Nu är vi här!
Vägen upp till Lillmörtsjön.
Och jag har fasen aldrig tid att skriva!
Fastän jag nu mer än någonsin känner behovet av att göra det.
Det står fortfarande flyttkartonger i mängder i källaren.
De fodrar att bli uppackade,sakerna inuti vill ha tillbaka sin plats i familjen.
Det stora härliga skafferiet är ostädat och totalt kaotiskt,det är näst intill omöjligt att hitta något där inne.
I köksskåpen står porslinet som klarade flytten huller som buller.
En del möbler är helt ologiskt placerade och ovana i sin nya miljö...
Det tar litet tid detta med att flytta.
Detta att stuva ner alla sina ägodelar,
ja hela sig själv och sitt liv,
i kartonger och flytta dem tvärs över landet.
Men det börjar ge sig litet nu.
Framför allt så har Storsnörpan kommit in i sin vardag på ett jättefint sätt,
och trivs över all förväntan i skolan.
Som jag ju trott fick hon genast många nya vänner,
jätte fina och söta små vänner,som välkomnade henne så hjärtligt och som hade längtat efter att hon skulle dyka upp! =)
Blev bjuden på kalas första veckan vi var här
och är så jättenöjd med att få åka taxi till och från skolan varje dag.
Första dagen var jag med henne i klassen,men redan dagen efter ville hon åka själv,
ville vara ensam med kompisarna.
Häromdagen följde hon med en flicka hem efter skolan,åt middag och lekte och hämtades upp av mig på kvällen.
Så ja,det verkar börja bra!
Nog är det mysigt detta med skolskjutsen.
Den kommer strax före åtta på morgonen och hämtar Storsnörpan först
och sedan åker den en tur för att hämta andra barn som bor en bit bort från skolan.
Vi brukar smyga upp jag och min stora fina tjej och sitta i köket med ett litet ljus och äta frukost.
Se på solen som sakta klättrar upp bakom trädtopparna och bergen
och väcker hela världen,
gör dagen vacker och glad.
Så ser vi taxin komma nere i backen och då stiger hon bara ut på gården och hoppar in!
Oftast går jag tillbaka till sängen en stund och snusar på Lilla Hoppsan,
eller så stökar jag litet här i vårt fina nya hem.
Om jag bara hade en vettig kamera skulle jag ge den här stunden rättvisa.Så här färglöst är soluppgången inte i verkligheten.
Men det allra lyxigaste ändå måste nog vara skolan.
Med Idrott på tisdagar,
BAD på onsdagar (VARJE onsdag!!)
bibliotek eller musik och instrument på torsdag
och skidåkning eller utflykt med matsäck eller grillning på fredag.
Så många aktiviteter,
och längre skoldag,dessutom, "så att vi får lära oss ÄNNU mer,mamma"-som Snörpan sa.:)
I stället för att plussa på och betala för några extra fritidstimmar som vi gjorde i gamla skolan,
så är själva skolverksamheten lika lång,alltså 8.30-13.30.
Här har de fått prova på matematik,
vilket tydligen roar min dotter,men det vete fåglarna vem hon fått det intresset av...
Framför allt är här färre barn och fler pedagoger och verksamheten faller inte när någon av dem är sjukskrivna,
här FÅR man ta in en vikarie,om så bara för några dagar,
och barnen behöver inte bli lidande.
Till skillnad från andra skolan där det var så många barn i klassen att pedagogerna blev alldeles stressade.
Där de knappt hade tid för att se några enskilda barn,det var nog bara en skrikande massa att hålla reda på,ha ha.
Där aktiviterna blev inställda när pedagogerna var borta.
Ja,jag hoppas nu att det håller i sig.
Än så länge är vi ju inne i "smekmånadsfasen" här,allt är nytt och spännade och roligt annorlunda.
Så småningom kommer ju vardagen även här,men den ser nog inte ut som den gjort förut.
Förhoppningsvis kommer jag känna mig mer tillfreds med denna vardag,
trivas mer.
Just nu är här lätt att trivas.
Vi har så mycket härlig snö,med sådant där underbart knarr under skorna när man är ute och går.
(Är inte det ett alldeles fantastiskt läte så säg?)
Sådana där rödrosiga kinder och fina skidspår.
Lillnöffe och jag bygger snögrottor och åker spark.
(Vi har ju världens bästa sparkbacke precis utanför;
inte så brant men lååång,så att man kan åka länge utan att sparka.)
Han fick ju en egen i julklapp av mormor och morfar och den sparken är nog hans käraste ägodel någonsin.
Om han fick skulle han gärna ha den brevid sig i sängen om natten.:)
Kanhända att han får det någon gång,
jag är så orolig att han skall ha långtråkigt här uppe på berget med mig och pappan och Lilla Hoppsan,
att jag gör nästan allt för att muntra upp och aktivera honom.
Kan hända att han blir en smula bortskämd!
Det är svårt det där.
Han tyckte att det var trist att gå till dagis i Märsta även om vi då hade stans bästa och mysigaste,
det var väl kanske inte direkt så att han vantrivdes på själva dagiset,men på slutet ville han till varje pris vara hemma med mig om dagarna och vägrade att gå.
Så jag tänkte mig ju följa hans känsla och låta honom vara med oss,
knyta an ordentligt till sin lillebror och bara vara hemma med mig och gosa.
Har kännt mig så glad för att jag skall "få" ha honom hemma med mig så länge.
Det är ju inte så att någon annars tvingar mig att ha honom på dagis 15 timmar i veckan,men det har ändå kännts
som om han har haft behållning av att gå på den verksamheten.
Han gick ju där innan Lilla Hoppsan kom,så det känndes naturligt att han skulle fortsätta.
Men så kan man väl kanske tänka sig att han blev litet avis på den nye,
och visst får han vara med.
Särskilt nu i detta nya och med så mycket kul att göra här,vi som är hemma.
Men så tror jag ändå ibland att han läntar efter lekkamrater.
Han hade ju sin älskade kusin som han var väldigt nära,och så Storsnörps bästis´s lillebror.
Och dem pratar han ju ofta om och saknar mycket,det märks.
Och jag kan då känna att jag slits mellan att tycka att :
*man skall vara glad och ta vara på den korta tiden som man kan vara hemma med sina barn och ha dem nära
och mellan att tycka att:
*barn i den åldern behöver stimulans av andra jämnåriga och även pedagogik som är anpassad för den åldern
Han har ju också tyckt mycket om att gå på dagis...
Så nu fyller jag hans dagar med bullbak och sparkåkning,
spel och kojbygge och fikor hemma hos kusinen med hennes lille bebis och rolige skojfriske man.
Fastän jag ju borde ta itu med en massa annat...
Det är verkligen en hel del att ta itu med här.
Att se på tv går ju tex inte om man inte först skaffar sig digitalbox och parabol.
Sådant som jag inte har en aning om hur det fungerar.
Vårt mobilabonnemang fungerar heller inte här upp på berget,
hit är det bara Telia som når,
så kontantkort har vi varit tvugna att skaffa oss tills vi kan avsluta abomnnemangen på Telenor.
Även hemtelefonen krävde litet extra,
på måndag skall det komma hit någon människa från Telia och...
ja,jag vet faktist ine vad han skall pyssla med...Klättra omkring uppe i telestolparna kanske?
Så har vi också börjat manisk sopsortering,
eftersom sopbilen kommer varannan fredag och en familj med två vuxna och tre barn producerar sopor som skulle behövas hämtas varannan dag,typ.
Jag tycker att jag varit duktig och sopsorterat förr,men detta slår allt.
Som tur är fick vi häromdagen hem ett stort kuvert med fina broschyrer och tidningar och information om vår nya hemkommun.
Vi hälsades välkomna av kommunalrådet och fick med en artikel om oss själva,illustrerade med extremt fula foton av mig och sambon.
(Funderar på om man kan stämma fotografen eller nåt,för att ha tagit en närbild snett underifrån...)
Nåja,det jag skulle komma fram till var att jag fick en hel del tips och info om just sopsortering och om hur man håller sina soptunner lättare.
Det känns faktist väldigt bra att vara en litet större miljövän än förut
och jag ser stort fram mot våren och sommaren då jag skall skaffa mig en ordentlig kompost.
Det skall ni nog få följa med spänning,mina kära läsare:)
Men även om det kräver litet mer ansträngning på vissa sätt att bo som vi nu gör,
med 12 km genom djupaste trollskog och över brusande forsar,
ned till den "stora" asfalterade vägen som leder till Fränsta,vår närmsta ort,
så känner jag mig så till freds med det.
Det är en så obeskrivligt skön och rofylld känsla att komma hem hit efter en dag nere i Sundsvall på affärer och med en massa spring och folk runtomkring mig vart jag än ser.
Det riktigt värmer i magen på mig när vi kommer åkandes på E 14 nerifrån
och ser de stora,tysta ,uråldriga bergen och de djupa skogarna torna upp sig framför oss,
och veta att där;
-där uppe på det där berget bor vi!
Där har vi vårt lilla hem.
Vårt fina lilla 50-tals kök och vårt undangömda sovrum.
Barnens stora lekrum och våra potatislådor i källaren..
Det står och väntar på oss däruppe i skogen,uppe på berget.
Och som jag har längtat dit!
Just denna bild har ju inte jag tagit med min sunk -kamera,och den är tagen i Sollefteå dessutom,men jag snodde den för att visa på ett ungefär hur det kan se ut en morgon när man ser ner för bergen,med dimman och rodnaden..
I Märsta kumde jag ligga i sängen om nätterna och se vårt lilla hus framför mig;
hur det stod där öde och tomt (var det ju inte riktigt eftersom min kusin och hennes man använde det som gästhus)
och hur vinden kanske riste i björkarnas grenar utanför.
Hur regnet kluckade i takrännorna och solen närde de vilvuxna vinbären och rabarberna.
Hur öde den grusade lantvägen slingrade sig bland träden.
Jag förställde mig ofta hur det såg ut just i detta ögonblicket uppe i Lillmörtsjön,vad som hände.
Antagligen ingenting,förstås,
men jag längtade efter att en dag få sitta i solen,
lutad mot det gula huset med väldigt mycket tak,
och se på just det.
Ingentinget.
Svalor som jagar över himlen,
humlor som surrar slött,
den mjuka svala skuggan mellan de mörka granarna,
ja ,alltets skuggor som växer och blir längre när dagen lider mot sitt slut.
Så här såg "gula huset med mycket tak" ut förra sommaren,kanske förändras det en smula framöver.
Åtminstone kommer färgen att ändras,och det finns redan vissa planer på en fin veranda..
Jag skulle vilja lägga ut fler bilder,har så många fina att dela med mig av.
Men Internet uppkopplingen är inte ännu riktigt som den skall vara,
så att ladda upp en endaste liten bild tar en halv evighet.
Ni får väl hålla till godo.
Nästa gång hoppas jag kunna tillföra några roliga "före och efter"-bilder på detta underbara hus.
Vi har ju fått totalt nyrenoverat invändigt utav husets ägare,våra hyresvärdar tillika.
Nu skall alla mina barn i säng,i min säng närmare bestämt,
eftersom sambon är iväg på fotbollsträning och kommer hem sent.
(Ja,han har redan börjat sparka boll.Han gick med i ett division fyra lag redan på vår fjärde dag här.)
I natt skall det dessutom storma har jag hört,och snö blir det väl som vanligt.
Blir till att skotta i morgon då!
Både jag och Lillnöffe är nyklippta och granna,
jag av en duktig frisörska nere på byn och Lillnöffe av sin storasyster som kapade all lugg ner till skalpen......
Tjing!!
Redovisning
Fyndat riktigt ordentligt,dessutom.
Naturligtvis blev det något glas för mycket rödvin igår för att jag skulle känna mig riktigt pigg idag,
men vi grinade i alla fall inte och flytten är fortfarande aktuell!:)
Det blev bland annat barnsnack,som jag ju förutspått och så litet politik ,otippat nog.
Somnade sedan innan jag ens hunnit lägga mig i sängen,
och vaknade med en aning huvudvärk och ett illamående som har hållt i sig hela dagen,fram tills nu.
Och som vi alla vet så är ju den enda boten på detta problem
att så fort som möjligt trycka i sig något riktigt flottigt och för mig personligen,helst kryddigt.
Ju flottigare desto bättre,och jag blev så jätte jätte sugen på den där speciella pastarätten som serveras på ett hak i Kista galleria.
Jag och sambon är som besatta av just den där pastan,MÅSTE ha den,
och åker helst till Kista enkom för den skull åtminstone två gånger i månaden.
Det är penne som serveras med en gräddsås,soltorkade tomater,vitlök,pesto och pinjenötter.
Och så flera skivor av ljuvlig parmaskinka.
Jag som inte äter mycket kött,inte är särskilt förtjust i det,älskar i alla fall parmaskinka.
Så till Kista bar det av,och efter maten lämnades barnen in i lekrummet .
Och så börjades det handlas...
Indiska hade jag så klart kunnat länsa totalt om jag bara hade de pengarna,
jag tror inte att jag såg en enda ful grej därinne,
fanns nog inte en enda pryl som jag inte skulle kunna tänka mig att köpa.
Men man sansar sig ju litet och här fyndade jag verkligen tyckte jag.
De hade inte bara sänkta priser,de hade en "ta två för en" -drive också!
Osäkert vad sambon egentligen tyckte,det blev ju mest "krafs" som står i hyllorna och dammar.
Två ljusstakar,en stor vit duk med broderier,vackra halsband,adventsljusstake och stjärnor att dekorera nästa års gran med.
(Ni vet den där fantastiskt vackra riktiga granen utan olikfärgade lampor och fula kulor.)
Två härliga hjärtan som hängs i fönster,men som jag har andra planer för.
Vore det inte litet fint att hänga dem på toadörrarna,kanske?
De är alltså gjorda av glaskulor och pärlor och alldeles underbara tycker jag.
Liksom denna adventsstake.
Skyndade vidare till Lindex där jag hade ett presentkort att göra slut på till Lilla Hoppsan.
Trodde att jag sett det mesta av sortimentet och att jag inte skulle hitta mycket skoj,men bedrog mig grundligt.
Jag gillar verkligen Lindex,i alla fall för deras kläder till Storsnörpan.
Till pojkarna däremot är det trist...
Dödskallar och mörkblått.
Det som köps åt dem på Lindex köps från "tjejavdelningen".
Och det är ju helt okej för mig,men det vore roligt med större utbud för killar.
Så måste man ju gilla deras "tre för två" kampanjer,som jag nappat på här.
Förutom svantröjan kommer detta till Lilla Hoppsan från Lindex .
Härliga klänningar och tunikor.
Så var det ju Polarn o pyret som hade rea också,
en liten en,tydligen,den stora börjar i morgon fick jag veta när jag betalade.
Dagens reaplagg sänks inte i pris,som tur är,men fler plagg blir billigare.
Jag lade vantarna på de där fina vindstoppsjackorna i fleece som förut kostat skjortan,
och litet fina glada tröjor.
Lillnöffe blev mest glad för ekorr tröjan,själv blev jag kär i den blå med kurbitsmönster.
Till mig själv blev det ett par allvädersstövlar på DinSko -rean
och en mycket fin blus som tyvärr var för liten,upptäckte jag när jag kom hem,
och en ärtgrön kortärmad polotröja från HM.
Nu har jag nog redovisat mina inköp till fullo,tror jag.
Delat med mig av mina intressanta fynd och skapat ännu ett ganska totalt onödigt inlägg.
Men jag gillar ju mode,kläder,inredning och...konsumtion,och det är ju min blogg så...
Jag skriver väl om sådant som intresserar mig,helt enkelt ,
även om just detta intresse kan verka bra simpelt och enfaldigt för vissa människor.
I afton tittar vi på Narnia och äter godis.
Mellan varven springer ungarna till köksbordet och pysslar litet med allt jox de dukat fram där;
papper,pennor,saxar,tejp,pärlor och ja,jag vet inte allt.
Vet bara att det säkert blir mammans lott att städa undan eländet...
Nyss ville Storsnörpan få mitt godkännande för att bygga en drake av en tumstock.
"Men vi har ju två,jag kan väl få ta sönder den ena!"
Jag sitter och längtar efter bruna bönor och rödkål,knäppt va?
Jag är bra nära att slafsa i mig det nu,för jag råkar ha det hemma.
Fast det lutar väl mer åt att vi kryper till sängs och läser litet innan vi somnar som klubbade sälar.
Vill bra gärna plöja igenom några kapitel i "En förvandlad stad" innan korpgluggarna faller ihop,också.
I morgon är det en stor dag för Storsnörp.
Jag lovade henne för länge sedan att när hon slutat bita på sina naglar skulle hon få välja vilken leksak hon än ville ha i en leksaksaffär.
Med vissa förbehållelser,förstås;
det blir exempelvis ingen Bratz docka och inget som kostar mer än trehundra.
Hon bestämde genast att det skulle bli en Barbie,
och så får det väl bli då,
hur onödigt jag än kan tycka att det är att köpa något som jag vet att hon inte ens kommer att leka med.
Hon har slutat med bitandet nu,för ett bra tag sedan ,
och tjatat om dockan jag lovat henne,och så skall det nu äntligen bli av.
Nu har jag försökt få Lillnöffe att nappa på samma uppgörelse,
men han verkar inte så pigg på det än,tyvärr.
Sitter och tjurar med sina Mumin och prinsess-plåster när han bitit för mycket på fingrarna.
Jag hoppas att det snart växer bort,men vågar inte tro för mycket,
jag är ju själv nagelbitare och har varit i hela mitt liv!
Har ju själv inte kunnat sluta!
Och har nu alltså mina barns bitande på mitt samvete,för självklart har de tagit efter mig med den fula ovanan.
Nej,nu skall jag nog sätta P för pysslandet,
nu letar de rep eller snören till ett nytt projekt och klockan är alldeles för mycket för något sådant känner jag.
Hej på re!
Flyttlådor överallt.
och knappast någon tid att sitta framför datorn heller.
Hemmet är en enda stor flyttkartong,
och jag kommer ideligen på att jag ju behöver saker som jag smart nog redan packat ner...
Rafsar upp kartongen,
eller hittar nödlösningar och muttrar och svär över min egen kortsynthet.
Men nu börjar det i alla fall bli något så när tomt här!
Vi har drygt en vecka kvar på oss att packa det sista och det klarar vi,helt klart.
Skåpen,garderoberna och den extremt fulproppade och fruktade skrubben under trappan är TOMMA!
Det tog inte riktigt en hel dag men väl en halv,
att få ur allt bråte ur den sistnämnda
och som jag skrev tidigare så led jag all helvetes kval när det gällde att bestämma vad som skulle kastas och vad som skulle sparas.
Ja,så här ser det ut på sina ställen här i huset. Hemtrevligt värre.
Högen på altanen är nu gigantisk,det är allt som skall skickas med en lastbil till svärföräldrarnas kyrka.
Det är väldigt bekvämt att ha religösa släktingar i fall som dessa,
tänk att själv behöva åka till sopsorteringen och tippen med hela denna hög,eller böka med att sälja dem på tradera.
Gott för samvetet att kunna ge bort det till behövande i stället.:)
Det är väl igentligen bara ungarnas rum som jag ännu inte tagit tag i,men det känns ju som att de måste få ha sina leksaker och ombonade väggar osv till sista stund.
Annars har tavlorna och att krimskrams stoppats ner och jag har kommit till insikten att man ju faktist inte behöver ha mer än fem tallrikar,glas och bestick!!!
Så behändigt att alla bara har varsitt,
i synnerhet som det är handdisk som gäller här hemma.
Fast i skrivandes stund ligger min käre far på golvet i köket,
stånkar och pustar i färd med att installera en sprillans ny diskmaskin!
Vi är väldigt glada och tacksamma över den presenten,men tänker nog inte använda den nu när det bara är en vecka kvar här i huset.
Det är nog bättre att de eventuella köparna har en helt oanvänd diskamaskin att se fram emot i sitt nya boende.
Ja,så här en vecka ifrån flytten börjar jag få väldigt kalla fötter.
För att inte säga Ångest.
Svårt,svårt att sova om nätterna
svårt att försöka föreställa mig hur livet kommer att bli.
Allra, allra svårast att förlika mig med tanken på att inte vara nära Syster yster och bästis mer.
Jag försöker verkligen att inte tänka på det här,jag gör allt för att styra tankarna åt andra håll;
klimathotet,Riccardo-rättegången eller det amerikanska presidentvalet,
men som ni kanske förstår så funkar det inte.
Hur skall jag klara mig i världen,
i livet utan min syster som jag aldrig varit utan?
Min syster och min bästis som jag delat hela min uppväxt med,som känner mig som ingen annan?
Hur skall det gå nu när jag inte kan springa över om så bara fem minuter till syster och prata bort en stund..
Nog för att vi dagligen pratar i telefon också,oftast flera gånger till och med,
men nu måste det ju bli timslånga telefonkonferanser i stället för vinkvällarna.
Hur gör folk som flyttar från familj?
Jag mår verkligen dåligt av det här,även om jag ju vill flytta till norrland.
Jag vill absolut inte bo här,jag är nöjd med mitt beslut och längtar upp.
Men jag älskar ju min familj så mycket och är dem så nära.
Hur skall jag kunna vänja mig av med dem?!
Storsnörpan har hela tiden verkat ta det rätt bra detta med flytten,
och hon är ju ändå så pass stor att hon förstår vad det innebär.
Men nu på sistone har hon uttryckt sitt missnöje om att inte få leka med sin bästis Moa,
som hon ju älskar så mycket att hon skulle kunna gifta sig med henne,enligt henne själv.:)
Och så kusinerna,förstås,
hur skall det gå?
De har ju levt så nära inpå,att de blivit mer som syskon.
Är det inte alldeles otroligt hemskt att sära på syskon?!
Lillnöffe tycks inte inse att han nu inte skall leka med kusinen så ofta som förut.
Han har ju inte mycket vänner,
inte det behovet på samma sätt som storasyster,
men han tycker ju hemskt mycket om sina kusiner och sina mor -och far-föräldrar förstås.
Och om den här lilla stackaren tänker jag att han inte kommera tt få ha ett sådant där fint och härligt förhållande till sina kusiner och närmsta släktingar.
Grinade litet idag när jag tänkte att han inte kommera tt lära känna sin morfar som de andra gjort.
Som alla barn borde få göra...
MEN,det blir nog folk av de här ungarna också,skall ni se!;)
Skall rycka upp mig,snyta mig,
kamma till mig och gå till Syster och dricka vin.
Ja,ja,ni tror väl inte att jag gör annat än att dricka vin,
och jag kan erkänna att det pratats litet mycket om det här på bloggen.
Jag har skojat om att jag antagligen kommer att vara halvt alkoholiserad innan jag kommer härifrån,
då alla vänner och bekanta propsar på att vi ju "måste ta en sista vinkväll innan du flyttar!"
Ikväll blir det säkert en hel del spanande i någon modekatalog,
bokdiskussioner och barnuppfostran som avhandlas.
Det föreligger också en viss risk att vi bölar och tjuter och jag drar mig ur flytten ,
innan kvällen är slut.
Men den risken får jag väl ta.
Annars har jag tokigt nog dragit mig ur "Svart flicka vit flicka" av Oates.
Den är skriven med samma fulländade språk som hon brukar använda,med väldigt färgstarka personligheter som man genast ser framför sig och lär känna.
Men den är så infernaliskt trööög (därmed inte dålig)
och jag fick hem ett bokpaket från Adlibris häromdagen,som jag bara inte kunde låta bli att riva upp och hugga in på.
Naturligtvis var det de tre sista delarna i Stad-serien av Fogelström,
där jag nu är inne på den näst sista och inte kan slita mig!!!
"Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist tog jag eftersom jag gillade den mysiga och litet mer lättsmälta "Rapsbaggarna" hon skrivit.
Så var det Hisham Matar´s "Ingen i världen" som jag länge väntat på skall komma i pocket.
Och Haruki Murakami´s "Kafka på stranden" som jag är väldigt nyfiken på.
Så mycket bra läsning som väntar,inte kan jag slösa tid på Oates då,om jag inte kommit in i den än?
Nej,den får ligga on hold nu ett tag.
Slarvigt värre.
Och den här gamla godingen som jag minns så väl från min egen barndom,blev det till Lillnöffe som fullkomligt avgudar Jan Lööf.
Eller,i alla fall hans böcker.
Vilket kan diskuteras och ifrågasättas av olika anledningar,som jag inte hinner gå in på närmare idag.
Tjing!
Idag bjuds det på poesi!
Det var när Storsnörpan plötsligt blev så rädd för mörkret att hon var tvungen att gömma sig under en kudde när jag släckte lampan vid sovdags.
Fastän både jag och Lilla Hoppsan låg brevid,
och fastän strimmor av ljus letade sig in både från dörren mot hallen och från fönstret
och fastän pappa och hans vänners röster hördes nerifrån
så tyckte hon att det var så läskigt och skrämmande detta med att jag släckte lampan.
Detta med mörkret.
Och hur kan man väl förklara för någon att mörkret ju bara döljer det som annars är precis som vanligt.
Att allt är som det just var-när det var tänt
fastän det nu är släckt!
Jag minns själv hur rädd jag var för mörkret i mitt rum som barn.
Hur mina kläder slängda över en stol förvandlades till en varulv
och hur garderobsdörren som stod på glänt möjligtvis skulle kunna flyga upp och blotta en fruktansvärd häxa
och hur något monster säkerligen låg på lur under sängen,
redo att hugga tag i mina fötter om jag skulle våga mig på att fly.
Jag minns att detta var ett stort problem för mig.
Att jag försökte träna bort det,komma på nya trick för att tänka bort mörkret.
Hur jag försökte lura mig själv att jag inte var rädd för det.
Jag minns att jag såg barn på tv´ns barnprogram som minsann inte hade dessa tankar,
hur kompisar runt om kring mig inte tycktes ha några svårigheter att somna i sina egna rum.
Jag avundades dem,och skämdes över att jag helst låg inne hos mamma,tätt tätt intill fastän jag var så stor.
Men däremot minns jag inte hur och när denna rädsla försvann,men det gjorde den ju!
Den växte väl bort förstås,
åtminstone så pass att jag kan sova med lampan släckt.
I en mörk skog,i en mörk stad,på ett mörkt ,för mig okänt ställe,skulle jag inte vara lika lugn.
Men i mitt rum,i min säng,i mitt hem,känner jag mig trygg och rofylld även i mörkret.
Jag tror att den här dikten ingick i mina försök att mota bort rädlan för mörkret.
Jag hittade den i vårt minimala skolbibliotek
och det kan nog till och med ha varit just den som fick mitt intresse för poesi att vakna.
Jag tog den till mig och gjorde den till min egen
och läste den till och med högt i mikrofon inför hela skolans elever med sina respektive föräldrar och släktingar på en skolavslutning,
jag tror att det var fyrans eller femmans.
Och så har den följt mig genom åren,eftersom jag i perioder alltid varit rädd för mörker.
Dock inte just det samma mörker,
kanske snarare mitt eget mörker som jag har inuti,
eller andra människors,eller hela världens mörker!
Ja,mörker förknippas ju med något hotfullt och skrämmande,kanske något ont.
Men vad är det egentligen,detta som vi räds?
Är det inte bara sådant som dolts för oss för stunden,
är det inte en del av oss alla?
Nåväl,jag berättade för Storsnörp hur jag också varit rädd i hennes ålder och försökte taffligt vuxen-förklara hur ofarligt mörkret faktist är.
Och så dök då dikten upp min hjärna,sedan några år tillbaka glömd och gömd,
och jag läste den för Storsnörp.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär
Det var Erik Blomberg som skrev denna på 1920 talet, ja den publicerades åtminstone då,
men det sket Storsnörp högaktningsfullt i!
Hon fortsatte att ligga under kudden och vara rädd för mörkret, tills det blev för svettigt och hon inte orkade bry sig längre.
Då somnade hon.
Ja,jag kanske begär för mycket av en sexåring om jag tror att hon skall uppskatta denna,
men jag hoppas att jag sår ett frö.
Och tilläggas bör ju att jag inte tvingar varken henne eller Lillnöffe att sova i mörka rum,
de har IKEA´s underbara spöklampor tända hos sig hela nätterna,
och Lillnöffe har till och med en tapet med självlysande stjärnor på.
Det är bara när de envisas med att somna i mitt rum,i min säng som de får lov att ta seden dit de kommer och stå ut med mörkret.
Och vad jag minns så hade inte heller jag HELT släckt i mitt rum som liten,
jag hade säkert en sådan där liten knopp man pluggade in i eluttaget a la 80-tal,
men inget ljus var väl tillräckligt starkt för att lysa upp när det var sovdags,tänker jag.
Apropå IKEA så har jag tänkt ta mig dit idag för att reka.
Vi skall ha ett nytt matbord med tillhörande stolar till Lillmörtis,
och jag kanske måste veta på ett ungefär vad..
Jag har ju alltid önskat mig ett gammalt nött och stött slagbord från en auktion eller en loppis,
men eftersom jag nu inte har något sådant så köper jag ett nytt.
Skulle jag snubbla över drömbordet så får jag väl sälja IKEA´s.
Slagbord blir det nog inte,men väl ett bord med iläggsskiva.
Ett som kan rymma både fyra och åtta personer.
Jag har sett ett på webbshopen,
men vill verkligen känna litet på det i verkligheten först.
Till det hade jag tänkt att man kanske skulle slå till med några karmstolar.
Kanske inte så vanligt att ha till köket,men just dessa ser så nätta och bekväma ut,de skulle kunna funka!
De finns i olika färger och även utan tyg,så jag tror på denna.
Jag sörjer min gamla köksoffa som inte får plats i vårt nya liv och skall lämnas kvar,
antingen till Pingstkyrkan eller magasinerad hos pappa.
Fast egentligen är det rätt bökigt med köksoffa,
det är ett jäklande knuffande och puffande på matbordet för att folk skall kunna äta normalt.
Vidare skall vi ha en garderob till mig och sambon och en byrå till pojkarnas rum.
Ja,det är ju tänkt att de så småningom skall dela rum,
att Lilla Hoppsan kanske skall flytta ur vår säng INNAN han fyllt tre.
Men vi får väl se hur det blir med den saken...
Annars är det packning som gäller,jag packar för brinnande livet och hoppas att kartongerna skall räcka.
Barnen är ute i snön och tumlar runt
och sambon skall väl ut med de fyrbenta som också älskar att leka i snön.
Han har för övrigt städat ur och organiserat hela förrådet som jag skrev om i ett tidigare inlägg!
Fastän jag sa att jag skulle göra det!
Det ni!
Man lär så länge man lever,kanske man skall säga.
Här är en bild på min mörkrädda fina tjej,taget för några år sedan förvisso,som får avsluta för idag.
Det som göms i snö..
Men idag töar det minsann inte,idag SNÖAR det som bara den!
Pappa min var glad att få sitta i plog-jouren för första gången denna vinter.
Det brukar börja bra,vara roligt och trevligt med extra pengar.
Efter några snöiga veckor har han kört sönder plogen några gånger och jobbiga små tanter och farbröder kräver att han skall ploga deras privata,pyttesmå uppfarter med den stora traktorn.
Ja,jag kan tänka mig vilket bök det måste vara att ratta runt ett sådant åbäke i Sigtunas små gränder och prång!
Barnen var förstås överlyckliga!
Storsnörpans bästis som varit bortrest hela julen kom dessutom hem,så dubbel glädje var det där!
(Åh,som hon saknat sin vän,jag har t.o.m. varit tvungen att skicka SMS till hennes mammas telefon med hälsningar från Storsnörp!)
Och Lillnöffe som sov hos farmor och farfar i natt kom hem och var alldeles till sig,
hann inte hälsa,for ut i snön som ett skott! :)
Sambo var mindre road,han fick uppdraget att rota reda på barnens kälke ute i förrådet....
Jag sprang upp på övervåningen och var väääldigt upptagen med packning.
Låtsades inte höra de ilskna utropen och bullret från kartonger,hundburar och diverse annan gammal bråte som for ut på bron i ett kaos.
Naturligtvis slutade det med att jag tog på mig att städa ur förrådet i morgon,slänga det som skulle slängas och få ordning på torpet.
Man kan nog inte begära av en karl att klara denna uppgift,i alla fall inte min,tyvärr.
Men för att komma till saken;
det som göms i snö...apropå DET skrev jag detta inlägget.
Vad med jäkla grejer man samlar på sig!!!
Igår tog jag tag i packningen på allvar och började riva och slita i allt här hemma.
Ner med farmors gamla porslins förvarings burkar från det extremt flottiga överskåpet.
Ut med gamla udda tallrikar och koppar..
Och jag bara förundras över vad man hittar i sina gömmor!
Och hur jäkla löjligt svårt det är att slänga saker!
Beskåda denna skapelse....
Den här lilla farbrorn som tycks har tappat sitt fiskespö med en gädda hängandes på,
tronade på hallbyrån hemma hos min farmor och farfar när jag var liten.
Eller,från det att jag var liten tills det att farmor gick bort för fyra år sedan och jag tog hand om honom,rättare sagt.
Min farfar dog när jag var knappa tre år,så jag har väldigt få minnen av honom.
Dock har jag alltid tyckt att dena herre påminnt mig om min farfar,
och det är därför jag nu har så förbaskat svårt att göra mig av med den!
Men vad skall jag rimligtvis ha den till!?
Jag KAN ju bara inte släpa runt på den här hela mitt liv...
En liten gubbe snidad i trä....som tappat spö´t...
De här kopparna förknippar jag starkt med min barndom,
alla kaffedrickande föräldrar,släktingar och vänner som nyttjat dessa!
Egentligen är de väl ganska fula,i dagens mått mätt,
och jag har bara dessa fyra koppar med två fat,
och jag dricker aldrig kaffe.....
Men lik förbannat har jag dem kvar och kommer mig nog inte för att slänga dem i denna flytt heller!
(Sambo kommer att bli gaaalen på mig som släpar med massa skräp vart jag än tar vägen!)
Jag vet ju att en dag kommer, då jag hittar huset i mina drömmar.
Det huset där jag skall bo tills jag dör,
och då kommer jag att behöva alla dessa gamla fina minnen till en storslagen mosaik!
Jag har alltid drömt om just det;
att få bygga ett verk utan dess like,
av tusen små plattor,skärvor av minnen och vackra bitar.
Så ni förstår väl att jag måste få spara dessa fula kaffekoppar?
Här har vi ett liknande exempel;
ett par visserligen vackra,men extremt onödiga små koppar och fat.
Så små och lövtunna att jag inte vet vad man skall servera i dem.
Te dricker man ju i stora baljor där jag kommer ifrån,
och kaffe...ja inte i sådana häringa i alla fall.
Det måste ju så klart vara engelskmän som använder sig av sådana här små koppar när de sitter i sina bibliotek och äter sina scones.På 1800-talet då.
Men saken är den att dessa inte ger några sentimentala minnen,
dessa har jag köpt på loppis för en tia förra sommarn,
endast i syfte att spara till min mosaik.
"Åh,titta vilket fint mönster! Det blir perfekt i mosaik!" Utropade jag och sambon tyckte nog inte att vi behövde mer mosaikmaterial i hyllorna.
Men de skall med!
Här har vi en underbar favorit som jag fick i present av Syster yster en födelsedag för några år sedan
och som ännu inte använts!
Ni som läst "Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter" av Rebecca Wells,
vet vad den skall användas till.
Syster har själv en vit,och ja,det var ju meningen att vi skulle ligga på stranden med dessa om sommrarna...
Men så kom en massa graviditeter och ungar i vägen.
Nu skulle jag ju verkligen kunna ha den i sommar,
men då blir det ju utan syster! *hulk*
Har ni sett en finare kakburk?
Fick jag av min fina faster på senaste födelsedagen.
Hon hade fyndat den på Yesterdays -loppisen och tyckte
att det var jag så det bara skrek om det!
Jag tror den måste vara från 50 eller 60 talet någon gång,och otroligt välbevarad är den.
Har en gång i tiden innehållit kaffe.
Min mammas fina gamla fickspegel har jag lyckats behålla i alla år.
Dock har den varit bra nära att stryka med ett par gånger.
Storsnörpan försökte minsann sno åt sig den igår,och det hade nog varit det sista jag såg av den i så fall!
Ja,här fick ni se litet av vad jag hittar i flyttkaoset,och som sambon tycker att vi bara kan slänga rakt av.
Men som jag av olika anledningar håller mycket av.
Vi får väl se vad som väntar i skrubben!
Den under trappan kommer nog ta en hel dag att gå igenom,
och bjuda på en hel del intressant.
Litet snabbt om nyårsafton,då kanske?
Mycket lungt middagsätande hemma hos oss,blev det.
Jag hade slagit på stort och bjöd på pannbiffar med klyftpotatis och bearnaisesås.
Självklart med chokladpudding och vispgrädde till efterätt.
Vilken nyårs supé va?!
Sambon såg lagom road ut,men jag bara ORKADE inte!
Efter middagen gick vi över till Syster som hade nyårsgäster.
Ett par från gården med sina två döttrar och en vän till systers sambo, med respektive.
Där satt jag och sladdrade med en drink i hand och lyckades lägga beslag på en del av efterrätten som bestod av choklad och apelsin kaka med nötter i.
Glass och frukt till.
Så bjöd Storsnörpan och hennes kusin samt den äldre grannflickan på musikal uppe på övervåningen.
Vi klämde alla in oss i kusinens Ariel-rum och bevittnade någon slags dans till
"smoke on the water" framförd på ukelele.
Sedan struttade vi hem med alla våra barn plus systerns och grannens.
Det visades film i soffan och barnen blev lagom trötta och nervarvade.
Lilla Hoppsan däckade vid 11 och lyckades sova sig igenom bombningarna klockan 12.
De andra två brydde sig som tur var inte stort om raketerna,och hundarna var hur lugna som helst.
Ändå kan jag bli så vansinnigt irriterad och arg när jag tänker på hur man eldar upp pengar och förstånd i dessa
raketer och smällare och allt vad det är!
Jag blir så jäkla less dagen efter när man läser om följderna;
bortskjutna fingrar och ansikten.Uppbrända hem och bortsprugna husdjur.
Förstörda liv,helt enkelt.
Så tragiskt och patetiskt!!
Ja,så är det ju bara
och så lär det väl också förbli.
Om vi nu inte får fram ett lagstadgat förbud mot detta,
vilket man ju hoppas på och gapar om varje år,men snart glömmer bort.
Nåja,vi kommer i alla fall inte drabbas än på ett tag.
Nästa jul är vi ju i Lillmörtis,och där håller man minsann inte på med sådana dumheter!
Nej,vi köper tomtebloss åt ungarna och det kan duga.
Nu avslutar jag med ett fint litet kort på Lillnöffe och hans kära kusin,
sittandes här vid köksbordet med ritpapper,pennor och rosiga kinder efter en härlig dag i snön!
