Åh,vilken tur att solen skiner i dag!
Och piggar upp mig.
Har kännt mig litet nere sedan Syster Yster & Co for hem i går förmiddags.
För första gången sedan jag kom hit kände jag ett stygn av hemlängtan!
Jag har ju faktist tyckt att det är litet underligt att jag knappt ägnat min hemort en tanke,
och tänkt att någon gång måste det ju komma något bakslag.
Ja,jag vet inte om jag skulle gå så långt som att kalla dessa känslor för just "bakslag",
det är ju inte så att jag ångrar min flytt,att jag egentligen vill bo i Märsta igen.
Nej,snarare så saknade jag det livet en aning bara.
Allt det som varit min vardag i alla år och som jag varit less på;
promenaden upp till Valsta för att gå på biblioteket eller handla,
fikapauser på brödboden och snok i affärer i Märsta centrum,
bussfärder till och från jobbet gav tid för avkoppling och eftertanke,
vin eller krogkvällar med vänner och då möjlighet att åka buss eller i värsta fall taxi hem!
Ja,jag tänker mycket på det gamla livet idag och igår.
Till och med på jobbet,
som jag ju är så glad att "slippa ifrån".
Men som jag ändå haft i närmare tio år,
och med en del kollegor som jag haft lika länge.
Några av mina älskade gamla hyllor från tiden på Proctor&Gamble.
Framför allt tänker jag på dessa människor som jag kännt och lämnat bakom mig.
Alla möten och livsöden jag tagit del av och varit en del av.
Vänner och bekanta som jag kanske aldrig kommer att träffa igen.
Jag vet inte om jag just sörjer det så mycket,
men nog är det faschinerande ändå;
hur livet går vidare och förändras.
Hur någon försvinner,flyttar och stiger ut i kulisserna
medan någon annan kommer in på scen .
Tar min plats på bussen,
flyttar in i mitt hus och lär känna mina gamla grannar.
Någon fyller ut den lediga tjänsten jag lämnat på jobbet,
äter middag med mina chefer från Paris och skrattar med mina kollegor.
Någon annans barn får plats på Ragna dagis och glädjs åt den härliga personalen och verksamheten.
Jomen så är det ju,
livet går hela tiden vidare för oss alla.
Så många ansikten och namn glömmer man,
och vissa kommer man att minnas för alltid.
Nåja,jag erfor som sagt en aning längtan efter det som varit,
men alltså ingen ångest eller något tvivel över de val jag gjort.
Och framförallt så känndes det ju jobbigt att skiljas från min syster igen.
Men vi hade det bra de få dagar de var här i alla fall.
Solen var i moln,tyvärr,men snö fick de i alla fall.
Och vilket rabalder det var när de väl kom på fredagskvällen!
Ungarna var som galna och Storsnörp höll nästan på att svimma av upphetsning.
Påstod hon själv teaterliskt.
Ja,det var ett fasligt liv på oss allihop,
och när barnen skulle nattas så somnade förstås Syster och hennes sambo med.
Snarkade högt och ljudligt på madrasserna vi lagt ut i Lillnöffes stora rum,
och jag hade ju inte hjärta att väcka dem.
Nästa dag var det sparkåkning,snögrottebygg och skoteråkning.
Vi for ner på sjön där vi mötte upp kusinen och hennes familj,
samt kusinens mans son med familj. (hängde ni med nu?)
Där grävdes det ut en eldplats och sitthyllor med liggundelag på
och så grillades det korv och varma mackor.
Det var fint och idylliskt med undantag för att ungarna ju varit ute i några timmar redan
och nu började bli både trötta och blöta om fötterna.
Så var det ju melodifestival,fläskfilé,rödvin,godis och "Hairspray ".
Och sent i säng.
Morgonpigga ungar och en aning huvudvärk,nästa dag.
Mormor och morfar kom på besök
och sambon och systers sambo åkte skoter som två fantaster mest hela dagen och natten med,för den delen.
Ja,ungefär så gick det till och hur kul systers sambo än hade med skotern och så vidare,
så lyckades jag ju inte övertala dem att flytta hit! :)
Nejdå,
jag har inte ens försökt,jag vet att det vore lönlöst.
En del blev ju litet trötta av den friska fjälluften ; )
Idag har jag varit på sopstationen och sorterat mina sopor.
Otrevligt och grisigt med överfulla containrar.
Jag får lov att vara ännu litet mer manisk med detta ett tag framöver,
då det blivit mycket sopor nu efter besök och allt.
Sopbilen kommer inte förrän nästa fredag!
Så har jag skickat tillbaka ett paket kläder.
Jag hade ju beställt en del fint som bekant,
men som vanligt så åkte det mesta tillbaka.
Trist,men ekonomiskt.
En kappa för vrakpris på Ellos som jag hade hoppats mycket på,
såg ut som ett tält. (Fem-manna)
En jeansväst fick jag inte ens över skuldrorna.
Den fina klänningen/tunikan jag infogade bild på i ett tidigare inlägg,
var också totalt otymplig och oanvändbar.
Och nej,det är inte så att jag gått ner i vikt och alltså borde glädjas,
modellen var verkligen helt fel i verkligheten,bara..
Nu har jag istället spanat in denna klänning från Bon a parte,
jag tycker den ser alldeles underbar ut,
men väntar på någon rabatt att utnyttja.
Jag har litet svårt att bestämma mig angående denna från La redoute;
den är ju fin,men vore ännu bättre med en präktig underkjol till,så det blev litet mer vidd på den.
Fast det kan man ju sjäv fixa.
Nå,vad mer är nytt?
Ah,mitt tillpiffade skafferi,förstås!
Mormor har skänkt mig sina vackra gamla virkade spetsar,så nu är de på plats.
Ja,jag tycker att de är underbara,vilket jäkla jobb,alltså!
Men som hon sade,
"på den tiden hade man alltid en virknål och ett nystan med fin tråd,nästan som sytråd,i fickan
och virkade så fort man satt någonstans en stund!"
Så fästes de ju senare på lakan och dukar och gardiner,och nu pryder de alltså hyllorna här i köket hos mig!:)
Farmors fina förvaringskärl har också kommit till nytta.
Nu har de inehåll,kanske inte alltid det som står textat på dem förvisso,
men jag tycker att de gör sig alldeles utmärkt här hemma!
Ny är också Storsnörpans frisyr.
Högpannad som hon är så passar hon verkligen bäst i lugg,
men det tar ju alltid ett tag att vänja sig vid nya frisyrer..;)
Ja,så tar vi väl veckans bok också;
som är "Gobelängen" av Kylie Fitzpatrick.
Den har jag fått med mig från någon fyndlåda på Ica Maxi någon gång,
men tror egentligen inte att den är något för mig.
Men jag skall läsa på,man vet ju aldrig.
så är jag ju fortfarande litet kär i förra veckans "Den stygga flickans rackartyg" som jag gav en stark fyra i betyg!
Jag längtar efter nytt bokpaket,men det får anstå ett tag.
Jag har en lista med bland andra Paul Auster och Selma Lagerlöf som väntar på adlibris.
Tills dess skall jag läsa ut denna och rota fram en gammal favorit att ta i repris,
nämligen Ib Michaels "prins" som jag blev påmind om på ett bokforum jag besöker ibland.
Jag tyckte hemskt mycket om den när jag läste den för många år sedan,
så den skall fram igen!
Det var allt för idag,go´ vänner!
Har kännt mig litet nere sedan Syster Yster & Co for hem i går förmiddags.
För första gången sedan jag kom hit kände jag ett stygn av hemlängtan!
Jag har ju faktist tyckt att det är litet underligt att jag knappt ägnat min hemort en tanke,
och tänkt att någon gång måste det ju komma något bakslag.
Ja,jag vet inte om jag skulle gå så långt som att kalla dessa känslor för just "bakslag",
det är ju inte så att jag ångrar min flytt,att jag egentligen vill bo i Märsta igen.
Nej,snarare så saknade jag det livet en aning bara.
Allt det som varit min vardag i alla år och som jag varit less på;
promenaden upp till Valsta för att gå på biblioteket eller handla,
fikapauser på brödboden och snok i affärer i Märsta centrum,
bussfärder till och från jobbet gav tid för avkoppling och eftertanke,
vin eller krogkvällar med vänner och då möjlighet att åka buss eller i värsta fall taxi hem!
Ja,jag tänker mycket på det gamla livet idag och igår.
Till och med på jobbet,
som jag ju är så glad att "slippa ifrån".
Men som jag ändå haft i närmare tio år,
och med en del kollegor som jag haft lika länge.
Några av mina älskade gamla hyllor från tiden på Proctor&Gamble.
Framför allt tänker jag på dessa människor som jag kännt och lämnat bakom mig.
Alla möten och livsöden jag tagit del av och varit en del av.
Vänner och bekanta som jag kanske aldrig kommer att träffa igen.
Jag vet inte om jag just sörjer det så mycket,
men nog är det faschinerande ändå;
hur livet går vidare och förändras.
Hur någon försvinner,flyttar och stiger ut i kulisserna
medan någon annan kommer in på scen .
Tar min plats på bussen,
flyttar in i mitt hus och lär känna mina gamla grannar.
Någon fyller ut den lediga tjänsten jag lämnat på jobbet,
äter middag med mina chefer från Paris och skrattar med mina kollegor.
Någon annans barn får plats på Ragna dagis och glädjs åt den härliga personalen och verksamheten.
Jomen så är det ju,
livet går hela tiden vidare för oss alla.
Så många ansikten och namn glömmer man,
och vissa kommer man att minnas för alltid.
Nåja,jag erfor som sagt en aning längtan efter det som varit,
men alltså ingen ångest eller något tvivel över de val jag gjort.
Och framförallt så känndes det ju jobbigt att skiljas från min syster igen.
Men vi hade det bra de få dagar de var här i alla fall.
Solen var i moln,tyvärr,men snö fick de i alla fall.
Och vilket rabalder det var när de väl kom på fredagskvällen!
Ungarna var som galna och Storsnörp höll nästan på att svimma av upphetsning.
Påstod hon själv teaterliskt.
Ja,det var ett fasligt liv på oss allihop,
och när barnen skulle nattas så somnade förstås Syster och hennes sambo med.
Snarkade högt och ljudligt på madrasserna vi lagt ut i Lillnöffes stora rum,
och jag hade ju inte hjärta att väcka dem.
Nästa dag var det sparkåkning,snögrottebygg och skoteråkning.
Vi for ner på sjön där vi mötte upp kusinen och hennes familj,
samt kusinens mans son med familj. (hängde ni med nu?)
Där grävdes det ut en eldplats och sitthyllor med liggundelag på
och så grillades det korv och varma mackor.
Det var fint och idylliskt med undantag för att ungarna ju varit ute i några timmar redan
och nu började bli både trötta och blöta om fötterna.
Så var det ju melodifestival,fläskfilé,rödvin,godis och "Hairspray ".
Och sent i säng.
Morgonpigga ungar och en aning huvudvärk,nästa dag.
Mormor och morfar kom på besök
och sambon och systers sambo åkte skoter som två fantaster mest hela dagen och natten med,för den delen.
Ja,ungefär så gick det till och hur kul systers sambo än hade med skotern och så vidare,
så lyckades jag ju inte övertala dem att flytta hit! :)
Nejdå,
jag har inte ens försökt,jag vet att det vore lönlöst.
En del blev ju litet trötta av den friska fjälluften ; )
Idag har jag varit på sopstationen och sorterat mina sopor.
Otrevligt och grisigt med överfulla containrar.
Jag får lov att vara ännu litet mer manisk med detta ett tag framöver,
då det blivit mycket sopor nu efter besök och allt.
Sopbilen kommer inte förrän nästa fredag!
Så har jag skickat tillbaka ett paket kläder.
Jag hade ju beställt en del fint som bekant,
men som vanligt så åkte det mesta tillbaka.
Trist,men ekonomiskt.
En kappa för vrakpris på Ellos som jag hade hoppats mycket på,
såg ut som ett tält. (Fem-manna)
En jeansväst fick jag inte ens över skuldrorna.
Den fina klänningen/tunikan jag infogade bild på i ett tidigare inlägg,
var också totalt otymplig och oanvändbar.
Och nej,det är inte så att jag gått ner i vikt och alltså borde glädjas,
modellen var verkligen helt fel i verkligheten,bara..
Nu har jag istället spanat in denna klänning från Bon a parte,
jag tycker den ser alldeles underbar ut,
men väntar på någon rabatt att utnyttja.
Jag har litet svårt att bestämma mig angående denna från La redoute;
den är ju fin,men vore ännu bättre med en präktig underkjol till,så det blev litet mer vidd på den.
Fast det kan man ju sjäv fixa.
Nå,vad mer är nytt?
Ah,mitt tillpiffade skafferi,förstås!
Mormor har skänkt mig sina vackra gamla virkade spetsar,så nu är de på plats.
Ja,jag tycker att de är underbara,vilket jäkla jobb,alltså!
Men som hon sade,
"på den tiden hade man alltid en virknål och ett nystan med fin tråd,nästan som sytråd,i fickan
och virkade så fort man satt någonstans en stund!"
Så fästes de ju senare på lakan och dukar och gardiner,och nu pryder de alltså hyllorna här i köket hos mig!:)
Farmors fina förvaringskärl har också kommit till nytta.
Nu har de inehåll,kanske inte alltid det som står textat på dem förvisso,
men jag tycker att de gör sig alldeles utmärkt här hemma!
Ny är också Storsnörpans frisyr.
Högpannad som hon är så passar hon verkligen bäst i lugg,
men det tar ju alltid ett tag att vänja sig vid nya frisyrer..;)
Ja,så tar vi väl veckans bok också;
som är "Gobelängen" av Kylie Fitzpatrick.
Den har jag fått med mig från någon fyndlåda på Ica Maxi någon gång,
men tror egentligen inte att den är något för mig.
Men jag skall läsa på,man vet ju aldrig.
så är jag ju fortfarande litet kär i förra veckans "Den stygga flickans rackartyg" som jag gav en stark fyra i betyg!
Jag längtar efter nytt bokpaket,men det får anstå ett tag.
Jag har en lista med bland andra Paul Auster och Selma Lagerlöf som väntar på adlibris.
Tills dess skall jag läsa ut denna och rota fram en gammal favorit att ta i repris,
nämligen Ib Michaels "prins" som jag blev påmind om på ett bokforum jag besöker ibland.
Jag tyckte hemskt mycket om den när jag läste den för många år sedan,
så den skall fram igen!
Det var allt för idag,go´ vänner!
FY KATTEN,vad arg jag blir!
När jag just suttit och knåpat med ett inlägg som bara plötsligt försvinner!
Vad har jag gjort!!???
Skall jag verkligen orka göra om det?
Skall jag ägna ännu en timme framför datorn?
Ja,va fasen,nu börjar ju bolibompa så....
Lilla Hoppsan har fått en ny tand i överkäken,
och tycker tydligen att det är kul.
Tycker inte jag...
Ont har jag.
Fasst visst är det skoj,nu börjar det tydligen hända saker med gaddarna;
Storsnörpans två mjölktänder i nederkäken börjar lossa,
något hon med spänning väntat på länge.
I dag har det stormat och blåst rejält här uppe på berget.
Men vi har varit ute ändå ,
suttit i lä och gottat oss solen.
Sparkåkarna far fram genom byn.
Så har vi haft fika i kusinens poolhus.
Kusinen själv var iväg på jobb,men hennes mamma var här och tog hand om den lille blåögde.
Det är bra flott där i poolhuset,
där alla väggar består av fönster ,
genom vilka vi kunde se snön yra runt som rasande.
I huset var det varmt och skönt men det blev inget bad idag.
En ordentlig driva utanför.
Här bullades det upp bland badringar och flottar.
I somras var de i och plaskade,men idag var inte temperaturen inställd.
Så skall jag bjussa på litet bilder från köket,tänkte jag.
Synd att jag inte har fler och bättre,men här är några i alla fall;
Tjusig tapet med matchande färg på köksluckorna.
Litet mörkt här,
men grönt och grannt!:)
Här har den gröna spisen just rivits ut och två nya skåp skall byggas.
För övrigt var även kylskåpet grönt,
snacka om supermatchat!
Jag har inte tagit någon motsvarande efterbild än,eftersom det skall fixas litet med den delen.
Diskmaskinen skall byggas in,diskbänken höjas och beslag skruvas fast.
Bildbevis kommer senare...
Ja,det blev ett IKEA bord tillslut i alla fall,efter mycket sökande.
Ett runt pelarbord,som vi oftast har utdraget till detta ovala läge.
Dessutom har jag äntligen efter sex år med småbarn,skaffat mig vaxduk!
Så skönt och praktiskt,och till och med snyggt!
Jag har en för vardags och en till kalas!
Så snygg är den faktist att den kan användas vid finare tillfällen!
Dock har jag odukat inför fotograferingen ;)
Den gröna (!) korkmattan byttes till ett extra slittåligt klick golv i grå klinkers -imitation.
Köket är ljust och härligt och har mycket skåp,lådor och stora bänkytor.
Fina fisken.
Litet detaljer också;
min fina brödburk står och trivs.
Fin klocka som jag fyndade på Indiska för en 50- lapp!
Passar perfekt.
Fin nyckel till mitt fina skafferi,som snart skall bli ännu finare;
har tänkt mig kantband till hyllorna,
litet tjusigt i ett 50-tals kök,tycker jag nog.
Mormors virkade snöstjärna ,stärkt i socker,
är bra fin ,va?
För att inte tala om denna lilla spegel köpt i Kiruna på 60-talet!
Den hängde jag upp på mitt fina klädskåp i sovrummet.
Jag ser att jag inte har några "före"- bilder på hallen,
men så här ser den i alla fall ut i dag.
En del av den.
Bakom dörren till höger finns klädkammaren,där vi hänger alla ytterkläder.
Skönt att slippa ha det i hallen.
Dörren till vänster döljer källartrappan.
För övrigt blev jag nöjd med spetsen i glasdörrarna,
även om bilderna inte gör den rättvisa.
Tyvärr syns ju alla tv-mackapärer ändå,
helst skulle jag vilja ha ett tv skåp att stuva in allt i.
Nå,det var vad jag hade för idag.
Egentligen är det meningen att jag skall gå upp till kusinen nu och leda in dessa:
i sitt stall,mocka och ge dem mat.
Jag övar nämligen inför kusinens semestervecka, då jag skall sköta detta på egen hand!
Huva,jag gruvar mig,för jag har nämligen blivit hästrädd på äldre dagar!
Jag som periodvis bodde i stallet i ungdomens dagar,
har sedan jag var ca 15 inte ridit en enda gång.
Och därmed har jag börjat tycka att de är väldiga,läskiga djur som säkert kommer att ta varje tillfälle i akt att bita mig i baken!
Men just denna stormiga kväll har jag ingen lust att dra ut ungarna,
ensam som jag är.
De får lära känna mig bättre i helgen,
det är nog lättare att smita iväg när Syster Yster är här.
Jag ser ju fram emot att så småningom bli kompis med dem,
kanske till och med kunna hänga med ut på en ridtur någon gång.
Ja,det tar verkligen i ikväll.
Längre upp i Jämtland var det tydligen trafikproblem i stormen just nu,
och jag hoppas att jag slipper vakna av att taket ryker i natt.
Håll i kalsongerna! :)
Vad har jag gjort!!???
Skall jag verkligen orka göra om det?
Skall jag ägna ännu en timme framför datorn?
Ja,va fasen,nu börjar ju bolibompa så....
Lilla Hoppsan har fått en ny tand i överkäken,
och tycker tydligen att det är kul.
Tycker inte jag...
Ont har jag.
Fasst visst är det skoj,nu börjar det tydligen hända saker med gaddarna;
Storsnörpans två mjölktänder i nederkäken börjar lossa,
något hon med spänning väntat på länge.
I dag har det stormat och blåst rejält här uppe på berget.
Men vi har varit ute ändå ,
suttit i lä och gottat oss solen.
Sparkåkarna far fram genom byn.
Så har vi haft fika i kusinens poolhus.
Kusinen själv var iväg på jobb,men hennes mamma var här och tog hand om den lille blåögde.
Det är bra flott där i poolhuset,
där alla väggar består av fönster ,
genom vilka vi kunde se snön yra runt som rasande.
I huset var det varmt och skönt men det blev inget bad idag.
En ordentlig driva utanför.
Här bullades det upp bland badringar och flottar.
I somras var de i och plaskade,men idag var inte temperaturen inställd.
Så skall jag bjussa på litet bilder från köket,tänkte jag.
Synd att jag inte har fler och bättre,men här är några i alla fall;
Tjusig tapet med matchande färg på köksluckorna.
Litet mörkt här,
men grönt och grannt!:)
Här har den gröna spisen just rivits ut och två nya skåp skall byggas.
För övrigt var även kylskåpet grönt,
snacka om supermatchat!
Jag har inte tagit någon motsvarande efterbild än,eftersom det skall fixas litet med den delen.
Diskmaskinen skall byggas in,diskbänken höjas och beslag skruvas fast.
Bildbevis kommer senare...
Ja,det blev ett IKEA bord tillslut i alla fall,efter mycket sökande.
Ett runt pelarbord,som vi oftast har utdraget till detta ovala läge.
Dessutom har jag äntligen efter sex år med småbarn,skaffat mig vaxduk!
Så skönt och praktiskt,och till och med snyggt!
Jag har en för vardags och en till kalas!
Så snygg är den faktist att den kan användas vid finare tillfällen!
Dock har jag odukat inför fotograferingen ;)
Den gröna (!) korkmattan byttes till ett extra slittåligt klick golv i grå klinkers -imitation.
Köket är ljust och härligt och har mycket skåp,lådor och stora bänkytor.
Fina fisken.
Litet detaljer också;
min fina brödburk står och trivs.
Fin klocka som jag fyndade på Indiska för en 50- lapp!
Passar perfekt.
Fin nyckel till mitt fina skafferi,som snart skall bli ännu finare;
har tänkt mig kantband till hyllorna,
litet tjusigt i ett 50-tals kök,tycker jag nog.
Mormors virkade snöstjärna ,stärkt i socker,
är bra fin ,va?
För att inte tala om denna lilla spegel köpt i Kiruna på 60-talet!
Den hängde jag upp på mitt fina klädskåp i sovrummet.
Jag ser att jag inte har några "före"- bilder på hallen,
men så här ser den i alla fall ut i dag.
En del av den.
Bakom dörren till höger finns klädkammaren,där vi hänger alla ytterkläder.
Skönt att slippa ha det i hallen.
Dörren till vänster döljer källartrappan.
För övrigt blev jag nöjd med spetsen i glasdörrarna,
även om bilderna inte gör den rättvisa.
Tyvärr syns ju alla tv-mackapärer ändå,
helst skulle jag vilja ha ett tv skåp att stuva in allt i.
Nå,det var vad jag hade för idag.
Egentligen är det meningen att jag skall gå upp till kusinen nu och leda in dessa:
i sitt stall,mocka och ge dem mat.
Jag övar nämligen inför kusinens semestervecka, då jag skall sköta detta på egen hand!
Huva,jag gruvar mig,för jag har nämligen blivit hästrädd på äldre dagar!
Jag som periodvis bodde i stallet i ungdomens dagar,
har sedan jag var ca 15 inte ridit en enda gång.
Och därmed har jag börjat tycka att de är väldiga,läskiga djur som säkert kommer att ta varje tillfälle i akt att bita mig i baken!
Men just denna stormiga kväll har jag ingen lust att dra ut ungarna,
ensam som jag är.
De får lära känna mig bättre i helgen,
det är nog lättare att smita iväg när Syster Yster är här.
Jag ser ju fram emot att så småningom bli kompis med dem,
kanske till och med kunna hänga med ut på en ridtur någon gång.
Ja,det tar verkligen i ikväll.
Längre upp i Jämtland var det tydligen trafikproblem i stormen just nu,
och jag hoppas att jag slipper vakna av att taket ryker i natt.
Håll i kalsongerna! :)
Inget speciellt...
Jag har egentligen inget nytt att komma med.
Är ensam med barnen denna vecka,
då sambon är i Märsta för att fixa och dona litet med huset innan försäljning.
Skispåret var inte det bästa igår,det blir till att dra upp ett nytt idag.
Fick då sällskap av min mormor och morfar i går,
som hade med sig ett par skidor till Lill Nöffe!
Han har varit bra avundsjuk på sin storasyster som haft ett par,och nu blev han ju överlycklig förstås!
Tills han insåg att det kanske inte var så lätt som det ser ut,att ta sig fram på skidor.
Nå,det skall väl börjas i tid,nu får han öva upp sig litet :)
Här stod han parkerad ett tag och var sur,höll hårt i lyktstolpen.
Vi hade planer på att besöka min morbror och hans fru i deras hem utanför Bräcke.
Det blev dock inställt när det nu är så kallt däruppe.
De hade haft 18 minus grader igår,
och då vore det kanske inte så lyckat att vara på stranden och grilla kolbullar..
Vi tar det helt enkelt litet längre fram.
Och idag har jag i stället tänkt ägna mig åt att måla några gamla möbler.
En hallspegel,några smålådor till ungarnas rum och en byrå jag försöker få stil på.
Det gäller ju bara att få Lilla Hoppsan att sova ordentligt någon timma eller två,så att man slipper avbryta mitt i.
För tillfället smyger han runt här och klättrar på allt han kan se.
Soffan,fåtöljen,tv bordet...
Om han mot förmodan lyckas ta sig upp någonstans står han och piper ynkligt tills man kommer och sätter ner honom på golvet igen.:)
Detta att bada i diskhon är mycket uppskattat.
Så måste vi ju ut i solen ett tag också,om inte annat så för att skotta snö.
Barnen vill som vanligt ha picknick,men de får allt nöja sig med en varsin apelsin i en snödriva.
Jag har redan förstört två termosar då jag glömt dem under vagnen,odiskade och chokladiga.
Så skall vi planera litet inför helgen,då vi får hett efterlängtat besök.
Syster Yster med familj kommer hit på fredag och stannar till måndag!
JIPPY!
Gissa om Storsnörpan har drivit mig till vansinne
genom att ungeför fem gånger om dagen kräva att jag skall förklara för henne hur många dagar det är kvar tills hennes älskade kusiner kommer!
Ja,det skall verkligen bli roligt att få träffas.
Två små filosofer
Små tjejer med stora ryggsäckar skall gå till skolan för första gången. (Förskolan)
Hela gänget degar! Här i vårt nuvarande kök,när vi var på besök i sommras. Tjusigt va?
Sötnosar
på rymdgatan.
Glassätning i Sundsvall.
Ja,jag skulle ju så klart kunna sitta i timmar och se på fina bilder..
Vi planerar att gå på loppisar,dricka rödtjut och se på film.
(Jag tänker inviga dem i Hairspray-förälskelsen och därmed se den för tredje gången!)
Inget avancerat alltså.
De är ju inte direkt de sportigaste typerna,
det lär inte bli slalomåkning i alla fall.
Fast en långtur med skotrarna och matsäck vore ju inte så dumt.
I går började jag med Mario Vargas Llosa´s "Den stygga flickans rackartyg"
som jag genast föll för!
Det är långa kapitel,
och jag som har svårt att avsluta mitt i,låg alltså vaken länge i natt och njöt.
"En herrgårdssägen" fick så klart en femma,den med.
Inte bara för att det var Selma,
utan för att den som de andra var skrivet med ett så otroligt vackert språk,
och trots sin enkelhet lyckades fängsla och bli till ett storverk!
Åh,jag önskar mig alla hennes verk!
Av de jag hitills läst tycker jag nog bäst om "Kejsaren av Portugallien" och "Jerusalem" i alla fall.
Det är böcker som verkligen berört mig djupt och som jag aldrig kan glömma.
Nej,nu håller ungarna på att riva huset,
klart slut!
Är ensam med barnen denna vecka,
då sambon är i Märsta för att fixa och dona litet med huset innan försäljning.
Skispåret var inte det bästa igår,det blir till att dra upp ett nytt idag.
Fick då sällskap av min mormor och morfar i går,
som hade med sig ett par skidor till Lill Nöffe!
Han har varit bra avundsjuk på sin storasyster som haft ett par,och nu blev han ju överlycklig förstås!
Tills han insåg att det kanske inte var så lätt som det ser ut,att ta sig fram på skidor.
Nå,det skall väl börjas i tid,nu får han öva upp sig litet :)
Här stod han parkerad ett tag och var sur,höll hårt i lyktstolpen.
Vi hade planer på att besöka min morbror och hans fru i deras hem utanför Bräcke.
Det blev dock inställt när det nu är så kallt däruppe.
De hade haft 18 minus grader igår,
och då vore det kanske inte så lyckat att vara på stranden och grilla kolbullar..
Vi tar det helt enkelt litet längre fram.
Och idag har jag i stället tänkt ägna mig åt att måla några gamla möbler.
En hallspegel,några smålådor till ungarnas rum och en byrå jag försöker få stil på.
Det gäller ju bara att få Lilla Hoppsan att sova ordentligt någon timma eller två,så att man slipper avbryta mitt i.
För tillfället smyger han runt här och klättrar på allt han kan se.
Soffan,fåtöljen,tv bordet...
Om han mot förmodan lyckas ta sig upp någonstans står han och piper ynkligt tills man kommer och sätter ner honom på golvet igen.:)
Detta att bada i diskhon är mycket uppskattat.
Så måste vi ju ut i solen ett tag också,om inte annat så för att skotta snö.
Barnen vill som vanligt ha picknick,men de får allt nöja sig med en varsin apelsin i en snödriva.
Jag har redan förstört två termosar då jag glömt dem under vagnen,odiskade och chokladiga.
Så skall vi planera litet inför helgen,då vi får hett efterlängtat besök.
Syster Yster med familj kommer hit på fredag och stannar till måndag!
JIPPY!
Gissa om Storsnörpan har drivit mig till vansinne
genom att ungeför fem gånger om dagen kräva att jag skall förklara för henne hur många dagar det är kvar tills hennes älskade kusiner kommer!
Ja,det skall verkligen bli roligt att få träffas.
Två små filosofer
Små tjejer med stora ryggsäckar skall gå till skolan för första gången. (Förskolan)
Hela gänget degar! Här i vårt nuvarande kök,när vi var på besök i sommras. Tjusigt va?
Sötnosar
på rymdgatan.
Glassätning i Sundsvall.
Ja,jag skulle ju så klart kunna sitta i timmar och se på fina bilder..
Vi planerar att gå på loppisar,dricka rödtjut och se på film.
(Jag tänker inviga dem i Hairspray-förälskelsen och därmed se den för tredje gången!)
Inget avancerat alltså.
De är ju inte direkt de sportigaste typerna,
det lär inte bli slalomåkning i alla fall.
Fast en långtur med skotrarna och matsäck vore ju inte så dumt.
I går började jag med Mario Vargas Llosa´s "Den stygga flickans rackartyg"
som jag genast föll för!
Det är långa kapitel,
och jag som har svårt att avsluta mitt i,låg alltså vaken länge i natt och njöt.
"En herrgårdssägen" fick så klart en femma,den med.
Inte bara för att det var Selma,
utan för att den som de andra var skrivet med ett så otroligt vackert språk,
och trots sin enkelhet lyckades fängsla och bli till ett storverk!
Åh,jag önskar mig alla hennes verk!
Av de jag hitills läst tycker jag nog bäst om "Kejsaren av Portugallien" och "Jerusalem" i alla fall.
Det är böcker som verkligen berört mig djupt och som jag aldrig kan glömma.
Nej,nu håller ungarna på att riva huset,
klart slut!
Ensamma igen..
Svärmor har åkt pulka
Så,nu är helgen snart slut.
Sambon har just åkt iväg för att lämna svärmor och syskonen vid tåget.
(jag kastar mig genast över min lilla blogg!)
Och jag tycker att det har gått väldigt bra att ha dem här dessa dagar.
Sambons bror är ju tio år,
så han , Storsnörp och Lillnöffe leker bra tillsammans.
Bråkar bra tillsammans också,för all del,
och kan verka nästan som syskon i sina dispyter.
Systern är fjorton och jag blir emellanåt alldeles melankolisk i hennes närvaro.
Minns så tydligt hur det var i den åldern,hur man funderade kring livet och världen.
Kring sig själv.
Undrar ibland hur det kommer sig att jag minns så starkt just den tiden.
Åren mellan fjorton och sjutton,ungefär.
Kanske för att det hände så mycket då;
jag kände och tänkte och upptäckte och ja..
LEVDE så mycket just då.
Jag tror att jag älskade,hatade,grät och skrattade som allra mest under de åren.
De var omtumlande och härliga.
Även om jag ibland var deprimerad och olycklig,
rastlös ,otålig och uttråkad,just DÅ,
så kan jag idag sakna de känslorna.
De känslorna hörde liksom till.Var obligatoriska.
Och vad jag kan sakna den tiden.
Tiden då hela livet ,
och för all del hela värlen,
låg för mina fötter och jag knappt kunde bärga mig tills jag fick kliva ut i alltihop.
Jag skulle till Paris och plugga konst på ett rökigt café.
Till Athen och studera filosofi i en takvåning med duvslag.
Skumpa runt i Afrika i en gammal bokbuss och lära barn att läsa.
Skulle stuffa på jazzclub i New York också
Jag kan också känna någon sorts ömhet ibland.
För mig själv,den jag var.
Jag liksom ler sorgset och medlidande mot mig själv som fjortonåring.
Skulle vilja krama om mig själv,som den jag var då.
Lilla tramsa,vart tog hon vägen?
Se så livet ser ut idag,så det blev.
Inte alls på långa vägar som jag så bergsäkert bestämt då.
Så totalt i motsats till det jag önskat mig som tonåring.
Men ändå så bra och lyckligt.
Tänk hur en människa fortsätter att växa och förändras i hela sitt liv!
Hur hon knatar på livets stig som slingrar hit och dit och tar henne till nya platser.
Tänk att jag ännu är femton år så jättestarkt i mitt hjärta,
och ändå också tjugo,sju och till och med åttifem ibland!
Ibland känner man sig bra sliten,ändå.
Som min gode gamle vän "Dunderklumpen" så klokt uttryckte sig i min absoluta favoritfilm som barn;
"Jag är alla de människor jag någonsin har varit.Jag bär dem med mig hela livet."
Elller,ja,
något sådant säger han i alla fall till Lilldockan ,på sjungande norrländska....
Och så väl det stämmer.
Man har ju så många olika faser i sitt liv, att gå igenom,
och även om de vävs samman och bildar en hel person,så kan de skilja sig så mycket från varandra.
Men de formar.
Och de är ju jag.
Ja,jag är också less på den där förskräckliga mössan,men jaghar inte kommit mig för att skaffa mig en ny.
Ja,just nu är jag ju i mammafasen i mitt liv.
Småbarnsmammastadiet skall jag ju säga,
mamma kommer jag ju alltid att vara ,sedan Storsnörp föddes.
Och det är ju en krävande och mer uppoffrande del av livet.
Den kräver ju mer eftersom jag har mitt ansvar att förvalta.
Eftersom jag har all denna osjälviska kärlek att ösa på någon annan än mig själv.
Jag har absolut ingenting emot detta;
jag älskar dessa uppoffringar,
älskar att vara mamma till mina barn.
Älskade geggunge.
Och jag vet att jag kommer att sakna denna tid så ofattbart mycket när denna "fas" är över.
Jag kommer att sörja att jag aldrig mer skall vara gravid och föda barn,
med allt vad det innebär.
(Illamående,trötthet,nervositet,ryggont och skräck inför förlossningen,samt den överjordiska lyckan att få träffa det nya lilla liv jag burit inom mig så länge!)
Jag kommer att gråta högt över att jag inte skall få ligga i sängen med en varm liten bebis intill,
som snusar så nöjt
och ser djupt in i mina ögon med en så uråldrig och klok och genomskådande blick att det svindlar inom mig,
när han ammar och lägger sin lilla,mjuka hand mot mitt hjärta.
Jag kommer att totalt förtränga allt det som jag idag klagar över och tycker är jobbigt.
Som att storisarna bråkar och den lilla är klängig.
Jag kommer säkert att kämpa emot,när denna fas i mitt liv lider mot sitt slut.
Som tonåring hade jag brått att komma ur fasen,ville vidare och in i vuxenvärlden.
Men det skulle inte förvåna mig om det är just "mamma" -fasen som passar mig bäst.
Jag var ju bra på att var tonåring,det var jag ju.
En riktigt typisk en.
Men jag kännde mig inte så tillfreds med livet då.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att vara lika lycklig som jag är som mamma.
Nå,hur lycklig och uppoffrande jag än må vara,
så har jag ju som sagt ett visst behov att få vara i fred ibland.
Och för att återkomma till dags dato,
för att kravla ur djupet upp till ytan igen,
så har min kära svärmor varit mig mycket behjälplig med just det behovet,dessa dagar!
Vi har varit på Ikea (surprise!) bara hon och jag,där hon ville köpa oss litet porslin.
Tackar tackar för det!
Nu har vi en hel servis här hemma,i stället för alla udda glas och fat.
Hon har promenerat och vyssat och aktiverat alla mina ungar
och jag har kunnat duscha alldeles ensam!
Hon ville gärna att jag och sambon skulle komma iväg på bio eller något liknande på tu man hand också,
men det är inte så gott om den varan här i krokarna.
Film visas på söndagar och tisdagar här och förresten har ju sambon redan det mesta.
Men idag blev det i alla fall en lång och härlig skotertur.
Vi hade dock ingen picknick med,som vi först planerat,
det var litet för kallt för det.
Men vi for fram över härlig terräng,fotade och utforskade.
Och framförallt så var vi ensamma utan ungar en stund!:)
Vi for till Oxsjön som liggen en mil upp i skogen härifrån.
Mycket vackert ställe,så stilla och tyst.
Vet inte om detta verkligen är en busshållsplats,mitt ute i ingenstans.
Det går ju inga bussar här,kanske är det bara ett älgpass precis vid vägen.
Om jag hade haft en bra kamera hade ni fått se en vidunderlig utsikt.
Jag tänker mig att det är på denna gamla gård mitt ute i vildmarken jag skall sitta och skriva mina memoarer så smånigom.:)
Vilken inspiration det ger att vara omgiven av sådana här landskap!
Sjöar,berg och skogar,i dag vackert vinterklädda och insvepta i dimma.
Apropå memoarer,romaner,böcker;
jag har läst ut "Hundhuvud"
och gav den morgonen efter en femma i min lilla bok där jag skriver upp vad jag läst under året.
Jag är väldigt snål med femmor och fyror,känner jag,
det skall mycket till för att jag utdelar sådant betyg.
Och när jag väl gjort det så tvekar jag alltid och ångrar mig nästan några dagar senare.
När historien fått blekna en aning så velar jag om betyget,vilket ju är så löjligt.
Vem bryr sig,egentligen?!
Vad gör väl det om jag skulle låta mig svepas med av en bra bok
och sedan när jag landat och gått vidare till nästa,
glömt känslorna jag fått av den första?
Jag sätter härmed betyget direkt efter att jag avslutat läsningen,det är ju då det blir ärligast.
Så nu har jag börjat på "En Herrgårdssägen" skriven av Selma Lagerlöf,som är en av mina absoluta favoritförfattare.
Än har jag inte läst något av henne jag inte skulle ge en femma.
Men så har jag ju faktist inte läst om "Nils Holgersson" än ,tex, konstigt nog!
Ja, jag rundar av här,
skall sätta mig i soffan och pösa ut ordentligt nu när vi är ensamma igen.
Visst har det fungerat bra,som sagt,med fullt hus,
men man är ju inte helt ledig vid besök.
Men roligt och lyckat har det varit;
med strålande sol,mycket snö,
slalom och skoteråkning och massa gott käk.
Och just ja!
Vi såg ju den nya versionen av "Hairspray"
med bland andra John Travolta,Michelle Pfeiffer och Chrisopher Walken i huvudrollerna.
Åh,vilken underbart ljuvlig film!
En sådan där som får en att vilja rusa upp ur fåtöljen och brista ut i sång,
en sådan som riktigt griper tag och ruskar om och får en att le fånigt flera timmar efteråt!
Skynda er att se!!!
Ni bara måste!!
Alla kommer att älska den,jag lovar!
Här är jag riktigt stursk och avslutar med en bild på mig och sambon,
taget på vår lilla skotertur.
Jag tycker att den är rätt fin trots fulmössan på mitt huvud och viss insyn i sambons näsborrar. :)
I dag är det Lilla Hoppsans dag!
Snart ( i kväll) är det exakt ett år sedan han för första gången låg i min famn.
Som jag fick se honom efter all längtan och väntan.
Som jag fick nosa på honom,värma honom mot mitt glödande hjärta
och älska honom innerligt!
Alltså ett helt år sedan,just nu,
som jag satt i soffan framför tv´n och gnisslade tänder.
Hade ångest och var rädd.
Ont gjorde det ju....
Just den morgonen krockade två bussar med varandra på en väg utanför Tierp.
Förödelsen var total,
många själar på väg till skola och jobb omkom i den olyckan.
Och det rapporterades löpande om det på nyheterna,
där jag satt och försökte få i mig frukost.
Där jag satt och äcklades an smula av mig själv,
som hade mage ( i allra högsta grad!)
att sitta där och grina för att jag skulle föda barn,
när så många förlorade sina i just samma stund.
Även på Ackis,på förlossningssalen,
gick mina omtöcknade tankar till dessa människor i olyckan.
Jag försökte på något vis koncentrera mig på den hemska världen utanför,
för att göra mina egna krämpor mindre.
"Det finns alltid någon som har det värre"
sa alltid min farmor till mig,och det har nästan blivit ett mantra för mig genom åren.
När jag mår pyton och jag tror att jag snart släpper taget,
så kan det vara något av en sjuk tröst att upprepa det för mig själv;
"det finns alltid någon som haft det värre än jag och klarat sig alldeles utmärkt! "
Kan verka som att jag finner glädje i det,i andra människors lidande,
men så är det absolut inte!!
Men i alla fall jag mår bra av att ibland tvingas ställa mina egna svårigheter och vedermödor
till jämnförelse med andras.
För då ser jag ju hur fjuttigt det oftast är,det jag oroar mig för.
Hur onödigt och ofarligt det är,i kontrast till allt fruktansvärt lidande andra människor på vår jord,
går igenom.
Då kan jag rycka upp mig.
Spotta i nävarna och ta nya tag.
Och det gjorde jag minsann för ett år sedan.
Jag skickade mina vackraste tankar till de som drabbades av bussolyckan,
och så klämde jag ur mig en liten bebis.
En underbar , frisk , välmående och livs levande liten pojke,fick jag!
Och jag tycker ännu ett år efteråt att han är ett riktigt mirakel.
Ett under av kärlek och skönhet.
Ännu kan jag förundras över livets outgrundliga vägar och ödets alla nycker.
Vem som får leva och vem som får dö..
Från början var det ju inte ens tänkt att bli något alls av den där lilla pojken...
Att jag kallar honom för Lilla Hoppsan kommer sig just av det.
Att jag en sommar gick och mådde pyton,kännde mig konstig och bedrövlig.
Och till slut utstötte ett
"Hoppsan!" när jag kom mig för att göra ett graviditetstest.
De andra gångerna har kännts totalt annorlunda
och andra ...hmmm..omständigheter gjorde att jag hade mycket svårt att tro att jag var gravid.
Det var en omtumlande erfarenhet,tiden efteråt var svår.
Men för att göra en halvlång historia kort,
så visste jag ju innerst inne att jag aldrig skulle komma att ångra ett barn jag fött.
Däremot att jag valde ett jobb framför ett litet liv.
Så det blev en liten Hoppsan!
Och på så många sätt har han förändrat mitt liv.
Som ju också de andra barnen gjort,
men som eftersom han var oplanerad och överraskande fick mig att riktigt rannsaka mig själv och göra helt nya val.
Och jag mår riktigt dåligt,
ryser riktigt ordentligt när jag tänker på att det kanske inte hade blivit någon av den här lilla plutten!
Att jag hade kunnat ,och var bra nära,
att påverkas av andra och mig sjäv att inte föda den här underbara människan!
Nej,jag vill helst inte tänka på hur nära det var att jag förblev tvåbarnsmor och gjorde karriär,
i stället för att jag som idag sitter här berikad med tre avkommor,
tre små personer skapade av mitt eget kött och blod.
Tre egna barn som ger mig så mycket lycka,kärlek,glädje och...ja,litet huvudvärk ibland också förstås!:)
Nej,jag skall inte sjunka för djupt i minnenas brunn.
Jag har en del att göra idag.
Svärmor kommer på besök i fyra dagar,med sambons två syskon.
De skall hämtas på tågstationen i Ånge klockan halv ett,och så skall det handlas en del efter det.
Så är det litet kalas på eftermiddagen och innan allt detta händer så blir jag ju förstås tvungen att städa!
Och skotta efter snön som kommit i natt.
Det blir ju fint skrudat nu med alla vita träd,
ett riktigt sagolandskap väntar sambons familj nu när de kommer,
och jag känner mig mäkta stolt över vårt vackra hem.
Här kan de få uppleva litet riktig vinter innan de far hem till barmark igen.
Det blir nog litet slalomåkning och en del andra vinteraktiviteter dessa dagar.
Jag sörjer mycket att jag inte har några bilder på Lilla Hoppsan som nyfödd.
Jag lyckades ju radera en hel fil med bilder på honom,
från nyfödd till tre månader gammal.
Vilket jag nog aldrig kommer över.
Dock har jag ju en snutt filminspelning från förlossningen,(före och efter själva "utploppandet" om man så säger)
kanske vore läge att titta på den just idag,årsdagen till ära.
Jag får nöja mig med de bilder jag har och de som komma skall.
Och hoppas att ni också får en fin dag!
Som jag fick se honom efter all längtan och väntan.
Som jag fick nosa på honom,värma honom mot mitt glödande hjärta
och älska honom innerligt!
Alltså ett helt år sedan,just nu,
som jag satt i soffan framför tv´n och gnisslade tänder.
Hade ångest och var rädd.
Ont gjorde det ju....
Just den morgonen krockade två bussar med varandra på en väg utanför Tierp.
Förödelsen var total,
många själar på väg till skola och jobb omkom i den olyckan.
Och det rapporterades löpande om det på nyheterna,
där jag satt och försökte få i mig frukost.
Där jag satt och äcklades an smula av mig själv,
som hade mage ( i allra högsta grad!)
att sitta där och grina för att jag skulle föda barn,
när så många förlorade sina i just samma stund.
Även på Ackis,på förlossningssalen,
gick mina omtöcknade tankar till dessa människor i olyckan.
Jag försökte på något vis koncentrera mig på den hemska världen utanför,
för att göra mina egna krämpor mindre.
"Det finns alltid någon som har det värre"
sa alltid min farmor till mig,och det har nästan blivit ett mantra för mig genom åren.
När jag mår pyton och jag tror att jag snart släpper taget,
så kan det vara något av en sjuk tröst att upprepa det för mig själv;
"det finns alltid någon som haft det värre än jag och klarat sig alldeles utmärkt! "
Kan verka som att jag finner glädje i det,i andra människors lidande,
men så är det absolut inte!!
Men i alla fall jag mår bra av att ibland tvingas ställa mina egna svårigheter och vedermödor
till jämnförelse med andras.
För då ser jag ju hur fjuttigt det oftast är,det jag oroar mig för.
Hur onödigt och ofarligt det är,i kontrast till allt fruktansvärt lidande andra människor på vår jord,
går igenom.
Då kan jag rycka upp mig.
Spotta i nävarna och ta nya tag.
Och det gjorde jag minsann för ett år sedan.
Jag skickade mina vackraste tankar till de som drabbades av bussolyckan,
och så klämde jag ur mig en liten bebis.
En underbar , frisk , välmående och livs levande liten pojke,fick jag!
Och jag tycker ännu ett år efteråt att han är ett riktigt mirakel.
Ett under av kärlek och skönhet.
Ännu kan jag förundras över livets outgrundliga vägar och ödets alla nycker.
Vem som får leva och vem som får dö..
Från början var det ju inte ens tänkt att bli något alls av den där lilla pojken...
Att jag kallar honom för Lilla Hoppsan kommer sig just av det.
Att jag en sommar gick och mådde pyton,kännde mig konstig och bedrövlig.
Och till slut utstötte ett
"Hoppsan!" när jag kom mig för att göra ett graviditetstest.
De andra gångerna har kännts totalt annorlunda
och andra ...hmmm..omständigheter gjorde att jag hade mycket svårt att tro att jag var gravid.
Det var en omtumlande erfarenhet,tiden efteråt var svår.
Men för att göra en halvlång historia kort,
så visste jag ju innerst inne att jag aldrig skulle komma att ångra ett barn jag fött.
Däremot att jag valde ett jobb framför ett litet liv.
Så det blev en liten Hoppsan!
Och på så många sätt har han förändrat mitt liv.
Som ju också de andra barnen gjort,
men som eftersom han var oplanerad och överraskande fick mig att riktigt rannsaka mig själv och göra helt nya val.
Och jag mår riktigt dåligt,
ryser riktigt ordentligt när jag tänker på att det kanske inte hade blivit någon av den här lilla plutten!
Att jag hade kunnat ,och var bra nära,
att påverkas av andra och mig sjäv att inte föda den här underbara människan!
Nej,jag vill helst inte tänka på hur nära det var att jag förblev tvåbarnsmor och gjorde karriär,
i stället för att jag som idag sitter här berikad med tre avkommor,
tre små personer skapade av mitt eget kött och blod.
Tre egna barn som ger mig så mycket lycka,kärlek,glädje och...ja,litet huvudvärk ibland också förstås!:)
Nej,jag skall inte sjunka för djupt i minnenas brunn.
Jag har en del att göra idag.
Svärmor kommer på besök i fyra dagar,med sambons två syskon.
De skall hämtas på tågstationen i Ånge klockan halv ett,och så skall det handlas en del efter det.
Så är det litet kalas på eftermiddagen och innan allt detta händer så blir jag ju förstås tvungen att städa!
Och skotta efter snön som kommit i natt.
Det blir ju fint skrudat nu med alla vita träd,
ett riktigt sagolandskap väntar sambons familj nu när de kommer,
och jag känner mig mäkta stolt över vårt vackra hem.
Här kan de få uppleva litet riktig vinter innan de far hem till barmark igen.
Det blir nog litet slalomåkning och en del andra vinteraktiviteter dessa dagar.
Jag sörjer mycket att jag inte har några bilder på Lilla Hoppsan som nyfödd.
Jag lyckades ju radera en hel fil med bilder på honom,
från nyfödd till tre månader gammal.
Vilket jag nog aldrig kommer över.
Dock har jag ju en snutt filminspelning från förlossningen,(före och efter själva "utploppandet" om man så säger)
kanske vore läge att titta på den just idag,årsdagen till ära.
Jag får nöja mig med de bilder jag har och de som komma skall.
Och hoppas att ni också får en fin dag!
Litet kort bara. I dubbel betydelse.
Flyttar upp shoppingen,
av någon anledning kommer inga pengar idag,den 25:e
utan i morgon..
Då skall jag hinna med både verkstaden med bilen som behöver ett avgas system
och Sundsvall.
Sambon har ju nämligen börjat jobba litet.
Så jag får fixa´t själv.
Det är kusinens man som varit så underbart snäll och erbjudit honom litet sysselsättning på ett av sina företag.
Så nu far han iväg tidigt om morgonen med matlåda och skor med stålhätta.
Kommer hem till middagen och ibland är det sedan direkt iväg till fotbollen som gäller.
Fult upp.
Härligt,faktist.
Nåja,idag var det vackert väder,
så det gör väl inget att vi blev hemma.
Jag packade ihop litet picknick och tog med mig pojkarna och hundarna ut en sväng.
Dock blåste det något mer än jag förutsett,
och LillNöffe for i backen några gånger!
Halt är det ju dessutom.
Jag lägger ut litet fina bilder idag,
det är allt.
Lill Nöffe har byggt en hemlig grotta.
Lilla Hoppsan gillar fjärkontroller ,tyvärr. Och fyller snart ett år!
(i övermorgon)
Varm choklad hör ju vinterpicknick till.
Gullan i blåsväder.
Liten mullvad.
Och några äldre bilder på det vackra ödehuset på tomten brevid.
Tyvärr har dörren satt sig,så jag kan inte fota inifrån just nu,
men skulle bra gärna vilja.
Vackra kakelugnar,gamla medaljongtapeter,
sköra och trasiga spetsgardiner i vindsfönstren
och svalbon under takbjälkarna
Och en söt liten skotertjej.
That´s all!
av någon anledning kommer inga pengar idag,den 25:e
utan i morgon..
Då skall jag hinna med både verkstaden med bilen som behöver ett avgas system
och Sundsvall.
Sambon har ju nämligen börjat jobba litet.
Så jag får fixa´t själv.
Det är kusinens man som varit så underbart snäll och erbjudit honom litet sysselsättning på ett av sina företag.
Så nu far han iväg tidigt om morgonen med matlåda och skor med stålhätta.
Kommer hem till middagen och ibland är det sedan direkt iväg till fotbollen som gäller.
Fult upp.
Härligt,faktist.
Nåja,idag var det vackert väder,
så det gör väl inget att vi blev hemma.
Jag packade ihop litet picknick och tog med mig pojkarna och hundarna ut en sväng.
Dock blåste det något mer än jag förutsett,
och LillNöffe for i backen några gånger!
Halt är det ju dessutom.
Jag lägger ut litet fina bilder idag,
det är allt.
Lill Nöffe har byggt en hemlig grotta.
Lilla Hoppsan gillar fjärkontroller ,tyvärr. Och fyller snart ett år!
(i övermorgon)
Varm choklad hör ju vinterpicknick till.
Gullan i blåsväder.
Liten mullvad.
Och några äldre bilder på det vackra ödehuset på tomten brevid.
Tyvärr har dörren satt sig,så jag kan inte fota inifrån just nu,
men skulle bra gärna vilja.
Vackra kakelugnar,gamla medaljongtapeter,
sköra och trasiga spetsgardiner i vindsfönstren
och svalbon under takbjälkarna
Och en söt liten skotertjej.
That´s all!
Två inlägg på en dag!
Det du,det blir det sällan!
Tänkte passa på att lägga upp några bilder nu när jag har tid.
Lilla Hoppsan sover med pappan och storisarna ligger i soffan och ser tv.
Hundarna ligger på sina madrasser och pruttar.
Sedan jag skrev sist har jag suttit i solen och drömt om våren.
Att sitta så här,lutad mot en ladugårdsvägg i solen,är inte dumt alls.
Åkt litet skoter.
Ett glatt gäng.
Promenerat med kusinen och våra småkillar sovandes i vagnarna,
hela 8 kilometer!
Följt landsvägen bort över nejden,till ett fint litet ställe.
Några öde hus vid en sjö omgiven av höga berg.
Obebott nu,sedan de sista invånarna gått bort.
Ja,det var en härlig om än litet jobbig promenad.
Jag är inte van att röra mig allt för mycket,
men kusinen pinnade på i rask takt och utan flås.
Kunde ju inte vara sämre.
Här åker sambon och barnen rundan över sjön,hundarna springer efter och har det bra.
Så har jag rotat litet i bildarkivet och tänkte bjuda på några bilder från hemmet.
Tyvärr är "före"-bilderna inte av bästa kvalitet
och illustrerar kanske inte riktigt bra hur det verkligen var här innan förvandlingen.
Men ändå:
Här är vårt sovrum,där en dörr till vardagsrummet sattes igen.
Litet dåligt som sagt,med dessa madrasser ivägen,
men på golvet låg i alla fall en brun korkmatta
och så här såg väggarna ut.
Kanske inte så illa,
en vägg med denna tapet hade kanske gått an,
men vi tapetserade om i alla fall.
Och så här ser det ut idag i rummet.
Ja,mitt fina Ellosskåp(som är mycket mörkare i verkligheten än vad det gav sken av att vara på webshopen)
tjänar som nattygsbord för tillfället.
En tråkig rispapplampa har jag där,den skall bort och ersättas med annan lampa.
Garderoben är bra fin,men jag är litet sugen på att sätta andra fina knoppar till handtagen.
Här syns dörren till sambons lilla inbyggda garderob.
I den måste vi fixa till belysning,och så kanske jag byter knoppar på byrån vad det lider.
Sovrummet är som ni ser ganska litet,
men det viktigaste ryms ju,och man vistas ju inte där så jätte mycket.
Men jag trivs i alla fall väldigt bra i det.
Sover gott om nätterna:)
På Storsnörps rum har jag väldigt få "före"-bilder,
här har vi redan hunnit sätta upp den ljust rosa tapeten hon själv valde.
På golvet fanns en blå plastmatta som sett bättre dagar.
Men denna coola fondvägg sparade vi,
den var i mycket gott skick och jag hade inte hjärta att slita ner ett sådant konstverk.
Passar kanske inte in i stilen för övrigt,
och Storsnörpan själv vet ju inte vem Rosa Panern är,det visas ju inte mer,
men jag tycker så mycket om den! :)
Så här blev det sen,med en likadan tråklampa som i vårt rum, som skall bort.
Rörigt och plåttrigt,
Storsnörpans "värdaste saker" i en ful bokhylla som skall målas om i vår.
Hon älskar dessa porslinhundar och glasfåglar och allt vad det är,
lika mycket som jag i min tur hatar dem.
Å andra sidan finns här en del gamla minnen från min egen barndom som jag ju inte velat kasta.
Men en ordentlig hylla eller ett sådant där tittskåp skall vi väl kunna ordna.
En glimt av den fina gardinen med ett vackert hårspänne.
Fin kudde jag fyndat på Tradera.
Nå,det är allt för idag.
Skall försöka hinna med nya bilder inom kort.
För även om hemmet inte är helt klart,
(blir det någonsin det,finns det inte alltid något man vill ändra på eller färdigställa?)
så är det ju roligt att se hur långt vi kommit.
Nå,nu somnar jag snart sittandes,
måste se till att komma i säng,
få min skönhetssömn och lagra krafter inför morgondagens shopping! =)
Natti natti!:)
Tänkte passa på att lägga upp några bilder nu när jag har tid.
Lilla Hoppsan sover med pappan och storisarna ligger i soffan och ser tv.
Hundarna ligger på sina madrasser och pruttar.
Sedan jag skrev sist har jag suttit i solen och drömt om våren.
Att sitta så här,lutad mot en ladugårdsvägg i solen,är inte dumt alls.
Åkt litet skoter.
Ett glatt gäng.
Promenerat med kusinen och våra småkillar sovandes i vagnarna,
hela 8 kilometer!
Följt landsvägen bort över nejden,till ett fint litet ställe.
Några öde hus vid en sjö omgiven av höga berg.
Obebott nu,sedan de sista invånarna gått bort.
Ja,det var en härlig om än litet jobbig promenad.
Jag är inte van att röra mig allt för mycket,
men kusinen pinnade på i rask takt och utan flås.
Kunde ju inte vara sämre.
Här åker sambon och barnen rundan över sjön,hundarna springer efter och har det bra.
Så har jag rotat litet i bildarkivet och tänkte bjuda på några bilder från hemmet.
Tyvärr är "före"-bilderna inte av bästa kvalitet
och illustrerar kanske inte riktigt bra hur det verkligen var här innan förvandlingen.
Men ändå:
Här är vårt sovrum,där en dörr till vardagsrummet sattes igen.
Litet dåligt som sagt,med dessa madrasser ivägen,
men på golvet låg i alla fall en brun korkmatta
och så här såg väggarna ut.
Kanske inte så illa,
en vägg med denna tapet hade kanske gått an,
men vi tapetserade om i alla fall.
Och så här ser det ut idag i rummet.
Ja,mitt fina Ellosskåp(som är mycket mörkare i verkligheten än vad det gav sken av att vara på webshopen)
tjänar som nattygsbord för tillfället.
En tråkig rispapplampa har jag där,den skall bort och ersättas med annan lampa.
Garderoben är bra fin,men jag är litet sugen på att sätta andra fina knoppar till handtagen.
Här syns dörren till sambons lilla inbyggda garderob.
I den måste vi fixa till belysning,och så kanske jag byter knoppar på byrån vad det lider.
Sovrummet är som ni ser ganska litet,
men det viktigaste ryms ju,och man vistas ju inte där så jätte mycket.
Men jag trivs i alla fall väldigt bra i det.
Sover gott om nätterna:)
På Storsnörps rum har jag väldigt få "före"-bilder,
här har vi redan hunnit sätta upp den ljust rosa tapeten hon själv valde.
På golvet fanns en blå plastmatta som sett bättre dagar.
Men denna coola fondvägg sparade vi,
den var i mycket gott skick och jag hade inte hjärta att slita ner ett sådant konstverk.
Passar kanske inte in i stilen för övrigt,
och Storsnörpan själv vet ju inte vem Rosa Panern är,det visas ju inte mer,
men jag tycker så mycket om den! :)
Så här blev det sen,med en likadan tråklampa som i vårt rum, som skall bort.
Rörigt och plåttrigt,
Storsnörpans "värdaste saker" i en ful bokhylla som skall målas om i vår.
Hon älskar dessa porslinhundar och glasfåglar och allt vad det är,
lika mycket som jag i min tur hatar dem.
Å andra sidan finns här en del gamla minnen från min egen barndom som jag ju inte velat kasta.
Men en ordentlig hylla eller ett sådant där tittskåp skall vi väl kunna ordna.
En glimt av den fina gardinen med ett vackert hårspänne.
Fin kudde jag fyndat på Tradera.
Nå,det är allt för idag.
Skall försöka hinna med nya bilder inom kort.
För även om hemmet inte är helt klart,
(blir det någonsin det,finns det inte alltid något man vill ändra på eller färdigställa?)
så är det ju roligt att se hur långt vi kommit.
Nå,nu somnar jag snart sittandes,
måste se till att komma i säng,
få min skönhetssömn och lagra krafter inför morgondagens shopping! =)
Natti natti!:)
Slappt idag.
Mycket trevligt igår kväll.
Med smarrig mat och mycket gott rödvin.
Jag menar alltså att vinet var mycket gott.
Inte att det var mycket vin.
Inte sådär jättemycket i alla fall...
Det där Santa Helena var nytt för mig,och jag hade kunnat glunka i mig mer av det.
Ny favorit.
Kusinen ,tillika grannen ,med sin familj
gästade oss igår och det blev b.l.a. melodifestivalstitt såklart.
Det var inte lätt att faktist höra bidragen,
ungarna körde sin egen variant av sångtävling,kan man väl säga..
Men om inte annat var det skoj att se alla dessa hemska outfits .
Ja,idag är det litet segt.
Solen skiner och det har kommit snö inatt.
Det blir väl till att sätta sig i någon snödriva med en kopp chokladoch njuta.
Det måste man göra,
det går ju inte an att sitta inne framför datorn och uggla.
Även om man har god lust.
Men det är ju nästan emot lagen,känns det som ibland.
Det är FULT att sitta inne en dag som denna.
FY,på sig!
Storsnörpan skall väl åka litet skidor
och sambon och kusinens man skall med gemensamma krafter gräva upp och få loss en skoter som de lyckats köra fast borta vid sjön.
Så blir det kanske en tur med den också.
Hurtig skidare.
I morgon far jag till storstan (sundsvall)
för att besöka IKEA så klart.
Ungarna lyckades slarva bort de pyttesmå plupparna som håller upp hyllplanen i vårt nya badrumsskåp,
så jag hoppas innerligt att det går att få tag på nya.
Så måste jag ha någon meter spets att sätta upp i vitrindörrarna på vardagsrumsmöblerna.
Jag tycker det är så trist att se alla filmer och jox genom glasdörrarna,
så jag testar med en tunn spets,det kan nog bli lyckat.
Gardinproblemen är ännu inte lösta,jag skall på´t igen,
och i tristaste men enklaste fall så blir det vita hissgardiner i Lillnöffes rum också.
Jag är litet allergisk mot barngardiner,det blir lätt så skrikigt och plåttrigt,
särsklit som han ju har en mönstrad fondvägg.
Till vardagsrummet blir det svårast...
Har ingen aning om vad jag borde göra med det.
Jag har ju lovat före och efterbilder,
och jag försöker hitta tillfälle att fota dem,
men det dröjer ännu en stund.
Så skall jag in på Lindex,
kära,fina Lindex som jag tycker har så mycket fint nuförtiden!
Tänk att den butiken ryckt upp sig så bra på senare år.
Både till barn och till mig.
Dessa har jag spanat in mig på,
måste prova om det funkar i verkligheten.
Den här svarta brallan bara måste jag ha,känner jag!
Så har jag ju några bonuscheckar att göra av med på HM.
Litet omskakande att få tillbaka tusen kronor och därmed inse hur jäkla mycket jag måste ha handlat där under året som gått.
Vi får väl se vad det kan bli där.
Hoppas på att kunna hitta litet fint till hemmet på Indiska.
Behöver en tavelhylla,handdukskrokar och kanske några fina knoppar till en gammal byrå jag renoverar.
Skulle vilja shoppa loss på porslin och glas där också,
men nej,inte nu.
Skulle gärna köpa något sånt här...
Oroar mig litet för POP som just öppnat en butik i just det köpcentret jag åker till.
Skall man bli tvungen att gå dit och lockas i fördärvet nu också...
"Veckans bok",
hade jag tänkt införa.
Så att jag inte glömmer hela tiden.
Tänkte bara i förbifarten nämna vad jag just nu läser och vad jag tycker om den so far.
Inga avancerade recensioner eller analyser,det mäktar jag inte med.
Bara litet kortfattat om den är läsvärd eller ej.
Ett litet betyg kanske...
Ah,vi prövar i alla fall.
Just nu är det Morten Ramsland´s "Hundhuvud" som avhandlas.
Och det har gått liet trögt med den.
Inte för att den inte tilltalar mig,
men för att jag slocknat omgående efter sagoläsning varenda kväll.
Det verkar vara en alvarlig men ändå humoristisk släktkrönika,
och jag tror att jag kommer att tycka mycket om den bara jag kommer in i den en aning.
Nej,det får räcka.
Klockan är halv tolv och jag har inte kommit ur morgonrocken,
skandal.
Jag har oroat mig en aning för Lillnöffe som är tre och ett halvt år och ännu inte kan hålla i en penna.
I morse kom han ner utklädd till polis , i min gamla studentmössa,
och kunde helt plötsligt rita en gubbe!
Med armar och ben och allt!
Tjusigt värre,det var skönt att se.
Med smarrig mat och mycket gott rödvin.
Jag menar alltså att vinet var mycket gott.
Inte att det var mycket vin.
Inte sådär jättemycket i alla fall...
Det där Santa Helena var nytt för mig,och jag hade kunnat glunka i mig mer av det.
Ny favorit.
Kusinen ,tillika grannen ,med sin familj
gästade oss igår och det blev b.l.a. melodifestivalstitt såklart.
Det var inte lätt att faktist höra bidragen,
ungarna körde sin egen variant av sångtävling,kan man väl säga..
Men om inte annat var det skoj att se alla dessa hemska outfits .
Ja,idag är det litet segt.
Solen skiner och det har kommit snö inatt.
Det blir väl till att sätta sig i någon snödriva med en kopp chokladoch njuta.
Det måste man göra,
det går ju inte an att sitta inne framför datorn och uggla.
Även om man har god lust.
Men det är ju nästan emot lagen,känns det som ibland.
Det är FULT att sitta inne en dag som denna.
FY,på sig!
Storsnörpan skall väl åka litet skidor
och sambon och kusinens man skall med gemensamma krafter gräva upp och få loss en skoter som de lyckats köra fast borta vid sjön.
Så blir det kanske en tur med den också.
Hurtig skidare.
I morgon far jag till storstan (sundsvall)
för att besöka IKEA så klart.
Ungarna lyckades slarva bort de pyttesmå plupparna som håller upp hyllplanen i vårt nya badrumsskåp,
så jag hoppas innerligt att det går att få tag på nya.
Så måste jag ha någon meter spets att sätta upp i vitrindörrarna på vardagsrumsmöblerna.
Jag tycker det är så trist att se alla filmer och jox genom glasdörrarna,
så jag testar med en tunn spets,det kan nog bli lyckat.
Gardinproblemen är ännu inte lösta,jag skall på´t igen,
och i tristaste men enklaste fall så blir det vita hissgardiner i Lillnöffes rum också.
Jag är litet allergisk mot barngardiner,det blir lätt så skrikigt och plåttrigt,
särsklit som han ju har en mönstrad fondvägg.
Till vardagsrummet blir det svårast...
Har ingen aning om vad jag borde göra med det.
Jag har ju lovat före och efterbilder,
och jag försöker hitta tillfälle att fota dem,
men det dröjer ännu en stund.
Så skall jag in på Lindex,
kära,fina Lindex som jag tycker har så mycket fint nuförtiden!
Tänk att den butiken ryckt upp sig så bra på senare år.
Både till barn och till mig.
Dessa har jag spanat in mig på,
måste prova om det funkar i verkligheten.
Den här svarta brallan bara måste jag ha,känner jag!
Så har jag ju några bonuscheckar att göra av med på HM.
Litet omskakande att få tillbaka tusen kronor och därmed inse hur jäkla mycket jag måste ha handlat där under året som gått.
Vi får väl se vad det kan bli där.
Hoppas på att kunna hitta litet fint till hemmet på Indiska.
Behöver en tavelhylla,handdukskrokar och kanske några fina knoppar till en gammal byrå jag renoverar.
Skulle vilja shoppa loss på porslin och glas där också,
men nej,inte nu.
Skulle gärna köpa något sånt här...
Oroar mig litet för POP som just öppnat en butik i just det köpcentret jag åker till.
Skall man bli tvungen att gå dit och lockas i fördärvet nu också...
"Veckans bok",
hade jag tänkt införa.
Så att jag inte glömmer hela tiden.
Tänkte bara i förbifarten nämna vad jag just nu läser och vad jag tycker om den so far.
Inga avancerade recensioner eller analyser,det mäktar jag inte med.
Bara litet kortfattat om den är läsvärd eller ej.
Ett litet betyg kanske...
Ah,vi prövar i alla fall.
Just nu är det Morten Ramsland´s "Hundhuvud" som avhandlas.
Och det har gått liet trögt med den.
Inte för att den inte tilltalar mig,
men för att jag slocknat omgående efter sagoläsning varenda kväll.
Det verkar vara en alvarlig men ändå humoristisk släktkrönika,
och jag tror att jag kommer att tycka mycket om den bara jag kommer in i den en aning.
Nej,det får räcka.
Klockan är halv tolv och jag har inte kommit ur morgonrocken,
skandal.
Jag har oroat mig en aning för Lillnöffe som är tre och ett halvt år och ännu inte kan hålla i en penna.
I morse kom han ner utklädd till polis , i min gamla studentmössa,
och kunde helt plötsligt rita en gubbe!
Med armar och ben och allt!
Tjusigt värre,det var skönt att se.
Några tjuriga dagar..
Det har varit en tämligen händelselös vecka här.
Inte mycket roligt att rapportera.
Jag har varit ohågad och...
tja på litet risigt humör kan man väl säga.
Tycker att de stora ungarna bara bråkar och tjafsar jämt och ständigt.
Hittar på rackartyg och ställer till det.
Att den lilla är sjukt klängig och grinig.
Och att jag och sambon är som ihopklistrade och knappt har en tanke för oss själva.
Ja,det är väl helt enkelt så att jag skulle behöva litet tid för mig själv.
Skulle behöva sitta på toaletten i fred med dörren stängd utan att någon bankar på
eller hänger i dörrhandtaget.
Skulle behöva sitta vid ett bord och äta en måltid utan att behöva torka utspilld mjölk
eller se till att ungarna äter som de skall.
Egentligen har väl de flesta småbarnsföräldrar starka behov av litet egentid eller ensamhet ibland,
de saknar den och längtar till den just för att de så sällan får njuta av den.
Men jag tror att jag personligen har ett mycket större behov av den än andra.
Jag är en sådan som skulle klara ett år i isoleringscell galant
(morbid tanke,jag vet)
en som som skulle kunna bo i väglöst land uppe på någon tundra långt bort från ära och redighet.
Som skulle vara alldeles ifred med mig själv och ändå ha fullt upp.
Jag minns så väl en fin liten dokumentär jag såg för många år sedan;
om en kvinna som levde högt upp i norr,
på sina fädners gård,alldeles mol allena.
Några djur hade hon.
Hela inspelningen var så annorlunda och uppriktig;
som om en kamera riggats upp i hennes hem och lämnats där.
Som om ingen reporter fanns bakom kameran för att avbryta hennes vardagliga liv.
Ingen pålagd musik,inget onödigt prat.
Bara spraket från brasan,
hennes lugnande sång vid mjölkningen av korna i den mörka ladugården,
hennes ord till katten i knät,
vinden som ven kring knutarna.
Och hon donade på i sin vardag som alltid förr.
Skidade omkring och snarade ripor,
fiskade lax i forsarna,
tvättade kläder i kitteln över spisen
satt vid sitt lilla köksbord och såg ut över norrskenet om kvällen.
En alldeles överraskande händelse var när "post-helikoptern" kom flygandes för att släppa ner ett paket till
den här väderbitna lilla gumman,märkt av livet till fjälls.
Det kastades ned till henne från låg höjd,
föraren och gumman vinkade till varann och så for helikoptern vidare.
Och hemma i stugan dukade gumman saligt upp sin beställning;
burkar och flaskor från något hudvårdsföretag typ "yves Rocher" eller "Oriflame".
Hon doftade och smorde och tvättade och gned.
Ja,det var hennes lilla guldkant i vardagen.
Det hon unnade sig.
För ingen annan än sig själv.
Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det.
Hur hon satt med sin bodylotion där i sin stuga.
Långt, långt från stadens sus och brus,
dess nattklubbar,biogarfer och trafikstockningar.
Långt från krig och svält,kriminalitet,religion och politik.
Som dold för världen.
Jag tror att de flesta skulle tycka att detta var ett torftigt liv.
Att det var ett förfärligt sätt att slösa bort sitt liv på,till och med.
Men jag faschinerades av henne,hänfördes
och avundas henne ibland än i dag.
Men nej,det är inte aktuellt för mig att leva på dylikt sätt,oroa er inte.
Men jag lockas av det.
Längtar ofta till ensamheten,
och blir alldeles knäpp när jag inte får uppleva den.
Jag klarar mig ju inte utan mina ungar,för det första,
men så är jag ju också en ganska social person.
Som tycker mycket om möten med människor,samtal och livsöden.
Jag är ingen inåtvänd,hemlig, eller stängd person.
Tvärtom tenderar jag att öppna mig ,
lämna ut mig själv i tid och otid.
Säga för mycket.
Men jag måste också få ha min ensamhet.
Jag vet att en del vänner blivit sårade eller stötta,
tagit det personligt att jag inte som andra hör av mig regelbundet och fikar och står i.
De har trott att jag inte bryr mig.
Men det gör jag ju,
jag bryr mig och tycker mycket om,
men jag har inte tid,jag måste hinna vara litet ensam också! :)
Nåja,tillbaka till verkligheten,vardagen,veckan som varit.
I måndags var sambon på arbetsintervju i Sundsvall,och det känndes hoppfullt.
Dock får han så klart vänta på svar,och det var fler sökande som skulle intervjuvas...
Medan han var där befann jag mig hos mormor och morfar och proppade i mig pannkakor.
Bröd och kakor,muffins...och ja,ni vill inte veta allt jag åt!
Så här kan det se ut när gammelmorfar agerar lekfarbror.
Igår var det premiäråkning av skridskor för Storsnörp.
Jag for ner till idrottstimmen och hjälpte till att knyta skridskor i långa banor.
Däremot var jag inte så haj på att förklara för min dotter hur man gör när man åker skridskor!
Hur fasen gör man det?!
Hon stapplade runt och var arg,ville absolut inte åka,det var för svååårt!
Men så sade hon ju också om skidåkningen,
och se nu vem som är ute och åker om kvällarna här på Lillmörtis!:)
Och alldeles strax så lossnade det förstås.
När hon vågade släppa loss och släppa efter.
Med hjälp från vänner brukar det gå
Det fikades och grillades korv i solskenet,
sedan for jag hem igen,överflödig som jag var.:)
Drog ut på bilfärden hem,stannade på en vacker utkiksplats och tjyvrökte,
värmde mig i solen och lyssnade på tystnaden.
Försökte få litet ensamhet.
Fikapaus
Så hade Storsnörpan en liten vännina hemma på besök också häromdagen.
Det uppskattades även av Lillnöffe,
och jag kände åter igen det där dåliga samvetet över att han är så ensam.
Ringde genast till kommunen och beställde hem anmälningsblanketter till förskolan.
Tyvärr verkar det som om det kan ta ett tag att få in honom någonstans,
men har vi tur så kan han pulas in,
han skall ju bara gå 15 timmar i veckan i alla fall.
Nej,mycket annat har det inte blivit.
Jag spenderade en hel dag i soffan,stirrandes på tv´n med en telefon i handen,
sägandes;
"Nej,ingen bild...JO NU!! Nej,nu flimmrar det igen.Litet grann kommer det.STOPP!"
Medan vår duktiga hyresvärd klättrade runt på det isiga taket med en antenn i högsta hugg.
Riskerade sitt dyrbara liv för att våra ungar skall kunna titta på Bolibompa.
För så mycket mer än så tittas det inte på tv här hemma.
Jag tänker ofta att jag vill se det och det programmet,men så glöms det bort och missas...
Men nu funkar tv´n i alla fall,
tänk att det skulle vara sådant ståhej att få in en bild häruppe i urskogen!:)
Idag har jag varit med pojkarna på BVC för första gången sedan vi kom hit.
Jag hade ju så heligt lovat min förra BVC-tant att genast gå och väga Lilla Hoppsan när vi kom fram till Fränsta.
Eftersom han ju planat litet i sin vikt och gått upp mindre än vad de önskat.
Ja,han höll ju praktiskt taget på att svälta ihjäl,stackarn!
Och ja,han hade nog lagt sig på en ny liten kurva,straxt under den som han haft sedan födelsen,
men det var tydligen fullt godkänt i alla fall.
Barnmorskan var väldigt rar,och det känndes bra att få litet beröm för sina guldklimpar : )
(som jag ju har god lust att rymma ifrån en stund,ibland!)
Nej,särskilt undernärd verkar han ju inte vara,mitt svartögda lilla troll.
Innan jag for ner hade jag suttit här framför datorn ett bra tag och knåpat på en lååång text .
Jag såg att grannarna fick besök av elbolaget som antagligen skulle dit och fixa något,
och alldeles snart går strömmen i hela huset!
AAAARG! Blev jag då.
Och det är inte så ofta som jag blir det.
Men nu hade jag mycket stor lust att springa ut och ha ihjäl karln från elbolaget med mina egna bara händer!!
Ja,jag vet faktist inte vad som tog åt mig,jag blev verkligen VANSINNIG!
Skall det vara så svårt att åtminstone underrätta mig om att strömmen snart stängs av en liten stund!?
Tänk om jag hade fått chansen att spara det jag skrivit innan allt bara dog,
och ansträngningarna jag gjort de senaste två timmarna i mitt liv inte hade varit förgäves!
Så vad tror ni att jag gjorde?
Jo,jag gick ut och hejdade karl´n när han for förbi på väg tillbaka från elskåpet,
vinkade in honom och frågade genom det nerrullade fönstret om det var han som slagit av strömmen även i mitt hus?
Joo,det var det ju.
"Jahapp.....och när sätts den på igen?"
"Tja,om en tio minuter eller så."
"Okej."
Så satte jag mig på trappen och rökte argt för mig själv.
För Gud förbjude att jag som är ett enda stort under av mesighet skulle läsa lusen av någon,
skapa någon sorts konflikt,
eller ens i de enklaste ordalag ge uttryck för min besvikelse.
Nej,av någon anledning så har jag det inte i mig,
och det retar mig enormt.
Och jag undrar verkligen var all den ilskan tar vägen.
Den där vitglödande ILSKAN som nästan kvävde mig nyss,
vart tog den plötsligt vägen,hur kan den bara försvinna utan att jag själv släppt ut den?
Konstigt,mycket konstigt.
Tänk om man kunde få bli Hulken någon gång!
Aja,jag har i alla fall tröst shoppat litet via nätet.
Passat på där jag haft rabatter att utnyttja.
Och se! Kläder till mamman! Inte till barnen.
Ja,bara de superfina skinnjackorna på hm för 98 kronor då!
Nej,det var väl allt för idag.
Ser fram emot en skotertur i kväll,sambon fick åka bra länge igår,minsann.
Annars blir det väl till att ligga och läsa med en påse popcorn om man har tur.
Over and out!
Inte mycket roligt att rapportera.
Jag har varit ohågad och...
tja på litet risigt humör kan man väl säga.
Tycker att de stora ungarna bara bråkar och tjafsar jämt och ständigt.
Hittar på rackartyg och ställer till det.
Att den lilla är sjukt klängig och grinig.
Och att jag och sambon är som ihopklistrade och knappt har en tanke för oss själva.
Ja,det är väl helt enkelt så att jag skulle behöva litet tid för mig själv.
Skulle behöva sitta på toaletten i fred med dörren stängd utan att någon bankar på
eller hänger i dörrhandtaget.
Skulle behöva sitta vid ett bord och äta en måltid utan att behöva torka utspilld mjölk
eller se till att ungarna äter som de skall.
Egentligen har väl de flesta småbarnsföräldrar starka behov av litet egentid eller ensamhet ibland,
de saknar den och längtar till den just för att de så sällan får njuta av den.
Men jag tror att jag personligen har ett mycket större behov av den än andra.
Jag är en sådan som skulle klara ett år i isoleringscell galant
(morbid tanke,jag vet)
en som som skulle kunna bo i väglöst land uppe på någon tundra långt bort från ära och redighet.
Som skulle vara alldeles ifred med mig själv och ändå ha fullt upp.
Jag minns så väl en fin liten dokumentär jag såg för många år sedan;
om en kvinna som levde högt upp i norr,
på sina fädners gård,alldeles mol allena.
Några djur hade hon.
Hela inspelningen var så annorlunda och uppriktig;
som om en kamera riggats upp i hennes hem och lämnats där.
Som om ingen reporter fanns bakom kameran för att avbryta hennes vardagliga liv.
Ingen pålagd musik,inget onödigt prat.
Bara spraket från brasan,
hennes lugnande sång vid mjölkningen av korna i den mörka ladugården,
hennes ord till katten i knät,
vinden som ven kring knutarna.
Och hon donade på i sin vardag som alltid förr.
Skidade omkring och snarade ripor,
fiskade lax i forsarna,
tvättade kläder i kitteln över spisen
satt vid sitt lilla köksbord och såg ut över norrskenet om kvällen.
En alldeles överraskande händelse var när "post-helikoptern" kom flygandes för att släppa ner ett paket till
den här väderbitna lilla gumman,märkt av livet till fjälls.
Det kastades ned till henne från låg höjd,
föraren och gumman vinkade till varann och så for helikoptern vidare.
Och hemma i stugan dukade gumman saligt upp sin beställning;
burkar och flaskor från något hudvårdsföretag typ "yves Rocher" eller "Oriflame".
Hon doftade och smorde och tvättade och gned.
Ja,det var hennes lilla guldkant i vardagen.
Det hon unnade sig.
För ingen annan än sig själv.
Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det.
Hur hon satt med sin bodylotion där i sin stuga.
Långt, långt från stadens sus och brus,
dess nattklubbar,biogarfer och trafikstockningar.
Långt från krig och svält,kriminalitet,religion och politik.
Som dold för världen.
Jag tror att de flesta skulle tycka att detta var ett torftigt liv.
Att det var ett förfärligt sätt att slösa bort sitt liv på,till och med.
Men jag faschinerades av henne,hänfördes
och avundas henne ibland än i dag.
Men nej,det är inte aktuellt för mig att leva på dylikt sätt,oroa er inte.
Men jag lockas av det.
Längtar ofta till ensamheten,
och blir alldeles knäpp när jag inte får uppleva den.
Jag klarar mig ju inte utan mina ungar,för det första,
men så är jag ju också en ganska social person.
Som tycker mycket om möten med människor,samtal och livsöden.
Jag är ingen inåtvänd,hemlig, eller stängd person.
Tvärtom tenderar jag att öppna mig ,
lämna ut mig själv i tid och otid.
Säga för mycket.
Men jag måste också få ha min ensamhet.
Jag vet att en del vänner blivit sårade eller stötta,
tagit det personligt att jag inte som andra hör av mig regelbundet och fikar och står i.
De har trott att jag inte bryr mig.
Men det gör jag ju,
jag bryr mig och tycker mycket om,
men jag har inte tid,jag måste hinna vara litet ensam också! :)
Nåja,tillbaka till verkligheten,vardagen,veckan som varit.
I måndags var sambon på arbetsintervju i Sundsvall,och det känndes hoppfullt.
Dock får han så klart vänta på svar,och det var fler sökande som skulle intervjuvas...
Medan han var där befann jag mig hos mormor och morfar och proppade i mig pannkakor.
Bröd och kakor,muffins...och ja,ni vill inte veta allt jag åt!
Så här kan det se ut när gammelmorfar agerar lekfarbror.
Igår var det premiäråkning av skridskor för Storsnörp.
Jag for ner till idrottstimmen och hjälpte till att knyta skridskor i långa banor.
Däremot var jag inte så haj på att förklara för min dotter hur man gör när man åker skridskor!
Hur fasen gör man det?!
Hon stapplade runt och var arg,ville absolut inte åka,det var för svååårt!
Men så sade hon ju också om skidåkningen,
och se nu vem som är ute och åker om kvällarna här på Lillmörtis!:)
Och alldeles strax så lossnade det förstås.
När hon vågade släppa loss och släppa efter.
Med hjälp från vänner brukar det gå
Det fikades och grillades korv i solskenet,
sedan for jag hem igen,överflödig som jag var.:)
Drog ut på bilfärden hem,stannade på en vacker utkiksplats och tjyvrökte,
värmde mig i solen och lyssnade på tystnaden.
Försökte få litet ensamhet.
Fikapaus
Så hade Storsnörpan en liten vännina hemma på besök också häromdagen.
Det uppskattades även av Lillnöffe,
och jag kände åter igen det där dåliga samvetet över att han är så ensam.
Ringde genast till kommunen och beställde hem anmälningsblanketter till förskolan.
Tyvärr verkar det som om det kan ta ett tag att få in honom någonstans,
men har vi tur så kan han pulas in,
han skall ju bara gå 15 timmar i veckan i alla fall.
Nej,mycket annat har det inte blivit.
Jag spenderade en hel dag i soffan,stirrandes på tv´n med en telefon i handen,
sägandes;
"Nej,ingen bild...JO NU!! Nej,nu flimmrar det igen.Litet grann kommer det.STOPP!"
Medan vår duktiga hyresvärd klättrade runt på det isiga taket med en antenn i högsta hugg.
Riskerade sitt dyrbara liv för att våra ungar skall kunna titta på Bolibompa.
För så mycket mer än så tittas det inte på tv här hemma.
Jag tänker ofta att jag vill se det och det programmet,men så glöms det bort och missas...
Men nu funkar tv´n i alla fall,
tänk att det skulle vara sådant ståhej att få in en bild häruppe i urskogen!:)
Idag har jag varit med pojkarna på BVC för första gången sedan vi kom hit.
Jag hade ju så heligt lovat min förra BVC-tant att genast gå och väga Lilla Hoppsan när vi kom fram till Fränsta.
Eftersom han ju planat litet i sin vikt och gått upp mindre än vad de önskat.
Ja,han höll ju praktiskt taget på att svälta ihjäl,stackarn!
Och ja,han hade nog lagt sig på en ny liten kurva,straxt under den som han haft sedan födelsen,
men det var tydligen fullt godkänt i alla fall.
Barnmorskan var väldigt rar,och det känndes bra att få litet beröm för sina guldklimpar : )
(som jag ju har god lust att rymma ifrån en stund,ibland!)
Nej,särskilt undernärd verkar han ju inte vara,mitt svartögda lilla troll.
Innan jag for ner hade jag suttit här framför datorn ett bra tag och knåpat på en lååång text .
Jag såg att grannarna fick besök av elbolaget som antagligen skulle dit och fixa något,
och alldeles snart går strömmen i hela huset!
AAAARG! Blev jag då.
Och det är inte så ofta som jag blir det.
Men nu hade jag mycket stor lust att springa ut och ha ihjäl karln från elbolaget med mina egna bara händer!!
Ja,jag vet faktist inte vad som tog åt mig,jag blev verkligen VANSINNIG!
Skall det vara så svårt att åtminstone underrätta mig om att strömmen snart stängs av en liten stund!?
Tänk om jag hade fått chansen att spara det jag skrivit innan allt bara dog,
och ansträngningarna jag gjort de senaste två timmarna i mitt liv inte hade varit förgäves!
Så vad tror ni att jag gjorde?
Jo,jag gick ut och hejdade karl´n när han for förbi på väg tillbaka från elskåpet,
vinkade in honom och frågade genom det nerrullade fönstret om det var han som slagit av strömmen även i mitt hus?
Joo,det var det ju.
"Jahapp.....och när sätts den på igen?"
"Tja,om en tio minuter eller så."
"Okej."
Så satte jag mig på trappen och rökte argt för mig själv.
För Gud förbjude att jag som är ett enda stort under av mesighet skulle läsa lusen av någon,
skapa någon sorts konflikt,
eller ens i de enklaste ordalag ge uttryck för min besvikelse.
Nej,av någon anledning så har jag det inte i mig,
och det retar mig enormt.
Och jag undrar verkligen var all den ilskan tar vägen.
Den där vitglödande ILSKAN som nästan kvävde mig nyss,
vart tog den plötsligt vägen,hur kan den bara försvinna utan att jag själv släppt ut den?
Konstigt,mycket konstigt.
Tänk om man kunde få bli Hulken någon gång!
Aja,jag har i alla fall tröst shoppat litet via nätet.
Passat på där jag haft rabatter att utnyttja.
Och se! Kläder till mamman! Inte till barnen.
Ja,bara de superfina skinnjackorna på hm för 98 kronor då!
Nej,det var väl allt för idag.
Ser fram emot en skotertur i kväll,sambon fick åka bra länge igår,minsann.
Annars blir det väl till att ligga och läsa med en påse popcorn om man har tur.
Over and out!
Solig alla hjärtans dag, idag.
Härligt!
Vi brukar egentligen inte fira eller bry oss särskilt om denna kommersiella "högtid".
Sambon köper en ros och barnen får kanske en godbit till efterrätt.
Mormor brukar skicka ett varsitt paket till dem,innehållandes någon fin liten detalj och chokladbit.
Kanske,kanske att jag anstränger mig litet extra med middagen.
Per automatik tycker jag att det är löjligt och litet sorgligt att vi måste ha en speciell dag om året inplanerad för att fira vår kärlek till våra närstående.
Tycker att varenda människa borde kunna visa sin uppskattning litet oftare än så och framför allt mer spontant.
Men tänker jag efter så har jag väl blivit mer liberal med den saken genom åren.
Varför inte?
Säkert finns det många män och kvinnor som anstränger sig till sitt yttersta för att försäkra sin kärlek just denna dag och skiter fullkommligt i det årets andra dagar.
För deras förhållande och respektive är ju denna dag sannerligen ett ovanligt avbrott i vardagen,
något utöver det vanliga.
Och det måste man ju verkligen unna dem!
Jag har litet svårt att förstå hur det kan komma sig att de anstränger sig just detta datum,bara.
Hur kommer det sig att de lydigt tagit fasta på denna kalenderdag?
Tja,säkert blir de påverkade av den allmäna uppståndelsen kring det hela.
Tidningarnas skriverier och generösa tips i ämnet,
butikernas erbjudanden
och framförallt kanske utav sin egen vilja att tillfredsställa sin partner.
Göra honom/henne glad.
Vara storsint och romantisk,bjuda till och spöka ut sig.
Dags att döva det dåliga samvetet,kanske?
"Jag må vara en oromantisk drummel,men på Alla hjärtans dag köper jag i alla fall en blomma!"
Typ...
Äh,vad faen vet jag!
Folk gör väl vad de vill,
men kanske behövs det verkligen en extra dag om året utsedd just för medkänsla och kärlek.
Världen över.
Även i skolan uppmärksammas ju denna dag nuförtiden.
(Kanske är jag litet som jag är för att detta är ett ganska nytt påhitt för mig.
Det var nog först i högstadiet som detta datum blev intrnationellt erkänt som en "kärleksdag",
innan dess fanns inte detta jippo i Sverige)
I morse fick jag veta att jag hade en otroligt vacker Alla hjärtans dag -gåva att vänta när Storsnörp kommer hem från skolan i dag.
Och jag förärades även en mindre present vid frukosten;
en fin karta över skogen utanför och därtill en papperskompass fastnålad,
om jag eventuellt skulle komma vilse!
Det ni!
Det blir spännande att se vad hon hittat på,min stora lilla tjej...:)
Jag säger det igen;
så duktig och fin!
Igår var hon minsann en jäkel på att skida i Lilla Vasaloppet.
I storm och kyla och allt!
Hade varit en perfekt dag för skidåkning om det inte vore för stormen.Plusgrader och sol var det ju annars.
Jag och småkillarna for ner till skolan med hennes skidor,
lagom för att möta upp dem ute och tillsammans med klassen promenera till idrottsplatsen en bit bort.
Det var en ganska ordentlig promenad bara det,
i alla fall för LillNöffe som pinnade på,stolt och nöjd mellan storasyster och hennes vänner.
(Innan vi gick hade han minsann fått vara med och åka stjärtlapp i isbacken på skolgården,då levde han upp,
må ni tro..Och fick mig att nästan helt bestämma mig för att sätta honom på dagis.
Så kul som han har med andra barn,han behöver det nog i alla fall.Åtminstone tre dagar i veckan..)
Väl framme vid idrottsplanen tog det sin lilla tid innan de alla fått på sig skidorna som fraktats dit i en bil,
och uppvärmning skulle avklaras.
Litet problematiskt var det ju med stormen,som blåste omkull en hel del knattar,
eller skjutsade iväg dem som stod på skidor i rätt riktning.
Storsnörpan var arg som ett bi innan de ens ställt upp sig för avfärd och jag tänkte nog att hon säkert skulle
ge upp i spåret och komma gåendes tillbaka.
Det skulle i alla fall jag ha gjort i samma situation,kan jag lova.
Men så for de iväg då,uppdelade i klasser i starten.
Femmorna for först,sedan fyrorna osv.
Förskoleklassen kom iväg sist och jag och de små satte oss väl tillrätta med fika i klubbstugan.
Tänkte att det skulle dröja ett bra tag innan vi kom därifrån.
De skulle åka en kilometer,och ganska snart kom de första barnen i mål.
Den blivande skideliten,
framtidens VM-hopp förstås,
inte ett dugg flåsiga ,tog de en kopp blåbärssoppa och åkte några varv till.
(Ja,så är vi ju i Norrland!)
Här kommer hon i mål!
Men döm om min stora förvåning när jag alldeles straxt ser STORSNÖRPAN komma sprattlandes mot mål.
REDAN?
Jag sprang ut och hejade en liten ramsa innan hon korsade målsnöret och blev omkramad av fröken och lillebror.
Ur hennes klass hade en pojke kommit före,så hon var allstå på andra plats!
Jag vet inte på vilken plats totalt,men helt klart i den delen som tillhör de första!
Men njä,det verkade inte som om det var något speciellt med den saken.
Hon tog sin bulle och sin saft och satte sig i en snödriva för att vänta in kompisarna.
Jag är ju verkligen ingen tävlingsmänniska,
har aldrig varit,alltid avskytt just de momenten inom idrott.
Jag simmade mycket som liten,tävlade och var rätt haj på det dessutom.
Tränade fem dagar i veckanoch missade en hel del annat skoj på grund av simmning.
Fick problem med öronen osv.
Men det var faktist just tävlingarna, som jag ändå oftast vann i min klass,som gjorde att jag lade av.
Jag avskyr det verkligen!
Prestationsångesten,andras förväntningar.
Spänningen och nervositeten innan och missunnsamheten från dåliga förlorare.
Nej,överhuvudtaget ogillar jag sport.
Men självklart var jag mäkta stolt igår.
Ringde runt till släkten och skröt.
Uppmuntrade Storsnörpan att vara glad över sin bedrift.
Kanske jag också får nära en framtidens skidstjärna vid min barm?
Ja det var kul.
Och oväntat.
Ungen som knappt stått på ett par skidor förr.
Det var väl envisheten som gjorde det.
Envisare unge får man ju leta efter.
Till råga på allt ville hon åka ett varv till snart.
Men då sade mamman stopp.
Nu var det min tur att känna mig som en unge;
det var kallt och stormigt och det kliade under fulmössan.
Vägen tillbaka till en varm bil känndes oändlig och jag hade god lust att lägga mig på marken och grina.
Kräva att någon vuxen ordnade upp det hela.
Men bryt ihop och gå vidare,det är bra motto!
Upp på spåret,
grinig bebis i vagnen,
trött storebror får halvsitta på vagnens styre,halvbäras av mamman.
Fort fort tillbaka till bilen (varför,varför ställde jag den inte vid idrottsplatsen?!)
Sedan tillbaka och hämta Mästerskidarn innan hon blåst bort.
Hem till värmen.
Inte sticka snoken utanför dörren mer den dagen.
Idag har stormen bedarrat,
men hela natten har den rasat utanför och oroat hundarna med sina märkliga ljud.
Jag såg film med sambon i natt.
"Försoning" som jag längtat efter och var nöjd med.
Efter boken av en av mina favoritförfattare Ian Mc Ewan.
Och som jag för en gångs skull tar i rätt ordning;
filmen först,sedan boken.
Så slipper man bli besviken på allt de utelämnat eller att filmatiseringen inte lever upp till ens egna inre bilder.
Men det var verkligen en väldigt vacker film.
Med vacker miljö och filmad på ett konstnärligt sätt.
Jag är inte så överförtjust i Kiera Knightley
jag irriterar mig på att hon alltid skall truta med läpparna och inte håller munnen stängd.
Men hon är bra förövrigt och hennes manlige motspelare var duktig.
Lillasystern var hemskt duktig.
En bra film var det,knep en del i hjärtat.
Så fick jag ett härligt bokpaket från Adlibris också.
Började med "Call me by your name" av Andre Aciman igår,
återkommer med recension.
Hoppas jag,
det har blivit dåligt med sådant nu,trots att jag läst så mycket.
Nu skall vi ut i solen.
Promenera ett tag,sedan blir det nog till att baka någon kaka till dessert.
Det är ju ändå Alla Hjärtans Dag!:)
Hoppas att ni alla får en härlig dag med extra mycket kärlek ,då.
Om inte,så är det ju faktist bara en vanlig dag.
Hypad för att butiker skall sälja extra mycket osv osv.
Faktist.
Vi brukar egentligen inte fira eller bry oss särskilt om denna kommersiella "högtid".
Sambon köper en ros och barnen får kanske en godbit till efterrätt.
Mormor brukar skicka ett varsitt paket till dem,innehållandes någon fin liten detalj och chokladbit.
Kanske,kanske att jag anstränger mig litet extra med middagen.
Per automatik tycker jag att det är löjligt och litet sorgligt att vi måste ha en speciell dag om året inplanerad för att fira vår kärlek till våra närstående.
Tycker att varenda människa borde kunna visa sin uppskattning litet oftare än så och framför allt mer spontant.
Men tänker jag efter så har jag väl blivit mer liberal med den saken genom åren.
Varför inte?
Säkert finns det många män och kvinnor som anstränger sig till sitt yttersta för att försäkra sin kärlek just denna dag och skiter fullkommligt i det årets andra dagar.
För deras förhållande och respektive är ju denna dag sannerligen ett ovanligt avbrott i vardagen,
något utöver det vanliga.
Och det måste man ju verkligen unna dem!
Jag har litet svårt att förstå hur det kan komma sig att de anstränger sig just detta datum,bara.
Hur kommer det sig att de lydigt tagit fasta på denna kalenderdag?
Tja,säkert blir de påverkade av den allmäna uppståndelsen kring det hela.
Tidningarnas skriverier och generösa tips i ämnet,
butikernas erbjudanden
och framförallt kanske utav sin egen vilja att tillfredsställa sin partner.
Göra honom/henne glad.
Vara storsint och romantisk,bjuda till och spöka ut sig.
Dags att döva det dåliga samvetet,kanske?
"Jag må vara en oromantisk drummel,men på Alla hjärtans dag köper jag i alla fall en blomma!"
Typ...
Äh,vad faen vet jag!
Folk gör väl vad de vill,
men kanske behövs det verkligen en extra dag om året utsedd just för medkänsla och kärlek.
Världen över.
Även i skolan uppmärksammas ju denna dag nuförtiden.
(Kanske är jag litet som jag är för att detta är ett ganska nytt påhitt för mig.
Det var nog först i högstadiet som detta datum blev intrnationellt erkänt som en "kärleksdag",
innan dess fanns inte detta jippo i Sverige)
I morse fick jag veta att jag hade en otroligt vacker Alla hjärtans dag -gåva att vänta när Storsnörp kommer hem från skolan i dag.
Och jag förärades även en mindre present vid frukosten;
en fin karta över skogen utanför och därtill en papperskompass fastnålad,
om jag eventuellt skulle komma vilse!
Det ni!
Det blir spännande att se vad hon hittat på,min stora lilla tjej...:)
Jag säger det igen;
så duktig och fin!
Igår var hon minsann en jäkel på att skida i Lilla Vasaloppet.
I storm och kyla och allt!
Hade varit en perfekt dag för skidåkning om det inte vore för stormen.Plusgrader och sol var det ju annars.
Jag och småkillarna for ner till skolan med hennes skidor,
lagom för att möta upp dem ute och tillsammans med klassen promenera till idrottsplatsen en bit bort.
Det var en ganska ordentlig promenad bara det,
i alla fall för LillNöffe som pinnade på,stolt och nöjd mellan storasyster och hennes vänner.
(Innan vi gick hade han minsann fått vara med och åka stjärtlapp i isbacken på skolgården,då levde han upp,
må ni tro..Och fick mig att nästan helt bestämma mig för att sätta honom på dagis.
Så kul som han har med andra barn,han behöver det nog i alla fall.Åtminstone tre dagar i veckan..)
Väl framme vid idrottsplanen tog det sin lilla tid innan de alla fått på sig skidorna som fraktats dit i en bil,
och uppvärmning skulle avklaras.
Litet problematiskt var det ju med stormen,som blåste omkull en hel del knattar,
eller skjutsade iväg dem som stod på skidor i rätt riktning.
Storsnörpan var arg som ett bi innan de ens ställt upp sig för avfärd och jag tänkte nog att hon säkert skulle
ge upp i spåret och komma gåendes tillbaka.
Det skulle i alla fall jag ha gjort i samma situation,kan jag lova.
Men så for de iväg då,uppdelade i klasser i starten.
Femmorna for först,sedan fyrorna osv.
Förskoleklassen kom iväg sist och jag och de små satte oss väl tillrätta med fika i klubbstugan.
Tänkte att det skulle dröja ett bra tag innan vi kom därifrån.
De skulle åka en kilometer,och ganska snart kom de första barnen i mål.
Den blivande skideliten,
framtidens VM-hopp förstås,
inte ett dugg flåsiga ,tog de en kopp blåbärssoppa och åkte några varv till.
(Ja,så är vi ju i Norrland!)
Här kommer hon i mål!
Men döm om min stora förvåning när jag alldeles straxt ser STORSNÖRPAN komma sprattlandes mot mål.
REDAN?
Jag sprang ut och hejade en liten ramsa innan hon korsade målsnöret och blev omkramad av fröken och lillebror.
Ur hennes klass hade en pojke kommit före,så hon var allstå på andra plats!
Jag vet inte på vilken plats totalt,men helt klart i den delen som tillhör de första!
Men njä,det verkade inte som om det var något speciellt med den saken.
Hon tog sin bulle och sin saft och satte sig i en snödriva för att vänta in kompisarna.
Jag är ju verkligen ingen tävlingsmänniska,
har aldrig varit,alltid avskytt just de momenten inom idrott.
Jag simmade mycket som liten,tävlade och var rätt haj på det dessutom.
Tränade fem dagar i veckanoch missade en hel del annat skoj på grund av simmning.
Fick problem med öronen osv.
Men det var faktist just tävlingarna, som jag ändå oftast vann i min klass,som gjorde att jag lade av.
Jag avskyr det verkligen!
Prestationsångesten,andras förväntningar.
Spänningen och nervositeten innan och missunnsamheten från dåliga förlorare.
Nej,överhuvudtaget ogillar jag sport.
Men självklart var jag mäkta stolt igår.
Ringde runt till släkten och skröt.
Uppmuntrade Storsnörpan att vara glad över sin bedrift.
Kanske jag också får nära en framtidens skidstjärna vid min barm?
Ja det var kul.
Och oväntat.
Ungen som knappt stått på ett par skidor förr.
Det var väl envisheten som gjorde det.
Envisare unge får man ju leta efter.
Till råga på allt ville hon åka ett varv till snart.
Men då sade mamman stopp.
Nu var det min tur att känna mig som en unge;
det var kallt och stormigt och det kliade under fulmössan.
Vägen tillbaka till en varm bil känndes oändlig och jag hade god lust att lägga mig på marken och grina.
Kräva att någon vuxen ordnade upp det hela.
Men bryt ihop och gå vidare,det är bra motto!
Upp på spåret,
grinig bebis i vagnen,
trött storebror får halvsitta på vagnens styre,halvbäras av mamman.
Fort fort tillbaka till bilen (varför,varför ställde jag den inte vid idrottsplatsen?!)
Sedan tillbaka och hämta Mästerskidarn innan hon blåst bort.
Hem till värmen.
Inte sticka snoken utanför dörren mer den dagen.
Idag har stormen bedarrat,
men hela natten har den rasat utanför och oroat hundarna med sina märkliga ljud.
Jag såg film med sambon i natt.
"Försoning" som jag längtat efter och var nöjd med.
Efter boken av en av mina favoritförfattare Ian Mc Ewan.
Och som jag för en gångs skull tar i rätt ordning;
filmen först,sedan boken.
Så slipper man bli besviken på allt de utelämnat eller att filmatiseringen inte lever upp till ens egna inre bilder.
Men det var verkligen en väldigt vacker film.
Med vacker miljö och filmad på ett konstnärligt sätt.
Jag är inte så överförtjust i Kiera Knightley
jag irriterar mig på att hon alltid skall truta med läpparna och inte håller munnen stängd.
Men hon är bra förövrigt och hennes manlige motspelare var duktig.
Lillasystern var hemskt duktig.
En bra film var det,knep en del i hjärtat.
Så fick jag ett härligt bokpaket från Adlibris också.
Började med "Call me by your name" av Andre Aciman igår,
återkommer med recension.
Hoppas jag,
det har blivit dåligt med sådant nu,trots att jag läst så mycket.
Nu skall vi ut i solen.
Promenera ett tag,sedan blir det nog till att baka någon kaka till dessert.
Det är ju ändå Alla Hjärtans Dag!:)
Hoppas att ni alla får en härlig dag med extra mycket kärlek ,då.
Om inte,så är det ju faktist bara en vanlig dag.
Hypad för att butiker skall sälja extra mycket osv osv.
Faktist.
Jag tänkte bara skryta litet
om hur underbart vackert vi bor
om hur jäkla rofylld och harmonisk jag är här
om vilka fina ungar jag har
om hur livet känns härligt att leva just nu!
Och litet sådant..:)
Igår var en så fantastiskt härlig dag,och det ser ut att bli detsammma idag.
Vi vaknade tidigt och bländades av solens och snöns starka prismor,
tumlade ut och lekte hela förmiddagen.
Åkte spark,snokade i ödehusen,
promenerade,picknickade.
Litet feststämning var det allt nu när hela flocken är samlad igen.
Hundarna har ju varit ifrån varandra och oss ett bra tag,har nog längtat hem en del.
Och vi har ju i vår tur saknat dem mycket.
(Nåja,jag skulle nog kunna leva utan en fyrbenting,men barnen har tjatat och tjatat om dem och sambon är inte riktigt sig själv utan sina gullegrisar)
Nu rasade de runt som alldeles yra i solen och snön,det var en fröjd att se.
här bär det av med sparken
Själv känner jag mig oftast så himla glad och tillfreds sedan vi kom hit.
Jag känner så tydligt vilket bra val vi gjort genom att flytta.
Visst finns alltid orosmoment och en smula ångest längst in i garderoben.
Det finns väl alltid något att bekymra sig för.
Men jag har verkligen kunnat sluta tänka på sådant dagarna i ända.
Slutat ligga sömnlös om nätterna,
ignorerat ängslan som annars gnager och gnager.
Och visst,skjutit en del ifrån mig,
som jag kanske hellre borde ta tag i,
men bara mått sååå BRA!
mår bra i solen med urtjusig huvudbonad
Det finns mycket än som lurar runt hörnet,en människa blir väl aldrig fri från vedermödor.
Men det får gå.
Det får lov att gå på något sätt.
Så lever vi ju litet i en dröm just nu också.
Vardagen har inte helt satt in,
rutiner har vi inga.
Båda är vi ju hemma om dagarna och kan leka hur mycket som helst med barnen.
Kan slappa hur mycket som helst,
göra vad vi vill,nästan.
Och det är ju lyxigt,men övergående.
Och tur är väl det,för hur skönt det än är att kunna vara tillsammans som på en enda lång fjällsemester,
så kan det bli litet för mycket av det goda ibland.
Man KAN faktist se för mycket av varann,
gå varandra på nerverna en smula...:)
Ja,i alla fall känner jag att det är nödvändigt att två partners har var sitt liv.
Var sin arbetsplats att vistas på,var sina fritidsaktiviteter.
Mycket kan man så klart göra tilsammans,men inte allt.
Inte hela tiden.
Jag tror man sliter på varandra då.
I alla fall om man som vi, varit tillsammans sedan tidernas begynnelse,det blir tolv år nu(!)
och känner varandra utan och innan.
Nykära har kanske inga problem att umgås med sin kära 24 av dygnets timmar.
Sju av veckans dagar.
man skymtar ett gult hus uppe på åsen,där har jag tänkt att bästis med familj skall flytta in:)
Men nästa vecka,på måndag närmare bestämt,
skall sambon på intervju för ett företag han haft kontakt med en tid.
Förvisso i Sundsvall,en bit att åka varje dag.
Men inom samma område som han ju är van vid,och alltid något att börja med.
Visst finns det jobb annars också,vi har en del kontakter,
men just detta är han verkligen nyfiken på.
Så vi får väl hålla tummarna och hoppas på det bästa.
Själv skall jag ta mig ner till Ålsta Folkhögskola som ligger här i Fränsta,
och skaffa fram litet information om deras verksamhet.
Jag såg på hemsidan att de erbjuder roliga utbildningar som exempelvis bildjournalistik,silver och konst smide.
Och jag har börjat tro att det kanske vore bra om jag kunde stanna här på orten ett tag när pojkarna skall börja på dagis till hösten och säkerligen kommer att vara sjuka en del.
Att stanna i närheten och framför allt komma igång,starta litet mjukare med pluggandet
innan det bär av mot lärarhögskolan i Sundsvall eller Östersund.
Än så länge en lockande tanke,inte helt prövad och undersökt,alltså.
Men jag känner i hela kroppen att det vore så jätte roligt att gå där ett tag.
Litet förbjudet också,för all del.
Får man verkligen studera bara för att det är roligt,får man slösa tid på att lära sig gjuta takkronor,binda luffarslöjd,göra halsband och fotografera?!
Ja,jag vet inte riktigt varför,men det känns som om det vore FÖR roligt för att få klassas som en godtagbar vardagssyssla.
Som ett jobb.
Men varför inte?
Varför skall jag inte ta chansen och göra något som känns roligt ,förkovrande och inspirerande,nu när jag har den?
De flesta träd här uppe har sådan här vacker skäggväxt,jag måste verkligen ta reda på vad det betyder.
Har fått för mig att det är ett hälsotecken och bevisar att luften är ovanligt bra i området,men är inte säker.
Jahapp.
Idag är Storsnörp i skolan igen.
Hon var ju ledig igår och vi tillbringade eftermiddagen med att bygga kojor
där vi senare hade picknick och läste böcker i skenet av ficklampor.
Pojkarna var ju också med,Lillnöffe är lycklig när storasyster bygger som bara hon kan.:)
Medan den där minsta lilla herr´n kan vara sabotör och råka i blåsväder just kring koj -och legobygge.
Men duktiga storasyster skäller nästan aldrig på honom.
Bygger upp igen och bjuder in honom.
Tröstar när han är ledsen,
bär och kånkar när jag fått nog och ställt ner honom på golvet trots protester.
Blandar till O´boy och brer mackor till sig och Lillnöffe i köket,när jag nattar Lilla Hoppsan.
Så himla stor och duktig och klok och...ja,vart tog tiden vägen,egentligen?
Nej nu skall jag in på Adlibris och förhandsboka barnböcker från rean som startar i slutet av månaden.
Det är sällan jag köper böcker till mig själv då,det är ju de inbundna som går på rean,
och jag handlar oftast pocket som är billigare ändå.
Men är det någon speciell förstås,som man har spanat in och som inte finns i pocket,så klipper man ju till.
Men jag är glad att fynda till barnen,så jäkla dyrt som det är med barnböcker annars.
Sedan blir det utevistelse.
Solen ligger på idag med,
så pass att jag måste dra ner min nya fina hissgardin en aning i köket när jag äter frukost.
Sitter där och njuter...
Lilla Hoppsan har börjat kräva att få äta själv nu.
Kladdigt och grisigt men nödvändigt och naturligt,antar jag.Suck...
Liten Nöffe med röda kinder och grop i hakan..:)
om hur jäkla rofylld och harmonisk jag är här
om vilka fina ungar jag har
om hur livet känns härligt att leva just nu!
Och litet sådant..:)
Igår var en så fantastiskt härlig dag,och det ser ut att bli detsammma idag.
Vi vaknade tidigt och bländades av solens och snöns starka prismor,
tumlade ut och lekte hela förmiddagen.
Åkte spark,snokade i ödehusen,
promenerade,picknickade.
Litet feststämning var det allt nu när hela flocken är samlad igen.
Hundarna har ju varit ifrån varandra och oss ett bra tag,har nog längtat hem en del.
Och vi har ju i vår tur saknat dem mycket.
(Nåja,jag skulle nog kunna leva utan en fyrbenting,men barnen har tjatat och tjatat om dem och sambon är inte riktigt sig själv utan sina gullegrisar)
Nu rasade de runt som alldeles yra i solen och snön,det var en fröjd att se.
här bär det av med sparken
Själv känner jag mig oftast så himla glad och tillfreds sedan vi kom hit.
Jag känner så tydligt vilket bra val vi gjort genom att flytta.
Visst finns alltid orosmoment och en smula ångest längst in i garderoben.
Det finns väl alltid något att bekymra sig för.
Men jag har verkligen kunnat sluta tänka på sådant dagarna i ända.
Slutat ligga sömnlös om nätterna,
ignorerat ängslan som annars gnager och gnager.
Och visst,skjutit en del ifrån mig,
som jag kanske hellre borde ta tag i,
men bara mått sååå BRA!
mår bra i solen med urtjusig huvudbonad
Det finns mycket än som lurar runt hörnet,en människa blir väl aldrig fri från vedermödor.
Men det får gå.
Det får lov att gå på något sätt.
Så lever vi ju litet i en dröm just nu också.
Vardagen har inte helt satt in,
rutiner har vi inga.
Båda är vi ju hemma om dagarna och kan leka hur mycket som helst med barnen.
Kan slappa hur mycket som helst,
göra vad vi vill,nästan.
Och det är ju lyxigt,men övergående.
Och tur är väl det,för hur skönt det än är att kunna vara tillsammans som på en enda lång fjällsemester,
så kan det bli litet för mycket av det goda ibland.
Man KAN faktist se för mycket av varann,
gå varandra på nerverna en smula...:)
Ja,i alla fall känner jag att det är nödvändigt att två partners har var sitt liv.
Var sin arbetsplats att vistas på,var sina fritidsaktiviteter.
Mycket kan man så klart göra tilsammans,men inte allt.
Inte hela tiden.
Jag tror man sliter på varandra då.
I alla fall om man som vi, varit tillsammans sedan tidernas begynnelse,det blir tolv år nu(!)
och känner varandra utan och innan.
Nykära har kanske inga problem att umgås med sin kära 24 av dygnets timmar.
Sju av veckans dagar.
man skymtar ett gult hus uppe på åsen,där har jag tänkt att bästis med familj skall flytta in:)
Men nästa vecka,på måndag närmare bestämt,
skall sambon på intervju för ett företag han haft kontakt med en tid.
Förvisso i Sundsvall,en bit att åka varje dag.
Men inom samma område som han ju är van vid,och alltid något att börja med.
Visst finns det jobb annars också,vi har en del kontakter,
men just detta är han verkligen nyfiken på.
Så vi får väl hålla tummarna och hoppas på det bästa.
Själv skall jag ta mig ner till Ålsta Folkhögskola som ligger här i Fränsta,
och skaffa fram litet information om deras verksamhet.
Jag såg på hemsidan att de erbjuder roliga utbildningar som exempelvis bildjournalistik,silver och konst smide.
Och jag har börjat tro att det kanske vore bra om jag kunde stanna här på orten ett tag när pojkarna skall börja på dagis till hösten och säkerligen kommer att vara sjuka en del.
Att stanna i närheten och framför allt komma igång,starta litet mjukare med pluggandet
innan det bär av mot lärarhögskolan i Sundsvall eller Östersund.
Än så länge en lockande tanke,inte helt prövad och undersökt,alltså.
Men jag känner i hela kroppen att det vore så jätte roligt att gå där ett tag.
Litet förbjudet också,för all del.
Får man verkligen studera bara för att det är roligt,får man slösa tid på att lära sig gjuta takkronor,binda luffarslöjd,göra halsband och fotografera?!
Ja,jag vet inte riktigt varför,men det känns som om det vore FÖR roligt för att få klassas som en godtagbar vardagssyssla.
Som ett jobb.
Men varför inte?
Varför skall jag inte ta chansen och göra något som känns roligt ,förkovrande och inspirerande,nu när jag har den?
De flesta träd här uppe har sådan här vacker skäggväxt,jag måste verkligen ta reda på vad det betyder.
Har fått för mig att det är ett hälsotecken och bevisar att luften är ovanligt bra i området,men är inte säker.
Jahapp.
Idag är Storsnörp i skolan igen.
Hon var ju ledig igår och vi tillbringade eftermiddagen med att bygga kojor
där vi senare hade picknick och läste böcker i skenet av ficklampor.
Pojkarna var ju också med,Lillnöffe är lycklig när storasyster bygger som bara hon kan.:)
Medan den där minsta lilla herr´n kan vara sabotör och råka i blåsväder just kring koj -och legobygge.
Men duktiga storasyster skäller nästan aldrig på honom.
Bygger upp igen och bjuder in honom.
Tröstar när han är ledsen,
bär och kånkar när jag fått nog och ställt ner honom på golvet trots protester.
Blandar till O´boy och brer mackor till sig och Lillnöffe i köket,när jag nattar Lilla Hoppsan.
Så himla stor och duktig och klok och...ja,vart tog tiden vägen,egentligen?
Nej nu skall jag in på Adlibris och förhandsboka barnböcker från rean som startar i slutet av månaden.
Det är sällan jag köper böcker till mig själv då,det är ju de inbundna som går på rean,
och jag handlar oftast pocket som är billigare ändå.
Men är det någon speciell förstås,som man har spanat in och som inte finns i pocket,så klipper man ju till.
Men jag är glad att fynda till barnen,så jäkla dyrt som det är med barnböcker annars.
Sedan blir det utevistelse.
Solen ligger på idag med,
så pass att jag måste dra ner min nya fina hissgardin en aning i köket när jag äter frukost.
Sitter där och njuter...
Lilla Hoppsan har börjat kräva att få äta själv nu.
Kladdigt och grisigt men nödvändigt och naturligt,antar jag.Suck...
Liten Nöffe med röda kinder och grop i hakan..:)
Ännu en vecka har gått
här i Lillmörtsjön.
Det har varit plusgrader nu i några dagar.
Men vår drygt meterhöga snö tål det,hoppas jag.
Nere i Sundsvall och faktist redan i vår närmsta by Fränsta,är det bra slaskigt och blaskigt redan,
men här uppe på berget kan man ännu åka skidor.
Inte för att jag gjort det,
men jag känner att det börjar bli ohållbart att bo här utan att kunna åka på en tur då och då.
Det blir nog till att införskaffa ett par nu i veckan.
Kusinens man plogar upp så fina skidspår här,så fort det snöat igen och de åker friskt,
de har en härlig gammal skidpulka som deras lille pojke sitter och har det bra i.
Storsnörpan har övat en del,dock.
Inför "Lilla Vasaloppet" som skall gå av stapeln i hennes skola nästa vecka.
Hon har helt klart fattat hur man gör,även om det kommer små utbrott då och då.
Med snö innanför vantarna och iskalla fötter.
Då ryker stavar och skidor åt fanders och hon lovar att aldrig mer åka skidor igen..:)
Annars har jag varit gräsänka nu i helgen.
Sambon och Lillnöffe har varit nere i Märsta för att måla litet i gamla huset och snygga upp litet.
De har bott hos Syster yster och kusinerna har lekt ordentligt.
Välbehövligt för min lilla plutt,tror jag.
Nu är de på väg hem igen och de har hämtat upp den ena tiken från uppfödaren i Vallentuna.
Där har hon varit och blivit parad,
så om några månader blir det valpar igen.
Förhoppningsvis.
Den andra tiken har ju också varit bortlejd en tid,även hon för att paras ,
hennes första gång,
och vi får väl se hur det blir med den saken.
Ingen av dem kommer att föda valparna här hemma,dock.
Det är inte vi som har uppfödningen,utan lånar ut dem till avel denna gång.
Nog för att det är bra ulligt och gulligt med sådana där små krabater,
men hemskt mycket jobb också.
Vi planerar ju att bygga en fin hundgård här uppe så fort tjälen går ur i vår,
och kan hända vill sambon prova på att ta någon kull i framtiden.
Men det är som sagt var inte ännu aktuellt.
Söt va?
Vi har i alla fall haft besök här i helgen.
Min mormor och morfar som bor i Sundsvall har sovit över.
De kom hit i fredags morse fullastade med semlor, tyger och gardiner!
Mormor,lilla mormor,har suttit vid symaskinen och åstadkommit så fina gardiner.
Storsnörpan har nu ett virkat överkast som min mamma minsann hade när hon var barn,
och ett matchande par gardiner i virkad spets har rotats fram ur gömmorna.
De har inte hängt uppe sedan tidigt 60-tal i Kiruna ,
men här trivs de redan:)
Så har vi varit "nere på byn" där den årliga "Glacialen" gått av stapeln.
Isskulpturer har visats upp och det har varit marknad och allmän folkfest.
Jag köpte några goda ostar från en lokal fäbod,dem blir jag nog ensam om att stoppa i mig skulle jag tro.
Fyndade ett par härliga och varma skinn mockasiner till Lilla Hoppsan också,
och var bra nära att slösa pengar på hundhalsband av renskinn och tenn.
Men behärskade mig.
Storsnörpan fick tillfälle att bli hissad högt upp i ett träd i någon skojig anordning,hon var litet blek om nosen när hon väl kom ner.
Så kröp hon och morfar runt i en snö igloo och sedan var det dags för lunch på "Bykrogen".
(Ja, restaurangen heter faktist så på riktigt)
Här uppe någonstans hänger en Storsnörp och dinglar:)
Annars har det varit lungt och skönt här hemma.
Vi har promenerat i solen och ätit en massa gott förstås.
Lilla Hoppsan och Storsnörp har nog kört gammelmorfar i botten nu,
han ställer upp på alla tokigheter de kommer på.
Jag minns själv hur jag bossade med honom som barn och hur vi lekte så roliga lekar.
Både han och mormor såg nog fram emot att få komma hem till sitt eget nu efter en helg här.:)
En liten och en stor.En ny och en gammal.
Förövrigt har vi varit på verkstaden med bilarna nu i veckan.
Vår gamla traktor har nu tappat avgasröret alldeles,
men jag har ju faktist FÅTT en annan bil!!!
Min underbara ,älskade pappa lurade ut mig på pekeringen hemma i Märsta innan vi for,
med förevändning att jag skulle få något gammalt bjäfs som han städat ur sina skåp därhemma.
Men så stod där en jättefin, siverfärgad volvo 855 från -96 där och var MIN!
Jag tycker förstås att den är alldeles perfekt,men litet justeringar har vi fått fixa redan.
Fast på bekostnad av säljaren förstås.
Ja,så nu har vi ju två bilar då,vilket vi ju verkligen behöver då vi är bosatta här.
Denna är dessutom en aning säkrare och tuffare på dessa hala,branta vintervägar,
och det var väl just det lilla pappsen eftersträvade.
Så har vi hunnit med korvgrillning ute i snön med kusinen och lillpojken,
och ett besök på Kyrkans barntimmar.
Jag hade med mig båda pojkarna i hopp om att någon annan mamma också hade ett äldre barn skräpandes hemma om dagarna.
Men tyvärr så var det i denna grupp bara bebisar födda 07.
Så Lillnöffe har fortfarande ingen vän,och jag börjar så smått fundera på om man kanske skulle kunna annonsera efter en på ICA´s anslagstavla!
Antingen det, eller dagis då,vilket fortfarande tar emot en aning.
Det var inte alldeles lätt att få till en brasa här i snön...
Det har så klart bakats semlor också,och ätits alldeles för mycket.
Nu vill jag inte se en enda semla föräns tidigast nästa år.
Kanske...
Och naturligtvis har vi också besökt IKEA även denna vecka.
Det börjar kännas som ett andra hem nu,
men det blir väl lätt så när man just flyttat och inser att man behöver litet av varje till det nya.
Jag får nog lov att åka igen nu i veckan som kommer,
vardagsrumsgardinerna blev inte alls bra,
såg ut som några gamla disktrasor trots mormors omsömnad.
Överhuvudtaget är jag dålig på gardiner,
tycker bäst om det enkla,men det är ju inte alltid det passar.
Och just vardagsrummet vill sig inte riktigt här,känner jag.
Jag har inte lyckets finna någon ...harmoni där än.
Kanske för att vi var tvugna att ställa det stora skrivbordet där så länge,tills datarummet i källaren blivit färdigt.
Skrivbordet passar inte alls in i rummet och jag vill bara ha bort det NU genast.
Men vi behöver ju denna datahörna,så den går ju inte att avvara heller.
Men med litet övetalning så kanske jag lyckas släpa hem en fin matta jag hittat,som säkert kommer att få till en helhet i rummet.
En matta som sambon så klart tyckte var ovanligt ful.
Pojkarna finner sig väl till rätta i IKEA restaurangen.
Nej,det här är nog allt jag hinner med ikväll.
Nu blev det ingen bokrecension heller,
attans också,
jag har ju läst en hel del intressant på sistone.
Men det får bli en annan gång,
nu är det sagoläsning för Storsnörp som gäller.
Hej på er så länge!
Det har varit plusgrader nu i några dagar.
Men vår drygt meterhöga snö tål det,hoppas jag.
Nere i Sundsvall och faktist redan i vår närmsta by Fränsta,är det bra slaskigt och blaskigt redan,
men här uppe på berget kan man ännu åka skidor.
Inte för att jag gjort det,
men jag känner att det börjar bli ohållbart att bo här utan att kunna åka på en tur då och då.
Det blir nog till att införskaffa ett par nu i veckan.
Kusinens man plogar upp så fina skidspår här,så fort det snöat igen och de åker friskt,
de har en härlig gammal skidpulka som deras lille pojke sitter och har det bra i.
Storsnörpan har övat en del,dock.
Inför "Lilla Vasaloppet" som skall gå av stapeln i hennes skola nästa vecka.
Hon har helt klart fattat hur man gör,även om det kommer små utbrott då och då.
Med snö innanför vantarna och iskalla fötter.
Då ryker stavar och skidor åt fanders och hon lovar att aldrig mer åka skidor igen..:)
Annars har jag varit gräsänka nu i helgen.
Sambon och Lillnöffe har varit nere i Märsta för att måla litet i gamla huset och snygga upp litet.
De har bott hos Syster yster och kusinerna har lekt ordentligt.
Välbehövligt för min lilla plutt,tror jag.
Nu är de på väg hem igen och de har hämtat upp den ena tiken från uppfödaren i Vallentuna.
Där har hon varit och blivit parad,
så om några månader blir det valpar igen.
Förhoppningsvis.
Den andra tiken har ju också varit bortlejd en tid,även hon för att paras ,
hennes första gång,
och vi får väl se hur det blir med den saken.
Ingen av dem kommer att föda valparna här hemma,dock.
Det är inte vi som har uppfödningen,utan lånar ut dem till avel denna gång.
Nog för att det är bra ulligt och gulligt med sådana där små krabater,
men hemskt mycket jobb också.
Vi planerar ju att bygga en fin hundgård här uppe så fort tjälen går ur i vår,
och kan hända vill sambon prova på att ta någon kull i framtiden.
Men det är som sagt var inte ännu aktuellt.
Söt va?
Vi har i alla fall haft besök här i helgen.
Min mormor och morfar som bor i Sundsvall har sovit över.
De kom hit i fredags morse fullastade med semlor, tyger och gardiner!
Mormor,lilla mormor,har suttit vid symaskinen och åstadkommit så fina gardiner.
Storsnörpan har nu ett virkat överkast som min mamma minsann hade när hon var barn,
och ett matchande par gardiner i virkad spets har rotats fram ur gömmorna.
De har inte hängt uppe sedan tidigt 60-tal i Kiruna ,
men här trivs de redan:)
Så har vi varit "nere på byn" där den årliga "Glacialen" gått av stapeln.
Isskulpturer har visats upp och det har varit marknad och allmän folkfest.
Jag köpte några goda ostar från en lokal fäbod,dem blir jag nog ensam om att stoppa i mig skulle jag tro.
Fyndade ett par härliga och varma skinn mockasiner till Lilla Hoppsan också,
och var bra nära att slösa pengar på hundhalsband av renskinn och tenn.
Men behärskade mig.
Storsnörpan fick tillfälle att bli hissad högt upp i ett träd i någon skojig anordning,hon var litet blek om nosen när hon väl kom ner.
Så kröp hon och morfar runt i en snö igloo och sedan var det dags för lunch på "Bykrogen".
(Ja, restaurangen heter faktist så på riktigt)
Här uppe någonstans hänger en Storsnörp och dinglar:)
Annars har det varit lungt och skönt här hemma.
Vi har promenerat i solen och ätit en massa gott förstås.
Lilla Hoppsan och Storsnörp har nog kört gammelmorfar i botten nu,
han ställer upp på alla tokigheter de kommer på.
Jag minns själv hur jag bossade med honom som barn och hur vi lekte så roliga lekar.
Både han och mormor såg nog fram emot att få komma hem till sitt eget nu efter en helg här.:)
En liten och en stor.En ny och en gammal.
Förövrigt har vi varit på verkstaden med bilarna nu i veckan.
Vår gamla traktor har nu tappat avgasröret alldeles,
men jag har ju faktist FÅTT en annan bil!!!
Min underbara ,älskade pappa lurade ut mig på pekeringen hemma i Märsta innan vi for,
med förevändning att jag skulle få något gammalt bjäfs som han städat ur sina skåp därhemma.
Men så stod där en jättefin, siverfärgad volvo 855 från -96 där och var MIN!
Jag tycker förstås att den är alldeles perfekt,men litet justeringar har vi fått fixa redan.
Fast på bekostnad av säljaren förstås.
Ja,så nu har vi ju två bilar då,vilket vi ju verkligen behöver då vi är bosatta här.
Denna är dessutom en aning säkrare och tuffare på dessa hala,branta vintervägar,
och det var väl just det lilla pappsen eftersträvade.
Så har vi hunnit med korvgrillning ute i snön med kusinen och lillpojken,
och ett besök på Kyrkans barntimmar.
Jag hade med mig båda pojkarna i hopp om att någon annan mamma också hade ett äldre barn skräpandes hemma om dagarna.
Men tyvärr så var det i denna grupp bara bebisar födda 07.
Så Lillnöffe har fortfarande ingen vän,och jag börjar så smått fundera på om man kanske skulle kunna annonsera efter en på ICA´s anslagstavla!
Antingen det, eller dagis då,vilket fortfarande tar emot en aning.
Det var inte alldeles lätt att få till en brasa här i snön...
Det har så klart bakats semlor också,och ätits alldeles för mycket.
Nu vill jag inte se en enda semla föräns tidigast nästa år.
Kanske...
Och naturligtvis har vi också besökt IKEA även denna vecka.
Det börjar kännas som ett andra hem nu,
men det blir väl lätt så när man just flyttat och inser att man behöver litet av varje till det nya.
Jag får nog lov att åka igen nu i veckan som kommer,
vardagsrumsgardinerna blev inte alls bra,
såg ut som några gamla disktrasor trots mormors omsömnad.
Överhuvudtaget är jag dålig på gardiner,
tycker bäst om det enkla,men det är ju inte alltid det passar.
Och just vardagsrummet vill sig inte riktigt här,känner jag.
Jag har inte lyckets finna någon ...harmoni där än.
Kanske för att vi var tvugna att ställa det stora skrivbordet där så länge,tills datarummet i källaren blivit färdigt.
Skrivbordet passar inte alls in i rummet och jag vill bara ha bort det NU genast.
Men vi behöver ju denna datahörna,så den går ju inte att avvara heller.
Men med litet övetalning så kanske jag lyckas släpa hem en fin matta jag hittat,som säkert kommer att få till en helhet i rummet.
En matta som sambon så klart tyckte var ovanligt ful.
Pojkarna finner sig väl till rätta i IKEA restaurangen.
Nej,det här är nog allt jag hinner med ikväll.
Nu blev det ingen bokrecension heller,
attans också,
jag har ju läst en hel del intressant på sistone.
Men det får bli en annan gång,
nu är det sagoläsning för Storsnörp som gäller.
Hej på er så länge!
Nu är vi här!
Vägen upp till Lillmörtsjön.
Och jag har fasen aldrig tid att skriva!
Fastän jag nu mer än någonsin känner behovet av att göra det.
Det står fortfarande flyttkartonger i mängder i källaren.
De fodrar att bli uppackade,sakerna inuti vill ha tillbaka sin plats i familjen.
Det stora härliga skafferiet är ostädat och totalt kaotiskt,det är näst intill omöjligt att hitta något där inne.
I köksskåpen står porslinet som klarade flytten huller som buller.
En del möbler är helt ologiskt placerade och ovana i sin nya miljö...
Det tar litet tid detta med att flytta.
Detta att stuva ner alla sina ägodelar,
ja hela sig själv och sitt liv,
i kartonger och flytta dem tvärs över landet.
Men det börjar ge sig litet nu.
Framför allt så har Storsnörpan kommit in i sin vardag på ett jättefint sätt,
och trivs över all förväntan i skolan.
Som jag ju trott fick hon genast många nya vänner,
jätte fina och söta små vänner,som välkomnade henne så hjärtligt och som hade längtat efter att hon skulle dyka upp! =)
Blev bjuden på kalas första veckan vi var här
och är så jättenöjd med att få åka taxi till och från skolan varje dag.
Första dagen var jag med henne i klassen,men redan dagen efter ville hon åka själv,
ville vara ensam med kompisarna.
Häromdagen följde hon med en flicka hem efter skolan,åt middag och lekte och hämtades upp av mig på kvällen.
Så ja,det verkar börja bra!
Nog är det mysigt detta med skolskjutsen.
Den kommer strax före åtta på morgonen och hämtar Storsnörpan först
och sedan åker den en tur för att hämta andra barn som bor en bit bort från skolan.
Vi brukar smyga upp jag och min stora fina tjej och sitta i köket med ett litet ljus och äta frukost.
Se på solen som sakta klättrar upp bakom trädtopparna och bergen
och väcker hela världen,
gör dagen vacker och glad.
Så ser vi taxin komma nere i backen och då stiger hon bara ut på gården och hoppar in!
Oftast går jag tillbaka till sängen en stund och snusar på Lilla Hoppsan,
eller så stökar jag litet här i vårt fina nya hem.
Om jag bara hade en vettig kamera skulle jag ge den här stunden rättvisa.Så här färglöst är soluppgången inte i verkligheten.
Men det allra lyxigaste ändå måste nog vara skolan.
Med Idrott på tisdagar,
BAD på onsdagar (VARJE onsdag!!)
bibliotek eller musik och instrument på torsdag
och skidåkning eller utflykt med matsäck eller grillning på fredag.
Så många aktiviteter,
och längre skoldag,dessutom, "så att vi får lära oss ÄNNU mer,mamma"-som Snörpan sa.:)
I stället för att plussa på och betala för några extra fritidstimmar som vi gjorde i gamla skolan,
så är själva skolverksamheten lika lång,alltså 8.30-13.30.
Här har de fått prova på matematik,
vilket tydligen roar min dotter,men det vete fåglarna vem hon fått det intresset av...
Framför allt är här färre barn och fler pedagoger och verksamheten faller inte när någon av dem är sjukskrivna,
här FÅR man ta in en vikarie,om så bara för några dagar,
och barnen behöver inte bli lidande.
Till skillnad från andra skolan där det var så många barn i klassen att pedagogerna blev alldeles stressade.
Där de knappt hade tid för att se några enskilda barn,det var nog bara en skrikande massa att hålla reda på,ha ha.
Där aktiviterna blev inställda när pedagogerna var borta.
Ja,jag hoppas nu att det håller i sig.
Än så länge är vi ju inne i "smekmånadsfasen" här,allt är nytt och spännade och roligt annorlunda.
Så småningom kommer ju vardagen även här,men den ser nog inte ut som den gjort förut.
Förhoppningsvis kommer jag känna mig mer tillfreds med denna vardag,
trivas mer.
Just nu är här lätt att trivas.
Vi har så mycket härlig snö,med sådant där underbart knarr under skorna när man är ute och går.
(Är inte det ett alldeles fantastiskt läte så säg?)
Sådana där rödrosiga kinder och fina skidspår.
Lillnöffe och jag bygger snögrottor och åker spark.
(Vi har ju världens bästa sparkbacke precis utanför;
inte så brant men lååång,så att man kan åka länge utan att sparka.)
Han fick ju en egen i julklapp av mormor och morfar och den sparken är nog hans käraste ägodel någonsin.
Om han fick skulle han gärna ha den brevid sig i sängen om natten.:)
Kanhända att han får det någon gång,
jag är så orolig att han skall ha långtråkigt här uppe på berget med mig och pappan och Lilla Hoppsan,
att jag gör nästan allt för att muntra upp och aktivera honom.
Kan hända att han blir en smula bortskämd!
Det är svårt det där.
Han tyckte att det var trist att gå till dagis i Märsta även om vi då hade stans bästa och mysigaste,
det var väl kanske inte direkt så att han vantrivdes på själva dagiset,men på slutet ville han till varje pris vara hemma med mig om dagarna och vägrade att gå.
Så jag tänkte mig ju följa hans känsla och låta honom vara med oss,
knyta an ordentligt till sin lillebror och bara vara hemma med mig och gosa.
Har kännt mig så glad för att jag skall "få" ha honom hemma med mig så länge.
Det är ju inte så att någon annars tvingar mig att ha honom på dagis 15 timmar i veckan,men det har ändå kännts
som om han har haft behållning av att gå på den verksamheten.
Han gick ju där innan Lilla Hoppsan kom,så det känndes naturligt att han skulle fortsätta.
Men så kan man väl kanske tänka sig att han blev litet avis på den nye,
och visst får han vara med.
Särskilt nu i detta nya och med så mycket kul att göra här,vi som är hemma.
Men så tror jag ändå ibland att han läntar efter lekkamrater.
Han hade ju sin älskade kusin som han var väldigt nära,och så Storsnörps bästis´s lillebror.
Och dem pratar han ju ofta om och saknar mycket,det märks.
Och jag kan då känna att jag slits mellan att tycka att :
*man skall vara glad och ta vara på den korta tiden som man kan vara hemma med sina barn och ha dem nära
och mellan att tycka att:
*barn i den åldern behöver stimulans av andra jämnåriga och även pedagogik som är anpassad för den åldern
Han har ju också tyckt mycket om att gå på dagis...
Så nu fyller jag hans dagar med bullbak och sparkåkning,
spel och kojbygge och fikor hemma hos kusinen med hennes lille bebis och rolige skojfriske man.
Fastän jag ju borde ta itu med en massa annat...
Det är verkligen en hel del att ta itu med här.
Att se på tv går ju tex inte om man inte först skaffar sig digitalbox och parabol.
Sådant som jag inte har en aning om hur det fungerar.
Vårt mobilabonnemang fungerar heller inte här upp på berget,
hit är det bara Telia som når,
så kontantkort har vi varit tvugna att skaffa oss tills vi kan avsluta abomnnemangen på Telenor.
Även hemtelefonen krävde litet extra,
på måndag skall det komma hit någon människa från Telia och...
ja,jag vet faktist ine vad han skall pyssla med...Klättra omkring uppe i telestolparna kanske?
Så har vi också börjat manisk sopsortering,
eftersom sopbilen kommer varannan fredag och en familj med två vuxna och tre barn producerar sopor som skulle behövas hämtas varannan dag,typ.
Jag tycker att jag varit duktig och sopsorterat förr,men detta slår allt.
Som tur är fick vi häromdagen hem ett stort kuvert med fina broschyrer och tidningar och information om vår nya hemkommun.
Vi hälsades välkomna av kommunalrådet och fick med en artikel om oss själva,illustrerade med extremt fula foton av mig och sambon.
(Funderar på om man kan stämma fotografen eller nåt,för att ha tagit en närbild snett underifrån...)
Nåja,det jag skulle komma fram till var att jag fick en hel del tips och info om just sopsortering och om hur man håller sina soptunner lättare.
Det känns faktist väldigt bra att vara en litet större miljövän än förut
och jag ser stort fram mot våren och sommaren då jag skall skaffa mig en ordentlig kompost.
Det skall ni nog få följa med spänning,mina kära läsare:)
Men även om det kräver litet mer ansträngning på vissa sätt att bo som vi nu gör,
med 12 km genom djupaste trollskog och över brusande forsar,
ned till den "stora" asfalterade vägen som leder till Fränsta,vår närmsta ort,
så känner jag mig så till freds med det.
Det är en så obeskrivligt skön och rofylld känsla att komma hem hit efter en dag nere i Sundsvall på affärer och med en massa spring och folk runtomkring mig vart jag än ser.
Det riktigt värmer i magen på mig när vi kommer åkandes på E 14 nerifrån
och ser de stora,tysta ,uråldriga bergen och de djupa skogarna torna upp sig framför oss,
och veta att där;
-där uppe på det där berget bor vi!
Där har vi vårt lilla hem.
Vårt fina lilla 50-tals kök och vårt undangömda sovrum.
Barnens stora lekrum och våra potatislådor i källaren..
Det står och väntar på oss däruppe i skogen,uppe på berget.
Och som jag har längtat dit!
Just denna bild har ju inte jag tagit med min sunk -kamera,och den är tagen i Sollefteå dessutom,men jag snodde den för att visa på ett ungefär hur det kan se ut en morgon när man ser ner för bergen,med dimman och rodnaden..
I Märsta kumde jag ligga i sängen om nätterna och se vårt lilla hus framför mig;
hur det stod där öde och tomt (var det ju inte riktigt eftersom min kusin och hennes man använde det som gästhus)
och hur vinden kanske riste i björkarnas grenar utanför.
Hur regnet kluckade i takrännorna och solen närde de vilvuxna vinbären och rabarberna.
Hur öde den grusade lantvägen slingrade sig bland träden.
Jag förställde mig ofta hur det såg ut just i detta ögonblicket uppe i Lillmörtsjön,vad som hände.
Antagligen ingenting,förstås,
men jag längtade efter att en dag få sitta i solen,
lutad mot det gula huset med väldigt mycket tak,
och se på just det.
Ingentinget.
Svalor som jagar över himlen,
humlor som surrar slött,
den mjuka svala skuggan mellan de mörka granarna,
ja ,alltets skuggor som växer och blir längre när dagen lider mot sitt slut.
Så här såg "gula huset med mycket tak" ut förra sommaren,kanske förändras det en smula framöver.
Åtminstone kommer färgen att ändras,och det finns redan vissa planer på en fin veranda..
Jag skulle vilja lägga ut fler bilder,har så många fina att dela med mig av.
Men Internet uppkopplingen är inte ännu riktigt som den skall vara,
så att ladda upp en endaste liten bild tar en halv evighet.
Ni får väl hålla till godo.
Nästa gång hoppas jag kunna tillföra några roliga "före och efter"-bilder på detta underbara hus.
Vi har ju fått totalt nyrenoverat invändigt utav husets ägare,våra hyresvärdar tillika.
Nu skall alla mina barn i säng,i min säng närmare bestämt,
eftersom sambon är iväg på fotbollsträning och kommer hem sent.
(Ja,han har redan börjat sparka boll.Han gick med i ett division fyra lag redan på vår fjärde dag här.)
I natt skall det dessutom storma har jag hört,och snö blir det väl som vanligt.
Blir till att skotta i morgon då!
Både jag och Lillnöffe är nyklippta och granna,
jag av en duktig frisörska nere på byn och Lillnöffe av sin storasyster som kapade all lugg ner till skalpen......
Tjing!!
Redovisning
Idag har jag shoppat så det står de härliga till!
Fyndat riktigt ordentligt,dessutom.
Naturligtvis blev det något glas för mycket rödvin igår för att jag skulle känna mig riktigt pigg idag,
men vi grinade i alla fall inte och flytten är fortfarande aktuell!:)
Det blev bland annat barnsnack,som jag ju förutspått och så litet politik ,otippat nog.
Somnade sedan innan jag ens hunnit lägga mig i sängen,
och vaknade med en aning huvudvärk och ett illamående som har hållt i sig hela dagen,fram tills nu.
Och som vi alla vet så är ju den enda boten på detta problem
att så fort som möjligt trycka i sig något riktigt flottigt och för mig personligen,helst kryddigt.
Ju flottigare desto bättre,och jag blev så jätte jätte sugen på den där speciella pastarätten som serveras på ett hak i Kista galleria.
Jag och sambon är som besatta av just den där pastan,MÅSTE ha den,
och åker helst till Kista enkom för den skull åtminstone två gånger i månaden.
Det är penne som serveras med en gräddsås,soltorkade tomater,vitlök,pesto och pinjenötter.
Och så flera skivor av ljuvlig parmaskinka.
Jag som inte äter mycket kött,inte är särskilt förtjust i det,älskar i alla fall parmaskinka.
Så till Kista bar det av,och efter maten lämnades barnen in i lekrummet .
Och så börjades det handlas...
Indiska hade jag så klart kunnat länsa totalt om jag bara hade de pengarna,
jag tror inte att jag såg en enda ful grej därinne,
fanns nog inte en enda pryl som jag inte skulle kunna tänka mig att köpa.
Men man sansar sig ju litet och här fyndade jag verkligen tyckte jag.
De hade inte bara sänkta priser,de hade en "ta två för en" -drive också!
Osäkert vad sambon egentligen tyckte,det blev ju mest "krafs" som står i hyllorna och dammar.
Två ljusstakar,en stor vit duk med broderier,vackra halsband,adventsljusstake och stjärnor att dekorera nästa års gran med.
(Ni vet den där fantastiskt vackra riktiga granen utan olikfärgade lampor och fula kulor.)
Två härliga hjärtan som hängs i fönster,men som jag har andra planer för.
Vore det inte litet fint att hänga dem på toadörrarna,kanske?
De är alltså gjorda av glaskulor och pärlor och alldeles underbara tycker jag.
Liksom denna adventsstake.
Skyndade vidare till Lindex där jag hade ett presentkort att göra slut på till Lilla Hoppsan.
Trodde att jag sett det mesta av sortimentet och att jag inte skulle hitta mycket skoj,men bedrog mig grundligt.
Jag gillar verkligen Lindex,i alla fall för deras kläder till Storsnörpan.
Till pojkarna däremot är det trist...
Dödskallar och mörkblått.
Det som köps åt dem på Lindex köps från "tjejavdelningen".
Och det är ju helt okej för mig,men det vore roligt med större utbud för killar.
Så måste man ju gilla deras "tre för två" kampanjer,som jag nappat på här.
Förutom svantröjan kommer detta till Lilla Hoppsan från Lindex .
Härliga klänningar och tunikor.
Så var det ju Polarn o pyret som hade rea också,
en liten en,tydligen,den stora börjar i morgon fick jag veta när jag betalade.
Dagens reaplagg sänks inte i pris,som tur är,men fler plagg blir billigare.
Jag lade vantarna på de där fina vindstoppsjackorna i fleece som förut kostat skjortan,
och litet fina glada tröjor.
Lillnöffe blev mest glad för ekorr tröjan,själv blev jag kär i den blå med kurbitsmönster.
Till mig själv blev det ett par allvädersstövlar på DinSko -rean
och en mycket fin blus som tyvärr var för liten,upptäckte jag när jag kom hem,
och en ärtgrön kortärmad polotröja från HM.
Nu har jag nog redovisat mina inköp till fullo,tror jag.
Delat med mig av mina intressanta fynd och skapat ännu ett ganska totalt onödigt inlägg.
Men jag gillar ju mode,kläder,inredning och...konsumtion,och det är ju min blogg så...
Jag skriver väl om sådant som intresserar mig,helt enkelt ,
även om just detta intresse kan verka bra simpelt och enfaldigt för vissa människor.
I afton tittar vi på Narnia och äter godis.
Mellan varven springer ungarna till köksbordet och pysslar litet med allt jox de dukat fram där;
papper,pennor,saxar,tejp,pärlor och ja,jag vet inte allt.
Vet bara att det säkert blir mammans lott att städa undan eländet...
Nyss ville Storsnörpan få mitt godkännande för att bygga en drake av en tumstock.
"Men vi har ju två,jag kan väl få ta sönder den ena!"
Jag sitter och längtar efter bruna bönor och rödkål,knäppt va?
Jag är bra nära att slafsa i mig det nu,för jag råkar ha det hemma.
Fast det lutar väl mer åt att vi kryper till sängs och läser litet innan vi somnar som klubbade sälar.
Vill bra gärna plöja igenom några kapitel i "En förvandlad stad" innan korpgluggarna faller ihop,också.
I morgon är det en stor dag för Storsnörp.
Jag lovade henne för länge sedan att när hon slutat bita på sina naglar skulle hon få välja vilken leksak hon än ville ha i en leksaksaffär.
Med vissa förbehållelser,förstås;
det blir exempelvis ingen Bratz docka och inget som kostar mer än trehundra.
Hon bestämde genast att det skulle bli en Barbie,
och så får det väl bli då,
hur onödigt jag än kan tycka att det är att köpa något som jag vet att hon inte ens kommer att leka med.
Hon har slutat med bitandet nu,för ett bra tag sedan ,
och tjatat om dockan jag lovat henne,och så skall det nu äntligen bli av.
Nu har jag försökt få Lillnöffe att nappa på samma uppgörelse,
men han verkar inte så pigg på det än,tyvärr.
Sitter och tjurar med sina Mumin och prinsess-plåster när han bitit för mycket på fingrarna.
Jag hoppas att det snart växer bort,men vågar inte tro för mycket,
jag är ju själv nagelbitare och har varit i hela mitt liv!
Har ju själv inte kunnat sluta!
Och har nu alltså mina barns bitande på mitt samvete,för självklart har de tagit efter mig med den fula ovanan.
Nej,nu skall jag nog sätta P för pysslandet,
nu letar de rep eller snören till ett nytt projekt och klockan är alldeles för mycket för något sådant känner jag.
Hej på re!
Fyndat riktigt ordentligt,dessutom.
Naturligtvis blev det något glas för mycket rödvin igår för att jag skulle känna mig riktigt pigg idag,
men vi grinade i alla fall inte och flytten är fortfarande aktuell!:)
Det blev bland annat barnsnack,som jag ju förutspått och så litet politik ,otippat nog.
Somnade sedan innan jag ens hunnit lägga mig i sängen,
och vaknade med en aning huvudvärk och ett illamående som har hållt i sig hela dagen,fram tills nu.
Och som vi alla vet så är ju den enda boten på detta problem
att så fort som möjligt trycka i sig något riktigt flottigt och för mig personligen,helst kryddigt.
Ju flottigare desto bättre,och jag blev så jätte jätte sugen på den där speciella pastarätten som serveras på ett hak i Kista galleria.
Jag och sambon är som besatta av just den där pastan,MÅSTE ha den,
och åker helst till Kista enkom för den skull åtminstone två gånger i månaden.
Det är penne som serveras med en gräddsås,soltorkade tomater,vitlök,pesto och pinjenötter.
Och så flera skivor av ljuvlig parmaskinka.
Jag som inte äter mycket kött,inte är särskilt förtjust i det,älskar i alla fall parmaskinka.
Så till Kista bar det av,och efter maten lämnades barnen in i lekrummet .
Och så börjades det handlas...
Indiska hade jag så klart kunnat länsa totalt om jag bara hade de pengarna,
jag tror inte att jag såg en enda ful grej därinne,
fanns nog inte en enda pryl som jag inte skulle kunna tänka mig att köpa.
Men man sansar sig ju litet och här fyndade jag verkligen tyckte jag.
De hade inte bara sänkta priser,de hade en "ta två för en" -drive också!
Osäkert vad sambon egentligen tyckte,det blev ju mest "krafs" som står i hyllorna och dammar.
Två ljusstakar,en stor vit duk med broderier,vackra halsband,adventsljusstake och stjärnor att dekorera nästa års gran med.
(Ni vet den där fantastiskt vackra riktiga granen utan olikfärgade lampor och fula kulor.)
Två härliga hjärtan som hängs i fönster,men som jag har andra planer för.
Vore det inte litet fint att hänga dem på toadörrarna,kanske?
De är alltså gjorda av glaskulor och pärlor och alldeles underbara tycker jag.
Liksom denna adventsstake.
Skyndade vidare till Lindex där jag hade ett presentkort att göra slut på till Lilla Hoppsan.
Trodde att jag sett det mesta av sortimentet och att jag inte skulle hitta mycket skoj,men bedrog mig grundligt.
Jag gillar verkligen Lindex,i alla fall för deras kläder till Storsnörpan.
Till pojkarna däremot är det trist...
Dödskallar och mörkblått.
Det som köps åt dem på Lindex köps från "tjejavdelningen".
Och det är ju helt okej för mig,men det vore roligt med större utbud för killar.
Så måste man ju gilla deras "tre för två" kampanjer,som jag nappat på här.
Förutom svantröjan kommer detta till Lilla Hoppsan från Lindex .
Härliga klänningar och tunikor.
Så var det ju Polarn o pyret som hade rea också,
en liten en,tydligen,den stora börjar i morgon fick jag veta när jag betalade.
Dagens reaplagg sänks inte i pris,som tur är,men fler plagg blir billigare.
Jag lade vantarna på de där fina vindstoppsjackorna i fleece som förut kostat skjortan,
och litet fina glada tröjor.
Lillnöffe blev mest glad för ekorr tröjan,själv blev jag kär i den blå med kurbitsmönster.
Till mig själv blev det ett par allvädersstövlar på DinSko -rean
och en mycket fin blus som tyvärr var för liten,upptäckte jag när jag kom hem,
och en ärtgrön kortärmad polotröja från HM.
Nu har jag nog redovisat mina inköp till fullo,tror jag.
Delat med mig av mina intressanta fynd och skapat ännu ett ganska totalt onödigt inlägg.
Men jag gillar ju mode,kläder,inredning och...konsumtion,och det är ju min blogg så...
Jag skriver väl om sådant som intresserar mig,helt enkelt ,
även om just detta intresse kan verka bra simpelt och enfaldigt för vissa människor.
I afton tittar vi på Narnia och äter godis.
Mellan varven springer ungarna till köksbordet och pysslar litet med allt jox de dukat fram där;
papper,pennor,saxar,tejp,pärlor och ja,jag vet inte allt.
Vet bara att det säkert blir mammans lott att städa undan eländet...
Nyss ville Storsnörpan få mitt godkännande för att bygga en drake av en tumstock.
"Men vi har ju två,jag kan väl få ta sönder den ena!"
Jag sitter och längtar efter bruna bönor och rödkål,knäppt va?
Jag är bra nära att slafsa i mig det nu,för jag råkar ha det hemma.
Fast det lutar väl mer åt att vi kryper till sängs och läser litet innan vi somnar som klubbade sälar.
Vill bra gärna plöja igenom några kapitel i "En förvandlad stad" innan korpgluggarna faller ihop,också.
I morgon är det en stor dag för Storsnörp.
Jag lovade henne för länge sedan att när hon slutat bita på sina naglar skulle hon få välja vilken leksak hon än ville ha i en leksaksaffär.
Med vissa förbehållelser,förstås;
det blir exempelvis ingen Bratz docka och inget som kostar mer än trehundra.
Hon bestämde genast att det skulle bli en Barbie,
och så får det väl bli då,
hur onödigt jag än kan tycka att det är att köpa något som jag vet att hon inte ens kommer att leka med.
Hon har slutat med bitandet nu,för ett bra tag sedan ,
och tjatat om dockan jag lovat henne,och så skall det nu äntligen bli av.
Nu har jag försökt få Lillnöffe att nappa på samma uppgörelse,
men han verkar inte så pigg på det än,tyvärr.
Sitter och tjurar med sina Mumin och prinsess-plåster när han bitit för mycket på fingrarna.
Jag hoppas att det snart växer bort,men vågar inte tro för mycket,
jag är ju själv nagelbitare och har varit i hela mitt liv!
Har ju själv inte kunnat sluta!
Och har nu alltså mina barns bitande på mitt samvete,för självklart har de tagit efter mig med den fula ovanan.
Nej,nu skall jag nog sätta P för pysslandet,
nu letar de rep eller snören till ett nytt projekt och klockan är alldeles för mycket för något sådant känner jag.
Hej på re!
Flyttlådor överallt.
Egentligen har jag inte mycket nytt att rapportera,
och knappast någon tid att sitta framför datorn heller.
Hemmet är en enda stor flyttkartong,
och jag kommer ideligen på att jag ju behöver saker som jag smart nog redan packat ner...
Rafsar upp kartongen,
eller hittar nödlösningar och muttrar och svär över min egen kortsynthet.
Men nu börjar det i alla fall bli något så när tomt här!
Vi har drygt en vecka kvar på oss att packa det sista och det klarar vi,helt klart.
Skåpen,garderoberna och den extremt fulproppade och fruktade skrubben under trappan är TOMMA!
Det tog inte riktigt en hel dag men väl en halv,
att få ur allt bråte ur den sistnämnda
och som jag skrev tidigare så led jag all helvetes kval när det gällde att bestämma vad som skulle kastas och vad som skulle sparas.
Ja,så här ser det ut på sina ställen här i huset. Hemtrevligt värre.
Högen på altanen är nu gigantisk,det är allt som skall skickas med en lastbil till svärföräldrarnas kyrka.
Det är väldigt bekvämt att ha religösa släktingar i fall som dessa,
tänk att själv behöva åka till sopsorteringen och tippen med hela denna hög,eller böka med att sälja dem på tradera.
Gott för samvetet att kunna ge bort det till behövande i stället.:)
Det är väl igentligen bara ungarnas rum som jag ännu inte tagit tag i,men det känns ju som att de måste få ha sina leksaker och ombonade väggar osv till sista stund.
Annars har tavlorna och att krimskrams stoppats ner och jag har kommit till insikten att man ju faktist inte behöver ha mer än fem tallrikar,glas och bestick!!!
Så behändigt att alla bara har varsitt,
i synnerhet som det är handdisk som gäller här hemma.
Fast i skrivandes stund ligger min käre far på golvet i köket,
stånkar och pustar i färd med att installera en sprillans ny diskmaskin!
Vi är väldigt glada och tacksamma över den presenten,men tänker nog inte använda den nu när det bara är en vecka kvar här i huset.
Det är nog bättre att de eventuella köparna har en helt oanvänd diskamaskin att se fram emot i sitt nya boende.
Ja,så här en vecka ifrån flytten börjar jag få väldigt kalla fötter.
För att inte säga Ångest.
Svårt,svårt att sova om nätterna
svårt att försöka föreställa mig hur livet kommer att bli.
Allra, allra svårast att förlika mig med tanken på att inte vara nära Syster yster och bästis mer.
Jag försöker verkligen att inte tänka på det här,jag gör allt för att styra tankarna åt andra håll;
klimathotet,Riccardo-rättegången eller det amerikanska presidentvalet,
men som ni kanske förstår så funkar det inte.
Hur skall jag klara mig i världen,
i livet utan min syster som jag aldrig varit utan?
Min syster och min bästis som jag delat hela min uppväxt med,som känner mig som ingen annan?
Hur skall det gå nu när jag inte kan springa över om så bara fem minuter till syster och prata bort en stund..
Nog för att vi dagligen pratar i telefon också,oftast flera gånger till och med,
men nu måste det ju bli timslånga telefonkonferanser i stället för vinkvällarna.
Hur gör folk som flyttar från familj?
Jag mår verkligen dåligt av det här,även om jag ju vill flytta till norrland.
Jag vill absolut inte bo här,jag är nöjd med mitt beslut och längtar upp.
Men jag älskar ju min familj så mycket och är dem så nära.
Hur skall jag kunna vänja mig av med dem?!
Storsnörpan har hela tiden verkat ta det rätt bra detta med flytten,
och hon är ju ändå så pass stor att hon förstår vad det innebär.
Men nu på sistone har hon uttryckt sitt missnöje om att inte få leka med sin bästis Moa,
som hon ju älskar så mycket att hon skulle kunna gifta sig med henne,enligt henne själv.:)
Och så kusinerna,förstås,
hur skall det gå?
De har ju levt så nära inpå,att de blivit mer som syskon.
Är det inte alldeles otroligt hemskt att sära på syskon?!
Lillnöffe tycks inte inse att han nu inte skall leka med kusinen så ofta som förut.
Han har ju inte mycket vänner,
inte det behovet på samma sätt som storasyster,
men han tycker ju hemskt mycket om sina kusiner och sina mor -och far-föräldrar förstås.
Och om den här lilla stackaren tänker jag att han inte kommera tt få ha ett sådant där fint och härligt förhållande till sina kusiner och närmsta släktingar.
Grinade litet idag när jag tänkte att han inte kommera tt lära känna sin morfar som de andra gjort.
Som alla barn borde få göra...
MEN,det blir nog folk av de här ungarna också,skall ni se!;)
Skall rycka upp mig,snyta mig,
kamma till mig och gå till Syster och dricka vin.
Ja,ja,ni tror väl inte att jag gör annat än att dricka vin,
och jag kan erkänna att det pratats litet mycket om det här på bloggen.
Jag har skojat om att jag antagligen kommer att vara halvt alkoholiserad innan jag kommer härifrån,
då alla vänner och bekanta propsar på att vi ju "måste ta en sista vinkväll innan du flyttar!"
Ikväll blir det säkert en hel del spanande i någon modekatalog,
bokdiskussioner och barnuppfostran som avhandlas.
Det föreligger också en viss risk att vi bölar och tjuter och jag drar mig ur flytten ,
innan kvällen är slut.
Men den risken får jag väl ta.
Annars har jag tokigt nog dragit mig ur "Svart flicka vit flicka" av Oates.
Den är skriven med samma fulländade språk som hon brukar använda,med väldigt färgstarka personligheter som man genast ser framför sig och lär känna.
Men den är så infernaliskt trööög (därmed inte dålig)
och jag fick hem ett bokpaket från Adlibris häromdagen,som jag bara inte kunde låta bli att riva upp och hugga in på.
Naturligtvis var det de tre sista delarna i Stad-serien av Fogelström,
där jag nu är inne på den näst sista och inte kan slita mig!!!
"Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist tog jag eftersom jag gillade den mysiga och litet mer lättsmälta "Rapsbaggarna" hon skrivit.
Så var det Hisham Matar´s "Ingen i världen" som jag länge väntat på skall komma i pocket.
Och Haruki Murakami´s "Kafka på stranden" som jag är väldigt nyfiken på.
Så mycket bra läsning som väntar,inte kan jag slösa tid på Oates då,om jag inte kommit in i den än?
Nej,den får ligga on hold nu ett tag.
Slarvigt värre.
Och den här gamla godingen som jag minns så väl från min egen barndom,
blev det till Lillnöffe som fullkomligt avgudar Jan Lööf.
Eller,i alla fall hans böcker.
Vilket kan diskuteras och ifrågasättas av olika anledningar,som jag inte hinner gå in på närmare idag.
Tjing!
och knappast någon tid att sitta framför datorn heller.
Hemmet är en enda stor flyttkartong,
och jag kommer ideligen på att jag ju behöver saker som jag smart nog redan packat ner...
Rafsar upp kartongen,
eller hittar nödlösningar och muttrar och svär över min egen kortsynthet.
Men nu börjar det i alla fall bli något så när tomt här!
Vi har drygt en vecka kvar på oss att packa det sista och det klarar vi,helt klart.
Skåpen,garderoberna och den extremt fulproppade och fruktade skrubben under trappan är TOMMA!
Det tog inte riktigt en hel dag men väl en halv,
att få ur allt bråte ur den sistnämnda
och som jag skrev tidigare så led jag all helvetes kval när det gällde att bestämma vad som skulle kastas och vad som skulle sparas.
Ja,så här ser det ut på sina ställen här i huset. Hemtrevligt värre.
Högen på altanen är nu gigantisk,det är allt som skall skickas med en lastbil till svärföräldrarnas kyrka.
Det är väldigt bekvämt att ha religösa släktingar i fall som dessa,
tänk att själv behöva åka till sopsorteringen och tippen med hela denna hög,eller böka med att sälja dem på tradera.
Gott för samvetet att kunna ge bort det till behövande i stället.:)
Det är väl igentligen bara ungarnas rum som jag ännu inte tagit tag i,men det känns ju som att de måste få ha sina leksaker och ombonade väggar osv till sista stund.
Annars har tavlorna och att krimskrams stoppats ner och jag har kommit till insikten att man ju faktist inte behöver ha mer än fem tallrikar,glas och bestick!!!
Så behändigt att alla bara har varsitt,
i synnerhet som det är handdisk som gäller här hemma.
Fast i skrivandes stund ligger min käre far på golvet i köket,
stånkar och pustar i färd med att installera en sprillans ny diskmaskin!
Vi är väldigt glada och tacksamma över den presenten,men tänker nog inte använda den nu när det bara är en vecka kvar här i huset.
Det är nog bättre att de eventuella köparna har en helt oanvänd diskamaskin att se fram emot i sitt nya boende.
Ja,så här en vecka ifrån flytten börjar jag få väldigt kalla fötter.
För att inte säga Ångest.
Svårt,svårt att sova om nätterna
svårt att försöka föreställa mig hur livet kommer att bli.
Allra, allra svårast att förlika mig med tanken på att inte vara nära Syster yster och bästis mer.
Jag försöker verkligen att inte tänka på det här,jag gör allt för att styra tankarna åt andra håll;
klimathotet,Riccardo-rättegången eller det amerikanska presidentvalet,
men som ni kanske förstår så funkar det inte.
Hur skall jag klara mig i världen,
i livet utan min syster som jag aldrig varit utan?
Min syster och min bästis som jag delat hela min uppväxt med,som känner mig som ingen annan?
Hur skall det gå nu när jag inte kan springa över om så bara fem minuter till syster och prata bort en stund..
Nog för att vi dagligen pratar i telefon också,oftast flera gånger till och med,
men nu måste det ju bli timslånga telefonkonferanser i stället för vinkvällarna.
Hur gör folk som flyttar från familj?
Jag mår verkligen dåligt av det här,även om jag ju vill flytta till norrland.
Jag vill absolut inte bo här,jag är nöjd med mitt beslut och längtar upp.
Men jag älskar ju min familj så mycket och är dem så nära.
Hur skall jag kunna vänja mig av med dem?!
Storsnörpan har hela tiden verkat ta det rätt bra detta med flytten,
och hon är ju ändå så pass stor att hon förstår vad det innebär.
Men nu på sistone har hon uttryckt sitt missnöje om att inte få leka med sin bästis Moa,
som hon ju älskar så mycket att hon skulle kunna gifta sig med henne,enligt henne själv.:)
Och så kusinerna,förstås,
hur skall det gå?
De har ju levt så nära inpå,att de blivit mer som syskon.
Är det inte alldeles otroligt hemskt att sära på syskon?!
Lillnöffe tycks inte inse att han nu inte skall leka med kusinen så ofta som förut.
Han har ju inte mycket vänner,
inte det behovet på samma sätt som storasyster,
men han tycker ju hemskt mycket om sina kusiner och sina mor -och far-föräldrar förstås.
Och om den här lilla stackaren tänker jag att han inte kommera tt få ha ett sådant där fint och härligt förhållande till sina kusiner och närmsta släktingar.
Grinade litet idag när jag tänkte att han inte kommera tt lära känna sin morfar som de andra gjort.
Som alla barn borde få göra...
MEN,det blir nog folk av de här ungarna också,skall ni se!;)
Skall rycka upp mig,snyta mig,
kamma till mig och gå till Syster och dricka vin.
Ja,ja,ni tror väl inte att jag gör annat än att dricka vin,
och jag kan erkänna att det pratats litet mycket om det här på bloggen.
Jag har skojat om att jag antagligen kommer att vara halvt alkoholiserad innan jag kommer härifrån,
då alla vänner och bekanta propsar på att vi ju "måste ta en sista vinkväll innan du flyttar!"
Ikväll blir det säkert en hel del spanande i någon modekatalog,
bokdiskussioner och barnuppfostran som avhandlas.
Det föreligger också en viss risk att vi bölar och tjuter och jag drar mig ur flytten ,
innan kvällen är slut.
Men den risken får jag väl ta.
Annars har jag tokigt nog dragit mig ur "Svart flicka vit flicka" av Oates.
Den är skriven med samma fulländade språk som hon brukar använda,med väldigt färgstarka personligheter som man genast ser framför sig och lär känna.
Men den är så infernaliskt trööög (därmed inte dålig)
och jag fick hem ett bokpaket från Adlibris häromdagen,som jag bara inte kunde låta bli att riva upp och hugga in på.
Naturligtvis var det de tre sista delarna i Stad-serien av Fogelström,
där jag nu är inne på den näst sista och inte kan slita mig!!!
"Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist tog jag eftersom jag gillade den mysiga och litet mer lättsmälta "Rapsbaggarna" hon skrivit.
Så var det Hisham Matar´s "Ingen i världen" som jag länge väntat på skall komma i pocket.
Och Haruki Murakami´s "Kafka på stranden" som jag är väldigt nyfiken på.
Så mycket bra läsning som väntar,inte kan jag slösa tid på Oates då,om jag inte kommit in i den än?
Nej,den får ligga on hold nu ett tag.
Slarvigt värre.
Och den här gamla godingen som jag minns så väl från min egen barndom,blev det till Lillnöffe som fullkomligt avgudar Jan Lööf.
Eller,i alla fall hans böcker.
Vilket kan diskuteras och ifrågasättas av olika anledningar,som jag inte hinner gå in på närmare idag.
Tjing!
Idag bjuds det på poesi!
En kär gammal vän i form av en dikt dök upp här i går kväll!
Det var när Storsnörpan plötsligt blev så rädd för mörkret att hon var tvungen att gömma sig under en kudde när jag släckte lampan vid sovdags.
Fastän både jag och Lilla Hoppsan låg brevid,
och fastän strimmor av ljus letade sig in både från dörren mot hallen och från fönstret
och fastän pappa och hans vänners röster hördes nerifrån
så tyckte hon att det var så läskigt och skrämmande detta med att jag släckte lampan.
Detta med mörkret.
Och hur kan man väl förklara för någon att mörkret ju bara döljer det som annars är precis som vanligt.
Att allt är som det just var-när det var tänt
fastän det nu är släckt!
Jag minns själv hur rädd jag var för mörkret i mitt rum som barn.
Hur mina kläder slängda över en stol förvandlades till en varulv
och hur garderobsdörren som stod på glänt möjligtvis skulle kunna flyga upp och blotta en fruktansvärd häxa
och hur något monster säkerligen låg på lur under sängen,
redo att hugga tag i mina fötter om jag skulle våga mig på att fly.
Jag minns att detta var ett stort problem för mig.
Att jag försökte träna bort det,komma på nya trick för att tänka bort mörkret.
Hur jag försökte lura mig själv att jag inte var rädd för det.
Jag minns att jag såg barn på tv´ns barnprogram som minsann inte hade dessa tankar,
hur kompisar runt om kring mig inte tycktes ha några svårigheter att somna i sina egna rum.
Jag avundades dem,och skämdes över att jag helst låg inne hos mamma,tätt tätt intill fastän jag var så stor.
Men däremot minns jag inte hur och när denna rädsla försvann,men det gjorde den ju!
Den växte väl bort förstås,
åtminstone så pass att jag kan sova med lampan släckt.
I en mörk skog,i en mörk stad,på ett mörkt ,för mig okänt ställe,skulle jag inte vara lika lugn.
Men i mitt rum,i min säng,i mitt hem,känner jag mig trygg och rofylld även i mörkret.
Jag tror att den här dikten ingick i mina försök att mota bort rädlan för mörkret.
Jag hittade den i vårt minimala skolbibliotek
och det kan nog till och med ha varit just den som fick mitt intresse för poesi att vakna.
Jag tog den till mig och gjorde den till min egen
och läste den till och med högt i mikrofon inför hela skolans elever med sina respektive föräldrar och släktingar på en skolavslutning,
jag tror att det var fyrans eller femmans.
Och så har den följt mig genom åren,eftersom jag i perioder alltid varit rädd för mörker.
Dock inte just det samma mörker,
kanske snarare mitt eget mörker som jag har inuti,
eller andra människors,eller hela världens mörker!
Ja,mörker förknippas ju med något hotfullt och skrämmande,kanske något ont.
Men vad är det egentligen,detta som vi räds?
Är det inte bara sådant som dolts för oss för stunden,
är det inte en del av oss alla?
Nåväl,jag berättade för Storsnörp hur jag också varit rädd i hennes ålder och försökte taffligt vuxen-förklara hur ofarligt mörkret faktist är.
Och så dök då dikten upp min hjärna,sedan några år tillbaka glömd och gömd,
och jag läste den för Storsnörp.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär
Det var Erik Blomberg som skrev denna på 1920 talet, ja den publicerades åtminstone då,
men det sket Storsnörp högaktningsfullt i!
Hon fortsatte att ligga under kudden och vara rädd för mörkret, tills det blev för svettigt och hon inte orkade bry sig längre.
Då somnade hon.
Ja,jag kanske begär för mycket av en sexåring om jag tror att hon skall uppskatta denna,
men jag hoppas att jag sår ett frö.
Och tilläggas bör ju att jag inte tvingar varken henne eller Lillnöffe att sova i mörka rum,
de har IKEA´s underbara spöklampor tända hos sig hela nätterna,
och Lillnöffe har till och med en tapet med självlysande stjärnor på.
Det är bara när de envisas med att somna i mitt rum,i min säng som de får lov att ta seden dit de kommer och stå ut med mörkret.
Och vad jag minns så hade inte heller jag HELT släckt i mitt rum som liten,
jag hade säkert en sådan där liten knopp man pluggade in i eluttaget a la 80-tal,
men inget ljus var väl tillräckligt starkt för att lysa upp när det var sovdags,tänker jag.
Apropå IKEA så har jag tänkt ta mig dit idag för att reka.
Vi skall ha ett nytt matbord med tillhörande stolar till Lillmörtis,
och jag kanske måste veta på ett ungefär vad..
Jag har ju alltid önskat mig ett gammalt nött och stött slagbord från en auktion eller en loppis,
men eftersom jag nu inte har något sådant så köper jag ett nytt.
Skulle jag snubbla över drömbordet så får jag väl sälja IKEA´s.
Slagbord blir det nog inte,men väl ett bord med iläggsskiva.
Ett som kan rymma både fyra och åtta personer.
Jag har sett ett på webbshopen,
men vill verkligen känna litet på det i verkligheten först.
Till det hade jag tänkt att man kanske skulle slå till med några karmstolar.
Kanske inte så vanligt att ha till köket,men just dessa ser så nätta och bekväma ut,de skulle kunna funka!
De finns i olika färger och även utan tyg,så jag tror på denna.
Jag sörjer min gamla köksoffa som inte får plats i vårt nya liv och skall lämnas kvar,
antingen till Pingstkyrkan eller magasinerad hos pappa.
Fast egentligen är det rätt bökigt med köksoffa,
det är ett jäklande knuffande och puffande på matbordet för att folk skall kunna äta normalt.
Vidare skall vi ha en garderob till mig och sambon och en byrå till pojkarnas rum.
Ja,det är ju tänkt att de så småningom skall dela rum,
att Lilla Hoppsan kanske skall flytta ur vår säng INNAN han fyllt tre.
Men vi får väl se hur det blir med den saken...
Annars är det packning som gäller,jag packar för brinnande livet och hoppas att kartongerna skall räcka.
Barnen är ute i snön och tumlar runt
och sambon skall väl ut med de fyrbenta som också älskar att leka i snön.
Han har för övrigt städat ur och organiserat hela förrådet som jag skrev om i ett tidigare inlägg!
Fastän jag sa att jag skulle göra det!
Det ni!
Man lär så länge man lever,kanske man skall säga.
Här är en bild på min mörkrädda fina tjej,taget för några år sedan förvisso,som får avsluta för idag.
Det var när Storsnörpan plötsligt blev så rädd för mörkret att hon var tvungen att gömma sig under en kudde när jag släckte lampan vid sovdags.
Fastän både jag och Lilla Hoppsan låg brevid,
och fastän strimmor av ljus letade sig in både från dörren mot hallen och från fönstret
och fastän pappa och hans vänners röster hördes nerifrån
så tyckte hon att det var så läskigt och skrämmande detta med att jag släckte lampan.
Detta med mörkret.
Och hur kan man väl förklara för någon att mörkret ju bara döljer det som annars är precis som vanligt.
Att allt är som det just var-när det var tänt
fastän det nu är släckt!
Jag minns själv hur rädd jag var för mörkret i mitt rum som barn.
Hur mina kläder slängda över en stol förvandlades till en varulv
och hur garderobsdörren som stod på glänt möjligtvis skulle kunna flyga upp och blotta en fruktansvärd häxa
och hur något monster säkerligen låg på lur under sängen,
redo att hugga tag i mina fötter om jag skulle våga mig på att fly.
Jag minns att detta var ett stort problem för mig.
Att jag försökte träna bort det,komma på nya trick för att tänka bort mörkret.
Hur jag försökte lura mig själv att jag inte var rädd för det.
Jag minns att jag såg barn på tv´ns barnprogram som minsann inte hade dessa tankar,
hur kompisar runt om kring mig inte tycktes ha några svårigheter att somna i sina egna rum.
Jag avundades dem,och skämdes över att jag helst låg inne hos mamma,tätt tätt intill fastän jag var så stor.
Men däremot minns jag inte hur och när denna rädsla försvann,men det gjorde den ju!
Den växte väl bort förstås,
åtminstone så pass att jag kan sova med lampan släckt.
I en mörk skog,i en mörk stad,på ett mörkt ,för mig okänt ställe,skulle jag inte vara lika lugn.
Men i mitt rum,i min säng,i mitt hem,känner jag mig trygg och rofylld även i mörkret.
Jag tror att den här dikten ingick i mina försök att mota bort rädlan för mörkret.
Jag hittade den i vårt minimala skolbibliotek
och det kan nog till och med ha varit just den som fick mitt intresse för poesi att vakna.
Jag tog den till mig och gjorde den till min egen
och läste den till och med högt i mikrofon inför hela skolans elever med sina respektive föräldrar och släktingar på en skolavslutning,
jag tror att det var fyrans eller femmans.
Och så har den följt mig genom åren,eftersom jag i perioder alltid varit rädd för mörker.
Dock inte just det samma mörker,
kanske snarare mitt eget mörker som jag har inuti,
eller andra människors,eller hela världens mörker!
Ja,mörker förknippas ju med något hotfullt och skrämmande,kanske något ont.
Men vad är det egentligen,detta som vi räds?
Är det inte bara sådant som dolts för oss för stunden,
är det inte en del av oss alla?
Nåväl,jag berättade för Storsnörp hur jag också varit rädd i hennes ålder och försökte taffligt vuxen-förklara hur ofarligt mörkret faktist är.
Och så dök då dikten upp min hjärna,sedan några år tillbaka glömd och gömd,
och jag läste den för Storsnörp.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär
Det var Erik Blomberg som skrev denna på 1920 talet, ja den publicerades åtminstone då,
men det sket Storsnörp högaktningsfullt i!
Hon fortsatte att ligga under kudden och vara rädd för mörkret, tills det blev för svettigt och hon inte orkade bry sig längre.
Då somnade hon.
Ja,jag kanske begär för mycket av en sexåring om jag tror att hon skall uppskatta denna,
men jag hoppas att jag sår ett frö.
Och tilläggas bör ju att jag inte tvingar varken henne eller Lillnöffe att sova i mörka rum,
de har IKEA´s underbara spöklampor tända hos sig hela nätterna,
och Lillnöffe har till och med en tapet med självlysande stjärnor på.
Det är bara när de envisas med att somna i mitt rum,i min säng som de får lov att ta seden dit de kommer och stå ut med mörkret.
Och vad jag minns så hade inte heller jag HELT släckt i mitt rum som liten,
jag hade säkert en sådan där liten knopp man pluggade in i eluttaget a la 80-tal,
men inget ljus var väl tillräckligt starkt för att lysa upp när det var sovdags,tänker jag.
Apropå IKEA så har jag tänkt ta mig dit idag för att reka.
Vi skall ha ett nytt matbord med tillhörande stolar till Lillmörtis,
och jag kanske måste veta på ett ungefär vad..
Jag har ju alltid önskat mig ett gammalt nött och stött slagbord från en auktion eller en loppis,
men eftersom jag nu inte har något sådant så köper jag ett nytt.
Skulle jag snubbla över drömbordet så får jag väl sälja IKEA´s.
Slagbord blir det nog inte,men väl ett bord med iläggsskiva.
Ett som kan rymma både fyra och åtta personer.
Jag har sett ett på webbshopen,
men vill verkligen känna litet på det i verkligheten först.
Till det hade jag tänkt att man kanske skulle slå till med några karmstolar.
Kanske inte så vanligt att ha till köket,men just dessa ser så nätta och bekväma ut,de skulle kunna funka!
De finns i olika färger och även utan tyg,så jag tror på denna.
Jag sörjer min gamla köksoffa som inte får plats i vårt nya liv och skall lämnas kvar,
antingen till Pingstkyrkan eller magasinerad hos pappa.
Fast egentligen är det rätt bökigt med köksoffa,
det är ett jäklande knuffande och puffande på matbordet för att folk skall kunna äta normalt.
Vidare skall vi ha en garderob till mig och sambon och en byrå till pojkarnas rum.
Ja,det är ju tänkt att de så småningom skall dela rum,
att Lilla Hoppsan kanske skall flytta ur vår säng INNAN han fyllt tre.
Men vi får väl se hur det blir med den saken...
Annars är det packning som gäller,jag packar för brinnande livet och hoppas att kartongerna skall räcka.
Barnen är ute i snön och tumlar runt
och sambon skall väl ut med de fyrbenta som också älskar att leka i snön.
Han har för övrigt städat ur och organiserat hela förrådet som jag skrev om i ett tidigare inlägg!
Fastän jag sa att jag skulle göra det!
Det ni!
Man lär så länge man lever,kanske man skall säga.
Här är en bild på min mörkrädda fina tjej,taget för några år sedan förvisso,som får avsluta för idag.
Det som göms i snö..
kommer upp i tö,heter det ju.
Men idag töar det minsann inte,idag SNÖAR det som bara den!
Pappa min var glad att få sitta i plog-jouren för första gången denna vinter.
Det brukar börja bra,vara roligt och trevligt med extra pengar.
Efter några snöiga veckor har han kört sönder plogen några gånger och jobbiga små tanter och farbröder kräver att han skall ploga deras privata,pyttesmå uppfarter med den stora traktorn.
Ja,jag kan tänka mig vilket bök det måste vara att ratta runt ett sådant åbäke i Sigtunas små gränder och prång!
Barnen var förstås överlyckliga!
Storsnörpans bästis som varit bortrest hela julen kom dessutom hem,så dubbel glädje var det där!
(Åh,som hon saknat sin vän,jag har t.o.m. varit tvungen att skicka SMS till hennes mammas telefon med hälsningar från Storsnörp!)
Och Lillnöffe som sov hos farmor och farfar i natt kom hem och var alldeles till sig,
hann inte hälsa,for ut i snön som ett skott! :)
Sambo var mindre road,han fick uppdraget att rota reda på barnens kälke ute i förrådet....
Jag sprang upp på övervåningen och var väääldigt upptagen med packning.
Låtsades inte höra de ilskna utropen och bullret från kartonger,hundburar och diverse annan gammal bråte som for ut på bron i ett kaos.
Naturligtvis slutade det med att jag tog på mig att städa ur förrådet i morgon,slänga det som skulle slängas och få ordning på torpet.
Man kan nog inte begära av en karl att klara denna uppgift,i alla fall inte min,tyvärr.
Men för att komma till saken;
det som göms i snö...apropå DET skrev jag detta inlägget.
Vad med jäkla grejer man samlar på sig!!!
Igår tog jag tag i packningen på allvar och började riva och slita i allt här hemma.
Ner med farmors gamla porslins förvarings burkar från det extremt flottiga överskåpet.
Ut med gamla udda tallrikar och koppar..
Och jag bara förundras över vad man hittar i sina gömmor!
Och hur jäkla löjligt svårt det är att slänga saker!
Beskåda denna skapelse....
Den här lilla farbrorn som tycks har tappat sitt fiskespö med en gädda hängandes på,
tronade på hallbyrån hemma hos min farmor och farfar när jag var liten.
Eller,från det att jag var liten tills det att farmor gick bort för fyra år sedan och jag tog hand om honom,rättare sagt.
Min farfar dog när jag var knappa tre år,så jag har väldigt få minnen av honom.
Dock har jag alltid tyckt att dena herre påminnt mig om min farfar,
och det är därför jag nu har så förbaskat svårt att göra mig av med den!
Men vad skall jag rimligtvis ha den till!?
Jag KAN ju bara inte släpa runt på den här hela mitt liv...
En liten gubbe snidad i trä....som tappat spö´t...
De här kopparna förknippar jag starkt med min barndom,
alla kaffedrickande föräldrar,släktingar och vänner som nyttjat dessa!
Egentligen är de väl ganska fula,i dagens mått mätt,
och jag har bara dessa fyra koppar med två fat,
och jag dricker aldrig kaffe.....
Men lik förbannat har jag dem kvar och kommer mig nog inte för att slänga dem i denna flytt heller!
(Sambo kommer att bli gaaalen på mig som släpar med massa skräp vart jag än tar vägen!)
Jag vet ju att en dag kommer, då jag hittar huset i mina drömmar.
Det huset där jag skall bo tills jag dör,
och då kommer jag att behöva alla dessa gamla fina minnen till en storslagen mosaik!
Jag har alltid drömt om just det;
att få bygga ett verk utan dess like,
av tusen små plattor,skärvor av minnen och vackra bitar.
Så ni förstår väl att jag måste få spara dessa fula kaffekoppar?
Här har vi ett liknande exempel;
ett par visserligen vackra,men extremt onödiga små koppar och fat.
Så små och lövtunna att jag inte vet vad man skall servera i dem.
Te dricker man ju i stora baljor där jag kommer ifrån,
och kaffe...ja inte i sådana häringa i alla fall.
Det måste ju så klart vara engelskmän som använder sig av sådana här små koppar när de sitter i sina bibliotek och äter sina scones.På 1800-talet då.
Men saken är den att dessa inte ger några sentimentala minnen,
dessa har jag köpt på loppis för en tia förra sommarn,
endast i syfte att spara till min mosaik.
"Åh,titta vilket fint mönster! Det blir perfekt i mosaik!" Utropade jag och sambon tyckte nog inte att vi behövde mer mosaikmaterial i hyllorna.
Men de skall med!
Här har vi en underbar favorit som jag fick i present av Syster yster en födelsedag för några år sedan
och som ännu inte använts!
Ni som läst "Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter" av Rebecca Wells,
vet vad den skall användas till.
Syster har själv en vit,och ja,det var ju meningen att vi skulle ligga på stranden med dessa om sommrarna...
Men så kom en massa graviditeter och ungar i vägen.
Nu skulle jag ju verkligen kunna ha den i sommar,
men då blir det ju utan syster! *hulk*
Har ni sett en finare kakburk?
Fick jag av min fina faster på senaste födelsedagen.
Hon hade fyndat den på Yesterdays -loppisen och tyckte
att det var jag så det bara skrek om det!
Jag tror den måste vara från 50 eller 60 talet någon gång,och otroligt välbevarad är den.
Har en gång i tiden innehållit kaffe.
Min mammas fina gamla fickspegel har jag lyckats behålla i alla år.
Dock har den varit bra nära att stryka med ett par gånger.
Storsnörpan försökte minsann sno åt sig den igår,och det hade nog varit det sista jag såg av den i så fall!
Ja,här fick ni se litet av vad jag hittar i flyttkaoset,och som sambon tycker att vi bara kan slänga rakt av.
Men som jag av olika anledningar håller mycket av.
Vi får väl se vad som väntar i skrubben!
Den under trappan kommer nog ta en hel dag att gå igenom,
och bjuda på en hel del intressant.
Litet snabbt om nyårsafton,då kanske?
Mycket lungt middagsätande hemma hos oss,blev det.
Jag hade slagit på stort och bjöd på pannbiffar med klyftpotatis och bearnaisesås.
Självklart med chokladpudding och vispgrädde till efterätt.
Vilken nyårs supé va?!
Sambon såg lagom road ut,men jag bara ORKADE inte!
Efter middagen gick vi över till Syster som hade nyårsgäster.
Ett par från gården med sina två döttrar och en vän till systers sambo, med respektive.
Där satt jag och sladdrade med en drink i hand och lyckades lägga beslag på en del av efterrätten som bestod av choklad och apelsin kaka med nötter i.
Glass och frukt till.
Så bjöd Storsnörpan och hennes kusin samt den äldre grannflickan på musikal uppe på övervåningen.
Vi klämde alla in oss i kusinens Ariel-rum och bevittnade någon slags dans till
"smoke on the water" framförd på ukelele.
Sedan struttade vi hem med alla våra barn plus systerns och grannens.
Det visades film i soffan och barnen blev lagom trötta och nervarvade.
Lilla Hoppsan däckade vid 11 och lyckades sova sig igenom bombningarna klockan 12.
De andra två brydde sig som tur var inte stort om raketerna,och hundarna var hur lugna som helst.
Ändå kan jag bli så vansinnigt irriterad och arg när jag tänker på hur man eldar upp pengar och förstånd i dessa
raketer och smällare och allt vad det är!
Jag blir så jäkla less dagen efter när man läser om följderna;
bortskjutna fingrar och ansikten.Uppbrända hem och bortsprugna husdjur.
Förstörda liv,helt enkelt.
Så tragiskt och patetiskt!!
Ja,så är det ju bara
och så lär det väl också förbli.
Om vi nu inte får fram ett lagstadgat förbud mot detta,
vilket man ju hoppas på och gapar om varje år,men snart glömmer bort.
Nåja,vi kommer i alla fall inte drabbas än på ett tag.
Nästa jul är vi ju i Lillmörtis,och där håller man minsann inte på med sådana dumheter!
Nej,vi köper tomtebloss åt ungarna och det kan duga.
Nu avslutar jag med ett fint litet kort på Lillnöffe och hans kära kusin,
sittandes här vid köksbordet med ritpapper,pennor och rosiga kinder efter en härlig dag i snön!
Men idag töar det minsann inte,idag SNÖAR det som bara den!
Pappa min var glad att få sitta i plog-jouren för första gången denna vinter.
Det brukar börja bra,vara roligt och trevligt med extra pengar.
Efter några snöiga veckor har han kört sönder plogen några gånger och jobbiga små tanter och farbröder kräver att han skall ploga deras privata,pyttesmå uppfarter med den stora traktorn.
Ja,jag kan tänka mig vilket bök det måste vara att ratta runt ett sådant åbäke i Sigtunas små gränder och prång!
Barnen var förstås överlyckliga!
Storsnörpans bästis som varit bortrest hela julen kom dessutom hem,så dubbel glädje var det där!
(Åh,som hon saknat sin vän,jag har t.o.m. varit tvungen att skicka SMS till hennes mammas telefon med hälsningar från Storsnörp!)
Och Lillnöffe som sov hos farmor och farfar i natt kom hem och var alldeles till sig,
hann inte hälsa,for ut i snön som ett skott! :)
Sambo var mindre road,han fick uppdraget att rota reda på barnens kälke ute i förrådet....
Jag sprang upp på övervåningen och var väääldigt upptagen med packning.
Låtsades inte höra de ilskna utropen och bullret från kartonger,hundburar och diverse annan gammal bråte som for ut på bron i ett kaos.
Naturligtvis slutade det med att jag tog på mig att städa ur förrådet i morgon,slänga det som skulle slängas och få ordning på torpet.
Man kan nog inte begära av en karl att klara denna uppgift,i alla fall inte min,tyvärr.
Men för att komma till saken;
det som göms i snö...apropå DET skrev jag detta inlägget.
Vad med jäkla grejer man samlar på sig!!!
Igår tog jag tag i packningen på allvar och började riva och slita i allt här hemma.
Ner med farmors gamla porslins förvarings burkar från det extremt flottiga överskåpet.
Ut med gamla udda tallrikar och koppar..
Och jag bara förundras över vad man hittar i sina gömmor!
Och hur jäkla löjligt svårt det är att slänga saker!
Beskåda denna skapelse....
Den här lilla farbrorn som tycks har tappat sitt fiskespö med en gädda hängandes på,
tronade på hallbyrån hemma hos min farmor och farfar när jag var liten.
Eller,från det att jag var liten tills det att farmor gick bort för fyra år sedan och jag tog hand om honom,rättare sagt.
Min farfar dog när jag var knappa tre år,så jag har väldigt få minnen av honom.
Dock har jag alltid tyckt att dena herre påminnt mig om min farfar,
och det är därför jag nu har så förbaskat svårt att göra mig av med den!
Men vad skall jag rimligtvis ha den till!?
Jag KAN ju bara inte släpa runt på den här hela mitt liv...
En liten gubbe snidad i trä....som tappat spö´t...
De här kopparna förknippar jag starkt med min barndom,
alla kaffedrickande föräldrar,släktingar och vänner som nyttjat dessa!
Egentligen är de väl ganska fula,i dagens mått mätt,
och jag har bara dessa fyra koppar med två fat,
och jag dricker aldrig kaffe.....
Men lik förbannat har jag dem kvar och kommer mig nog inte för att slänga dem i denna flytt heller!
(Sambo kommer att bli gaaalen på mig som släpar med massa skräp vart jag än tar vägen!)
Jag vet ju att en dag kommer, då jag hittar huset i mina drömmar.
Det huset där jag skall bo tills jag dör,
och då kommer jag att behöva alla dessa gamla fina minnen till en storslagen mosaik!
Jag har alltid drömt om just det;
att få bygga ett verk utan dess like,
av tusen små plattor,skärvor av minnen och vackra bitar.
Så ni förstår väl att jag måste få spara dessa fula kaffekoppar?
Här har vi ett liknande exempel;
ett par visserligen vackra,men extremt onödiga små koppar och fat.
Så små och lövtunna att jag inte vet vad man skall servera i dem.
Te dricker man ju i stora baljor där jag kommer ifrån,
och kaffe...ja inte i sådana häringa i alla fall.
Det måste ju så klart vara engelskmän som använder sig av sådana här små koppar när de sitter i sina bibliotek och äter sina scones.På 1800-talet då.
Men saken är den att dessa inte ger några sentimentala minnen,
dessa har jag köpt på loppis för en tia förra sommarn,
endast i syfte att spara till min mosaik.
"Åh,titta vilket fint mönster! Det blir perfekt i mosaik!" Utropade jag och sambon tyckte nog inte att vi behövde mer mosaikmaterial i hyllorna.
Men de skall med!
Här har vi en underbar favorit som jag fick i present av Syster yster en födelsedag för några år sedan
och som ännu inte använts!
Ni som läst "Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter" av Rebecca Wells,
vet vad den skall användas till.
Syster har själv en vit,och ja,det var ju meningen att vi skulle ligga på stranden med dessa om sommrarna...
Men så kom en massa graviditeter och ungar i vägen.
Nu skulle jag ju verkligen kunna ha den i sommar,
men då blir det ju utan syster! *hulk*
Har ni sett en finare kakburk?
Fick jag av min fina faster på senaste födelsedagen.
Hon hade fyndat den på Yesterdays -loppisen och tyckte
att det var jag så det bara skrek om det!
Jag tror den måste vara från 50 eller 60 talet någon gång,och otroligt välbevarad är den.
Har en gång i tiden innehållit kaffe.
Min mammas fina gamla fickspegel har jag lyckats behålla i alla år.
Dock har den varit bra nära att stryka med ett par gånger.
Storsnörpan försökte minsann sno åt sig den igår,och det hade nog varit det sista jag såg av den i så fall!
Ja,här fick ni se litet av vad jag hittar i flyttkaoset,och som sambon tycker att vi bara kan slänga rakt av.
Men som jag av olika anledningar håller mycket av.
Vi får väl se vad som väntar i skrubben!
Den under trappan kommer nog ta en hel dag att gå igenom,
och bjuda på en hel del intressant.
Litet snabbt om nyårsafton,då kanske?
Mycket lungt middagsätande hemma hos oss,blev det.
Jag hade slagit på stort och bjöd på pannbiffar med klyftpotatis och bearnaisesås.
Självklart med chokladpudding och vispgrädde till efterätt.
Vilken nyårs supé va?!
Sambon såg lagom road ut,men jag bara ORKADE inte!
Efter middagen gick vi över till Syster som hade nyårsgäster.
Ett par från gården med sina två döttrar och en vän till systers sambo, med respektive.
Där satt jag och sladdrade med en drink i hand och lyckades lägga beslag på en del av efterrätten som bestod av choklad och apelsin kaka med nötter i.
Glass och frukt till.
Så bjöd Storsnörpan och hennes kusin samt den äldre grannflickan på musikal uppe på övervåningen.
Vi klämde alla in oss i kusinens Ariel-rum och bevittnade någon slags dans till
"smoke on the water" framförd på ukelele.
Sedan struttade vi hem med alla våra barn plus systerns och grannens.
Det visades film i soffan och barnen blev lagom trötta och nervarvade.
Lilla Hoppsan däckade vid 11 och lyckades sova sig igenom bombningarna klockan 12.
De andra två brydde sig som tur var inte stort om raketerna,och hundarna var hur lugna som helst.
Ändå kan jag bli så vansinnigt irriterad och arg när jag tänker på hur man eldar upp pengar och förstånd i dessa
raketer och smällare och allt vad det är!
Jag blir så jäkla less dagen efter när man läser om följderna;
bortskjutna fingrar och ansikten.Uppbrända hem och bortsprugna husdjur.
Förstörda liv,helt enkelt.
Så tragiskt och patetiskt!!
Ja,så är det ju bara
och så lär det väl också förbli.
Om vi nu inte får fram ett lagstadgat förbud mot detta,
vilket man ju hoppas på och gapar om varje år,men snart glömmer bort.
Nåja,vi kommer i alla fall inte drabbas än på ett tag.
Nästa jul är vi ju i Lillmörtis,och där håller man minsann inte på med sådana dumheter!
Nej,vi köper tomtebloss åt ungarna och det kan duga.
Nu avslutar jag med ett fint litet kort på Lillnöffe och hans kära kusin,
sittandes här vid köksbordet med ritpapper,pennor och rosiga kinder efter en härlig dag i snön!
Litet film och sånt...
Jaha,vad blir det i dag då,tro?
Ostbågar och julmust till lunch,
ett långt ,varmt bad med Lilla Hoppsan och läsa bok i sängen.
Storisarna är ute på vift med pappan och blir väl borta ett tag.
De handlar väl lördagsgodis och chips till ikväll,
då jag lovat att vi skall ligga i soffan med täcken och snaska och titta på Madicken-filmerna tills de somnar.
Sambon skall iväg och "lira ISS med grabbarna",
så jag skulle ju kunna passa på att se någon film som JAG gillar för en gångs skull!
Problemet är bara att jag kommit så långt ifrån det där med filmeriet,har absolut ingen koll på vad som är bra och inte.
Sambon har extrema mängder film,allt det senaste ,vare sig det är bra eller inte.
(Han påstår att han bunkrar upp inför livet i Lillmörtsjön.Risken finns att det blir mycket filmtittande om kvällarna där.)
Men när jag bläddrar i titlarna så säger de mig ingenting.
Om han åtminstonde kunde vara så ordningsam att han lade in dem i kategorier;
Drama,Komedi,Rysare,Thrillers,
men jag misstänker att han inte ens själv vet vad alla filmer är för några!
Häromsistens rotade jag reda på filmen "A mighty heart"
med Angelina Jolie och Dan Futterman i huvudrollerna.
Det är regissören Michael Winterbottom´s skildring av händelserna kring mordet på journalisten Daniel Pearl.
Han avrättades framför en kamera efter att ha blivit kidnappad i Pakistan,
där han tillfälligt bodde och arbetade med sin höggravida fru Marianne,som också hon är journalist.
Eftersom det är en sann berättelse så visste jag ju redan att den skulle sluta olyckligt,
men det var en väldigt intressant filmatisering,äkta och okonstlad.
Dock störde jag mig som vanligt på Angelinas abnorma läppar,
och hade svårt att koncentrera mig på annat än just dem,en bra bit in i filmen...
Mja,det kanske blir till att plocka fram gamla goda "Broarna över Madison County" och grina en skvätt.
Eller varför inte "Det stora blå".
Det var inte igår jag såg den underbart vackra....filmen.:)
Igår kväll hade vi det riktigt trevligt.
Ja,i alla fall jag och bästisens svägerska.
Vi satt i bästisens kök och lyssnade på Billie Holiday och smackade i oss brieost.
Det bjöds också på tryffel av olika sorter,
vilka jag var tvungen att lägga en servett över för att inte drabbas av backflash-illamående.
Jag drack äckligt vitt vin,som sambon köpt .
(Hade väl instruerat honom dåligt förstås,när jag sa att jag inte ville ha ett FÖR torrt vin fick jag något som var snudd på dessert vin.)
Men såklart var det bara det första glaset eller två som var obehagliga,
resten slank ju ner utan problem.
Bästisen hann tyvärr inte umgås särskilt mycket,
hennes underbara lilla trolltjej (som för övrigt är född endast en vecka före Lilla Hoppsan)
tycker att det är hemskt trist att behöva sova själv om nätterna,
och krävde omstoppning och nattning otaliga gånger under kvällen.
Min stackars vän var lagom less på de fasonerna och tyckte nog att det känndes rätt hopplöst;
blir det någonsin bättre?
Och det blir det ju!
Snart,snart har hon någon annan hang-up,allt går ju i perioder med de där små.
Och allt är ju normalt,
vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när allt känns överjävligt;
det är inget fel på ungen,det är förmodligen bara en fas som hon snart kommer att växa ur.
Men jag förstår att det inte känns så lockande och aktuellt med ett syskon den närmaste tiden.
Bästis är säker på att nästa blir en kolik-unge eller något liknande trevligt. :-)
Jag hade tänk smygfota litet hemma hos min vän,
som har ett så fint hem med så jätte många vackra små detaljer.
Hon är en sådan där duktig person som bara köper det hon verkligen har användning för och verkligen vill ha.
Som tänker igenom köpet noga innan,och planerar var det är hon skall handla.
Inte som vissa andra alltså ,som rafsar ner litet av varje i korgen,bara det är fint så finns det nog någon plats att stuva in det på!
Resultatet av hennes shopping är just ett väl sammansatt hem.
Ett hem där allt liksom hör i hop,harmoniserar och passar in.
Inte för mycket bjäfs,enkelt men med många små skatter!
Men tyvärr,tyvärr, mobilkameran ville icke ställa upp,
så ni får nöja er med en liten suddig bild på en detalj ur den fina granen.
Den ÄKTA granen som var smyckad med pynt från Indiska,guld och silver och snökristaller.
Mycket vacker var den och innehöll minsann inga olikfärgade,blinkande lampor!
Vår gran har förövrigt vält ett antal gånger nu,
senast igår när sambon dammsög och den ena hunden fick spatt och skuttade rakt upp i den.
Vidare dundrade hon in i bokhyllan där en gammal Kina vas kom i gugning och for i golvet.
Den vasen var förvisso ett sådant där impulsköp som inte alls gjorde sig särskilt bra i vår bokhylla,
men den var bra fin,ändå. :(
Förbaskade hundar,vänta bara tills vi flyttat till Mörtis,då skall ni aldrig få komma innanför dörr´n!
Så sätt igång och odla underpäls för att klara er stundande utomhusvistelse!
I alla fall så är jag väl glad att vi ändå har en plastgran i år,
det vore ju lagom skoj att förutom allt annat att städa,
behöva sopa barr och torka vatten varenda gång detta sker.
Nu har Lilla Hoppsan rivit ur alla köksskåpen i protest då jag försummar honom så kraftigt,
från min plats här framför datorn.
Dessutom är min timma slut nu.
Här brukar han stå,i trappen mitt framför mitt skrivbord,
försöka sticka sitt stora huvud mellan spjälorna och skrika "Dat Dat" eller någon liknande
rappakalja för att påkalla tråkmammans uppmärksamhet.
Det blir förresten den här filmen i kväll,efter Pilutta-dig -maraton
Just det;
"Svart katt,vit katt" av den fantastiske Emir Kusturica!
Har du inte sett den än,så se för fanken till att göra det omgående!
Jag måste nog säga att den är en av mina absoluta favorit filmer.
Ostbågar och julmust till lunch,
ett långt ,varmt bad med Lilla Hoppsan och läsa bok i sängen.
Storisarna är ute på vift med pappan och blir väl borta ett tag.
De handlar väl lördagsgodis och chips till ikväll,
då jag lovat att vi skall ligga i soffan med täcken och snaska och titta på Madicken-filmerna tills de somnar.
Sambon skall iväg och "lira ISS med grabbarna",
så jag skulle ju kunna passa på att se någon film som JAG gillar för en gångs skull!
Problemet är bara att jag kommit så långt ifrån det där med filmeriet,har absolut ingen koll på vad som är bra och inte.
Sambon har extrema mängder film,allt det senaste ,vare sig det är bra eller inte.
(Han påstår att han bunkrar upp inför livet i Lillmörtsjön.Risken finns att det blir mycket filmtittande om kvällarna där.)
Men när jag bläddrar i titlarna så säger de mig ingenting.
Om han åtminstonde kunde vara så ordningsam att han lade in dem i kategorier;
Drama,Komedi,Rysare,Thrillers,
men jag misstänker att han inte ens själv vet vad alla filmer är för några!
Häromsistens rotade jag reda på filmen "A mighty heart"
med Angelina Jolie och Dan Futterman i huvudrollerna.
Det är regissören Michael Winterbottom´s skildring av händelserna kring mordet på journalisten Daniel Pearl.
Han avrättades framför en kamera efter att ha blivit kidnappad i Pakistan,
där han tillfälligt bodde och arbetade med sin höggravida fru Marianne,som också hon är journalist.
Eftersom det är en sann berättelse så visste jag ju redan att den skulle sluta olyckligt,
men det var en väldigt intressant filmatisering,äkta och okonstlad.
Dock störde jag mig som vanligt på Angelinas abnorma läppar,
och hade svårt att koncentrera mig på annat än just dem,en bra bit in i filmen...
Mja,det kanske blir till att plocka fram gamla goda "Broarna över Madison County" och grina en skvätt.
Eller varför inte "Det stora blå".
Det var inte igår jag såg den underbart vackra....filmen.:)
Igår kväll hade vi det riktigt trevligt.
Ja,i alla fall jag och bästisens svägerska.
Vi satt i bästisens kök och lyssnade på Billie Holiday och smackade i oss brieost.
Det bjöds också på tryffel av olika sorter,
vilka jag var tvungen att lägga en servett över för att inte drabbas av backflash-illamående.
Jag drack äckligt vitt vin,som sambon köpt .
(Hade väl instruerat honom dåligt förstås,när jag sa att jag inte ville ha ett FÖR torrt vin fick jag något som var snudd på dessert vin.)
Men såklart var det bara det första glaset eller två som var obehagliga,
resten slank ju ner utan problem.
Bästisen hann tyvärr inte umgås särskilt mycket,
hennes underbara lilla trolltjej (som för övrigt är född endast en vecka före Lilla Hoppsan)
tycker att det är hemskt trist att behöva sova själv om nätterna,
och krävde omstoppning och nattning otaliga gånger under kvällen.
Min stackars vän var lagom less på de fasonerna och tyckte nog att det känndes rätt hopplöst;
blir det någonsin bättre?
Och det blir det ju!
Snart,snart har hon någon annan hang-up,allt går ju i perioder med de där små.
Och allt är ju normalt,
vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när allt känns överjävligt;
det är inget fel på ungen,det är förmodligen bara en fas som hon snart kommer att växa ur.
Men jag förstår att det inte känns så lockande och aktuellt med ett syskon den närmaste tiden.
Bästis är säker på att nästa blir en kolik-unge eller något liknande trevligt. :-)
Jag hade tänk smygfota litet hemma hos min vän,
som har ett så fint hem med så jätte många vackra små detaljer.
Hon är en sådan där duktig person som bara köper det hon verkligen har användning för och verkligen vill ha.
Som tänker igenom köpet noga innan,och planerar var det är hon skall handla.
Inte som vissa andra alltså ,som rafsar ner litet av varje i korgen,bara det är fint så finns det nog någon plats att stuva in det på!
Resultatet av hennes shopping är just ett väl sammansatt hem.
Ett hem där allt liksom hör i hop,harmoniserar och passar in.
Inte för mycket bjäfs,enkelt men med många små skatter!
Men tyvärr,tyvärr, mobilkameran ville icke ställa upp,
så ni får nöja er med en liten suddig bild på en detalj ur den fina granen.
Den ÄKTA granen som var smyckad med pynt från Indiska,guld och silver och snökristaller.
Mycket vacker var den och innehöll minsann inga olikfärgade,blinkande lampor!
Vår gran har förövrigt vält ett antal gånger nu,
senast igår när sambon dammsög och den ena hunden fick spatt och skuttade rakt upp i den.
Vidare dundrade hon in i bokhyllan där en gammal Kina vas kom i gugning och for i golvet.
Den vasen var förvisso ett sådant där impulsköp som inte alls gjorde sig särskilt bra i vår bokhylla,
men den var bra fin,ändå. :(
Förbaskade hundar,vänta bara tills vi flyttat till Mörtis,då skall ni aldrig få komma innanför dörr´n!
Så sätt igång och odla underpäls för att klara er stundande utomhusvistelse!
I alla fall så är jag väl glad att vi ändå har en plastgran i år,
det vore ju lagom skoj att förutom allt annat att städa,
behöva sopa barr och torka vatten varenda gång detta sker.
Nu har Lilla Hoppsan rivit ur alla köksskåpen i protest då jag försummar honom så kraftigt,
från min plats här framför datorn.
Dessutom är min timma slut nu.
Här brukar han stå,i trappen mitt framför mitt skrivbord,
försöka sticka sitt stora huvud mellan spjälorna och skrika "Dat Dat" eller någon liknande
rappakalja för att påkalla tråkmammans uppmärksamhet.
Det blir förresten den här filmen i kväll,efter Pilutta-dig -maraton
Just det;
"Svart katt,vit katt" av den fantastiske Emir Kusturica!
Har du inte sett den än,så se för fanken till att göra det omgående!
Jag måste nog säga att den är en av mina absoluta favorit filmer.
Hjälp!
Idag skulle jag ju verkligen rycka upp mig och göra litet nytta!
Byta sängkläder,totalstäda övervåningen,torka golv,tvätta handtvätt och kanske också soffan.
Men vad händer?
Jo,jag sitter här.
Fastnar här.
Spenderar heeela jäkla sunkiga dagen framför datorn!
Vad har hänt med mig!?
Har jag verkligen blivit helt besatt,beroende av internet NU?
Efter alla dessa år vi haft uppkoppling?
Ja,jag minns fortfarande när det minsann inte var någon självklarhet med dator.
Jag är så gammal att jag minns när jag spelade mitt första dataspel!
Pappa hade köpt hem en stor apparat som tog en halvtimme att "ladda upp" innan man spelade "Tetris" eller "Stugan"!
Efter skolan ville kompisar följa med hem för att bevittna detta stora åbäke till mirakel,och kanske få spela litet,
de också.
Nja,riktigt så här stor var kanske inte vår dator,men bra nära!
Ja,jag minns när det plötsligt skulle införas ett ämne i skolan som handlade om datorer,vilket rabalder det blev!
"Ska ungarna sitta bänkade framför datorn i skolan? Nehej,tack du!"
Och jag minns när jag och sambon köpte vår första egna dator,också den gigantisk och enormt långsam,och hur det ändå tog några år innan vi dessutom skaffade Internet.
Och slutligen,det jag skulle komma fram till;
jag minns mycket väl hur jag och alla mina vänninor klagade på våra karlar som inte gjorde annat än att sitta framför datorn.
Hur sambon kunde sitta uppe hela natten och surfa medan jag låg och sov.
Hur fullkommligt rasande min kära syster yster var på sin dåvarande kille som totalt försummade både hem och förhållande för den där nya flugan;
Internet!
Och så sitter jag nu här.
I ett bombnedslag.
Ungarna var glada för att de fick äta köttbullar ur en stor skål.
(De leker att de är på picknick i någon grotta och äter "stenåldersmat" även kycklingklubbor avnjuts med stor glädje på detta sätt.)
och jag var glad att jag slapp laga något mer avancerat än så,och snabbt kunde återvända till datorn.
Jag är så glad och stolt över Lillnöffe som minsann kan klä på sig alla sina utekläder själv nu!
Så att jag slipper hjälpa till och slita mig från datorn...
Nej,det här går ju inte!
Jag måste rycka upp mig ur detta dataträsk!!!
I fortsättningen är det max en timme som gäller framför datorn.
Okej,högst två ,men då på hela dagen totalt.
Jag förstår verkligen inte var dessa timmar tar vägen!
En titt på Aftonbladet, och kanske några bloggar.
En titt på bokforumet och något inlägg i läsecirkeln.
En titt på mailen och eventuellt svara på något där.
Och så litet eftertanke här på min lilla blogg.
Ska det behöva ta sådan tid?
Nej,nu ska jag skärpa mig.
Jag lovar.
Inte har jag läst en bok ens en gång!
Kommer ingen vart i Oates,
längtar förresten bara efter del tre i "Stad-serien" som jag skickat efter men inte ännu fått.
Nu ska jag göra ett utfall och fixa åtminstone hälften av ovanstående sysslor.
Och i kväll rymmer jag hemifrån för att dricka vin och fiolosofera med ..ja vad säger man...vänner?
Jag vill inte att det skall låta som om jag skall
"äta och dricka gott i goda vänners lag" som är mitt absoluta hatuttryck.
Jag känner till en del människor som faktist använder sig av den meningen för att beskriva tillvaron,
och de får mig att vilja spy!
Samma människor skulle kanske säga att de "tassar runt med en mysig kopp the"
eller "kryper upp i fotöljen med en god bok".
Avslutar ett melj eller inlägg med "Kjam" eller "Kramizar "!
URK!
Jag skall i alla fall hem till bästis och glömma bort läckande blöjor,
hysteriskt sökande efter napp i mörkret,
två retstickor som inte kan hålla sams en halvtimma och som vägrar gå och lägga sig i kristlig tid.
Ja,mitt inlägg från igår rörande mina barn,lät väl väldigt präktigt.
Men det är klart att fastän jag älskar dem mer än mitt eget liv,
så har jag god lust att ta den ena och slå den andra med i bland ;-)
Det är skööönt att komma hemifrån ibland,och ännu skönare att sedan komma hem.
Att få sova i sin egen säng,fullproppad med snarkande ungar och en sambo.
En säng bäddad med rena,härliga lakan,var det ja!
Off I go.
Här försökte jag få till en bild på Lillnöffes jättefina nya tröja.Very interesting,va...
Och hur fin han blev efter klippningen igår,som han själv bestämde över,
domderade väldigt bestämt med frisörskan! :-)
Men mobilkameran är nog död,efter att Lilla Hoppsan stoppat den i toaletten. =(
Jag borde vara glad att mobilen gick att rädda,men mest av allt önskar jag mig bara en ordentlig digitalkamera!
Byta sängkläder,totalstäda övervåningen,torka golv,tvätta handtvätt och kanske också soffan.
Men vad händer?
Jo,jag sitter här.
Fastnar här.
Spenderar heeela jäkla sunkiga dagen framför datorn!
Vad har hänt med mig!?
Har jag verkligen blivit helt besatt,beroende av internet NU?
Efter alla dessa år vi haft uppkoppling?
Ja,jag minns fortfarande när det minsann inte var någon självklarhet med dator.
Jag är så gammal att jag minns när jag spelade mitt första dataspel!
Pappa hade köpt hem en stor apparat som tog en halvtimme att "ladda upp" innan man spelade "Tetris" eller "Stugan"!
Efter skolan ville kompisar följa med hem för att bevittna detta stora åbäke till mirakel,och kanske få spela litet,
de också.
Nja,riktigt så här stor var kanske inte vår dator,men bra nära!Ja,jag minns när det plötsligt skulle införas ett ämne i skolan som handlade om datorer,vilket rabalder det blev!
"Ska ungarna sitta bänkade framför datorn i skolan? Nehej,tack du!"
Och jag minns när jag och sambon köpte vår första egna dator,också den gigantisk och enormt långsam,och hur det ändå tog några år innan vi dessutom skaffade Internet.
Och slutligen,det jag skulle komma fram till;
jag minns mycket väl hur jag och alla mina vänninor klagade på våra karlar som inte gjorde annat än att sitta framför datorn.
Hur sambon kunde sitta uppe hela natten och surfa medan jag låg och sov.
Hur fullkommligt rasande min kära syster yster var på sin dåvarande kille som totalt försummade både hem och förhållande för den där nya flugan;
Internet!
Och så sitter jag nu här.
I ett bombnedslag.
Ungarna var glada för att de fick äta köttbullar ur en stor skål.
(De leker att de är på picknick i någon grotta och äter "stenåldersmat" även kycklingklubbor avnjuts med stor glädje på detta sätt.)
och jag var glad att jag slapp laga något mer avancerat än så,och snabbt kunde återvända till datorn.
Jag är så glad och stolt över Lillnöffe som minsann kan klä på sig alla sina utekläder själv nu!
Så att jag slipper hjälpa till och slita mig från datorn...
Nej,det här går ju inte!
Jag måste rycka upp mig ur detta dataträsk!!!
I fortsättningen är det max en timme som gäller framför datorn.
Okej,högst två ,men då på hela dagen totalt.
Jag förstår verkligen inte var dessa timmar tar vägen!
En titt på Aftonbladet, och kanske några bloggar.
En titt på bokforumet och något inlägg i läsecirkeln.
En titt på mailen och eventuellt svara på något där.
Och så litet eftertanke här på min lilla blogg.
Ska det behöva ta sådan tid?
Nej,nu ska jag skärpa mig.
Jag lovar.
Inte har jag läst en bok ens en gång!
Kommer ingen vart i Oates,
längtar förresten bara efter del tre i "Stad-serien" som jag skickat efter men inte ännu fått.
Nu ska jag göra ett utfall och fixa åtminstone hälften av ovanstående sysslor.
Och i kväll rymmer jag hemifrån för att dricka vin och fiolosofera med ..ja vad säger man...vänner?
Jag vill inte att det skall låta som om jag skall
"äta och dricka gott i goda vänners lag" som är mitt absoluta hatuttryck.
Jag känner till en del människor som faktist använder sig av den meningen för att beskriva tillvaron,
och de får mig att vilja spy!
Samma människor skulle kanske säga att de "tassar runt med en mysig kopp the"
eller "kryper upp i fotöljen med en god bok".
Avslutar ett melj eller inlägg med "Kjam" eller "Kramizar "!
URK!
Jag skall i alla fall hem till bästis och glömma bort läckande blöjor,
hysteriskt sökande efter napp i mörkret,
två retstickor som inte kan hålla sams en halvtimma och som vägrar gå och lägga sig i kristlig tid.
Ja,mitt inlägg från igår rörande mina barn,lät väl väldigt präktigt.
Men det är klart att fastän jag älskar dem mer än mitt eget liv,
så har jag god lust att ta den ena och slå den andra med i bland ;-)
Det är skööönt att komma hemifrån ibland,och ännu skönare att sedan komma hem.
Att få sova i sin egen säng,fullproppad med snarkande ungar och en sambo.
En säng bäddad med rena,härliga lakan,var det ja!
Off I go.
Här försökte jag få till en bild på Lillnöffes jättefina nya tröja.Very interesting,va...
Och hur fin han blev efter klippningen igår,som han själv bestämde över,
domderade väldigt bestämt med frisörskan! :-)
Men mobilkameran är nog död,efter att Lilla Hoppsan stoppat den i toaletten. =(
Jag borde vara glad att mobilen gick att rädda,men mest av allt önskar jag mig bara en ordentlig digitalkamera!
Nåja,tillbaka till ordningen!
Sambo är på jobbet idag,
och jobbar sista dagen i morgon.
Han tycker nog att det känns litet vemodigt,han har verkligen trivts bra på det här stället och kommer väl sakna sina arbetskamrater.
Han fick fin avskedsgåva;tusen kronor på Stadium,och en vacker blombukett.
Så nu skall han inhandla ett par ordentliga vinterkängor eller eventuellt en riktigt varm och bra jacka,
direkt efter jobbet.
Själv skulle jag gärna shoppa loss på H&M där jag fick presentkort av pappsen,
men sambon tog ju traktorn till jobbet,
så jag blir nog hemma idag.
Passar kanske på att konsumera något via nätet nu när sur-sambon är borta.
Fast igentligen är jag mest sugen på bokrean på Adlibris.
Har långa önskelistor där,som jag hoppas att jag kan få fynda litet med.
Jag kan ju inte vänta med "stad serien",
jag har till min fasa sett att de olika delarna brukar vara tillfälligt slut ibland också,
så nu har jag i alla fall beställt resterande böcker.
De två första är utlästa och mycket,mycket uppskattade.
Tills de dimper ner i brevlådan läser jag "Svart flicka vit flicka" av Joyce Carol Oates.
Har inte kommit in i den ordentligt än,och vågar inte ha några förväntningar på den.
Jag tycker att just Oates är bra knepig;
en del böcker jag läst har jag verkligen tyckt jätte mycket om ("Blonde" och "The Falls " är ju fullkommligt lysande!)
medan jag lagt ner vissa andra mitt i,eftersom de efter så lång tid inte sagt mig ett jota!
Men vi får väl se då,vad det kan bli för recensioner för den här.
Storsnörpan har blivit hämtad av mormor som skulle ta med henne och kusin vitamin in till Storstan och titta på julskyltningen på NK och fika litet.
Mycket spännande dag alltså,med tåg -åkning och allt!
Lillnöffe var förstås avis igår när han hörde om äventyret,så något skoj får väl vi här hemma hitta på då.
Det lutar åt att gå till biblioteket,vilket han älskar,
och kanske handla nåt smarrigt på väg hem.
Grått och trist och icke-juligt som det är idag,
så kan man kanske med gott samvete böka ner sig i soffan med ett täcke och en påse popcorn,se på film och bara vara helt ansvarslös..
Lillnöffe snusar vidare dock,vi var i säng hemskt sent igår,
igentligen borde jag ju väcka honom nu så att det inte blir en ond cirkel med sena kvällar och sena mornar.
Men...det är bra skönt att sitta ensam framför datorn och surfa runt litet.
Lilla Hoppsan var uppe med mig och Storsnörp och åt frukost vid 8 och har så skönt somnat om.
Det är så svårt att slita sig från honom när han somnat.
Oftast vill jag ligga kvar brevid och bara stirra på honom, lukta på honom och känna värmen från hans lilla,mjuka kropp.
Stor kontrast till det gråa,trista kalla utanför sovrumsfönstret.
Och tänk så fort tiden går!
Snart är de så stora,skruttarna,och vill väl inte alls bli snusade på.:(
Storsnörpan är ju redan sex år och kan vara nog så stöddig då och då.
Fast än så länge får jag ju ha henne i sängen och gosa en stund, när vi läser saga om kvällarna.
Oftast så somnar vi alla huller som buller i stora sängen,och ligger ihoptryckta tills sambon,
som är nattuggla, kommer och hämtar barnen,placerar ut dem i varsitt rum.
Ja,inte Lilla Hoppsan då,han sover ju hos oss än.
De har de gjort allihop,
åtminstone tills de tagit för mycket plats och börjat böka runt om kvällarna.
Storsnörpan flyttade till egen säng,ihopställd med vår,när Lillnöffe föddes.
Och han i sin tur ärvde den sängen av storasyster när Lilla Hoppsan kom.
Fast bara ett kort tag,han blev nog litet avundsjuk när Storsnörpan hade eget rum,så snart sov han också själv,
till min gränslösa förvåning och stora vemod.
När ungarna flyttat ur storsängen och slutat samsova så blir det ju helt klart större plats för mig att sträcka ut mig på,
men också väldigt tomt och kallt.
Och så är det ju ett definitivt slut på en era,början på frigörelsen,helt enkelt! ;-)
Åh,mina älskade små skräp,tänk om man finge ha dem nära,nära intill sig hela livet.
Om man kunde stanna tiden eller i alla fall gömma sig för den fula världen utanför,
i en varm och trygg omfamning full av kärlek! :-)
Men det går ju inte...
De växer upp och vill ut i världen.
Och förhoppningsvis har de omfamningar de fått gjort dem trygga och varma nog för att klara av livets strapatser.
Förhoppningsvis kan de alltid komma till mig,
till min famn och hämta mer kärlek när det behövs.
För den tar ju aldrig slut,den där kärleken man har för sina barn.
Den är gräns- och villkorslös och växer sig bara starkare och starkare för var dag som går.
Den liknar ju ingen annan känsla,
ingen annan sorts kärlek kan någonsin mäta sig med den för barnen.
Den är ju trygg,stabil,osjälvisk och sann.
Man behöver aldrig ifrågasätta den,som med kärleken till en partner,
man behöver aldrig känna sig osäker på den,den är självklar och naturlig och ofrånkommlig.
För mig är den livet.
Kärleken till mina barn är livsgnistan i min kropp och själ.
Och utan dem som tände den gnistan,som gav mig det livet,
vore jag förlorad,vore jag ingenting.
Jag är så tacksam för mina underbara barn!
Ja,så jublande lycklig att jag har dem!
Nä,nu svammlar jag så dant att jag blir tvungen att smyga upp och nosa på dem igen!
Sedan måste ju de där trista räkningarna betalas också.
Och så var det ju disken.
Och hungrig börjar jag bli...
Ja,nu är det vardag igen....
och jobbar sista dagen i morgon.
Han tycker nog att det känns litet vemodigt,han har verkligen trivts bra på det här stället och kommer väl sakna sina arbetskamrater.
Han fick fin avskedsgåva;tusen kronor på Stadium,och en vacker blombukett.
Så nu skall han inhandla ett par ordentliga vinterkängor eller eventuellt en riktigt varm och bra jacka,
direkt efter jobbet.
Själv skulle jag gärna shoppa loss på H&M där jag fick presentkort av pappsen,
men sambon tog ju traktorn till jobbet,
så jag blir nog hemma idag.
Passar kanske på att konsumera något via nätet nu när sur-sambon är borta.
Fast igentligen är jag mest sugen på bokrean på Adlibris.
Har långa önskelistor där,som jag hoppas att jag kan få fynda litet med.
Jag kan ju inte vänta med "stad serien",
jag har till min fasa sett att de olika delarna brukar vara tillfälligt slut ibland också,
så nu har jag i alla fall beställt resterande böcker.
De två första är utlästa och mycket,mycket uppskattade.
Tills de dimper ner i brevlådan läser jag "Svart flicka vit flicka" av Joyce Carol Oates.
Har inte kommit in i den ordentligt än,och vågar inte ha några förväntningar på den.
Jag tycker att just Oates är bra knepig;
en del böcker jag läst har jag verkligen tyckt jätte mycket om ("Blonde" och "The Falls " är ju fullkommligt lysande!)
medan jag lagt ner vissa andra mitt i,eftersom de efter så lång tid inte sagt mig ett jota!
Men vi får väl se då,vad det kan bli för recensioner för den här.
Storsnörpan har blivit hämtad av mormor som skulle ta med henne och kusin vitamin in till Storstan och titta på julskyltningen på NK och fika litet.
Mycket spännande dag alltså,med tåg -åkning och allt!
Lillnöffe var förstås avis igår när han hörde om äventyret,så något skoj får väl vi här hemma hitta på då.
Det lutar åt att gå till biblioteket,vilket han älskar,
och kanske handla nåt smarrigt på väg hem.
Grått och trist och icke-juligt som det är idag,
så kan man kanske med gott samvete böka ner sig i soffan med ett täcke och en påse popcorn,se på film och bara vara helt ansvarslös..
Lillnöffe snusar vidare dock,vi var i säng hemskt sent igår,
igentligen borde jag ju väcka honom nu så att det inte blir en ond cirkel med sena kvällar och sena mornar.
Men...det är bra skönt att sitta ensam framför datorn och surfa runt litet.
Lilla Hoppsan var uppe med mig och Storsnörp och åt frukost vid 8 och har så skönt somnat om.
Det är så svårt att slita sig från honom när han somnat.
Oftast vill jag ligga kvar brevid och bara stirra på honom, lukta på honom och känna värmen från hans lilla,mjuka kropp.
Stor kontrast till det gråa,trista kalla utanför sovrumsfönstret.
Och tänk så fort tiden går!
Snart är de så stora,skruttarna,och vill väl inte alls bli snusade på.:(
Storsnörpan är ju redan sex år och kan vara nog så stöddig då och då.
Fast än så länge får jag ju ha henne i sängen och gosa en stund, när vi läser saga om kvällarna.
Oftast så somnar vi alla huller som buller i stora sängen,och ligger ihoptryckta tills sambon,
som är nattuggla, kommer och hämtar barnen,placerar ut dem i varsitt rum.
Ja,inte Lilla Hoppsan då,han sover ju hos oss än.
De har de gjort allihop,
åtminstone tills de tagit för mycket plats och börjat böka runt om kvällarna.
Storsnörpan flyttade till egen säng,ihopställd med vår,när Lillnöffe föddes.
Och han i sin tur ärvde den sängen av storasyster när Lilla Hoppsan kom.
Fast bara ett kort tag,han blev nog litet avundsjuk när Storsnörpan hade eget rum,så snart sov han också själv,
till min gränslösa förvåning och stora vemod.
När ungarna flyttat ur storsängen och slutat samsova så blir det ju helt klart större plats för mig att sträcka ut mig på,
men också väldigt tomt och kallt.
Och så är det ju ett definitivt slut på en era,början på frigörelsen,helt enkelt! ;-)
Åh,mina älskade små skräp,tänk om man finge ha dem nära,nära intill sig hela livet.
Om man kunde stanna tiden eller i alla fall gömma sig för den fula världen utanför,
i en varm och trygg omfamning full av kärlek! :-)
Men det går ju inte...
De växer upp och vill ut i världen.
Och förhoppningsvis har de omfamningar de fått gjort dem trygga och varma nog för att klara av livets strapatser.
Förhoppningsvis kan de alltid komma till mig,
till min famn och hämta mer kärlek när det behövs.
För den tar ju aldrig slut,den där kärleken man har för sina barn.
Den är gräns- och villkorslös och växer sig bara starkare och starkare för var dag som går.
Den liknar ju ingen annan känsla,
ingen annan sorts kärlek kan någonsin mäta sig med den för barnen.
Den är ju trygg,stabil,osjälvisk och sann.
Man behöver aldrig ifrågasätta den,som med kärleken till en partner,
man behöver aldrig känna sig osäker på den,den är självklar och naturlig och ofrånkommlig.
För mig är den livet.
Kärleken till mina barn är livsgnistan i min kropp och själ.
Och utan dem som tände den gnistan,som gav mig det livet,
vore jag förlorad,vore jag ingenting.
Jag är så tacksam för mina underbara barn!
Ja,så jublande lycklig att jag har dem!
Nä,nu svammlar jag så dant att jag blir tvungen att smyga upp och nosa på dem igen!
Sedan måste ju de där trista räkningarna betalas också.
Och så var det ju disken.
Och hungrig börjar jag bli...
Ja,nu är det vardag igen....
