hoppas på att nästa ställe är åtminstone hälften så bra!
Jag har dock beslutat att Lillnöffe kommer att stanna hemma med mig och lillebror tills i höst,då de kan börja tillsammans.
Oj,glömde ju att vi hade finbesök i helgen ,också!
Lagom trött och bakis fick jag äntligen träffa lilla Alma Cecilia som redan hunnit bli fem månader!
Det är sambons kusin som blivit mamma i sommras,och eftersom hon bor två timmars resväg härifrån och vi har extremt mycket ungar och hundar som gör utflykter i stort sett omöjliga att genomföra,
så har vi faktist inte träffats på ett helt år!
Det är ju hemskt!
Sambon har inte andra släktingar än just denna kusin och sin mamma och sina två halvsyskon i Sverige,så man kan ju tycka att vi borde måna mer om de få familjemedlemmarna...
Vi lovade skärpning som vanligt.
Men så go hon var!
Stor och tjock och alldeles underbar!!!
Dock tyckte hon inte alls om att vara på resande fot och träffa främmade människor,
hon var verkligen på uruselt humör och tyckte nog att livet var bra orättvist.
Så tyvärr fick jag inte tillfälle att gosa med henne så mycket,men nästa gång så kanske vi ses på hennes hemmaplan där hon känner sig mer bekväm!:)
Nyfödd och alldeles underbar!Det fick mig att minnas hur det var när Lillnöffe var i samma ålder.
Han var verkligen ingen rolig unge!
Han var liksom missnöjd mest hela tiden,med precis allting,förutom att ligga i sängen med mig eller hänga på pappas arm.
Aldrig att man kunde ta sig för och göra något,då protesterades det högljutt.
Shopping och visiter undveks in i det sista.
Hemma hos syster yster fick man snabbt hälla i sig kaffet och sedan springa hem och ringa henne när man lagt sig tillrätta på sängen med tuttarna i vädret.
DÅ först gick det att föra en vettig konversation utan gap och skrik.
Om nätterna dög dock inte det,då skulle pappan spatsera runt i vardagsrummet framför tv´n i timmar med Lillnöffe hängandes på ett högst obekvämt sätt över armen.
Många tycket nog att vi skämmde bort honom,men jag kännde att det tog så jätte mycket kraft och energi att försöka ändra honom mot hans vilja.
Jag tyckte att det var så mycket lättare att acceptera hans personlighet och följa honom i det,än att tvinga honom till förändring.
Och personligen har jag aldrig trott att man kan skämma bort ett barn med för mycket uppmärksamhet och närhet,åtminstone inte i det där bebis-stadiet.
Dessutom tror jag att barnen har just olika personligheter redan då de föds till denna värld,
och att det inte alls behöver vara ett resultat av föräldrarnas uppfostran,hur de beter sig.
Så småningom blev det ju folk av Lillnöffe också,även om han än i dag trivs bäst hemma med mamma.:)
De andra två har minsann inte haft sådana sociala problem,även om sista Lilla Hoppsan haft sina perider av tjurighet.
Och då är de ändå uppfostrade på samma vis av samma föräldrar.
Min älskade lilla pojke! Här skulle han strax fylla ett år och började bli litet revligare att umgås med,även om han på just detta kort ser lagom road ut! :)
promenader med vagn gick an.Igår hade jag ännu ett celebert beök,faktist!
Min äldsta vän som jag tyvärr inte träffat på tre år,kom på fika!
Fastän vi bor relativt nära varandra (hon i Stockholm) så har vi tidvis tappat kontakten totalt!
Ja,livet kommer liksom i mellan och plötsligt har det gått ett helt år,och man har inte hunnit med allt man tänkt sig...
Det är så fantastiskt roligt att träffa henne,och jag hoppas verkligen att vi kan hinna med ännu en träff innan jag flyttar upptill norr.
Då utan hela min svärm av barn som stjäl uppmärksamhet!
Efter det lär det vä ta minst tio år innan vi ses igen:(
Storsnörpan var eld och lågor över att träffa henne,så många historier hon har hört om alla hyss vi haft för oss som små.
Vid nattningen om kvällarna vill hon helst höra om när jag och min bästis kastade lera på sura gubbens tvätt efter att han förstört vår koja i skogen bakom hans hus.
Eller lade en påse hundbajs i hans brevlåda.
Eller hur vi släpade stora stenar till vårt kojbygge i våra nya likadana jeansjackor,tills det bara var trasor kvar av dem och våra mammor var lagom roade.
Eller hur vi kappsäckar fulla med knäckebröd och saft och rymde hemifrån.
Ja,historierna är många och jag har inte mage att neka henne dem,jag minns ju själv hur otroligt spännande det var att höra liknande berättas av mina föräldrar när jag var liten.
Och får hon några uppslag till egna hyss,så låt gå!
Nu tror jag nästan att jag fått med det mesta av vad som hänt mig den senaste tiden!
Skulle kanske försöka skriva något fyndigt om den jättebra boken jag läst ut ,
men jag har redan kastat mig in del två i serien,
så kanske blir det en sammanfattning när allt är slutläst i stället.
Det är naturligtvis Per Anders Fogelström´s romanserie om Stockholm jag läser,
sent omsider,och jag älskar den verkligen!
Den har dessutom hjälpt mig med det omöjliga;
att hitta den perfekta julklappen till pappa!
Tänk att jag för första gången har köpt en julklapp en vecka innan jul,i stället för att springa som en yr höna dagen innan julafton!
Och att det dessutom är en klockren sådan,så passande,den kommer garanterat att bli uppskattad!
Bara han nu inte får för sig att gå och köpa den själv nu i dagarna,jag råkade ju nämligen lovprisa den så högt sist vi träffades...
Faktum är att jag avklarat hela TVÅ gåvor redan!
Pappas och sambons är beställda och betalade,
och sambons väntar jag bara på att den skall komma neddimpandes i brevlådan så att jag kan stuva undan den på ett snillrikt ställe där han inte hittar den.
Han går nämligen och snokar efter klappar,den skurken.
Men jag får heller inte vara så underfundig att jag själv glömmer vart jag gömt den,det har tyvärr inträffat några gånger...
Om de varma sommrarna som aldrig tog slut.
Så,nu är det väl så pyntat som det kan bli här hemma.
Inte nog,enligt storsnörpan,men det får nog räcka för i år i alla fall..
Ja,granen skall ju in sen,kvällen innan julafton,enligt traditionenrna i denna familj.
Jag vet igentligen inte varför jag är så anti-pynt i år.
Jag har alltid tyckt det varit mysigt med julgardiner,stakar och stjärnor.
Bak och godis-tllverkning.
Men i år så känns det så onödigt bara.
Inom kort skall det ju ner igen,
tidigare än andra år skall det packas ner i lådorna,och forslas bort med flyttlasset.
Ja,antagligen är det just flytten som gör att jag känner mig så less på detta.
Less på detta hus överhuvudtaget.
Som är konstant stökigt,ingrott och sunkigt.
Nej då,visst har vi trivts här i detta hem,och visst har det varit ett bra boende på de flesta sätt.
Barnen har haft mycket vänner och något sånär lugna och trygga lekplatser utan bilar.
Jag som själv är uppvuxen på denna gård vet nog hur det är att vara barn här.
Men nog är det väl så att när man väl betsämt sig för att gå vidare så vill man göra det genast?
I mina drömmar har jag redan flyttat till Lillmörtsjön,
har inte alls någon lust att vakna och finna mig själv kvar här.
Men det gör mig också litet ledsen,
litet konstigt är det väl att jag så lättvindigt kan säga att jag inte kommer att sakna Märsta?
Denna förort där jag ändå levt hela mitt liv.
Borde jag inte ha starkare känslor för det som alltid varit mitt hem?
Men det är klart att jag har..
Jag har många goda minnen,av en lycklig barndom och härliga stunder.
Men detta är ju just minnen,det är inte mitt liv idag.
Jag hade det bra här som barn och tonåring och för all del har jag trivts bra som vuxen med,men livet förändras ju hela tiden.
Jag förändras,familjen förändras,staden förändras...
Jag har länge längtat norrut.
Länge,länge har jag drömt mig ett liv i Norrland,och nu äntligen har jag vågat ta steget mot att besanna den drömmen.
Men jag kan med säkerhet säga att det finns andra ställen jag kommer att sakna mycket,mycket.
Häromdagen blev jag ombedd att beskriva mitt lyckligaste barndomsminne och mina tankar gick så direkt till Södersvik.
Landstället i Roslagen där jag tillbringat varenda sommar sedan jag var sex-sju år.
De där varma sommrarna som aldrig tog slut.
De lata dagarna på stranden,liggandes på badbryggan,stirrandes ned mellan springorna på de nya små aborrsynglen som simmar i det gröna ,varma vattnet.
Doften av tjära och sjö.
De mjuka,svala skogsstigarna och gläntan där jag slängde ifrån mig den rostiga gamla cykeln och sjönk ned i mossan.
Liggandes på rygg tittade jag i timmar på den klarblå himlen ovanför trädens kronor och lyssnade till skogens alla ljud,till dess röster.
Och havet!
Åh,den där starka känslan av frihet som överväldigade mig varendaste gång som jag drog på med gasen,
kommen till den sista remsan av fastland,lämnade sommarstugor och hus och insjön bakom mig och flög fram mot det öppna havet!
Mot alla de underbara kobbarna och skären,holmarna och öarna och det oändliga,glittrande,böljande,fria havet!
Mitt absoluta paradis var Ålandet,en långssmal,stor ö.
På ena sidan,i lä,mot fastlandet en liten stuga uppkrupen på en bergknalle och med några skrangliga bryggor nedanför.
På andra sidan,mot den stora farleden där färjor till Åland och Finland slog upp sina svall mot stranden,mitt tillhåll.
En remsa sandstrand som övergick i solvarma klippor.
Bakom stranden en tät och lummig vild skog att svalka sig i ,när kroppen,brunbränd och fläckig av vitt havssalt,blivit för varm och matt av all sol.
En hängmatta mellan två träd ,ristade med filosofiska citat av mig och vänner,som jag oftast hade med mig från stan.
Matkorgen var packad för att täcka både frukost, lunch och mellanmål.
Och där var vi,hela dagarna långa ,fria och glada.
I det kalla,klara havet kastade vi små skatter,ett örhänge,en vit sten,som vi sedan dök efter och tävlade om att hitta först.
På klipporna dansade vi de gånger vi hade en bandspelare med ,vinkade till färjorna som skummade förbi,och kiknade av skratt i dess stora vågor.
Om vi mot förmodan fick nog eller långtråkigt lade vi till vid Furusund,köpte en glass och satt på en bänk bland turisterna en stund.
En del dagar lastade vi båten med madrasser och handdukar,gamla sönderlästa tidningar och mat.
For ut på havet eller in genom stakån,till kyrkfjärden,där vi lade ankar mitt på sjön.
Bäddade på durken och låg så där hela dagen,
skvalpandes och lyssnandes till klucket och snärjde in oss i djupa diskussioner om lyckan och döden,kärleken och meningen med livet.
Tog ett språng ned i vattnet då och då,och om regnet föll drog vi en gammal pressening över oss.
Ibland låg vi i tält och njöt av skräck,berättandes spökhistorier,sopandes efter spindlar och väntandes på morgonen,den nya dagen.
Annars bodde vi i husvagnen,lyssnade på åskan som drog förbi ovanför och regnet som trummade mot taket.
De är dessa dagar och nätter som är mina käraste minnen,som är det jag saknar mest och som jag kan sörja mest.
Sörja att jag inte mer får uppleva,dels eftersom vi nu flyttar långt bort,och också för att jag nu är vuxen och inte har möjligheten att göra på samma sätt.
Och självklart sörjer jag att mina barn inte kommer att få det där.
Jag minns att jag ofta ,ofta,när jag satt på en klippa mitt i havet ,såg solen gå ner i vattnet och färga världen med sitt ljus
tänkte att jag ville att alla människor skulle få vara med om detta.
Att jag så gärna ville visa någon detta mirakel,detta underbara vackra och dela med mig av det.
Jag tänkte att en sådan syn skulle påverka vem som helst.
En ond skulle bli god igen,bara han fick sitta här på berget med mig.
En sjuk skulle bli frisk och en olycklig lycklig.
Och min allra starkaste känsla var att ;så här vill jag dö.
Den dagen jag är gammal och trött,kanske sjuk och förbrukad,eller bara helt tillfredsställd och nöjd,
vill jag ligga i en liten båt på havet,
vaggas till sömns av dessa vågor,se solnedgången över vattnet en sista gång.
Höra måsarnas skrik och vågornas slag och känna mig alldeles...trygg och fri.
Men idag så är jag först och främst glad och tacksam för att jag fått uppleva detta.
Jag är så glad att min mamma tjatade till sig stugan i Norrtäljes skärgård,
och att min underbara pappa gav mig möjligheten att leva så här.
Gav mig en båt ,en dunk bensin och min frihet.
Litade på att jag skulle vara försiktig och minnas allt han lärt mig.
Jag vet att det är en lycka att ha haft något sådant.
Att det inte är alla förunnat.
Och jag hoppas att jag i min tur kommer att kunna erbjuda något liknande till mina kära barn.
Att de också skall minnas underbara dagar ,
vara glada och trygga i en härlig barndom.
Men som ni ser på bilderna nedan så finns det väl ingenting som hindrar att mina barn får åtminstone några dagar av samma sand och samma vatten som de jag hade.
Jag hoppas på att få tillbringa fler sommardagar i Södersvik.
Övriga bilder är tyvärr inte mina egna,
nog har jag en hel del,men inte i datorn,
och detta med scanning och dyl är helt främmande för mig,än så länge.
Helst hade jag velat illustrera detta inlägg med mina egna minnen,så som jag har bavarat dem inom mig.
Men detta får duga så länge.
Storsnörpan
Lillnöffe
På väg upp ur badet,storsnörpan är rädd för myror,därav stövlarna.
Sisådärja!
Nu är den igång,min lilla blogg!
Efter mycket om och men och några mindre lyckade försök till text och bildinlägg.
Skam den som ger sig!
Och så skall jag då bara komma igång och skriva något.
Trots min stora och ständiga skrivlust står det just nu helt still!
Men jag hade väl tänkt detta som mitt privata lilla klotterplank,för allmän beskådan.
Jag tänkte avhandla en del intressanta saker som.....tja...barnen,Den Stora Flytten,böcker jag läst och min spännande vardag som hemmamamma.
Nåja,inte världens mest nervkittlande läsning kanske,men väl ett utlopp för min skrivklåda.
Dagen var idag tänkt att avlöpa i julstökets tecken,med bakning,
knäck-kok,
tryffelrullning,
pyntning och allt vad det heter och innebär.
Men kommen till andra jäsningen med lussebullarna inser jag att jag återigen varit på tok för optimistisk,för att inte säga rent orealistisk,i dessa planer.
Man kan kanske tro att jag som trebarnsmamma borde ha nog med erfarenhet för att fatta att en fullspäckad agenda aldrig någonsin fungerar.
Man kan kanske tycka att jag borde insett mina begränsningar för länge sedan och också förlikat mig med dem.
Men nej då,inte alls,jag kör på som vanligt;
planerar och vill så mycket och blir alldeles som urblåst när jag kommit halvvägs genom listan.
Äh,jag skall väl förstås vara glad om jag avhandlat ens en tredjedel av planerna i alla fall.
Rikta uppmärksamheten till det jag fått gjort istället för att sörja över det som blir kvar till en annan dag.
Ja,just idag blir nog bara lussebullarna och pyntet gjort.
Resten kan väl med fördel sparas tills i morgon då det förhoppningsvis är åtminstone en unge mindre här hemma.
Idag råkade ju samtliga tre vara hemma från skola,respektive dagis.
Förutom dessa juliga sysslor så ägnar jag mig ju också åt mina dagligen återkommande hobbysar så som;
*Tvättberget som sorteras,viks och stoppas i lådor.(Min personliga favorit som ju fortsätter i all evighet!)
*Diskberget som diskas för hand.(Vilken tur att ingen fått för sig att laga diskmaskinen som gick sönder i somras!)
*Dammsugning av de extrema mängder av hundhår som samlats i hörnen sedan _igår förmiddag_!
*Evigt småplock av framdragna grejor och leksaker.
*Tillagning av lunch och senare middag,därtill striden om att få i det i ungar som inte tycker om NÅGONTING!
*Promanad i regn och lervälling med två hundar,två sura ungar och en barnvagn.
Ja,säkert har jag glömt någon trevlig aktivitet,de brukar ju bli fler än man först trott.
Idag är det alltså den fjärde december,så pyntet MÅSTE ju fram,men det känns bara såååå trist i år!
Ute är det ju som sagt regn och rusk och inne råder början till flyttkaos,
måste jag så också rota fram det där bjäfset som ligger så långt inpulat i förrådet att det krävs storstädning för att få fram det!?
Ja,det måste jag tydligen,annars har storsnörpan hotat med att flytta hem till någon annan familj som minsann har det mysigt hemma på julen!
Nej,så kan vi ju inte ha det,
så jag avslutar väl detta, mitt första inlägg på min alldeles egna lilla blogg,för denna gång.
Och återkommer när julstämmningen är ordnad.:)
Här bjuds det på "lussesniglar" som kanske,kanske blivit aningen övergarnerade med russin.:)
Efter mycket om och men och några mindre lyckade försök till text och bildinlägg.
Skam den som ger sig!
Och så skall jag då bara komma igång och skriva något.
Trots min stora och ständiga skrivlust står det just nu helt still!
Men jag hade väl tänkt detta som mitt privata lilla klotterplank,för allmän beskådan.
Jag tänkte avhandla en del intressanta saker som.....tja...barnen,Den Stora Flytten,böcker jag läst och min spännande vardag som hemmamamma.
Nåja,inte världens mest nervkittlande läsning kanske,men väl ett utlopp för min skrivklåda.
Dagen var idag tänkt att avlöpa i julstökets tecken,med bakning,
knäck-kok,
tryffelrullning,
pyntning och allt vad det heter och innebär.
Men kommen till andra jäsningen med lussebullarna inser jag att jag återigen varit på tok för optimistisk,för att inte säga rent orealistisk,i dessa planer.
Man kan kanske tro att jag som trebarnsmamma borde ha nog med erfarenhet för att fatta att en fullspäckad agenda aldrig någonsin fungerar.
Man kan kanske tycka att jag borde insett mina begränsningar för länge sedan och också förlikat mig med dem.
Men nej då,inte alls,jag kör på som vanligt;
planerar och vill så mycket och blir alldeles som urblåst när jag kommit halvvägs genom listan.
Äh,jag skall väl förstås vara glad om jag avhandlat ens en tredjedel av planerna i alla fall.
Rikta uppmärksamheten till det jag fått gjort istället för att sörja över det som blir kvar till en annan dag.
Ja,just idag blir nog bara lussebullarna och pyntet gjort.
Resten kan väl med fördel sparas tills i morgon då det förhoppningsvis är åtminstone en unge mindre här hemma.
Idag råkade ju samtliga tre vara hemma från skola,respektive dagis.
Förutom dessa juliga sysslor så ägnar jag mig ju också åt mina dagligen återkommande hobbysar så som;
*Tvättberget som sorteras,viks och stoppas i lådor.(Min personliga favorit som ju fortsätter i all evighet!)
*Diskberget som diskas för hand.(Vilken tur att ingen fått för sig att laga diskmaskinen som gick sönder i somras!)
*Dammsugning av de extrema mängder av hundhår som samlats i hörnen sedan _igår förmiddag_!
*Evigt småplock av framdragna grejor och leksaker.
*Tillagning av lunch och senare middag,därtill striden om att få i det i ungar som inte tycker om NÅGONTING!
*Promanad i regn och lervälling med två hundar,två sura ungar och en barnvagn.
Ja,säkert har jag glömt någon trevlig aktivitet,de brukar ju bli fler än man först trott.
Idag är det alltså den fjärde december,så pyntet MÅSTE ju fram,men det känns bara såååå trist i år!
Ute är det ju som sagt regn och rusk och inne råder början till flyttkaos,
måste jag så också rota fram det där bjäfset som ligger så långt inpulat i förrådet att det krävs storstädning för att få fram det!?
Ja,det måste jag tydligen,annars har storsnörpan hotat med att flytta hem till någon annan familj som minsann har det mysigt hemma på julen!
Nej,så kan vi ju inte ha det,
så jag avslutar väl detta, mitt första inlägg på min alldeles egna lilla blogg,för denna gång.
Och återkommer när julstämmningen är ordnad.:)
Här bjuds det på "lussesniglar" som kanske,kanske blivit aningen övergarnerade med russin.:)
