SKRIVLUST

Surfar runt och snokar här och där.
Fick en länk av en vän, med kläder hon trodde att jag skulle uppskatta.
Jo,tack,
de var alldeles förtjusande och jag blev följdaktigen  en smula deppig
för att jag ju inte är någon miljonär som kan shoppa obegränsat. : (

Även om jag då och då skapar inlägg fullspäckade med kläder eller prylar jag gillar,
så handlar jag dem inte.
Jag försöker ju köpa kläder åt mig själv ibland,men det händer ganska sällan,
och när jag tänker efter så är det än mer sällan jag köper något som inte är på rea.
Det är sällan jag handlar utan att utnyttja  någon rabattkod eller ett erbjudande.
Låter väl snålt och sniket,men jag gillar det!
Jag känner mig väldigt tillfredsställd när jag gör kap,
och en smula ångest när jag betalar fullt pris för något som en stund senare reas ut för hälften av det priset.
Förr eller senare kommer de flesta plaggen jag vill ha att prissänkas,och då slår jag till.
Jag kan vänta till dess,för jag går ju inte med rumpan bar.

Så här skulle jag säkert vara även om jag var miljonär.
Jag bara tror att jag skulle rusa åstad och köpa mig allt jag önskat och längtat efter,
men när det väl fanns möjlighet att göra det skulle jag garanterat bli snål och tycka att det var onödigt.
För så är det ju;
när jag inte har ett rött öre att handla för, är begäret som störst
och när det  väl är dags att göra inköp så finns det knappt något som duger.

Men i alla fall så blev jag hemskt betuttad i dessa plagg från TopShop





Men allra,allra störst är begäret efter klännigarna på "Stop Staring!"
En av dem skulle jag nog kosta på mig i alla fall ,om jag blev rik.
Men vilken skulle jag  välja?
Och för all del,när skulle jag använda den?

Men se bara;



Så enkel och alldeles underbar!



Åh,åh,åh!



"30´s bombshell" heter denna!  




Ett svart fodral bör man ju ha...



Nej,det skulle nog få bli den här dräkten ändå,den är så otroligt fantastisk,inte sant?!!!




En sådan här baddräkt är jag i alla fall på jakt efter.
Inte nödvändigtvis denna färgen,och definitivt inte från "Stop Staring!",
en billigare variant,tack.
Skall det vara så svårt att få tag på?
Hojta till om du stöter på någon,är du bussig.

Så är jag också inställd på att köpa mig ett par träskor i vår.
Allra helst skulle vilja ha sådana där klassiska mörkblå med kurbits målning på,
så kanske får man ta en tur förbi verkstaden i Nusnäs.
Jag har hittat några söta när jag googlat också;






Ja,och för övrigt har jag kastat ut alla barn i snön,
de rumlar runt och bygger snökojor och åker spark.
Passat på att städa litet och strykt ett till lager  färg på taket i källaren.
Lossat plankan jag använt för att spjäla upp ett svårspacklat ställe,
och sett att det fungerat alldeles perfekt.
Så har jag återigen lyckats förlägga min mobiltelefon,alltså min kamera.
Vi leter och letar men den verkar vara som uppslukad av jorden...
Jag som skulle vise er den vackra lilla miniatyr-staden som Storsnörp och vår ena gäst byggt av papper.
Med ICA affär,sjöar och sopstation!
I stället lägger jag in några fina bilder jag glömde i går;


Lilla Hoppsan ser så fundersam och tveksam ut
när vi sjöng en liten stump för honom på bemärkelsedagen:)


Lillnöffe fick en så jättefin Fristadsjacka av morfar när de var här.
"En riktig jobbjacka! "
Han älskar den,och är glad att slippa sin klumpiga overall.

Storsnörpan var så fin i sin nya virkade klänning  med 50- tals stuk ,
från Bonaparte (Köpt på rean så klart!)
Här läser hon en av sina egna sagor för gammelmormor.

Nu har jag lovat barnen våfflor,fastän våffeldagen ju egentligen var igår.
Så skall vi väl hälsa på i stallet i kväll också,
jag har en riktig hästentusiast här på besök,
och hon skulle säkert inte ens dra sig för att kretsa hovarna på den där ena busen!

Haj,haj!

Med inlägg alltså.
Annars är allt bara bra,
men jag har inte riktigt tid och ro att skriva så mycket som jag vill.
Jag är ju van att vara alldels sysslolös om dagarna..he he
och nu har vi ju besök och en del inplanerade aktiviteter -
jag blir  ju som alldeles uppjagad !: )


Många vackra tulpaner har jag fått i påsk.

Påskhelgen med pappa och styvmor  ( åh,vad stelt det låter)
var jättemysig och lyckad.
Med mycket sol och snö.
Pappa och sambon åkte förstås en hel del skoter
och så fick vi en del fixat och lagat här hemma.

Pappa hade köpt en massa verktyg till oss
och hoppas väl kanske än idag att det skall bli en handy-man av sambon också, i sinom tid.
Det tror jag han kan vänta länge på,i sådana fall:)
Men vi blev väldigt glada och tacksamma och själv tycker jag ju mycket om att "hantverka"
så de kommer ju till nytta.

Men det är väl något som sitter i ryggmärgen på den äldre generationen;
att karlar skall kunna snickra och dona,vare sig de har det som yrke eller ej.
Det är just inte lika viktigt att en kvinna kan det.
I vårt fall så kan jag tycka att det är bra dumt när det förutsätts att det är sambon som skall fixa här hemma när det behövs.
Han är ju kortare än mig och inte såå himla mycket starkare väl...; )
Dessutom är det ju som sagt jag som har intresset.
Jag älskar att arbeta med händerna,att skapa om och nytt.
Jobba fram en förändring.
Och visst,resultatet blir av blandad kvalitet,
det är inte alltid det blir som jag tänkt mig.
Men man lär så länge man lever,inte sant?

Så är det ju så många som tror att det är svårt att tapetsera,måla,kakla,slipa,spackla och allt vad det nu kan vara.
Men det är det ju inte!
Inte krävs det någon osedvanlig armkraft och inte heller någon högre intilligenskvot.
En stor portion tålamod och en del eftertanke bara.
Och så intresset förstås.
Man måste ju också våga.
Våga prova på och inte avskräckas så lätt.

Pappa påbörjade nu arbetet  som skall göras i källaren,
och igår och idag har jag varit ner och fejat så fort tillfälle bjudits.
Vi har spacklat igen stora hål i väggarna och byggt upp vissa partier som skavts bort helt.
Så har jag gett trätaket en ordentlig omgång med stålborste och skrapa,
innan jag målat det vitt igen.
Där blir det nog tvunget med minst två strykningar till,men det artar sig ju!
När väggarna och taket väl är klara skall det läggas ett nytt klickgolv också,
så är källaren flott så det förslår.



Här ser man litet utav de superstora hål som fanns i väggen.
Samt ärtiga färger i trapp och på vägg: )



Jag upptäckte just att jag inte har så mycket bilder på min pappa,som jag trott.
Jag letar igenom alla mappar,och inser att jag nog tagit flest med systemkameran.
Inte blev det särskilt många tagna i helgen heller...

Här är ett,
där både pappa och styvmor sitter på skotern.
Det var inte det lättaste att få henne dit ,skall jag säga,hur ledig hon än ser ut!

Litet deppig kände jag mig förstås när de åkte i söndags,
men jag tycker nog att vi fick just en sådan helg vi tänkt oss redan innan vi flyttade;
kvalitetstid,helt enkelt!
I Märsta träffades vi ganska ofta,
i alla fall någon gång i veckan,eftersom pappa fortfarande har kontoret där.
Och min styvmor har tills helt nyligen arbetat på fritids på Storsnörps skola.
Men det blev oftast så väldigt korta stunder vi sågs,
en snabbfika innan de for den långa vägen hem till Roslagen igen.
Så vi sade ju oss just det;
att när jag flyttar längre bort så krävs det ju att man sover över hos varandra och stannar längre ,
får mer tid för varandra.
Och jag hoppas ju förstås att de kan komma ofta,ofta hit till oss!
De har ju sin fina husbil,och de gillar ju att åka iväg då och då.
Till sommaren skall vi ju förstås bo hos dem också,
jag vill inte avvara somrarna i Södersvik för allt i världen!

Jag har så länge tänkt att skriva en slags....Ode
en kärleksförklaring till min far.
Jag var bra nära att ge honom en på hans 60-årsdag,men modet svek.
Jag vill så gärna visa honom all min uppskattning inför allt han gett mig och gjort för mig.
Sådant som kanske de flesta föräldrar gör för sina barn,
om de kan och har möjlighet,men också så mycket annat.
Visst tar jag hans kärlek och omsorg för given på ett sätt;
jag har ju haft den och känt den i hela mitt liv.
Men jag är också så tacksam för den och vet så väl att det inte är alla förunnat att uppleva något sådant.
Långt ifrån alla har haft det så bra som jag ändå (trots att jag  haft mer  än nog av tråkigheter i mitt liv också)
tycker att jag haft.
Då menar jag inte bara ekonomiskt,
någon sorts "brat" eller rikemansunge kan nog ingen beskylla mig för att vara.
Utan främst har jag upplevt en så total trygghet i min uppväxt.

Min mamma dog ju tidigt,när jag bara var sju,
och självklart påverkade det oss alla.
Jag minns inte allt för mycket av just den tiden -mitt goda minne till trots,
men sammanfattningsvis känner jag att jag haft en lycklig barndom ändå.
Att jag haft fått mycket kärlek,tid och uppmärksamhet.
Jag har kännt att jag spelat roll och att jag blivit lyssnad till och respekterad.
Uppmuntrad att vara den jag är.
Trots att jag och pappa i mångt och mycket varit varandras motsatser
har han ändå kompromissat och åtminstone _ försökt_ att förstå mig.

Det kan inte ha varit alldeles lätt för honom
 när jag blev meddlem i Ung Vänster och demonstrerade på Stockholms gator och torg i tid och otid,
men han betalade utan att grumsa medlemsavgiften och stack till mig en slant inför lägerhelgerna.
Han suckade kanske litet när jag färgade håret blått
och gick omkring till allmän beskådan i klädd brynja och hängslen och hans egna gamla avlagda manchester kavajer,
men han köpte lydigt hem några extra kilon ris ,
som jag färgade blodröda ,
och betalade portot när jag skickade dessa korn till...
Åh,jag tror att det var till frankrikes Jacque Chirac,
som minsann tänkte provspränga sina atombomber och kärnvapen  på en ö någonstans i asien....
där folket försörjdes av sin risodling som då skulle gå förlorad...
Eller ja,jag minns faktist inte,
om jag skall vara ärlig,
 alla tokiga upptåg som jag gett mig in på under mina uppväxtår.
 Upptåg som han ändå med ,vad jag tror,  ett visst litet mått av stolthet accepterat och kanske till och med uppskattat!

Ja,jag tror verkligen att han trots att han inte samtyckt,
ändå uppskattat att jag åtminstone engagerat mig (nå,nu har jag inte uträttat några stordåd i politikens namn,precis)
uppskattat att jag åtminstone haft en åsikt och en strävan.
Jag tror att han _måste_ ha uppskattat detta,eftersom det ändå är han som instiftat det i mig någon gång.


Här trivs han,min pappa,
på havet i sin båt.
Just på bilden med Storsnörp i famn.

Precis som jag minns min farmors ord
(jag minns så många,hennes  roliga små ordspråk som  exempelvis  " Det löser sig,sade han som sket i vasken" och "Kors sade hon som satte sig på lien", och för att inte glömma  "Nu skall vi se, sade blinda Lotta till döva Malin" och "Jag undrar,sade  flundran ,om gäddan är en fisk")
om att det alltid finns någon som har det värre.
Så minns jag tydligt att pappa alltid påstod att  "Du kan allt,bara du vill".
Det irriterade mig mycket att han sa så, tidvis tyckte jag  väl att hela världen var emot mig .
Och jag kan inte påstå att han lyckats i sitt försök att sporra mig till gränslös framgång. ; )
Faktum är att jag har en viss fallenhet för att alltid tro det värsta
 och inte riktigt våga eller orka ta för mig som jag borde av saker och ting.
Men jag blir ändå rörd av hans ord,
jag känner ändå att jag säkert fått mer ryggrad än andra av att få detta påpekat för mig närhelst jag misströstat.
Om inte annat har jag lärt mig att lyckan ligger i mina egna händer
och att man måste kämpa litet för att få det man vill.

Och är inte det just precis vad du skulle vilja säga ditt barn?
Är det inte just det man vill att ens barn skall eftersträva i livet?
Att  "man kan allt bara man vill "!

Så många gånger har jag undrat hur fasen han gjort för att få mig att alltid tänka något så när logiskt och nyttigt?!
Hur faen fick han mig att bli en något så när hyfsad människa?
För när jag tänker på alla fallgropar jag varit nära att falla ned i,
hur många dåliga vägar som livet hade kunnat leda mig in på,så blir jag alldeles orolig;
hur skall jag få hans barnbarn att hamna rätt?!
Hur gör man , rent  _praktiskt_  för att  barnen skall undvika detta?

Jag älskar ju mina barn och vill dem allt det bästa i livet (som intjatat bekant)
men hur ger man dem deras självkänsla och trygghet?
För än i dag,i vuxen ålder,
kan jag så tydligt känna,
jag vet att jag är trygg med min pappa.
Att jag kan säga honom nästan vad som helst,vända mig till honom för tröst och fristad.
Om jag så vore en mördare eller  en alldeles förtappad människa,
skulle han fortsätta att älska mig,känns det som!
Och det är just den vetskapen som får mig att vara så trygg.

Just den vetskapen har hållt mig ifrån så mycket dumt ;
att min pappa minsann skall ha en bra anledning att älska mig!
Han skall inte slösa sin kärlek och ansträgning förgäves,kasta pärlor för svinen..
Hans kärlek har räddat mig så många gånger,skall ni veta.

Jag skrev just några rader om den ekonomiska delen,
den ovärderliga hjälpen jag fått av honom,
men beslöt mig för att radera den.
Den biten är absolut inte att förringa,men är ändå aningen mer privat.
( som om det jag hitills skrivit inte så vore,ha ha!)
Dock önskar jag innerligt att  jag i framtiden kommer att kunna erbjuda detsamma för mina barn;
hjälp där det behövs och en aning materialistisk glädje!


Lägg väl märke till dansbanan,
hundlokorna ,båtnyckeln med kork  i hans ficka och  den grönskande sommaren i bakgrunden.

För att sammanfatta det som trots allt kanske blev en smärre kärleksförklaring till min far ändå
vill jag skriva
att han är en den viktigaste personen i mitt liv!
Nej,det är så svårt att säga så;
mina barn och deras far , min syster och all min släkt kan jag inte tänka mindre om!
Men tanken på att leva utan min pappa får mig att ..
Nej,jag kan inte tänka den tanken fullt ut,den är alldeles för fruktansvärd!
Jag vore verkligen förlorad  utan honom!

Trots att jag nu borde betecknas som vuxen,
med min egen familj och mina egna stadiga ben att stå på,
så behöver jag honom för min överlevnad.
Jag kan inte se att jag en dag kommer att klara mig på egen hand.



Och ja,visst finns det fläckar på den allsmäktige solen,
visst finns det sidor hon min älskade far som jag mindre föredrar,
självklart har vi våra duster och dispyter,konstigt vore det väl annars,
men han är ändå min evige hjälte.


Om det också skall skrivas om min styvmor  så blir det om möjligt ännu mer personligare.
Nu har jag ju inte många läsare på denna blogg,
och de som faktist finns är ju nära och bekanta.
Men det gör ju saken nästan svårare;
det är litet svårt att blotta sig,
känner jag nu,trots att jag ändå tyckt att jag varit duktig på det i det riktiga livet också.
Jag tror gärna att jag tillhör den typen av människor som har lätt att visa känslor och dela mina tankar,
men visst,ibland blir det litet väl naket och rättframt!


Jag vet inte vad min styvmor skulle säga om saken,
men jag tycker verkligen att det är en jättefin bild av henne och Storsnörp.

Jag  kan så väl tänka mig in i min styvmors situation nu.
Som vuxen och reflekterande människa kan jag ju se hur jobbigt det måste vara att ta sig ur ett förhållande
eller äktenskap med barn och hela den biten!
Det är minsann inte gjort i en grisblink,
och det måste ju ta musten ur vilken vettig person som helst.
Och att sedan finna kärlek någon annanstans kan ju tyckas omöjligt.
Att så komma in i en familj,
med ett visst dåligt samvete för sina egna barn,
med två små tjejer som sörjer sin döda mamma,
det måste vara i det tuffaste laget.
Att inte på något sätt  vilja göra anspråk på den dödas plats,
men ändå vara en förälder att räkna med.
Nej ,jag vet inte om jag skulle klara biffen! ; )
Men jag vill  att hon skall veta hur mycket jag uppskattar henne med.
Hur mina barn älskar sin mormor och längtar efter henne nu när vi bor så långt bort.

Jag skriver inte mer i ämnet nu,
hoppas att jag kan förmedla mina känslor ändå,
och skäms över min rättframhet.

Ja,det är svårt helt enkelt.
Svårt att vara helt igenom ärlig (om man nu måste vara det!)
Svårare än jag trott att  dela med sig av mina känslor,
även om jag ju tror att jag behöver och vill det .

Men här finns alltså en stor maffig,
skall jag säga _biff_?  :) att bita i,
så enjoy.


Nå,nu får det vara nog med känsloyttringar!

Jag hann inte sörja mina föräldrar  länge innan nästa gäng besökare kom innanför dörren! : )
Nu är våra granntjejer från Rymdgatan på besök.
Två underbara små tjejer som man ofta tror är stora.
De är äldre än våra,men passar så bra ihop med dem ändå,
och de är ju min stora hjälp i afton,så att jag kan skriva detta inlägg.:)



De stannar till slutet av veckan,
och avslutar också vår planerade gästlista.
Nu har vi inget mer besök att se fram emot!!
(Jag hoppas ju på snabbvisit från Syster Yster och en vän nästa månad,men inget är bokat)

Vi har firat Lilla Hoppsans namnsdag med tårta och skoj,
och jag har förärats en rundvandring
på ett helt fantastiskt konstmuseum i Storsnörps rum,som jag får återkomma om senare.



Åh,för en gångs skull finns det en hel del att skriva om,men jag har verkligen inte tid!
Just nu spelas "Hairspray" för fulla muggar här hemma,
för vilken gång i ordningen vet jag inte!
Tjejerna älskar den,och Storsnörp kan alla sånger utantill (överdriver en del)
och jag själv tycker att den blir bättre och bättre för varje gång jag ser den!

Känner mig djupt besviken på Bästis med man som inte uppskattade den som jag gjort ;)
Kan hända har jag blåst upp den en aning för hårt,
filmer och böcker blir ju ofta rätt platta när de upphaussas för mycket.
Men,du Milde,
vad jag gillar det där med stora snurrande kjolar,
snäva små kostymer,
och John Travolta i damkläder.
Nej,jag skall sluta upp med att höja den till skyarna,
men se  för Guds skull till att se den nu då!!!

Avslutningsvis kan jag konstatera att det blev fler citationstecken och parenteser än vad det vanligtvis brukar vara här på bloggen.
Och så vill jag helt  "off topic" säga att
apropå att vara vuxen så kom jag just idag på vad som kan ses som det ultimata vuxenbeviset;
att göra sin egen sillsallad!
Att överhuvudtaget tycka om sill är en nivå av vuxenhet,
och att sedan lägga in den i marinad eller vad fanken det nu är,
lagom till påsk eller jul eller midsommar-vilken svensk högtid som helst
är ju bara ett konstaterande.

Tycker jag i alla fall!

Sådär ja,nu är det städat och fejat här hemma,må ni tro!
I morgon kommer ju min pappa och styvmor på påsk besök,
och det skall bli så roligt att få visa dem vårt fina lilla hus!

Pappa var ju  med flyttlasset upp när det begav sig,så han har ju sett litet grand,
men det har ju förändrats en hel del sedan dess med.
Åh,vad jag har längtat,
och barnen med,så klart!
"När kommer RIKTIGA mormor och morfar?" Undrar Storsnörpan.
"Vadå för riktiga?" frågar jag
"Ja,alltså de VANLIGA mormor och morfar..."
Ha ha, vi har ju haft många besök av gammelmormor och gammelmorfar på sistone,när vi nu bor så nära.
Kan kanske bli många titlar att hålla reda på :)

Snön fortsätter att falla idag,
och det passar bra då jag lovat pappa skoteråkning och kanske till och med en skidtur?
Lillnöffe planerar sparkåkning och vill gärna visa morfar grannfarbrorns gamla traktor
som han är så stolt över att  få  åka i om morgonen på väg till stallet.
Min fina granne går nämligen upp tidigt,tidigt och tar traktorn till stallet där han matar hästarna.
En timme senare ungefär,
har han plogat färdigt i hela lilla byn och berett min väg för vagnen! : )
Han är så omtänksam och ser till att jag inte skall behöva pulsa i snön dit upp.
Lillnöffe får så klart klämma sig in mellan spakarna om han vill och till och med styra då och då!
Och jag tror förresten säkert att traktorn kan intressera min pappa,
den är från tidigt 60-tal och ser verkligen ut som en gammal antikvitet.

Storsnörpan ser mycket fram emot att kanske få sova hos mormor och morfar en natt;
de kommer nämligen i sin husbil,som ju är mycket exotisk och intressant.
Jag är själv bra sugen på att åka husbil,
en gammal dröm jag haft sedan jag var liten.
Min mormor och morfar brukade ibland hyra en och "fara till fjälls" som de sa,
och det planerades att jag skulle få följa med en gång.
Till Nordkap skulle vi då,
men det var precis i samma veva som min mamma gick bort och resan blev förstås inte av.
Men jag drömmer fortfarande om att göra en sådan tur,
det vore mysigt,tror jag.


Här inpekteras den nyköpta husbilen av Syster Yster och småkillar.

Annars har nog pappa tänkt sig jobba litet under sin vistelse här..
Han ringde häromdagen och undrade om det var något jag behövde till huset,
och om jag hade ordentligt med verktyg.
Vi får väl se vad vi hittar på de här dagarna,
det blir nog skoj,ska ni se.: )

Idag blev jag väldigt glad och samtidigt litet ledsen när jag fick ett alldeles riktigt HANDSKRIVET brev i brvlådan!
Hur länge sedan var det inte man fick det?
Idag är det sms,e-mail eller  vanlig telefoni som gäller,
att skriva brev för hand hör ju till ovanligheterna.
Och ändå är det ju just det som är allra roligast att få!
Och att spara.
Det var ett brev med en mycket vacker handstil,
och jag tänkte att jag nog blivit vuxen ändå,då jag kan tyda sådan sirlig text!



Brevet var från min kära faster,
och hon skrev litet om ditt och datt,vardagliga ting och tankar.
Ledsen blev jag ju då jag drabbades av en stor längtan efter henne.
Hon är alltså mamma till Kusin Vitamin som jag ju skrivit om tidigare,
och vi har alltid stått varandra mycket nära.
Just pappas sida av familjen har alltid bott en så kort bit från mitt hem,
att vi har kunnat umgås mycket och naturligt.
Alltså inte bara på högtider och kalas.

Ja,så nu blev jag ju litet deppig.
Litet grann i alla fall.
Gick och hämtade mitt gamla fotoalbum
och riktigt grävde ner mig i min känsla av att vara helt ensam och utanför!
Nu är ju familjen spridd litet överallt över landet,
det är inte som när jag var barn , avstånden har växt sedan dess.

Men ändå;
tänk att jag flyttade så långt bort från det som verkligen var mitt hem:
Min familj.
De människor som alltid varit min största trygghet och som kännt mig hela mitt liv.
De som uppfostrat mig och gjort mig till den jag är.
De som jag älskat allra mest och som jag kännt mig älskad av tillbaka.
Tänk att jag visst har min egna lilla familj,
men annars är utan resten av släkten som betyder så mycket för mig!

Men jag visste ju att det skulle komma stunder då jag känner så här.
Det var ju det här jag oroade mig mest för inför flytten,
och som jag tyckte var det största problemet.
Detta att inte kunna träffa mina nära och kära så ofta som jag vill.


Världens goaste faster med en stor och varm famn att vara trygg och hemma i.

Så är jag ju en väldigt sentimental och litet melankolisk person,jag.
Som gärna ser bakåt i stället för framåt och som riktigt vårdar mina gamla minnen.
Jag har så många från min barndom och uppväxt,
jag minns så många detaljer
som dofter,smaker,känslor och ljus.
Och jag älskar minnen,
tar fram dem som jag tar fram ett fotoalbum,och lever mig in i dem ordentligt.
Ägnar mig åt dem och bevarar dem som mina käraste ägodelar.

Några favoriter är från farmors hus,
där jag tydligt minns smaken från sockerärtorna vi plockade,
morötterna vi sköljde av vid pumpen brevid tvättstugan och de söta hallonen.
Jag minns syrenernas doft som vi omslöts av,då vi hade en så fin koja mitt i en berså.
För att inte tala om doften i köket,
där jag satt med ett glas kall mjölk eller svartvinbärssaft och nybakade rundbullar.
Jag minns kakburkarna som travades på varandra i det svala skafferiet,
hur spännande det var att lyfta varje lock och upptäcka drömmar,finska pinnar och andra kakor.
Jag minns ljudet av väggklockan i  köket,som slog varje timme.
Alla gamla veckotidningar i kökssoffan och limpor på elementen som skulle torkas för att bli ströbröd.

Och farmor..
Sittandes i sin fotölj i vardagsrummet,eller vid det stora pianot.
Fina,underbara farmor med sitt tjocka vita hår,
sina många fina rynkor,djupast kring ögonen som så gärna log.
Sina vackra händer, lungt knäppta i knät ,
så vana vid så mycket jobb.
Och jag hör precis hur hon viskar
"Du lilla,du lilla"
 där jag sitter uppkrupen i hennes famn och blir kliad på ryggen.

Nej,idag skall jag nog inte tänka längre än så.
Jag blir så förbaskat ledsen,och det passar sig inte just nu.
Annars kan jag då och då liksom gotta mig ordentligt i saknaden och gråta ut riktigt ordentligt.

Det känns redan tomt och ovant utan hundar här hemma.
Jag hoppas nu att det går bra för dem båda,med valpningen och allt.
Vi får väl se hur sambon klarar sig utan dem så länge denna gång.

Här bor Rymmel och Jaga.

Han är ju alltid välkommen att promenera med grannarnas hundar.
De har en hundgård som de bor i och vaktar så att det förslår.
Härom morgonen var det ett fasligt liv och då deras husse tittade ut fick han syn på en järv!
De brukar tydligen visa sig här i krokarna ibland,
oftare än lo som ju också finns här,men som är skyggare ändå.
Några få mil härifrån finns en stadig flock med varg,
men de förflyttar sig sällan utanför det revir de haft i många år,
och de stör ingen människa,fast det bor några ganska nära.
Annars finns här björn också,men jag har inte hört något om att de visat sig nära byn,som tur är.

                                      
Det är inte alla som har järv i  trädgården, inte !

Igår eftermiddag proppade jag bilen full med barn för att åka ner till Fränsta
och hämta upp ett hett efterlängtat bokpaket.
Jag tycker själv att jag lärt mig köra denna slingrande skogsstig rätt bra,
med tanke på alla skrpa kurvor,
möten med stora timmerbilar och ordentliga mängder snö.
Men så gick det ju som jag så ofta tänkt att det nog måste gå ibland när man bor så här;
jag fick möte i en kurva och halkade ner i diket när jag försökte bromsa!
Vi satt fast riktigt rejält,och en smula skakad var jag nog.
Det var bra nära att vi kolliderat,
så lycklig var jag ju att vi klarat oss oskadda.
Karln i den mötande bilen visade sig vara mark och skogsägaren själv,
en trevlig filur med stort skägg och skinnhatt.
Han kunde inte få upp mig med sin pick-up,men for iväg en bit i skogen för att hämta två av sina gubbar som
jobbade med avverkningen.
De kom med än större pick-up´er,men misslyckades också.
Så stack de iväg efter skogsmaskinen,och vi blev sittandes i bilen ett bra tag.
Då tänkte jag ju litet på björn,
vi stod ju praktist taget mitt i skogen.
Men så kom jag ju på att de sover sött nu på vintern,och kände mig måttligt löjlig.
Blondinen från Stockholm som kommer här och kör fast i diket...
Men grannfarbrorn som oroligt väntade på mig här hemma när jag kom tillbaka lagom för att sticka iväg till stallet,
tröstade mig med att det minsann har hänt honom med.
Många gånger.
Han har  själv aldrig krockat med bilen,
men tycker att det är underligt ändå att det aldrig hänt någon alvarligare olycka på dessa vägar.

Nu avslutar jag med några fina bilder från idag,
innan jag skall på brödbaket igen.
I kväll vankas det lök- och tomatsoppa till fasters ära,det är hon som gett mig receptet.
Till det behövs ju bröd,
och så skall hästarna tas in för kvällen. 
Snabbt i säng sedan,med bokpaketet jag fick igår.
Jag har börjat på "Gösta Berglins saga" av Selma,och längtar bara efter att få läsa,läsa läsa.





Storsnörpan kom hem från skolan utan tand.
Åh,så skönt att slippa den.
Som hon vickat på denna tand i en vecka !!
Inte har hon kunnat äta majskolvar heller,som hon sett fram emot så mycket,
kanske får koka en åt henne i kvälll då,för att fira!: )

det töar och det snöar om vartannat.
Det droppar från taken ena dagen,
och den andra hänger där långa vackra istappar och gnistrar i solen som inte värmer.

Och även om jag längtar efter vår och värme,
så älskar jag verkligen dagar som just denna;
kalla,gnistrande klara,
soliga och med knarrande snö under storstövlarna.
Det känns skönt att få skotta,arbeta och svettas en aning.



De senaste dagarna har jag ju varit uppe tidigt för att vara i stallet en stund.
Och jag har faktist blivit litet bekant med den ena av hästarna.
Men bara den ena,
den andra har buffat och knuffat
 och naftsat och tjafsat,
så att jag är räddare för den nu än innan jag påbörjade mitt uppdrag.
Ja,hon är ju ung och sprallig,förstås,så det får man väl tåla,
men jag håller mig till det äldre och klokare stoet.

Som tur är så har jag ju hjälp i stallet.
Grannfarbrorn´ som ju alltid annars varit hästvakt
och som själv haft häst i många ,många år,
sköter närkontakten med hästarna,så att säga.
Utan honom skulle jag aldrig kunna göra detta,rädd och mesig som jag är.
Han däremot är så lugn och rofylld,
och hästarna respekterar honom verkligen.

Det är en så fin herre, min granne,
som har bott här uppe i Lillmörtsjön i större delen av sitt liv.
Jobbat i skogen med hästarna i alla år
och sedan stannat kvar när det arbetet försvann och bygden avbefolkades.
Han har ju en liten fru också,och de är båda så fina människor.
Och jag är så glad att ha dem som grannar,hoppas att vi blir goda vänner vad det lider.

Annars är det ju härligt i stallet.
Det doftar så gott och känns varmt och tryggt.
Jag gillar att mocka och sopa,
ordna med maten och kela en stund med stallkatterna som ligger i fönstersmygen och solar.
Och snart kan jag nog drista mig till att rykta och kratsa den lugna,
om jag bara får lära känna henne litet bättre.
Jag har i alla fall blivit modig nog att sätta på och ta av hennes grimma och grimskaft varje morgon och kväll,
trots att hon är mycket noga med att man står brevid henne på vänster sida när man gör det,
annars blir hon litet ängslig. *Stolt*

Ja,annars har det varit en mycket lugn och stillsam helg.
Vi har knappt varit hemifrån,utan hållt oss hemma på Mörtis.
Ungarna har byggt snöslott och så har vi påskpysslat litet grann.


Här kläs påskriset.

Och så målas de urblåsta äggen

Sambon spelade en fotbollsmatch och jag har målat litet skräp i källaren.
En spegel i ful fururam har fått nytt liv och en gammal trälåda jag hittade i förrådet kan nog bli fin med röda pelargoner inuti  i sommar.
Jag påbörjade ju ett projekt med några gamla stolar i somras.
Jag köpte fyra stycken på loppis med stora visioner.
Dock var det  svårt att hitta tid att göra något åt dem då,
Lilla Hoppsan var inte så självgående då,
men nu tänker jag ta nya tag.


Så här såg de ut när jag köpte dem.
Någon hade före mig försökt renovera dem,
men med ganska misslyckat resultat,knöligt och ojämnt.

Nu har jag rivit loss tyg och skummgummi,
tvättat,slipat och grundmålat en utav dem.
De skiljer sig litet från varandra upptill på krusidullerna.
Det skall ju fast en klädnad här vid ryggen och en ny sits ,så är den ju som ny!:)

Jag har ju bakat litet också,
så här veckan innan löning och barnbidrag blir det till att vara litet extra huslig.
Och för att inte säga sparsam.
Det blir måltider som ;
tomatsoppa och bröd
tonfisksallad
falaffel i pitabröd
och häromdagen rotade jag till och med fram de där gamla majskolvarna som legat i frysen länge och väl!



Bajsbröd och tekakor har det blivit i helgen.


Nog känns det att vi båda lever på föräldrapenning allt.
Men snart,
den första april,närmare bestämt ,
börjar sambon jobba på det nya jobbet!
Han fick det som han sökte nere i Sundsvall,och är mycket nöjd med det.
Det blir till att ta tåget som både är snabbare och billigare och miljövänligare.
Det blir nog bra.

Så är det bara jag som skall få ändan ur och ansöka till folkhögskolan och börja läsa till hösten.
Och det känns verkligen jättekul!
Inte alls särskilt läskigt eller skrämmande.
Utan bara spännande  och förväntansfullt.
Jag skall nu bara få tag på en bra kamera att ta bilderna till ansökningen med.
De är ju inte gratis,precis,men kanske kan man låna en tills vidare..
Ja,jag ser verkligen fram emot att få börja med detta snart,
att skapa litet mer strukturerat
och  framför allt att få lära mig något nytt.
Att utvecklas.

Dock oroar jag mig litet över Lilla Hoppsan.
Jag tycker ju att han är så himla pytteliten,min lilla lilla bebis.
Det är svårt att tänka sig att när Storsnörp och Lillnöffe var i hans ålder hade de redan börjat på förskola.
När de var precis ett år lämnade jag dem ifrån mig med stort vemod och svår ångest,
för att gå ut och jobba och tjäna pengar igen.
Och det gick ju verkligen bra,de trivdes på dagis
och det är jag förvisso övertygad om att Lilla Hoppsan också kommer att göra när det är hans tur...
Men..
Jag vill ju inte att detta skall ta slut!
Jag vill ju göra saker på egen hand,men också att allt skall vara som vanligt med mig och barnen.
Med vårt lilla lugna liv .


Se bara så otroligt liten han var när han började dagis!

Som tur var hade han ju också kusinen på samma avdelning,här har han snott kusinens napp.

Men ja,nu är det väl kanske dags att inse att just denna fas snart är slut .
Att det är dags att komma ur bebisbubblan igen och ta del av "det verkliga livet"
som hela tiden fortsatt att pågå där utanför min lilla värld.

Jag vet att det finns så många som längtar tillbaka till livet utanför,medan de är hemma med barnen.
Som tycker att det är långsamt och alldeles för sömnigt att vara bunden vid en liten alltför länge.
Och det kan jag verkligen förstå!
Jag kan ju också känna att det blir för mycket av det goda någon gång då och då,
och som tur är har jag alltid haft möjligheten att då ta en paus.
Ingen längre kanske,
men med de båda större barnen reste jag iväg på konferens nåra dagar när de var små,
innan jag börjat jobba igen.
Och så har jag ju turen att inte vara ensamstående,
att ha en annan delaktig förälder i familjen,som jag kan dela ansvaret med.



Men så trivs jag också väldigt bra med detta instängda liv.
Jag är ju så väldigt väl medveten om att denna tid är försvinnande kort.
Att den alldeles snart är ett minne blott,
ett minne jag kommer att vårda ömt .
Alldeles snart är de alla tre så stora och självständiga och villiga att ge mig all egentid jag kan önska.
Snart är de inte ett dugg intresserade av att vara hemma med mig om dagarna.
Snart lockar "det verkliga livet" även på dem!
Snart lever de i egna världar där jag inte alls har en lika viktig roll och stor del som förut.
Så måste det ju vara,onaturligt vore det ju annars.

Och jag vill inte förändra det faktum att de växer upp och blir egna individer.
Bara njuta så mycket som möjligt av dem medan de är bara mina,
medan de är här tätt intill.
Och så vill jag lägga ner hela min själ i att försöka få dem att må bra.
Jag känner inte att det är en självklarhet att jag har barn,
att de kan växa litet hit och dit som de vill,
utan att jag måste vårda dem och se till att de växer på bästa sätt.
Göra allt jag kan för att de skall bli rediga människor.

Men visst,ibland växer de inte  rakt,
hur mycket man än försöker.
Och det är väl ingen fara,
det är vackert med slingrande växter,som söker nya vägar och nytt ljus.
Men jag vill kunna fånga upp och vara till nytta om det går galet.
Det gör jag väl bäst om jag känner mitt barn väl från början,
om jag funnits nära och tillhands?


                                             

Litet löjligt och metaforiskt kanske,
och inget jag tänker på varje sekund av vår tid tillsammans.
Inget som jag aktivt väljer i varenda vardaglig situation,
men likväl grunden i mitt föräldraskap och min person.
Och jag känner mig inte som en självutplånare,som  "måste" offra sina egna intressen för barnen när de är små.
Jag _vill_  verkligen ägna min tid till barnen,
de är det viktigaste i mitt liv nu
och jag vill att just de skall få det mesta och det bästa av mig.
Och framför allt så vill jag ju att de skall ha en harmonisk och lycklig barndom att vila sin tunga framtid på.
Att de skall se tillbaka och vara nöjda och trygga och känna att de växt ur god jord som ville dem allt väl.

Jag har haft mycket härlig egentid innan jag valde att bli mor
och jag kommer säkerligen att få det igen,
snarare än jag egentligen önskar,antar jag.
Nu är jag i första hand mamma
och jag förstår inte varför det anses så löjligt och förlegat att säga det.
Att mena det och att vara det.

Men som sagt,
jag är inte dummare än att jag förstår att det finns människor därute med andra känslor och tankar än jag.
Som skall respekteras och uppskattas.
En mamma som känner sig bunden och ofri och olycklig är ju ingen bra mamma,
hon måste få vara lycklig och göra det som känns rätt för att kunna ge sitt bästa till ett barn.
Man skall inte känna att man utplånar sig själv,om än för ett kort tag,
då blir man kanske bitter och ledsen,och det går inte an.

Jag är jag
och inte bättre än någon annan.
Du är du
och vill ju också det bästa för ditt barn som du älskar mest av allt i denna värld.
Vi kanske uppfostrar våra små på olika sätt och med olika funderingar,men det blir nog bra skall du se.
Alla är vi ju olika,men som folk är mest ändå! : ) 

Ja, visst kan man mala på för evigt om detta kring barn.
Om deras uppfostran,
hur gör man egentligen med den?
Så himla olika,tydligen.
Och så mycket gruvsamhet och oro och osämja den ger upphov till,
den där uppfostran.
Så många som inte alls känner sig till freds med sitt eller den andra förälderns sätt att vara med barnen.
Så många som vänder och vrider och testar sig fram mot den ultimata metoden.
Som kanske inte ens finns?!

Det är verkligen så jättesvårt för de allra flesta,tror jag.
Och skulle det bara flyta på helt friktionsfritt så vore ju det litet underligt...

Jag pratade länge med en ytlig bekant om detta med barnuppfostran,häromdagen.
Jag vet inte om någon av oss just blev klokare av samtalet,
men jag hoppas i alla fall att jag kunnat hjälpa till och tipsa litet
om sådant som jag tyckt fungerat i vår familj,
men som ju inte är någon garanti för att det skall fungera för nästa.
Hon hade det riktigt kaotiskt just nu i sitt liv,
med en sambo som ville och tyckte någonting helt annat än hon om barnet de hade tillsammans.
Ingenting fungerade och hon var bara allmänt olycklig...

Men mer om det ämnet en annan gång,
nu skall jag och pojkarna äta våfflor från igår.


De ser litet bleka ut nu ,dagen efter,men de slinker nog ned.

Lillnöffe uppmärksammade mig också på
att Storsnörpan pysslat litet extra med påskriset igår,utan att jag sett det !: )




Så skall jag också ägna mig litet åt den här lilla madammen,
som skall hämtas upp till Piteå i kväll,
för att där föda valpar om någon vecka!
Nu är vi helt hundfria i åtminstone två månader,hur skall det gå?!

det är därför jag envisas med att göra onödiga inlägg här på bloggen.
Jag har inte mycket annat för mig.

Idag har vi ändå haft en inbokad aktivitet;
Lillnöffe har varit på kontroll hos tandläkaren.
Så jag har i alla fall varit utanför dörren idag.
Besöket på folktandvården gick bra,
dock hade han tydligen på något sätt skadat emaljen på en tand i underkäken,
vilket resulterat i att det blivit början på ett hål där!
PANIK!
Det har alltid varit min stora skräck och fasa att barnen skall få laga tänderna i så tidig ålder.
Antagligen för att jag själv lider av tandläkarfobi och dåligt samvete
eftersom jag ibland slarvar med deras tandborstning.
Och godisätande
Och saftdrickande.
Och småätande.
Ja visst är jag usel!
Men nu trodde i alla fall tandläkaren inte att det var någon fara,
bara vi höll rent ordentligt just där,
så skulle det nog inte bli något hål än på ett tag...
Men jag bara undrar;
hur fasen lagar man tänderna på barn?
Hur skall jag kunna sitta och hålla fast någon i stolen medan borren jobbar för fullt?
Om jag inte svimmar av mig själv så gör jag väl det när jag blivit nockad av en vilt fäktande unge?


huva

Jag har själv tydliga minnen av att jag lagade hål redan i förskoleåldern.
Eller om jag var tvungen att dra ut en som var svårt angripen av karies...
 Jag blev mutad av mamma och fick en sådan där docka som såg ut som en verklig bebis i verklig storlek
som var så poppis på 80-talet.
Döpte honom till Emar av någon outgrundlig anledning!
Säkert skrek jag ändå som en stucken gris under besöket.
Men sedan dess har jag faktist bara lagat ett hål till.
*Peppar peppar*

Men jag har tänkt mycket på det där,
hur hemskt det var att jag hade hål redan som femåring
och hur hemsk jag skulle känna mig om mina barn hade det samma.
För det tyder ju onekligen på för mycket sötsaker eller i alla fall ohälsosamma matvanor
och /eller dålig tandhygien.
Åt jag verkligen så mycket godis som barn?
Inte som jag minns.



Tandborstningen minns jag att pappa var väldigt noggrann med,
att han satte upp skräckbilder på sjuka tandkött och inflamerade tandrötter ovanför handfatet.
Att han varje kväll kom och "finjusterade" tandborstningen och att vi ibland sköljde oss med någon slags tablett som färgade tänderna röda där de behövdes borstas mer.
För att inte tala om pappas otaliga små burkar med tandtråd och sådana där små minimala borstar att använda mellan tänderna,
som låg och skräpade i lådorna.
Flaskorna med munvatten och flour...


ungefär så här såg det ut på väggen i badrummet,majsit va?

Tandläkaren lugnade mig i alla fall betydligt.
Hon berättade att tandhygienen blivit många gånger bättre än vad det varit förut.
Att vi i Sverige är bland de bästa i världen på att sköta om våra tänder,
men också att det fortfarande är väldigt vanligt med karies i just låga åldrar.
Då man är som mest förtjust i godis,
då man kanske äter oftare
och tycker att det är pest och pina att borsta tänderna.

Nå,jag släpper ämnet nu.
Och borstar och finjusterar så att det står de härliga till,hädanefter.

Så var vi och handlade litet också,när vi ändå befann oss nere i bebyggelsen.
Jag har länge tänkt syra mina egna grönsaker,
men inte hittat något vettigt recept hur jag än har googlat och snokat på nätet.
Till slut har jag i alla fall hittat ETT recept,
och nu har jag alltså inhandlat morötter,palsternackor,rotselleri
och annat grönt som skall mjölksyras i en vecka nu.
Spännande. (jag hoppas att ni uppfattar min ironi nu)
Nyttigt och förhoppningsvis gott.
Jag vet inte om jag smakat mjölksyrade grönsaker förut,
kanske är det hur äckligt som helst,
men jag brukar faktist gilla sådant som andra inte tycker om.

Ni minns väl det där Aloe Vera snusket som skulle drickas ur en dunk för några år sedan,
"för att rensa ur gifterna i kroppen och balansera tarmfloran,
främja matsmältningen och fan och hans moster..."
Jag var så knäpp att jag gillade det!
Medan alla kollegor ulkade i sig sina små slattar ,
snart gav upp experimentet och gick tillbaka till rökbåset,
så fortsatte jag med det där gegget.
Ja,jag vet inte om det var så särskilt gott precis,men det känndes bra!


Jag rapporterar ytterligare om grönsakerna,helt enkelt.

Resten av dagen har gått åt till att baka bröd,
sladdra i telefonen och gapa litet åt pojkarna när de lever om allt för mycket.
fast mest är de så underbart goa att man blir alldeles tårögd..:)


Den ädla konsten att bygga en koja har nu ärvts från Storsnörp till Lillnöffe,som idag har förärat Lilla hoppsan med en fin koja under skrivbordet.

Kusin Vitamin och jag diskuterade häromkvällen Astrid Lindgrens barnfilmer.
Hur kära vi var i Abbe  när vi var små
(kusin vitamin såg förresten precis ut som Madicken,som barn! )
och hur fantastiskt det var att Lillebror kunde kuta omkring som han gjorde uppför trappor och allt ,
med träskor på fötterna.
Hur knasigt det var när hans storasyster bjudit hem sin nye fästman och stod och dansade i vardagsrummet litet sådär helt apropå.
Och när hon skriker
"Kom hit ska ja klå re!"
till Lillbror som tjuvkikar.


Åh,vad snygg han var Abbe!
I dag tycker jag mest hemskt synd om honom när jag ser programmen.

Och så pratade vi om underbare Allan Edwall.
Som gestaltat så många härliga personligheter genom tiderna.
Nåja,Emils pappa var kanske inte så härlig ändå,
litet knäppt är det ju att han springer runt och gapar och skriker och rycker sin son i öronen hela tiden.
Hotar honom så att han får lov att låsa in sig för att slippa stryk..

Vad jag däremot inte visste om honom vara att han själv skrivit många visor och texter.
Att det var han som regisserade "Mälarpirater"!
Jag rotade litet på nätet och hittade bland annat denna fina visa ;
www.youtube.com/watch?v=DP4cJNcb1U8

Ibland snöar jag in litet på människor jag gillar.
Nu har så blivit med Allan
och jag hoppas att jag kan hitta några av hans texter på biblioteket.
Tack för det,kusin Vitamin!:)


Jag tänkte bjuda på ett till recept faktist!
Nej,det skall inte bli någon standard,
men det kan väl vara litet skoj  och kanske inspirerande?
Här är mitt favoritbröd som är extremt lättlagat och dessutom väldigt nyttigt.
En skiva av detta om dagen håller magen i trim,serru!

Bajsbröd

2 dl solrosfrön
2 dl linfrön
2 1/2 dl vetekli
1 dl vetekross
3 dl vetemjöl
4 1/2 dl grahamsmjöl
1 1/2 tsk salt
1 1/2 tsk bikarbonat

blandas ihop i en stor bunke.
rör ihop väl
och tillsätt:

6 1/2 filmjölk
1 1/2 dl mörk sirap

blanda igen och pytsa i en form smord och bröad med vetekli.
Så ställs den i ugnen på 175 grader.
Den första halvtimmen skall den gräddas underifrån (ställ in ugnen på endast undergrill)
och de resterande trettio minuterna skall den gräddas med hela ugnen som vanligt.

Ja,den är verkligen mycket god,denna limpa, och extra smarrig med färskost och salami på.




Tack och hej!

Plusgrader och dimma.
Rått och fuktigt och hemskt trist.
Varken skid,skridsko eller skoterföre.
Tänker nog hålla mig inne idag.
Bjuda kusinen på fika,kanske.
Kusinen som minsann skall till Canarieöarna i morgon,
snacka om att jag känner mig en aning avundsjuk.
I alla fall en dag som denna.

Men jag  tänkte i alla fall försöka muntra upp stämmningen en aning.
Dela med mig av en fin låt jag just snubblat över.
En bit som jag säkert är den sista att upptäcka,
den var tydligen väldigt poppis förra sommaren.

Men jag hörde den på radio för första gången häromdagen och blev alldeles varm,
 glad och samtidigt litet gråtfärdig ,av någon anledning.
www.youtube.com/watch?v=fqtRhn4W8wQ


Ja, videon är ju något ihopknåpat av ett fan,antar jag,
litet söt kanske,men det är ju själva texten,
och framför allt rösten som berör.
Hoppas att ni också gillar den.

Igår hade jag ett långt samtal med min älskade och högt saknade kusin vitamin.
(Alltså på pappas sida,inte denna som jag nu bor granne med:))
Nu när jag flyttat har vi ännu fler långa mil mellan oss,
och vi kommer väl träffas allt mer sällan.
Vilken känns så förfärligt hemskt .
Att jag inte skall få lära känna hennes lilla söte pojke och hon inte min minsta lille...
Överhuvudtaget har jag träffat henne så sällan på sistone
 att jag har svårt att se henne som mamma framför mig!
Att hon har en liten ett och ett halvt-åring som går på dagis och älskar sång och musik och verkar vara en alldeles underbar liten person...
Hon bor långt ner i söder sedan några år tillbaka
men vi har vuxit upp nära nära varandra och haft så mycket tillsammans.
Jag känner att hon betyder så jättemycket för mig och att vi står varandra nära,
trots det ökande geografiska avståndet.
Ja,det är i alla fall så härligt att prata med henne
 och kul förstås att höra om allt som händer i hennes liv.
Och jag önskar innerligt att vi kan hinna ses i sommar,
att vi kan lyckas synka våra resor "hem" så att vi får ses igen!


Det här kortet är taget - 05
 då jag tog ungarna på tåget för att bo hos henne några dagar.
I ett härligt kollektiv inhyst i ett vackert gammalt hus.
Vi hade några fina dagar med långa promenader och en heldag i Köpenhamn och Christiania.
Tyvärr var den lille tjocke herr´n på bild
 just då i den perioden då han under inga omständigheter kunde tänka sig att vara någon annanstans än i sin mammas famn.
Jo,på bilden sitter han ju bevisligen hos kusin vitamin,
men annars var han som en igel på mig,
och jag var själv tvungen att gå och lägga mig klockan nio varenda kväll när han skulle sova.
Och det gick minsann inte att smyga upp igen då han somnat.
Så just det var väl kanse mindre lyckat,
att vi aldrig hade någon egen tid utan barnen dessa dagar...

Ni må tro att jag har många vackra bilder på min kära kusin,
bland andra från de ändlösa somrarna på landet och Ålandet,som jag ju skrivit om förut.
Men jag har ännu inte lärt mig handskas med scannern,
så de får förbli mina privata.


Så hade jag  tänkt dela med mig av ett härligt recept idag,också.
Det är en linsgryta jag brukar göra som hela familjen äter utan att knorra.
Annars kan det ju vara vissa protester vid middagsbordet.
Personligen gillar jag stark och kryddig mat,
men jag får ju mesa till det litet när jag lagar till barnen,ibland.



Nå,så här gör du Linsgryta med rödcurrypasta;

skivar en gul lök,
hackar en vitlöksklyfta eller två...eller tre
hackar ca två matskedar ingefära
och fräser detta mjukt i olja

Så rör du i ...tja.. två teskedar röd currypasta
och tre dl avsköljda röda linser.
Häller på sju ,åtta dl vatten och hackar i en eller två tärningar grönsaksbuljong.
Låter sjuda i ca tio minuter.

Så skär du kärnhuset ur tre tomater och tärnar dem sedan,lägger dem i grytan/stekpannan
och häller över två dl kokosmjölk också.
Puttra på ett litet tag till och krydda litet med salt och peppar.
När du serverar kan du gärna pressa litet lime över tallriken
och riva litet av skalet med,så blir det extra grannt.

Jag brukar servera detta till ris,helst då jasminris förstås,
gärna kokat med någon vitlöksklyfta som man sedan tar ur
och kanske några blad från en stjälkselleri,som ger riset extra smak och ljuvlig doft.
Och så bröd till,så klart.
Vitt och onyttigt kanske,
eller varför inte bre på philadelphiaost på en tortilla,
strö över  ruccolasallad och rulla ihop?

Mycket,mycket smaskigt är detta,
och alltså skall jag nu gå och smaska i mig en portion från storkoket igår.

Så skall jag nog,
om jag får för pojkarna,
sätta mig i soffan och se "Juno" som jag är väldigt nyfiken på.
Allt för att slippa  läsa "Gobelängen" som jag verkligen inte har någon lust med.
Nej,den är verkligen trist,
fullspäckad med namn på gamla saxiska konungar och historiska händelser,
återberättade på ett så totalt ointressant sätt,att jag inte alls hänger med.
Står och stampar utan att ta fart.
Nej,jag kommer antagligen att lägga undan den i kväll,
om den inte artar sig i nästa kapitel.

Klart slut varulvstjut!

Och piggar upp mig.

Har kännt mig litet nere sedan Syster Yster & Co for hem i går förmiddags.
För första gången sedan jag kom hit kände jag ett stygn av hemlängtan!
Jag har ju faktist tyckt att det är litet underligt att jag knappt ägnat min hemort en tanke,
och tänkt att någon gång måste det ju komma något bakslag.

Ja,jag vet inte om jag skulle gå så långt som att kalla dessa känslor för just "bakslag",
det är ju inte så att jag ångrar min flytt,att jag egentligen vill bo i Märsta igen.
Nej,snarare så saknade jag det livet en aning bara.
Allt det som varit min vardag i alla år och som jag varit less på;
promenaden upp till Valsta för att gå på biblioteket eller handla,
fikapauser på brödboden och snok i affärer i Märsta centrum,
bussfärder till och från jobbet gav tid för avkoppling och eftertanke,
vin eller krogkvällar med vänner och då möjlighet att åka buss eller i värsta fall taxi hem!

Ja,jag tänker mycket på det gamla livet idag och igår.
Till och med på jobbet,
som jag ju är så glad att "slippa ifrån".
Men som jag ändå haft i närmare tio år,
och med en del  kollegor som jag haft lika länge.


Några av mina älskade gamla hyllor från tiden  på Proctor&Gamble.

Framför allt tänker jag på dessa människor som jag kännt och lämnat bakom mig.
Alla möten och livsöden jag tagit del av och varit  en del av.
Vänner och bekanta som jag kanske aldrig kommer att träffa igen.
Jag vet inte om jag just sörjer det så mycket,
men nog är det faschinerande ändå;
hur livet går vidare och förändras.
Hur någon försvinner,flyttar och stiger ut i kulisserna
medan någon annan kommer in på scen .
Tar min plats på bussen,
flyttar in i mitt hus och lär känna mina gamla grannar.
Någon fyller ut den lediga tjänsten jag lämnat på jobbet,
äter middag med mina chefer från Paris och skrattar med mina kollegor.
Någon annans barn får plats på Ragna dagis och glädjs åt den härliga personalen och verksamheten.

Jomen så är det ju,
livet går hela tiden vidare för oss alla.
Så många ansikten och namn glömmer man,
och vissa kommer man att minnas för alltid.

Nåja,jag erfor som sagt  en aning längtan efter det som varit,
men alltså ingen ångest eller något tvivel över de val jag gjort.
Och framförallt så känndes det ju jobbigt att skiljas från min syster igen.

Men vi hade det bra de få dagar de var här i alla fall.
Solen var i moln,tyvärr,men snö fick de i alla fall.
Och vilket rabalder det var när de väl kom på fredagskvällen!
Ungarna var som galna och Storsnörp höll nästan på att svimma av upphetsning.
Påstod hon själv teaterliskt.
Ja,det var ett fasligt liv på oss allihop,
och när barnen skulle nattas så somnade förstås Syster och hennes sambo med.
Snarkade högt och ljudligt på madrasserna vi lagt ut i Lillnöffes stora rum,
och jag hade ju inte hjärta att väcka dem.
Nästa dag var det sparkåkning,snögrottebygg och skoteråkning.



Vi for  ner på sjön där vi mötte upp kusinen och hennes familj,
samt kusinens mans son med familj. (hängde ni med nu?)
Där grävdes det ut en eldplats och sitthyllor med liggundelag på
och så  grillades det  korv och varma mackor.
Det var fint och idylliskt med undantag för att ungarna ju varit ute i några timmar redan
och nu började bli både trötta och blöta om fötterna.



Så var det ju melodifestival,fläskfilé,rödvin,godis och "Hairspray ".
Och sent i säng.
Morgonpigga ungar och en aning huvudvärk,nästa dag.
Mormor och morfar kom på besök
och sambon  och systers sambo åkte skoter som två  fantaster mest hela dagen och natten med,för den delen.

Ja,ungefär så gick det till och hur kul systers sambo än hade med skotern och så vidare,
så lyckades jag ju inte övertala dem att flytta hit! :)
Nejdå,
jag har inte ens försökt,jag vet att det vore lönlöst.


En del blev ju litet trötta av den friska fjälluften ; )


Idag har jag varit på sopstationen och sorterat mina sopor.
Otrevligt och grisigt med överfulla containrar.
Jag får lov att vara ännu litet mer manisk med detta ett tag framöver,
då det blivit mycket sopor nu efter besök och allt.
Sopbilen kommer inte förrän nästa fredag!

Så har jag skickat tillbaka ett paket kläder.
Jag hade ju beställt en del fint som bekant,
men som vanligt så åkte det mesta tillbaka.
Trist,men ekonomiskt.
En kappa för vrakpris på Ellos som jag hade hoppats mycket på,
såg ut som ett tält. (Fem-manna)
En jeansväst fick jag inte ens över skuldrorna.
Den fina klänningen/tunikan jag infogade bild på i ett tidigare inlägg,
var också totalt otymplig och oanvändbar.
Och nej,det är inte så att jag gått ner i vikt och alltså borde glädjas,
modellen var verkligen helt fel i verkligheten,bara..

Nu har jag istället spanat in denna klänning från Bon a parte,
jag tycker den ser alldeles underbar ut,
men väntar på någon rabatt att utnyttja.



Jag har litet svårt att bestämma mig angående denna från La redoute;

 den är ju fin,men vore ännu bättre med en präktig underkjol till,så det blev litet mer vidd på den.
Fast det kan man ju sjäv fixa.

Nå,vad mer är nytt?
Ah,mitt tillpiffade skafferi,förstås!



Mormor har skänkt mig sina vackra gamla virkade spetsar,så nu är de på plats.

Ja,jag tycker att de är underbara,vilket jäkla jobb,alltså!
Men som hon sade,
"på den tiden hade man alltid en virknål och ett nystan med fin tråd,nästan som sytråd,i fickan
och virkade så fort man satt någonstans en stund!"
Så fästes de ju senare på lakan och dukar och gardiner,och nu pryder de alltså hyllorna här i köket hos mig!:)
Farmors fina förvaringskärl har också kommit till nytta.
Nu har de inehåll,kanske inte alltid det som står textat på dem förvisso,
men jag tycker att de gör sig alldeles utmärkt här hemma!

Ny är också Storsnörpans frisyr.
Högpannad som hon är så passar hon verkligen bäst i lugg,
men det tar ju alltid ett tag att vänja sig vid nya frisyrer..;)




Ja,så tar vi väl veckans bok också;
som är "Gobelängen" av Kylie Fitzpatrick.
Den har jag fått med mig från någon fyndlåda på Ica Maxi någon gång,
men tror egentligen inte att den är något för mig.
Men jag skall läsa på,man vet ju aldrig.


så är jag ju fortfarande litet kär i förra veckans "Den stygga flickans rackartyg" som jag gav en stark fyra i betyg!
Jag längtar efter nytt bokpaket,men det får anstå ett tag.
Jag har en lista med bland andra Paul Auster och  Selma Lagerlöf som väntar på adlibris.
Tills dess skall jag läsa ut denna och rota fram en gammal favorit att ta i repris,
nämligen Ib Michaels "prins" som jag blev påmind om på ett bokforum jag besöker ibland.
Jag tyckte hemskt mycket om den när jag läste den för många år sedan,
så den skall fram igen!


Det var allt för idag,go´ vänner!

När jag just suttit och knåpat med ett inlägg som bara  plötsligt försvinner!
Vad har jag gjort!!???
Skall jag verkligen orka göra om det?
Skall jag ägna ännu en timme framför datorn?
Ja,va fasen,nu börjar ju bolibompa så....

Lilla Hoppsan har fått en ny tand i överkäken,
och tycker tydligen att det är kul.
Tycker inte jag...
Ont har jag.
Fasst visst är det skoj,nu börjar det tydligen hända saker med gaddarna;
Storsnörpans två mjölktänder i nederkäken börjar lossa,
något hon med spänning väntat på länge.

I dag har det stormat och blåst rejält här uppe på berget.
Men vi har varit ute ändå ,
suttit i lä och gottat oss solen.

Sparkåkarna far fram genom byn.

Så har vi haft fika i kusinens poolhus.
Kusinen själv var iväg på jobb,men hennes mamma var här och tog hand om den lille blåögde.
Det är bra flott där i poolhuset,
där alla väggar består av fönster ,
genom vilka vi kunde se snön yra runt som rasande.
I huset var det varmt och skönt men det blev inget bad idag.


En ordentlig driva utanför.


Här bullades det upp bland badringar och flottar.


I somras var de i och plaskade,men idag var inte temperaturen inställd.



Så skall jag bjussa på litet bilder från köket,tänkte jag.
Synd att jag inte har fler och bättre,men här är några i alla fall;


Tjusig tapet med matchande färg på köksluckorna.

Litet mörkt här,
men grönt och grannt!:)


Här har den gröna spisen just rivits ut och två nya skåp skall byggas.
För övrigt var även kylskåpet grönt,
snacka om supermatchat!
Jag har inte tagit någon motsvarande efterbild än,eftersom det skall fixas litet med den delen.
Diskmaskinen skall byggas in,diskbänken höjas och beslag skruvas fast.
Bildbevis kommer senare...



Ja,det blev ett IKEA bord tillslut i alla fall,efter mycket sökande.
Ett runt pelarbord,som vi oftast har utdraget till detta ovala läge.

Dessutom har jag äntligen efter sex år med småbarn,skaffat mig vaxduk!
Så skönt och praktiskt,och till och med snyggt!
Jag har en för vardags och en till kalas!
Så snygg är den faktist att den kan användas vid finare tillfällen!
Dock har jag odukat inför fotograferingen ;)

Den gröna (!) korkmattan byttes till ett extra slittåligt klick golv i grå klinkers -imitation.


Köket är ljust och härligt och har mycket skåp,lådor och stora bänkytor.
Fina fisken.

Litet detaljer också;
min fina brödburk står och trivs.

Fin klocka som jag fyndade på Indiska för en 50- lapp!
Passar perfekt.

Fin nyckel till mitt fina skafferi,som snart skall bli ännu finare;
har tänkt mig kantband till hyllorna,
litet tjusigt i ett 50-tals kök,tycker jag nog.

Mormors virkade snöstjärna ,stärkt i socker,
 är bra fin ,va?


För att inte tala om denna lilla spegel köpt i Kiruna på 60-talet!
Den hängde jag upp på mitt fina klädskåp i sovrummet.


Jag ser att jag inte har några "före"- bilder på hallen,
men så här ser den i alla fall ut i dag.
En del av den.
Bakom dörren till höger finns klädkammaren,där vi hänger alla ytterkläder.
Skönt att slippa ha det i hallen.
Dörren till vänster döljer källartrappan.


För övrigt blev jag nöjd med spetsen i glasdörrarna,
även om bilderna inte gör den rättvisa.

Tyvärr syns ju alla tv-mackapärer ändå,
helst skulle jag vilja ha ett tv skåp att stuva in allt i.

Nå,det var vad jag hade för idag.
Egentligen är det meningen att jag skall gå upp till kusinen nu och leda in dessa:

i sitt stall,mocka och ge dem mat.
Jag övar nämligen inför kusinens semestervecka, då jag skall sköta detta på egen hand!
Huva,jag gruvar mig,för jag har nämligen blivit hästrädd på äldre dagar!
Jag som periodvis bodde i stallet i ungdomens dagar,
har sedan jag var ca 15 inte ridit en enda gång.

Och därmed har jag börjat tycka att de är väldiga,läskiga djur som säkert kommer att ta varje tillfälle i akt att bita mig i baken!
Men just denna stormiga kväll har jag ingen lust att dra ut ungarna,
ensam som jag är.
De får lära känna mig bättre i helgen,
det är nog lättare att smita iväg när Syster Yster är här.
Jag ser ju fram emot att så småningom bli kompis med dem,
kanske till och med kunna hänga med ut på en ridtur någon gång.

Ja,det tar verkligen i ikväll.
Längre upp i Jämtland var det tydligen trafikproblem i stormen just nu,
och jag hoppas att jag slipper vakna av att taket ryker i natt.
Håll i kalsongerna! :)

Jag har egentligen inget nytt att komma med.
Är ensam med barnen denna vecka,
då sambon är i Märsta för att fixa och dona litet med huset innan försäljning.


Skispåret var inte det bästa igår,det blir till att dra upp ett nytt idag.

Fick då sällskap av min mormor och morfar i går,
som hade med sig ett par skidor till Lill Nöffe!
Han har varit bra avundsjuk på sin storasyster som haft ett par,och nu blev han ju överlycklig förstås!
Tills han insåg att det kanske inte var så lätt som det ser ut,att ta sig fram på skidor.
Nå,det skall väl börjas i tid,nu får han öva upp sig litet :)

Här stod han parkerad ett tag och var sur,höll hårt i lyktstolpen.

Vi hade planer på att besöka min morbror och hans fru i deras hem utanför Bräcke.
Det blev dock inställt när det nu är så kallt däruppe.
De hade haft 18 minus grader igår,
och då vore det kanske inte så lyckat att vara på stranden och grilla kolbullar..
Vi tar det helt enkelt litet längre fram.

Och idag har jag i stället tänkt ägna mig åt att måla några gamla möbler.
En hallspegel,några smålådor till ungarnas rum och en byrå jag försöker få stil på.
Det gäller ju bara att få Lilla Hoppsan att sova ordentligt någon timma eller två,så att man slipper avbryta mitt i.

För tillfället smyger han runt här och klättrar på allt han kan se.
Soffan,fåtöljen,tv bordet...
Om  han mot förmodan lyckas ta sig upp någonstans står han och piper ynkligt tills man kommer och sätter ner honom på golvet igen.:)


Detta att bada i diskhon är mycket uppskattat.

Så måste vi ju ut i solen ett tag också,om inte annat så för att skotta snö.
Barnen vill som vanligt ha picknick,men de får allt nöja sig med en varsin apelsin i en snödriva.
Jag har redan förstört två termosar då jag glömt dem under vagnen,odiskade och chokladiga.

Så skall vi planera litet inför helgen,då vi får hett efterlängtat besök.
Syster Yster med familj kommer hit på fredag och stannar till måndag!
JIPPY!
Gissa om Storsnörpan har drivit mig till vansinne
 genom att ungeför fem gånger om dagen kräva att jag skall förklara för henne hur många dagar det är kvar tills hennes älskade kusiner kommer!
Ja,det skall verkligen bli roligt att få träffas.


Två små filosofer


Små tjejer med stora ryggsäckar skall gå till skolan för första gången. (Förskolan)

Hela gänget degar! Här i vårt nuvarande kök,när vi var på besök i sommras. Tjusigt va?

Sötnosar

på rymdgatan.


Glassätning i Sundsvall.

Ja,jag skulle ju så klart kunna sitta i timmar och se på fina bilder..

Vi planerar att gå på loppisar,dricka rödtjut och se på film.
(Jag tänker inviga dem i Hairspray-förälskelsen och därmed se den för tredje gången!)
Inget avancerat alltså.
De är ju inte direkt de sportigaste typerna,
det lär inte bli slalomåkning i alla fall.
Fast en långtur med skotrarna och matsäck vore ju inte så dumt.



I går började jag med Mario Vargas Llosa´s "Den stygga flickans rackartyg"
som jag genast föll för!
Det är långa kapitel,
och jag som har svårt att avsluta mitt i,låg alltså vaken länge i natt och njöt.

"En herrgårdssägen" fick så klart en femma,den med.
Inte bara för att det var Selma,
utan för att den som de andra var skrivet med ett så otroligt vackert språk,
och trots sin enkelhet lyckades fängsla och bli till ett storverk!
Åh,jag önskar mig alla hennes verk!
Av de jag hitills läst tycker jag nog bäst om "Kejsaren av Portugallien" och "Jerusalem" i alla fall.
Det är böcker som verkligen berört mig djupt och som jag aldrig kan glömma.


Nej,nu håller ungarna på att riva huset,
klart slut!



 

Svärmor har åkt pulka

Så,nu är helgen snart slut.
Sambon har just åkt iväg för att lämna svärmor och syskonen vid tåget.
(jag kastar mig genast över min lilla blogg!)
Och jag tycker att det har gått väldigt bra att ha dem här dessa dagar.
Sambons bror är ju tio år,
så han , Storsnörp och Lillnöffe leker bra tillsammans.
Bråkar bra tillsammans också,för all del,
och kan verka nästan som syskon i sina dispyter.

Systern är fjorton och jag blir emellanåt alldeles melankolisk i hennes närvaro.
Minns så tydligt hur det var i den åldern,hur man funderade kring livet och världen.
Kring sig själv.

Undrar ibland hur det kommer sig att jag minns så starkt just den tiden.
Åren mellan fjorton och sjutton,ungefär.

Kanske för att det hände så mycket då;
jag kände och tänkte och upptäckte och ja..
LEVDE så mycket just då.
Jag tror att jag älskade,hatade,grät och skrattade som allra mest under de åren.
De var omtumlande och härliga.
Även om jag ibland var deprimerad och olycklig,
rastlös ,otålig och uttråkad,just DÅ,
så kan jag idag sakna de känslorna.
De känslorna hörde liksom till.Var obligatoriska.


Och vad jag kan sakna den tiden.
Tiden då hela livet ,
och för all del hela värlen,
 låg för mina fötter och jag knappt kunde bärga mig tills jag fick kliva ut i alltihop.
Jag skulle till Paris och plugga konst på ett rökigt café.
Till Athen och studera filosofi i en takvåning med duvslag.
Skumpa runt i Afrika i en gammal bokbuss och lära barn att läsa.


Skulle stuffa på jazzclub i New York också

Jag kan också känna någon sorts ömhet ibland.
För mig själv,den jag var.
Jag liksom ler sorgset och medlidande mot mig själv som fjortonåring.
Skulle vilja krama om mig själv,som den jag var då.
Lilla tramsa,vart tog hon vägen?
Se så livet ser ut idag,så det blev.
Inte alls på långa vägar som jag så bergsäkert bestämt då.
Så totalt i motsats till det jag önskat mig som tonåring.
Men ändå så bra och lyckligt.

Tänk hur en människa fortsätter att växa och förändras i hela sitt liv!
Hur hon knatar på livets stig som slingrar hit och dit och tar henne till nya platser.
Tänk att jag ännu är femton år så jättestarkt i mitt hjärta,
och ändå också tjugo,sju och till och med åttifem ibland!


Ibland känner man sig bra sliten,ändå.

Som min gode gamle vän "Dunderklumpen" så klokt uttryckte sig i min absoluta favoritfilm som barn;
"Jag är alla de människor jag någonsin har varit.Jag bär dem med mig hela livet."
Elller,ja,
något sådant säger han i alla fall till Lilldockan ,på sjungande norrländska....
Och så väl det stämmer.
Man har ju  så många olika faser i sitt liv, att gå igenom,
och även om de vävs samman och bildar en hel person,så kan de skilja sig så mycket från varandra.
Men de formar.
Och de är ju jag.


Ja,jag är också less på den där förskräckliga mössan,men jaghar inte kommit mig för att skaffa mig en ny.

Ja,just nu är jag ju i mammafasen i  mitt liv.
Småbarnsmammastadiet skall jag ju säga,
mamma kommer jag ju alltid att vara ,sedan Storsnörp föddes.
Och det är ju en krävande och mer uppoffrande del av livet.
Den kräver ju mer eftersom jag har mitt ansvar att förvalta.
Eftersom jag har all denna osjälviska kärlek att ösa på någon annan än mig själv.
Jag har absolut ingenting emot detta;
jag älskar dessa uppoffringar,
älskar att vara mamma till mina barn.


Älskade geggunge.

Och jag vet att jag kommer att sakna denna tid så ofattbart mycket när denna "fas" är över.
Jag kommer att sörja att jag aldrig mer skall vara gravid och föda barn,
med allt vad det innebär.
(Illamående,trötthet,nervositet,ryggont och skräck inför förlossningen,samt den överjordiska lyckan att få träffa det nya lilla liv jag burit inom mig så länge!)

Jag kommer att gråta högt över att jag inte skall få ligga i sängen med en varm liten bebis intill,
som snusar så nöjt
och ser djupt in i mina ögon med en så uråldrig och klok och genomskådande blick att det svindlar inom mig,
när han ammar och lägger sin lilla,mjuka hand mot mitt hjärta.

Jag kommer att totalt förtränga allt det som jag idag klagar över och tycker är jobbigt.
Som att storisarna bråkar och den lilla är klängig.

Jag kommer säkert att kämpa emot,när denna fas i mitt liv lider mot sitt slut.
Som tonåring hade jag brått att komma ur fasen,ville vidare och in i vuxenvärlden.
Men det skulle inte förvåna mig om det är just  "mamma" -fasen som passar mig bäst.
Jag var ju bra på att var tonåring,det var jag ju.
En riktigt typisk en.
Men jag kännde mig inte så tillfreds med livet då.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att vara lika lycklig som jag är som mamma.



Nå,hur lycklig och uppoffrande jag än må vara,
så har jag ju som sagt ett visst behov att få vara i fred ibland.
Och för att återkomma till dags dato,
för att kravla ur djupet upp till ytan igen,
så har min kära svärmor varit mig mycket behjälplig  med just det behovet,dessa dagar!

Vi har varit på Ikea (surprise!) bara hon och jag,där hon ville köpa oss litet porslin.
Tackar tackar för det!
Nu har vi en hel servis här hemma,i stället för alla udda glas och fat.
Hon har promenerat och vyssat och aktiverat alla mina ungar
och jag har kunnat duscha alldeles ensam!
Hon ville gärna att jag och sambon skulle komma iväg på bio eller något liknande på tu man hand också,
men det är inte så gott om den varan här i krokarna.
Film visas på söndagar och tisdagar här och förresten har ju sambon redan det mesta.



Men idag blev det i alla fall en lång och härlig skotertur.
Vi hade dock ingen picknick med,som vi först planerat,
det var litet för kallt för det.
Men vi for fram över härlig terräng,fotade och utforskade.
Och framförallt så var vi ensamma utan ungar en stund!:)


Vi for till Oxsjön som liggen en mil upp i skogen härifrån.
Mycket vackert ställe,så stilla och tyst.


Vet inte om detta verkligen är en busshållsplats,mitt ute i ingenstans.
Det går ju inga bussar här,kanske är det bara ett älgpass precis vid vägen.


Om jag hade haft en bra kamera hade ni fått se en vidunderlig utsikt.
Jag tänker mig att det är på denna gamla gård mitt ute i vildmarken jag skall sitta och skriva mina memoarer så smånigom.:)
Vilken inspiration det  ger att vara omgiven av sådana här landskap!
Sjöar,berg och skogar,i dag vackert vinterklädda och insvepta i dimma.



Apropå memoarer,romaner,böcker;
jag har läst ut "Hundhuvud"
och gav den morgonen efter en femma i min lilla bok där jag skriver upp vad jag läst under året.

Jag är väldigt snål med femmor och fyror,känner jag,
det skall mycket till för att jag utdelar sådant betyg.
Och när jag väl gjort det så tvekar jag alltid och ångrar mig nästan några dagar senare.
När historien fått blekna en aning så velar jag om betyget,vilket ju är så löjligt.
Vem bryr sig,egentligen?!
Vad gör väl det om jag skulle låta mig svepas med av en bra bok
och sedan när jag landat och gått vidare till nästa,
glömt känslorna jag fått av den första?
Jag sätter härmed betyget direkt efter att jag avslutat läsningen,det är ju då det blir ärligast.


Så nu har jag börjat på "En Herrgårdssägen" skriven av Selma Lagerlöf,som är en av mina absoluta favoritförfattare.
Än har jag inte läst  något av henne jag inte skulle ge en femma.
Men så har jag ju faktist inte läst om "Nils Holgersson" än ,tex, konstigt nog!



Ja, jag rundar av här,
skall sätta mig i soffan och pösa ut ordentligt nu när vi är ensamma igen.
Visst har det fungerat bra,som sagt,med fullt hus,
men man är ju inte helt ledig vid besök.
Men roligt och lyckat har det varit;
med strålande sol,mycket snö,
slalom och skoteråkning och massa gott käk.



Och just ja!
Vi såg ju den nya versionen av "Hairspray"
med bland andra  John Travolta,Michelle Pfeiffer och Chrisopher Walken i huvudrollerna.
Åh,vilken underbart ljuvlig film!
En sådan där som får en att vilja rusa upp ur fåtöljen och brista ut i sång,
en sådan som riktigt griper tag och ruskar om och  får en att le fånigt flera timmar efteråt!
Skynda er att se!!!
Ni bara måste!!
Alla kommer att älska den,jag lovar!




Här är jag riktigt stursk och avslutar med en bild på mig och sambon,
taget på vår lilla skotertur.
Jag tycker att den är rätt fin trots fulmössan på mitt huvud och viss insyn i sambons näsborrar. :)