Jobb,jobb ,jobb
I det vackra vädret vill jag ju passa på att vara,
så det har blivit till att ta sig an trädgården.
Jag har gått bärsärkargång med sågen,skall jag säga.
Men det behövdes verkligen,
då ingen tuktat eller sett efter träden här på tjugo år.
Vi har ju fem stora,vackra hängbjörkar på rad på framsidan,
som växt sig så yviga och stökiga,
och två lönnar på baksidan har stuckit iväg åt alla håll.
Just här spelar de fotboll,pojkarna,
annars har det varit ett sjå att underhålla den där lilla medan jag jobbat.
Kan inte låta bli att tänka på hur mycket mer jag skulle hunnit
om jag sluppit springa och bära på honom titt som tätt.
Jag tyckte inte att jag tog särskilt mycket medan jag höll på,
LillNöffe var hela tiden med och kontrollerade så att jag inte förstörde möjligheten att klättra i träden.
Men kanske okynnes- sågade jag litet ändå,
eftersom det var så roligt när man väl kom in i det,
för i dag när jag skulle städa upp efter mig blev jag riktigt förvånad!
Hur i helskotta har det kunnat bli så mycket att plocka?
Ja,faktum är att det tagit mig _hela dagen_
att dra och släpa alla grenar och allt ris jag mejt ner,ut mot vägen till.
Jag hoppas på att få låna ett släp av grannen för att frakta ut alltihopa på lägdan där det fortfarande är snö,
och jag kan nog ensam stå för majbrasan i år.
Här är ett litet lass,
men jag skulle tro att det är ungefär dubbelt så mycket kvar att släpa hit,innan det är klart.:(
Nå,men förutom att händerna tagit en smula stryk så känns det riktigt skönt att fått röja.
Jag tycker om att se resultatet av det jag jobbat med.
Att rent fysiskt se skillnaden mellan före och efter.
Och jag tycker att det är så fint redan på tomten,
medan sambon knappt uppmärksammade förändringen ens.:)
Och visst var detta tungt arbete,men det är ju knappast något man måste göra varje år.
Nu skall det nog hålla sig ett tag framöver.
Fläckvis finns det ju snö kvar här i trädgården,
men annars måste det ju sättas fart med hela den resterande skötseln.
Jag tänkte gräva upp några land och sen är det väl dags att börja sätta och plantera,antar jag.
Jag saknar fruktträd,så det hade jag nog tänkt att gräva ner,
annars finns här alla de buskar och bär man kan tänka sig.
Det ser ju en smula suspekt ut när rabarberna kommer upp om våren,
men härligt,härligt med paj,saft och marmelad snart.
Ja,jag blir alldeles ivrig och vill ordna och ställa med allt genast,
jag är tyvärr en väldigt otålig person,
tålamod är inte min största dygd.
Men det är bra skönt bara att få vara ute i solen.
Det uppskattar jag verkligen,
eftersom jag vet att så många sitter "inlåsta" på sina arbeten hela dagarna hur vackert väder det än är.
Jag minns så tydligt hur hopplöst det kunde kännas att behöva gå till jobbet en dag som denna.
Och visst är det underligt ändå,
vad ljuset och värmen och _våren_ gör med oss?!
Tänk att vi liksom tinar upp utifrån och in,
fastän vissa av oss kanske inte ens känt oss särskilt frusna.
Hur tunna strimmor av ljus trevar sig in i vårt inre som vi inser varit så mörkt och dystert!
Även de som njuter av snö och vinter märker plötsligt att de visst saknat värmen.
Vad är det som gör att jag känner mig så fri just om våren?
Så jublande glad och hoppfull?
Så full av liv och kraft?
Vi har ätit lunch och mellanmål ute dessa dagar,
och det känns ofattbart lyxigt.
Det är svårt att förmå barnen att komma in
och nästan omöjligt att få dem i säng om kvällarna.
De vill inte förstå att det är sängdags när det ännu är så ljust ute.
Allra svårast är det att få dem att behålla kläderna på!
Till och med Lilla Hoppsan river av sig luvan stup i ett,
och Storsnörpan är hemskt missnöjd med att tvingas ha kofta på.
Men priset tog nog LillNöffe ändå,som tog av sig skorna när de lekte i grandungen
och sedan hade mage att ligga där och grina efter mig,
kräva att jag skulle komma dit och hämta honom eftersom det var så blött och kallt att gå själv!:)
Mycket annat har jag inte att rapportera idag.
Jag stupar väl snart i säng
där jag nu läser "Förnuft och känsla" av Jane Austen.
En riktig klassiker som jag aldrig läst förr,
men jag vet inte jag om jag tycker att den är så fängslande.
Eftersom språket är så omständligt och jag ständigt förundrar och förfasar mig över hur jäkla kopmplicerat livet verkade vara på den tiden,
har jag beslutat att läsa och se den i bildande syfte.
Jag tyckte däremot mycket om "Stolthet och fördom"
som inte alls var lika tillknäppt.
Men först blir det varmcorv a la Chile;
"Completos"!
Helst skall det vara en kryddigare korv i ett riktigt extrastort bröd,
och så massor av tillbehör.
Hackad lök och tomat,mosad avokado,majonäs och en hel del senap.
Mycket,mycket, smarrigt och rena rama hälsokosten,förstås.:)
Till det skall jag dricka en kall öl
och kanske sitta på bron en stund och lyssna på hur fåglarna väsnas.
Eller bättre upp;
på den här underbara gamla biten:
www.youtube.com/watch?v=6Vb2F1mQZ58
Man behöver inte vara deppig för att lyssna på den,den är bra fin ändå.
Ignorera videon ,förresten,som känns totalt fel.
Tillbaka på fjället.
Det är skönt att vara hemma igen,
sova i sin egen säng,
snoka litet på nätet iförd sin gamla sunkiga morgonrock.
Men helgen var lyckad och mycket trevlig.
Barnen har varit så duktiga och snälla på den långa resan.
Här sover de gott ,
om än en aning obekvämt (det ser ut som om Snörpan strypts till sömns!)
efter några timmar i Sundsvall med gammelmormor och gammelmorfar.
Jag hade gruvat mig mycket inför dopet på lördagen,
En viss herr Lillnöffe är ju mer än lovligt egensinnig som treåring
och det är omöjligt för honom att sitta still mer än två sekunder i sträck.
Dessutom låter det ju om honom precis hela tiden.
Högt.
Men prästen som höll i cermonin var så fin
och började med att lugna oss föräldrar med att det för hans del var helt okej att det inte var moltyst i kyrkan.
Och att om vi själva tyckte att det blev för bråkigt,
gärna kunde låta dem leka i LEKHÖRNAN som fanns längst ner i kyrkan!
Så efter att ha farit runt som ett jehu
och inspekterat orgel och dopfunt och allt vad det är i en kyrka,
satt han där i pusslade i godan ro tills dopet snart var slut.
Så här fina var lilla Alma Cecilia ,i dopklänning av linne ,
och hennes mamma inför dopet.
I församlingshemmet efteråt var det förstås full fart på alla barn.
Det var inget vidare trevligt väder just den dagen,
men det hindrade dem inte från att springa ute i parken med skjortärmarna uppkavlade
eller från att trasa sönder strumpbyxorna i klätterträd.
Jag läte dem gladeligen hållas,
det bjöds ju på så mycket gott att jag inte hade mycket tid över för att se efter dem!:)
Jag lade upp en litet väl stor bit smörgåstårta på mitt fat,
och jag såg hur flera av gästerna höjde på ögonbrynen åt den .
De undrade nog hur jag skulle få ner den.
Det hade jag inga som helst problem med,
snarare funderade jag länge på hur jag skulle kunna ta en bit till utan att bli utskrattad.
Nej,jag fick nöja mig och äta tårta och kakor i stället.
Mitt lilla skräp i nyköpt skjorta,hur ofta används en sådan?
När vi sen bröt upp blev barnen förstås hemskt ledsna och ville stanna en natt till hos sambons kusin.
De tyckte ju att det var ett riktigt äventyr
att ligga på luftmadrassser i vardagsummet och se allt nytt och ovant.
Lilla sötnosen tyckte att det var mycket trevligt med besök.
Vi hade ännu inte berättat för dem att vi ju hade andra som väntade på oss,
så de tyckte att vi var bra trista som missunnade dem att leka hela helgen.
De slocknade förstås i bilen på väg till Märsta,
och var väl inte tillräckligt vakna för att känna igen sig föräns vi kom ner i rondellen i centrum.
Då utropade Lillnöffe;
"Där bor farmor!"
Han brukar ju säga så varenda gång han ser hus byggda i samma arkitektur,
men den här gången hade han ju faktist rätt ,
och Storsnörpan blev alldeles förvirrad.
Och så utbröt ju ett kram och pusskalas förstås,när vi väl kom hem till kusinerna.
Prinsess -stassarna åker alltid snabbt på,lustigt nog.
Här äts det lördagsgodis för fulla muggar,
och grannpojken som Storsnörpan är aningen kär i är med också.
Han fick många kramar den kvällen:)
Det kändes helt klart underligt att komma tillbaka till Rymdgatan.
Som om jag aldrig flyttat därifrån,
och ändå var vårt gamla hus så främmande på något vis.
Vi var så klart in och tittade litet,
men det var inte alls vemodigt ,utan mest bara ovant.
Jag kände mig mer hemma hos Syster Yster,
och det är ju faktist också mitt barndomshem,så det är ju inte underligt att jag trivs där.
Men det slog mig hur mycket Lillmörtsjön ändå känns som "hemma" redan!
Barnen var ute på gårdarna med alla gamla kompisar
och Lilla Hoppsan fick gräva i sandlådan för första gången
medan jag pratade med grannarna och njöt i solen.
I lekparken var det fullproppat med barn,
och Lilla Hoppsan fick oss att inse att vi inom kort behöver anordna en sandlåda på tomten.
Visst är det idylliskt för de små att kunna leka ute på en gård full med ungar.
Att kunna gå till lekparken och alltid hitta någon att vara med.
Visst minns jag själv hur det var att växa upp på Rymdgatan
med alla grannar och kompisar och ställen att leka på.
Men det är ju så mycket annat i Märsta som inte alls är lika roligt.
Om det bara handlade om att sitta och fika i sandlådan,
eller sola på Systers baksida hela dagarna,
skulle jag gärna flytta tillbaka,men allt det andra kommer ju på också.
Vardagen med jobb och skola och dagis.
Jag solade kritvita,blåådriga ben med strumpmärken på Systers baksida.
Och ja visst kommer vardagen att infinna sig även på Lillmörtsjön,
men den komer att vara annorlunda,det vet jag.
Dessa urtjusiga tjejer förärade oss en dansuppvisning,
koreograferad och arrangerad av de stora granntjejerna.
Även de aningen stora scenkläderna hade grävts fram av dem,
och större delen av showen gick åt till att hålla dem på plats!=)
Ja,ni kan ju själva tänka er vilket liv det var när vi skulle packa och fara hem i söndags.
Storsnörpan försökte gömma sig och lyckades smita ur bilen ett par gånger innan vi kom iväg.
Så var det gråt och tjat i en massa mil,
trots att vi försäkrade att vi snart skulle träffa kusinerna igen.
Storsnörpan med sin gamla bästis.
Det var som sagt en rolig helg,om än litet väl kort.
Vi skulle gärna stannat längre hos sambons kusin,
det är så sällan vi träffas ordentligt,
och så skulle man ju helt klart behöva en hel helg på Rymdgatan också.
Det blev heller ingen visit hos mormor och morfar ute i roslagen,
men jag hoppas på att snart få se dem här uppe hos oss.
Själv lyckades jag hålla tårarna borta när vi for i alla fall,
även om jag genast började sakna Syster Yster.
Men vi skall som sagt snart ses igen,hoppas jag.
Snart skall ju Gullan,
vår hund som befinner sig i Vallentuna hos sin uppfödare med sina nya små valpar,
hämtas hem igen,och då åker vi över en hel helg.
Sambon var för övrigt där på söndagen och gosade litet med henne,
samt inspekterade de underbara små bebisarna.
Hon fick fem stycken denna gång,
varav en hane var aningen liten och svag men ändå kämpade på,två veckor efter födseln.
Vår andra tik,
som fått sina valpar ända uppe i Piteå, fick sex stycken denna förtsa gång,
och de är bra söta,allihopa.
Båda är de så duktiga mammor och sköter om sina små!
Här är de alldeles nya,Troja´s valpar. Oj,oj oj!
Tur att de inte bor hos oss,det vore svårt att sälja bort dem..
En annan höjdpunkt under helgen var att få äta middag på Mc Donalds!
När man bor som vi nu gör blir det inte mycket skräpmat,vilket ju är bra,
men jag saknar det ju förstås.
Mycket lyxigt var det att äta pommes och ostbollar!
Våren har i alla fall hittat hit ordentligt nu,
och även vi har fått några små trassliga tussilagos och en och annan blåsippa.
I dag skall jag i alla fall rafsa i trädgården.
All snö har ju inte smält undan än,
men på de ställen det är bart kan man ju städa undan litet.
Har tänkt att på alvar börja planera inför plantering och såning.
En del av trädgården skall tilldelas ungarna,
och jag har tänkt mig att hänga upp litet gungor,
anlägga sandlåda och bygga någon sorts klätterställning där.
Storsnörpan har blivit lovad en trädkoja,
men det kommer nog att ta sin lilla tid i anspråk att få till en sådan som hon planerat in i minsta detalj.
Min kära Syster Yster var eld och lågor inför allt jag skulle kunna odla upp här
där vi har så mycket trädgård,
så tydligen skall jag spendera större delen av min vakna tid därute bland blomkål och auberginer och Gud vet allt,
som hon minsann skall styra upp åt mig när hon kommer nästa gång!:)
Jag måste också betänka att vi så småningom skall ha en större hundgård här
och så har jag nästan lyckats tjata till mig en hönsgård med några hönor och en tupp!
De kommer nog inte att bosätta sig här förän till nästa år,tror jag,
det är så mycket annats om skall fixas först,
och så måste jag ta mig tid att läsa på ordentligt inför anskaffandet.
Men jag längtar!
Tänk vad mysigt med en liten hönsgård,färska ägg och små söta kycklingar att följa i utvecklingen!
Igår hade jag förstås tänkt att skriva några rader här,
men Lillnöffe ville så gärna ut på promenad i finvädret.
När vi sen kom hem fick jag ett ryck och rev ut en massa tavelramar för vitstrykning,
till mitt lilla släktträd som ju pryder min sovrumsvägg.
Så fick Storsnörpans tråkiga gamla sängbord från IKEA
ett litet lyft med hjälp av en bit spetsduk och guldspray.
Lillnöffe blev så förtjust i det så att hans bord fick en likadan behandling.:)
Det här var en helt obehandlad trämöbel för 70 spänn ,köpt på IKEA för många år sedan.
Jag har målat dem vita flera omgångar,
då ungarna ritat på dem osv.
Men nu blev den ju rätt söt,tycker jag!
De tråkiga och rangliga bokhyllorna i Lillnöffes rum skall inom kort kläs in i panel,
så där blev det litet måttande och sågande igår också.
Jag vet inte hur jag skall förklara det projektet bäst,
jag får väl återkomma med efterbild helt enkelt.
Så här ser de ju inte så skojiga ut,
och den till vänster på bilden skall antagligen bytas ut till en lägre bänkhylla med korgar i.
Men jag tror att de kan bli bättre om man som sagt spikar på tunnare panel på baksidan och sidorna.
Och kanske snajsar till en planka litet fint upptill.
I morse såg jag att jag fått ett mejl från en frilansande journalist
som just nu skriver an artikel om människor som flyttar från större orter till landsbygden.
Han hade hittat artiklar om oss via google,
och ville gärna göra en liten intervju.
Jag ringde upp honom nu på förmiddagen,
och det skall bli intressant att få se resultatet så småningom.
De andra artiklarna som skrivits har inte kännts helt rättvisa,om jag skall vara ärlig.
För det första reagaerar jag starkt på att det alltid skall pratas om hur hemskt stressigt
det är i större städer och hur lungt och stillsamt livet blir på landet.
Självklart är det ju ett lugnare tampo här,
men lik förbannat har jag ju tider att passa och krav att uppfylla.
Det verkar som om norrlänningar inte tror att vi gör annat
än att ränna runt i tunnelbanorna och springa efter bussar nere i Stockholm!:)
För det andra så var det inte just inflyttnings-kampanjen som Ånge kommun drog igång,
som övertygade oss om att flytta.
I artiklarna har kommunen tilldelats litet större betydelse än vad de egentligen hade,
men så skrevs de ju också i syfte att följa upp kampanjen.
Denna journalist är ju som sagt frilansande och jobbar på en egen artikel,
så den vinklas nog inte så värst.
Det var en trevlig pratstund och det blir som sagt spännande att se vad det blir av det sen.
Här är två av de artiklarna som skrevs förra året innan vi flyttat,
när jag läser dem nu känns det mest bara löjligt...
www.dagbladet.nu/artikel_utskrift.php?id=362556&avdelning_1=103&avdelning_2=
www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=682932
Nej,nu skall vi ut i solen,
fast jag misstänker att Lilla Hoppsan kanske fått för mycket av den varan dessa dagar.
Han är trött och hängig och litet gnällig,
hoppas nu bara att han slipper bli förkyld.
Fast hur fasen undviker man egentligen att bli det,så här års?
Jag tror inte att jag någonsin varit helt fri från snuva och den där otäcka känslan av att vara konstant torr i svalget,
en enda vår i mitt liv!
Nu har jag haft mycket kläder både på mig själv och ungarna,trots att det varit svettigt,
men ändå tar det emot litet när jag sväljer!
Typiskt!
Trevlig helg!
Tänkte jag bara önska er litet snabbt!
För det skall jag ha!
Jag far ju söderut idag,
så några uppdateringar här blir det inte förens på måndag skulle jag tro.
Så fort jag stuvat in all packning i bilen,
dammsugit en sista vända och sprungit tillbaka fem-sex gånger för att hämta sådant jag glömt,
skall vi åka.
Storsnörpan är ledig från skolan idag,
eftersom jag tänkte att vi skulle till Sundsvall innan vi hämtar upp sambon på jobbet.
Först blir det lunch hos mormor och morfar,
sedan jakt på passande doppresent till lilla Alma.
Dessutom har ju Almas mamma just fyllt 30,vilket skall firas på dopfikat.
Jag har verkligen ingen aning vad man borde köpa till henne,
men det lutar väl åt ett presentkort någonstans,
vilket ju känns litet trist att ge bort,
men som i alla fall jag tyckar är hemskt trevligt att få!
Jag skall ju få träffa bästis i helgen också,och hon har ju också fyllt.
Henne är det dock lätt som en plätt att handla till;
det är bara att köpa något man själv gärna vill ha!:)
Igår blev jag äntligen något sånär klar med källartrappen.
Känns som om jag bråkat med den länge nu,
men det blir ju så när man aldrig får arbeta i fred.
Det blir en spackling här och en strykning färg där,
mellan ungranas krav på uppmärksamhet.
Nu är det egentligen bara en enda snabb strykning kvar på de nedersta trappstegen,
innan jag kan ta itu med själva källarplanet.
Jag tänker mig att allt måste vara klart tills skolan börjar i höst i alla fall
(om jag nu kommer in,det vill säga)
för sedan lär jag ju ha ännu sämre med tid att spendera på renovering.
Det är ju litet som skall göras på utsidan också,i sommar.
Vi hade ju tänkt måla fasaden,och det är ju lättare sagt än gjort.
Och helst vill jag ju ha en veranda att fika på,längs den soliga långsidan av huset.
Trädgården kräver ju sitt nu i början,
och jag planerar för fullt för bästa läget att odla pioner och klätterrosor.
Ett senare projekt,
som jag tror skulle bli väldigt bra,
är att bygga på en farstukvist på framsidan.
Alltså en extra liten hall,helst med mycket fönster,
men sådant skall ju planeras av en arkitekt i sådana fall,antar jag.
Så var det massiv storstädning i går också.
Med det menar jag att jag bland annat gjort saker som att rivit ur garderober,
skurat av skåp och lister,
kastat gamla trasiga leksaker från ungarnas överfulla lådor,
rensat kylskåpet och rengjort tangentbordet med en tops!!
Jamen,hur ofta gör jag sådant?
Och hur skönt är det inte att komma hem till ett rent hus,när man varit borta?
Dagen dessförinnan blev det inget scoop i skolhuset.
Jag satt hemma hos kusinen och fikade halva dagen,dåsade i solen.
Sådana här vackra skyar har det varit här de senaste dagarna!
Så hade ju Storsnörpan med sig en liten väninna hem efter skolan,
och då var det minsann slut på friden.
LillNöffe som längtat och väntat hela dagen på att få leka,
fick inte sticka nosen innanför storasysters dörr,
fick under inga omständigheter vara med tjejerna!
Det blev ju skrik och grin förstås,
och det var ett stort sjå att trösta den otröstlige.
Jag som brukar få litet andrum när Storsnörpan kommer hem och leker med LillNöffe,
blev också ganska trött .
När det var dags att gå ut
tyckte jag inte att jag kunde hindra LillNöffe att gå ut om han ville,
men naturligtvis stack tjejerna ifrån honom och han blev ensam i vattenpölarna..:(
Fy,det var jobbigt att se.
Å ena sidan förstår jag ju att en storasyster vill ha sin kompis ifred,
att de vill leka andra större lekar.
Och lillasyster som jag själv är,
kan jag mycket väl förstå lillebror som vill vara med.
Skillnaden mellan mig och Lillnöffe
är ju att jag hade möjlighet att gå ut på gården och leka med någon annan
när storasyster vägrade mig tillträde till det åtråvädra,hemlighetsfulla sovrummet.
Lillnöffe har ju däremot ingen annan att leka med.
Det riktigt skär i hjärtat på mig när jag står i fönstret
och ser honom traska fram och åter på vägen mellan mig och kusinen,
pratandes med sig själv och ingen,
petandes i någon jordhög och håglöst plocka några små stenar.
Åh,vad jag önskar att han hade en kompis att leka med!
Det är nästan så att jag bara för den skull ibland tvivlat på riktigheten i vår flytt hit till obygden.
Jag vet ju att det blir bra när han väl kommer på dagis,
men det känns som en evighet innan det blir av.
Jag fick i alla fall äntligen tag på rektorn för förskoleverksamheten i Fränsta,
men hon meddelade att det inte går att få någon plats för lillnöffe förens i juni...
Ja,i sommar hade vi ju ändå tänkt att ha semester,men vi får väl se hur det blir nu...
Nej,mer än detta hinns inte med,
nu måste jag sätta fart.
www.youtube.com/watch?v=vNQaS37X7_o
Här får ni en härlig bit att stuffa till i helgen!=)
En personlig favorit som muntrar upp.
Eftersom den spelades in på 30-talet finns ingen video till,
www.youtube.com/watch?v=4Vvo3MaFcxw
Men till denna finns i alla fall ett fint litet collage på urtjusiga Andrews sisters.
Hoppas att ni alla får en jättehärlig helg nu,
med vårkänslor och värme!
Morr´n!
I dag är vi uppe med tuppen allihop!
Sambon ger sig ju iväg redan före sex om morgonen.
Då tar han en av bilarna ner till stationen i Fränsta,och åker med tåget till Sundsvall.
Kontoret ligger precis brevid den stora centralstationen och Mc Donalds!
Men tydligen äter han väldigt sällan där,
de är visst stamgäster på en krog där de serverar husmanskost.
Jag avundas honom förstås mycket,som får äta god mat varenda dag på jobbet.
Ja,han är ju uppe tidigt,som sagt,
och vanligtvis brukar LillaHoppsan vakna när min klocka ringer 07:15,
då det är dags att väcka Storsnörpan och göra henne i ordning för skolan.
Idag lyckades hon äntligen tjata till sig basketkängorna som stått i garderoben hela vintern.
Nere i Fränsta är det ju torrt nu,
så har hon bara tjocka strumpor i så kan det väl gå,då.
De är svarta med skotskrutigt foder och röda snören,
och hon har längtat hett efter att få använda dem.
Helst ville hon ha sin svarta skinnjacka till också,
men _den_ är i alla fall för kall,än så länge.
Fast igår hade alla barnen i klassen minsann sprungit ute utan vare sig kofta eller jacka,
eftersom det ju var så "kokvarmt".
(hon brukar för övrigt vara "kokhungrig" och "stenarg" också!:))
När hon åkt med taxin ca 07:45 sitter jag framför datorn en stund,
eller om Lilla hoppsan vill,så går vi och lägger oss igen.
Så småningom kommer den underbare LillNöffe hoppandes
och han är alltid som allra gosigast på morgonen.
Så börjar dagarna här på Lillmörtsjön,
och idag vaknade LillNöffe samtidigt som Storsnörpan.
Jag lyckades faktist få på honom kläder,annars föredrar han att vara naturist halva dagen,
tills det är dags att gå ut i snön.
Jag tror att Lillnöffe vaknade så tidigt eftersom han var hungrig.
Jag var så hård igår att han fick gå och lägga sig utan mat.
Det har varit som fördömt ett tag nu,att laga mat som barnen äter utan att knorra!
Storsnörpan har ju blivit bättre förstås,hon äter även om hon inte tycker att det är allt för gott.
Men den där lilla....
Ingenting duger någonsin åt honom!
Jag kan bli tokig på´t!
Igår hade jag lagat en köttfärspaj.
Jag tänkte att eftersom de båda gillar köttfärs så skulle det väl gå an.
Men av någon anledning var det bara pajskalet som åts upp,
och jag kan bara inte förstå _varför_?!
Jag måste bryta cirkeln nu,känns det som,för det verkar nu bara vara en vana han har;
att rata all mat,oavsett vad det är.
Så nu får han helt sonika svälta om maten som serveras inte passar.
Annars har jag ju rotat fram några köttbullar eller en kycklingklubba ur frysen när han matvägrat,
men det får vara slut på det nu.
Jag _vet_ ju att han tycker om mat,han har ju inte alltid varit så här!
Det är väl en ny fas han är i,förstås,
men han lär ju få skörbjugg om han aldrig äter annat än fiskpinnar och gurka.
Äh,jag är inte orolig,mest bara irriterad.
Själv åt jag ju helst inget annat än pannkaka,
kall korv och fiskbullar i hummersås när jag var barn,men det blev ju folk av mig med.
Någotsånär ialla fall.
Så om jag klagar inför pappa om ungarnas dåliga matätning,
skrattar han bara och påstår att jag får igen för gammal ost.:)
Solen skiner idag också,så vi skall väl vara utomhus,tänker jag.
Lilla Hoppsan är ju nöjd när han får klafsa runt i slasket på egna ben,
i klädd galonisar och stövlar.
Jag förstår att han tycker att det är en helt ny värld som öppnats för honom
nu när han kan gå själv även ute.
Jag funderar på att gå till den gamla skolan,som senare blev till affär,
och spana litet.
Där finns det mycket intressant att se,eftersom den siste ägarens alla ägodelar ännu finns kvar.
I sovrummet står sängen obäddad,med en tydlig grop i madrassen,
som om någon just legat där.
I köket står torrvaror och kaffekopp fortfarande på bordet.
I vardagsrummet står en fin gammal radio på ben.
Här mot vägen var ingången till handelsboden, på övervåningen bodde läraren.
Och nere i det som på 40-talet var skolsalen står skolbänkar och mycket,mycket spännande bråte.
Exempelvis ligger brev och fotografier och gamla filmrullar huller som buller i hörnen.
Jag skulle kunna vara där en hel dag och bara titta på allt!
Vi får välan se om jag återkommer med några foton eller annat skoj att rapportera.
Ingången åt höger gick till lärarbostaden och åt vänster kom man till skolsalen.
www.youtube.com/watch?v=d4BLuuSU2KE&feature=related
Här får ni pigga upp er med Storsnörpans favoritlåt,
som hon helst vill lyssna på varje morgon.
Ni kan tänka er att hennes farmor höll på att tuppa av när hon blev förärad att lyssna på den!:)
Det är ju givetvis mitt fel, för jag spelar gärna Cornelis,
och det är ju inte så svårt att förstå varför hon fallit för just denna bit,
även om hon nog inte förstår sig på innebörden av texten riktigt.
Det riktigt lyser i ögonen på henne
när hon hör alla otillåtna vuxenord och ser mig ofrivilligt le.
Ja,jag tycker den är härlig,jag.=)
Ödlehuset
om öde huset här brevid.
Och helt tokigt är det ju inte,
han kallar det så eftersom vi såg en liten ödla som låg och lapade sol på stengrunden där i somras.
Nu ville han gärna gå dit idag.
Han är nästan lika faschinerad av det huset som jag är.
Näst efter böcker så är hus mitt största intresse,nästan.
Just gamla,
oftast övergivna hus och byggnader är det bästa jag vet!
Vore jag helt oberoende av pengar skulle jag utbilda mig till byggnads- och kulturmiljövårdare.
Ja heter det inte så,
när man snokar runt i gamla hus och skrapar på tapeterna,
restaurerar golven och vitlimmar gamla torparspisar?
En sådan tjänar väl ingen förmögenhet,
men får vara i underbara ,vackra atmosfärer hela dagarna och lyssna på historiens vingslag och röster.
Husens historia intresserar mig mycket,
jag undrar över och tänker på de som byggt dem,
de som levt i dem och som övergett dem.
Men allra mest älskar jag själva husen.
Det låter ju löjligt och inte så litet flummigt,men jag får så ofta känslan av att husen lever,
när jag vistas i dem.
Jag får ofta lust att tala till dem,
att smeka dem över väggen och lyssna på dem.
(Det gör jag ju gärna med mitt eget hus också,förresten,även om det inte är så gammalt och övergivet.)
Idag sken ju solen,starkt och klart,
och när vi med mycket möda tryckte upp de gistna och tjusiga pardörrarna till huset,
och steg in,
så förvanlades ljuset drastiskt.
Det beror väl på att de gamla blåsta fönsterglasen förändrar det,
men jag kan inte låta bli att känna att jag stiger in i en annan värld.
En annan dag,en annan tid.
Allt står så stilla där inne,
bortsett från de små djuren som huserar där och lever sitt liv i köksskåpen och bland spånet på vinden.
Jag tänkte visa er några bilder på vårt vackra ödlehus
som stått tomt och obebott i över 60 år.
Bara den vindpinade fasaden med dess flagnande färg är vacker,tycker jag.
Träet i fasaden är förvånansvärt friskt och bra.
Och det har inte läckt in från taket heller.
Bron är murken,med vackert vildvin som klättrar dit den vill.
I den ljusblå hallen med pärlspont finns dörren som döljer trappan till den övre våningen.
Spisen i köket är förstörd av rost..
Ljus från världen utanför faller in på ett gammalt vackert bord och en grovt tillyxad bänk.
Kakelugnen i salongen är i gott skick,det är värre med den fantastiska tapeten.
I stora salen är kakelugnen litet sprucken och tapeten faller nästan av.
Trappan till övervåningen är stadig och obehandlad och knappt nött alls.
Här uppe hänger en kvarglömd rock, under takbjälkarna med svalbon,
och på golvet står en resväska av papp.
I sovrummet på övervåningen har rullgardinen vittrat sönder.
Men i sovalkoven är den hel,bakom en fin spetsgardin.
Jag vet inte vem som nu äger detta vackra hus,
dess ursprungliga invånare har ju säkerligen dött
och deras arvingar har fått det på halsen vare sig de ville eller ej.
Ingen,
ingen i världen bryr sig om det längre.
Och det verkar inte som om någon någonsin kommer att bo här igen.
Ingen skall vara lycklig här och älska sitt hem.
Nu skall det bara fortsätta att stå här i alla år,
tills det multnar bort och faller samman.
Tills inga minnen finns kvar i dess rum.
Så otroligt sorgligt.
Idag känns det bättre
och på ett sätt värre.
Jag känner nästan litet skuld eftersom jag lyckas tänka på annat,
leva mitt liv och min vardag.
Min ångest över mordet på Engla har dämpats en aning,
och kommer ju att fortsätta göra så de kommande dagarna.
Men för Englas familj kommer ångesten vara bestående.
Livslång.
Jag vill inte glömma känslorna från igår,
det vore som ett svek mot Engla,tycker jag.
Jag skall minnas henne.
Idag skall jag verkligen ägna mig åt LillNöffe,har jag tänkt.
Han har fortfarande inte fått någon dagisplats,
och när jag ringt till rektorn för verksamheterna har hon varit stört omöjlig att få tag på.
Jag har så dåligt samvete för min fina stora pojke,
som bara är här hemma hela dagarna och bygger med sitt lego,
ser alldeles för mycket på tv
och vankar runt ute på gården litet på måfå.
Dessutom är jag så trött på att baka chokladbollar,
småkakor och bullar varenda dag.
Slabba i köket,
bara för att han skall ha något att göra.
Här ligger han i soffan och ser på Manne och clownen Coco,
vilket är ett av hans absoluta favorit program!
(Jag säger ju att ungen är litet knasig ;
slukar kyckling med hull och hår och ser på Manne!!!)
Trött på att slitas mellan de båda pojkarna.
Lilla Hoppsan sover fortfarande två gånger om dagen,
en timma eller två på förmiddagen,
och helst en timme på eftermiddagen.
Och när det är dags för honom att vila så måste ju storebror aktiveras på något sätt,
annars kommer han garanterat in och stör så att den lille vaknar.
Det känns jobbigt att neka storebror att vara med i sovrummet,
men också att neka lillebror sin sömn.:(
Jag har försökt minska ner på sovningen,men då blir dagen väldigt lång för Lilla Hoppsan,
och han blir tjurig så det förslår.
Nej,jag önskar verkligen att Lillnöffe hade något roligt att göra några timmar,
ett par tre dagar i veckan,
och att han skulle få träffa andra barn!
I helgen skall vi i alla fall på litet äventyr.
först är det sambons kusin som skall döpa sin lilla Alma Cecilia.
Vi planerar att åka dit redan på fredag efter att sambon slutat jobba,
och sova över tills på lördagen,då dopet skall gå av stapeln.
Det blir härligt att få träffas efter så lång tid.
Efter dopfika och snicksnack så tänker vi fortsätta söderut till Märsta!
Det känns dumt att inte ta chansen när vi ändå "bara" är två timmar därifrån.
Det skall bli en överraskning för barnen,de tror att vi skall hemåt direkt efteråt.
De kommer att bli överlyckliga att få komma till kusinerna!
Och så roligt det skall bli när Storsnörpan börjar känna igen sig och inse vart vi är! =)
Ja,det blir litet blixtvisit, i snabbaste laget,
men så roligt och välbehövligt.
Förhoppningsvis får jag också träffa bästisen som för övrigt fyller år idag!
(Jag och LillNöffe ringde just och sjöng så vackert sååå!)
I helgen har vi varit hemma hela högen.
Sambon har lekt ute i snön med barnen medan jag jobbat i källaren.
(Jadå,snön ligger fortfarande kvar rätt tjockt,
och så fort det smält undan en smula,kommer nytt!)
Det börjar bli riktigt bra nu,
i alla fall om man betänker hur det såg ut innan..:)
Jag har fått upp glasfiberväven på väggarna,med livet som insats.
FY FANKEN vad ont det gör med det otyget!
Jag har skärsår på händerna och miljoner små glasfibrer över hela kroppen,känns det som.
Jag är inte särsklit förtjust i väv,
men det är nödvändigt att ha här i källaren för att förhindra att det ömtåliga väggmaterialet
går sönder vid en stöt.
Det liksom håller väggen på plats litet,hur fult det än är.
Så skall ju väven målas så småningom.
Tills vidare har jag börjat måla väggarna i själva trappen och även utrymmet mellan trappstegen.
Och plötsligt tycker jag att den gröna korkmattan på trappstegen blivit litet charmig!
Här har jag ännu bara målat två gånger,så bortse från flammigheten.
Eftersom att slipa trappor är det absolut värsta jag vet,
så kommer den nog få ligga kvar ett tag tills jag uppbådat kraft nog att riva loss den..
Jag funderar att tills vidare göra det samma med trappan till övervåningen också.
Somliga tycker att den är så fin som den är,
och visst är den ju typisk för huset som byggdes på 50-talet,
men jag är inte helt nöjd med den.
Det är en väldigt bred trappa med stor avsats i mitten och högt till tak.
En riktig trappuppgång,
då detta ju var ett hus med två lägenheter förr,
och den undre hallen,trappen och övre hallen var gemensam.
Det bär mig dock hårt emot att försöka få loss denna plast som sitter på,
den lär vara värre att bli av med än den bruna nålfiltsmattan på Rymdgatan!
Jag försöker hellre hitta andra lösningar..
Den kanske inte är så tokig ändå,
bara det gråa på sidorna och det beiga mellan stegen blir vitt?
Ja,vad mer har hänt sedan sist?
Ni blir förstås förvånade om jag säger;
inte mycket. ; )
Storsnörpan har varit hemma hos en vän och lekt,
och blev som vanligt hemskt arg och sur och tjurig när jag kom för att hämta hem henne på kvällen.
Hon trilskades så dant att jag var tvungen att hota henne med att aldrig få gå bort till vänner mer,
om hon inte kunde bete sig som folk!
Jamen,Herregud,
hon tjöt och grinade och gömde sig.
Krävde att få sova över,
allt medan vännen i fråga mest verkade intresserad av att få gå och bada och krypa till sängs.
Nästa vecka är det hennes tur att komma hem till oss,
så då kanske även Lill Nöffe får vara med en stund!
Så har det har varit långa, ohälsosamma frukostar med scones och marmelad,
promenader med kusinen och snökrig.
Ungarna blir som galna när sambon springer efter dem med en spade i högsta hugg ute på gården.
Han vrålar och tjuter och kastar snö över dem,
knuffar omkull dem och gräver ner dem.
Ja,det hela ser MYCKET suspekt ut för en oinvigd.
Men ungarna älskar det och snart lyckas de få ner monstret på marken
genom hänga och klänga omkull honom.
Ja,det är ju tur att någon uppskattar att snön ligger kvar än..
Nej,nu skall jag packa ner Lilla Hoppsan i vagnen så att han somnar skönt,
och så skall LillNöffe få bestämma vad vi gör härnäst ute i solen som faktist skiner idag.
Trevlig överraskning,
då det såg så här hopplöst ut igår kväll när jag gömde mig i sängen med min bok:
Konstigt nog är klockan redan nio på kvällen här,
så vårligt ljust är det ju,trots snön som föll i flingor stora som lovikavantar!:)
Denna vecka läser jag en härlig,lättsam och litet annorlunda bok;
"Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet" av Eva Rice.
Den utspelar sig i London på 50-talet och berättaren är en 18-årig kvinna
tillhörande en aristokratisk familj boendes på ett gammalt fort på landet,
med en smula exentriska vänner och familjemedlemmar.
Jag har kommit halvvägs igenom den,
och tycker verkligen att den är mysig och lätt att komma in i.
Den kräver inte alltför mycket eftertanke,vilket jag uppskattar just nu.
"Mig äger ingen" är alltså utläst och besinnad.
Jag tyckte väldigt mycket om den och rekomenderar den varmt.
Inte ett dugg självömkande,
utan ärlig och rak och mycket intressant om klasstillhörighet och ömsint kärlek mellan Åsa och hennes pappa.
Läs den,vettja!
Förresten har ju jag ,datasnillet i egen hög person,
äntligen kommit på hur jag skall länka saker till er,
utan att ni skall behöva sitta och kopiera och klistra.
(Jag har ju fått tillsägelse om det;))
Tänk att det var så svårt att bara ta bort de första tecknen innan www!!!
Så pinsamt att jag är så här....
Jag har naturligtvis varit inne på de gamla inläggen och rättat till det,så nu är det bara att klicka på!
Så stoppar jag in den här också som jag tycker är en passande låt idag.
Videon är ju bra,om än litet off topic.
www.youtube.com/watch?v=4N3N1MlvVc4
Syster skickade mig en av sina favisar just nu,
som också känns aktuell i eländets tider.
Jag hade aldrig hört den förut,men det säger ju inte mycket,så omodern som jag är!:)
www.youtube.com/watch?v=e8cwIkSPFhE
Och så får ni en söt liten Hoppsan som avslutning.
Jag tänkte uppdatera litet idag.
Blir nog inget vidare inlägg...
Jag lade mig ganska tidigt igår kväll,
och låg och läste när sambon kom in och berättade att han läst på aftonbladets sida
att de nu hittat Engla.
Att 42-åringen som misstänkts nu erkänt att han fört bort och mördat henne.
FY,vilken ångest jag drabbades av.
Inte hade jag väl inbillat mig att hon skulle hittas vid liv efter så lång tid som nu gått,
jag förstod väl som alla andra att just något som detta hänt henne.
Men ändå så blev jag så hemskt chockad och ursinnig när det konstaterades.
Och hela natten har gått åt till att stöta och blöta och älta det här.
Hur kan det hända?
Hur kan en människa bli så ond?
Hur kan man skydda sina egna barn mot en sådan människa?
Hur kan jag försäkra mig om att det aldrig kommer att drabba vår familj?
Hur skall Englas mamma klara det här?
Hu,ja,sådana tankar snurrar idag också.
Och så fort jag slöt ögonen igår kom obeskrivbara bilder för mig,
de var omöjliga att bli av med.
Nej,det finns egentligen inget att skriva i det här ämnet.
Jag borde försöka tänka på annat.
Men jag tycker att det färgar min dag.
Sådant här påverkar hela mitt liv även om jag inte känner de berörda.
Det får mig att ängslas och oroas för mina egna barn.
Får mig att misstro mänskligheten.
Jag är väl dum och naiv,det vet jag att jag är,
men trots allt elände och all misär och alla otäckheter som pågår runt omkring oss i världen,
så tror jag alltid att vi människor är rätt så lika ändå.
Att vi föds in i denna värld som oskyldiga och goda barn,
som påverkas av omständigheterna att bli si eller så som vuxen.
Att vi visst är olika,
men ändå har liknande känslor,tankar,drömmar och värderingar.
Att vi alla har en känsla för rätt och fel.
Att vi alla har en känsla för vad som är gott och ont.
Och hur många gånger jag än får det bevisat för mig
att det finns varelser här på jorden som är så alltigenom hemska och sadistiska,
verklighetsfrånvända och skruvade,
så blir jag förvånad varenda gång.
Jag kan inte _förstå_ hur en person kan ha blivit så skadad och förstörd någon gång i sitt liv
för att kunna utföra dessa avskyvärda handlingar!
Vad har hänt?!
Och skall man ta hänsyn till det?
Hur skall man handskas med sådana här gärningsmän när man får dem fast?
Kan man bota en sådan sjuk själ,
eller förtjänar de kanske inte ens att leva?
Ja,det är svårt att veta helt säkert,tycker jag.
Rent instinktivt känner jag så tydligt
hur en sådan här person förverkat sin rätt till ett liv bland medmänniskor.
Att han minsann inte skall få kosta sina medmänniskor ett enda ruttet öre
i fråga om fängelsevistelse eller vård.
Att jag minsann själv skulle kunna erbjuda mig att göra slut på honom med ett enda gevärsskott,
så billigt och effektivt som möjligt.
Eller att jag önskar honom en så plågsam framtid i ett fängelse som möjligt.
Men hur jag än resonerar så kan jag inte låta bli att se framför mig
denna onda människa som en gång varit ett naket barn.
Ett barn som haft livet framför sig och oftast hårt emot sig.
Som kanske kämpat och slagits med sig själv och sina demoner
eller kanske bara utan att reflektera automatiskt formats av sin omgivning och rättat sig i sitt öde.
För vår värld är ju i sanning en orolig plats.
Alla de barn som föds i kriget,med död och skräck och laglöshet inpå sig,
utan hopp och framtidstro,
hur skall det gå för dem?
Hur kan de bli riktiga medmänniskor?
Alla de de barn som föds till kylan utan en endaste varm famn att vila i,
som aldrig har varit önskade eller älskade och aldrig sett godhet,
hur kan de veta hur de skall leva rätt?
Hur kan de någonsin bli lyckliga?
Hur kan man förhindra alla dessa vansinnesdåd,
när det finns så många olyckliga och sjuka människor här ute?
Ja,jag vet inte alls jag,
vet inte ens vad jag själv tycker och tänker idag.
Jag känner mig motsägelsefull,
vilket jag ju oftast är,förstås.
Mår bara så dåligt av alltihopa.
Idag var jag litet duktig igen.
och jag kan tycka att det är svårt att komma igång igen efter en paus.
Jag fastnar ju lätt här framför datorn,
eller i sängen bland böcker och gosig bebis.
Men idag fick jag tummen ur och tillfälle att spackla klart väggarna,
måla taket en sista gång,
och framförallt dammsuga och rengöra alla ytor för att kunna måla i morgon.
Jag tänkte på en viss vän jag har som nog skulle ha dånat om hon såg alla spindelnät
med innehållande fångst som fanns i vartenda skrymsle och hörn. :)
Jag är själv ingen älskare av småkryp,
men jag kan i alla fall uppbåda tillräckligt med mod att fånga dem
och kasta ut dem genom fönstret när jag stöter på dem.
Nog för att de säkert dör därute i snön,
men det känns bättre att de fryser ihjäl än att jag själv tar kål på dem.
Så har jag och ungarna varit en sväng till Ånge för att handla mat.
Prisskillnaden mellan den lokala ICA handlaren och den större butiken i Ånge är avsevärd.
För att inte tala om hur mycket man spar om man åker ända ner till Sundsvall,
även om man då får räkna med bensinåtgången!
Ja,man är ju bortskämd från Märsta ,
med att ha så många konkurrerande butiker brevid varandra som pressar priserna ganska rejält.
Samma varor som jag skulle handla för 2000 på ICA maxi på Eurostop
skulle nog kosta mig åtminstone 700 kronor mer här i Fränsta.
Kanske mer!
Jag vet faktist inte,för jag skulla aldrig få för mig att storhandla här på orten.
Dessutom är ju utbudet mycket,mycket mindre här.
Så saknar jag möjligheten att åka och handla sent på kvällen,utan barn och utan köer.
I Märsta åkte jag gärna och handlade innan stägning vid nio.
Eller hade de öppet till tio,till och med?
Minns inte riktigt.
Jag hade suttit och klurat på den fiffiga internet- sidan där man söker upp recept man gillar,
lägger in dem i veckomatsedlar,
och klickar för det i receptet som man behöver handla hem.
Slutresultatet blir en exakt inköpslista och en underlättande matsedel att följa.
Alldeles perfekt för sådana som mig som sällan har någon aaaning om vad vi skall ha till middag.
Fast en smula tantigt känns det ju förstås att planera måltider flera veckor i förväg.:)
Här har ni adressen i alla fall,om det vore något för dig;
www.inkopslistan.com
Vi tog med oss en färdiggrillad kyckling hem,eftersom det blev så pass sent.
Jag äter själv nästan uteslutande vegetarisk mat och fisk,
men kycklingfilé brukar gå ner ibland också.
Nu satt jag och blev illamående då LillNöffe smaskade i sig precis _allt_ på kycklingen.
Jag är ju så klart glad att han äter bra,det kan han vara dålig på,
men det där knastret... FY!
Han gnagde benen helt rena och smackade i sig både sitt och syskonens skinn.
Jag var tvungen att titta bort.
Gav honom min bit och tog en smörgås i stället.
Min lilla äckelpott,
kan ju inte låta bli att pussas med honom förstås,
hur mycket kycklingskinn han än sätter i sig!
Jag vet inte själv varför jag har blivit så känslig för kött på de senaste åren.
Jag önskar att jag kunde säga att jag är vegetarian för djurens skull,
men faktum är att jag mest bara tycker att det är så ...ofräscht med kött,på något vis.
Det känns på något vis mycket renare och sundare med vegetarisk mat.
Nu är jag ju ingen nyttighetsminister,direkt,
långt därifrån,tyvärr,
men det känns som att jag vet vad jag får i mig när jag äter grönt.
Knäppt,jag vet.
Men visst äter vi kött här hemma.
Falukorv går an,
även om jag börjar tycka att kvaliteten på dessa inte är vad de varit,
nu är de också full med små knastrande fettbitar allt som oftast.
Köttfärs blir det i alla fall en gång i veckan,
och riktigt gott är det med fläskfilé tycker jag.
Fast det blir inte mycket kvar av den när jag putsat den färdigt,förstås.
Mest äter vi i alla fall fisk ,potatis och all möjlig veggo.
Sambon gruffar litet ibland,
han har fått för sig att i alla fall _han_ behöver äta kött varenda dag för att må bra.
Men eftersom han äter ute på jobbet har jag bestämt att han gott kan passa på att äta kött då.
För _två_ gånger om dagen kan han ju rimligtvis inte behöva det.
Förresten känner jag för egen del att min mage fungerar och mår mycket bättre utan för mycket kött,
och det tror jag gäller för de flesta.
Skall jag vara riktigt äcklig så här på torsdagskvällen
så kan jag berätta att jag en gång för länge sedan har fått berättat för mig hur lång tid det tar för kött av nöt respektive gris att smälta i magsäcken.
Och hur länge det kan ligga i tarmarna och i princip ruttna!
Ja,nu har jag ju förträngt just hur lång tid det faktist tog,
men det går ju bra mycket snabbare för magen att "bryta ner" vegetarisk kost.
Så skall man ju också tänka på miljön,för Guds skull!
Häromkvällen satt jag framför nyheterna
och häpnade över de enorma mängder miljöfarligt utsläpp som genererades av Sveriges köttproduktion.
All vår boskap som går till slakt och hela skötseln av dem släpper ut mer växthusgaser
än vad bil och flygtrafiken gör TILLSAMMANS
enligt rapporter från FN`s jordbruksavdelning!
Chockerande,minst sagt,
och ännu en anledning att minska ner på köttintaget,tycker jag.
Jag fick en liten bekräftelse från Ålsta idag också,på att de tagit emot min ansökan.
Tydligen skall jag snart bli kontaktad av någon från bildjournalist utbildningen
och komma på intervju om jag fattade det rätt.
Läskigt..
Jag längtar ju efter att få göra det här,
men våndas verkligen över hur snabbt tiden flyger fram.
Snart skall Lilla Hoppsan till dagis och bli alldeles stor!
Det är så underligt det där med barnen.
Jag tänker,
när jag ligger i sängen med dem i högar omkring mig,
att så här kommer jag alltid att minnas dem.
Den här stunden kommer jag alltid att minnas i minsta detalj.
När Lilla Hoppsan skrattar så han kiknar och visar upp hela garnityret och är så söt så det gör ont i mig,
tänker jag att för mig kommer han alltid att se ut just så här.
När jag studerar dem ingående och tycker att de är det vackraste jag någonsin sett,
så tror jag att jag skall se dem så framför mig så länge jag lever.
Men så är det ju inte.
Vissa speciella eller kanske inte ett dugg speciella tillfällen och situationer
etsar sig ju fast i våra minnen för evigt,
men långt ifrån allt man vill.
När jag nu ser Storsnörpan och LillNöffe på bebisbilder eller på hemfilm
så känns det så fruktansvärt overkligt.
Har de verkligen sett ut så där,varit så där,låtit så där?
Har jag glömt så snabbt?!
Jag som skulle minnas varenda sekund jag spenderat med dem!
De forsätter ju att vara mina underbara barn,
de kommer ju alltid vara det finaste jag någonsin har skådat.
Men det är förbryllande och faschinerande hur himla mycket i nuet man lever.
Vi lever just nu,
ser,känner,hör och andas just nu.
Gårdagen och morgondagen är så avlägsna ändå.
Nu så!
Jag var där igår och stoppade den själv i brevlådan.
Känns roligt och nervöst.
Och jobbigt,
eftersom jag skrivit ett så töntigt brev om mig själv,
jag skulle gärna sluppit just det momentet i ansökan.
Nåja,vi får väl se vad som händer härnäst.
Jag skall skicka arbetsproverna nästa vecka,
de skall inte vara inne förens i maj,
så jag hoppas att jag hinner ta de bilder jag vill ha.
Så väntar jag också på mitt avgångsbetyg från gymnasiet i Märsta.
Jag ringde dit och skall få det skickat hem till mig,men det verkar dröja..
Det betyget är ju verkligen inget att hurra för,
men det skall tydligen inte ha någon större betydelse för att få studera på folkhögskolan.
Ja idag blir det ingen plåtning,jag hade ju önskat mig sol för det projektet,
men just nu ser det ut så här utanför mitt fönster:
Det blir till att skotta idag igen.
LillNöffe skall väl ut och rulla snöbollar,tänker jag,
han har just lärt sig den konsten,
och tycker nog att det bara är bra med ytterligare snöfall.
Vet inte om jag håller med precis.
Jag börjar bli litet less på snön nu faktist.
Det kanske jag inte vore om jag inte fått en försmak på våren förra veckan.
Men när solen låg på så varmt som den gjorde och det droppade så härligt från taken,
så började jag ju längta efter mer,förstås.
En aning bättre känns det nu när pappa ringt och berättat även de har snö och slask och trist aprilväder.
Igår var det utvecklingssamtal för Storsnörpan på hennes skola.
Pojkarna var ju tvugna att följa med,men de skötte sig rätt bra faktist.
Lillnöffe är ju så in i bomben avundsjuk på storasyster som får gå i skolan,
och helst vill han hoppa över dagis och börja genast där hon går.:)
Stackarn,det är nog inte så roligt att hänga mamma sin i kjolarna hela dagarna lång.
Vilket påminner mig om att jag måste ringa kommunen i dag
och jaga på dem angående en liten 15-timmars plats på dagis åt honom.
Samtalet gick bra tyckte jag,
det känns så skönt att hon komit in så bra i skolan och i klassen och att hon trivs som hon gör.
Lärarna tyckte att det var roligt med en unge som det var så mycket fart i,
hon är tydligen en riktig idéspruta även i skolan.
Hon anordnar dansuppvisningar med de andra tjejerna på rasten,
lär ut teckenspråk på samlingarna
(jag oroade mig för hur riktig den teckenspråksläran var,
det var ju länge sedan nu som hon gick på Ragna förskola och fick lära sig tecken för att kunna kommunicera med de barn som var icke hörande,
men en av lärarna som kunde teckenpråk intygade att det var rätt och riktigt det hon visade,
så hon har väl bra minne,då!)
spelar teater och sjunger egenkomponerade sånger.
"Experiment -timmen " tycker hon väldigt mycket om,
vilket jag ju vet mycket väl,
då jag suckat och pustat över alla framrivna grejor som det skall experimenteras med ständigt och jämt.
Så tycker hon ju hemskt mycket om gympan och badet,
fast allra roligast tycker hon ju att det är att måla,teckna och rita.
Jag blev mäkta stolt när jag hörde att de ofta häpnade över hennes färdigheter i ämnet,
detaljrikedomen och de annorlunda infallsvinklarna.
Och hur hon till och med får lov att rita på uppdrag av sina klasskamtrater,
som kanske inte får till sin prinsessa riktigt ordentligt,
eller inte riktigt vet hur en luftballong ser ut. =)
Så är det ju pyssel också,som hon helst ägnar sig åt här hemma framför allt.
Jag vet att jag borde uppmuntra henne i det,
men jag kan bli så evinnerligt trött på allt smått som ligger och skräpar överallt.
Allt som skall klippas sönder och tejpas ihop och rivas fram och stökas ner...
Så lagom roligt om jag till exempel hade hittat denna lilla potatisfamilj
i hennes garderob om någon månad eller två,
vilket skulle kunna vara mycket möjligt.
Nej,i det stora hela var allt bra med Storsnörpans skolgång.
Hon klagade litet över en andraklassare som tydligen retades på rasterna,
men som jag egentligen tror att hon var litet smickrad av.
Mycket mer än så hände inte igår.
Jag fick äntligen hem en kjol jag beställt på La Redoute rean.
Billig och väldigt vacker,
och jag vill ha den på mig genast!
Ingen vidare bra bild kanske,men den är hemskt fin i verkligheten!
Så pratade jag med kusinen om otäcka föräldrar som man har lust att anmäla till socialen,
men som ju i mångas ögon inte alls gör något fel!
Hon hade nämligen läst ett nummer av "Vi föräldrar"
eller någon liknande tidning
där de har reportage och intervjuer med olika småbarnsfamiljer i varje nummer.
Här hade de träffat ett ryskt par i trettioårs åldern med en flicka på 8 eller 9 månader.
De beskrev att en matning vanligtvis tog ungefär en halvtimme,
men "om hon var okoncententrerad" kunde matningen pågå i EN OCH EN HALV TIMME!!
Sitter man verkligen och trugar i en bebis mat ,
som den uppenbarligen inte vill ha,så länge?!
Familjen hade också en vän eller släkting med "erfarenhet av barn"
som påstod att ett barn vid 8 månader skall kunna trä ringar på en pinne
( ni känner ju till den där leksaken som man har för bebisar)
och att den vid 9 månader skall kunna göra det i rätt storleksordning!
Klarar inte barnet det så är det något som inte stämmer.
Åh,ARG!
Vad hemskt att det finns barn som växer upp och uppfostras på det här viset.
Och att det finns föräldrar som på allvar tror att barn måste följa en viss mall i sin utveckling
och att det annars är något fel på dem som föräldrar eller på barnen själva!
Tänk vilken ångest det måste skapa att ha dessa mått att mäta med!
Jag blir irriterad över att tidningen inte på något sätt kommenterat detta,
över att de överhuvudtaget har en sådan artikel med i tidningen.
Jag är verkligen så less på alla dessa jämnförelser och bedömningar av barn.
Är det inte konstigt att alla människor ännu inte ,år 2008,har fattat att vi alla är olika?!
Att en del är så fast övertygade om att just _deras _ sätt är det enda rätta,
alla andra sätt att vara och uppfostra är att förkasta!
Själv tror jag ju förstås att jag har den rätta inställningen,
att jag har hittat en väg som passar vår familj bäst,
men accepterar att andra tycker olika.
Respekterar att andra gör annorlunda.
Så länge det inte skadar barnet förstås.
Och tror verkligen på att alla familjer och framför allt alla barn behöver sina egna,
skräddarsydda metoder.
Det som fungerar för oss kan omöjligt fungera för alla!
Men jag tror att det finns förvånansvärt många föräldrar som i första hand _inte_ tänker på barnens bästa,
utan sitt eget.
Som de tror automatiskt blir barnets bästa.
Jag tror att det finns så himla många föräldrar där ute
som har en så klar bild av hur det är att ha barn,
redan innan de fått några,
och som vägrar att inse att den bilden kanske inte alltid överrens stämmer med verkligheten.
Jag tror att många har så orimliga förväntningar och planer på föräldraskapet och livet i en familj.
Och jag tror att för dem så blir hela alltihopa en lång kamp.
En kamp med barnet som inte reagerar och är som den förväntas
och en kamp med sig själv och sina egna principer.
Som exempel kan jag ta en ytlig bekant (som jag nämt tidigare)
och hennes familj.
Där hon och hennes man inte alls egentligen har samma syn på barnuppfostran,
vilket just här skapar problem.
( behöver det ju inte göra jämt )
Det märks så tydligt hur pappan i familjen har sina regler och uppfattningar om hur det minsann skall gå till,
och hur jobbigt det är för honom när det inte blir så som han tänkt.
Mamman som tagit det största ansvaret för den lilla har hittat ett fungerande sätt att vara med sitt barn,
som de båda trivs med,
men störs i det då maken inte tycker att det går rätt till.
Han tycker nog inte att barnet skall ta sådan plats som det gör,
att det skall kunna anpassa sig till föräldrarnas sätt att vara och deras rutiner.
Jag har själv sett det som hon också säger;
att han verkar tro att när barnet trilskas och bökar så är det för att "jävlas" med sina föräldrar.
Och att det då inte skall få sin vilja fram.
Och visst,det är ju så ofantligt svårt!!!
För visst testar våra barn sina gränser ibland,
försöker ta reda på vad som kan tänkas gå igenom med litet skrik och gråt.
De har ju sina järnhårda viljor och önskar sig saker som faktist inte är möjliga ibland.
Men på det stora hela så är ju skrik och grin och dylikt det enda sättet för ett litet barn att säga ifrån.
Att berätta att h*n inte är nöjd.
Och varför skall man inte tillmötesgå barnet då,
varför skall det var så omöjligt att se över situationen och göra sitt barn till viljes?
Nu pratar jag ju förstås inte om att ge ungen en påse godis vid nattningen,
en glass före maten eller att låta honom ha på sig en klänning och sandaler i snöoväder,
men det förstår ni nog.
Nej jag menar saker som matning osv.
Som det ryska paret ovan,att de kanske borde rannsaka sig själva;
"Varför äter inte flickan?
Är hon ´okoncentrerad´ ( löjligt att ens säga om ett barn överhuvudtaget,det är väl ingen elitgymnast heller!)
eller helt enkelt inte i så stort behov av mat just nu?
Skulle världen gå under om hon fick äta litet senare i stället,
eller _måste_ jag sitta här i en och en halv timme och tvinga i henne maten?"
Överhuvudtaget så tror jag att folk skulle slippa så mycket bråk och oro om de bara var beredda att
följa sitt barns instinkter och vägar mer.
Jag tror att livet skulle bli så mycket lättare för dem om de lade undan sina fasta övertygelser
och insåg att alla barn har olika behov och personligheter.
Redan från födseln är de ju alldeles unika små människor
och inte alls någon lerklump man kan forma till sin avbild.
"De blir ju som man uppfostrat dem till!"
Hör jag ofta,
men det är ju inte riktigt så enkelt.
Och man behöver inte alls känna att man resignerar,ger upp eller skämmer bort,
när man låter det lilla barnet styra mer.
Man skall tänka att man gör sitt bästa för sitt barn,att man vill det väl.
Och om det ändå känns jobbigt;
att det är för en kort tid.
Man skulle hellre vilja sova ensam i sin säng,utan en snuttande bebis,
men kanske är det ändå bättre att ha det så
än att höra barnet skrika och gråta och vara olycklig hela natten.
Kanske är det värt att ligga trångt ett tag för att åtminstone få sova,
i stället för att ständigt gå upp och titta till sitt oroliga barn som saknar värme och närhet.
Eller ja,varför inte tvärtom;
man kanske får acceptera att barnet behöver mer utrymme i sin sömn
och lägga undan sin egoistiska besvikelse över att inte få ha barnet nära hos sig! =)
Snart nog växer de upp,
och att de varit trygga och blivit lyssnade till av föräldrarna i sin tidigaste ålder,
gör dem inget ont!
Gör dem inte till bortskämda snorungar ,
som andra tycker skulle ha behövt en fast hand i stället för en öm famn!
De kommer inte att ligga hos mamma och krafsa för evigt!
Nå,nu har jag sagt mitt i ämnet:)
Såhär gör jag och det fungerar för mina barn.
Jag kan inte säga att alla borde göra likadant,
men jag önskar verkligen att alla föräldrar inventerar sig själva litet.
Att alla ser hur olika barn kan vara.
Ett syskon kanske sover som en stock natten igenom,
medans ett annat håller föräldrarna vakna varenda natt i två år.
De har olika behov,
enklare än så kan det väl inte vara?
För övrigt läser jag just nu "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg,
som ju i allra högsta grad berör ämnet barnuppfostran.
Eller bristen på den.
I första hand handlar ju boken om författarens relation till sin ensamstående pappa,
om hans alkoholism och utanförskap.
Jag läser gärna biografier,bara de är välskrivna och inte är för snyftiga och liksom sensationslystna.
Jag står inte ut med böcker som "Om pojken som kallades det" och liknande,
mest för att de äcklar mig så oerhört och får mig att må så in i nordens dåligt.
Jag har svårt att förstå varför någon överhuvudtaget läser sådant,
och samtidigt tycker jag ju att det är bra att öka omgivningens insikt i ämnet.
Men jag har litet svårt att se meningen med det hela ,
vem mår egentligen bra av dessa böcker?
Författaren får förstås en del pengar om boken säljs bra,
men mår h*n bättre för det?
Biografier är spännade,men man måste välja dem väl,
för de tenderar att var skrivna på ett irriterande hopplöst språk.
Denna är dock väldigt välskriven,av en kulturskribent på aftonbladet.
Hon nominerades till Augustpriset för denna bok,
och det kan hag mycket väl förstå.
Jag har ännu bara hunnit läsa en hundra sidor ungefär,
men tycker redan väldigt mycket om den.
Jag tar en välbehövlig paus från Lagelöf nu,
men återkommer nog snart till henne.
Jag har några ännu olästa alster kvar.
Nu är grannfarbrorn ute och plogar och Lilla Hoppsan har fattat posto på sin favoritplats,
vinkandes frenetiskt till honom.
Underbara nakenfis.
Själv skall jag ta itu med att planera middagen.
Tycker att det är ett evigt göra,
trist och bedrövligt.
Lika bra att skriva matlista för en hel månad och verkligen försöka hålla sig till den någotsånär,
så att man slipper dessa grubblerier en timma innan matdags.
Igår lyxade vi i alla fall till det ordentligt med efterätt.
Mycket smarrigt,vill jag lova:
Gammal hederlig marängswiss!
Nå,det var väl allt för idag! :)
Idag kom bakslaget
Det första,för det lär ju bli fler.
Pappa säger alltid att det skall snöa på göken tre gånger innan det är vår,
och än har göken inte ens hörts av.
Så det blir alltså mer snö innan det är alldeles klart då.
Det har snöat precis hela dagen och det ligger kvar också,dessutom.
Om det ändå vore snö som smälte så snart den rörde marken...
Men ja,
det blir väl några fler skidturer,innan man kan lägga undan dem för i år.
Jag har hållt mig inne hela dagen och läst.
Ordnat med ansökningen till skolan och rotat i gamla fotomappar.
Jag tror att jag nu lyckats bestämma mig för vilka bilder jag skall använda mig av.
Men det saknas ett "porträtt med många människor"
och egentligen skulle jag vilja ha ett bättre på det som skall gestalta hemorten.
Där har jag nämligen tänkt visa upp något av de vackra ödehusen här i Lillmörtsjön,
då jag tycker att de är så representativa just för en gammal avbefolkad skogsby som denna.
Men jag skulle nog ut och fota dessa en solig dag med mycket ljus,
för att få det som jag vill.
Och ja,det får ju bli detta som är min hemort då,
för några passande bilder på Märsta har jag inte,och nu är ju detta mitt hem,så..
Men formuleringen "hemort " får i alla fall mig att tänka på den ort där man är född.
Det blev muffins just denna dag,
annars finns det fin grillplats och mycket ved att tillgå på badplatsen,
så nästa gång blir det nog korv i matsäcken.
Storsnörpan och jag hade det bra igår i alla fall.
Vi åkte en mil yttterligare upp i skogen,till Oxsjön
där vi fikade och lekte litet.
Vi mötte också ett äldre par som suttit där och pimplat hela förmiddagen
och som hade en stuga där i den lilla byn.
Vi pratade bort en stund,det är ju alltid trevligt att träffa grannar! : )
Sömniga myror var i farten,
men har säkert somnat om idag,under nytt täcke av snö.
Så har jag suktat litet på kläder som vanligt.
Underbara saker till barnen som finns på Lindex.
Jag som är en stor Magnus,Eva och Brasse-fantast blev alldeles kär i de nya plaggen.
På söndagarna sitter jag som fastnaglad vid bolibompa och skrattar högt,
och ungarna förstår inte alls tjusningen med det hela.
"Varför är han så nervös?"
Undrade den iaktagande Snörpan och menade förstås Magnus.
Åh,vad jag tycker om Magnus Härenstam!
Jag skulle nog,blyg som jag är,
kunna tänka mig att springa fram och krama om honom riktigt ordentligt,
om jag såg honom på stan!
Här är några av de fina plagg med elefanterna som finns på Lindex´s internet-shop.
Fina va?
En underbar molnbadrock skulle inte vara så tokigt,va?
Synd att de inte fanns i vuxenstorlekar.
Fina byxor och en kjol till mammor hade de också,
men de törs man ju inte tänka på ens,
sist jag kom till butiken med en hel lista på plagg jag skulle prova och köpa,
så var det ju inte ett enda som passade.
En regnkappa däremot,skulle jag kanske våga mig på.
Den här i klassisk modell tycker jag var fin:
Eller är den trist?I flera år har jag varit ute efter en fin rysk sjal,
och för några år sedan fanns det faktiskt några på just Lindex.
Jag rusade ju dit och köpte en och var himmelskt lycklig och fin,
tills någon stal den i kapprummet på jobbet..:(
Nu har jag spanat in dessa,
och en av dem _tänker_ jag verkligen köpa nästa månad,
eller önska mig av sambon som en annan giftassugen Kristina från Duvemåla :)
Men vilken?
De är ju så fina allihop.
Den blå är litet annorlunda
Den vita är vårlig
Men den svarta är ju ändå mest klassisk och användbar...?
Annars har jag faktist inte mycket mer att rapportera idag.
Känner mig en aning "ämlig" som pappa skulle sagt.
Hängig och deppig faktist,
och hoppas att jag nu slipper bli sjuk.
Det vore väl typiskt om jag blev dålig nu när alla andra tillfrisknat.
Jag rotar fram en gammal goding på Youtube och ynkar mig litet,
här kan ni ju snyfta med litet om ni vill,
till Tracy Chapmans " The promise" .
www.youtube.com/watch?v=ISSTz1xxdRw
Den här sången har jag alltid,sedan första gången jag hörde den,
velat tillägna någon.
Jag tycker att den är så fantastiskt fin att jag vill _ge_ den till någon viktig person i mitt liv.
Jag ger den till er, i alla fall,så länge,
och hoppas att ni också njuter av den.
Här är en annan,som jag brukar gona mig i också.
Om inte annat kan man ju grina för den påvra videon som här visas.
Och för er som inte kan franska så går det väl alldeles utmärkt att njuta ändå.
Jag har fått den översatt åt mig en gång för länge sedan,
och texten är väldigt vacker,förstås.
www.youtube.com/watch?v=85lKsSCZm4k
Det är Francis Cabrel med "Je t´aimais,je t´aime ,je t´aimerai"
Nej,nu blir det inget mer,jag går och gosar med ungarna litet,
kanske det piggar upp.
Antingen det eller så drar jag en gammal filt över mig:)
Annars skulle nog denna film göra susen,men tyvärr har jag den inte i min ägo.
Det är någe vajsing
Så vi får väl se om det går att göra något inlägg idag.
Hoppas att sambon skall ta sig an problemet idag när han är helt ledig,
för själv är jag skamligt okunnig i datakunkap.
Nu är samtliga ungar pigga och krya och sina vanliga jag igen.
(på gott och ont..)
I den oumbärliga barnläkarboken jag fick av några vänner när Storsnörpan föddes,
läste jag efter senaste inlägget,
att utslag är en följd på tredagarsfebern.
Så där fick jag ro i själen för den gången.
Fast det kan ju vara litet jobbigt också med dessa böcker,
man kan lätt övertolka sitt barns symptom
och få för sig att de har något mycket allvarligare än man först trott.:)
Det har smält undan rätt bra här utanför,
Lillnöffe är överlycklig för de stora och djupa pölarna ute på gården.
Där badar han,leker med båtar,fiskar och lagar soppa.
Smältvattnet gräver fåror i vägens grus,
där det forsar fram,
och jag tänker mig att vi skulle kunna segla med barkbåtar ända ner till slakthuset i kröken.
Det skall vi pröva i morgon.
Lilla Hoppsan har också vistats utomhus på egna ben för första gången!
Trots att han ju började gå bra tidigt,
(han slog denna familjs rekord och började göra tappra försök redan vid åtta månader,
och behärskade tekniken fullständigt vid nio! Minsann.)
den här lilla pjatten,så har han inte fått spatsera utomhus.
Det har ju varit så mycket snö och så många otympliga ytterkläder.
Han var eld och lågor och full av förundran inför den stora världen utanför vagnens gränser.
Litet grin blev det ju när han druttade omkull i det blöta,
men desto mer när han sedan blev satt i vagnen.
I fredags åt vi luch ute,jag och pojkarna.
Vi tog med oss tjockpannkaka,sylt och saft
och satte oss i solen och i lä bakom det stora gula huset uppe på backen,
som jag ju reserverat för bästisen med familj.; )
Det ägs ju av någon höjdare inom sjöfarstverket,tror jag att det var,
men de vistas bara här under höstarnas jaktdagar.
Slöseri med ett så vackert hus,tycker jag.
Det är ju faktist en hel liten gård,med ladugård,bakstuga,uthus och en hel del mark.
Och jag ser framför mig hur vackert där skulle vara med litet levande liv.
Tänk er att man målade huset beiget
och byggde en vacker veranda här på baksidan,med massor av snickarglädje i vitt.
Och så en glasveranda här på framsidan!
Sjön ligger just nedanför ägorna, och är en bra vacker syn att skåda från gårdsplanen.
Trots att jag trivs så bra med det lugna och tysta livet här
och tycker att det är härligt att här är så folktomt,
önskar jag att de vackra byggnaderna skulle befolkas.
Om inte annat för att de skall slippa att falla samman utan omtanke,
men så skulle det ju vara bra med åtminstone EN barnfamilj till,tycker jag.
Och jag roar mig med att föreställa mig hur här sett ut och varit på den tiden detta var en levande bygd.
Med skola och affär och flera präktiga bondgårdar.
De flesta husen rymde ju minst två familjer,så här har nog funnits mycket folk.
När man googlar på Lillmörtsjön får man mest bara upp utdrag ur folkbokföringar från 1800-talet,
men jag hittade också små korta historier från förr,
bland annat berättade en kringresande filmvisare (eller vad det nu heter,en sådan som förr i världen reste runt i byarna och visade film för invånarna)
hur han riggat upp filmduken i en lada här på Lillmörtsjön
och hur plötsligt hela golvet brakar samman under de dryga 50 biobesökarna
som hamnade nere i halmboden!
Det känns roligt att tänka sig hur folk här i byn samlats i en av ladorna för att få uppleva film,
som säkert inte var så vanligt.
Undrar just vilken lada det var...
Annars kan man också läsa urlöjliga artiklar om mig och familjen, som skrevs inför vår flytt hit.
Det blev ju ett så himmelens ståhej då,
att man kunde tro att folk aldrig någonsin flyttat _till_ kommunen,
bara _härifrån_.
Fast det är klart att det inte är så vanligt med inflyttare just här på Lillmörtsjön.
Det är kanske inte så tjusigt här i slasket,direkt,
men bra härligt att våren är på väg.
Lillnöffe var lycklig med såpbubblor.
Och ja,de har likadana jackor,
till och med Storsnörpan har en likadan!
Men så var de ju på superrea och är hemskt bra!:)
Fast det ser bra löjligt ut när de har dem på sig samtidigt..
Igår kväll fick jag en glad överraskning när en vän ringde!
Jag har gått med dåligt samvete för att jag inte hört av mig och knappt ens sade hejdå innan flytten.
Tyvärr är det flera jag önskar att jag fått träffa ordentligt innan vi reste,men tiden var knapp,
och som vi konstaterade igår;
alla har sitt med familjer och jobb och allt var det är.
Man tänker ofta på att höras av ,
men livet kommer hela tiden emellan och så har det gått ännu en månad..
Och som jag tidigare skrivit så är ju jag inte den bästa på att hålla telefon relationen igång.
Men det var så roligt att höra av henne,
och lustigt att hon ringde när hon gjorde,eftersom jag tänkt på henne tidigare på dagen!
Hon var i restagen,minsann.
Skulle fara iväg till Thailand med sin familj,för en välbehövlig paus i vardagen.
Jag blev så klart en smula avundjuk (dock inte missunnsam!)
och konstaterade att det är sju år sedan jag och sambon var utomlands på semester senast!
Vi var då i Chile och hade inga barn eller sådana stora utgifter som belastade ekonomin.:)
Jag har ju varit iväg utan familjen några turer,
men då på konferanser i yrket,och aldrig mer än en vecka åt gången.
Vi har faktist inte haft råd till det,helt enkelt!
Och jag kan inte förstå hur alla runt omkring mig har råd att resa som de gör.
När man har hus och barn och bilar och allt,
hur får man ihop till en semester utomlands som sällan kostar mindre än 30 000?
Jag tycker att jag och sambon tjänat bra,
men det lilla som inte har gått åt till att leva och bo,
det lilla som har kunnats sparas,
har rykt när bilen gått sönder,när tänderna måste lagas,
eller varit knappt tillräckligt för att möjliggöra en tur till Kolmården en långhelg under högsäsong!
Ja,skall jag vara riktigt gnällig
så förvånas jag ständigt över hur förskräckligt dyrt det är att göra något bara inom Sveriges gränser.
Jag tycker det är underligt att en vecka på exempelvis Öland,
skulle kosta mig lika mycket som en hel månad i Grekland gjorde
när jag som sjuttonåring luffade där.
Har jag verkligen blivit SÅ gammal?!
Var det SÅ länge sedan?
Nej,jag är så glad för min väns skull,att de får uppleva något annat,
att de får sol och värme och vila.
Och egentligen är det kanske inte så konstigt att folk kan resa,
de tjänar väl mer,
har färre utgifter och är säkert mycket mer diciplinerade i sitt sparande än oss.
För tyvärr måste jag ju medge att vi unnar oss en del onödiga extavaganser som
exempelvis mina böcker , pizza på fredagskvällen
och när vi bodde i Märsta brukade jag och sambon försöka komma iväg utan ungarna en gång i månaden
för att äta och se en film.
Inte på något flott ställe,direkt,
oftast hamnade vi på pastahaket i Kista galleria eller på någon tacobar.
Nej,jag är mest avunsjuk,det är därför jag gnäller.:)
Jag drömmer ju själv om att få åka iväg en sväng.
Det vore verkligen roligt att uppleva ett annat land tillsammans med barnen.
Fast igår när jag var på litet deppigt humör och livet känndes litet trist och tungt att gå och släpa på,
drömde jag mig bort på en alldeles egen resa.
Drömde jag om att ligga på en strand med en iskall öl och en trave böcker.
En vacker solnedgång över havet framför ett bord dukat med god mat
som jag för en gångs skull inte själv lagat.
Ett enkelt rum med vita väggar som jag inte behöver gå och småstäda hela dagen.
Lata,kravlösa dagar i en hängmatta under palmerna och inte en unge så långt ögat kan nå.
Jag skulle vara alldeles ensam på den resan,
och njuta så det räckte för tio år!
Jo,du det vore något,det!
Men jag vaknade snabbt ur drömmen och gick och hängde tvätt.
Så gjorde jag som jag brukar när jag känner mig litet hängig;
Duschar med fintvålen,(som bara används vid speciella tillfällen för att den är exlusiv
från Victor & Rolf ,Armani eller något,
och som snart har blivit gammal och unken fast jag bara använt den en gång förut,fast för ett år sedan..)
Så rakar jag av mig vinterpälsen jag samlat på mig om benen,
smörjer mig med finbodylotion i matchande doft med tvålen,
lägger ansiktsmask,
filar fötterna,
sminkar mig,
tar på mig finkläderna,
och rotar fram finörhängena och armbandet jag fått av pappa.
Och även om det kändes en smula löjligt att dammsuga eller plocka ur disken iförd pennkjol,blus,strumpbyxor och klackskor,så mådde jag bättre.
Inbillade mig att jag är snygg så det förslår::)
Tills kusinen ringde och annonserade att hon skulle komma över med fika,
och jag rev av mig grannlåten och tvättade bort spacklet i ett huj.
Men idag är det bättre.
Jag och Storsnörpan skall iväg på picknick aldeles för oss själva.
Hon har varit så jävrans argsint och bråkig på sistone
och jag har klagat högt över sexårs- trotset.
Men igår efter ett storbråk kom vi överens om att ägna oss mer åt varandra.
Hon har ju förstås gått och tyckt att jag bara bryr mig om Lilla Hoppsan och Lillnöffe som ju är hemma om dagarna när hon är i skolan.
Lilla snörpan,med så många tankar och grubblerier.
Åh,min stora lilla tjej,
jag har verkligen längtat efter att få umgås med henne på tu man hand,
men det är så sällan jag har tid.
Så svårt att räcka till för ala tre....
Nu skall jag skärpa mig,
och idag blir det mysigt.
Så har vi bokat att vi skall till simhallen nästa vecka.
Tjing!
Nu är ungen prickig också!
Magsjukan och febern är borta,
han äter fast föda och leker med sina syskon,
men nog fasen har han något nytt på gång?
Alldeles flammig och småprickig i sjok över hela kroppen.
Inte alltför tydligt,men ändå.
Vad kan väl detta vara?
Det är alltså inte vattkoppor,
de är alldeles för små för det och han har dessutom haft det riktigt ordentligt vid tre månaders ålder.
Ah,jag avvaktar och hoppas att de skall vara försvunna tills i morgon.
Sån är jag.
Litet glad har han varit idag i alla fall...
Sambon är sådan som gärna ringer doktorn direkt vid minsta lilla,
och det har han nog fått med sig hemifrån.
Där går man till doktorn när man är förkyld och åker till akuten om man har feber.
Ja,nästan så är det faktist!
Själv drar jag på dylika besök i det längsta.
Det skall bra mycket till för att jag skall ge mig i lag med sjukvården.
Jag vill vara alldeles säker på att jag verkligen är så dålig att det är värt att gå igenom hela proceduren.
Värt telefonkö,oändlig väntan,förödmjukande undersökningar
och oengagerade,trötta läkare som tycker att man är hypokondiker som ränner där stup i kvarten.
Ja det skall väl till typ barnafödande eller njurstensanfall om jag skall tycka att det är värt besväret.
Och visst har jag ont där i mellan,
visst drabbas jag av sjukdom som alla andra,men jag orkar sällan rota i det.
Det går ju oftast över ändå.
Men det är klart,att när det gäller barnen kan man ju inte vara lika nonchalant.
Men som tur var har de hållt sig rätt friska hitills,tycker jag. *peppar peppar*
Men jag blir mer och mer rädd för sjukdomar,märker jag.
I dag var jag på bilpovningen för att besikta den gamla traktorn.
Satt då och tänkte på hur otroligt smart och smidigt det vore om man kunde göra detsamma med en människa.
Köra in ´na i en slags mätare som kollar igenom precis ALLT.
Ja,nu finns det ju avancerade hälsokontroller och prover att ta som kan utläsa det mesta,
men det är ju inte det lättaste att få göra dem.
Man måste ju liksom kvalificera sig för att testa sig för olika sorters cancer osv.
Vem som helst kan ju inte få för sig att testa lymfan exempelvis.
Och det förstår jag ju mycket väl att man heller inte kan begära.
Då skulle vi ju alla rusa runt och testa oss hej vilt,och det kostar ju förstås.
Både personal,utrustning,pengar och tid.
bröstcancer cell
Men visst får jag litet tvångstankar i ämnet ibland.
Jag har rätt många överhuvudtaget nuförtiden,
men än så länge är de inte så stora och starka och jag tror inte att de kommer att bli det heller.
Kanske skall man inte ens kalla dem för tvångstankar,
det vore att underskatta de som verkligen lider av det,
kanske är det bara så att jag oroar mig mer och mer för saker ju äldre jag blir.
Jag kan få för mig något och ha en aning svårt att skjuta det ifrån mig.
Det är allt.
Som just att jag går omkring och är dödssjuk utan att veta om det
och kommer att lämna ungarna moderslösa innan de vuxit upp.
Att jag är full i cancer och inte får vara deras mamma länge till.
Säkerligen har ju denna oro något att göra med att jag själv förlorade en förälder så tidigt.
Jag tänker så klart väldigt mycket på min mamma och hennes sjukdom.
Hennes tankar och känslor kring alltihop.
Och det känns bara så fruktansvärt att sådant händer varenda dag.
Inte borde bara just mammor vara förskonade från att dö,
vi borde alla få leva tills vi är gamla och nöjda:)
Men eftersom jag själv är mamma så är tanken på döden så oerhört vidrig.
Tanken på att måsta lämna mina barn,
i trygga händer förvisso,
men ändå utan min kärlek,får mig att vilja kräkas!
Tanken på att de skulle känna som jag känt när min mamma gick bort,
får mig nästan att bli sjuk!
Men inte tillräckligt sjuk för att gå till doktorn förstås; )
Men visst skulle jag bra gärna vilja genomgå en besikting,
skulle bra gärna vilja veta i tid om något var fel.
Nå, idag har jag som sagt besiktat bilen.
Den gick förstås inte felfri igenom.
Jag kan väl inte påstå att det förvånade mig,
den är ju ändå från stenåldern,
och då kan män väl inte begära att allt är som dell skall,antar jag.
Det var inga större problem,
kanske kan sambon åtgärda dem själv,till och med,om vi har tur.
Han utbildade sig ju ändå till bilmekaniker i gymnasiet,
men det skulle man minsann aldrig kunna tro ; )
Så fick jag litet bråttom med min ansökan till folkhögskolan.
Jag är nästan helt säker på att de måste ha flyttat datumet för inlämningen av arbetsproverna.
Plötsligt skall de in nu i slutet av april i stället för i maj.
Men jag är ju min vana trogen och gör det mesta i sista minut och i alla hast.
Jag bläddrar igenom alla bilder men blir så jäkla självkritisk,förstås.
Tycker inte att jag har något som duger att lämna in som ansökningsarbete.
Jag behöver:
1 st självporträtt
1 st bild på en nära vän eller familjemedlem
1 st bild som gestaltar min hemort
1 st bild som gestaltar rörelse
1 st bild på många människor
Jag sprang upp till ungarna och fotade dem litet, i hopp om att få in något riktigt bra.
Men det ville sig inte riktigt.
Möjligtvis att jag fick till en hyfsad bild med temat rörelse,
men annars är det bra svårt att få dessa ungar att fastna på bild.
Storsnörpan poserar gärna en stund,
men de där små skall man nog vara en riktig paparazzi med tillhörande utrustning för att gestalta.
Jag har tänkt att försöka ta alla bilder i svartvitt.
Det gillar jag allra bäst,men just "hemorten " kan bli litet svår då.
Jag tycker att det kan vara vanskligt att få utomhusbilder riktigt bra så.
Här hade vi exempelvis en så otroligt vacker marsmorgon
med små gnistrande kristaller i luften och bländande sol.
Och visserligen har jag ju ingen riktig kamera,
men nog borde det ha blivit bättre än så här,tycker jag.
Nej det är inte alltid det vill sig. : )
Jag förstår verkligen inte hur man kan få foton med fler än ett barn , riktigt bra.
Jag har i alla fall skickat en del möjliga kandidater till Syster Yster ,
för att få litet smakråd.
Och jag lovar att återkomma med de bilder det så småningom blir.
Det svåraste av allt är dock presentationen av mig själv som jag också skall ha med i ansökan.
En hel A4 sida skall beskriva mig och mitt liv och min önskan att bli journalist...
PUH,jag avskyr verkligen sådant här!
Vad,vad VAD skall jag skriva?!
Nej,det blir nog till att klura ordentligt på det.
Eventuellt dricka ett glas rödvin eller två och skriva på inrådan av det..; )
Nu har vi ätit tjockpannkaka och sett på Spöket Laban,
och det börjar bli hög tid att slockna.
Först skall jag bara rengöra ett äckligt sår jag fick när jag brakade genom en murken bro utanför förrådet idag.
Det gjorde rätt ont,
men jag var tvungen att skratta högt för mig själv där jag låg och sprattlade i snön
med mössan käckt på svaj
och allt det jag ämnat ställa undan i förrådet spritt runtomkring mig.
Tänk att man alltid instinktivt skäms och blir generad så fort man drattar omkull.
I alla fall blir jag det.
Kanske för att jag ofrivilligt utstöter löjliga små rop när jag faller,
men som tur är så finns ju ingen här som kunde se och höra mig i min penibla situation.
:)
Jag hoppas på sol i morgon så att det blir roligare att vistas utomhus.
Då skall det vårstädas litet mer här på gården,
som ser lagom skojig ut efter renoveringen,som gör sig påmind nu i tö.
Och så skall jag jaga rätt på en riktigt bra bild av Lillmörtsjön.
Hur svårt kan det vara,så vackert som här är?
Om det inte vore för bakgrunden skulle jag vara nöjd med denna bild på Storsnörpan.
Tänk om jag kunde lära mig att photoshopa...
Om våren
Vi är förskonade från febern idag!
Fast tyvärr har sjukdomen lämnat sina spår,
Lillnöffe vill helst inte släppa taget om mig för en sekund.
Han är heller inte alltför pigg på fast föda än,
som synes blev det mest bara småplock av smörgåsen i morse.
Vi begav oss iväg tidigt i dag för att gå på hälsokontroll med Stornörpan.
Vi fick träffa skolsköterskan som utförde synkontroll,vägde och mätte,
allt till belåtenhet.
Pojkarna tyckte nog att det var måttligt roligt att hålla sig tysta och snälla medan vi andra pratade,
och när vi väl kom därifrån dröp jag av svett.
Ja ibland käns det som om vi är medlemmar i någon slags vandrade cirkus.
Vi är som clowner som snubblar fram.
Tappar en sko där,en plånbok här,krockar och bumpar in i varandra.
En lillebror står på näsan i en snödriva,
en annan kastar nappen i en vattenpöl
och mamman som böjer sig för att ta upp den tappar ur hela väskans innehåll på marken.
En storasyster sjunger och dansar fram på gatan och dunkar lillebror i bakhuvet med skolväskan.
Skrik och bråk utbryter och mamman väser och fräser,
halkar nästan på en isfläck och fastnar med halsduken i ett grindhandtag.
Trycker sedan in fäktande ungar i bilen och slår givetvis sitt huvud i dörren när hon själv kryper in,
som tjusig avslutning på föreställningen.
Ja,vilket spektakel det tenderar att bli när jag är under tidspress och tålamodet sätts på prov.
Då går det mesta på tok.
Men det får man väl bjuda på.
Själv skulle jag nog tycka att det var en festlig start på dagen att bevittna detta nummer
från mitt köksfönster där jag sitter och äter frukost.
Så varsågoda då,Fränstabor:)
Jag hade tänkt mig en härlig vårpicknick i dag,
det var ju så jättevackert både i går och i morse,
men nu har vädret svikit mig.
Det har mulnat nu,
jag tappar sugen och stannar inne.
Igår ringde min hyresvärd upp på väg hem från arbetet.
Han åkte just upp för berget,
genom skogen som silade solens ljus genom sina grenar
mellan snödrivor som smälte och förminskades i värmen.
Han ringde för att ,som så många gånger förut,
försäkra sig om att jag sett hur vackert det är här uppe på Lillmörtsjön.
Om det på något sätt går att jämnföras med Stockholm.:)
Han,liksom de flesta andra norrlänningar,
tycks tro att vi i Uppland aldrig sett snö,
att vi aldrig vandrat i en skog eller badat i en sjö.
Att vi inte har någon natur överhuvudtaget söder om dalälven.
Och jag svarade honom att jag visst uppskattade hur underbart vackert jag har det runt omkring mig,
hur glad jag är att få leva så här.
Och hur till och med Storsnörpan ,som ju är så liten,
ser och yvs över skönheten.
Hur hon på väg till en pulkabake med sin klass,stannade som förstenad och utropade:
"Men,vilken vacker VY!"
inför bergen och sjön och den gnistrande vita snön.
Det var hennes fröken som berättade detta för mig och hon förundrades dels av Storsnörpans ordval :)
men också över att hon ens tänkt tanken.
Här är de ju så vana vid utsikten och tar den för given.
Och nej,våren här kan nog inte jämnföras med våren i Märsta.
Nu har vi ju inte kommit så långt in i den årstiden,
men här är det mer av en naturupplevelse.
Här ser man tydligare hur landskapet förändras och hur ljuset kommer med all sin kraft.
Men jag tänker mycket på mina vårar i Märsta.
På hur vackra också de har varit.
Jag ser dem framför mig,med dess dofter och dess ljud.
Ett av de många paradisträden på Rymdgatan,i full blom om våren.
Doften av vått gräs som torkar i solen,
sanden och dammet på vägarna.
Doften av vattnet i viken
som brutit sig loss från isens bojor
och kluckar så muntert mot strandens stenar,som också de har en alldeles egen doft.
Doften i skogen ,
dess mossa och mörka jord som sluppit fri från snöns täcke.
Och själva luften,vinden,
har en annan doft om våren,fylld av värme och hopp.
Jag hör vårens ljud,
det är som om det ekar högre än annars.
Ljudet färdas längre i den klara luften.
Fåglarnas glädje,
barnens rop i lekparken
och deras fotbollar som dunsar och rasslar i gruset ända till sent på kvällen.
Ljudet av klackar på den nyblottade trottoaren,
klirret av porslin på uteserveringar.
Men mest är det ju känslor jag minns när jag tänker på våren.
Mina egna känslor som jag knappt kan beskriva.
Den starkaste som är
att himlen är så mycket högre om vårarna.
Att den jättelika kupan som omslutit oss lyfts undan
och att man kan skåda rymden högt däruppe.
Känslor av att det spritter i hela min kropp,
som är alldeles som nyvaken och lycklig.
Ja,jag har så många vackra minnen av mina vårar.
Slummer i en solvarm skogsslänt,bland doftande löv och fågelkvitter.
Jublande tramptag på en cykel som kan bära mig till världens ände just en vårkväll.
Värme,välsignad värme som smyger in genom fönstren och väcker om morgonen.
Jag pratade med Syster Yster senare på kvällen.
Då satt hon i sandlådan med sin lilla pojke och storskruttan cyklade runt på gårdarna.
I min rabatt hade krokusarna kommit upp.
Och återigen kände jag ett stygn av saknad.
Man kan visst inte jämnföra våren på dessa två olika platser,
men den i "Stockholm" är nödvändigtvis inte sämre,känner jag.
Här cyklar Storsnörpan ( i brunt ) äntligen själv utan stödhjul och bakomspringande föräldrar,
just en vårdag.
Är det förresten kanske inte bland det vackraste vi har här på jorden?
Våra vårkvällar,
fyllda av lovande ljus och rymd.
med så vackra färger
och näktergalars sång!
Nå,jag har sett att himlen här är densamma.
Jag skall sätta mig ute på bron nästa gång solen går ner i vårkvällen.
Lyssna och lukta.
I kväll blir det ju inte.
Dels är jag ensam med ungarna (man måste jusitta i total tyst och ensamhet)
då sambon åker direkt på fotbollsträning efter jobbet.
Så finns det ju heller ingen sol uppe idag.
Jo,gömd bakom molnen förstås.
Nej i kväll blir det chili con carne,
som jag lovat att Storsnörpan skall få laga alldeles själv.
Fast litet assistans får hon nog räkna med.
Så ligger jag väl på soffan eller i sängen med igeln och läser som vanligt.
Jag läser just nu den första delen i Selma Lagerlöfs serie om hennes barndomshem Mårbacka.
Den är underbar så klart,
och häromdagen grät jag mig genom slutet på "Gösta Berlings saga".
Den var nog till och med snäppet bättre än "Jerusalem" som jag ändå hållit för min absoluta favorit.
Åh,vad jag älskar Lagerlöf!
Hör bara:
"Detta hände i början av adertonhundratjugutalet i en avlägsen socken i västra Värmland.
Det var den första olycka,som övergick Gösta Berling.
Det blev inte den sista.
Ty sådana fålar finna livet svårt,som inte tåla sporre eller piska.
Vid varje smärta,som övergår dem,skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder.
Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam,veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap."
Men jag blev ändå tvungen att ta en paus efter "Gösta.."
och läste då i stället Paul Austers "Illusionernas bok".
Kanske inte helt rättvist att läsa den så kort efter en så magnifik bok.
Men den var också bra,klart godkänd i sin genre.
Jag avslutar med några bilder på sjuklingen från igår.
Leker väl litet då..
Orkar i alla fall rota litet i legolådan.
Vi har haft sjukfrånvaro här
efter att ha haft en liten kokhet igel på mig natt och dag.
Jag hann tyvärr bara betala räkningarna,som alltså också blivit lidande av Lilla Hoppsans sjukdom,
och inte tagits itu med förräns just idag.
Åh,han har nämligen varit så ynklig,förstår ni,
med jättehög feber i flera dagar.
Feber som inte ens gett vika för alvedon.
Och som gjort honom alldeles lealös och som bortdomnad.
Gjort att han bara kunnat ligga på sin mammas mage hela dagen och pipa litet hjärtskärande.
Som tur är har han gått med på att dricka ordentligt,
och det har ammats varannan,var tredje timme,
som om vi vore tillbaka till spädbarnsstadiet.
Så litet har han ju fått i sig,och idag verkar han en smula bättre.
Han orkar i alla fall vifta med i "En kulen natt"
och skratta litet när vi sjunger om trollen på fjället.
Men helst sitter han ändå som nu,
i min famn med nappen i mun och handen tryggt grävandes innanför min tröja..
Och jag tycker verkligen att det här är bland det värsta som finns;
när de små är sjuka.
Jag vet så väl att det bara är fyradagars-febern eller magsjuka eller vad det nu kan vara,
men likt förbaskat får jag genast tvångstankar om att det mycket väl kan vara något mer avancerat som jag helt missat.
Som till och med läkaren missat.
Det läser man ju om dagligdags,tycker jag,
hur förtvivlade föräldrar och snopna läkare feldiagnoserat ett barn som hux flux går och dör!
"Hoppsan,vi trodde att hon hade öroninflammation,
men det var visst den mystiska ´de-inre-organen-slås-ut-ett-efter-ett-sjukan´!"
Lilla Hoppsan började denna sjukdomstur med att kräkas litet försynt varenda gång jag försökte mata honom.
Jag insåg att han var magsjuk
men låg ändå vaken om natten och övertygade mig själv om att han minsann måste ha fått något fel på magen.
Något gjorde att hans kropp stötte bort all näring,
och att det snart skulle bli aktuellt med sondmatning och hela baletten!
Eller så hade han ju kanske fått i sig någon dödlig bakterie när han lyckades lägga vantarna på toaborsten häromdagen!
Bäst att genast stiga upp och göra sig av med den borsten.
Ut med den!
Ja,visst är det löjligt av mig att tänka så här?
Jag har ju varit med om det förr,så jag borde ju kunna ta mitt förnuft till fånga.
Och jag försöker verkligen vara som alla andra föräldrar som är hemma med sjuka ungar;
kolugna,om än litet irriterade över att vara hemma och vabba igen.
Jag har exemplevis en vän
vars minsta lilla tjej konstant är sjuk.
Det är öroninflammation på öroninflammation och feber och Gud vet allt.
Och visst tycker min vän att det är jobbigt och lider hemskt med sin lilla tjej,
men hon fruktar ju knappast för hennes liv.
Och,visst,det gör väl inte jag heller egentligen.
Inte på riktigt.
Men det är så svårt att inte tänka onda tankar när man sitter med sin lilla hjälplösa älskling i famnen.
Och själv står så hjälplös inför honom,
som man skall älska och skydda mot allt ont i världen.
När man der hur tyst och stilla och bräcklig han är
är det svårt att inte tänka på hur svag ett litet barns kropp kan vara.
Hur skört livet är
och hur en moders hjärta skulle gå i tusen bitar om hon miste sitt barn.
Nu är min lilla sork i alla fall på bättringsvägar.
Stormen bedarrar,vi klarade oss denna gång.:)
Ja,vårt fina främmande for hem till Märsta (eller till "Stockholm" som vi ju säger här uppe i norrland:))
i fredags och det blev onekligen litet tomt efter dem.
De verkade nöjda med sin vistelse här i alla fall,trots att vi inte gjort så värst mycket.
Sambon jobbade ju i veckan,
och då vi andra inte fick plats i bara en bil,
höll vi oss mest här uppe på Lillmörtsjön.
Men skoteråkning,pulka,hästar och hundar och en massa lek,verkade duga bra .
Jag var orolig att mina små troll skulle böka vid läggningen sedan stortjejerna åkt hem,
de hade ju blivit bortskämda med att ligga och fnissa och prata sig till sömns de dagarna.
Men det har gått bra ändå,
även om det uppstått viss svartsjuka när jag brytt mig på tok för mycket om den där Lilla Hoppsan.
Jag har inte ens kunnat smyga mig ut ur sovrummet när han somnat,
han har direkt märkt av min frånvaro och ropat mig tillbaka.
Ja,jag har i alla fall fått ägna mig åt en hel del bra läsning,
även om hemmet och de andra stackars barnen kraftigt försummats ; )
Här vinkas tjejerna av på Ånge station.
Det börjar töa här uppe på berget!
Det är vår i luften,även här.
Och visst får man vara beredd på baklsag,
jag förväntar mig snöoväder vilken stund som helst,
men nog är det härligt med ljusare tider.
Det är ju mycket snö som skall bort här,
det blir en del slask,
men här uppe slaskas det i alla fall inte flera månader i sträck,
som det ju gör på vissa andra ställen i landet.;)
Här ligger snön kvar tills våren kommer och relativt snabbt smälter bort den,
för att bereda plats för grönska och spirande liv!
I dag är sambons första dag på det nya jobbet,
och jag är så glad att vi nu kan börja spara in litet på bensinpengarna.
Han åkte nämligen tåg i morse,och det är tänkt att han skall göra så hädanefter nu.
Ner till Sundsvall är kommunikationerna goda,
uppåt är de litet sämre.
Missar han tåget som går just när han slutar runt halv fem,
så blir han kvar i staden tills nästa tåg går klockan tio på kvällen!
Men det skall nog gå bra,och jag hoppas förstås att han kommer att trivas.
Nej,idag skall jag kanske få något gjort i källaren,
den verksamheten har ju stått still dessa dagar.
Jag har köpt färg till väggarna och är bra sugen på att börja med det.
Men vi får välan se vad min lilla sjukling tycker om det.
Här är två stora som försöker lära en liten att rita.
Nu slöar jag framför datorn ett tag.
Fick en länk av en vän, med kläder hon trodde att jag skulle uppskatta.
Jo,tack,
de var alldeles förtjusande och jag blev följdaktigen en smula deppig
för att jag ju inte är någon miljonär som kan shoppa obegränsat. : (
Även om jag då och då skapar inlägg fullspäckade med kläder eller prylar jag gillar,
så handlar jag dem inte.
Jag försöker ju köpa kläder åt mig själv ibland,men det händer ganska sällan,
och när jag tänker efter så är det än mer sällan jag köper något som inte är på rea.
Det är sällan jag handlar utan att utnyttja någon rabattkod eller ett erbjudande.
Låter väl snålt och sniket,men jag gillar det!
Jag känner mig väldigt tillfredsställd när jag gör kap,
och en smula ångest när jag betalar fullt pris för något som en stund senare reas ut för hälften av det priset.
Förr eller senare kommer de flesta plaggen jag vill ha att prissänkas,och då slår jag till.
Jag kan vänta till dess,för jag går ju inte med rumpan bar.
Så här skulle jag säkert vara även om jag var miljonär.
Jag bara tror att jag skulle rusa åstad och köpa mig allt jag önskat och längtat efter,
men när det väl fanns möjlighet att göra det skulle jag garanterat bli snål och tycka att det var onödigt.
För så är det ju;
när jag inte har ett rött öre att handla för, är begäret som störst
och när det väl är dags att göra inköp så finns det knappt något som duger.
Men i alla fall så blev jag hemskt betuttad i dessa plagg från TopShop
Men allra,allra störst är begäret efter klännigarna på "Stop Staring!"
En av dem skulle jag nog kosta på mig i alla fall ,om jag blev rik.
Men vilken skulle jag välja?
Och för all del,när skulle jag använda den?
Men se bara;
Så enkel och alldeles underbar!
Åh,åh,åh!
"30´s bombshell" heter denna!
Ett svart fodral bör man ju ha...
Nej,det skulle nog få bli den här dräkten ändå,den är så otroligt fantastisk,inte sant?!!!
En sådan här baddräkt är jag i alla fall på jakt efter.
Inte nödvändigtvis denna färgen,och definitivt inte från "Stop Staring!",
en billigare variant,tack.
Skall det vara så svårt att få tag på?
Hojta till om du stöter på någon,är du bussig.
Så är jag också inställd på att köpa mig ett par träskor i vår.
Allra helst skulle vilja ha sådana där klassiska mörkblå med kurbits målning på,
så kanske får man ta en tur förbi verkstaden i Nusnäs.
Jag har hittat några söta när jag googlat också;
Ja,och för övrigt har jag kastat ut alla barn i snön,
de rumlar runt och bygger snökojor och åker spark.
Passat på att städa litet och strykt ett till lager färg på taket i källaren.
Lossat plankan jag använt för att spjäla upp ett svårspacklat ställe,
och sett att det fungerat alldeles perfekt.
Så har jag återigen lyckats förlägga min mobiltelefon,alltså min kamera.
Vi leter och letar men den verkar vara som uppslukad av jorden...
Jag som skulle vise er den vackra lilla miniatyr-staden som Storsnörp och vår ena gäst byggt av papper.
Med ICA affär,sjöar och sopstation!
I stället lägger jag in några fina bilder jag glömde i går;
Lilla Hoppsan ser så fundersam och tveksam ut
när vi sjöng en liten stump för honom på bemärkelsedagen:)
Lillnöffe fick en så jättefin Fristadsjacka av morfar när de var här.
"En riktig jobbjacka! "
Han älskar den,och är glad att slippa sin klumpiga overall.
Storsnörpan var så fin i sin nya virkade klänning med 50- tals stuk ,
från Bonaparte (Köpt på rean så klart!)
Här läser hon en av sina egna sagor för gammelmormor.
Nu har jag lovat barnen våfflor,fastän våffeldagen ju egentligen var igår.
Så skall vi väl hälsa på i stallet i kväll också,
jag har en riktig hästentusiast här på besök,
och hon skulle säkert inte ens dra sig för att kretsa hovarna på den där ena busen!
Haj,haj!
Det är litet dåligt just nu.
Annars är allt bara bra,
men jag har inte riktigt tid och ro att skriva så mycket som jag vill.
Jag är ju van att vara alldels sysslolös om dagarna..he he
och nu har vi ju besök och en del inplanerade aktiviteter -
jag blir ju som alldeles uppjagad !: )
Många vackra tulpaner har jag fått i påsk.
Påskhelgen med pappa och styvmor ( åh,vad stelt det låter)
var jättemysig och lyckad.
Med mycket sol och snö.
Pappa och sambon åkte förstås en hel del skoter
och så fick vi en del fixat och lagat här hemma.
Pappa hade köpt en massa verktyg till oss
och hoppas väl kanske än idag att det skall bli en handy-man av sambon också, i sinom tid.
Det tror jag han kan vänta länge på,i sådana fall:)
Men vi blev väldigt glada och tacksamma och själv tycker jag ju mycket om att "hantverka"
så de kommer ju till nytta.
Men det är väl något som sitter i ryggmärgen på den äldre generationen;
att karlar skall kunna snickra och dona,vare sig de har det som yrke eller ej.
Det är just inte lika viktigt att en kvinna kan det.
I vårt fall så kan jag tycka att det är bra dumt när det förutsätts att det är sambon som skall fixa här hemma när det behövs.
Han är ju kortare än mig och inte såå himla mycket starkare väl...; )
Dessutom är det ju som sagt jag som har intresset.
Jag älskar att arbeta med händerna,att skapa om och nytt.
Jobba fram en förändring.
Och visst,resultatet blir av blandad kvalitet,
det är inte alltid det blir som jag tänkt mig.
Men man lär så länge man lever,inte sant?
Så är det ju så många som tror att det är svårt att tapetsera,måla,kakla,slipa,spackla och allt vad det nu kan vara.
Men det är det ju inte!
Inte krävs det någon osedvanlig armkraft och inte heller någon högre intilligenskvot.
En stor portion tålamod och en del eftertanke bara.
Och så intresset förstås.
Man måste ju också våga.
Våga prova på och inte avskräckas så lätt.
Pappa påbörjade nu arbetet som skall göras i källaren,
och igår och idag har jag varit ner och fejat så fort tillfälle bjudits.
Vi har spacklat igen stora hål i väggarna och byggt upp vissa partier som skavts bort helt.
Så har jag gett trätaket en ordentlig omgång med stålborste och skrapa,
innan jag målat det vitt igen.
Där blir det nog tvunget med minst två strykningar till,men det artar sig ju!
När väggarna och taket väl är klara skall det läggas ett nytt klickgolv också,
så är källaren flott så det förslår.
Här ser man litet utav de superstora hål som fanns i väggen.
Samt ärtiga färger i trapp och på vägg: )
Jag upptäckte just att jag inte har så mycket bilder på min pappa,som jag trott.
Jag letar igenom alla mappar,och inser att jag nog tagit flest med systemkameran.
Inte blev det särskilt många tagna i helgen heller...
Här är ett,
där både pappa och styvmor sitter på skotern.
Det var inte det lättaste att få henne dit ,skall jag säga,hur ledig hon än ser ut!
Litet deppig kände jag mig förstås när de åkte i söndags,
men jag tycker nog att vi fick just en sådan helg vi tänkt oss redan innan vi flyttade;
kvalitetstid,helt enkelt!
I Märsta träffades vi ganska ofta,
i alla fall någon gång i veckan,eftersom pappa fortfarande har kontoret där.
Och min styvmor har tills helt nyligen arbetat på fritids på Storsnörps skola.
Men det blev oftast så väldigt korta stunder vi sågs,
en snabbfika innan de for den långa vägen hem till Roslagen igen.
Så vi sade ju oss just det;
att när jag flyttar längre bort så krävs det ju att man sover över hos varandra och stannar längre ,
får mer tid för varandra.
Och jag hoppas ju förstås att de kan komma ofta,ofta hit till oss!
De har ju sin fina husbil,och de gillar ju att åka iväg då och då.
Till sommaren skall vi ju förstås bo hos dem också,
jag vill inte avvara somrarna i Södersvik för allt i världen!
Jag har så länge tänkt att skriva en slags....Ode
en kärleksförklaring till min far.
Jag var bra nära att ge honom en på hans 60-årsdag,men modet svek.
Jag vill så gärna visa honom all min uppskattning inför allt han gett mig och gjort för mig.
Sådant som kanske de flesta föräldrar gör för sina barn,
om de kan och har möjlighet,men också så mycket annat.
Visst tar jag hans kärlek och omsorg för given på ett sätt;
jag har ju haft den och känt den i hela mitt liv.
Men jag är också så tacksam för den och vet så väl att det inte är alla förunnat att uppleva något sådant.
Långt ifrån alla har haft det så bra som jag ändå (trots att jag haft mer än nog av tråkigheter i mitt liv också)
tycker att jag haft.
Då menar jag inte bara ekonomiskt,
någon sorts "brat" eller rikemansunge kan nog ingen beskylla mig för att vara.
Utan främst har jag upplevt en så total trygghet i min uppväxt.
Min mamma dog ju tidigt,när jag bara var sju,
och självklart påverkade det oss alla.
Jag minns inte allt för mycket av just den tiden -mitt goda minne till trots,
men sammanfattningsvis känner jag att jag haft en lycklig barndom ändå.
Att jag haft fått mycket kärlek,tid och uppmärksamhet.
Jag har kännt att jag spelat roll och att jag blivit lyssnad till och respekterad.
Uppmuntrad att vara den jag är.
Trots att jag och pappa i mångt och mycket varit varandras motsatser
har han ändå kompromissat och åtminstone _ försökt_ att förstå mig.
Det kan inte ha varit alldeles lätt för honom
när jag blev meddlem i Ung Vänster och demonstrerade på Stockholms gator och torg i tid och otid,
men han betalade utan att grumsa medlemsavgiften och stack till mig en slant inför lägerhelgerna.
Han suckade kanske litet när jag färgade håret blått
och gick omkring till allmän beskådan i klädd brynja och hängslen och hans egna gamla avlagda manchester kavajer,
men han köpte lydigt hem några extra kilon ris ,
som jag färgade blodröda ,
och betalade portot när jag skickade dessa korn till...
Åh,jag tror att det var till frankrikes Jacque Chirac,
som minsann tänkte provspränga sina atombomber och kärnvapen på en ö någonstans i asien....
där folket försörjdes av sin risodling som då skulle gå förlorad...
Eller ja,jag minns faktist inte,
om jag skall vara ärlig,
alla tokiga upptåg som jag gett mig in på under mina uppväxtår.
Upptåg som han ändå med ,vad jag tror, ett visst litet mått av stolthet accepterat och kanske till och med uppskattat!
Ja,jag tror verkligen att han trots att han inte samtyckt,
ändå uppskattat att jag åtminstone engagerat mig (nå,nu har jag inte uträttat några stordåd i politikens namn,precis)
uppskattat att jag åtminstone haft en åsikt och en strävan.
Jag tror att han _måste_ ha uppskattat detta,eftersom det ändå är han som instiftat det i mig någon gång.
Här trivs han,min pappa,
på havet i sin båt.
Just på bilden med Storsnörp i famn.
Precis som jag minns min farmors ord
(jag minns så många,hennes roliga små ordspråk som exempelvis " Det löser sig,sade han som sket i vasken" och "Kors sade hon som satte sig på lien", och för att inte glömma "Nu skall vi se, sade blinda Lotta till döva Malin" och "Jag undrar,sade flundran ,om gäddan är en fisk")
om att det alltid finns någon som har det värre.
Så minns jag tydligt att pappa alltid påstod att "Du kan allt,bara du vill".
Det irriterade mig mycket att han sa så, tidvis tyckte jag väl att hela världen var emot mig .
Och jag kan inte påstå att han lyckats i sitt försök att sporra mig till gränslös framgång. ; )
Faktum är att jag har en viss fallenhet för att alltid tro det värsta
och inte riktigt våga eller orka ta för mig som jag borde av saker och ting.
Men jag blir ändå rörd av hans ord,
jag känner ändå att jag säkert fått mer ryggrad än andra av att få detta påpekat för mig närhelst jag misströstat.
Om inte annat har jag lärt mig att lyckan ligger i mina egna händer
och att man måste kämpa litet för att få det man vill.
Och är inte det just precis vad du skulle vilja säga ditt barn?
Är det inte just det man vill att ens barn skall eftersträva i livet?
Att "man kan allt bara man vill "!
Så många gånger har jag undrat hur fasen han gjort för att få mig att alltid tänka något så när logiskt och nyttigt?!
Hur faen fick han mig att bli en något så när hyfsad människa?
För när jag tänker på alla fallgropar jag varit nära att falla ned i,
hur många dåliga vägar som livet hade kunnat leda mig in på,så blir jag alldeles orolig;
hur skall jag få hans barnbarn att hamna rätt?!
Hur gör man , rent _praktiskt_ för att barnen skall undvika detta?
Jag älskar ju mina barn och vill dem allt det bästa i livet (som intjatat bekant)
men hur ger man dem deras självkänsla och trygghet?
För än i dag,i vuxen ålder,
kan jag så tydligt känna,
jag vet att jag är trygg med min pappa.
Att jag kan säga honom nästan vad som helst,vända mig till honom för tröst och fristad.
Om jag så vore en mördare eller en alldeles förtappad människa,
skulle han fortsätta att älska mig,känns det som!
Och det är just den vetskapen som får mig att vara så trygg.
Just den vetskapen har hållt mig ifrån så mycket dumt ;
att min pappa minsann skall ha en bra anledning att älska mig!
Han skall inte slösa sin kärlek och ansträgning förgäves,kasta pärlor för svinen..
Hans kärlek har räddat mig så många gånger,skall ni veta.
Jag skrev just några rader om den ekonomiska delen,
den ovärderliga hjälpen jag fått av honom,
men beslöt mig för att radera den.
Den biten är absolut inte att förringa,men är ändå aningen mer privat.
( som om det jag hitills skrivit inte så vore,ha ha!)
Dock önskar jag innerligt att jag i framtiden kommer att kunna erbjuda detsamma för mina barn;
hjälp där det behövs och en aning materialistisk glädje!
Lägg väl märke till dansbanan,
hundlokorna ,båtnyckeln med kork i hans ficka och den grönskande sommaren i bakgrunden.
För att sammanfatta det som trots allt kanske blev en smärre kärleksförklaring till min far ändå
vill jag skriva
att han är en den viktigaste personen i mitt liv!
Nej,det är så svårt att säga så;
mina barn och deras far , min syster och all min släkt kan jag inte tänka mindre om!
Men tanken på att leva utan min pappa får mig att ..
Nej,jag kan inte tänka den tanken fullt ut,den är alldeles för fruktansvärd!
Jag vore verkligen förlorad utan honom!
Trots att jag nu borde betecknas som vuxen,
med min egen familj och mina egna stadiga ben att stå på,
så behöver jag honom för min överlevnad.
Jag kan inte se att jag en dag kommer att klara mig på egen hand.
Och ja,visst finns det fläckar på den allsmäktige solen,
visst finns det sidor hon min älskade far som jag mindre föredrar,
självklart har vi våra duster och dispyter,konstigt vore det väl annars,
men han är ändå min evige hjälte.
Om det också skall skrivas om min styvmor så blir det om möjligt ännu mer personligare.
Nu har jag ju inte många läsare på denna blogg,
och de som faktist finns är ju nära och bekanta.
Men det gör ju saken nästan svårare;
det är litet svårt att blotta sig,
känner jag nu,trots att jag ändå tyckt att jag varit duktig på det i det riktiga livet också.
Jag tror gärna att jag tillhör den typen av människor som har lätt att visa känslor och dela mina tankar,
men visst,ibland blir det litet väl naket och rättframt!
Jag vet inte vad min styvmor skulle säga om saken,
men jag tycker verkligen att det är en jättefin bild av henne och Storsnörp.
Jag kan så väl tänka mig in i min styvmors situation nu.
Som vuxen och reflekterande människa kan jag ju se hur jobbigt det måste vara att ta sig ur ett förhållande
eller äktenskap med barn och hela den biten!
Det är minsann inte gjort i en grisblink,
och det måste ju ta musten ur vilken vettig person som helst.
Och att sedan finna kärlek någon annanstans kan ju tyckas omöjligt.
Att så komma in i en familj,
med ett visst dåligt samvete för sina egna barn,
med två små tjejer som sörjer sin döda mamma,
det måste vara i det tuffaste laget.
Att inte på något sätt vilja göra anspråk på den dödas plats,
men ändå vara en förälder att räkna med.
Nej ,jag vet inte om jag skulle klara biffen! ; )
Men jag vill att hon skall veta hur mycket jag uppskattar henne med.
Hur mina barn älskar sin mormor och längtar efter henne nu när vi bor så långt bort.
Jag skriver inte mer i ämnet nu,
hoppas att jag kan förmedla mina känslor ändå,
och skäms över min rättframhet.
Ja,det är svårt helt enkelt.
Svårt att vara helt igenom ärlig (om man nu måste vara det!)
Svårare än jag trott att dela med sig av mina känslor,
även om jag ju tror att jag behöver och vill det .
Men här finns alltså en stor maffig,
skall jag säga _biff_? :) att bita i,
så enjoy.
Nå,nu får det vara nog med känsloyttringar!
Jag hann inte sörja mina föräldrar länge innan nästa gäng besökare kom innanför dörren! : )
Nu är våra granntjejer från Rymdgatan på besök.
Två underbara små tjejer som man ofta tror är stora.
De är äldre än våra,men passar så bra ihop med dem ändå,
och de är ju min stora hjälp i afton,så att jag kan skriva detta inlägg.:)
De stannar till slutet av veckan,
och avslutar också vår planerade gästlista.
Nu har vi inget mer besök att se fram emot!!
(Jag hoppas ju på snabbvisit från Syster Yster och en vän nästa månad,men inget är bokat)
Vi har firat Lilla Hoppsans namnsdag med tårta och skoj,
och jag har förärats en rundvandring
på ett helt fantastiskt konstmuseum i Storsnörps rum,som jag får återkomma om senare.
Åh,för en gångs skull finns det en hel del att skriva om,men jag har verkligen inte tid!
Just nu spelas "Hairspray" för fulla muggar här hemma,
för vilken gång i ordningen vet jag inte!
Tjejerna älskar den,och Storsnörp kan alla sånger utantill (överdriver en del)
och jag själv tycker att den blir bättre och bättre för varje gång jag ser den!
Känner mig djupt besviken på Bästis med man som inte uppskattade den som jag gjort ;)
Kan hända har jag blåst upp den en aning för hårt,
filmer och böcker blir ju ofta rätt platta när de upphaussas för mycket.
Men,du Milde,
vad jag gillar det där med stora snurrande kjolar,
snäva små kostymer,
och John Travolta i damkläder.
Nej,jag skall sluta upp med att höja den till skyarna,
men se för Guds skull till att se den nu då!!!
Avslutningsvis kan jag konstatera att det blev fler citationstecken och parenteser än vad det vanligtvis brukar vara här på bloggen.
Och så vill jag helt "off topic" säga att
apropå att vara vuxen så kom jag just idag på vad som kan ses som det ultimata vuxenbeviset;
att göra sin egen sillsallad!
Att överhuvudtaget tycka om sill är en nivå av vuxenhet,
och att sedan lägga in den i marinad eller vad fanken det nu är,
lagom till påsk eller jul eller midsommar-vilken svensk högtid som helst
är ju bara ett konstaterande.
Tycker jag i alla fall!
Litet av varje
I morgon kommer ju min pappa och styvmor på påsk besök,
och det skall bli så roligt att få visa dem vårt fina lilla hus!
Pappa var ju med flyttlasset upp när det begav sig,så han har ju sett litet grand,
men det har ju förändrats en hel del sedan dess med.
Åh,vad jag har längtat,
och barnen med,så klart!
"När kommer RIKTIGA mormor och morfar?" Undrar Storsnörpan.
"Vadå för riktiga?" frågar jag
"Ja,alltså de VANLIGA mormor och morfar..."
Ha ha, vi har ju haft många besök av gammelmormor och gammelmorfar på sistone,när vi nu bor så nära.
Kan kanske bli många titlar att hålla reda på :)
Snön fortsätter att falla idag,
och det passar bra då jag lovat pappa skoteråkning och kanske till och med en skidtur?
Lillnöffe planerar sparkåkning och vill gärna visa morfar grannfarbrorns gamla traktor
som han är så stolt över att få åka i om morgonen på väg till stallet.
Min fina granne går nämligen upp tidigt,tidigt och tar traktorn till stallet där han matar hästarna.
En timme senare ungefär,
har han plogat färdigt i hela lilla byn och berett min väg för vagnen! : )
Han är så omtänksam och ser till att jag inte skall behöva pulsa i snön dit upp.
Lillnöffe får så klart klämma sig in mellan spakarna om han vill och till och med styra då och då!
Och jag tror förresten säkert att traktorn kan intressera min pappa,
den är från tidigt 60-tal och ser verkligen ut som en gammal antikvitet.
Storsnörpan ser mycket fram emot att kanske få sova hos mormor och morfar en natt;
de kommer nämligen i sin husbil,som ju är mycket exotisk och intressant.
Jag är själv bra sugen på att åka husbil,
en gammal dröm jag haft sedan jag var liten.
Min mormor och morfar brukade ibland hyra en och "fara till fjälls" som de sa,
och det planerades att jag skulle få följa med en gång.
Till Nordkap skulle vi då,
men det var precis i samma veva som min mamma gick bort och resan blev förstås inte av.
Men jag drömmer fortfarande om att göra en sådan tur,
det vore mysigt,tror jag.
Här inpekteras den nyköpta husbilen av Syster Yster och småkillar.
Annars har nog pappa tänkt sig jobba litet under sin vistelse här..
Han ringde häromdagen och undrade om det var något jag behövde till huset,
och om jag hade ordentligt med verktyg.
Vi får väl se vad vi hittar på de här dagarna,
det blir nog skoj,ska ni se.: )
Idag blev jag väldigt glad och samtidigt litet ledsen när jag fick ett alldeles riktigt HANDSKRIVET brev i brvlådan!
Hur länge sedan var det inte man fick det?
Idag är det sms,e-mail eller vanlig telefoni som gäller,
att skriva brev för hand hör ju till ovanligheterna.
Och ändå är det ju just det som är allra roligast att få!
Och att spara.
Det var ett brev med en mycket vacker handstil,
och jag tänkte att jag nog blivit vuxen ändå,då jag kan tyda sådan sirlig text!
Brevet var från min kära faster,
och hon skrev litet om ditt och datt,vardagliga ting och tankar.
Ledsen blev jag ju då jag drabbades av en stor längtan efter henne.
Hon är alltså mamma till Kusin Vitamin som jag ju skrivit om tidigare,
och vi har alltid stått varandra mycket nära.
Just pappas sida av familjen har alltid bott en så kort bit från mitt hem,
att vi har kunnat umgås mycket och naturligt.
Alltså inte bara på högtider och kalas.
Ja,så nu blev jag ju litet deppig.
Litet grann i alla fall.
Gick och hämtade mitt gamla fotoalbum
och riktigt grävde ner mig i min känsla av att vara helt ensam och utanför!
Nu är ju familjen spridd litet överallt över landet,
det är inte som när jag var barn , avstånden har växt sedan dess.
Men ändå;
tänk att jag flyttade så långt bort från det som verkligen var mitt hem:
Min familj.
De människor som alltid varit min största trygghet och som kännt mig hela mitt liv.
De som uppfostrat mig och gjort mig till den jag är.
De som jag älskat allra mest och som jag kännt mig älskad av tillbaka.
Tänk att jag visst har min egna lilla familj,
men annars är utan resten av släkten som betyder så mycket för mig!
Men jag visste ju att det skulle komma stunder då jag känner så här.
Det var ju det här jag oroade mig mest för inför flytten,
och som jag tyckte var det största problemet.
Detta att inte kunna träffa mina nära och kära så ofta som jag vill.
Världens goaste faster med en stor och varm famn att vara trygg och hemma i.
Så är jag ju en väldigt sentimental och litet melankolisk person,jag.
Som gärna ser bakåt i stället för framåt och som riktigt vårdar mina gamla minnen.
Jag har så många från min barndom och uppväxt,
jag minns så många detaljer
som dofter,smaker,känslor och ljus.
Och jag älskar minnen,
tar fram dem som jag tar fram ett fotoalbum,och lever mig in i dem ordentligt.
Ägnar mig åt dem och bevarar dem som mina käraste ägodelar.
Några favoriter är från farmors hus,
där jag tydligt minns smaken från sockerärtorna vi plockade,
morötterna vi sköljde av vid pumpen brevid tvättstugan och de söta hallonen.
Jag minns syrenernas doft som vi omslöts av,då vi hade en så fin koja mitt i en berså.
För att inte tala om doften i köket,
där jag satt med ett glas kall mjölk eller svartvinbärssaft och nybakade rundbullar.
Jag minns kakburkarna som travades på varandra i det svala skafferiet,
hur spännande det var att lyfta varje lock och upptäcka drömmar,finska pinnar och andra kakor.
Jag minns ljudet av väggklockan i köket,som slog varje timme.
Alla gamla veckotidningar i kökssoffan och limpor på elementen som skulle torkas för att bli ströbröd.
Och farmor..
Sittandes i sin fotölj i vardagsrummet,eller vid det stora pianot.
Fina,underbara farmor med sitt tjocka vita hår,
sina många fina rynkor,djupast kring ögonen som så gärna log.
Sina vackra händer, lungt knäppta i knät ,
så vana vid så mycket jobb.
Och jag hör precis hur hon viskar
"Du lilla,du lilla"
där jag sitter uppkrupen i hennes famn och blir kliad på ryggen.
Nej,idag skall jag nog inte tänka längre än så.
Jag blir så förbaskat ledsen,och det passar sig inte just nu.
Annars kan jag då och då liksom gotta mig ordentligt i saknaden och gråta ut riktigt ordentligt.
Det känns redan tomt och ovant utan hundar här hemma.
Jag hoppas nu att det går bra för dem båda,med valpningen och allt.
Vi får väl se hur sambon klarar sig utan dem så länge denna gång.
Här bor Rymmel och Jaga.
Han är ju alltid välkommen att promenera med grannarnas hundar.
De har en hundgård som de bor i och vaktar så att det förslår.
Härom morgonen var det ett fasligt liv och då deras husse tittade ut fick han syn på en järv!
De brukar tydligen visa sig här i krokarna ibland,
oftare än lo som ju också finns här,men som är skyggare ändå.
Några få mil härifrån finns en stadig flock med varg,
men de förflyttar sig sällan utanför det revir de haft i många år,
och de stör ingen människa,fast det bor några ganska nära.
Annars finns här björn också,men jag har inte hört något om att de visat sig nära byn,som tur är.
Det är inte alla som har järv i trädgården, inte !
Igår eftermiddag proppade jag bilen full med barn för att åka ner till Fränsta
och hämta upp ett hett efterlängtat bokpaket.
Jag tycker själv att jag lärt mig köra denna slingrande skogsstig rätt bra,
med tanke på alla skrpa kurvor,
möten med stora timmerbilar och ordentliga mängder snö.
Men så gick det ju som jag så ofta tänkt att det nog måste gå ibland när man bor så här;
jag fick möte i en kurva och halkade ner i diket när jag försökte bromsa!
Vi satt fast riktigt rejält,och en smula skakad var jag nog.
Det var bra nära att vi kolliderat,
så lycklig var jag ju att vi klarat oss oskadda.
Karln i den mötande bilen visade sig vara mark och skogsägaren själv,
en trevlig filur med stort skägg och skinnhatt.
Han kunde inte få upp mig med sin pick-up,men for iväg en bit i skogen för att hämta två av sina gubbar som
jobbade med avverkningen.
De kom med än större pick-up´er,men misslyckades också.
Så stack de iväg efter skogsmaskinen,och vi blev sittandes i bilen ett bra tag.
Då tänkte jag ju litet på björn,
vi stod ju praktist taget mitt i skogen.
Men så kom jag ju på att de sover sött nu på vintern,och kände mig måttligt löjlig.
Blondinen från Stockholm som kommer här och kör fast i diket...
Men grannfarbrorn som oroligt väntade på mig här hemma när jag kom tillbaka lagom för att sticka iväg till stallet,
tröstade mig med att det minsann har hänt honom med.
Många gånger.
Han har själv aldrig krockat med bilen,
men tycker att det är underligt ändå att det aldrig hänt någon alvarligare olycka på dessa vägar.
Nu avslutar jag med några fina bilder från idag,
innan jag skall på brödbaket igen.
I kväll vankas det lök- och tomatsoppa till fasters ära,det är hon som gett mig receptet.
Till det behövs ju bröd,
och så skall hästarna tas in för kvällen.
Snabbt i säng sedan,med bokpaketet jag fick igår.
Jag har börjat på "Gösta Berglins saga" av Selma,och längtar bara efter att få läsa,läsa läsa.
Storsnörpan kom hem från skolan utan tand.
Åh,så skönt att slippa den.
Som hon vickat på denna tand i en vecka !!
Inte har hon kunnat äta majskolvar heller,som hon sett fram emot så mycket,
kanske får koka en åt henne i kvälll då,för att fira!: )
Våren verkar tveksam
Det droppar från taken ena dagen,
och den andra hänger där långa vackra istappar och gnistrar i solen som inte värmer.
Och även om jag längtar efter vår och värme,
så älskar jag verkligen dagar som just denna;
kalla,gnistrande klara,
soliga och med knarrande snö under storstövlarna.
Det känns skönt att få skotta,arbeta och svettas en aning.
De senaste dagarna har jag ju varit uppe tidigt för att vara i stallet en stund.
Och jag har faktist blivit litet bekant med den ena av hästarna.
Men bara den ena,
den andra har buffat och knuffat
och naftsat och tjafsat,
så att jag är räddare för den nu än innan jag påbörjade mitt uppdrag.
Ja,hon är ju ung och sprallig,förstås,så det får man väl tåla,
men jag håller mig till det äldre och klokare stoet.
Som tur är så har jag ju hjälp i stallet.
Grannfarbrorn´ som ju alltid annars varit hästvakt
och som själv haft häst i många ,många år,
sköter närkontakten med hästarna,så att säga.
Utan honom skulle jag aldrig kunna göra detta,rädd och mesig som jag är.
Han däremot är så lugn och rofylld,
och hästarna respekterar honom verkligen.
Det är en så fin herre, min granne,
som har bott här uppe i Lillmörtsjön i större delen av sitt liv.
Jobbat i skogen med hästarna i alla år
och sedan stannat kvar när det arbetet försvann och bygden avbefolkades.
Han har ju en liten fru också,och de är båda så fina människor.
Och jag är så glad att ha dem som grannar,hoppas att vi blir goda vänner vad det lider.
Annars är det ju härligt i stallet.
Det doftar så gott och känns varmt och tryggt.
Jag gillar att mocka och sopa,
ordna med maten och kela en stund med stallkatterna som ligger i fönstersmygen och solar.
Och snart kan jag nog drista mig till att rykta och kratsa den lugna,
om jag bara får lära känna henne litet bättre.
Jag har i alla fall blivit modig nog att sätta på och ta av hennes grimma och grimskaft varje morgon och kväll,
trots att hon är mycket noga med att man står brevid henne på vänster sida när man gör det,
annars blir hon litet ängslig. *Stolt*
Ja,annars har det varit en mycket lugn och stillsam helg.
Vi har knappt varit hemifrån,utan hållt oss hemma på Mörtis.
Ungarna har byggt snöslott och så har vi påskpysslat litet grann.
Här kläs påskriset.
Och så målas de urblåsta äggen
Sambon spelade en fotbollsmatch och jag har målat litet skräp i källaren.
En spegel i ful fururam har fått nytt liv och en gammal trälåda jag hittade i förrådet kan nog bli fin med röda pelargoner inuti i sommar.
Jag påbörjade ju ett projekt med några gamla stolar i somras.
Jag köpte fyra stycken på loppis med stora visioner.
Dock var det svårt att hitta tid att göra något åt dem då,
Lilla Hoppsan var inte så självgående då,
men nu tänker jag ta nya tag.
Så här såg de ut när jag köpte dem.
Någon hade före mig försökt renovera dem,
men med ganska misslyckat resultat,knöligt och ojämnt.
Nu har jag rivit loss tyg och skummgummi,
tvättat,slipat och grundmålat en utav dem.
De skiljer sig litet från varandra upptill på krusidullerna.
Det skall ju fast en klädnad här vid ryggen och en ny sits ,så är den ju som ny!:)
Jag har ju bakat litet också,
så här veckan innan löning och barnbidrag blir det till att vara litet extra huslig.
Och för att inte säga sparsam.
Det blir måltider som ;
tomatsoppa och bröd
tonfisksallad
falaffel i pitabröd
och häromdagen rotade jag till och med fram de där gamla majskolvarna som legat i frysen länge och väl!
Bajsbröd och tekakor har det blivit i helgen.
Nog känns det att vi båda lever på föräldrapenning allt.
Men snart,
den första april,närmare bestämt ,
börjar sambon jobba på det nya jobbet!
Han fick det som han sökte nere i Sundsvall,och är mycket nöjd med det.
Det blir till att ta tåget som både är snabbare och billigare och miljövänligare.
Det blir nog bra.
Så är det bara jag som skall få ändan ur och ansöka till folkhögskolan och börja läsa till hösten.
Och det känns verkligen jättekul!
Inte alls särskilt läskigt eller skrämmande.
Utan bara spännande och förväntansfullt.
Jag skall nu bara få tag på en bra kamera att ta bilderna till ansökningen med.
De är ju inte gratis,precis,men kanske kan man låna en tills vidare..
Ja,jag ser verkligen fram emot att få börja med detta snart,
att skapa litet mer strukturerat
och framför allt att få lära mig något nytt.
Att utvecklas.
Dock oroar jag mig litet över Lilla Hoppsan.
Jag tycker ju att han är så himla pytteliten,min lilla lilla bebis.
Det är svårt att tänka sig att när Storsnörp och Lillnöffe var i hans ålder hade de redan börjat på förskola.
När de var precis ett år lämnade jag dem ifrån mig med stort vemod och svår ångest,
för att gå ut och jobba och tjäna pengar igen.
Och det gick ju verkligen bra,de trivdes på dagis
och det är jag förvisso övertygad om att Lilla Hoppsan också kommer att göra när det är hans tur...
Men..
Jag vill ju inte att detta skall ta slut!
Jag vill ju göra saker på egen hand,men också att allt skall vara som vanligt med mig och barnen.
Med vårt lilla lugna liv .
Se bara så otroligt liten han var när han började dagis!
Som tur var hade han ju också kusinen på samma avdelning,här har han snott kusinens napp.
Men ja,nu är det väl kanske dags att inse att just denna fas snart är slut .
Att det är dags att komma ur bebisbubblan igen och ta del av "det verkliga livet"
som hela tiden fortsatt att pågå där utanför min lilla värld.
Jag vet att det finns så många som längtar tillbaka till livet utanför,medan de är hemma med barnen.
Som tycker att det är långsamt och alldeles för sömnigt att vara bunden vid en liten alltför länge.
Och det kan jag verkligen förstå!
Jag kan ju också känna att det blir för mycket av det goda någon gång då och då,
och som tur är har jag alltid haft möjligheten att då ta en paus.
Ingen längre kanske,
men med de båda större barnen reste jag iväg på konferens nåra dagar när de var små,
innan jag börjat jobba igen.
Och så har jag ju turen att inte vara ensamstående,
att ha en annan delaktig förälder i familjen,som jag kan dela ansvaret med.
Men så trivs jag också väldigt bra med detta instängda liv.
Jag är ju så väldigt väl medveten om att denna tid är försvinnande kort.
Att den alldeles snart är ett minne blott,
ett minne jag kommer att vårda ömt .
Alldeles snart är de alla tre så stora och självständiga och villiga att ge mig all egentid jag kan önska.
Snart är de inte ett dugg intresserade av att vara hemma med mig om dagarna.
Snart lockar "det verkliga livet" även på dem!
Snart lever de i egna världar där jag inte alls har en lika viktig roll och stor del som förut.
Så måste det ju vara,onaturligt vore det ju annars.
Och jag vill inte förändra det faktum att de växer upp och blir egna individer.
Bara njuta så mycket som möjligt av dem medan de är bara mina,
medan de är här tätt intill.
Och så vill jag lägga ner hela min själ i att försöka få dem att må bra.
Jag känner inte att det är en självklarhet att jag har barn,
att de kan växa litet hit och dit som de vill,
utan att jag måste vårda dem och se till att de växer på bästa sätt.
Göra allt jag kan för att de skall bli rediga människor.
Men visst,ibland växer de inte rakt,
hur mycket man än försöker.
Och det är väl ingen fara,
det är vackert med slingrande växter,som söker nya vägar och nytt ljus.
Men jag vill kunna fånga upp och vara till nytta om det går galet.
Det gör jag väl bäst om jag känner mitt barn väl från början,
om jag funnits nära och tillhands?
Litet löjligt och metaforiskt kanske,
och inget jag tänker på varje sekund av vår tid tillsammans.
Inget som jag aktivt väljer i varenda vardaglig situation,
men likväl grunden i mitt föräldraskap och min person.
Och jag känner mig inte som en självutplånare,som "måste" offra sina egna intressen för barnen när de är små.
Jag _vill_ verkligen ägna min tid till barnen,
de är det viktigaste i mitt liv nu
och jag vill att just de skall få det mesta och det bästa av mig.
Och framför allt så vill jag ju att de skall ha en harmonisk och lycklig barndom att vila sin tunga framtid på.
Att de skall se tillbaka och vara nöjda och trygga och känna att de växt ur god jord som ville dem allt väl.
Jag har haft mycket härlig egentid innan jag valde att bli mor
och jag kommer säkerligen att få det igen,
snarare än jag egentligen önskar,antar jag.
Nu är jag i första hand mamma
och jag förstår inte varför det anses så löjligt och förlegat att säga det.
Att mena det och att vara det.
Men som sagt,
jag är inte dummare än att jag förstår att det finns människor därute med andra känslor och tankar än jag.
Som skall respekteras och uppskattas.
En mamma som känner sig bunden och ofri och olycklig är ju ingen bra mamma,
hon måste få vara lycklig och göra det som känns rätt för att kunna ge sitt bästa till ett barn.
Man skall inte känna att man utplånar sig själv,om än för ett kort tag,
då blir man kanske bitter och ledsen,och det går inte an.
Jag är jag
och inte bättre än någon annan.
Du är du
och vill ju också det bästa för ditt barn som du älskar mest av allt i denna värld.
Vi kanske uppfostrar våra små på olika sätt och med olika funderingar,men det blir nog bra skall du se.
Alla är vi ju olika,men som folk är mest ändå! : )
Ja, visst kan man mala på för evigt om detta kring barn.
Om deras uppfostran,
hur gör man egentligen med den?
Så himla olika,tydligen.
Och så mycket gruvsamhet och oro och osämja den ger upphov till,
den där uppfostran.
Så många som inte alls känner sig till freds med sitt eller den andra förälderns sätt att vara med barnen.
Så många som vänder och vrider och testar sig fram mot den ultimata metoden.
Som kanske inte ens finns?!
Det är verkligen så jättesvårt för de allra flesta,tror jag.
Och skulle det bara flyta på helt friktionsfritt så vore ju det litet underligt...
Jag pratade länge med en ytlig bekant om detta med barnuppfostran,häromdagen.
Jag vet inte om någon av oss just blev klokare av samtalet,
men jag hoppas i alla fall att jag kunnat hjälpa till och tipsa litet
om sådant som jag tyckt fungerat i vår familj,
men som ju inte är någon garanti för att det skall fungera för nästa.
Hon hade det riktigt kaotiskt just nu i sitt liv,
med en sambo som ville och tyckte någonting helt annat än hon om barnet de hade tillsammans.
Ingenting fungerade och hon var bara allmänt olycklig...
Men mer om det ämnet en annan gång,
nu skall jag och pojkarna äta våfflor från igår.
De ser litet bleka ut nu ,dagen efter,men de slinker nog ned.
Lillnöffe uppmärksammade mig också på
att Storsnörpan pysslat litet extra med påskriset igår,utan att jag sett det !: )
Så skall jag också ägna mig litet åt den här lilla madammen,
som skall hämtas upp till Piteå i kväll,
för att där föda valpar om någon vecka!
Nu är vi helt hundfria i åtminstone två månader,hur skall det gå?!
Ja,jag har faktist litet långtråkigt...
Jag har inte mycket annat för mig.
Idag har vi ändå haft en inbokad aktivitet;
Lillnöffe har varit på kontroll hos tandläkaren.
Så jag har i alla fall varit utanför dörren idag.
Besöket på folktandvården gick bra,
dock hade han tydligen på något sätt skadat emaljen på en tand i underkäken,
vilket resulterat i att det blivit början på ett hål där!
PANIK!
Det har alltid varit min stora skräck och fasa att barnen skall få laga tänderna i så tidig ålder.
Antagligen för att jag själv lider av tandläkarfobi och dåligt samvete
eftersom jag ibland slarvar med deras tandborstning.
Och godisätande
Och saftdrickande.
Och småätande.
Ja visst är jag usel!
Men nu trodde i alla fall tandläkaren inte att det var någon fara,
bara vi höll rent ordentligt just där,
så skulle det nog inte bli något hål än på ett tag...
Men jag bara undrar;
hur fasen lagar man tänderna på barn?
Hur skall jag kunna sitta och hålla fast någon i stolen medan borren jobbar för fullt?
Om jag inte svimmar av mig själv så gör jag väl det när jag blivit nockad av en vilt fäktande unge?
huva
Jag har själv tydliga minnen av att jag lagade hål redan i förskoleåldern.
Eller om jag var tvungen att dra ut en som var svårt angripen av karies...
Jag blev mutad av mamma och fick en sådan där docka som såg ut som en verklig bebis i verklig storlek
som var så poppis på 80-talet.
Döpte honom till Emar av någon outgrundlig anledning!
Säkert skrek jag ändå som en stucken gris under besöket.
Men sedan dess har jag faktist bara lagat ett hål till.
*Peppar peppar*
Men jag har tänkt mycket på det där,
hur hemskt det var att jag hade hål redan som femåring
och hur hemsk jag skulle känna mig om mina barn hade det samma.
För det tyder ju onekligen på för mycket sötsaker eller i alla fall ohälsosamma matvanor
och /eller dålig tandhygien.
Åt jag verkligen så mycket godis som barn?
Inte som jag minns.
Tandborstningen minns jag att pappa var väldigt noggrann med,
att han satte upp skräckbilder på sjuka tandkött och inflamerade tandrötter ovanför handfatet.
Att han varje kväll kom och "finjusterade" tandborstningen och att vi ibland sköljde oss med någon slags tablett som färgade tänderna röda där de behövdes borstas mer.
För att inte tala om pappas otaliga små burkar med tandtråd och sådana där små minimala borstar att använda mellan tänderna,
som låg och skräpade i lådorna.
Flaskorna med munvatten och flour...
ungefär så här såg det ut på väggen i badrummet,majsit va?
Tandläkaren lugnade mig i alla fall betydligt.
Hon berättade att tandhygienen blivit många gånger bättre än vad det varit förut.
Att vi i Sverige är bland de bästa i världen på att sköta om våra tänder,
men också att det fortfarande är väldigt vanligt med karies i just låga åldrar.
Då man är som mest förtjust i godis,
då man kanske äter oftare
och tycker att det är pest och pina att borsta tänderna.
Nå,jag släpper ämnet nu.
Och borstar och finjusterar så att det står de härliga till,hädanefter.
Så var vi och handlade litet också,när vi ändå befann oss nere i bebyggelsen.
Jag har länge tänkt syra mina egna grönsaker,
men inte hittat något vettigt recept hur jag än har googlat och snokat på nätet.
Till slut har jag i alla fall hittat ETT recept,
och nu har jag alltså inhandlat morötter,palsternackor,rotselleri
och annat grönt som skall mjölksyras i en vecka nu.
Spännande. (jag hoppas att ni uppfattar min ironi nu)
Nyttigt och förhoppningsvis gott.
Jag vet inte om jag smakat mjölksyrade grönsaker förut,
kanske är det hur äckligt som helst,
men jag brukar faktist gilla sådant som andra inte tycker om.
Ni minns väl det där Aloe Vera snusket som skulle drickas ur en dunk för några år sedan,
"för att rensa ur gifterna i kroppen och balansera tarmfloran,
främja matsmältningen och fan och hans moster..."
Jag var så knäpp att jag gillade det!
Medan alla kollegor ulkade i sig sina små slattar ,
snart gav upp experimentet och gick tillbaka till rökbåset,
så fortsatte jag med det där gegget.
Ja,jag vet inte om det var så särskilt gott precis,men det känndes bra!
Jag rapporterar ytterligare om grönsakerna,helt enkelt.
Resten av dagen har gått åt till att baka bröd,
sladdra i telefonen och gapa litet åt pojkarna när de lever om allt för mycket.
fast mest är de så underbart goa att man blir alldeles tårögd..:)
Den ädla konsten att bygga en koja har nu ärvts från Storsnörp till Lillnöffe,som idag har förärat Lilla hoppsan med en fin koja under skrivbordet.
Kusin Vitamin och jag diskuterade häromkvällen Astrid Lindgrens barnfilmer.
Hur kära vi var i Abbe när vi var små
(kusin vitamin såg förresten precis ut som Madicken,som barn! )
och hur fantastiskt det var att Lillebror kunde kuta omkring som han gjorde uppför trappor och allt ,
med träskor på fötterna.
Hur knasigt det var när hans storasyster bjudit hem sin nye fästman och stod och dansade i vardagsrummet litet sådär helt apropå.
Och när hon skriker
"Kom hit ska ja klå re!"
till Lillbror som tjuvkikar.
Åh,vad snygg han var Abbe!
I dag tycker jag mest hemskt synd om honom när jag ser programmen.
Och så pratade vi om underbare Allan Edwall.
Som gestaltat så många härliga personligheter genom tiderna.
Nåja,Emils pappa var kanske inte så härlig ändå,
litet knäppt är det ju att han springer runt och gapar och skriker och rycker sin son i öronen hela tiden.
Hotar honom så att han får lov att låsa in sig för att slippa stryk..
Vad jag däremot inte visste om honom vara att han själv skrivit många visor och texter.
Att det var han som regisserade "Mälarpirater"!
Jag rotade litet på nätet och hittade bland annat denna fina visa ;
www.youtube.com/watch?v=DP4cJNcb1U8
Ibland snöar jag in litet på människor jag gillar.
Nu har så blivit med Allan
och jag hoppas att jag kan hitta några av hans texter på biblioteket.
Tack för det,kusin Vitamin!:)
Jag tänkte bjuda på ett till recept faktist!
Nej,det skall inte bli någon standard,
men det kan väl vara litet skoj och kanske inspirerande?
Här är mitt favoritbröd som är extremt lättlagat och dessutom väldigt nyttigt.
En skiva av detta om dagen håller magen i trim,serru!
Bajsbröd
2 dl solrosfrön
2 dl linfrön
2 1/2 dl vetekli
1 dl vetekross
3 dl vetemjöl
4 1/2 dl grahamsmjöl
1 1/2 tsk salt
1 1/2 tsk bikarbonat
blandas ihop i en stor bunke.
rör ihop väl
och tillsätt:
6 1/2 filmjölk
1 1/2 dl mörk sirap
blanda igen och pytsa i en form smord och bröad med vetekli.
Så ställs den i ugnen på 175 grader.
Den första halvtimmen skall den gräddas underifrån (ställ in ugnen på endast undergrill)
och de resterande trettio minuterna skall den gräddas med hela ugnen som vanligt.
Ja,den är verkligen mycket god,denna limpa, och extra smarrig med färskost och salami på.
Tack och hej!
Idag är det en så´n här dag;
Plusgrader och dimma.
Rått och fuktigt och hemskt trist.
Varken skid,skridsko eller skoterföre.
Tänker nog hålla mig inne idag.
Bjuda kusinen på fika,kanske.
Kusinen som minsann skall till Canarieöarna i morgon,
snacka om att jag känner mig en aning avundsjuk.
I alla fall en dag som denna.
Men jag tänkte i alla fall försöka muntra upp stämmningen en aning.
Dela med mig av en fin låt jag just snubblat över.
En bit som jag säkert är den sista att upptäcka,
den var tydligen väldigt poppis förra sommaren.
Men jag hörde den på radio för första gången häromdagen och blev alldeles varm,
glad och samtidigt litet gråtfärdig ,av någon anledning.
www.youtube.com/watch?v=fqtRhn4W8wQ
Ja, videon är ju något ihopknåpat av ett fan,antar jag,
litet söt kanske,men det är ju själva texten,
och framför allt rösten som berör.
Hoppas att ni också gillar den.
Igår hade jag ett långt samtal med min älskade och högt saknade kusin vitamin.
(Alltså på pappas sida,inte denna som jag nu bor granne med:))
Nu när jag flyttat har vi ännu fler långa mil mellan oss,
och vi kommer väl träffas allt mer sällan.
Vilken känns så förfärligt hemskt .
Att jag inte skall få lära känna hennes lilla söte pojke och hon inte min minsta lille...
Överhuvudtaget har jag träffat henne så sällan på sistone
att jag har svårt att se henne som mamma framför mig!
Att hon har en liten ett och ett halvt-åring som går på dagis och älskar sång och musik och verkar vara en alldeles underbar liten person...
Hon bor långt ner i söder sedan några år tillbaka
men vi har vuxit upp nära nära varandra och haft så mycket tillsammans.
Jag känner att hon betyder så jättemycket för mig och att vi står varandra nära,
trots det ökande geografiska avståndet.
Ja,det är i alla fall så härligt att prata med henne
och kul förstås att höra om allt som händer i hennes liv.
Och jag önskar innerligt att vi kan hinna ses i sommar,
att vi kan lyckas synka våra resor "hem" så att vi får ses igen!
Det här kortet är taget - 05
då jag tog ungarna på tåget för att bo hos henne några dagar.
I ett härligt kollektiv inhyst i ett vackert gammalt hus.
Vi hade några fina dagar med långa promenader och en heldag i Köpenhamn och Christiania.
Tyvärr var den lille tjocke herr´n på bild
just då i den perioden då han under inga omständigheter kunde tänka sig att vara någon annanstans än i sin mammas famn.
Jo,på bilden sitter han ju bevisligen hos kusin vitamin,
men annars var han som en igel på mig,
och jag var själv tvungen att gå och lägga mig klockan nio varenda kväll när han skulle sova.
Och det gick minsann inte att smyga upp igen då han somnat.
Så just det var väl kanse mindre lyckat,
att vi aldrig hade någon egen tid utan barnen dessa dagar...
Ni må tro att jag har många vackra bilder på min kära kusin,
bland andra från de ändlösa somrarna på landet och Ålandet,som jag ju skrivit om förut.
Men jag har ännu inte lärt mig handskas med scannern,
så de får förbli mina privata.
Så hade jag tänkt dela med mig av ett härligt recept idag,också.
Det är en linsgryta jag brukar göra som hela familjen äter utan att knorra.
Annars kan det ju vara vissa protester vid middagsbordet.
Personligen gillar jag stark och kryddig mat,
men jag får ju mesa till det litet när jag lagar till barnen,ibland.
Nå,så här gör du Linsgryta med rödcurrypasta;
skivar en gul lök,
hackar en vitlöksklyfta eller två...eller tre
hackar ca två matskedar ingefära
och fräser detta mjukt i olja
Så rör du i ...tja.. två teskedar röd currypasta
och tre dl avsköljda röda linser.
Häller på sju ,åtta dl vatten och hackar i en eller två tärningar grönsaksbuljong.
Låter sjuda i ca tio minuter.
Så skär du kärnhuset ur tre tomater och tärnar dem sedan,lägger dem i grytan/stekpannan
och häller över två dl kokosmjölk också.
Puttra på ett litet tag till och krydda litet med salt och peppar.
När du serverar kan du gärna pressa litet lime över tallriken
och riva litet av skalet med,så blir det extra grannt.
Jag brukar servera detta till ris,helst då jasminris förstås,
gärna kokat med någon vitlöksklyfta som man sedan tar ur
och kanske några blad från en stjälkselleri,som ger riset extra smak och ljuvlig doft.
Och så bröd till,så klart.
Vitt och onyttigt kanske,
eller varför inte bre på philadelphiaost på en tortilla,
strö över ruccolasallad och rulla ihop?
Mycket,mycket smaskigt är detta,
och alltså skall jag nu gå och smaska i mig en portion från storkoket igår.
Så skall jag nog,
om jag får för pojkarna,
sätta mig i soffan och se "Juno" som jag är väldigt nyfiken på.
Allt för att slippa läsa "Gobelängen" som jag verkligen inte har någon lust med.
Nej,den är verkligen trist,
fullspäckad med namn på gamla saxiska konungar och historiska händelser,
återberättade på ett så totalt ointressant sätt,att jag inte alls hänger med.
Står och stampar utan att ta fart.
Nej,jag kommer antagligen att lägga undan den i kväll,
om den inte artar sig i nästa kapitel.
Klart slut varulvstjut!
