SKRIVLUST

Jag jobbar heltid i skolan i maj, och har verkligen varken tid eller ork för mycket annat.
Om jag skall vara alldeles ärlig har jag dessutom tappat bloggentusiasmen.
Kan inte komma på något väsentligt alls att skriva.
Här  klistrar jag in några bilder från senaste månaden, mycket mer blir det inte idag, tyvärr.

                         

                        Hos mormor och morfar i Sundsvall blev det promenad och grodjakt.
                                         Fick träffa morbror med fru från Bollnäs också.

                                                    



              
                            

                    Äntligen är det isfritt på favoritstället, och det har fiskats en del. Och slängts tillbaka.


                                                  
                  
                                
                          

                                  
 
Som sig bör så här års håller jag till i trädgården lediga stunder. Har svårt att slita mig från allt som behövs göras där, vill inte in om kvällarna.    

                             
                           
                                                           Hängmattan är på plats

                                       
                                
                                   

                             

Försöker då och då göra något inlägg, men internetuppkopplingen tillåter det inte. Jag avbryts och kopplas ner tills jag försiktigt och långsamt stänger datorskåpet. Sakta går till köket och läser en bok,anstränger mig hårt för att inte ge efter för impulserna som säger åt mig att dunka tangentbordet sönder och samman, kasta ut skärmen genom fönstret och stampa på burken. Det skulle nog inte kännas bättre..
Ja, vi får väl se om detta går iväg.

Dagarna har sin gilla gång här på berget.Det våras allt mer, skogen sjuder av liv. Än är det för kallt att inta frukost på farstutrappan om mornarna, i stället sitter jag  i köket som badar i sol just då. Lyssnar på fåglarnas rasande, näst intill öronbedövande sång.



Tydligen har det bildats en ny vargflock uppåt skogen till. Spår har säkrats åtta kilometer härifrån,vilket gör mig glad. Här finns ju ingen boskpap att vara rädd om, så här kan de gott få leva tycker jag.
 Visserligen har vi ju hundar i byn, men när det nu finns så mycket byten i skogarna lär vi ju inte få se några vargar i närheten av oss.
Kanske tycker folk häromkring att jag har en litet väl romantisk bild av varg, björn och annat storvilt. Ibland får jag för mig att jag som nollåtta inte har rätt att tycka och tänka i frågan. Men det gör jag ju naturligtvis ändå.
Jag riktigt häpnar när jag hör hur många norrlänningar resonerar i frågan.
 I stället för att vara stolta över att ha ett rikt och naturligt djurliv verkar en del vilja utrota allt levande i skogen. Förutom den kvoten älg de själva skjuter om hösten förstås.
Särskilt de som bor i skogen, de som med största sannolikhet själva valt att bosätta sig där, verkar hata de vilda allra mest! Många utav de gamla jag besökte inom hemtjänsten i somras hade rent hårresande åsikter. En trodde på fullaste allvar att lodjur ligger i trädkronorna och bara väntar på att få överfalla första bästa människa som går förbi. En annan påstår att det på hans tid inte alls var ovanligt att "vargen kom till byn och hämtade småbarn eller att en flock tog skogsarbetare".
 Han måtte då ha varit född på 1700 talet, eftersom det senaste trovärdigt dokumenterade tillfälle då en varg dödat en människa i Sverige ägde rum år 1821.  Även i övriga Europa är statistiken extremt låg. Antalet männsiskor som dödas av ilskna älgkor, getingar eller sina egna hundar är betydligt fler. Men så är man ju mest orolig för sina djur, vilket jag så klart har viss förståelse för. Men att jägare som vistas skogen inte kan räkna med ett visst svinn på sina hundar förstår jag verkligen inte. Och jag förstår inte hur man kan leva på landet och inte acceptera räv, rådjur och annat smått som "stör och äter upp tulpanerna".
Nog om detta, jag kommer med förmodligen aldrig att få se en livs levande vild varg i mitt liv, kanske ingen björn heller, men jag är ändå glad att leva så "nära" dem och i harmoni med dem.



Pappa och styvmor har varit här på snabbvisit, barnen stod i fönstret och spanade när de kom uppför backen. Den stora husbilen med alla sina lampor och lyktor påminner om ett tivoli, och ungarna beter sig alltid som om det är just vad som kommer till byn. Men lika glada som de är när gäster kommer, lika ledsna är de när gästerna far. Vi tröstas av att pappa antagligen snart kommer åter för att hjälpa oss med några bestyr här på gården.
                                        

Det har inte blivit mycket jobb i April, tyvärr, vilket föranlett stor självrannsakan och besluttagande. Jag     
har med mina urusla gamla slutbetyg från gymnasiet begett mig till vuxenskolan i Ånge för att se vad jag kan göra åt dem. Inte mycket, visade det sig när jag talade med rektorn. Hon var mycket förvånad över att jag ens fått ett slutbetyg och inte ett delat betygsdokument, som tydligen också kan delas ut och senare också ändras och förbättras. Ett slutbetyg är däremot skrivet i sten, och eftersom mitt är så dåligt kan det lika gärna brännas, tydligen. Dum som jag är hade jag tänkt mig att läsa upp ett par- tre ämnen hemifrån och samtidigt jobba i skolan. Fixa till betygen för att inom kort kunna söka mig vidare till en ordentlig utbildning, men det är alltså omöjligt. Nu har det bestämts att jag ska ta ett helår på Ålsta folkhögskola för att göra om hela betyget, med alla kärnämnen och kurser jag själv väljer.
När chocken väl lagt sig känns det faktiskt bra. Alla de ämnen jag fullständigt struntat i under skoltiden ser jag väldigt mycket fram emot att få ägna mig åt idag. Och jag inser att för att komma någonvart måste jag ju plugga heltid på skolan. Jag är i ärlighetens namn inte den självdiciplinerade typen som kan låta bli disken, tvätten eller datorn när jag sitter hemma och jobbar.
Ja, nu känns det bra och spännande, men i rektorns rum på vuxenskolan kändes det rent överdjävligt.
Jag har nog aldrig känt mig dummare och mer värdelös tidigare i mitt liv, som jag gjorde i tio minuter där.
Inte på grund av rektorn, hon var tvärtom mycket uppmuntrande och tröstade mig med att jag ju gjort så mycket annat nödvändigt och viktigt. Att jag inte tagit den spikraka vägen, utan samlat på mig livserfarenhet och haft ett rikt liv och att det ju inte var fel eller särskilt ovanligt. Hon poängterade hur bra vi har det här i Sverige, med möjligheten att förändra våra liv, studera och utvecklas om vi bara vill. Och allt hon sa är ju så sant, så sant. Jag är ju glad att jag gjort mina val i livet, att jag är jag och skulle inte vilja ändra på det. Men just då var jag bara de där betygen. Allt jag var och allt jag gjort, var ingenting. Hur hade jag överhuvudtaget kunna leva och ha ett välavlönat yrke i tio år med dessa papper i min byrålåda? För ett tag känndes det som om betyg, bra sådana, är det enda den här världen byggdes av. Vad skulle jag med ett liv till om jag inte hade betyg?
 Men äh, nu känns det bättre. Hoppfullt. 

                                        

Annars har allt varit just som vanligt. Lillnöffe har börjat träffa "förskoleklassgänget" som han snart skall slussas ihop med i skolan. De hänger i lekparken och fikar och nästa vecka blir det visst studiebesök på skolan och lunch i matan! Jag tycker att det är sorgligt och vemodigt att han redan skall börja skolan, medan han själv tjatar om hur roligt det skall bli att ha läxor, och att han helst vill ha ett lass redan under sommarlovet:)
Jag vet att han visst kommer att trivas där. Han kommer förmodligen finna sig bättre till rätta i skolan, med mer ordnade former och rutiner än vad han gjort på dagis.
Lilla Hoppsan blir alltså snart ensam på dagis, men egentligen oroar jag mig inte alls för det. Tydligen leker inte bröderna med varandra på dagis överhuvudtaget, och den där lilla går ju ihop med vem som helst.

         
                           Lilla Hoppsan har pysslat mask.


                                     
                                     Lillnöffe med vän.
  
Jag slänger in en lustig liten enkär jag fick skickat till mig av en kompis. Tycker att den var charmigt osaklig:)

Vad lägger ditt hushåll mest pengar på per månad?
Bensin - tveklöst.
Vilken hushållssyssla tycker du sämst om?
Att placera ut nytvättade kläder på respektive plats. Evighetsgöra.  Samt det mesta som har med bilarna att göra.
Respektive bäst?
Dammsuga, skulle jag tro. Har väl helt enkelt gjort det till min grej, eftersom jag gör det så ofta. Här blir det extremskitigt på väldigt kort tid och jag undrar ofta varför. Andra verkar inte ha det så. Här dammsugs det åtminstone varannan dag på nedervåningen.
Har du någon hobby och hur mycket tid och pengar lägger du på den?
Nja, att läsa, är det en hobby? I sådana fall lägger jag ungefär hundrafemtio kronor i månaden på det, brukar köpa ettt lass pocket på Adlibris för trehundra varannan månad. Annars är det väl en hobby att härja med gamla möbler som jag gör, om pengar och plats finns. Vilket det ju iofs sällan gör. Att fika med vänner är väl en hobby om någon?
Prenumererar du på någonting?
Har just avslutat två tidningsprenumereringar för att sanera utgifterna i möjligaste mån. " Illustrerad vetenskap" har jag haft av och till i många år, den kommer jag att ta upp igen när ekonomin tillåter. "Allt i hemmet" klarar jag mig bra utan, då det ena numret är det andra likt. Nästa gång blir det nog "Klassiska hem & antik" för inredningsintresset.
Vad lyssnade du på som fjortonåring, som du inte lyssnar på idag?
Det mesta är sig likt med min musiksmak. Det är Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Jimi Hendrix, Janis Joplin o co. för hela slanten. Fast techno bär mig starkt emot nuförtiden. Inte för att jag lyssnade så mycket hemma, men ravekulturen var ny och väldigt stark då jag var i den åldern, och ravefesterna många.
 Det var väl också ungefär då jag upptäckte Oum Kalthoum, vilken jag inte lyssnat på i vuxen ålder.
www.youtube.com/watch?v=YeoF74Vu180 
Egyptens nationalhelgon får man väl kalla henne. Rotade fram denna "Enta Omri" som var min personliga favorit. ( Hittade ingen annan version, i denna finns Oum själv knappt med förän på slutet)
"Röda bönorna" och "Nationalteatern" blir inte spelade så ofta nuförti´n . Den senare har Snörpan tagit över och smugglat med sig till skolan där hon spelat den på klassens timme. Vet inte riktigt om jag ska vara stolt eller skämmas ögonen ur mig.  Den här är tydligen favoriten, även om Speedy Gonzales också går varm. www.youtube.com/watch?v=GvguWb_l6-U 

 

Är du vuxen?
Ja, jag antar det. Fast det är bara ibland jag känner mig så. Exempelvis när jag tar kaffet med mig i termoskoppen om mornarna och på väg till dagis rattar in dagens eko på P1. Just ekot´s signatur får mig att känna mig väldigt vuxen och allvarlig. Annars känner jag mig rätt omogen och jämnfört med andra trebarnsmammor med hus och sambo och allt vad det innebär, näst intill efterbliven. Som om jag är den enda trettioåringen som ringer till pappa när det krisar, eller lägger sig och gråter under täcket när det blir för mycket.
Vad gör dig avundsjuk?
Pengar kan göra mig våldsamt avundsjuk. När jag hör att någon vunnit fantasisummor på spel har jag ångest en hel natt. ;-) Kan inte sluta fundera på hur mitt liv skulle se ut om jag var ekonomiskt oberoende. Men i grund och botten vet jag ju mycket väl att pengar inte är allt. Att även rika människor har bekymmer och är lika dödliga som oss andra. Så blir jag avundsjuk (OBS. inte missunnsam) när jag träffar folk som gör och lever precis som de vill.
Vad gör dig irriterad och ledsen?
Huva, ganska mycket, faktiskt. Exempelvis telefonköer, viss långsam och pretantiös byråkrati. Trångsynta,dumma och inbecilla människor som får härja fritt och föra över sina sunkiga gamla åsikter och värderingar på sina barn.
Vad gör du när du är ledsen och arg?
Mest ingenting. Går undan och grinar en skvätt. Sällan eller aldrig blir jag högljudd och bråkig. Konflikträdd diplomat som jag är behåller jag alltid fattningen, säger lungt min mening eller undviker så långt som möjligt att bli arg. ( Allt det här gäller förstås inte i förhållande till mina barn. De kan jag av någon konstig anledning gorma och gapa åt närhelst jag finner det nödvändigt)
Vad gör dig glad?
Litet vad som helst. Snyggt väder, en tallrikshylla för 40 spänn på Erikshjälpen, ungar som håller sams, nystädad bil. Jag är inte kräsen, jag.
Är du nöjd med din kropp?
Ja, den duger gott som den är. Klart att jag önskar mig något kilo mindre i påsen kring midjan ibland, men jag har nog slutat noja för hur jag ser ut. Inte slutat bry mig, jag vill gärna vara fin, förstås, men accepterat mig själv.
Berätta något konstigt om dig själv 
Vad är konstigt? Kanske att jag med jämna mellanrum går in på P2´s hemsida, klickar mig fram till P2-fågeln och lyssnar på Storlommen. Det lätet ger mig gåshud. Vackert och läskigt och otäckt på en och samma gång. Weird, huh?

                      
                                                  Fina 

                                               
                                                  
                                     Orgel o kaffekopp hos J i det gamla baptistkapellet.

Nej, det var nog alles, hörni. Nu ska jag snart få besök av min kusin och hennes barn. Snörpan bakar just en chokladkaka och jag kanske skulle vispa litet grädde då?
I morgon skall jag  städa i kapellet, lämna papper på folkhögskolan samt ringa och terrorisera kommunen angående sommarjobbet jag sökt på hemvården.  

                                              
   

                                                               











  

                                

Ibland stressas jag enormt av lov. Tänker att barnen måste få göra något utöver det vanliga, att vi måste aktivera dem 
och bara ha skoj, skoj, skoj hela dagarna lång. Fast självklart inser jag att något sådant vore omöjligt. Och dessutom dumt och onödigt.
Jag är väl medveten om att det oftast är vi vuxna som ställer på tok för höga krav på oss själva, sätter ribbor alldeles för högt.
Slår knut på varandra, för att vi fått för oss att barnen vill ha det så. 
 
Här hemma har vi helt enkelt inte råd med större lovarrangemang just nu. 
Hade vi vettig ekonomi skulle vi kanske sett en bio, åkt till lekborgen, gått på äventyrbad eller något liknande,
men just nu går det bara inte. 
Det är trist, visst, men bara att gilla läget. Och ändå rätt skönt, när man väl accepterat situationen och bara är ledig.
Utan krav. Det blev en skotertur och korvgrillning i stället. Bad på vanliga simhallen, övernattning hos kompisar, middagsgäster
och en kortare cykeltur.( Bara att få ta ut cykeln på premiärtur är en stor händelse!)
Och det går ju alldeles utmärkt det med. Barnen har inte sagt ett knyst om att de önskat sig ett mer livat lov.

Arbetslös som jag ju är har jag varit hemma med dem hela veckan. Tur i oturen, annars har man ju dåligt samvete för det också;
att ungarna går på dagis när alla andras verkar ha ledigt. Jag fattar verkligen inte hur folk gör för att få ihop alla dessa lediga lov.
Om man utgår från att de flesta föräldrar har de sedvanliga fem semesterveckorna att ta ut per år, kan det ju omöjligt fungera.
Det är ju påsk, sport, jul, höst och sommarlov att pussla med, hur räcker semestern till?
Nåja, många har väl släktingar som rycker in och en del större barn får väl snällt passa sina syskon en del dagar.
Men vore det verkligen så otäckt med fritids?


Vi är nog rätt nöjda i alla fall. Vi som haft besök och allt. 
Som vanligt var det riktigt tomt och ledsamt när syster och co. väl for hem.
Det blir gråtmilt ett tag efteråt, och jag undrar vad fanken jag håller på med, som bor så jäkla långt ifrån dem.
Snörpan tröstade mig litet och drog igång ett bullbak för att skingra tankarna, i måndags när de for.

                                        
                                   Tjo, va de va livat i holken i lördags, moster hon fastna me foten i snön.
                                      
  
                                                                              



                                                 

         Systers minsta har osannolikt väl inövade Michael Jackson moves för sig när det dansas.
                                              Till och med Snörpan häpnade.

                                                                   

Som vanligt har jag tagit alldeles för få bilder. Måste bero på att vi ju helt enkelt inte har tid för sådant när vi ses:)
Saknar dem allihop och har svårt att föreställa mig att det skall hinna bli sommar innan vi ses igen.




Fy, vad det rycker i resetarmen så här framåt vårkanten. Några stora utsvävningar vågar jag inte drömma om,
inga Gaudí byggnader eller beduinläger, inga transsibiriska järnvägsvagnar eller ens en rauk.
Men kanske, kanske en blixtvisit i större svensk stad för att träffa sådana man saknat länge?

Från Alfa-kassan hörs intet nytt, inte ens mitt ihärdiga tjat tycks påskynda några som helst belut. 
Jag vet att jag har rätt till någon sorts ersättning, och att jag skickat alla de miljoner handlingar, papper och dokument
som kan tänkas behövas, men jag kan aldrig få några direkta svar från handläggarna. Jag är så utled på alltihop och kan inte
fatta varför det skall behöva vara så här. Antagligen ränknar man kallt med att de sökande arbetslösa skall tappa orken och bara ge fan i 
att bråka om ersättning. Jag förstår att många gör det.
Men jag har ju hållt på i ett halvår snart, och vägrar ännu att ge upp.
Inte mycket till val har jag heller, för den delen. Visst får jag några slantar från kommunen när jag jobbar i skolan, men de är inte många.
(Fårvånansvärt få, faktiskt, jag har alltid hört att lärarvikarier ju tjänar så bra)
Hela situationen är ohållbar. Allting påverkas och jag vet att jag måste komma på något snart.
Måste fixa det här.

  
                                                                     
                                             


                                  
                                             

                               
                             


                                                        

                            



Här är dimmigt, töigt och rätt trist idag, skärtorsdag. Lillnöffe satt i fönstret och bekymrade sig för hur påskkärringarna skulle hitta till blåkulla i detta väder. Och än värre; hur ska kusinerna ta sig fram?! :)

Ikväll kommer ju Märstagänget, så inte ens fulväder biter på mig idag.
Dock har jag en hel del att fixa, varpå det inte blir många rader skrivna här nu.
När det vankas besök får jag äntligen ändan ur vagnen och gör allt det det där jag annars skjuter upp till senare tillfällen. ( Grundmåla källarväggarna, borra upp hyllplan i badrummet, spackla och måla över gamla 
håligheter, tvätta soffan, osv. osv) När man väntar kära gäster går allt sådant som en dans. 

Ville bara sända en hälsning och önska er alla en härlig påsk. Vi hoppas väl på solsken och "goväder" som det heter här i Norrland.  
Återkommer med påskbilder nästa vecka.             


                     
Snörpan är så stolt över sina egna vackra fräknar och tyckte att det var bra onödigt att måla på extra.
                                              Därav den något uppgivna blicken:)



P.S. Glöm nu inte att det ju är första april idag. Själv stod jag yrvaket och tappade upp vatten i dunkar klockan sju i morse, eftersom min käre granne ringt och meddelat att strömmen skulle stängas av under dagen! Som jag suckade och morrade ("mitt i påskhelgen!") innan han några timmar senare ringde och avslöjade skämtet....

www.youtube.com/watch?v=MWCyaDxcdPo

Och jag som lovade att jag snart skulle höra av mig! 
Men nej, vi har fortfarande inget internet.
Oändligt länge har vi nu väntat på att Icenet skall få in antennen vi behöver i lagret igen. En del av paketet vi beställt har dykt upp, men det viktigaste har varit restnoterat. Dessförinnan hade företaget lyckats radera alla sina beställningar, det ni!
Jag tror att det är närmare en månad sedan jag sist skrev. Sedan jag sist befann mig i cyberrymden överhuvudtaget.
Ni kan tro att jag har mycket att ta ikapp, bloggar att läsa, mail att skriva, tidningar att läsa...
Men först av all rapporterar jag naturligtvis till Er, mina kära :)

Det har inte varit helt oangenämt att vara utan dator, skall jag säga. Jag har läst staplar med bra böcker, organiserat källarförråden mycket noggrant och rensat skåp och garderober pedantiskt. Så även om jag ibland känt mig frustrerad och tvingats erkänna att jag nog är långt mer beroende av internet än jag kunnat tro, så har jag fått en del nyttigt gjort.

                                               
  
                                     

Nu är ju mars månad rätt snart slut, och jag förväntar mig mer sol och värme av april, även om jag är mycket väl medveten om att man ju inget kan kräva av vårt nyckfulla klimat. Men jag tycker nog att det varit snålt med sol.
Det har varit någotsånär milt om dagarna, och skaren som bildas under natten är härlig och stark nog att åka spark på. Snörpan har i alla fall lärt sig att åka slalom och jag har åkt en del långfärds. Sambon har roat sig och barnen med skoteråkning och det har grillats en och annan korv de finaste dagarna.
  
                                                    
                                                                    
                                       
                        
          Jag har anglat med barnen i skolan och sambon med sina vänner på stor angeltävling.
                      Mittenbilden illustrerar rätt bra hur de tävlingarna brukar tas.

                                         
                    Kusinens minsta lilla i solen på en renfäll. Sötare unge får man leta efter.  

Det har blivit en hel del arbete för mig den senaste tiden, och jag börjar känna mig riktigt rutinerad nere på skolan. Jag har till och med lärt mig namnen på de flesta ungarna, vilket inte är så dåligt för att vara mig.  
Och ja, jag har vid det här laget "slängt ut"  både en och två bråkstakar på högstadiet. Vilket iofs inte är någon vettig lösning på problemen, men ibland ett nödvändigt ont, för att kunna hjälpa andra och låta de som sköter sig få arbetsro.
Jag trivs rätt bra i skolan, även om det hänt att jag sjunkit ner i soffan på kvällen med ett stort snyft och tänkt att jag aldrig mer skall dit. En del ungar är helt jäkla omöjliga och det kan ta ett tag att få bukt med dem. Men känslan jag erfar när det väl börjar fungera är oslagbar. Det känns riktigt, riktigt bra att få de där slarverna att fatta galoppen och lösa fler uppgifter än de gjort på hela denna termin sammantaget.
Det är med blandade känslor jag går genom korridorerna där på högstadiet. Visst minns jag hur det var att leva i den världen, vad som var viktigt då. Och jag ser att saker och ting har förändrats mycket sedan dess. Skolan i sig är ju i ständig förändring, se bara femtio år tillbaka i tiden, så inser du att det går oerhört snabbt, dessutom. Ungdomarna i sin tur, har blivit litet stöddigare och visar mindre hänsyn än vad jag tycker att vi gjorde i min högstadieklass. Och det beror ju kanske på slappa föräldrar och tuffare samhällsklimat, men också på trötta lärare utan befogenhet och pondus. Idag är det okej att sitta med fötterna på bänklocket, väga på stolen och prata i mobiltelefon i stället för att traggla franska glosor. Åtminstone är det ingenting man kan göra något åt, som lärare. Möjligtvis hota med ett IG i kursen, vad det nu kan gör för skillnad.

Jag blir litet modfälld ibland, och tycker att det finns för få ungar därute som har åsikter, framtidsvisioner och något litet uns av mognad. Jag tycker att femtonåringarna jag träffar är extremt barnsliga, och häpnas över hur litet de bryr sig.
Ja, det har ju alltid genom tiderna klagats på ungdomar, och visst är jag ju gammal och mossig, men senil är jag inte. På min tid var vi annorlunda:) 
 Som ju alla generationer är, men jag oroas litet av den här latheten och rena rama ointresset som jag tycker är karaktäristisk för dagens ungdomar.
Så är det kanske värre här på landsbygden. Här är rätt inskränkt kan jag se nu när idyllen flagnat efter två år.
I min enfald trodde jag nog att framtidsdrömmar frodas som bäst i avkrokar, att man i en småstad längtar ut i vida världen, i alla fall i tonåren. Visst skall man vara stolt över sitt ursprung och det är klart att även ungdomar kan trivas i ett mindre samhälle, men jag finner det ändå märkligt att ingen verkar vara det minsta nyfiken på resten av världen. Snarare avfärdas den här som trams.


                        

          Jag får magknip och andningssvårigheter när jag inser att det snart är dags för mina ungar
                                  att kämpa på i den där miljön.
             Det får kanske bli hemundervisning. Eller varför inte friskola på Lillmörtsjön!

                           

                           Åsikter har hon i alla fall en hel del, kan jag lova.
                                                  Om det mesta faktiskt.

                           
              Han med de svarta brunnarna börjar också ta sig ton nu när han ju blivit så stor treåring.

Någon frågade häromdagen hur det nu var med min trettioårskris, hade den blåst förbi, eller vad?
Och nja, svaret är inte helt okomplicerat. Det har gått rätt bra att ignorera den när jag jobbat och haft fullt upp med åtaganden. När jag totalrensat hjärnan i skidspåret.
Men rätt som det är dyker något övermäktigt vemod över mig och jag måste exempelvis köra in till sidan av vägen och storgråta en stund när jag hör Opus "Life is life" på radion! (Har vi inte alla minnen till den egentligen helt absurda och mycket märkliga låten?) 
Vid sådana patetiska tillfällen kan jag inse att något inte står helt rätt till, men annars känner jag mig rätt stabil.  Jag tror att jag egentligen slutat krisa och mer glidit över till att "bara" oroa mig för framtid och eventuella svåra beslut som behöver fattas. 
     
                                             
                 
                                

                            
Det skall bli krabbelurer nu, till ungarna som varit ute och samlat påskris till lilla mor.
Själv skall jag skriva matlista inför helgen, då älskade syster med familj kommer på besök. Jag längtar så att jag knappt kan bärga mig och måste småringa henne hela tiden för att kolla upp än den ena än den andra lilla triviala småsaken.
Jag klipper in en gammal Tracy Chapman också, som jag inte lyssnat till på länge. Hon är ju bara så enastående bra, och jag kan aldrig riktigt slå fast vilken av alla hennes låtar som är bäst.  Det är svårt att rangordna gamla fantastiska minnen så där, men "fast car", " talkin´ bout a revolution", " the promise" och " all that you have" ligger bra lika till. Men just idag är nog den här bäst ändå.
                                                                              
 www.youtube.com/watch?v=Ca95KaWAWM0 

                     
                                  
          Farmors krabbelurer smakar såklart inte lika gott som när hon gjorde dem. Men.

                                
                             

Vi ses väl när vi råkas,då. (håll tummarna för att vår antenn dyker upp inom snar framtid.)

Vi har fortfarande ingen ordentlig upkoppling, dessvärre. Det dröjer, av någon anledning.
Lika bra är väl det, eftersom det vore en praktisk omöjlighet att klättra runt på taket och fästa en antenn i detta väder. Vi har haft vidrig kyla här, må ni tro.
  I dag är det faktiskt bättre, bara några få minusgrader. Och tur är det, annars blev jag snart tokig! Jag är så in i märgen trött på denna kyla. På att frysa dygnet runt, till och med i sömnen. På att bilarna strejkar och skapar problem. På att barnen inte kan vara ute och leka utan måste samlas i en huttrande hög och gå varandra på nerverna.

Det krävs en hel del tålamod och uppfinningsrikedom för att få dem att hålla sams. Och framförallt engagemang. Det går inte an att ligga på sofflocket och läsa en halv dag. Nej, då blir det kalabalik, ser du.

                   

                                    De två stora får ibland nästan hållas bäst de vill i köket,
                         då har det experimenterats med milkshake och det har bakats semlor.
                                   Så visst kan det komma något gott ur ledan. 

                                                          





                        

                                           Det pysslas för brinnande livet.
        Snörpan har ju alltid varit galet kreativ, vilket äntligen tycks ha smittat av sig på åtminstone Lillnöffe. 
             Ganska plötsligt har hans skapande blommat upp, och det skall klistras och målas varenda dag. 


                                           




                         

                               Lillnöffe är så intresserad av bokstäver just nu.
                      Allt som oftast vill han sitta i den gamla skolbänken och leka skola. Ifred.


                                                   

                      Det får plats en hel drös med ungar kring den där bänken, som ni ser.
                                     Kusinens två små har varit här och lekt.      
                   
                        

Svinkalla, rastlösa dagar utan jobb i skolan, kan man ju syssla med meningsfulla saker som att exepelvis städa det kära skafferiet... Jag har ju lovat min vän Å en inspirationsbild på mitt, eftersom hon snart själv skall få ett platsbyggt i sitt kök. Så det passar väl alldeles utmärkt att lägga ut en nystädad bild?:)

             

                  Mina gamla vaxdukar som slitits och missfärgats pryder nu hyllorna i skafferit.
                     Även här syns min vurm för burkar, skålar och diverse småpryttlar. 
               Det mesta är arvegods eller gåvor, men en hel del kommer förstås från loppis också.
               Annars kan man ju ägna sig åt att rama in och hänga upp vacker konst i trapphuset,
                     om man inte har något bättre för sig.

                                     


Åh, jag undrar vad det är med mig egentligen. Bloggar om vaxduk och semlor... Jag blir nästan litet rädd för mig själv. Men jo, så här är det just nu. Så här ser vardagen ut. Jag intalar mig själv att jag inte alls gett upp, utan bara gått i ide ett slag nu. Snart, snart börjar det spira och gro här i innanför pannbenet. Hoppas jag.

I helgen har vi varit i Åre, hela familjen. Sambon, som jobbar med spedition har kunder därifrån, som erbjudit oss gratis boende och trevligt sällskap. Vi makade in oss i en otroligt mysig liten timmerstuga med sovloft och pentry.
Sambon åkte slalom för hela slanten, medan jag och barnen låg i blöt på äventyrsbadet mest hela långa lördagen.
Lilla Hoppsan fyllde tre år då, så det var ju på sin plats att göra något extra skoj, förstås.

                


                                 

      

                    

                                                           

Ja, tre hela år har det alltså gått. Sedan den här lilla lurvenpajsarn slog upp sina svarta brunnar till ögon, och jag drunknade i dem för första gången. Och många fler har det blivit. Ibland stirrar vi på varandra, han förlorar sig liksom i andra tankar, och jag sugs in i den där blicken. Jag blir nästan litet dåsig och "vaknar upp" en smula förvirrad när han bryter kontakten och återgår till verkligheten. Det är litet underligt med de där ögonen han har.
 
Håhå ja ja, min lilla bebis. Som ännu krafsar mig i dekoltaget och somnar nära, nära tätt intill, allra helst på min mage, om natten.
Idag har vi varit på treårskontroll där det konstaterats att han verkar vara högst normal och att det minsann inte är några som helst problem med talet och språket.  Det händer rätt ofta att vi får kommentarer om hur verbal och duktig han är, men egentligen har jag inte funderat så mycket på det. Snörpan och Lillnöffe har ju varit likadana och jag tänker att det är mycket som kommer automatiskt när man har äldre syskon. Men ibland kan man ju börja undra också. I bilen på väg hem från vår lilla semesterweekend roade sig alla tre med att bilda nya, knasiga ord och skratta hysteriskt åt dem. " Att osta en nalle"  tog tydligen alla priser, och jag vet inte hur jag skall tolka det här udda intresset. Härligt att de greppar språket så bra, och att de leker med det på ett kreativt sätt, kanske? Eller vore det att tillskriva en flamsig lek litet väl stor betydelse? Det var ju en hel del prutt och rump-böjningar också...;-) 

                                                                                         

          

     

Vi har varit utan internet ett bra tag nu, därav bristen på aktivitet här inne.
Men nu har vi äntligen tagit oss samman, sambon och jag. Och skall i veckan få hem vad som behövs för att ge oss en ordentlig uppkoppling.
Fråga mig inte vad, bara, det här med modem, anslutning, antenner och abonnemang övergår vida mitt förstånd.
Jag hoppas bara på att inom kort kunna uppdatera mer och oftare, och framför allt fortare!
Idag använder jag mig av ett lånat mobilt bredband, men det fungerar inget vidare. Jag blir utslängd och nedkopplad litet då och då, och bilderna tar en hel evighet att att ladda upp. Värre än vanligt, alltså:)

                     
                                            Alldeles snart tre år!

Vi har haft mycket skoj, livet leker nu när det är vårvinter i Norrland. Nog för att jag så klart älskar sommaren med all dess fägring, (våren är ju också fantastisk med allt spirande liv, för att inte tala om hösten med färgexplosionerna och vemodet!) men det är ändå något alldeles visst med den här perioden av året. Efter all bitande kyla och de mörka mornarna tinar jag upp i en snödriva. Solen börjar värma, inte bara blända, och jag märker att jag faktiskt inte fryser så värst! Jag slappnar av och släpper ner axlarna en aning, behöver inte ha dem upphissade till öronen, eller kuta med ryggen i en huttrande gest längre. Jag saktar ner, behöver inte skynda mellan start och mål med isen nafsande i nacken.
Vi kan vara ute hela dagarna utan att få frostskador, jippie!
Och ändå är den härliga snön kvar, för om natten sjunker graderna så att den kan behållas. Så att vi kan njuta av den mer än vi kunnat tidigare i vinter. Det är nu skidor åker fram, skridskor, skoter, grillkorv och kolbullar.
Ahhhh!

En otroligt härlig dag på skidskobanan med massor av vänner och familj



                          

                 Mina fina vänner Å, O och M med diverse barn:)

                                                        
               Lillnöffe är en fena på skriller nu, även om han just här tjuvåker med pappa.
                           Hoppas bara att man slipper bli hockey-morsa

                                 
Uppdukat för en hel dag i vårsolen, Å´s man med lillskrutt samt Å´s far och syster.

Jag har jobbat en del under veckorna, i blandade klasser i skolan. Det är så roligt och givande, även om jag saknar mina gamlingar mycket, mycket. Det är otroligt fascinerande att komma nära och umgås med människor som befinner sig i så diametralt olika skeden i livet. Å ena sidan de som levt hela sina liv och ser tillbaka med visdom och erfarenhet, på en tid som var helt olik den idag. Å andra sidan de som just börjat leva, drömma, hoppas och vilja. Oerfarna, men med hela världen för sina fötter.
 Jag känner ofta hur tacksam och glad jag egentligen är över att arbeta med männsikor, vilket ju ändå bara är en slump att jag gör. Tänk om jag hade blivit sittandes på ett kontor eller instängd i en fönsterlös lagerlokal i stället? Självklart är det ingen ultimat lösning att kuska runt som timvikarie inom kommunen, jag hoppas och drömmer om annat också. Men just nu är det som det är och jag kan se allt det positiva i det. 

                              
               
               Fredag till lördag huserade jag, Å och O i denna fantastiska stuga vi lånat av Å´s farmor. 
                                   Det dracks till och med skumpa!  
                                       Åh, vad det var härligt!  
               
                                                 


Idag blir det till att sitta hemma och slöa. Jag var nämligen bra sjuk igår kväll. Kände mig så otroligt ämlig och svag redan på förmiddagen, men tog en ipren och gick med resten av familjen på bio. Det var lilla Hoppsans första biobesök, och det gick rätt bra. "Prinsessan och grodan", blev det och jag tyckte att den var riktigt härlig, jag. Klassiskt tecknad med en afroamerikansk prinsessa i huvudrollen! Disey´s första minsann. Filmen utspelar sig under 1920-talet, i den djupa Amerikanska södern, vilket framgick alldeles underbart tydligt. Karaktärerna var så pricksäkra och musiken  fantastisk. Trots att jag var ordentligt frusen och hade ont i precis varenda partikel av min kropp, och trots att det ju faktiskt var en tecknad barnfilm jag besåg, erfor jag ändå den där starka längtan dit. Tycka vad man tycka vill om USA, men innan jag dör skall jag ner till Louisiana, Alabama och Missisippi. Äta gumbo och annan "soul food", sitta på en flodbåts däck en hel natt. Lyssna på den sjungande kreolfranskan och gammal jazz. Se eldflugor glimma mellan träden i "the bayou".

                          
                         

                                                              

Väl hemma från "storstaden" tappade min stora, världens bästa flicka, upp ett kokhett bad åt mig, bäddade ner mig i sängen och ställde en ringklocka på nattygsbordet. Om jag inte ringde tillräckligt ofta kom hon farandes för att titta till mig. Massera mina fötter, läsa en saga eller stoppa en chokladbit i munnen på mig.
Åh, vad skulle jag egentligen göra utan min dotter? Hur har jag lyckats avla en så fantastisk person?!=)

                    


Nej, idag blir det som sagt inte mycket effektivitet. Tänker fortsätta med Ajvide Lindqvist´s "Männiksohamn", som just börjar bli riktigt ruggig. Han är otrolig, den karln. Hur ruggigt och läskigt det än blir tappar han aldrig greppet om det magiska språket, de vackra meningarna och verkligheten som gör hela romanen så trovärdig och sann.
Jag har plöjt en hel del nu den sista veckan, i ett plötsligt läs-ryck.

 "Darling Jim" av Christian Mörk" (fast med danskt ö) var verkligen en upplevelse! Jag tror aldrig att jag blivit så fruktansvärt irriterad, ja rent ut förbannad på en författare som jag blev på honom. Kanske borde jag inte såga honom personligen, snarare kan man ju fråga sig hur i helskotta ett förlag kan släppa igenom en sådan hög dynga! Korrekturläsning, vad är det? Nej, jag kan för mitt liv inte förstå att han rönt framgång med denna "kioskvältare", som den av vissa beskrivs. Ärligt talat så skrämmer det mig en aning. Om folk i allmänhet tycker  att det här är bra skrivet, ja då är hoppet om mäskligheten ute..
Av någon märklig anledning kunde jag inte sluta läsa skräpet ändå. Klottrade boken full med arga utrop och syrliga kommentarer. Kluddrade i ilska över vissa meningar och skrev till och med en hel del nedsättande , larviga ord om författaren i marginalerna!
Men för att försöka beskriva det hela lungt och sansat; En "demoniskt" (ett ord som förekommer i var tredje mening boken igenom) dåligt skriven historia. Intrigen i sig är kanske inte helt fel, men på tok för överarbetad, invecklad och förvirrande. Författaren fullkomligt svamlar och en del meningar är så osammanhängande att de inte går att tyda. Jag har aldrig sett mig själv som någon språkfascist, även om jag tycker att det är intill döden viktigt med ett bra och korrekt språk, särkilt i skrift, men nu börjar jag ju undra vad som farit i mig. Berättelsen i sig lämnar också mycket övrigt att önska, den går verkligen inte heller ihop, men det usla språket överskuggar ändå de bristerna. Nej fy, jag blir arg bara jag tänker på´t!
 Vad sägs om meningar som exempelvis dessa:
 "Deras kroppar drog honom till sig på ett bekant sätt som till och med var starkare än när snön sist föll." (?????)Och "Alla grönsakerna såg ut att aldrig ha varit vid liv" (Omformulering av korrar´n tack!) Eller " Senare skulle folk komma att slå vad om ifall det där nynnandet borde ha förvarnat dem om vad som komma skulle." (What?)
Nu lämnar jag den därhän, och hoppas på att kunna glömma den snarast.

                             
                            Så här ser han ut.
Den demoniskt löjliga författaren Christian Mörk med ett danskt ö:)

Av vännen Å har jag lånat Katarina Wennstam´s "Smuts" och "Dödergök" som jag uppskattade mer.
För ett halvår sedan läste jag hennes reportageböcker "En riktig våldtäktsman" och "Flickan och skulden" och blev mycket berörd. De jag nu läst är romaner och behandlar ämnen som trafficking och prostution i "Smuts" , samt hedersvåld och polisers våld mot närstående i "Dödergök". Båda är välskrivna, lättlästa och spännande. Katarinas förflutna som kriminalreporter gör sitt till, allting känns genomarbetat och professionellt. Upprörande och upplysande om Sveriges otillräckliga lagar och samhällssyn inom dessa ämnen.

                        
  
Mian Lodalens "Dårens dotter" är en enkel skildring av hennes egen uppväxt med en totalt omöjlig pappa. Inget som kommer att etsa sig fast i mitt minne, kanske, men helt klart läsvärd.

Som ni märker är jag ingen recensent, tyvärr. Jag är urusel på att formulera träffande och beskrivande meningar om de böcker jag läst. Roar mig ibland med att läsa bokrecensioner på DN eller andra tidningars kultursidor och baxnar hänförd. Ibland (ganska ofta faktiskt) kan jag tycka att de tar i litet väl mycket. En del recensenter verkar tävla med varandra om att vara totalt överpretentiösa. Men ändå, tänk att de kan läsa in så ofantligt mycket i texten, att de kan se bakom varenda ord och nästan krypa under skinnet på författarna!

Nej, hörrni, nu blev jag just nedkopplad igen och börjar ledsna på det här mecket med datorn..
Lägger min onda rygg på spikmattan en stund, och läser vidare.
Lovar att höra av mig snart igen, garanterar att det inte skall dröja veckor till nästa gång vi ses!

                   

Det verkar ha hänt något mysko med ena bilen under natten. Vi har haft 32 grader kallt, så det ligger nära till hands att misstänka förfrysning.
Så jag och barnen blev strandade här, vilket ju inte är något vi sörjer direkt. Vi har suttit nerbökade under några täcken i soffan mest hela dagen. Tittat på tv, läst sagor, och spelat spel. Några små avbrott har det kanske blivit. Jag förärades till exempel en sång och dansföreställning uppe i lekrummet, och Snörpan har bakat bullar alldeles själv! (Nja, alltså, jag instruerade henne litet från min plats i värmen, och hjälpte till med de heta plåtarna) Och visst har jag suttit framför datorn ett slag också, när jag väl fick igång internet, det vill säga, det var omöjligt att komma ut på nätet under förmiddagen. Jag skyller allt på snön och kylan just nu, börjar nästan bli litet led på den!
Visst är det vackert, och jag är glad att slippa slask när det nu ändå dröjer tills man kan förvänta sig vår. Men denna förbannade kyla tar ju kål på en!
Inte kan man åka skidor, skridskor eller ens ta en sparktur... Trist.


                        

Känns litet skönt ändå att inte behöva ge sig ut på vägara. Jag har hållt mig på rätt köl, inte en enda liten vurpa har jag lyckats med än, men i stället är här fullt av älg. De pulsar ju i högsnö, stackarna, så de har inte världens högsta fart när de kommer skumpandes ut ur skogen, över diket och upp på vägen.
 Man hinner stanna om man har bra hastighet. Men ändå. Blir lika skärrad och uppspelt varenda gång jag råkar ut för dem. Vilket har blivit rätt ofta nu på sistens. Just denna ko var synnerligen nyfiken, kom nästan obehagligt nära bilen och hade inte vett att dra vidare fören jag drog ner rutan för att försöka ta ett bättre kort. Denna är alltså tagen genom smutsig bilruta, men troligen det bästa älgkortet jag någonsin fått till. 

                              

Förra veckan var det mycket jobb för mig. Mest blev det som vikarie i skolan, vilket alltid är lika roligt. Jag har  avklarat min första dag på högstadiet, och konstaterat att det ju gick förvånansvärt smärtfritt.
Hade gruvat mig mycket inför kemi med störiga hormonstinna nior och otäck geometri med uppkäftiga sjuor. Och visst fanns där en del slynglar man hade lust att dra i örat, men i det stora hela fungerade det riktigt bra. De flesta var ju nyfikna på nya vikarien ( mig) och tyckte att bekanta sig med mig var viktigare än skolarbete. Men det får väl vara så första dagen, helt enkelt.
 Ja, jag är bara glad att jag slapp slänga ut någon, vilket en kollega rekomenderade mig att göra, när jag aningens nerös och förvirrad tog mig en kopp kaffe i personalrummet innan skoldagens början. Planeringen var minst sagt rörig och jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle syssla med eller i vilka salar jag skulle vara. Tyckte det kändes litet läskigt när jag fick höra att nian minsann var riktigt stökig och bråkig, men att jag bara skulle stå på mig och "kasta ut" den som tjafsade för mycket. Kunde inte riktigt se det framför mig och undrade i mitt stilla sinne om jag nu inte tagit mig vatten över huvudet när jag tackade jag till högstadieundervisning.

                            
Korvgrillning, härliga fyror och Snörpan´s Michael Jackson- show på klassens timme.
Man får vara med på litet av varje:)

Jag har hunnit socialisera litet också. Haft fina, fina vänner på middag och dockteater, exempelvis.
Tänk att en enkel liten måltid kan smaka så gott och bli till en hel fest när man har rätt sällskap! Så anspråkslöst att käka tillsammans en kväll ( äta skall man ju ändå göra) och få pladdra om högt och lågt, omöjligt och möjligt, sorgligt och glatt. Rena rama terapin.

                     

                                                        
       
I helgen hade jag en föredetta klasskompis från Ålsta på besök. Vi har länge planerat en fika men aldrig lyckats få till det. Nu fick vi en ordentlig uppdatering över en middag här uppe på berget, där hon aldrig varit förut. Hon var som de flesta andra som kommer hit på besök för första gången, en smula brydd över hur jäkla långt ute till skogs vi faktiskt bor:) Själv har man ju vant sig och reflekterar inte så mycket över det. Förutom när jag brustit i rutinerna och blir utan mjölk, eller möjligtvis blir akut chokladkakesugen någon afton. Skulle jag mot förmodan orka masa mig ner till byn har suget gått över när jag är framme på affärn.
Men jag blir bättre och bättre på det. På att se till att alltid ha det nödvändigaste hemma. Och försöker förstås se det positiva i att inte okynnneshandla i onödan, vilket jag tenderar att göra när jag bor närmare butiker.

                       

                                                

Nej, idag blev det just ingenting gjort. Även om jag vet att sådana dagar kan vara nog så nödvändiga känner jag mig litet illa till mods nu när det är kväll. Hela dagen har gått för att aldrig komma åter. Vad har jag gjort av mig själv hela denna tid som passerat? Känner mig som en sömngångare, stirrar på fönstrets frostrosor på tok för länge. De är vackra, men blicken söker färg också, har vant sig vid allt detta vita.
Sätter mig och försöker skriva, försöker skapa, verka konstruktivt, men lyckas inte. Krystar fram några få meningar att spara till senare. Ord som tycks så tomma på det tunna pappret, så intetsägande skrivna med min slängiga handstil. Men kanske, kanske kan de mogna någonstans och vävas in i något sammanhang.

Jag lyssnar på något fint jag råkade pejla in i bilen häromdagen. Den gjorde sådant intryck på mig och passade så bra in i livet just då.( paradoxalt nog, eftersom sången framförs på något afrikanskt språk av någon som sannolikt inte ser norrlandsskogarna framför sig varje dag)  Utanför föll snön i stora, tunga flingor och den röda solen höll just på att gå ner bakom bergen och skogarna. En älgko med två kalvar stannade förvånat upp framför mig på vägen och jag stannade till uppe på "utkiket" tills musiken tystnat.
Jag fullkomligt älskade Ravels "Bolero" när jag var yngre. Tycker att det är fantastiskt att denna Angelique Kidjo kommit sig för att sätta ord till ett så pampigt och mäktigt musikstycke.Jag har tidiga men ändå klara minnen av att den spelades i mammas bil när jag var liten. Jag ser insidan av bilen framför mig, och det gråa kasettbandet jag alltid fiskade upp ur handskfacket och krävde att få lyssna på. "Bolero" doftar svagt av violpastiller som mamma ofta åt, men som jag själv blev åksjuk av när jag gav mig på.
Den var det första klassiska musiken jag uppmärksammade, och den öppnade dörren för mycket annat fint i den genren. Bolero har liksom alltid varit min, antagligen var det därför jag berördes så av denna när den spelades på P2 häromdagen. Om ni är nyfikna och vill lyssna, får ni lova mig att inte se på videon som någon seriefanatiker komponerat och besudlat den vackra musiken med. Ställ er i fönstret och titta ut i stället.
www.youtube.com/watch?v=oeOrXmOJGfQ

                                     

Vi har haft fantastiskt vackra dagar här. Sådana som skimrar och gnistrar i vitaste vitt. Så vita att jag tror jag drömmer eller möjligtvis fått synfel.
Allt är klätt i kristaller, hela världen saknar konturer, alla skarpa kanter suddas ut. Allra vackrast var de dagarna då luftfuktigheten var hög; solens strålar nästlade sig in genom snörök och det liksom sprakade om luften! Som om den vore elektrisk.     

                                                                      
                               
Nu är här varmare, idag har vi haft knappa fem minusgrader. Även om det är trist att snön packas ihop och därmed minskar, är det skönt att kunna vara ute längre stunder. Skönt för barnen att kunna åka pulka på dagis och bygga snöfästningar på långrasten. ( " Fästning? Vad är det? Vi bygger faktiskt ett rum!")

Det blir halt på vägen också, men jag konstaterade förvånat häromdagen att jag ju ännu inte kört i diket en enda gång denna vinter!
Jösses, förra året hade jag nog hunnit med en sex, sju stycken i slutet av januari. Men jag har väl blivit försiktigare förstås, kanske det. Men så åker här knappt några timmerbilar alls nuförtiden. De var ju den vanligaste orsaken till avåk förra vintern, och liksom omöjliga att komma förbi. Tänk att jag vande mig vid det också; att lungt låta bilen glida ner i ett djupt dike fyllt av snö, gräva mig ut med bogserlina i högsta hugg, fästa den i timmersläpet och gestikulera till chauffören sedan jag klättrat på plats igen. Styra upp på vägen efter släpet, koppla loss linan och sedan glatt åka vidare. Denna procedur kunde upprepas fler gånger på en vecka, och visst tog det sin lilla tid, men jag vande mig vid det, likt förbannat.
Mindre snö har vi ju också. Sist snöade det mängder mest varenda dag, och det var tufft att köra utan att plogbilen varit före och banat väg.

                                              
                                                        
                               Lilla Hoppsan avancerar på skridskor. Men helst spelar han hockey med skorna på.
                                        Lillnöffe börjar bli riktigt skaplig, och Snörpan är snart en isprinsessa:)

                                                                             

Jag har jobbat denna vecka. Har en storstädning att utfärda i ett gammalt baptistkapell. Jag har varit där två dagar redan, men ännu inte tagit mig till övervåningen. Ägaren till huset hyser nämligen osannolika mängder prydnadsprylar där och samlar på det mesta som kommer i hans väg. Jag har dammtorkat in i absurdum och alltså bara kommit halvvägs. Men jag klagar egentligen inte. Är innerligt glad att ha något att göra och tar trevliga kaffepauser då och då. Doppar kardemummaskorpor i näskaffe och lyssnar på historier från förr. Och ni vet ju vad jag tycker om sådant. Måste ta mig i kragen och köpa en diktafon nu genast! 

Så har jag varit i skolan också. Haft förskoleklassen, ettan och tvåan i Fria Aktiviteter. Vilket innebär att de får pyssla med litet av varje. En del målar vid stafflierna, bygger pärlplattor, tillverkar halsband till mammor och pappor och så vidare. En förbluffande majoritet av eleverna väljer frivilligt att räkna matte!
Ja, jag betraktar det som ett rent fenomen, jag.
En lustig pojke ritar teckningar på varenda FA-lektion. Alltid samma motiv, tre fyra stycken på en dag. Förställandes en streckgubbe med mycket detaljerade ärr i ansiktet, en ölburk i näven och en cigarett i munnen. De varieras en aning, det skall erkännas. Ibland har gubben två cigaretter i munnen, ibland en snusdosa i en hand och en vinflaska i andra. Ibland ritas gubben på ett extrastort hårt papperark (dyr-papper som måste användas mycket sparsamt) och ibland på flera små som sedan tejpas ihop till en enda bild, där gubben är nästan lika lång som konstnären själv.
Jag funderar en del på det här. Vad han gör av alla dessa supertuffa streckgubbar. Vad hans föräldrar tänker när de föräras teckning efter teckning med detta motiv. Vem är den där streckgubben egentligen, och varför har han blivit en sådan fix idé för den här pojken?
Annars är det Star Wars för hela slanten, pojkarna målar outtröttligt dessa pyttiga små figurer med gigantiska lasersvärd och extrema kanoner.
Jag trivs verkligen i lågstadiet, njuter av den överdådiga salladsbuffén i matan och matamatik som jag faktiskt kan hantera. 
Jag hoppas att det blir fler dagar, men inser att det i längden är ohållbart att gå omkring och inte veta hur mycket jobb man kan förvänta sig ha på en månad.
 
                                      

Jag är trött i kväll. Trött så att ögonen nästan går i kors. Men så har jag ju detta bokpaket nyss uthämtat från Shellmacken. Och det är ju bara stört omöjligt att inte börja på någon nu genast. Frågan är bara vilken. Jag har haft lästorka ett tag nu. Ögnat igenom " Svampkungens son" av Marie Hermansson  (enkelt och bekvämt, men redan som bortblåst ur mitt minne) förstrött bläddrat i "Dinas bok " av Wassmo som jag ju läst flera gånger och tycker så mycket om. "Katusen blommar om natten" av Shani Mootoo var en litet annorlunda och framförallt exotisk läsupplevelse. Men ändå inte riktigt gripande.
Så nu vill jag läsa något riktigt bra, tack. Brukar inte bli besviken på MajGull Axelsson, och John Ajvide Lindkvist är en av de få författarna jag läst som verkligen lyckast skrämma mig. På ett vackert och fullkommligt trovärdigt sätt. " En halv gul sol" har jag blivit rekomenderad av en vän, "Darling Jim" hade ett tilltalande yttre och lockande baksidetext. Men jag tror ändå att det blir "Dårens dotter" i kväll. Har inte läst något av Mian Lodalen förut, men måste erkänna att jag är litet svag för tragiska livsöden skildrade med varm humor och saklighet.

                                                                 
                       Vackra Marie Bonnevie i filmen "Jag är Dina" som jag faktiskt bara sett en enda gång.
                                                  Tänk den som kunde spela cello, ändå...

Jag skärpte till mig litet igår. Rev ut källarens grönmönstrade plastmatta och den mögliga underliggande pappskivan. Skrubbade betongen tills knogarna blödde och började lägga nytt klickgolv. Det kändes bra, om än kanske en smula martyraktigt ( ja, nästan som jag har fått för mig att en religiös späkelse skulle kunna vara om man var lagd åt det hållet) att såga plattorna för hand med en halvtaskig såg. Det kändes som om jag fick utlopp för både det ena och det andra genom att gå bärsärkargång där nere.
Tills jag insåg att klockan var nio och mina stackars barn ju skulle i säng i ordentlig tid inför första skol- och dagisdagen morgonen därpå. Snabbt i säng alltså, och konstigt nog var det inget större besvär med att få upp dem i morse.
Vi har kommit alldeles ur rutinerna under det långa vinterlovet, kan jag säga. Vi har haft ordentliga sovmornar nästan varje dag.  Min pappa skulle bara veta att vi ätit frukost långt efter att han ätit lunch!
(Tänk att jag har någon konstig grej med det där, att jag liksom skäms när jag någon gång sover "för länge". Jag borde ju sannerligen vara tacksam och ta tillvara på denna lyx när den råkar komma an, men i stället känns det som om jag slösat bort värdefull tid och jag ursäktar mig stammande om någon morgonpigg råkar komma på mig. Löjligt.)

 Som förväntat blev det plötsligt en aning lättare att andas och att faktiskt tänka i samma stund jag lämnat mina avkommor på skola, respektive förskola i dag. Jag kväste resolut det dåliga samvetet jag fick inför det faktumet och var i stället glad åt att de så otåligt och förväntansfullt rusade in till sina kompisar och fröknar de inte träffat på så länge. Det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. Det har varit ett sjujäkla långt lov, tycker jag nog.
Ja, nu skulle jag behöva förklara mig och bedyra min kärlek till mina barn, intyga att jag minsann är lycklig för att jag har ynnesten att få tillbringa så mycket tid med dem. Men det känns en smula överflödigt. Jag tror nog att de flesta förstår mig ändå. 

                
                        Lilla, lilla rufs

Senare på dagen fick jag en pratstund med Thomas Lerner. En journalist på DN som ringt och lämnat meddelande på svararen för några dagar sedan. Så här två år efter Flytten kan man ju tycka att det här ämnet vore slutdiskuterat. Men det visar sig att den här karln arbetar med en bok han fått i uppdrag av ett förlag att skriva, sedan han publicerat en mycket uppskattad och intressant artikleserie i DN förra året.
Jag har nu läst igenom de flesta av artiklarna och tänker att jag nog skall medverka ändå. Jag känner igen mig i en hel del av det som avhandlas och inspireras dessutom.

Artiklarna och intervjuerna handlar i det stora hela om hur allt fler människor idag väljer att exempelvis arbeta, konsumera och äga mindre och mindre. Mycket spännande och tänkvärt, även om det i vårt fall främst var andra orsaker som gjorde att vi så drastiskt förändrade våra liv.

Läs serien "Hej då Ekorrhjulet!".
www.dn.se/insidan/jag-vill-slappa-taget-om-det-materiella-1.971205

Jag undrade i mitt stilla sinne vad jag möjligen skulle kunna ge för en bild av livet i Norrland just nu. När jag ju befinner mig i min lilla svacka och allt. Häromdagen satt jag ju och förbannade hela orten med dess inskränkta invånare, kommunalpolitikerna som inte fattar någonting och själva regeringen som omöjliggör ett liv på landet. Vi var ett gäng Stockholmare som satt och puttrade över kaffekopparna, frustrerade över att inte kunna leva och försörja oss som vi vill och behöver här. Utan i stället känna oss tvingade att söka oss tillbaka till Stockholm för att överleva. Vi planerade kupper i form av debattskapande insändare till tidningarna och - hör och häpna- uppsättning av en revy på temat!
Nåja, framförallt  känns det skönt att vi är fler som upplever ungefär detsamma. Att man inte är ensam om att med näbbar och klor försöka klamra sig fast vid att bo i Norrland. Där man är utböling och Nollåtta och definitivt inte skall komma och tro att man är nå´t!
Ni vet att jag för tillfället är litet bitter. Bittrare än vanligt, alltså, men det finns faktiskt god grund till det.
Hur fanken hade Ånge kommun egentligen tänkt att de skulle få hit folk i samband med sin kampanj, när det inte finns några jobb att erbjuda ens de infödda?
Det är bara så motsägelsefullt när kommunpolitikerna gapar och gastar om en levande landsbyggd medan invånarna där ratar allt nytt och vägrar rucka på det invanda.

Ja, jag vet vad ni tänker, att jag rimligtvis borde ha insett detta innan jag flyttat. Varför flytta till när alla andra flyttar från?
Men jag pratar inte om mig själv nu i första hand, (jag är outbildad och allmänt onödig. Jag hade inga visioner om karriär och trodde aldrig att jag skulle få något serverat mig. Jag tänkte att "det måtte lösa sig" , och kan stå vid det beslutet), men jag känner med de som verkligen har alla förutsättningar för att lyckas, och ändå inte kan göra det. De som utbildat sig, arbetat hårt och lämnat ett ekonomiskt och materialistiskt rikt liv för att bosätta sig här. Som tagit sin kompetens med sig hit och rimligtvis borde kunna berika kommunen ytterligare, men får kalla handen. De som känner i sitt hjärta att de inte är stadsbor, utan längtar efter bergen, skogen, sjöarna och allt det andra som jag själv drömt så mycket om. För så enkelt är det; det finns stadsbor och det finns ..landsbor låter inte riktigt rätt, men ni fattar nog vad jag menar. (För att precisera finns det ju alltså också havsfolk, skogsfolk, bergsfolk, förortsfolk, etc. Vi kan och vill inte alla leva sammanklumpande i städer.)

    

Men ändå.
Här sitter jag, pank och bedrövlig. Utan så värst lysande framtidsutsikter. Men ändå innerst inne lycklig. Ändå innerst inne tacksam.
 Sedan jag flyttade hit har jag verkligen hittat mig själv. Vuxit ikapp och förstått vem jag är och vill vara.
 Jag kan förstå att mina närmaste där hemma kan ta illa vid sig av det jag skriver. Jag kan förstå att de någon gång känner att de minsann inte dög, så skulle jag själv känna. Och har känt. Övergiven.
Men jag hoppas och tror ändå att de ibland är glada för min skull. Mellan oron. Och att de faktiskt kan medge att det här nog är rätt för mig ändå. Att hur flummig och larvig man än kan avfärda mig som (" Ah, den där Johanna ska alltid vara så motströms och krånglig") så kanske jag ändå är hemma här.
Hur arbetslöst och allmänt komplicerat mitt liv än är så mår jag bättre nu.
Det låter så dumt, jag vet. Och jag tänker definitivt inte påstå att mitt liv är bättre än någon annans. Men jag är där jag vill vara. 

                      


Det är bara två år sedan jag lämnade hela mitt liv (och tro mig, det är verkligen ett slags svek. Jag känner att jag svikit min familj och på ett sätt mig själv, som ju tycker att familjen är det heligaste heliga. Som ju älskar min familj och är dem närmare än vad jag tror att gemene svensk är. Jag är ännu förvånad över att jag överhuvudtaget kan leva utan att vara dem geografiskt nära. ) men det känns som om ett halvt liv passerat. De där rastlösa drömmarna och det ständiga planerandet inför framtiden har stillnat. I Märsta och var jag än har befunnit mig i världen har jag alltid gått och väntat på något nytt. Otåligt och krävande förväntat mig förändringar. Här har jag accepterat så mycket för vad det är och koncentrerat mig på mig och på vad jag vill.
 
* Jag har blivit så kreativ - i alla fall i jämnförelse med vad jag var förr. Då var det verkligen all talk and no verkstad.
* Jag känner sådan otrolig inspiration och lust varenda dag, och har tid och möjlighet att göra något av det!
* Jag har träffat de mest fantastiska människorna och upplevt sådan innerlig vänskap! Det borde vara omöjligt att finna så mycket sådant på så kort tid och på sådant litet område!
* Jag är så medveten och intresserad om/ av hela världen, samtidigt som jag har en sådan sund distans till den. Förr var jag totalt omedveten och ändå beklämmande påverkad.

                       
 
Självklart vill jag ha ett arbete, ett förvärv. Självklart vill jag göra rätt för mig, (det vore oerhört att bli anställd i morgon och kunna skita i den tradiga förhandlingen med Alfa-kassan rakt av!) och inte leva på min sambo. Känna mig skyldig till honom och andra välgörare.
Så klart har jag ännu drömmar och planer. Men de utspelar sig här. Och jag är samtidigt på ett sätt, trots den ekonomiska krisen, så glad att jag lever som jag gör.

 Att mina barn inte förväntar sig leksaker och nya kläder på löpande band.
Då och då har jag dåligt samvete inför det, Snörpan är så snusförnuftig att man blir galen ibland! Säger upp sin veckopeng för att hon tror vi inte har råd, smusslar in sina pengar i min plånbok, försöker slingra sig ur klasskompisars kalas för att slippa köpa present!!
Men jag tycker ändå att det är bra att de redan något sånär fattar begreppet pengar. Att de förstår förloppet; jobba, tjäna pengar, betala räkningar, köpa mat och kläder, köpa annat eller vara tillsammans. Och att de lungt föredrar och accepterar att så här är livet för oss. Jag tror faktiskt att de redan inser att alla familjer är olika, att alla inte har samma ekonomiska förutsättningar, men ändå kan vara bra. I min enfald tror jag också att de inte alls suktar efter de där dyra grejorna som de andra har. Att de sett igenom det där materialistiska och inte tycker att de spelar någon större roll i deras liv.
Men hej,min äldsta är bara åtta, så jag fattar nog att jag kommer får ta den här striden på allvar i ett senare skede.

Jag är också mycket glad och en smula förundrad över allt jag hunnit göra på två år. Så mycket som jag annars aldrig hade fått möjlighet till. Och även om jag ännu har drömmar och planer om någonting annat så uppskattar jag just detta. Att få göra litet av varje. Så mycket roligt, (när det väl blir något) och förkovrande. Att hanka sig fram och lära sig så mycket nytt.

Jag skulle vilja och kunna fortsätta i oändlighet. Jag skulle skriva ett rekordlångt inlägg, föga intressant för er andra, men som min hyllning till norrland. Men inte idag. En annan gång skall jag verkligen försöka sätta ord på alla mina känslor inför detta fantastiska landskap. Men just nu väntar ofrånkomlig godnattsaga. Ritualen går inte att bryta, och det vore dumt att tro att jag snart kommer tillbaka efter en snabb nattning.

Så suss så sött....

Idag är här rena rama vårvärmen med fem ynka minusgrader!
Hela helgen har varit blid och vi har kunnat vistas ute en del.
Ungarna har haft skidpremiär för i år. Själv har jag inga, men letar som bäst efter ett par vallningfria på blocket.
Annars har jag inte gjort många knop. Legat på sängen och läst bok, byggt legoslott, bakat bröd och fikat med energigivande vänner.

                        

Har inte mycket mer att rapportera för tillfället. Tänkte bara visa upp mig litet, så ni inte tror jag gett upp i en snöhög eller styrt kosan mot främmande nejder.
Jag är här än. Och skall inte säga att det känns bättre, direkt, men det går an.

                    



"Allt går, utom nyfödda barn" som det ju brukar sägas.

                        

Det är så in i helskotta kallt att vi knappt vågar oss ut för att hämta posten ens en gång. Ungarna gjorde ett tappert försök till sparkåk i går, men kom hem snabbare än kvickt. Rödfrusna och griniga.
Det har blivit en hel del plockepinn och finnsisjön-turneringar. Stora pyssellådan är snart tömd och det har tittas på tv så det borde räcka i ett halvår eller så.
Läget börjar bli ytterst kritiskt. Inte nog med att ungarna ryker ihop som en skock vildhundar vid minsta lilla gruff, själv kokar jag av irritation mest hela tiden. När jag inte apatiskt stirrar på tv´n, det vill säga.
Fy fanken, vi måste verkligen ta oss för något vettigt snart, den stora frågan är bara vad!? 

                       

              
Snokade runt på platsannonserna i morse. Tog en närmare titt på utbildningar och kurser när jag ändå höll på.
Inte blev jag desto mindre deppig efter det, inte.
Och så har jag fortsatt min dag. Grottat ner mig ordentligt i misären. Dragit fram lådor med gamla foton, brev och minnen. Lyssnat på Velvet Underground, Lou Reed och annat dumt som inte gör annat än att förstärka den där oförklarliga, men allt starkare känslan av att jag är ett djur i bur. Den där obändiga känslan av att bara vilja dra dit pepparn växer. Packa kappsäcken och lifta till Paris. Athen. Tel Aviv. Santiago.  Åtminstone Jokkmokk?

                      
                      
                            www.youtube.com/watch?v=4wNknGIKkoA&feature=related

Jaha ja, mina vänner. Det är nu som den omtalade trettioårskrisen börjar sätta in. Den jag så sturskt välkomnat men ändå aldrig riktigt trott på. Den jag minsann aldrig skulle uppleva.
Men jag får nog krypa till korset och erkänna.
Att jag känner mig gammal och utlevd. Trist och tråkig. Ful och rynkig. Värdelös och inkompetent.
 Totally lost.
Ni kan tycka synd om mig eller låta bli :) Jag överlever i varje fall. Och inser att detta ju är ännu en helt naturlig, fullkomligt oundviklig och säkert på något sätt nyttig fas som vi alla skall ta oss igenom någon gång i livet.
Jag vet att det går över, men det känns bedrövligt just nu.

Det värsta är förmodligen alla dessa motstridiga känslor. Att känna sig trängd och fjättrad, och på samma gång en gränslös kärlek till dessa små liv jag själv skapat och som ju är det bästa i mitt liv.
Jag är så less men har ett så dåligt samvete för just det.
Jag har bara en sådan längtan efter något jag för mitt liv inte kan sätta fingret på. Jag känner mig så otroligt rastlös, det kryper i min kropp och jag kan inte sluta tänka på hur förunderligt det ändå är att jag är just jag. Att jag sitter här, i mitt pyttiga vardagsrum på ett snöklätt iskallt berg i norrland. Med tre små människor att sörja för. Att älska, att mätta, att klä att fostra. Att forma till människor.
Var hade jag annars kunnat hamna?
Alla smaker, dofter och känslor som fladdrar förbi när jag låter minnesbilder avlösa varandra, får mig att fantisera om ett annat liv.
Om hur det hade kunnat vara. Om hur det var.
Den jag var då syns så tydligt framför mig och plötsligt tycks mig det livet vara värt så mycket mer.
Nej, inte mer än mina barn, men mer än att sitta arbetslös och pank och Gud-vet-allt långt bort i skogen. 
Jag kan inte säga vad det är jag vill eller drömmer om. Jag vet inte själv säkert.
Vet bara att jag ibland snöar in under isen och får för mig att jag är helt fel ute. Fel människa på fel plats, i fel tid.
Nu är ju inte alla "livskrisare" lika smått narcissistiska och egocentrerade som jag, men kan ni kanske ändå förstå mig i min hopplösa strävan efter att "göra" något?

Exempelvis så läser jag fantastiskt författade böcker och ser filmer (som litet väl invecklade men ändå rörande "Valkyria" i går kväll)  och känner mig som skräp.
Bortkastad, slöseri på utrymme.
Skulle jag inte göra något? Var det inte meningen att jag skulle åstadkomma något mer än det här?
Jag ligger ju inte för döden än, (inte vad jag vet i alla fall, det kan man ju heller aldrig vara säker på) men det känns ändå rätt kört för min del.

                          

Jag har på allvar spankulerat runt i den här trasan i dag. I ett hopplöst försök att känna mig bättre till mods bar jag min finstass i tvättstugan likväl som vid brödbaket. Det hjälpte föga, men jag gillar den här bilden som Snörpan tog. Om man inte visste bättre skulle man ta mig för en mycket glamorös hemmafru.


Ja, ni får ursäkta mig och kanske ha tålamod. Vem vet hur lång tid det här kommer att ta. Hur länge brukar man må såhär, ni som redan haft er trettioårskris?

Efter senaste tuppjucket på barnen känner jag mig extra överjävlig.
Dryper nu ner under täcket och drömmer om att ligga i skuggan av palmblad på en solstekt sandstrand. Eller kanske om att sitta vid ett rangligt bord och dricka frappé på en stökig trottoar mitt i Plaka, Athen. Ensam.

                                   


   

Har inte direkt reflekterat över det faktumet än. Kan hända struntar jag helt i att göra det. Allt känns ju faktiskt precis som vanligt. Det är lika bökigt att få datumet rätt när man skriver, som det varit i januari alla andra år. Vardagen är sig lik med sina oändliga tvättberg, trista räkningar och kokt ris kring Lilla Hoppsans stol, som klibbar fast under strumpan.

Vi är i alla fall hemma nu. Från vår jul -och nyårsturné i söder. 
Det blev nyårsfirande i Märsta trots allt. Våra gäster som skulle komma hit ställde in, så det föll sig litet mer naturligt att stanna. Och det har faktiskt gått förvånansvärt bra.
Över förväntan bra, har jag klarat att hålla någon sånär ordning bland alla väskor och kappsäckar vi kuskat runt med. 
Hur otroligt det än låter, verkar jag bara ha tappat bort en endaste liten vante under hela vår tiodagarsvistelse hos släkt och familj! Förvisso en ny och dyr, men ändå.. (Ni som känner er manade kan ju hålla ögonen öppna efter en liten röd thermo-tumvante i Lilla Hoppsans storlek) 

Vi började med att fira jul hos svärmor med familj utanför Märsta. De bor väldigt fint bland hästhagar, små skogsbackar med slånbärsbuskar och gamla gårdar. Det var trångt vid sovdags, dock, och jag låg klarvaken med någons armar och fötter i ansiktet de flesta nätterna.

                          

                                            *Lilla Hoppsan tänder julljus med farmor.
                                 *Som numer bor på landet i ett stort, vackert hus.
                                              *Där många fick plats runt samma bord. 
                                        *Och sambons fina syster var tomtenisse.

                                       

Vi hade ju nyss haft pappa och styvmor på besök uppe på berget. Men det kändes bra dumt att inte åka ut till Roslagen och hälsa på dem i alla fall. När vi nu ändå befann oss nästgårds..

                            
                               Lugnt och skönt var det.
                       Tyvärr var där ingen skridskois än, men det blev en och annan pulkatur i stället.

                                    
   
   Utanför fönstret flockades mängder av fåglar vid fågelbordet. Pojkarna fick titta i fågelboken med morfar.

                               


Jag tyckte att jag hunnit träffa SysterYster på tok för litet, kändes inte tillräckligt med en kväll, vilket påverkade beslutet att stanna. Nu fick vi mer tid tillsammans, och det fungerade ju riktigt smidigt ändå, stor klumpig hund i ett hus med kanin och katt, till trots. Ungarna sprag mellan gårdarna och till lekparken/pulkabacken som om de aldrig flyttat därifrån. Träffade gamla kompisar och bråkade högljutt som i forna dagar.

                                              

                      


                                      

På det stora hela är jag väldigt nöjd mer vår lilla julsemester. Vissa kära hade jag gärna sett mer av, men tiden räckte som vanligt inte till. Det är ett evigt pusslande och ett ständigt dåligt samvete som plågar mig när jag väl är nere i hemtrakterna. Jag tänker att jag skall vara glad och tacksam för de fina stunderna jag ändå fick och är glad att vi åkte ( jag hade ju inte tänkt fara i väg någonstans överhuvudtaget på jul!) och stannade längre. Tänk att så många är beredda och villiga att öppna sina hem för en trebarnsfamilj och en enorm hund! Hemlängtan till mitt vackra norrland var stundtals svår, men uthärdlig.
     
                  
 
Snörpan är litet extra kär i sin lilla...syssling, blir det kanske när mammorna är kusiner? Impad som bara den av att han minsann kan vissla! Världens bästa faster låg för ankar i sitt sovrum med magsjuka:( Men hennes fina J-O var i alla fall på benen och höll ställningarna. Och så kusin vitamin! Som jag saknar kolossalt. Ser fram emot en helg hos dig i Malmö inom en inte alltför avlägsen framtid!

                                 

Väl hemma, efter en långsam bilfärd genom ett snökaotiskt mellansverige, kändes det inget vidare att komma hem till mitt lilla hus. Jag blev själv alldeles förvånad, jag som ju brukar tycka att det bästa med att åka bort är att komma hem! Men det var mest bara kallt ( det hade varit strömavbrott på natten och halva dagen, så det var rätt utkylt) och tomt. Lade mig på sängen och grinade en skvätt. Funderade på om jag ändå inte borde flytta tillbaka till Stockholm. Ge upp Norrlandsdrömmen som ju ändå verkar vara ouppnåelig. Gömma undan allt jag känner för den här platsen och flytta in i en trea på Valstavägen. Gå tillbaka till Arlanda eller NK. På med sminket och kostymen, börja frilansa igen. Vore det verkligen hela världen? Var det livet verkligen så illa?
Men nej! Hur mycket jag än älskar och saknar de mina i Stockholm, så kan jag bara inte tänka den tanken fullt ut. Jag kan bara inte se det framför mig och mår dåligt när jag ändå försöker.
Jag kan inte förklara varför jag så gärna vill bo just här. Vad det är jag känner. Jag har försökt men misslyckats totalt.
Jag vill stanna här, och det vore väl själva fan om jag inte kan det!
Det vore väl själva fan om jag blev tvungen att flytta tillbaka till storstad för att det inte finns något att försörja sig på i glesbygd!
Varför skall det vara så här? Varför skall det vara så svårt och nästintill omöjligt att leva någon annanstans än kring större städer? 

Nå, nu har det gått några sega dagar. Vi har packat upp, tvättat, städat undan granen och skottat ofantliga mängder snö. Dagen faller in i sin vanliga takt. Saker och ting blir som vanligt igen. På gott och ont. (Ringde Alfa-kassan idag för att höra hur jag låg till min väntan på ett beslut om ersättning. Fick höra att jag nog får vänta "några veckor till". Det är nu fem veckor sedan jag skickade in alla erfoderliga papper och handlingar. Suck) 
Jag har ryckt upp mig någotsånär, är rätt bra på att stoppa huvudet i snön och låtsas som ingenting. Snyta och kamma till mig. Men det är klart att oron ligger där någonstans och gnager.
                    
                       


   

I hela Sverige och större delen av Europa råder det ju "snökaos" just nu, och i Märsta har ni visst mer snö än vad vi har! Jag är så glad för er skull, för visst är det väl härligt med en vit jul? Och visst är det väl ett rätt kärt besvär att behöva skotta? Måste jag välja en form av träning eller fysisk ansträgning, så väljer jag tveklöst snöskottning. Man blir sådär lagom svettig och anfådd och ser resultatet på en gång. Även om det ibland snöar igen innan man ens är färdig.

                                             
   
Pappa och styvmor har just börjat sin färd hemåt. Den beräknas nog ta ett bra tag, så som det ser ut på vägarna nu. Med sig har de min Snörpa, som skall få överraska sin kusin på  födelsedagskalaset i Märsta i kväll.
Hon stannar där tills vi kommer efter på onsdag kväll, så några  dagar extra med sin älskade och saknade kusin vitamin blir det alltså.:)
Vanligtvis vånads jag hemskt när någon av ungarna skall iväg utan mig. Ser framför mig hemska scenarion med bilolyckor och otäckheter. Ännu har jag dock hållt mig lugn och känner mig trygg med att det ju är pappa som kör.

                                                                       

                                              

           Marsipanpyssel, granpynt, julmiddag och godisbord. Halvdana, dassiga bilder, men på ett ungefär såg det väl ut så här:)
                 Jag gillar inte för spontana bilder, tycker att de blir plottriga och hittar störande moment i bakgrunderna.
                                   Men ibland finns inga alternativ.

Vi tjuvstartade en aning med julen i helgen, och barnen har fått så fina presenter. Nu har de alla tre en varsin spark, vilket uppskattas stort, vill jag lova. De tröttnar aldrig på att åka, och nu är det också dags för Lilla Hoppsan att ta sig uppför backen med sin spark för egen maskin. Vanligtvis gråter han stora krokodiltårar tills någon av de stora förbarmar sig över honom och kånkar honom hem. Slut med det nu alltså, när de alla har varsin. Själv är jag också barnsligt förtjust i att åka och tävlar gärna nerför vår perfekta sparkbacke.       
 
                

                                                      

                              
 
   
Nu har jag och pojkarna lunchat hos kusinen och hennes små. De är bra söta tillsammans, även om det kan kivas en del om leksaker, förstås.
Tänk att det alltid är extra roligt med andras saker, och att de egna gamla trista grejorna plötsligt blir guld värda när någon annan vill ha dem!:)
Tiden går ju så snabbt, så snabbt, och alldeles snart springer väl de här små ungarna själva fram och tillbaka mellan husen här på Mörtis. 
Det är roligt att försöka föreställa sig hur det kommer att vara här om några år. När de allihopa kan rida själva, ploga hockeyplan, dra skidspår, bygga kojor i skogarna och fiska i sjöarna. När det kommer att krävas en hel skolskjutsbuss för att frakta Lillmörtsjöbarnen till skolan:) De är ju ändå fem stycken, och man kan ju alltid drömma om att det så småningom blir fler...
 Och då menar jag såklart att det vore trevligt om fler barnfamiljer ville flytta hit ;-)


                                       

                           *Två pojkar och en Batman spelar spel
           *Alla skogsbyungarna utom Snörpan står i kusinens kökssoffa och spanar på fåglar och hästar

                                                    
                 
              *En ljus och en mörk som ibland bara behöver titta på varann för att brista ut i gapskratt
               * En ljus och en mörk är bästa vänner

                             
          
Skulle ha tjänat piga hos grannfrun idag. Bakat bröd och storstädat, men hon blev sjuk och avbokade i sista stund. Hon ojade sig över att behöva äta köpebröd i jul, men de skulle ju inte ha främmande i år, så det fick väl gå.:)
Även om jag visst hade bävat litet inför det besöket, eftersom pojkarna ju är lediga från dagis och alltså hade behövt hållas ur vägen under tiden, så hade jag också sett fram emot det hela. Som ni vet är jag ju desperat efter ett arbete, och har således ställt mig själv till allmänt förfogande i den lokala blaskan!
Nu hoppas jag att fler än granntanten skall nappa på erbjudandet. Vet inte riktigt vad jag har att vänta, men tänker ofta att det egentligen är bra märkligt att inte fler har hemhjälp i dagens samhälle. Förr i tiden hade man ju pigor, drängar och jungfrur i parti och minut, utan att för den skull anses ovanligt rik.
Många tänker nog att det ju var mer att göra för folket då, allra helst kvinnor hade väl fullt upp. De skulle sköta djuren som ju oftast fanns i varje hushåll, hur litet och fattigt det än var, tvätta för hand i isvak och laga all mat från grunden, sy kläder och snyta ungar.
Jag förringar på intet sätt deras arbete, men undrar i mitt stilla sinne om det är så mycket bättre idag. Nog har utvecklingen stegat fram, allra helst med det tekniska.
(Min vän Stina, som är över 90 år och bor i en av skogsbyarna här uppe, minns det mesta i detalj. Hon vet vilket datum och årtal som elen kom till byn, vem som hade den första bilen, när det skaffades telefonväxel i lanthandeln och vilka som var med och drog upp den "stora vägen". Av alla de fantastiska uppfinningar som hon sett födas och tas i allmänt bruk, uppskattar hon tvättmaskinen mest. "Tänk, vad kvinnan led ont, blev sjuk och förstörde sig alldeles med allt byk, förr!" brukar hon säga, och det är svårt att inse hur det verkligen måste ha varit att ligga på knä i snön, dyblöt och blåfrusen utan känsel i händer och armar.)
 Men jag tror ändå inte att vi arbetar och sliter mindre idag än vad vi gjorde förr. Nu lever vi desto mer jämnställt och delar vardagens mödor sinsemellan alltmer, men i det stora hela ligger det ännu på kvinnans lott att ta det största ansvaret för hushåll och barn. Ni vet ju lika bra som jag hur det ser ut i de flesta familjerna här i landet, behöver inte i detalj gå in på vad som dagligen görs och av vem.
Det blir en hel del, ialla fall, det är ett som är säkert. Det arbetas oftast heltid, städas, handlas, lagas mat, planeras för diverse aktiviteter... ja ni vet ju. Att fler inte i allt detta tar sig råd att få hjälp och avlastning är ganska konstigt, tycker jag. Särskilt som man idag får dra av hälften av kostnaden för de hushållsnära tjänsterna. Tänk om fler köpte loss litet kvalitetstid med barnen eller partnern i stället för att städa osv! Vore det inte värt några hundringar i månaden att slippa tvätt -och strykberget, dammtorkningen och fönsterputsen?
Jag skulle nog tycka det om jag hade några hundralappar över.
Mja, vi får väl se vad detta kan leda till. Men jag kan bara inte gå och vänta på några få inhopp i skolan eller i hemtjänsten. Några andra arbeten finns inte att uppbåda, vad det verkar, och städa, laga mat, baka och tvätta kan jag ju i alla fall på mina fem fingrar. Och är inte rädd att hugga i.
Fortsättning följer...

Egentligen har jag inte mycket mer att avhandla idag. Har inte mycket annat i skallen än att komma iväg ner till Märsta och träffa min familj. Längtar enormt till Syster och hittade en så fin "Gammal Goding" på henne och Lilla Hoppsan. Inte så gammal kanske, från sommaren -07 bara , men ändå.
Jag känner att jag borde skriva något tänkvärt och intressant, men kommer mig bara inte för. I stället blir det nog till att äntligen få den lilla byrån klar. Har köpt knoppar som skall borras fast och  dörren måste filas ner en aning då den kärvar när man stänger den.


                                 

Antagligen blir det inget mer skrivet innan jul, jag tänker att jag kommer ha fullt upp med packning, tvätt och annat praktiskt i morgon. Så jag passar väl på att redan nu önska er alla en underbart härlig och god jul. Att den blir vit har vi ju redan konstaterat, så ut och njut nu allihop!
Storkramar till er alla.

                                

Jämrans kallt och vackert. Igår var första verkligt bitkalla dagen, och snön riktigt brann i vintersolen.
Det är så vackert här så att man vill grina ibland. Åtminstone stannar man häpet upp och drar efter andan.
Det är min andra jul häruppe bara, och redan har jag blivit hemmablind. Det är inte varje dag jag tar mig tid att stanna vid utsikten på väg ner till byn, som jag annars alltid gjorde.
Å andra sidan gäller det att hålla korpgluggarna stadigt på vägen nu när det är halt, smalt och löjligt trångt.
Det verkar dock som om timmerkörarna håller till någon annan stans nuförtiden, det är inte alls lika tätt med dem som förra året. De har väl avverkat färdigt häruppe på skogarna för en tid nu, antar jag.

Under veckan som gått har jag arbetat några få dagar på hemtjänsten, vilket alltid är roligt. Självklart hade jag fått jobba hela julen om jag velat (folk tenderar ju att insjukna då) men jag har varit tvungen att tacka nej. Nog för att de pengarna är åtråvärda, men min familj smäller ändå högre.
I år tillbringas julaftonen hemma hos svärmor med familj straxt utanför Märsta. Annandagen huserar vi troligtvis hos Syster Yster, och så har jag stora förhoppningar om att få träffa både faster och kusiner när jag väl är nere. Sambon hade tänkt att vi kanske skulle stanna i "Stockholm" över nyår också, men jag säger direkt ifrån, jag.
Hur mysigt och roligt och välbehövligt det än må vara att umgås med familj och vänner, så skulle jag få stora hemlängtan om vi stannade borta i närmare tio dagar.
Jag är ju en riktig hemmakatt som älskar mitt lilla hus. Jag tycker det kan vara oerhört stressande att bo på andra för länge. Att inte kunna ligga och dra sig en aning längre om mornarna, att inte få läsa vid frukostbordet, låsa in sig på toa i en halvtimme eller bara vara allmänt småsur. Allt detta kan man ju förvisso göra hemma hos nära och kära till en viss gräns, men det görs ändå mer avslappnat hemmavid. När vi dessutom träffas så sällan som vi ju gör, blir det rätt intensivt alltsammans. Så till nyår är vi nog hemma igen, och möjligtvis kommer någon gäst på fest.

                                            
   
                                                        
                                 
              

En dag var jag och Snörpan i Sundsvall en sväng. Ensamma, utan gapiga småbrorsor. Besöket på IKEA var strikt proffessionellt, då jag inhandlade ramar till bilderna jag nu sålt. Jag tror aldrig att jag varit på det stället och handlat så lite. Annars brukar det ju bli en försvarlig hög nödvändigt och onödigt i shoppingvagnen. Men naturligtvis åt vi lunch där och tog en titt på nedanstående i den intilliggande djuraffären, innan det bar iväg hemåt igen.

                                                                               

Det är fint att få litet egentid med ungarna då och då. Ett och ett, alltså. Det blir ett helt annat umgänge då, än vad det blir i vardagens familjekonversation.
Särskilt Snörpan som ju är äldst behöver nog det där, men jag börjar också märka mer och mer på Nöffe, att han skulle behöva fler lugna stunder på tu man hand med bara mig eller sambon.
 Sedan Lilla Hoppsan låg i magen har jag gått och oroat mig för hur det skulle bli för Nöffe. Hur jag bäst skulle undvika att han som mellanbarn kom i kläm och fick för litet uppmärksamhet. Iochförsej grubblade jag mig också blå på hur jag skulle bete mig för att inte skämma bort den lilla. Och inte få den stora duktiga Snörpan som ju är både äldst och flicka, till lillpiga.
Jag reflekterar mycket över det här, jag försöker verkligen behandla dem alla tre lika och rättvist. I den mån det går, det vill säga. De är ju nämligen så olika i sina personligheter och sätt att vara, så man också måste kunna möta dem där, på deras egna spår.
Det är inte alltid det lättaste, och visst kan jag se att de kanske inte bryr sig om sådant jag går och tänker på.
Jag är inte dummare än att jag förstår att de, liksom alla vi andra kommer att ha sina "issues" som vuxna. Tycka och tänka om sin barndom och uppväxt, så småningom själva upptäcka att det inte alltid är så jäkla lätt att vara mamma. Men att man gör sitt bästa och så gott det går. Bara det brukar ju räcka bra långt. Men jag har i alla fall, hur bedrövlig som förälder jag än kan känna mig ibland, gett mig fan på att de aldrig skall behöva tvivla på att de är gränslöst älskade och lika värdefulla som sina syskon.  För alltid det viktigaste i mitt liv.


                                                                              

                                             Till och med här på bloggen försöker jag hålla jämn balans.
                                     Får dåligt samvete om jag har för få bilder av en unge, och fler på en annan:)
                                          Problemet är bara att de två stora sällan fastnar på bild numera.
                                                   Den lilla är tacksamt fotoobjekt. Och rätt så söt va?

                                                 

I går var en härlig dag. Inte bara för det vackra vädrets skull. Det var nämligen också fika, pladder och frisering nere hos min vän Å. Några tjejer (fast tre av oss refererade faktiskt upprepade gånger till oss själva som tanter!!! Kanske för att två andra av de närvarande var 20 och ännu yngre...) samlades hemma hos henne och snofsade till sig för hundra spänn vardera. Inte illa, va? Livskriser avhandlades, och kändes genast så mycket mindre dramatiska och farliga. Barnuppfostran är väl ett stående ämne som vi avhandlar, och en smula skvaller kanske det blev också... Mycket välbehövligt och frigörande. Tack, mina fantastiska vänner för att ni finns!
                                                                    
    
Nu är den eviga tofsen borta. Likaså riset, tovorna i nacken och de mörka rötterna.
Nu är jag mörk och kortklippt, men har ännu inget bildbevis.

Nu måste jag sannerligen sätta fart. Dra ett varv med dammsugaren och sedan bege mig till affär´n. Pappa och styvmor är på väg hit och det skall firas litet jul här redan i morgon. Lyxigt att få ha dem här med så korta mellanrum, även om pappa lät en aning tveksam till besöket igår när han förhörde sig om temperaturerna.:)



Här är dagens  "Gamla Goding". 
Jag, sambon och Snörpan hos pappa på landet sommaren 2002. 
Fint, tycker jag, trots att jag drar ihop munnen till den obligatoriska kortminen.

                      

Åh, sitter som förlamad och ser på gamla hemvideos från när barnen var små. Pojkarnas förlossningar och familjesammankomster. Snyft, så vemodigt och konstigt det känns.
Har livet verkligen sett ut så här? Har ungarna varit så små och har jag haft så många dubbelhakor? Ja, jösses, vad tiden går förunderligt fort. Och vad mycket man glömmer...
Barnen själva är inte så intresserade av att se banden, de kan inte se det fantastiska med det hela. Bara Snörpan skrattar litet åt de knasiga sekvenserna där hon sjunger, dansar och spexar som treåring.

                                  
Jag lyckades med konststycket att radera alla bilder som togs på Lilla Hoppsan från nyfödd till tre-fyra månader!Här har jag fotat tv´n idag, då den lilla, svullna, fulingen kom till världen:)
                         "Åh, sucka mitt hjärta, men brist dock ej."

              

     Och den här herrn, då! Så här liten, tjock, orangehårig och trulig var han då.
                         Nu är han ofattbart stor,plötsligt!

                                                                

Egentligen har jag inte tid att sitta här och böla, det är ju luciafirande på agendan idag. Pojkarna skall lussa på dagis klockan tre och innan dess har jag en del ärenden att uträtta. Till kvällen har Snöroans hela skola anordnat något slags evenemang på folkhögskolan. Det blir lottförsäljning, ponnyridning, uppträdanden och utställning.
I morgon kväll är det dock barnfritt. Då blir det julmiddag i Sundsvall med sambons arbetskamrater. Min morbror och hans fru (säger man kanske moster om henne i det sammanhanget?) kommer hit och barnvaktar, vilket de gjorde även förra året. Då var det betydligt sämre väder, minns jag, och de stackarna hade blivit utan el hela kvällen. När vi kom hem framåt natten lös några stearinljus i vardagsrummet där de satt och kurade i kylan.
Om det inte vore för att det blir så kallt, skulle det ju bara vara mysigt med strömavbrott då och då. Men när de drar ut på tiden och kommer för ofta, mitt i matlagning osv, är det ju mindre idylliskt. Förra året hade vi det verkligen besvärligt med det där, men så var det ju hemskt mycket snö hela vintern. Vi får väl hoppas att det kan bli mer lagom i år, va.

Inte mycket har hänt sedan jag skrev sist. Helgen förflöt stilla, med en hel del pulkaåkning, ett besök på simhallen, middag med vänner och den årliga "tomtesmygen" nere i Fränsta. Barnen skall då gå på tipspromenad längs en uppskottad stig, kantad av maschaller. Vid slutet av stigen sitter tomten och delar ut godis, och det serveras kolbullar och säljs tunnbröd. Lagom mysigt, men litet bökigt då man knappt kan urskilja den man möter på stigen framför sig, mörkt som det är bortanför eldarnas sken.

 Under veckan har jag jobbat litet i skolan, en dag i Snörpans klass, faktiskt. Det var ju litet ...konstigt, tyckte hon nog, och klängde sig fast vid mig. Jag hade lovat att vara med henne i skolan en dag nu när jag ändå var ledig några dagar, och hon tyckte väl att den dagen kunde duga, även om jag ju jobbade.
Nästa gång går det säkert bättre och förhoppningsvis leker hon med kompisarna på rasten igen, i stället för att hänga i kjolarna på mamma.
Jag har äntligen fått i ordning tvättstugan i fint skick, i alla fall. Tur i oturen att jag är arbetslös och kan ägna mig åt sådant. Det fattas ännu hyllor ovanför arbetsbordet och litet misiga detaljer, annars är jag rätt nöjd faktiskt.  Tyvärr har jag inga före-bilder, det var alldeles för mörkt för att fota därinne innan jag vitmålade väggar och tak. Men tänk vad man kan göra stor skillnad med litet färg. 

                                    

Här kommer bilder på loftsägen / kojan också. Den uppskattas och används flitigt (kojan alltså, sängen sovs det inte så hiskeligt mycket i precis)
Det blev väldigt bra med draperierna som mormor sydde av min mammas gamla linnegardiner, som jag så länge har velat få användning för. Men jag irriterar mig på furun än, det blir kanske skavd turkos i stället, om jag nu får ork till ett sådant projekt någon gång framöver.

                                

                                 


Jag hade tänkt införa dagens gamla goding här på bloggen. Välja en bild från förr och visa er. Det ultimata vore ju om man kunde gräva fram en som tagits exakt på dagen för ett antal år sedan, men mina bilder är ju inte daterade, och de som är tagna med digital och mobilkamera har knappast ens märkts med månad.
Så i stället väljer jag och vrakar fritt.
Idag har jag ju verkligen visat en hel del sådant, mer följer i nästa inlägg.
Som jag hoppas kommer inom kort, men nu måste jag faktiskt rusa! Hej så länge!


                        
                                                     Lilla Hoppsan idag.

                                    
                            Snörpan, jag och Nöffe då.

det är jag det. Lyckades blanda ihop dagarna på något vänster, varpå lärarkollegorna blev en aning förvånade när jag dök upp i personalrummet i morse. Det var visst i morgon jag skulle vara där... Tja, det var väl tur i oturen att jag inte tänkte tvärtom och missade ett pass, förstås.
I vanlig ordning hade vi stressat ner till byn, ( tänk att hur mycket tid vi än har på oss om mornarna så blir det alltid hektiskt spring till bilen och snabbgos vid lämningen på dagis )
så det känndes allt en smula snopet. Men jag fick tillfälle att uträtta några ärenden och dessutom bjuda in mig själv på glöggfika hos min vän Å som var hemma med en sjuk liten dotter. 

                       
                               Ja, ni ser ju hur hon har det, den otäckingen...
                         Trägolv, kakelugnar, par- och -innerdörrar i vackert smidat mönster.
                                                     Hövva.

                                        

Ja, nu sitter jag här och sliter mitt fula hår (jag tror aldrig att jag varit i större behov av klippning!) i förtvivlan över hur jäkla helskotta seeegt och långsamt det går att ladda upp bilder på vår dator.
Jag skall skicka in en hel del till förstoring och kopiering och dialogrutan talar just om för mig att en enda bild förväntas ta 2 timmar, 3 minuter och 18 sekunder att få till!!! Varför?
Nej, jag får helt enkelt lägga över dem på ett USB och snylta in mig hos någon med ett fungerande.... ja, vad det nu är som inte fungerar här.

                                             
         Det lutar åt frisyr i denna längd igen. Måste bli av med allt detta ris.

I övrigt har vi, som ni ser på bilderna nedan, en hel del snö. Äntligen, som jag har längtat efter den! Allra helst i söndags kväll då det var julskyltning här i Fränsta, vilket förmodligen är en av byns största händelser under året. Jag missade det ju sist, så nu var det bara att traska Fränsta runt och tindra med ögonen. Det var faktiskt rätt mysigt, trots trängseln. ( Ni vet ju vad jag tycker om stora, kompakta folkmassor.) Bara en endaste gång erfor jag en lättare känsla av panik. Det var på parkeringen utanför Ica, där en totalt tondöv karl framförde sina usla julsånger i mikrofon kopplade till omringande högtalare. Så att det fullkomligt dånade i öronen. Dessutom var där mörkt som i en grotta, bara kolbullselden lyste upp en smula, och knökfullt av folk.
Där skulle ungarna delta i leksaksutlottning och rida på ponnysar. Vi hade i alla fall trevligt sällskap, allt som allt var vi tio barn och sex vuxna som började vandringen med fika och lek hemma hos Å. Hundratals marschaller spred ett vackert sken längst hela bygatan, men vi saknade alla den obligatoriska snön. Överallt hörde man hur det klagades på det trista vädret och att detta var första året det julskyltades utan snö.

 Redan samma natt kom den dock. I stora ulliga tussar damp den ned här, bäddade in oss som i bomull och förgyllde våra liv. När jag gick och lade mig natten till tisdagen lät jag gardinerna vara undandragna och låg länge och betraktade snöflingornas dans därutanför, innan jag somnade, varm och nedkurad bland fridfullt snusande familj. Det var fint, det.

                     
Så här tjusigt var det nere vid kyrkfjärden i morse. I de fina små vinterbonade båthusen kan man få bo om man kommer hit och hälsar på. Gratis, eftersom jag känner ägaren. Bara så att ni vet.
   
Några bilder från gårdagen blir det också i dagboksfotandets syfte.
Kusinens lilla blåöga var här på lekvisit en stund, annars spenderade jag större delen av dagen inomhus, det vackra vädret till trots. Där ringde jag otäcka telefonsamtal (ja, alltså sådana som man går och bävar inför och helst inte vill ta tag i) och stökade med viktiga, lika otäcka papper. Jag försöker få till det så att jag kanske kan få någon slags ersättning från Alfakassan mellan mina arbetspass på hemtjänsten och i skolan. Men det är verkligen inte det lättaste, skall jag säga er. Det är nästan så pass bökigt att jag skulle kunna tänka mig att strunta i alltihop och leva på luft för att slippa besväret.


                                    
*Kan ju tänkas att detta är en av anledningarna att det blir bråttom om mornarna; det ritas vid frukostbordet då och då.
*Kusinens man röjer snö. Det känns som om jag måste lära mig att köra detta muskedunder i år för att kunna hjälpa till när det behövs.

                   

* Kusinens fina pojke. Go och glad mest hela tiden.
* LillNöffe tappade sin korv på backen. men det gjorde inte så mycket eftersom han "gillar ju snö!"
* Pojkarna lekte så fint och bra ute i snön, timmar åt gången!  Just därför har jag längtat efter snö; för att kunna sno åt mig litet "egentid" inne medan barnen kan bygga snögrottor och åka spark hela dagarna lång:)

                                                      
                                              

Snart kommer sambon hem från jobbet. Hämtar upp Snörpan hos en kompis på vägen. Den stackarn ska få påbörja operation storstäd så fort hon kommer innanför dörren. I nuläget går det knappt att öppna dörren till hennes rum, då den är barrikaderad av skolådor ombyggda till små hus och dylikt pyssel. Så det är dags nu. Pojkarna brukar jag få hota med en stor svart sopsäck innan de får tummen ur och röjer undan i sitt bombnedslag till rum. Självklart hjälper jag dem en aning, dammsugningen tar jag exempelvis hand om, men jag är stenhård med att de ska kunna plocka undan efter sig när det blir för bedrövligt. Snörpan brukar faktiskt vara riktigt duktig på det där och proklamerade snusförnuftigt för sina bröder häromsistens;
 " Vi är alla faktiskt en del av den här familjen, så vi måste hjälpas åt. Det är inte bara en person som ska göra allt." 
Ha ha, jag skulle inte kunna säga det bättre själv. När Nöffe försökte protestera pekade hon hotfullt på honom och frågade: 
 "Skulle du vilja vara den personen i sånna fall?" Nej, det ville han ju förstås icke.

                

                          Gamla bilder på världens bästa Snörpan.

                                                 



I morgon blir det arbete, alltså. Ska också försöka få en tid hos sköterska för en titt på LillNöffes haka. Den slog han i våningssängen för några veckor sedan, och kan inte låta såret vara ifred och läka. Nu har jag klistrat på honom en ordentlig kompress för att skydda, men ändå vill det sig inte riktigt. Det blir värre och värre.
Så kommer min mormor och min morfar på besök. Mormor har sytt förhängen till våningssängen, säkerligen också bakat något smarrigt om jag känner henne rätt. Så det besöket ser vi förstås fram emot:)
Nu skall jag börja med middag åt trollen. De måste väl ha något i magen innan de börjar arbeta däruppe. Falafflarna som jag gjorde igår och som räcker än i dag, duger visst inte. De åt bara bröden, salladen och tsatsikin, de små typerna.

För att motivera mig en aning och inte slappa efter med fotot alltför mycket hade jag tänkt börja föra någon slags bilddagbok. Det är så roligt och utmanande att försöka se sin vardag och omgivning i potentiella bra bilder.
Än så länge har det gått sådär. Svårt att fota under arbetstid, även om det är där jag skulle kunna ta de bästa bilderna. Nu har sambon dessutom tagit kameran med sig på hundresa till Norge över helgen. Självklart fick jag genast abstinens, trots att jag knappt annars tagit i kameran under veckan som gått. Hur skall jag klara mig utan en hel helg?!

En regntung och deppig dag kan kanske se ut så här.

                  

    Tidigt ute på väg till dagis, fritids och hemvården. Sömnigt och fruset i bilen, men barnen lättar upp stämningen med favoritlåten som skall höras om och om igen tills vi är framme. 
                      www.youtube.com/watch?v=MX9hRco1I-g&feature=related
Den och "Polaren Pär är kärlekskrank".  Så lämpligt för ungar, va.


                                      
Litet less blir jag ibland. På allt. Bakar jag några pepparkakor med ungarna då, så kan det ju kännas bättre.

                        
                              Men fönstret är strimmat av regn likväl.


I går var  exempelvis en bra dag som jag önskar att jag hade kunnat fota. Jag vickade i skolan där vi tjyvstartade litet med första advent som ju infaller nu på söndag. Talade om dess mening och läste julrelaterad saga i ljusstakars sken. Målat tomtenissar och lekt charader.
De där ungarna är så gulliga och jag hoppas innerligt att jag kan få fler dagar med dem.

Efter arbetspasset svängde jag tveksamt förbi de små indianernas farmor med några utkast av bilderna jag tog häromsistens. Till min lycka var hon nöjd och ville ha fler förstoringar än jag förväntat. Självkritisk som jag ju är tyckte jag att det var aningens genant att komma dragandes med fyra halvbra bilder, men börjar så sakteligen tro att jag kanske visst kan, mer än jag tror, och att jag är min egen bödel helt i onödan allt som oftast.

                          
                                En vanlig syn på Å´s bro.

Sedan jag hämtat upp barnen på skola och dagis for vi till min vän Å där det lektes en hel del. Det är livat med sex ungar, kan jag lova. Å´s minsta lilla skrutt trillade nerför trappen men klarade sig undan med en fläskläpp och var lika glad som vanligt efter en liten tuttsnutt:) Tänk att det kan läka det mesta, den där intima närheten och totala tryggheten som ammningen kan ge när den är som bäst.

Jag kan innerligt sakna de där nästan magiska stunderna då man stängde resten av världen ute. Då bara vi två fanns, tätt tätt intill varandra, nästan som sammanväxta. Det är snart exakt ett år sedan jag helt slutade amma Lilla Hoppsan och jag var rätt less där på slutet. Men lätt att sluta var det inte. Inte att ta beslutet, och inte att förvägra honom den där goda vanan. 
Faktiskt så har jag med alla tre barnen avslutat ammningen i samband med att jag rest bort. Snörpan var nästan två och ett halvt år då jag reste till Geneve på konferens i fyra dagar. När det var LillNöffes tur var han ett och ett halvt och jag var i Istanbul i fem dagar. (Jag var iväg en sväng då han var nio månader också, men då var ingen av oss redo att sluta och kom snabbt in i mönstret igen då jag kom hem) 
LillaHoppsan avvandes på bara en helg förra året i februari. Han skulle just fylla två år och jag for till Malmö och firade min kusin som fyllde trettio. Det gick smidigt, alla tre gångerna, barnen accepterade faktum helt lungt och jag kan inte minnas att de ens envisades med att försöka. Det svåraste var förstås att själv inte falla tillbaka, att stoppa undan vemodet som kröp i mig och inse att tiden var kommen. Så var det ju förstås en pärs rent fysiskt, även om ingen av dem då ammade särskilt mycket. Produktionen var ju inte hög, direkt, men tillräckligt för att brösten skulle spränga, läcka och ömma. Jag minns så väl vilket besvär det var att släpa med sig den där förbaskade pumpen i handväskan och smyga undan på toaletten mitt i ett seminarium för att lätta på trycket. Hur jag tyckte att alla måste undra vad fanken jag gjorde på toa så länge. I Istanbul delade jag rum med en kollega från Frankrike och tyckte att det var genant att ens ta fram pumpen. Då blev jag i stället en hejare på att handmjölka;)

                 
                 Jag och Lilla Hoppsan sover straxt innan det var slutsnuttat för hans del.

Nåja, det var en fröjd att se Å´s lilla pojke så nöjd och harmonisk i sin mammas varma famn, och Lilla Hoppsan, som ännu har för vana att sticka handen i mitt dekoltage och krafsa runt, tyckte att det var mycket faschinerande.
Till middagen vankades det älg och pommes och en hederlig gammal marängswisch till efterätt. Det var en så enkel, mysig och avslappnad kväll även om tankarna och samtalen kretsade kring Å´s man som just då satt och vakade vid sin fars dödsbädd nere i Stockholm. Tänk att sjukdom och olyckor kommer så plötsligt och att döden hela tiden står och går vid vår sida. Den finns här i vardagens bestyr, då vi oftast är alltför upptagna med annat för att ens ägna den en tanke. Det är bara ibland vi tvingas stanna upp och se den mitt framför oss. Känna att den är en ofrånkomlig del av våra liv.

               

Stoppade som korvar begav jag och barnen oss sedan till badhuset. Jag hade nog mest lust att slänga mig i säng bums, men hade lovat ungarna ett bad. Det har blivit något av en fredagstradition och de måste ju hållas hårt. Det var bra härligt med bubbel och bastu innan vi for hem till berget och somnade fortare än kvickt.

Och idag har vi inte åstadkommit mycket mer än julpynt.
Jag har aldrig riktigt lust när det väl är dags för sådant. Tycker att det mest bara är besvärligt med gardinstryk och allt ståhej. Vi har ett litet hus och små mängder pynt, ändå har det tagit större delen av dagen att få stämningen rätt. Emellanåt blev jag tvungen att lägga mig på soffan och sucka högt. Eller hamna på villospår i något skåp som behövde sorteras och städas ur. Nu är vi i alla fall rätt nöjda med ståten och har det finfint i det pyttiga lilla vardagsrummet, med tända ljus, godis, popcorn, femdagarssega ostbågar (det är då de är som bäst) och lilla melodofestivalen. Nå, pojkarna far mest omring och busar, men Snörpan är djupt imponerad av alla duktiga ungdomar som uppträder. Hon är mycket för musik och dans överhuvudtaget och var i extas häromkvällen då sambon kom hem med en dubbelcd Michael Jackson åt henne. Vi fick nästan bända ner henne i sängen den kvällen, och sedan dess är det bara The King of Pop för hela slanten här hemma. På riktigt hög volym.
Höftjuck och moonwalk på vardagsrumsbordet iförd svarta kläder och mina gamla bilhandskar i skinn.
Jag protesterar inte direkt. Det är så mycket igenkänning och minnen i den musiken. Jag kan inte låta bli att ryckas med, och tänker på den där förunderliga människan som skapade allt detta. Som så många andra genier var han väl skvatt galen, stackarn, men berörde en hel värld som ingen annan.



Nu är det nog färdigt för idag ändå. Har svårt att hålla korpgluggarna öppna, och dråsar nog omkull nu.
Sov så gott ni också.

är till ända. De  har varit mycket händelserika och dragit fram i ett rasande tempo.
Det är så roligt att få träffa sina gamla godingar då och då, jag älskar verkligen det här arbetet.
I alla fall när det är på det här sättet. Jag vet inte hur det skulle vara att jobba så varje dag år efter år, men kan gissa att man nog slits en hel del.

                                               

För det tar ju på en, detta med andra människors liv och öden. Vissa vårdtagare tänker jag på om kvällarna sedan jag kommit hem från jobbet, och en del smyger sig till och med in i mina drömmar!
Det går inte att värja sig från att känna, det är oundvikligt när man kommer andra människor så nära som man gör inom hemvården. Jag har aldrig arbetat inne på ett serviceboende, sjukhem eller lasarett, men jag tror ändå att det är milsvida skillnader däremellan. Man kommer nära även där, på vårdinrättningarna, men att komma in i vårdtagarnas hem är något annat ändå. Jag kan bara se till mig själv och mitt eget hem; hur otroligt personligt, privat -för att inte säga heligt det är för mig. Det vore svårt att släppa främmande människor dit in, kanske till och med svårare än att utstå förnedringen av att bli torkad i baken. Inte för att personalen i hemtjänsten rotar i lådor, går i privata papper osv, men de är ändå där. I hemmets lugna, trygga vrå. I den privata sfären. Främmande människor som vårdtagaren oftast inte vet ett personligt dyft om. Men som vet det mesta om vårdtagaren.
 Jag försöker att tänka mycket på det när jag vistas hemma hos vårdtagarna. Försöker visa vördnand och respekt för den heliga marken jag beträder.
Och att ge mycket av mig själv. För även om jag för vårdtagaren bara är ännu en ur raden av hemsamariter som har betalt för att ge dem tillsyn och omvårdnand, så vill jag att de skall känna igen mig. Vill att de skall känna sig trygga med mig.
Och även om många, många gamla utan att blinka delar med sig av sina livsöden och historier för vem helst som kan tänkas lyssna, (en hel del verkar känna stora behov av att få lätta sina trötta hjärtan, att få avge bikt och bekänna gamla synder som tyngt dem i många långa år)  så känner jag mig ändå personligt utvald varenda gång jag får ta del av dem. Jag ser det verkligen som en stor ynnest.

                                                  
Tre härliga människor jag lärde känna och gjorde personporträtt på, då jag gick på Ålsta.

Just nu ligger en av våra äldsta vårdtagare för döden. Hon är hundra år gammal och jag tänker på henne mest hela tiden. Undrar om jag inte på något vis skulle känna på mig när hon gick bort. Om jag verkligen skärpte mina sinnen och öppnade upp för universum, så skulle jag nog visst veta när den stunden var kommen. För nog måste det ändå vara så?
Att när en männsika (allra helst en ett helt sekel gammal!) upphör att leva, försvinner bort från det jordiska, så förändras hela världen en smula? När ett helt långt liv tar slut är det ju så mycket som följer med. Alla de tankar hon tänkt, de känslor hon känt, allt som hon älskat och sörjt och varit. Det måste skapas ett tomrum där hon var. Det måste bildas ett slags vakuum, om så bara för ett slag, när ett liv släcks. Och lämnar plats för ett nytt att tändas.

Ja, jag vet att det är fullkomligt naturligt att detta sker. Och jag är så innerligt glad att just denna hundraåring inte har ett dugg ont någonstans, att hon får ligga i sin säng hon delat med sin make i många år, i sitt hem omgiven av anhöriga. Hon har bara lungt beslutat sig för att sluta leva, och kommer med allra högsta säkerhet att göra det nu när hennes dotter äntligen kommit hem från en lång utlandsvistelse. Hon berättade att det var det hon väntade på; att få ta farväl av sina älskade.
Men ändå...
Ändå är det så sorgligt att mitt hjärta vill brista. Det är liksom så...stort.
Likväl som det är stort och ofattbart att välkomna ett nytt liv till världen är det stort och ofattbart att ta adjö av ett gammalt. Och tanken på att den gamla en gång varit en ny är svindlande.

                           
                                 Sådana här vackra porträtt skulle jag vilja göra.
             Men jag undrar vem som skulle ställa upp,de flesta är för blyga, skulle jag tro.

Ja, det kan bli många funderingar. Och jag märker att jag inte är den enda som har dem. I går var jag hos en av mina "favoriter" och diskuterade just detta. Han är över nittio år och glasklar. Pratar gärna filosofi och har många egna, intressanta teorier kring det mesta. Vi enades om att det allra sorgligaste och hemskaste torde vara när ensamma människor dör. När det inte finns någon som kan minnas henne, tala om henne eller på något sätt föra henne vidare i tiden. Tanken på en gammal, ledsen människa utan anhöriga eller vänner, som dör ensam i sin säng är högst beklämmande. Lägg därtill en städfirma som systematiskt och helt utan känslor sorterar, packar, slänger och säljer hela denna människas hem och liv. Allt som den människan gjort och varit under sin levnad är plötsligt som ingenting värt i den stunden. Som om det aldrig någonsin funnits ens.

Annat som är sorgligt är när sjukdom trasar sönder.
Vi har fått en ny vårdtagare att ta hand om, som lider av någon slags demens.
Just demens är ju alltid hemskt, allra helst anhöriga sliter ju ont av det. Just denna man har drabbats så att han tidvis kan vara väldigt aggressiv. Han hade varit arg och otrevlig hela veckan, och det hela eskalerade i helgen då han levde rövare i hyreshuset en hel natt. Sprang naken och skrikandes och slog på dörrar och rör. Jagade ut nattpersonalen och skrämde fler av hemvårdarna så att de aldrig mer vill gå dit.
Förgäves sökte vi efter anhöriga som kunde komma och hjälpa till, men samtliga vägrade, vilket man ju hur tragiskt det än är måste ha förståelse för.
Visst blev jag hemskt arg på honom först, när han levde om som han gjorde och var fullkomligt oresonlig och dum då jag var där för att ge medicin och laga frukost i går morse.
Men sedan blev jag mest bara ledsen. Fy sjutton, vilket liv den mannen har. Är det verkligen värdigt att vissa skall behöva sluta på det sättet?


Nåja. I dag är jag ledig och försöker hinna ikapp med litet av varje. Tvättberget tillexempel.
Borde måla taket i tvättstugan en gång till och gå igenom några bilder jag tog igår efter jobbet på hemtjänsten. 
( Jag hade i uppdrag att fota två små barnbarn iförda full indianmundering och med myror i baken. Det var inte det lättaste. Med riktade skrivbordslampor och ett sänglakan nödtorftigt uppnålat på väggen... Förhoppningsvis kan det bli två eller tre dugliga förstoringar för farmorn och farfarn att ge bort i julklapp ändå:)
Men nej, det lutar nog mot att jag ändå lägger mig på sängen med en bok. Trött så in i norden.

Tusen tack för att ni så snällt delat med er av era funderingar kring min lilla blogg!
Tack för alla fina och smickrande komplimanger och för feedback :)
Jag blir så glad, så glad när jag hör och läser vad ni tycker.

Idag har jag inte gjort ett skvatt, nästan.
Sunkat runt här hemma och känt mig håglös.
Irriterat mig på pojkarnas rackartyg och uppsåt som varit av värre karaktär än vanligt just idag.
Egentligen skulle de ha varit på dagis i dag, men jag tyckte att Lilla Hoppsan var litet hängig sist och tänkte att det var bäst att hålla dem hemma, när jag nu har möjlighet.

Men det frestar på nerverna ibland, att ha sina små, kära, älskade, sockertoppar hemma en regning, trist och lerig dag.
Jag tror visst de var ute i en hel kvart idag, innan de moloket ville komma in igen.
Och lekt uppe på sitt rum i sammanlagt tio minuter, har de gjort.
Resten av dagen har de snott kring mina ben och slagits, retats, surat, grinat och bara vara allmänt störiga.
Jag har lekt, läst, byggt, sjungit och gosat samt fått tuppjuck och gormat ett antal gånger. Suck...
Nu skall jag snart iväg och jobba kväll på Hemtjänsten, vilket jag betraktar som rena rama semestern.
Åh, vad skönt det skall bli att rymma hemifrån idag:)
Resten av helgen skall det också jobbas, vilket känns bra, då alla slantar, även de allra minsta, är hett åtråvärda just nu.
Så åtråvärda att jag till och med suttit och bökat med tradera hela veckan. Samlat ihop barnkläder, fotat dem, laddat upp dem på tradera, skrivit objektbeskrivningar, mejlat svar på frågor som redan finns i objektbeskrivningen till icke läskunniga köpare, kontaktat vinnare,vägt och slagit in paket och tagit alldeles för litet betalt i porto,som vanligt.
Nej, fy, vore det inte så fattigt som det är, så skulle jag inte bemöda mig om detta. Vilket ståhej för att bli av med litet kläder!

Nåja, jag har i alla fall fotat en del idag. Tänkte tillmötesgå era önskningar och dela med mig av detaljer från mitt hem. Just idag hade jag verkligen ingen lust, tyckte att hela världen var ful och tråkig, men desto större utmaning blev det då.


                              

              Man sover extra gott i fina gamla sängkläder med handbrodyr, anser jag.


                

Ibland (rätt ofta faktiskt) händer det att LillNöffe klipper sönder mjölförpackningarna när han skall öppna dem själv. Då passar jag på att hälla upp mjölken i tjusig flaska. Det ser lite fint ut,särskilt tillsammans med o´boy burken. Sådant blev det till frukost i morse.

                                             

* Jag älskar burkar, askar och lådor. Men farmors fina gamla som jag har i skafferiet innehåller inte alltid vad man tror. I kaffeburken finns o´boy och i sockerburken maränger. Helt logiskt.

* Morgonkaffet i mina fina Taikamuggar. Två av dem slog slog jag flisor ur redan samma dag jag köpt dem. Jag i ett nötskal.

* I köksfönstret finns fler vackra burkar, en liten bit drivved från stranden som blivit alldeles mjuk och finslipad,en sten som ser ut som ett hjärta och en liten Jesus, minsann. Helst vill man inte titta längre än så, det är leråker här utanför.
 
                              

Jag har försökt få till något fint med mina svarta, strikta ramar, som ju egentligen inte alls är särskilt typiska för mig. Efter en hel dags spikande och hängande tycker jag nog att det blev rätt bra ändå. Det strama lättades upp av ljushållaren från Indiska och de runda formerna. Irriterande nog sitter hela konstellationen några centimeter för högt, dock. De linjerar inte med gardinstången, morr.. Och Greta Garbo skall få flytta någon annanstans snart, alla de andra bilderna är ju på barnen.



                             
En del av er efterfrågade fler bilder på mig, skribenten. Jag är sparsam med sådana, men det har ju sina skäl. Ni som känner mig vet att jag har snudd på fobi för att figurera framför kameran. Alltså gömmer jag mig bakom :) Visst sörjer jag ibland att det inte finns bilder på mig och barnen, jag skulle gärna ha några fina porträtt. Men jag känner mig alltid så jäkla dum när jag piffar till mig, eller i alla fall försöker se något sånär anständig ut. Det känns oftast helt omöjligt att lägga ut foton av mig själv på bloggen, men jag lovar att jag skall jobba på det. För det är klart att det är roligt att se den som skriver, det tycker jag ju själv när jag läser en blogg.Ja, här har ni i alla fall några på mig och LillNöffe från idag. Som synes är det inte helt lätt att faktiskt fota sig själv med en Nikon D60. Kanske är det på tiden att jag skaffar mig ett stativ nu då:) Suddigt och bedrövligt, men vad jag kunde uppbåda idag.

                                              


Nu skall jag packa väskan och ställa mig på pass innanför ytterdörren. Så fort sambon och Snörpan öppnar den, slinker jag iväg till jobbet. Resten skall laga tacos och ha mysfredag, he he. Kanske att jag kommer vara en smula avundsjuk och längta hem ändå, gnälliga ungar till trots...

Ha en bra helg nu, allesammans:)