Utan rubrik höll det visst på att bli!
Jag och Lilla Hoppsan är ensamma hemma i helgen.
Det känns så klart en smula tomt, men vi gör det bästa av situationen.
Just nu äter vi popcorn och dansar galet till Nina Simone och andra gamla favvisar på spellistan.
( Jag konstaterar att han tyvärr ärvt mina och Lillnöffes stela moves, det är visst bara Storsnörpan som som fått de sydamerikanska rytmerna med fadersblodet.)
Resten av gänget befinner sig i Stockholmstrakten; ungarna just nu hos de älskade kusinerna och sambon på utställning med byrackan. Som fantastiskt nog kom tvåa i sin stora klass på Sveriges största Rottweiler utställning!
Hurra och grattis!
Vår fina tysk, en midsommarfin Tyr och dito Storsörpa.
Det har varit fina dagar här i norr, med en del regn över midsommarhelgen då jag ändå jobbade, så det kunde väl göra just detsamma, men nu med riktigt sommarväder på sistone.
Det höll i alla fall upp och var lagom trevligt på midsommaraftons förmiddag, då det blev en tur till den lilla skogsbyn Kälen. Där firades det medeltida bröllop och handlades av diverse knallar. Inget smågrodornahoppande för min del, men barnen tog i alla fall en svängom runt stången.
Lagom tills det var dags för mig att fara till jobbet klockan två, började det att regna, och vid det laget var vi alla mätta och belåtna.
Lilla Hoppsan och hans blåögda ...syssling blir det väl, ställer upp för varann i vått och torrt :)
Lilla Hoppsan vill gärna hjälpa sin knappt sex månader yngre bästis så mycket som möjligt, exempelvis med att gå uppför trappan, att resa sig efter ett fall och som här att dricka ur ett glas. Han verkar tro att han är bra mycket äldre och kunnigare, ha ha.
En ledig dag fick vi besök av Snörpans lärarinna och hennes två pojkar. Det blev en mycket lyckad dag med picknick på vår medelhavsliknande strand. En massa lek för ungarna och en hel del pladdrande för oss vuxna.
" Ni stora bara pratar och pratar hela tiden när ni träffas. Jag ska aldrig bli så där tråkig när jag blir vuxen! " Fnös Snörpan föraktfullt häromdagen. :)
Jag minns så väl hur jag själv tänkte i liknande banor som barn. Jag förundrades över hur konstigt och trist det verkade vara att vara vuxen. Jag kunde inte förstå att de aldrig lekte och knappt ens umgicks med sina vänner. För de flesta verkade det räcka att tala i telefon med varandra en gång i veckan och skratta gott åt gamla tider. Suck.
Jag har säkert skrytigt om det förut, men vårt tillhåll är verkligen jordens bästa! Långgrunt och med kokheta sandbankar, fantastisk vy och total avsaknad av strandraggare och annat spännigt pack. Här är man totalt ensam och harmonisk. Bara att släppa valkarna fria.
Dundra fram över stranden med de gamla handväskorna ( som en underbar vårdtagare brukar kalla dem ) fladdrandes, skulle man kunna göra om man så ville. Ingen ser, förutom en och annan björn eller järv!
Mina små ociviliserade skogsbarn till rumpnissar, och de mer världsvana badbyxepojkarna, på grodjakt.
Snörpans lärarinna, tillika min vän, har också en brunbränd lintott. Jag tycker om den här bilden för de vackra kontrasternas skull, och för att den säger så mycket om personerna på den.
Lillnöffe är förvillande lik sin bästis som går på samma dagisavdelning, både till sätt ( pust ) och utseende.
Jag vet ju att jag själv också hade sådana färger som barn om sommarn; kritvitt och pepparkaksbrunt.
Och min käre far kallades i sin tur, av ännu inte helt klar andledning, för " Kritnegern från Krylbo" när han var liten knodd på fyrtiotalet. (Jag måste forska bättre i det där, inte fanken kom ju han från Krylbo, men det kanske låg så bra i munnen?)
Ja, och på jobbet går det bara bra.
"Fina fisken!" kan jag svara ibland när någon kollega frågar hur det är, och det svaret förstärker nog deras djupt rotade fördomar mot oss Stockhomare en aning. Tydligen används inte sådant uttryck här. Konstigt prat.
Men jag får även annars ibland känna mig som en riktig söderkis, då jag inom arbetet besöker " Stockholmskan" i grannbyn.
Hon är född i huset hon nu bor i, men flyttade till huvudstaden som tonåring för att få utbildning och arbete. Hon säger själv att hon är Stockholmska i själ och hjärta och myser riktigt när jag kommer och knackar på. "Åh, nu kan vi snacka du å ja! " Och så pratar vi om allt det braiga med storstan, allt det vi saknar och försakat, medan jag värmer mat åt henne och stökar på i stugan.
Annars tycker de flesta jag besöker att det är märkligt och kanske en smula ologiskt att jag flyttat till Lillmörtsjön från Stockholm. Lillmörtsjön av alla ställen. Men just det faktumet bereder mig också många goda samtal. De känner alla till denna bortglömda lilla by och har många historier att berätta om den, många att fråga om och en del har till och med själva bott här.
"Tänk att på Lillmörtsjön var varendaste mänska snäller å gohjärtad! " Utbrast en dam som körde mjölkannor och skolbussen här då det begav sig. "ho var liksom ett annat slags fölk." Det är väl bara att hoppas att jag smittas av den andan.
Att jag ärver Lillmörtsjöns invånares björnstyrka och salighet och allt vad det annars talas om. För tydligen så mättade kvinnorna här fjorton hungriga munnar med sitt slit i skogen och med djuren , medan de födde barn i parti och minut och torkade snor på desamme. Uppå det var de generösa och medkännande, men kanske viktigast av allt ; redigt folk.
Att vara redig är av stor vikt och jag märker att jag själv också börjat tycka det!
Jag skulle kunna gå på i en evighet om arbetet på hemvården. Det finns så mycket att berätta, jag får vara med om så mycket annorlunda och mestadels skoj, som jag skulle vilja dela med er. Men jag skriver ju litet på sidan av också, och har faktiskt så smått börjat ha med mig kameran till jobbet. De som vill , blir fotade, och jag undrar om jag inte kommer att bli tvungen att påbörja ett nytt stort projekt med materialet.:)
Men jag vill säga att det är en fantastika känsla detta, att komma hem om kvällen och känna att jag verkligen gjort en insats. Att jag betytt något för någon idag, och att jag verkligen har varit till någons hjälp.
Jag berörs så mycket av de jag möter, på alla sätt och vis, och jag vet att jag i min tur berör dem. Varje kväll summerar jag min arbetsdag och går igenom den grundligt. Alla jag mött finns med mig då, men oftast finns någon eller några där som stannar ännu ett tag i mitt medvetande innan jag somnar in för natten. Det är så mycket känslor i detta yrke, jag har svårt att hantera dem ibland!
Nej, om jag skulle välja nåt flott att spela som avslutning.....( Ni kommer nog få höra mig gå på om jobbet i kommande inlägg.)
Jag har verkligen fortfarnade inte kommit ur " I´m on fire" bubblan, jag vill spela den mest hela tiden. Men det har jag ju redan gjort för er, och så även Solomon Burke´s " Cry to me" som aldrig går ur.
Men vi drar väl till med Elvis då. " Don´t " får det bli, som jag gillar hemskt mycket. Så fulländad med de där "Doowooparna" i bakgrunden och partierna där han drar på så braxerna spricker.
www.youtube.com/watch?v=ajKWC5fg-0M
Egentligen borde jag väl hylla Michael Jackson i afton. För även om jag aldrig varit någon fanatisk beundrare av honom, så tycker jag ju att det är hemskt tragiskt och sorglit att han gått ur tiden. Ja, jag blev faktikt riktigt chokad då jag hörde om det på radion i morse.
Han som skulle ligga i sin lilla syrgaskammare tillsammans med sin kära apa Bubbles, tills han blev trehundra år eller äldre. Hade jag kallt räknat med.
Mycket abrupt och tråkigt slut. Kan bara ana vad som snart kommer att börja skrivas om honom. Tänk er själva hans barns, föredetta fruars, och sekreterares memoarer! Kommer ni att kunna motstå dem? Det vete håken om jag kommer att kunna det. Den mannen har verkligen faschinerat och förbryllat en hel värld bra länge.
Och nu råder stor sorg över världen, med all rätt. Man kan ju inte annat än räkna honom som en av de största.
Säkerligen kommer han att ligga på samma dammiga och hyllade hylla som Monroe, Elvis, Hendrix, Sinatra och enstaka fler som du måste anses vara retarderad för att inte veta vilka de var. Så småningom kommer säkerligen Madonna att ligga där också, men sedan kan jag inte komma på några fler nu levande som kan tänkas kvala in där....
Kan ni?
Annat som Lilla Hoppsan ärvt av sin mor, förutom sin stela dans; den goda smaken för Marabou mjölkchoklad, kalamataoliver och Dr Pepper.Icke att förglömma, visst brås han på mig; han sitter gärna ensam på trappan och lyssnar på fåglar och filosoferar. :)
Nej nu ska här vattnas då solen just gått ner. Kryddland och mig.
Hej påre.
Det känns så klart en smula tomt, men vi gör det bästa av situationen.
Just nu äter vi popcorn och dansar galet till Nina Simone och andra gamla favvisar på spellistan.
( Jag konstaterar att han tyvärr ärvt mina och Lillnöffes stela moves, det är visst bara Storsnörpan som som fått de sydamerikanska rytmerna med fadersblodet.)
Resten av gänget befinner sig i Stockholmstrakten; ungarna just nu hos de älskade kusinerna och sambon på utställning med byrackan. Som fantastiskt nog kom tvåa i sin stora klass på Sveriges största Rottweiler utställning!
Hurra och grattis!
Vår fina tysk, en midsommarfin Tyr och dito Storsörpa.
Det har varit fina dagar här i norr, med en del regn över midsommarhelgen då jag ändå jobbade, så det kunde väl göra just detsamma, men nu med riktigt sommarväder på sistone.
Det höll i alla fall upp och var lagom trevligt på midsommaraftons förmiddag, då det blev en tur till den lilla skogsbyn Kälen. Där firades det medeltida bröllop och handlades av diverse knallar. Inget smågrodornahoppande för min del, men barnen tog i alla fall en svängom runt stången.
Lagom tills det var dags för mig att fara till jobbet klockan två, började det att regna, och vid det laget var vi alla mätta och belåtna.
Lilla Hoppsan och hans blåögda ...syssling blir det väl, ställer upp för varann i vått och torrt :)
Lilla Hoppsan vill gärna hjälpa sin knappt sex månader yngre bästis så mycket som möjligt, exempelvis med att gå uppför trappan, att resa sig efter ett fall och som här att dricka ur ett glas. Han verkar tro att han är bra mycket äldre och kunnigare, ha ha.
En ledig dag fick vi besök av Snörpans lärarinna och hennes två pojkar. Det blev en mycket lyckad dag med picknick på vår medelhavsliknande strand. En massa lek för ungarna och en hel del pladdrande för oss vuxna.
" Ni stora bara pratar och pratar hela tiden när ni träffas. Jag ska aldrig bli så där tråkig när jag blir vuxen! " Fnös Snörpan föraktfullt häromdagen. :)
Jag minns så väl hur jag själv tänkte i liknande banor som barn. Jag förundrades över hur konstigt och trist det verkade vara att vara vuxen. Jag kunde inte förstå att de aldrig lekte och knappt ens umgicks med sina vänner. För de flesta verkade det räcka att tala i telefon med varandra en gång i veckan och skratta gott åt gamla tider. Suck.
Jag har säkert skrytigt om det förut, men vårt tillhåll är verkligen jordens bästa! Långgrunt och med kokheta sandbankar, fantastisk vy och total avsaknad av strandraggare och annat spännigt pack. Här är man totalt ensam och harmonisk. Bara att släppa valkarna fria.
Dundra fram över stranden med de gamla handväskorna ( som en underbar vårdtagare brukar kalla dem ) fladdrandes, skulle man kunna göra om man så ville. Ingen ser, förutom en och annan björn eller järv!
Mina små ociviliserade skogsbarn till rumpnissar, och de mer världsvana badbyxepojkarna, på grodjakt.
Snörpans lärarinna, tillika min vän, har också en brunbränd lintott. Jag tycker om den här bilden för de vackra kontrasternas skull, och för att den säger så mycket om personerna på den.
Lillnöffe är förvillande lik sin bästis som går på samma dagisavdelning, både till sätt ( pust ) och utseende.
Jag vet ju att jag själv också hade sådana färger som barn om sommarn; kritvitt och pepparkaksbrunt.
Och min käre far kallades i sin tur, av ännu inte helt klar andledning, för " Kritnegern från Krylbo" när han var liten knodd på fyrtiotalet. (Jag måste forska bättre i det där, inte fanken kom ju han från Krylbo, men det kanske låg så bra i munnen?)
Ja, och på jobbet går det bara bra.
"Fina fisken!" kan jag svara ibland när någon kollega frågar hur det är, och det svaret förstärker nog deras djupt rotade fördomar mot oss Stockhomare en aning. Tydligen används inte sådant uttryck här. Konstigt prat.
Men jag får även annars ibland känna mig som en riktig söderkis, då jag inom arbetet besöker " Stockholmskan" i grannbyn.
Hon är född i huset hon nu bor i, men flyttade till huvudstaden som tonåring för att få utbildning och arbete. Hon säger själv att hon är Stockholmska i själ och hjärta och myser riktigt när jag kommer och knackar på. "Åh, nu kan vi snacka du å ja! " Och så pratar vi om allt det braiga med storstan, allt det vi saknar och försakat, medan jag värmer mat åt henne och stökar på i stugan.
Annars tycker de flesta jag besöker att det är märkligt och kanske en smula ologiskt att jag flyttat till Lillmörtsjön från Stockholm. Lillmörtsjön av alla ställen. Men just det faktumet bereder mig också många goda samtal. De känner alla till denna bortglömda lilla by och har många historier att berätta om den, många att fråga om och en del har till och med själva bott här.
"Tänk att på Lillmörtsjön var varendaste mänska snäller å gohjärtad! " Utbrast en dam som körde mjölkannor och skolbussen här då det begav sig. "ho var liksom ett annat slags fölk." Det är väl bara att hoppas att jag smittas av den andan.
Att jag ärver Lillmörtsjöns invånares björnstyrka och salighet och allt vad det annars talas om. För tydligen så mättade kvinnorna här fjorton hungriga munnar med sitt slit i skogen och med djuren , medan de födde barn i parti och minut och torkade snor på desamme. Uppå det var de generösa och medkännande, men kanske viktigast av allt ; redigt folk.
Att vara redig är av stor vikt och jag märker att jag själv också börjat tycka det!
Jag skulle kunna gå på i en evighet om arbetet på hemvården. Det finns så mycket att berätta, jag får vara med om så mycket annorlunda och mestadels skoj, som jag skulle vilja dela med er. Men jag skriver ju litet på sidan av också, och har faktiskt så smått börjat ha med mig kameran till jobbet. De som vill , blir fotade, och jag undrar om jag inte kommer att bli tvungen att påbörja ett nytt stort projekt med materialet.:)
Men jag vill säga att det är en fantastika känsla detta, att komma hem om kvällen och känna att jag verkligen gjort en insats. Att jag betytt något för någon idag, och att jag verkligen har varit till någons hjälp.
Jag berörs så mycket av de jag möter, på alla sätt och vis, och jag vet att jag i min tur berör dem. Varje kväll summerar jag min arbetsdag och går igenom den grundligt. Alla jag mött finns med mig då, men oftast finns någon eller några där som stannar ännu ett tag i mitt medvetande innan jag somnar in för natten. Det är så mycket känslor i detta yrke, jag har svårt att hantera dem ibland!
Nej, om jag skulle välja nåt flott att spela som avslutning.....( Ni kommer nog få höra mig gå på om jobbet i kommande inlägg.)
Jag har verkligen fortfarnade inte kommit ur " I´m on fire" bubblan, jag vill spela den mest hela tiden. Men det har jag ju redan gjort för er, och så även Solomon Burke´s " Cry to me" som aldrig går ur.
Men vi drar väl till med Elvis då. " Don´t " får det bli, som jag gillar hemskt mycket. Så fulländad med de där "Doowooparna" i bakgrunden och partierna där han drar på så braxerna spricker.
www.youtube.com/watch?v=ajKWC5fg-0M
Egentligen borde jag väl hylla Michael Jackson i afton. För även om jag aldrig varit någon fanatisk beundrare av honom, så tycker jag ju att det är hemskt tragiskt och sorglit att han gått ur tiden. Ja, jag blev faktikt riktigt chokad då jag hörde om det på radion i morse.
Han som skulle ligga i sin lilla syrgaskammare tillsammans med sin kära apa Bubbles, tills han blev trehundra år eller äldre. Hade jag kallt räknat med.
Mycket abrupt och tråkigt slut. Kan bara ana vad som snart kommer att börja skrivas om honom. Tänk er själva hans barns, föredetta fruars, och sekreterares memoarer! Kommer ni att kunna motstå dem? Det vete håken om jag kommer att kunna det. Den mannen har verkligen faschinerat och förbryllat en hel värld bra länge.
Och nu råder stor sorg över världen, med all rätt. Man kan ju inte annat än räkna honom som en av de största.
Säkerligen kommer han att ligga på samma dammiga och hyllade hylla som Monroe, Elvis, Hendrix, Sinatra och enstaka fler som du måste anses vara retarderad för att inte veta vilka de var. Så småningom kommer säkerligen Madonna att ligga där också, men sedan kan jag inte komma på några fler nu levande som kan tänkas kvala in där....
Kan ni?
Annat som Lilla Hoppsan ärvt av sin mor, förutom sin stela dans; den goda smaken för Marabou mjölkchoklad, kalamataoliver och Dr Pepper.Icke att förglömma, visst brås han på mig; han sitter gärna ensam på trappan och lyssnar på fåglar och filosoferar. :)
Nej nu ska här vattnas då solen just gått ner. Kryddland och mig.
Hej påre.
Några bilder utan sol.
Det var ju skolavslutning i kyrkan för Storsnörpan igår.
Nu är hon ingen ettagluttare längre, konstigt nog.
Jag kan aldrig vänja mig vid att tiden rusar fram så fort som den gör. Man tror det verkligen inte, inser det inte, men man ser det på barnen.
Och det känns i hjärtat då, vill jag lova.
Det kniper hårt, hårt, när jag liksom vaknar upp och ser på dem med nya ögon. Ser på dem i deras fulla längd och förstår att de inte är så små och nära som jag tagit för givet att de alltid skall vara.
Det är svårt att ta till sig detta, att de inte alltid kommer att förbli dem de är idag. Att livet inte alltid kommer att vara så här.
Svårt att se framför mig hur de skall formas och leva sina egna liv allt mer och mer....
Instinktivt vill jag ju stanna tiden. Instinktivt vet jag att den bästa tiden är nu. Att det är viktigt att ta vara på den.
Uppallad framför en syrén tillsammans med sin bästis.
Efter rektorns avslutningstal och en stunds frenetiskt letande efter pojkarna i den stora folkmassan ute på kyrkbacken, for vi hem till berget och åt lasagne med min mormor och morfar som kom på besök. Mormor och Snörpan gjorde en fin sommartårta av maräng och grädde, och vi åt tills det stod ur öronen på oss.
Så promenerade vi i kvällningen, någon sol såg vi knappt till, det var rätt många dagar sedan sist, tyvärr.
Just det känns ju litet trist, en skolavslutning borde ju per automatik innehålla strålande solsken, kan man tycka.
Men vi var nog rätt nöjda ändå, allihop.
Till och med arga Lillnöffe åt med god aptit.
Vackert blomster hade vi i alla fall.
Idag har varit en regnig och lugn lördag. Pojkarna for till leklandet nere i Sundsvall med sambon, medan jag och Snörpan mest latade oss. Vi gjorde en insats och sådde gräsfrö ute på de kala plättarna, men låg sedan på sängen och läste ett bra tag. Nu har Snörpans bästis just kommit och skall stanna över natten, och de försvann snabbt ut i regnet på små äventyr.
Snörpan vill minsann bli fotograf! Här har hon förevigat en slö mamma.
För egen del hoppas jag på en fortsatt harmonisk afton. Det ligger en brie i kylskåpet och kanske, kanske orkar jag hålla mig vaken för en film med sambon ikväll. Men då skall det vara något riktigt bra också.
Jag är inget riktigt Springsteen- fan, kvällens låtval bevisar säkert det. Men jag har börjat intressera mig mer och mer för honom, och just denna lyssnade jag och Snörpan på i bilen tidigare idag.
Mycket mysigt, men hög volym och regnstrimmiga vindrutor.
Jag blir liksom litet sömnig och dov av den, men får ändå en stark längtan till någonstans.
Kan inte säga vart, men någonstans dammigt, rökigt och helt annat. Långt borta och totalt annorlunda...
Vad känner ni när ni hör "I´m on fire" ? ( Min stora storasyster som är Sveriges största Springstee-fan får kanske lov att tipsa mig om några fler godbitar. Just nu är det mest denna och "Dancing in the dark " som jag lyssnar på.)
www.youtube.com/watch?v=xzQvGz6_fvA&feature=related
I morgon skall jag ägna litet sliptid åt min senaste lilla älskling, denna fantastiska gamla skolbänk. Dubbel!
Innan jag far till en vän och sörplar kaffe och klappar hästar , samt blir snuttad om fingrarna av nya vingliga kalvar. :)
Ps. Ni gör väl mig den tjänsten att ni verkligen lyssnar igenom låtarna jag lägger upp? Drar upp volymen ordentligt och i alla fall ger dem en chans?
Nu är hon ingen ettagluttare längre, konstigt nog.
Jag kan aldrig vänja mig vid att tiden rusar fram så fort som den gör. Man tror det verkligen inte, inser det inte, men man ser det på barnen.
Och det känns i hjärtat då, vill jag lova.
Det kniper hårt, hårt, när jag liksom vaknar upp och ser på dem med nya ögon. Ser på dem i deras fulla längd och förstår att de inte är så små och nära som jag tagit för givet att de alltid skall vara.
Det är svårt att ta till sig detta, att de inte alltid kommer att förbli dem de är idag. Att livet inte alltid kommer att vara så här.
Svårt att se framför mig hur de skall formas och leva sina egna liv allt mer och mer....
Instinktivt vill jag ju stanna tiden. Instinktivt vet jag att den bästa tiden är nu. Att det är viktigt att ta vara på den.
Uppallad framför en syrén tillsammans med sin bästis.
Efter rektorns avslutningstal och en stunds frenetiskt letande efter pojkarna i den stora folkmassan ute på kyrkbacken, for vi hem till berget och åt lasagne med min mormor och morfar som kom på besök. Mormor och Snörpan gjorde en fin sommartårta av maräng och grädde, och vi åt tills det stod ur öronen på oss.
Så promenerade vi i kvällningen, någon sol såg vi knappt till, det var rätt många dagar sedan sist, tyvärr.
Just det känns ju litet trist, en skolavslutning borde ju per automatik innehålla strålande solsken, kan man tycka.
Men vi var nog rätt nöjda ändå, allihop.
Till och med arga Lillnöffe åt med god aptit.
Vackert blomster hade vi i alla fall.
Idag har varit en regnig och lugn lördag. Pojkarna for till leklandet nere i Sundsvall med sambon, medan jag och Snörpan mest latade oss. Vi gjorde en insats och sådde gräsfrö ute på de kala plättarna, men låg sedan på sängen och läste ett bra tag. Nu har Snörpans bästis just kommit och skall stanna över natten, och de försvann snabbt ut i regnet på små äventyr.
Snörpan vill minsann bli fotograf! Här har hon förevigat en slö mamma.
För egen del hoppas jag på en fortsatt harmonisk afton. Det ligger en brie i kylskåpet och kanske, kanske orkar jag hålla mig vaken för en film med sambon ikväll. Men då skall det vara något riktigt bra också.
Jag är inget riktigt Springsteen- fan, kvällens låtval bevisar säkert det. Men jag har börjat intressera mig mer och mer för honom, och just denna lyssnade jag och Snörpan på i bilen tidigare idag.
Mycket mysigt, men hög volym och regnstrimmiga vindrutor.
Jag blir liksom litet sömnig och dov av den, men får ändå en stark längtan till någonstans.
Kan inte säga vart, men någonstans dammigt, rökigt och helt annat. Långt borta och totalt annorlunda...
Vad känner ni när ni hör "I´m on fire" ? ( Min stora storasyster som är Sveriges största Springstee-fan får kanske lov att tipsa mig om några fler godbitar. Just nu är det mest denna och "Dancing in the dark " som jag lyssnar på.)
www.youtube.com/watch?v=xzQvGz6_fvA&feature=related
I morgon skall jag ägna litet sliptid åt min senaste lilla älskling, denna fantastiska gamla skolbänk. Dubbel!
Innan jag far till en vän och sörplar kaffe och klappar hästar , samt blir snuttad om fingrarna av nya vingliga kalvar. :)
Ps. Ni gör väl mig den tjänsten att ni verkligen lyssnar igenom låtarna jag lägger upp? Drar upp volymen ordentligt och i alla fall ger dem en chans?
Vilket vädur...
Åh hej, vad det regnar här...
Strilar i takrännorna och det passar mitt humör alldeles utmärkt.
Vid en regnig promenad är det inte så dumt att kura under regnskyddet i vagnen.
Mina kära gäster, pappa och faster, åkte hem i morse, så det känns litet trist just nu.
Det har varit fina dagar, särskilt roligt var det ju förstås att faster som aldrig varit här förut fick se hur vi har det.
Pappsen har fixat och donat i huset och på gården som vanligt.
Nu har vi ett nytt och fint spegelskåp med tillhörande tvättkommod på toaletten där uppe, där det förut läckte och konstant var stopp i de gamla rören. Ute har jag fått fler odlingsland och alla gropar och håligheter efter grävmaskinens framfart i höstas är fyllda och redo för nytt gräsfrö.
Fina presenter hade de med sig tilll trollen också.
Faster och jag har snokat på loppis och varit på tupperwareparty hos min vän nere i byn.
Det var mitt första någonsin ( hur det nu kan vara möjligt, det har ju funnits i årtionden och blivit en minst sagt väsentlig del av det svenska folkhemmet!) och själva tupperware'andet var snabbt avklarat och fikabordet äntrat. Där satt vi i flera timmar, avhandlade livet och döden, föräldraskapets vedermödor, andlighet, spökerier och allehanda intressanta ämnen.
Saknar redan jättemycket!
Jag har egentligen inte mycket annat att rapportera.
Jag är ledig ännu några dagar innan arbetet börjar, och jag har väl inga direkta planer för de dagarna. Eventuellt blir det en sväng till Stina på Naggen och ett besök hos en annan vän som har kor och kalvar på grönbete hemma hos sig just nu. Tänkte att barnen skulle uppskatta att få träffa dem och hennes hästar. Så funderar jag på att haka på några timmars meditation som en bekant kör i en grupp, men måste tittare nogare på schemat innan jag bestämmer om det...
Nej, annars är jag en smula dyster som sagt, tänkte gå ner i källaren och måla litet på ett gammalt skrivbord eller nåt.
Surar också för att det skall vara så förbaskat omständigt att lägga upp bilder här på bloggen. :-(
För det första tar det ju sådan evinnerlig tid att ladda upp dem, så är det också omöjligt att placera dem som man vill på sidan.
I mitt sista inlägg ligger bilderna huller som buller fast jag ju anpassat dem och placerat dem ordentligt i utkastet innan publicering. Fattar inte varför det inte skall funka.. Inte heller har det justerats fast jag varit inne efteråt och gjort om det.
Kanske borde jag testa något annat bloggställe, men jag är ju litet bekväm och lat av mig, så jag drar mig en smula för det.
Svårt att fota alla tre tillsammans nuförtiden.
Lilla Hoppsan är helt klart det enklaste och tacksammaste fotoobjektet.
Storsnörpan är svår att fånga på bild, man får passa på när hon drömmer sig bort...
Nu verkar det vara dags för fyraårstrotset, eller kanske femårs,för den här herr´n.
Åh, har inte alla åldrar sin charm?
Pojkarna vinkade farväl i morse.
Strilar i takrännorna och det passar mitt humör alldeles utmärkt.
Vid en regnig promenad är det inte så dumt att kura under regnskyddet i vagnen.
Mina kära gäster, pappa och faster, åkte hem i morse, så det känns litet trist just nu.
Det har varit fina dagar, särskilt roligt var det ju förstås att faster som aldrig varit här förut fick se hur vi har det.
Pappsen har fixat och donat i huset och på gården som vanligt.
Nu har vi ett nytt och fint spegelskåp med tillhörande tvättkommod på toaletten där uppe, där det förut läckte och konstant var stopp i de gamla rören. Ute har jag fått fler odlingsland och alla gropar och håligheter efter grävmaskinens framfart i höstas är fyllda och redo för nytt gräsfrö.
Fina presenter hade de med sig tilll trollen också.
Faster och jag har snokat på loppis och varit på tupperwareparty hos min vän nere i byn.
Det var mitt första någonsin ( hur det nu kan vara möjligt, det har ju funnits i årtionden och blivit en minst sagt väsentlig del av det svenska folkhemmet!) och själva tupperware'andet var snabbt avklarat och fikabordet äntrat. Där satt vi i flera timmar, avhandlade livet och döden, föräldraskapets vedermödor, andlighet, spökerier och allehanda intressanta ämnen.
Saknar redan jättemycket!
Jag har egentligen inte mycket annat att rapportera.
Jag är ledig ännu några dagar innan arbetet börjar, och jag har väl inga direkta planer för de dagarna. Eventuellt blir det en sväng till Stina på Naggen och ett besök hos en annan vän som har kor och kalvar på grönbete hemma hos sig just nu. Tänkte att barnen skulle uppskatta att få träffa dem och hennes hästar. Så funderar jag på att haka på några timmars meditation som en bekant kör i en grupp, men måste tittare nogare på schemat innan jag bestämmer om det...
Nej, annars är jag en smula dyster som sagt, tänkte gå ner i källaren och måla litet på ett gammalt skrivbord eller nåt.
Surar också för att det skall vara så förbaskat omständigt att lägga upp bilder här på bloggen. :-(
För det första tar det ju sådan evinnerlig tid att ladda upp dem, så är det också omöjligt att placera dem som man vill på sidan.
I mitt sista inlägg ligger bilderna huller som buller fast jag ju anpassat dem och placerat dem ordentligt i utkastet innan publicering. Fattar inte varför det inte skall funka.. Inte heller har det justerats fast jag varit inne efteråt och gjort om det.
Kanske borde jag testa något annat bloggställe, men jag är ju litet bekväm och lat av mig, så jag drar mig en smula för det.
Svårt att fota alla tre tillsammans nuförtiden.
Lilla Hoppsan är helt klart det enklaste och tacksammaste fotoobjektet.
Storsnörpan är svår att fånga på bild, man får passa på när hon drömmer sig bort...
Nu verkar det vara dags för fyraårstrotset, eller kanske femårs,för den här herr´n.
Åh, har inte alla åldrar sin charm?
Pojkarna vinkade farväl i morse.
Bara helt snabbt;
Lilla Hoppsan
Det har inte blivit någon ledighet än för mig, jag har nämligen gått på inskolning några dagar denna vecka.
Träffat arbetskamrater och lärt mig allt det praktiska med listor, koder, handdatorer, larm, delegationer och rapporter.
Så har jag gått brevid, eller snarare åkt, förresten, på turerna hem till vårdtagarna.
Än så länge är jag mycket glad och nöjd. Tycker att det visst kan kännas litet hektiskt ibland , och inser att mitt största problem i det här yrket kommer att vara just detta att avsluta samtal. Säga adjö och skynda vidare till nästa ställe.
Och visst finns det annat som känns svårt redan nu;
att inte tappa fattningen och börja gråta när en nittioårig, sängliggande och okontaktbar kvinna plötsligt ropar högt och desperat efter sin mor,eller än värre; tror att jag är hennes mor...
Att inte tappa fattningen och börja gråta i det sotsvarta köket i en liten,liten veddeldad skogsstuga, där en så fin farbror med både svångrem och hängslen sitter ensam om dagarna vid köksbordet och doftar på syrenerna han tagit in från trädgården...
Att inte tappa fattningen och börja gråta medan jag matar en skruttig, av värk förvriden gubbe. Ropar högt i hans döva öron och tvättar hans krokiga händer, de som en gång varit stora kraftiga nävar och arbetat hårt i skogarna. Kanske ömt smekt ibland. De som idag inte kan hålla i en sked eller ens föra en penna över korsordsrutorna.
Det är också svårt att behålla lugnet och veta råd när den största schäfern jag någonsin sett står på vakt utanför huset jag skall in i, skäller som en rasande och har en kedja så lång att han visst når fram till mig där jag kommer med matleverans. ( Den här gången nöjde han sig med att ställa sig raklång med tassarna på mina axlar i sin fulla tyngd som jag knappt orkade bära. Men nästa gång är det jag som ser till att ha en korvbit att distrahera med, i fickan.)
Ja, det blir många känslor och tankar, jag antar att det är därför arbetet anses så slitigt och krävande.
Men jag tror verkligen att jag kommer att trivas med dessa alla olika människor.
Så är det ju heller inte alla som är sorgsna och trötta, många är glada och nyfikna, fortfarande engagerade i livet och världen. Litet extra roligt är det att vi har väldigt många vårdtagare som är mellan nittiofem och hundrafem år gamla.
Som ännu är relativt pigga och klara och kapabla att bo hemma!
Nej, nu är det dags att göra mig och pojkarna i ordning. Jag skall ha ett sista inskolningpass, med start klockan två. Sedan är jag förhoppningsvis redo att själv ta mig an uppdragen.
Lämnar helt apropå några bilder från hemmet. Bara sådär.
Ungarnas fina förkläden, min nya, fina IKEA korg och en liten vrå i lekrummet.
En rolig liten flaska från loppis, det svarta skåpet och wall of fame i trappuppgången.
