SKRIVLUST

Nej ,skall jag vara helt ärlig så känner jag mig faktist riktigt nere!



Jag tycker inte alls att det känns särskilt roligt att ha börjat på skolan,
att ha pojkarna på dagis fem dagar i veckan,
att ha en flicka som är så himla stor och som lever i sin egna hemliga skolvärld dit jag inte har tillträde,
att ha finnexplosion kring snoken när man nu måste vistas bland folk vare sig man vill eller ej,
att behöva stiga upp halv sju varenda morgon och stressa till aktiviteter.

Just idag känns allt riktigt blaha.
Det har regnat i två dagar
och jag tycker ju egentligen att det är mysigt och tar gärna en promenad i det,
men...
Allt känns så annorlunda plötsligt.
Nu har ju livet ,mitt liv,
gått in i en ny fas,och det är klart att det blir litet skakigt så här i början.
Det är jag med på.
Men ändå.
Jag känner ett stort motstånd till det här nya.
Jag vill nog inte ha någon ny fas,när allt kommer omkring.
Jag vill att allt skall som vanligt,jag.

                                      

Ja,skolan då.
Denna första vecka har ju ägnats till att lära känna varandra litet grann.
Tipspromenader har det blivit,
grupparbeten där man byggt flygande farkoster har vi haft,
namnövningar och tillitsövningar och fan vet allt.
Sådant som jag personligen avskyr.

Jag går den här utbildningen för att bli haj på att fota,
resten är jag inte intresserad av.
Men jag förstår ju så klart att mina skolkamrater behöver dessa övningar.
De skall ju bo,leva och studera tillsammans i ett år nu.
Jag verkar vara den enda som inte skall bo på internatet.
Den enda över 22 år också.
Ja,jag känner mig en smula gammal och trist.
Mina skolkamrater är alla unga och fria och högljudda och skojiga.
Tjoar och tjimmar,tar plats och tar för sig.
Ja sådär som man gjorde som yngre.
Jag vet att det nu låter som om jag är bitter och avundsjuk,
att jag skulle vilja vara som dem.
Vara med.
Men jag tror faktiskt inte det..
Jag trivs bra som jag har det,
 och hade hoppats att allt det där flamset och tramset var över och förbi.
Jag har pustat ut efter allt det där ståhejet.

Nåja,det skall nog bli bra,bara jag väl kommer in i rutinerna.
Bara jag får börja jobba och helst då för mig själv,
så kommer det att bli som jag tänkt mig det hela.
Förhoppningsvis.

Och säkert kommer det att gå bättre för Lilla Hoppsan på dagis snart.
Det HAR ju redan blivit mycket bättre.
Nu står han inte vid dörren med kläderna på och klänger sig fast när vi kommer dit.
Nu klär han faktist frivilligt av sig och går in och leker.
Gråter och bli ledsen när jag går,förstås,
men leker litet tafatt i alla fall.
Kommer då och då på att jag ju är borta och gråter litet till.
Vägrar fortfarande äta, (både frukost och lunch häromdagen!)
men sover i alla fall gott en timma.
Jag fortsätter att tro att det kommer att gå bra,
att han kommer att trivas jättebra på dagis allldeles snart,
men det känns ändå tungt att de skall gå där måndag till fredag
och dessutom hela 8 timmar måndas till onsdag!
Men kanske ser schemat så ut just nu,och kan flexas litet när man väl är i det?
Vi får välan se.

                                  



Nu har ju älgjakten börjat,så nu blir det inget mer bärplock här inte.
Lika så bra det,
jag har så jag klarar mig ett tag framöver skulle jag tro.
De dryga 20 litrarna med blåbär har jag fått av min morbror och hans fru,
och håller som bäst på att rensa dem.
Pust.


Ingen vidare bra bild,men håll till godo.
Det fina påslakanet är mitt och syster ysters gamla!

Äntligen har jag i alla fall hittat en säng till Lilla Hoppsan!
Just som sambon började mumla att hela sommarn nu gått
och att det var dags att åka till IKEA och köpa en tråkig dyr säng till lillskräpet,
for jag på loppis och hittade denna!
En kvinna utanför Ånge köper och säljer dödsbon,
och gissa om hon hade vackra saker!
Åh,jag hade kunnat handla hela butiken,tror jag!
Gamla kläskåp,stolar,pallar,tvättställ och mycket annat.
Det allra vackraste var helt klart en otroligt välbevarad barnvagn från 1940 talet.
Vilket enormt schabrak!
Jag tror det fanns plats för åtminstone tre ungar i den!

Jag nöjde mig dock med denna utdragssäng från 50-talet och litet småkrafs som synes här nedan.
Innan jag fyndade sängen (den kostade 200 kronor!)
hade jag varit på Erikshjälpen och köpt ett fint gammalt virkat överkast för en tjuga,
och en hel del örngott med brodyr,
som nu pryder Lilla Hoppsans nya sovplats.
Det krävdes litet ommöblering i vårt sovrum,men det går an tycker jag!


Ja,just här ligger han ju inte i sin fina säng,
snarkar gott i stora sängen i stället,men det är okej.
Det får ta sin tid att vänja sig.

                                 
Kakfat,gamla ramar och fina örngott gillar jag.


Gammelmorfar med sin största beundrare.

Så har vi haft litet kalas.
Morbror och hans fru,kusinen och hennes familj
samt  min mormor och morfar var här i lördags.
Det var roligt och mysigt.
Det blev pajer och sallader
och kladdkakor och rulltårtor och bröd och smörgåsmat...
Ja,mycket smarrigt.
På kvällen kom dessutom sambons mamma med familj och hälsade på.
De hade tittat på en eventuell sommarstuga strax utanför Sundsvall,
passade på att titta in här och stanna över natten.


LillNöffe envisades med att ha både mössa och vantar.
SÅ kallt var det faktiskt inte.

Annat som hänt;
Vi har fått en hundgård.
Min kära pappa kom farandes med en av sina anställda och ett släp fullt av material.
Så på två dagar har de fått upp en riktigt proffsigt inhägnad till Castor.
I hällande regn och utan regnkläder har de slitit som djur.
Nu saknas bara ett hus för vovven att kunna gå in i om det regnar eller är kallt,
och det leter vi febrilt efter på nätet.
Nu slipper sambon ta med sig den där skrangliga kalven,
(förresten börjar han mer och mer likna en fullvuxen tjur)
till jobbet om dagarna när jag är i skolan.

                             
Jag vet att det är förbjudet att fota genom stängt fönster,
men jag ville verkligen inte gå ut och blöta ner mig.


Storsnörpan har fått sina fina kläder från Ellos,
som hon själv fick välja i födelsedagspresent.
Jag tycker att hon har fantastisk smak:)
                                  
        


Annars är hon mest intresserad av att rita och måla
och har lagt sig till med att ständigt bära med sig ett block och en penna.
Oftast är det bara skolan och kompisarna och en viss Aron(!)
som gäller.
Hon berättar ytterst litet och då under tvång och sura miner.
Aldrig att hon självmant skulle berätta vad som hänt i skolan under dagen!:(
Men nästa vecka börjar i alla fall ridlekis för henne och LillNöffe,
så något nytt blir det förhoppningsvis att längta till.




Nu skall jag snart krypa ner i täcken och läsa ut de sista sidorna i Sylvia Plath´s "Glaskupan".
Jag tycker att den är rätt intressant faktiskt
och kan mycket väl tänka mig att den skapade rabalder då den gavs ut på 60-talet.
Att författarinnan sedan gick och tog livet av sig kort efter publiceringen,
gav den ju än mer uppmärksamhet.
Sedan skall jag hugga in på Gabriel Garcia Marquez´
"Memories of my melancholy whores".
Låter väl rätt ambitiöst va?
Jag läser sällan på engelska,
även om jag tycker att det är roligt ibland.
Just denna kan nog bli litet svår ändå,men jag ser fram emot det.
Jag älskar denna författare och just den här boken finns inte översatt.
Ja,det är faktiskt efter honom vi döpt Lilla Hoppsan!
Så det så.

 

Så skall jag väl ligga vaken halva natten och våndas för litet av varje.
För att jag glömt ringa världens härligaste faster på hennes födelsedag tex.
Fy vad jag kan skämmas för sådant.
Även då jag vet att den glömda personen i fråga oftast inte tar illa vid sig.
(de flesta i min närhet vet att det är så här med mig).
Så skall jag kanske tjuta litet för att det mysiga,lugna,ljuva livet nu är slut.
Bubblan har spruckit och jag måste ut i världen nu.
Snyft.

Men jag kan ju så klart också se positiva saker i denna nya fas.
Exempelvis har jag gjort mig en ny bekantskap genom inskolningen av pojkarna på dagis!
Vi har haft långa fikadagar hemma hos varandra när våra små haft sin invänjning.
Pratat om allt och inget och märkt att vi har mycket gemensamt.
Ja,det känns om jag mött en potentiell vän,helt enkelt.:)

Idag blev det bakslag för Lilla Hoppsan på dagis.
Han var hemskt ledsen när jag gick
och hade tydligen inte varit vidare glad ute på gården heller.
Nå,det regnade rätt bra,
så man kan ju förstå honom till viss del.
Vid lunchen skulle han absolut inte sitta med vid bordet,
inget äta och var bara arg och ledsen.
När jag kom efter två timmar klamrade han sig fast vid mig
med ögonen i kors av trötthet,
hickandes av gammal gråt.
Och i morgon är det tänkt att han skall sova där efter lunchen...


Tänk vad livet är orättvist

Ja,vi får väl se hur det går med den saken,
jag skall ta med storebrors gris Lola,så har han något att trösta sig med.
Han har ju varken napp eller gosedjur,denna lilla,
men jag tänker att just i denna situation kan det kanske vara litet tryggt att ha  _något_.
Det var så Lill Nöffe en gång började med just Lola.
På sovningen på dagis.

Jag tycker förstås att det är jobbigt att han gråter och är ledsen,
men tror ändå att det snart kommer att ge sig.
Huvudsakligen verkar han gilla dagis
och det handlar ju bara om att vänja sig vid allt detta nya.



LillNöffe å sin sida trivs som fisken i vattnet.
Inga problem med honom inte.
Jo,kanske att det är litet bökigt att få med honom hem då,
men det får man väl säga är ett kärt besvär.
Han leker precis hela tiden med alla roliga saker och nya vänner
och lämnar inte en sekund åt dödtid.
Skönt.

Nu hoppas jag att det bara är dagarna hemma över helgen
som gjort att den där lilla kommit ur kurs en aning.

Dessa dagar har vi inte gjort mycket,skall jag säga.
Besökt Selångers marknad i utkanten av Sundsvall.
Hämtat en kanin på Alnön.
Ätit ofantliga mängder porterstek hos mormor och morfar.
Sett film med sambon. (!!)
Fotat,fotat fotat och fotat in i absurdum mycket med min nya kamera!
(Det blev en Nikon D60. Alldeles underbar!)


Sambon är lika glad som jag över underverket.
Kan nog hända att vi kommer att slåss om denna.:)

Beträffande marknaden så var det en av Sveriges absolut största ,
fick jag höra när vi väl var på plats.
Hade jag hört det dagen innan hade vi troligtvis inte farit dit.
Nu var det bara att bita ihop och braka rätt in i den enorma folkmassan,
krampaktigt hålla barnen i handen och koncentrera sig på att inte tappa bort dem.
Jag vet inte hur många knallar som stod där i helgen,
skulle tro att det var flera hundra!
De flesta sålde ju samma saker.
Segkakor och tunnbröd,brända mandlar och lovikavantar.
Silversmide och bildekaler med Betty Boop,honung,senap och färsk getost.
Vi tyckte nog att det var väl dyrt med en colaburk till törstiga ungar för 25 kronor!!!
Och det blev alltså inte många pengar slösade.
De två stora fick rida på varsin liten ponny
och mamman fick ett par finfina och sedan länge eftertraktade träskor i födelsedagspresent.


Åååh,äntligen,med kurbits och allt!

Så var vi iväg till Alnön på söndagen (också det  straxt utanför Sundsvall)
 för att hämta kaninungen vi lovat vår dotter i födelsedagspresent.
I annonsen handlade det om rasen Löwen,
ulliga och urgulliga små liv,
men när vi väl kom dit föll Snörpan direkt för en svart dvärgvädur
som satt ensam i en bur och "såg ledsen ut".
Själv tyckte jag ju att de där små lurvenpajsarna var finast,
men det var helt klart kärlek vid första ögonkastet för Snörpan och hennes Pelle ,
som han nu heter.
Och vem kan stå i vägen för något sådant? :)
Pelle är ca 10 veckor gammal och har redan bott två veckor hos en familj på Alnön,
uthyrd som "sommarkanin".
Så han har så smått börjat vänja sig vid barn och är tam.
Vi for direkt hem till mormor och morfar i Sundsvall,
som så gärna ville bjuda mig på födelsedags middag när vi ändå var i krokarna.
Med Pelle i en kartong på balkongen åt jag tills jag nästan sprack.
Mormors Porterstek är bland det ljuvligaste på jorden,
hur mycket vegetarian jag än blir!:)



Jag oroade mig en aning för kaninen,
att han skulle vara rädd ,orolig och kanske rent utav deprimerad nu ett tag framöver
 efter att ha fått ett nytt hem.
Men redan på balkongen hos mormor och morfar skuttade han nyfiket omkring
och mumsade raskt i sig både morot och gurka.
Här hemma har vi gett honom mycket ensamtid för att vänja sig vid sin stora fina bur,
men han är verkligen väldigt social och nyfiken!


Lycka

Snörpan har börjat på fritids nu idag,
något hon tjatat om att få göra i ett halvår.
Men plötsligt ville hon ju absolut inte gå,
utan så klart vara hemma med Pelle i stället :)
Men när jag hämtade henne efter pojkarnas inskolning idag var hon rätt nöjd ändå,
hon hade fått två nya kompisar att leka med
och pysslat hur mycket som helst.

Alltså har jag ju dagarna helt för mig själv nu denna vecka,
då alla barn är på verksamheter.
Vad håken skall jag hitta på då,tycker ni?
Jag som inte haft en stund för mig själv på över ett halvår,
kommer jag att bli helt överdoserad kanske?:)

En dag utan regn skall jag plocka några liter blåbär,
hade jag i alla fall tänkt.
Jag skall ju ha litet kalas på lördag och tänkte då bjuda på paj till efterrätt.
Enda sedan vi flyttade hit i januari
har vi velat bjuda min morbror och hans fru på middag som tack för all hjälp med renovering av huset.
Det har liksom inte blivit av dock,
förens nu då både jag och Snörpan passat på att fylla år
och kombinerar vårt firande med ett litet väl sent inflyttningskalas.



Givetvis har vi varit i Ljungaparken och åkt linbana.

                                       
        



Snörpan vill nu visa upp sin älskade Pelle för världen,
och bråkar hemskt om att få ta med honom till skolan när den börjar nästa vecka.
Hon kan inte alls förstå hur lätt det är för en liten skutt att rymma,
och hur förkrossad hon själv skulle bli om så skedde.
Förresten var det bra nära att Pelle hade fått heta King Kong!
Jag hade kanske tyckt att det var ett litet roligare namn,
men visst,
Pelle är kanske mer passande på en kanin.:)



Saken är den att Snörpan fick just filmen "King Kong" i sitt Happy Meal på Mc Donalds häromsistens,
och fick lov att se den hemma på kvällen.
Ja,jag vet,
den är kanske bitvis litet för mycket för en sjuåring,
men hon insisterade.
När filmen var slut var hon totalt otröstlig och uppriven.
Jag har aldrig sett henne reagera så starkt på en film,
låg och snyftade långt in i sömnen,
och förklarade nästa morgon att hennes kanin skulle döpas till King Kong.

                                     

Själv gick jag litet lägligt och nattade Lilla Hoppsan när det närmade sig slutet av filmen,
då jag bara inte kan med det!
Jag minns så väl när denna den senaste versionen av King Kong kom ut på bio
och sambon till min stora förargelse betalade för att se den!
Jag kände nästan _förakt_ för honom när han kom hem och var alldeles lyrisk över filmen.
"Hur kan jag leva tillsammans med en man
som tycker att en film med jätteapor och dinosaurier är ett mästerverk!?!!"
Tänkte jag ,min snobb.
Som att jag själv är så finkulturell...
Än argare blev jag när han snart kom hem med ett köpt exemplar på dvd.
Visst hade jag hört att detta var en mycket avancerad film,
påkostad till tusen och sedd av rekordmånga biobesökare.
Men ändå.
Jag vet inte hur det gick till riktigt,
när jag plötsligt blev sittandes i soffan,glömsk om både disk och tvätt jag höll på med,
helt uppslukad av detta fantastiska äventyr.
Ja,snart låg jag i soffan och bölade stort,
grät till och med en skvätt i sängen om natten
 och tyckte att det riktigt skar i hjärtat vid blotta tanken på King Kong.
Jätteapan som slogs mot dinosaurier och mot en hel ond mänsklig värld för att rädda sin älskade.
Som dog ,missförstådd och förvirrad för hennes skull.
Åh,ack!:) 

                                           



Så fick jag ju skamset krypa till korset och erkänna mitt misstag
då jag dömde litet för snabbt och förutfattat.
Sambon myser och skrockar ännu åt minnet av det stora och sällsamma ögonblicket.

Men det var ju inte King kong jag såg med honom nu i helgen.
I frdags natt såg vi Will Smith i filmen "I am legend".
Det var en rysare det,
och jag står nu än mer fast i mitt beslut om att aldrig någonsin gå ut med hunden efter mörkrets inbrott.
Det får han sköta själv,när han tvingar mig att se filmer som dessa..:)
Men faktist så var den helt klart sevärd och intressant.
Och Will Smith var mycket duktig i sin roll som ensam människa i världen.
Jag kunde helt klart föreställa mig känslorna han erfor i den fruktanvärda situationen.
Men jag är mycket fundersam över den eventuella del två
som tydligen skall dyka upp med densamme i huvudrollen.
Hur skall det gå till?

Nej,ni.
Nu skall jag gå och röja upp i köket.
Laga mat och krypa tidigt i säng.
Det är jobbigt detta med tider att passa,
efter ett halvår utan några förpliktelser i den vägen.
Jag är ständigt rädd att försova mig,
och ligger alltså vaken sent om nätterna och oroar mig.
"Nu  _måste_  jag somna,annars vaknar jag aldrig i morgon bitti!"
Ungefär.
Men det är väl lika så bra att jag tar det bekymret nu
och förhoppningsvis vänjer mig till min egen skolstart nästa måndag.
Huvaligen.
Hur skall  _det_  gå!!?





Pojkarna har diskat så det står de härliga till.
Lödder och vatten i hela köket.
Priset jag betalar för att få sitta framför datorn ett slag:)

            

  När det är oväder i luften och solen inte pockar på uppmärksamhet.
Jag blev nästan litet glad,
eller i alla fall var jag helt nöjd och tillfreds ,
när jag i morse såg att det inte var läge att fara till stranden och njuta.
Idag kanske jag alltså får något gjort.
Städning,viktiga telefonsamtal,
bloggen och uppladdning av digitalbilder som skall skickas iväg för framkallning.
Äntligen.



Jag skall tipsa er alla om ett bra företag jag hittade på nätet när jag snokade.
http://www.postfoto.se/  har ett fint erbjudande med de första 100 bilderna gratis fram till september.
Jag skickade efter några förstoringar i tisdags och fick dem dagen därpå!
Vet inte hur det är med er,
men sedan digitalkamerorna gjorde entre i mitt liv har inga papperskopior blivit framkallade.
Hundratals bilder ligger i mappar här på datorn i stället för att pryda ett vackert fotoalbum eller väggarna.
Men nu har jag alltså tagit mig i kragen och laddat upp en jäkla massa bilder för framkallning.
Känns bra.

Annars har jag inte åstadkommit mycket på sistånde.
Inte mycket annat än badning ,sandslottsbygge och bokläsning.
Vi har varit på stranden mest varje dag och suttit i trädgården och flämtat om kvällarna.
Jag klagar inte,
jag är lycklig över sommarvärmen.





                          

Jag har donat litet med planteringarna,
köksträdgården som blev ett större projekt än jag tänkt mig.
Jag fick några plattor av kusinen
 som jag tänkte lägga kring kragpallarna för att slippa nässlorna.
Men insåg att de behövdes läggas på sand eftersom underlaget var så ojämnt.
Ja,det blev i alla fall ett jäkla grävande och riktande,
kånkande och släpande för att få till det någotsånär...
Jag kan inte säga att jag är särskilt nöjd med resultatet,
det var ju inte alls vad jag tänkt mig,men det kan nog bli bra så småningom.
Om ett år när det fått stå sig litet och jag själv vant mig..
Jag har i alla fall ingen som helst ork att riva upp ´et igen nu.

Så har jag haft litet besök också.
Gissa om jag blev glatt överraskad när min granne från Rymdgatan ringde en kväll,
meddelade att de var i sommarstugan i norrland och nu tänkte komma på det där besöket.
Besöket som folk alltid artigt säger varandra skall bli av,
men som av någon anledning aldrig blir det.
Det var jätteroligt att träffa hela familjen,
som har två pojkar i Storsnörpans och Lilla Hoppsans ålder.
De verkade inte alltför chockade över ensligheten här uppe,
men det är klart,de hade ju själva vistats i lilla Liden en vecka,
kanske hunnit blivit acklimatiserade:)

Så var pappa och styvmor här på blixtvisit.
På väg hem från Norges berg och branter hälsade de på här.
En natt bara,
men även om tiden var knapp hanns det som vanligt med en hel del.
Pappa satt i hyresvärdens grävmaskin och gjorde i ordning inför hundgården som inom kort skall anläggas där.
Han hade nog längtat efter att få köra maskin,efter två veckors avhållsamhet.
Så har han också satt upp min fina spegel i hallen.
Farmors gamla tavelram som jag satt nytt glas i och inte själv vågat ge mig på att borra nya fästen på,
passar alldeles utmärkt där den nu stoltserar.
Det var litet snopet att de for vidare så snabbt,men de hade möten att närvara på
så det är väl bara att hoppas att de snart kan komma åter.
Fast jag måste säga att de verkar ha ett mycket fullspäckat schema de där två...



                              
                                                                             


Vi har varit på Norra berget en tur också,fikat och lekt med gammelmormor och gammelmorfar.
Snörpan satt mest i kaninhagen och tjatade än mer efter det,
om hur hett hon önskade sig ett alldeles eget husdjur i sjuårspresent.
Vi har ju faktist tänkt ge med oss och skaffa ett litet djur till henne nu.
Jag tror att hon är tillräckligt stor och ansvarsfull för att kunna ta hand om ett.
Frågan är bara VAD för slags djur det skall bli.
Själv tycker hon ju att en kanin vore högsta vinsten.
Men jag är tveksam till att ha en kanin,skräpigt och bedrövligt som det är.
Vore den utomhus skulle den ju bli helt otam och bortglömd i sin bur om vintern.



Vi var litet inne på en hamster,som ju är liten och inte kräver så stor bur
och som har relativt kort livslängd jämnfört med andra smådjur.
Men de är ju egentligen nattdjur,och sover helst om dagarna.
När jag läst litet om dem ser jag också att de ofta drabbas av diverse olika sjukdommar
och verkar vara svåra att hålla liv i,
 de där tre fyra åren de har på sig.

               

En sköldpadda är också av intresse för födelsedagsbarnet själv,
men där tvekar jag eftersom de oftast blir så in i helskotta gamla,
för att de bits fruktansvärt hårt och för att de kan sprida salmonella.

                                               

Nej,i dagsläget lutar det mot att det blir ett marsvin ändå.
Andraplatsplaceringen på Snörpans önskelista.
De behöver visserligen en större bur än en hamster,men annars är de ju rätt lättskötta och sociala.
Men jag skall läsa på litet mer om dem innan jag bestämmer mig.

                                        

Jag har också varit iväg med barnen på 50-års kalas.
Det var min ena morbrors fru som fyllde
och det var mycket trevligt att få träffa kusiner och andra släktingar som man inte ser så ofta.
Jag har tyvärr ingen bild på min urtjusiga klänning att lägga upp.
Men jag var uppsnofsad må ni tro.
Så sällan som jag har anledning att göra det så tog jag tillfället i akt
och kände mig följdaktigen rätt löjlig.

Jag har kommit så långt ifrån det där,
det där med att göra sig fin och klä upp sig,
det ingår inte i mitt liv längre.
Det känns aningen sorgligt,för jag tycker ju mycket om att göra sådant,
samtidigt som jag är glad att slippa det också.
Glad att kunna vara naturlig och bekväm.
Att inte känna mig tvungen att vara oklanderlig under andra människors kritiska blickar.

Men jag tror ändå starkt på att försöka hitta någon slags balans i de där båda tillstånden;
uppklätt kontra bekvämt.
För jag ÄR ju inte helt bekväm med mig själv när jag inte också känner mig en smula fin..
Jag trivs inget vidare om jag måste sluta med ögonkräm och peeling,
mascara och läppglans.
Det må vara mest praktiskt att ha blåställ eller åtminstone de gamla saggiga shortsen på
när jag gräver i landet eller målar i källaren,
och oftast har jag ju det,
men ibland känns livet och arbetet lättare om jag gör det i kjol och  med tuperad lugg i stället.

Jag tycker själv att jag varit rätt bra på att ge blanka tusan i vad folk tycker om mig och mitt utseende,
att jag alltid klätt mig i sådant jag själv tycker om och inte blint försökt följa rådande mode.
Möjligen ville jag som tonåring i stället sticka ut och provocera en aning genom att vara alldeles motsröms.
Det var nog DÅ jag som mest klädde mig för andra,
fast då i ett helt annat syfte:)
Då var kläderna och utseendet ett sätt att uttrycka mig på,
att direkt och utan krusiduller försöka visa vem jag var.
(Som om jag själv visste det..:)

                                              

Men trots att jag som sagt alltid tyckt att jag gjort som jag velat och struntat i andras åsikter,
så inser jag att det är först nu,
här på Lillmörtsjön,
 som jag klär mig  BARA för mig själv.
Här finns ju ingen annan,här finns ingen,ingen som ser mig,
och ändå tar jag på mig finskor och sotar ögonen ibland.
För att känna mig glad.
 

Nå på kalaset hade jag i alla fall min fina röda La Redoute klänning
 med broderier och spets och femtiotalsfluff i kjolen på mig.


I verkligheten är det mycket mer vidd i kjolen,vilket jag ju är glad för.


Jag har som lovat legat lågt med loppisshoppingen.
De senaste gångerna jag varit på Erikshjälpen har jag endast fyndat böcker.
Det var så lustigt att jag liksom ramlade över flera titlar som jag har på min "att köpa" -lista,
och att de bara kostade mig en femma styck!



Sedan jag läst "Stad-serien" av Fogelström har jag tänkt leta reda på andra böcker av honom,
så den snappade jag snabbt åt mig.
"Blonde" av Oates har jag läst och lånat på bibblo,men vill gärna ha i min ägo.
Jag tycker väldigt mycket om den och kommer att läsa den igen.
Jag passar på att rekomendera den nu till alla som vill ha ett boktips.
Låt inte volymen skrämma er,den är lättläst och intressant.
"Lärkhjärtan" har jag aldrig hört talas om,men den verkade intressant.
"Purpurfärgen" har jag bara sett den fantastiska filmatiseringen av ,
och ser nu fram emot att läsa som bok.
"Ängeln på sjunde trappsteget " tycker jag också att så många som möjligt skall läsa.
Det är en skildring av författarens liv och uppväxt på Irland under stor nöd och i armod,
men det är verkligen inte någon snyfthistoria,
tvärtom skriven på ett något humoristiskt vis,rak och osentimental.
"Andarnas hus" är en av mina absoluta favoritfilmer,och alltså skall boken också läsas.
Allende kan vara riktigt bra ibland,tycker jag,men också riktigt usel och tantsnuskig...
Marianne Fradriksson är jag egentligen inte alls så förtjust i,
men denna samlingsvolym kunde jag inte motstå.
Jag har blivit rekomenderad just dessa av vänner,
så vi får väl se vad det kan bli för betyg på dem.
"Åter till Cold Mountain" slank med,
eftersom jag tyckte att filmen var rätt fin och jag tänkte att det kanske är en bok värd att läsa.

En bok är inte med på bild;
min gamla käpphäst "Papillon" av Henri Charriére som jag blev överlycklig då jag hittade,
eftersom mitt gamla exemplar är alldeles söndertummat och saknar sidor.
Jag kan egentligen inte säga vad det är som gör att jag älskar denna bok så mycket.
Den "sanna" historien om Henri Charriére
som dömdes för diverse olika brott
och som lyckades rymma från den beryktade "Djävulsön" där han satt inspärrad i många år.
Detta är hans otroliga självbiografi som först utkom 1969 och som senare filmatiserats.
Jag har dock ännu inte sett filmen,men läst boken säkert tio gånger.
Språket är enkelt och ibland rent torftigt,det är en så lättläst bok,
och ändå en av mina absoluta favoriter.
LÄS vettja!



Så fick jag ett spännade paket från bokklubben
(som jag för övrigt skall gå ur nu när jag fått de åtråvärda fem böckerna för 10 kronor styck
 och också köpt två böcker till vanligt pris,som är på tok för svindyrt!)
som jag snart skall hugga in på.
En fin gammal upplaga  i nyproduktion av "Kärleken och äktenskapet" av  Ellen Key,
en av sveriges mest kända kvinnorättskämpar,
en av våra första och största feminister.
Och så dokumentärromanen om Mama Cheney ,god vän till just Ellen Key,
och hennes liv .
Mycket intressant tror jag.


"Händelser vid vatten" och "refreschers " är båda två gamla favoriter på stranden.

Ja,det blir mycket läsning nu,
och ikväll eventuellt också film!
Sambon fortsätter att tjata,
håller hoppet levande om att jag någon gång skall orka hålla mig vaken efter att ungarna somnat
och se på film med honom.
Det händer väldigt sällan,tyvärr.
Jag orkar bara inte!
Jag är alldeles slut och färdig när klockan slår nio,
och det enda jag vill är att ligga i sängen och läsa mig till sömns.
Kanske bli kliad litet på ryggen också..

Men i kväll har jag i alla fall lovat att umgås,
och skall därför nu fara ner till byn och handla någon ost och annat snask att trycka i mig framför rutan.
Jag vet ännu inte vad som visas i afton,det blir intressant att se vad han hittar på.
                                                       
Sist vi såg film blev det "Things we lost in the fire" av regissören Susanne Bier.
Jag som är ett stort ...fan eller kanske bara beundrare,
av Benicio del Toro var mycket nöjd med denna film.   =)
Halle Berry var också jättebra och hela filmen var klart sevärd.
Mycket fint om vänskapen mellan två sörjande människor.
                                    
Jag gillar polisonger och lagom mycket ruff och smuts,
som just Benicio och exempelvis också "wolverine" :)
Sån är jag.

Men för att äntligen avsluta dagens tipsrika inlägg skall jag bjussa på musik.
Många undrar om jag bara lyssnar på "gammalt junk från medeltiden",:)
och ja,helst gör jag nog det.
Jag älskar gammal soul och blues,motown och jazz.
Jag är nog litet tant redan,
för jag tycker ofta att det är ett jäkla förbaskat oljud och bara skrik och gap på radion nuförtin´!:)

Men visst kan jag råka ut för att uppskatta något mer modernt ibland.
Folk kan bli ytterst förvånade när jag avslöjar att jag tycker mycket om Robyn,exempelvis.
Jag anser att hon är hemskt underskattad och att hon förtjänar stor framgång,duktig som hon är.
Nu senast fastnade den här biten i samarbete med Jonas Kleerup och gav mig nästan tuppskinn!
www.youtube.com/watch?v=Y2LXDQ3yFwU

 Fast denna tycker jag nog bäst om ändå.
www.youtube.com/watch?v=6Hv7Vl0RbBI


Så chockar jag nog en och annan med att gilla Timbuktu! 
www.youtube.com/watch?v=yoxAAcCPmIk
och ;
www.youtube.com/watch?v=AwqgAnFq6H8

Så,det var allt för denna fredagskväll.
Nu hoppas vi att jag uppdaterar mer frekvent,va?
Jag skall inget lova,men jag har i alla fall dåligt samvete för min usla uppdatering,skall ni veta.