Insnöad
Ja,det är bra nära i alla fall:)
Men jag klagar inte,utan stortrivs.
Visst är det tufft att skotta och ploga två gånger om dagen (minst) men så är det ju så otroligt vackert.
En klasskamrat från Uppsala konstaterade idag, när vi såg ut genom våra fönster på de frusna bergen och sjön, att vi ju befinner oss mitt i ett vykort!
Vi har haft mycket snö bra länge nu,så man borde ju ha vant sig vid det här laget.
Ändå kan jag bli alldeles anfådd av lycka vid åsynen av allt detta vita när jag stiger upp om mornarna.
Och kvällarna ute på gården är nästan magiska.
Vi har ju fått belysning härute som lyser så vackert på de snötyngda träden och allt är så oändligt tyst och stilla.
Så stilla att man lätt kan få för sig att man är alldeles ensam i världen.
(Vi har haft strömavbrott två sena kvällar i rad när det snöat som värst och jag har då lekt med tanken om att världen liksom tagit slut,att vi är ensamma kvar häruppe och helt odrabbade.Obehagligt och knäppt,jag vet,men ändå så tryggt på något vis.Som om inget ont kan nå os här i allt det vackra.)
Jag kan sitta och titta på det här länge länge och känna mig så glad och lyckligt lottad över att få bo så här.
Ja,riktigt mallig blir jag när jag tänker på er alla som är utan snö;)
Kom hit,vetja!
(Fast så lagom roligt är det ju att köra bil nerför berget i snön,att möta timmerbilar och behöva backa tillbaka i snigelfart ,då bakrutan immat igen, en halv kilometer eller så)
Ja,alla är vi glada åt vintern,kanske allra mest hundarna.
De har ju sin fina hundgård att vara i om dagarna när jag är i skolan,och nu har de dessutom värme i kojan.
Ibland kan det vara riktigt svårt att få dem att komma ut ur den, så de verkar verkligen trivas där.
När de väl är ute i det fria är de som galna i snön.Sambon går på två olika utbildningar med dem, och på träningarna sköter de sig bra och är så duktiga,men annars lever de loppan här hemma.
I alla fall Castor,som ger sig av på egen hand mest varenda kväll då sambon tar långpromenaden.
Ibland hämtar då sambon bilen och far runt med den på skogsvägarna tills han hittar hundskrället,
men annars kan man också lungt gå hem och vänta sig få se honom komma flåsandes efter en dryg timme.
Jag undrar så vad det är han pysslar med därute i mörkret i skogen men skoj verkar det ju i alla fall vara.
I skolan råder febril aktivitet.
Vi gör ju vår vanliga tidning som ni föresten kan få beskåda här www.alsta.fhsk.se/ (Klicka er fram till Torps Tidning)
men två gånger om året skall dessutom den stora Västra Kuriren ut, och den är det vi bildjournalistelever som skall producera.
Så till det stora numret har jag verkligen haft fullt upp och mycket roligt.
Bland annat har jag ett eget bildreportage med personporträtt från äldreboenden här i Fränsta.
Jag har fått träffa fantastiska människor och tagit del av deras livsöden.
Jag hoppas att resultatet i tidningen blir bra och kan glädja dem.
I samband med detta har jag också lärt mig en massa nytt om fototeknik och om att arbeta fram bilderna i datorn.
Jag är mycket nöjd och glad åt tillvaron just nu,allt känns så roligt och spännande, även om det visst kan vara nog så stressigt och mycket att göra.
Jag lär mig att priä-pöoritera alla mina göromål,vissa måste helt enkelt stå tillbaka.
Det blir till exempel mindre städning här hemma,men så är vi ju inte hemma särskilt ofta och slipper alltså lida av det.
Dock brukar jag få till några timmar i veckan då jag jobbat hemma och barnen är på skola och dagis då jag kan dra igenom allt riktigt ordntligt,så att det blir lättare att bara plocka undan litet varje dag.
Jag har ju förresten fått förfrågningar om att visa fler bilder här hemifrån,
och det skall jag visst göra efter litet städning.:)
Det får bli litet i taget,då jag har så attnas lite tid att spendera framför datorn.
Här är litet från mitt kök, innan julpynt.
Små detaljer från hallen och Sveriges minsta toalett.I vardagsrummet skymtar dataskåpet från Ikea som jag är mycket nöjd med.
Syster min var ju här med familjen och som vanligt sörjer jag att jag inte tagit fler och bättre bilder på dem alla fyra.
Jag tänker ofta att jag skulle vilja ta riktiga porträttbilder på dem alla tillsammans.
Men det blir liksom inte riktigt tillfälle,det är så mycket annat som tar plats när vi väl träffas.
Papporna var på ett stort lekland med alla barnen en hel dag,så jag och syster hade ordentligt med tid för oss själva,vet inte när vi hade det sist.
Det var roligt också att få bjuda dem på en ordentlig porterstek av älg jag fått av grannfarbrorn och potatis (eller pärer,som vi ju säger här;)) från Lillmörtsjön.
Det var så klart jättejobbigt när det var dags att skiljas,tiden gick alldeles för fort,
men som tur var hade barnen kalas och annat skoj att sysselsätta sig med,så det slapp bli alltför ledsamt för dem i alla
fall.
Mindre lyckat var mitt besök hos frisören.Några veckor senare har jag vant mig en aning,men känner mig ändå så otroligt obekväm i kreationen.
Jag ville visserligen ha slingor,men sade uttryckligen till om att jag inte vill vara randig.
Tyvärr måste vi ändå missförstått varandra,för jag är numer en grävling.
Frisyren kan jag leva med,jag valde ju att kapa lugg igen,vilket jag mycket väl vet brukar kännas fint en månad max,innan det är dags för hårspännen och förbannelser igen.
Men de här mörka slingorna i mitt ljusa hår...Nej det är bara inte jag.
Vet inte riktigt hur jag skall göra med eländet,har ju ingen lust att mörka ner hela kalufsen,det blir så jobbigt med utväxt sedan,men inte kan man väl bleka det heller..?
Ja ,se där får man för att man försöker göra sig till va:)
Nå,avslutningsvis får ni några bilder på trollen,innan jag brakar i säng.
Så klart finns det så mycket mer jag skulle vilja hinna berätta för er och många fler bilder att dela med mig av,
men tiden är som alltid otillräcklig.
Jag önskar verkligen att jag snart kan ha ro och tid att uppdatera här litet oftare.
Jag vill att ni skall veta att jag tänker på er därhemma väldigt mycket.Det hinner jag faktist med.
Jag saknar er och hoppas att ni är glada och lyckliga.
Och att ni saknar mig med,en smula...:)
Stora kramar till er!!!
Snörpan har varit febrig och krasslig och fått hänga med mig i skolan.Efter några dagar var det inte så roligt längre,särskilt tråkigt var det att sitta på hemmet och filosofera med två 90-åriga farbröder....:)
Men jag klagar inte,utan stortrivs.
Visst är det tufft att skotta och ploga två gånger om dagen (minst) men så är det ju så otroligt vackert.
En klasskamrat från Uppsala konstaterade idag, när vi såg ut genom våra fönster på de frusna bergen och sjön, att vi ju befinner oss mitt i ett vykort!
Vi har haft mycket snö bra länge nu,så man borde ju ha vant sig vid det här laget.
Ändå kan jag bli alldeles anfådd av lycka vid åsynen av allt detta vita när jag stiger upp om mornarna.
Och kvällarna ute på gården är nästan magiska.
Vi har ju fått belysning härute som lyser så vackert på de snötyngda träden och allt är så oändligt tyst och stilla.
Så stilla att man lätt kan få för sig att man är alldeles ensam i världen.
(Vi har haft strömavbrott två sena kvällar i rad när det snöat som värst och jag har då lekt med tanken om att världen liksom tagit slut,att vi är ensamma kvar häruppe och helt odrabbade.Obehagligt och knäppt,jag vet,men ändå så tryggt på något vis.Som om inget ont kan nå os här i allt det vackra.)
Jag kan sitta och titta på det här länge länge och känna mig så glad och lyckligt lottad över att få bo så här.
Ja,riktigt mallig blir jag när jag tänker på er alla som är utan snö;)
Kom hit,vetja!
(Fast så lagom roligt är det ju att köra bil nerför berget i snön,att möta timmerbilar och behöva backa tillbaka i snigelfart ,då bakrutan immat igen, en halv kilometer eller så)
Ja,alla är vi glada åt vintern,kanske allra mest hundarna.
De har ju sin fina hundgård att vara i om dagarna när jag är i skolan,och nu har de dessutom värme i kojan.
Ibland kan det vara riktigt svårt att få dem att komma ut ur den, så de verkar verkligen trivas där.
När de väl är ute i det fria är de som galna i snön.Sambon går på två olika utbildningar med dem, och på träningarna sköter de sig bra och är så duktiga,men annars lever de loppan här hemma.
I alla fall Castor,som ger sig av på egen hand mest varenda kväll då sambon tar långpromenaden.
Ibland hämtar då sambon bilen och far runt med den på skogsvägarna tills han hittar hundskrället,
men annars kan man också lungt gå hem och vänta sig få se honom komma flåsandes efter en dryg timme.
Jag undrar så vad det är han pysslar med därute i mörkret i skogen men skoj verkar det ju i alla fall vara.
I skolan råder febril aktivitet.
Vi gör ju vår vanliga tidning som ni föresten kan få beskåda här www.alsta.fhsk.se/ (Klicka er fram till Torps Tidning)
men två gånger om året skall dessutom den stora Västra Kuriren ut, och den är det vi bildjournalistelever som skall producera.
Så till det stora numret har jag verkligen haft fullt upp och mycket roligt.
Bland annat har jag ett eget bildreportage med personporträtt från äldreboenden här i Fränsta.
Jag har fått träffa fantastiska människor och tagit del av deras livsöden.
Jag hoppas att resultatet i tidningen blir bra och kan glädja dem.
I samband med detta har jag också lärt mig en massa nytt om fototeknik och om att arbeta fram bilderna i datorn.
Jag är mycket nöjd och glad åt tillvaron just nu,allt känns så roligt och spännande, även om det visst kan vara nog så stressigt och mycket att göra.
Jag lär mig att priä-pöoritera alla mina göromål,vissa måste helt enkelt stå tillbaka.
Det blir till exempel mindre städning här hemma,men så är vi ju inte hemma särskilt ofta och slipper alltså lida av det.
Dock brukar jag få till några timmar i veckan då jag jobbat hemma och barnen är på skola och dagis då jag kan dra igenom allt riktigt ordntligt,så att det blir lättare att bara plocka undan litet varje dag.
Jag har ju förresten fått förfrågningar om att visa fler bilder här hemifrån,
och det skall jag visst göra efter litet städning.:)
Det får bli litet i taget,då jag har så attnas lite tid att spendera framför datorn.
Här är litet från mitt kök, innan julpynt.
Små detaljer från hallen och Sveriges minsta toalett.I vardagsrummet skymtar dataskåpet från Ikea som jag är mycket nöjd med.
Syster min var ju här med familjen och som vanligt sörjer jag att jag inte tagit fler och bättre bilder på dem alla fyra.
Jag tänker ofta att jag skulle vilja ta riktiga porträttbilder på dem alla tillsammans.
Men det blir liksom inte riktigt tillfälle,det är så mycket annat som tar plats när vi väl träffas.
Papporna var på ett stort lekland med alla barnen en hel dag,så jag och syster hade ordentligt med tid för oss själva,vet inte när vi hade det sist.
Det var roligt också att få bjuda dem på en ordentlig porterstek av älg jag fått av grannfarbrorn och potatis (eller pärer,som vi ju säger här;)) från Lillmörtsjön.
Det var så klart jättejobbigt när det var dags att skiljas,tiden gick alldeles för fort,
men som tur var hade barnen kalas och annat skoj att sysselsätta sig med,så det slapp bli alltför ledsamt för dem i alla
fall.
Mindre lyckat var mitt besök hos frisören.Några veckor senare har jag vant mig en aning,men känner mig ändå så otroligt obekväm i kreationen.
Jag ville visserligen ha slingor,men sade uttryckligen till om att jag inte vill vara randig.
Tyvärr måste vi ändå missförstått varandra,för jag är numer en grävling.
Frisyren kan jag leva med,jag valde ju att kapa lugg igen,vilket jag mycket väl vet brukar kännas fint en månad max,innan det är dags för hårspännen och förbannelser igen.
Men de här mörka slingorna i mitt ljusa hår...Nej det är bara inte jag.
Vet inte riktigt hur jag skall göra med eländet,har ju ingen lust att mörka ner hela kalufsen,det blir så jobbigt med utväxt sedan,men inte kan man väl bleka det heller..?
Ja ,se där får man för att man försöker göra sig till va:)
Nå,avslutningsvis får ni några bilder på trollen,innan jag brakar i säng.
Så klart finns det så mycket mer jag skulle vilja hinna berätta för er och många fler bilder att dela med mig av,
men tiden är som alltid otillräcklig.
Jag önskar verkligen att jag snart kan ha ro och tid att uppdatera här litet oftare.
Jag vill att ni skall veta att jag tänker på er därhemma väldigt mycket.Det hinner jag faktist med.
Jag saknar er och hoppas att ni är glada och lyckliga.
Och att ni saknar mig med,en smula...:)
Stora kramar till er!!!
Snörpan har varit febrig och krasslig och fått hänga med mig i skolan.Efter några dagar var det inte så roligt längre,särskilt tråkigt var det att sitta på hemmet och filosofera med två 90-åriga farbröder....:)
Jorå,jag lever...
om än en aning hektiskt.
Tänk att en anledning till att vi överhuvudtaget flyttade hit till denna gudsförgätna lilla plats på jorden,
var just att slippa en hel del stress!
Men som jag alltid sagt,allra helst till reportrar som gärna vill trycka på och prata om hur stressigt livet i storstäder är;
att så länge man har ett jobb eller annan verksamhet som styrs av tider,barn i skola och på dagis,
så finns ju alltid en viss stress.
Man kommer ju alltid att ha tider att passa,ställen att vara på och uppgifter att sköta.
Och även om jag ju i högsta grad nu kan känna att tiden inte räcker till för allt som borde göras,
så är jag så mycket mer avkopplad och tillfreds med tillvaron nu än vad jag varit på många år.
Kanske någonsin.
Jag är slut och förbi klockan åtta när sagoläsningen är över,
och oftast somnar jag innan ungarna ens hunnit göra det,
men med ett stort leende på läpparna.
JAG TRIVS!
Jag älskar mitt lilla liv.
Men det är ju en stor sorg för mig att inte hinna skriva här som jag egentligen vill.
Jag kan verkligen få dåligt samvete och må litet dåligt över min bristfälliga uppdatering på sidan,
även om jag misstänker att mina få läsare ändå har gett upp och slutat hälsa på här.
Men för min egen skull känner jag att jag verkligen vill och behöver skriva mer.
Inte så att jag inte skriver,
pennan glöder,skall ni veta,men bara i skolan:)
Vi har än mer jobb där nu,och det ställs högre krav på oss ju mer tiden lider.
Vilket ju är jätteroligt och stimulerande.
Jag tycker verkligen att jag kommit in ordentligt i det hela nu,och är mycket stolt över mina framsteg,som kan tyckas pyttesmå och enkla för andra,när det gäller daorkunskap.
Fortfarande slipper jag helst,
och jag oroar mig och våndas inför de nya bestämmelserna om tidningen vi gör,
som innebär att vi nu skall redigera våre egna texter och foton i programmet vi använder,innan det går vidare till huvudredigerare och sedan till press.
Men jag skall väl klara av det också så småningom.
Tidningen ja,går över förväntan hem hos invånarna här i Torps socken.
Kanske för att här inte finns någon annan lokal-blaska,
Sundsvalls Tidning och Dagbladet är de två stora tidningarna i Västernorrland som visserligen har avdelningar här i kommunen,men som rapporterar rätt trist.
Folk gillar så klart att läsa om sin egen bygd,att själva vara med i tidningen på bild och i intervjuer och att känna igen sig i bildreportage vi gör.
Tidningen kommer ut varannan vecka,och då gratis i alla butiker och mackar.
Där tar de slut redan första dagen och så kommer de stackare som blivit utan till skolan och frågar efter fler exemplar.
Föreståndarinnan på macken här i Fränsta(som för övrigt också bott i detta hus!) berättade att hon nästan blivit utskälld när vi råkat bli sena med att lämna ut det senaste nummret!
Ja,det är roligt att vårt hårda arbete uppskattas,he he.
Snart ligger alla nummer ute på Ålsta´s hemsida,då skall jag länka er dit så ni kan beundra vårt verk:)
Annars kämpar jag på med mitt lilla,förlåt,övermäktigt stora,projekt.
Det har äntligen kommit igång en aning efter att ha stått helt still,
och jag har lyckats skaffa mig fler intressanta kontakter.
Det finns tankar om att eventuellt styra temat en aning mot mer originella personporträtt.
Det finns ju en hel del ,sett ur samhällets normer,ovanliga människor här i krokarna,som jag finner mycket intressanta.
Visserligen tycker jag att vi alla har livsöden värda att gestalta och ta del av,
men jag känner också att det är lättare att skapa kontakt med dessa människor.
Norrlänningar överlag kan ju vara en aning svåra att rubba,
det blir tufft att få dem att ge sig själva helt och fullt i detta projekt.
Men jag jobbar också vidare på grundidén om att berätta om alla dessa vackra byar.
Jag hittar ständigt nya små vägar och stigar att följa,som leder till underbara avkrokar.
Jag älskar att fota dem och snoka runt bland dem.
Jag har äntligen vågat mig ifrån de automatiska inställningarna på min kamera och expreminterar helt manuellt med bra resultat.
Jag vet inte hur det funkar riktigt,be mig för allt i världen inte förklara hur inställningarna bör göras,
men jag lyckas ändå!
Nu funderar jag på att köpa en klasskompis teleobjektiv för 200 kronor.
Jag har alltså kommit ända dithän,att jag ger mig på att pröva olika utrustningar som vi får låna i skolan=D
Från att ha rusat runt med min mobilkamera och varit någotsånär nöjd,har jag börjat irritera mig stort på att inte ha
längre räckvidd.
Jag tyckte minsann i början av terminen inte att kvaliten på mina och de andras bilder skiljde så mycket (då menar jag själva kvaliteten på bilden,inte på motivet och tanken osv) men iser nu att skillnaden ju ligger i de bilder som jag rent tekniskt inte kan ta med mitt objektiv.
Som i morse när jag försökte fånga den vackra synen som öter mig på väg nerför berget många mornar;
en stor,klrgul mångubbe på väg att krypa ner bakom grantopparna,skogen och bergen som redan börjat färgas av solen på väg upp.
Ssss,det blev ju ingenting förstås.En liten pyttig fläck...
Fast en morgon var jag tidigare ute och lyckades ta en lyckad bild som jag sedan använde till utställningen vi också haft i Ånge.
Med temat "Ånge 24 h" var vi alla utplacerade på oika ställen i kommunen ett helt dygn för att plåta.
Mina ambitiösa och framförallt fria klasskamrater tog ju bilder även på natten,
medan jag nöjde mig med att dra en repa medan barnen var på dagis,och på väg till detsamma nästa morgon.
Av alla våra bilder valde vi i samråd med vår duktiga fotolärare och varandra ut tre foton var att hänga upp i bibliotekets utställningssalar i Ånge centrum.
Resultatet var lyckat tyckte vi,och det var lustigt att vi alla fångat ungefär samma känsla.
Exempelvis finns där väldigt få människor på bilderna,naturen och stillheten råder,
och det är ju verkligen träffande för kommunen.
Jag skall försöka lägga in mina tre bilder här en dag,
de finns på skolans server så jag vet inte riktigt hur jag skall gå till väga,
men det vore roligt att visa dem för er.
Litet dråpligt var det ju förstås med utställningen,
att en klasskamrat fått i uppgift att meddela pressen om vernissagen och bjudit in dem en timma tidigare än öppning,
vilket vi andra inte visste om.
När klasskamtraten på den utsatta dagen var hemma sjuk och vi andra lyckligt ovetandes dök upp i lokalen den tidpunkt vi trodde var rätt,
hade två tidningar redan varit där för att finna dörren låst och genom glasväggarna se alla våra bilder liggandes i en hög på golvet.
Vår primitiva "hägning" med dubbelhäftande tejp hade inte hållit måttet.
Senast igår fick några i klassen boka skolbilen för att bränna upp till Ånge och hänga upp dem IGEN.
Synd att skolan inte anser sig ha råd till större utgifter än dubbelhäftande tejp..
Ja,det blir litet tjat om skolan ser jag,
men den dominerar ju mitt liv just nu.
Även när jag väl är hemma går tankarna dit,jag grubblar mig blå på uppgifterna vi har och hur de skall lösas.
I veckan hade vi exempelvis en otroligt knivig uppgift i foto.
Rubriken löd;
"Folkhemmet; pölsa och blodpudding eller en romantisk idyll i förfall"
5-10 bilder på det.
VA??!!
Vad Är egentligen folkhemmet?Finns det än idag? Vilken är min bild av det?
Hur faen skall jag ta kort på´t i sådana fall?!
Läraren ville ha ett ställningstagande utav oss alla.
För eller emot,finns folkhemmet än i dag,har det någonsin funnits?
Ja ni förstår ju.
Men som jag förut skrivit;det är ändå så otroligt härligt och roligt allt detta!
Att tvingas tänka utanför sin vardag och sina vanor.
Att tvingas lära sig,upptäcka och skaffa sig åsikter.
Vi hade en otroligt intressant diskussion omkring detta igår, och det var så fantastiskt att se alla våra tolv totalt olika tolkningar på temat.
Och eländet fortsätter.
Idag hade vi besök av två forna elever från Ålsta,som skulle lära oss att göra bildspel.
Om två veckor skall vi redovisa ett flera minuter långt bildspel,komplett med musik och speakerröst på temat
-håll i er nu;
"Medvetenhet"
ARGH!
Mina kära läsare,vänner och familj.
Om ni ännu läser detta; kom gärna med förslag.
Hjälp mig! =)
Nu är det redan läggdags för mig,men jag måste ju förstås skriva om någonting annat än skolan.
Jag är ju fortfarande i allra högsta grad mamma till tre små fantastiska vildingar som ju tar resten av min vakna tid i anspråk.
Den tid som inte skolan,tvätt,matlagning,städning,inköp,hämtning,lämning tar.
Och jag vet ju att vissa vill se de små också.
De växer och frodas skall jag säga.
LillNöffe har fyllt fyra år sedan jag skrev sist.
Det kännst inte lika stort som att Snörpan blev sju i somras,men det är väl just därför,
chocken har lagt sig och jag har liksom accepterat att tiden gått så vansinnigt snabbt.
Men han är verkligen just fyra år.
Väldigt bestämd och envis.
Som han alltid varit men kanske litet mer; en aning tjurig med rynkad panna,men övervallande pussig och kramig mot sin mor.
Så har han fått en släng av den där mörkerrädslan som jag minns att Snörpan också hade i samma ålder.
En helt orationell rädsla för att vara ensam överhuvudtaget (alltså i ett rum,på toan eller för att hämta ett glas vatten i köket etc) har han plötsligt drabbats av.
Sambon misstänker att den utbrutit då han sett något läskigt Halloween-firande på Bolibompa för några veckor sedan,
men jag är helt övertygad om att detta är ofrånkomligt.
Att han skulle fått sådant här spunk vare sig han sett något läskigt eller ej.
(Förmodligen var ju inte Bolibompa -grejen särskilt läskig,men fungerade likväl som den utlösande faktorn för fyraårs fenomenet)
Lilla Hoppsan är en glad liten skrutt som älskar dagis och framför allt sina fröknar.
Vi konstaterar att han är lik sin storasyster;
pratar och pratar och pratar- väldigt bra dessutom.
Han gör sig helt klart förstådd, med hela meningar.
Det är roligt, men samtidigt kan jag inte undvika ett stygn av dåligt samvete över att inte heller denna unge,nummer tre i skaran,blitt tvåspråkig.
Antagligen hade han inte då kunnat briljera med dessa monologer han nu för,han hade väl varit en aning enstavigare,
men ändå..
Vi har ju sagt och lovat varendaste gång vi fått ett barn att denna gång skall sambon minsann tala spanska utan undantag.Det här barnet skall få det som inte är alla förunnat;ett andra flytande språk .
Från start.
Nej men det blir bara inte så.
Och om jag skall vara helt ärlig så beror det nog inte bara på att jag skulle få svårt att hänga med i svängarna (för ett år sedan eller två skulle jag ha sagt att jag förstod det mesta i en spansk diskussion.Nja,åtminstone kontentan.)
Utan för att sambon själv inte är helt 100 på sitt modersmål.
Sorgligt men sant.
Han har nu levt mer än hälften av sitt liv i Sverige, tänker på svenska och talar väldigt sällan spanska.
Med sin mor och ett fåtal kunder inom jobbet som speditör använder han sitt modersmål,så det är ju inte konstigt att det inte flyter på som det borde.
Nå,det är trist,men Lilla Hoppsan verkar glad ändå:)
Storsnörpan är verkligen just Stor.
Hon låser in sig på sitt rum (det finns inget egentligt lås,men eftersom dörren är en aning satt och skev så är den mycket omöjlig för småkillar att öppna då den smällts igen ordentligt.)
och dansar till mina och sambons gamla skivor från tiden-innan-barnen,speglande sig själv i fönstret.
en hårborste tjänar såklart som mikrofon.
Hon arrangerar mer och mer avancerade dansshower på fritids och sjunger högt med på sitt alldeles speciella vis
i låtarna hon valt på stereon i bilen.
Konstaterar med en suck att hon ärvt sin usla musiksmak av sin far.
Det bästa hon vet är Eurotechno för fulla muggar.
Och då menar jag inte sådan som kanske,kanske kan få även mina tår att eventuellt vicka diskret i takt,
utan riktigt lågklass smörja,som exempelvis landsplågan "Boten Anna" och den där jäkla "sitter här i ventan och spejlar litte data".
(Jag kan allvarligt säga att jag kokar när jag hör dessa!)
Hon verkligen myser när hon ser min reaktion och har tydligen berättat för sin ena fröken på fritids,som delar hennes dåliga musiksmak,att "min mamma tycker att han som gjort den här låten borde skämmas och i alla fall inte få kall sig för musiker.Hon blir nästan aldrig arg på någon annan än mig och pojkarna,men om hon träffade han som gjort den här musiken så skulle hon nog kunna SPOTTA på honom!"
Ja,vad skall jag säga,det är ju faktist sant!
Litet pinsamt det där med att jag bara blir arg på mina barn,men annars kan jag ju bara hoppas att den här människan som hon pratade med efter detta tog sitt förnuft till fånga och började lyssna på riktig musik i stället...
Helt apropå musik så måste jag säga att genom att studera på folkhögskola öppnas så många gamla låsta,eller i alla fall igendammade och bortglömda dörrar.
I vårt klassrum spelas ständigt musik på hög volym och jag kan tycka att det är en aning barnsligt,
det handlar ju så ofta bara om att på något sätt visa vem man är och så vidare.
Det stör ju dessutom.
Men det är ju verkligen så faschinerande hur man (tycker sig kunna)kan fastställa någons persolnlighet med hjälp av musiken hon/han spelar.
Just nu går Coldplay´s "Viva la Vida" för fullt i salen,och jag håller verkligen med om att den är något utöver det vanliga.
Faktum är att jag alltid tycket mycket om Coldplay,men att det nu känns litet...fånigt att göra det.
Förlåt om jag snöat in på detta med tantighet,(jag som påstod att jag minsann aldrig skule känna mig som en tant.Men jag kan i alla fall ärligt säga att om jag nu är en tant eller ej-jag köper nu Allas varje vecka!!!-så lider jag inte av det.Jag är verkligen lycklig i min eventuella tantroll.Sådeså.)
men jag kan känna ett visst.... obehag ,eller snarare en viss... oro inför att tycka lika som en person som är tio år yngre än mig.
Saker och ting ställs litet på sin spets nu,hade jag kanske trott att jag som trettioåring skulle vara förmer än en tjugoåring?Det som hon gillar är för simpelt för mig?
Det verkar nästan som om jag omedvetet tänkt så någonstans ,någongång,för jag blev faktiskt riktigt upprörd när min ena 19-åriga (NITTON ÅR! Född 1987!!!) klasskamrat helt oförhappandes spelade EdithPiaf´s "La Vie en Rose"!
"Den är min!" Ville jag skrika,men insåg också att det ju egentligen var farmors.
(Jag minns så väl en sommardag på landet,då jag spelade just denna på min bärbara stereo ute på altanen där bara jag och min älskade farmor befann oss.
Hennes tårar som plötsligt kom farande utför henes mjuka,fårade kinder..
Hennes blick fäst långt bort i fjärran.Jag ville så gärna veta,jag ville så gärna fråga min farmor vad hon kände och vad hon tänkte.Men skämdes för att jag fått henne ledsen.För att jag berört något som jag inte hörde till.
Så jag kammade hennes tjocka,vita hår en stund,med den röda kammen från hennes svart handväska i svart lack,innan jag kysste henne på pannan och gickför att ta ett dopp)
Det är ju helt enkelt så att MUSIK förenar.
Musik har inga gränser.
Musik rör vem som helst ,när som helst, oavsett ålder,kön,etnicitet,yrke eller social status.
Musik överbrygger alla broar.
Fast jag skall inte säga att jag förenade mig särskilt med klasskompisen.
Jag ryckte förvisso till i min stol och vände mig hastigt om med stirrande,förvånad blick(jag sitter ensam längst fram vid läraren eftersom jag är halvt döv)vilklet säkert avslöjade något om mina känslor inför låtvalet.
Men jag kommenterade det inte med något annat än ett löjligt "ÅH?!" .
Likväl vet jag ju nu att den här personen har klass.
Den här personen,hur ung hon än må vara,har stil!:)
Jag är långt ifrån så pass inne i min klass´gäng (ja,jag väljer att uttrycka det så,då de verkligen är ett sådant) att jag skulle få för mig att kliva in i salen en morgon,slänga jackan på stolen,släntra fram till datorn och köra igång min playlist på Youtube.
För mig är det helt otänkbart.
För mig är den listan(som jag är övertygad att de flesta har,om inte som favoritmusik på Youtube,så i huvudet, en någotsånär rangordnad förteckning över världens absolut bästa låtar.)så oerhöert personlig!
Alla låtar på den listan kräver sin alldeles egna förklaring och motivering.Och varendaste stycke avslöjar så mycket om dig själv.
Jag kan verkligen inte säga vilken låt jag tycker är världens bästa.
Men jag känner väldigt,väldigt stakt för en hel del musik.
Jag ger er ,som jag står mycket närmre än dessa unga människor i mitt skolliv,en del av dem,
utan inbördes rankning.
Jag hoppas såklart att ni nu skall hålla med mig om att dessa låtval är kvalificierade som världens bästa,
men också att de på något sätt representerar mig.
Det här är jag.
Och ni känner ju mig.
Alltså,nu bombar jag er verkligen!
http://www.youtube.com/watch?v=F3hdGmmFa78 Bob Dylan -"You belong to me" (Jag vet att du blir berörd.På ett eller annat sätt..)
http://www.youtube.com/watch?v=9ZTQhhGTSE8 Queen -"You don´t fool me" (det här skulle bli mitt "soundtrack of my life")
http://www.youtube.com/watch?v=_Ye8GLPUVsM U2 "With or without You" (Nej,jag bara gråter.
Fast titta helst inte på videon.OM du nu gör det så tänk på vilken fantastisk känsla det måste vara för ett äkta fan att ligga brevid Bono)
http://www.youtube.com/watch?v=_Ye8GLPUVsM Solomon Burke "Cry to me" (Jag vet att jag spelat den förut,men den kan inte spelas nog.Hur lycklig du än är,så kan du nog klämma fram en tår nu. Om inte,så tänk på Patrick och din ungdoms "Dirty dancing" ,för sjutton gubbar!
http://www.youtube.com/watch?v=4R6nmKjcSeU Creedence "I put a spell on You" (Lägg dig bara på en säng i ett helt mörkt rum med en flaska rö´tjut .Fjoron eller 70 år,det sviider!Fast helst skall du ju vara så kär att du nästan vävs a la15)
http://www.youtube.com/watch?v=cJeYKJYq4rQ Queen "Bohemian Rhapsody" (OK,litet urtjatad,men spela den högt i bilen,sjung med helt galet,och tänk på fenomenet Freddie!)
http://www.youtube.com/watch?v=EtTBQohdi_0 Dire Staits "Brothers in arms" (samma här-lägg dig i ett helt mörkt rum.Uff.
Avslutningsvis
-jo,nu måste jag gå och lägga mig!
Jag har bokat tid hos frissan i mo´rgon efter lektion,och senare på dagen anländer mycket ,mycket hett efterlängtat besök;
Syster yster med familj!
Det är faktist så pass efter några glas vin i cyberrymd och ett tafatt försök till rökning av en gammal cigarett av okänd ålder(det sprakade liksom till när jag tände den!)
att jag skulle kulle jag kunna få för mig att klappa händerna och utbrista ;
"Happy, happy ,joy,joy!"
Ni vet alla att det är ett av mina absoluta hatuttryck.
Jag säger go´natt bara,och konstaterar att jag helt klart påverkas ava tt umgås med yngre mänskor.
I mitt liv har jag bara haft vänner som varit ganska mycket äldre än jag eller lika gamla (så få de nu är)
så jag intalar mig att det helt i sin rätt att jämnföra sig själv med dessa yngel och att försöka hitta likheter.Samt förundras över dem.
Jag ger er en sista artist som jag helt fräckt snott från en klasskompis.
Inte har jag frågat henne ens,vem hon spelat,stolt som jag är.
Men tilltalats mycket av rösten och hela konceptet.
Jag lyckades helt hemligt klura ut vem denna artist på hennes "playlist" var,och har verkligen fashinerats av denna.
Jag sökte på Elvis,jag sökte på Nina Simone.
-Ja,om man bara hör musiken lågt kan man väl nästan jämnföra den med dessa?
I alla fall så är det här något jag skulle ha snöat in på TOTALT om jag var 19 år i dag!:)
http://www.youtube.com/watch?v=Pm6PfBsXHjs&feature=related Anthony and the Johnsons "Hope there´s someone"
(Lyssna vidare på Youtube,hörru. "Shake that dog" finns det ingen vidare inspelning på,men lyssna ändå.)
Tänk att en anledning till att vi överhuvudtaget flyttade hit till denna gudsförgätna lilla plats på jorden,
var just att slippa en hel del stress!
Men som jag alltid sagt,allra helst till reportrar som gärna vill trycka på och prata om hur stressigt livet i storstäder är;
att så länge man har ett jobb eller annan verksamhet som styrs av tider,barn i skola och på dagis,
så finns ju alltid en viss stress.
Man kommer ju alltid att ha tider att passa,ställen att vara på och uppgifter att sköta.
Och även om jag ju i högsta grad nu kan känna att tiden inte räcker till för allt som borde göras,
så är jag så mycket mer avkopplad och tillfreds med tillvaron nu än vad jag varit på många år.
Kanske någonsin.
Jag är slut och förbi klockan åtta när sagoläsningen är över,
och oftast somnar jag innan ungarna ens hunnit göra det,
men med ett stort leende på läpparna.
JAG TRIVS!
Jag älskar mitt lilla liv.
Men det är ju en stor sorg för mig att inte hinna skriva här som jag egentligen vill.
Jag kan verkligen få dåligt samvete och må litet dåligt över min bristfälliga uppdatering på sidan,
även om jag misstänker att mina få läsare ändå har gett upp och slutat hälsa på här.
Men för min egen skull känner jag att jag verkligen vill och behöver skriva mer.
Inte så att jag inte skriver,
pennan glöder,skall ni veta,men bara i skolan:)
Vi har än mer jobb där nu,och det ställs högre krav på oss ju mer tiden lider.
Vilket ju är jätteroligt och stimulerande.
Jag tycker verkligen att jag kommit in ordentligt i det hela nu,och är mycket stolt över mina framsteg,som kan tyckas pyttesmå och enkla för andra,när det gäller daorkunskap.
Fortfarande slipper jag helst,
och jag oroar mig och våndas inför de nya bestämmelserna om tidningen vi gör,
som innebär att vi nu skall redigera våre egna texter och foton i programmet vi använder,innan det går vidare till huvudredigerare och sedan till press.
Men jag skall väl klara av det också så småningom.
Tidningen ja,går över förväntan hem hos invånarna här i Torps socken.
Kanske för att här inte finns någon annan lokal-blaska,
Sundsvalls Tidning och Dagbladet är de två stora tidningarna i Västernorrland som visserligen har avdelningar här i kommunen,men som rapporterar rätt trist.
Folk gillar så klart att läsa om sin egen bygd,att själva vara med i tidningen på bild och i intervjuer och att känna igen sig i bildreportage vi gör.
Tidningen kommer ut varannan vecka,och då gratis i alla butiker och mackar.
Där tar de slut redan första dagen och så kommer de stackare som blivit utan till skolan och frågar efter fler exemplar.
Föreståndarinnan på macken här i Fränsta(som för övrigt också bott i detta hus!) berättade att hon nästan blivit utskälld när vi råkat bli sena med att lämna ut det senaste nummret!
Ja,det är roligt att vårt hårda arbete uppskattas,he he.
Snart ligger alla nummer ute på Ålsta´s hemsida,då skall jag länka er dit så ni kan beundra vårt verk:)
Annars kämpar jag på med mitt lilla,förlåt,övermäktigt stora,projekt.
Det har äntligen kommit igång en aning efter att ha stått helt still,
och jag har lyckats skaffa mig fler intressanta kontakter.
Det finns tankar om att eventuellt styra temat en aning mot mer originella personporträtt.
Det finns ju en hel del ,sett ur samhällets normer,ovanliga människor här i krokarna,som jag finner mycket intressanta.
Visserligen tycker jag att vi alla har livsöden värda att gestalta och ta del av,
men jag känner också att det är lättare att skapa kontakt med dessa människor.
Norrlänningar överlag kan ju vara en aning svåra att rubba,
det blir tufft att få dem att ge sig själva helt och fullt i detta projekt.
Men jag jobbar också vidare på grundidén om att berätta om alla dessa vackra byar.
Jag hittar ständigt nya små vägar och stigar att följa,som leder till underbara avkrokar.
Jag älskar att fota dem och snoka runt bland dem.
Jag har äntligen vågat mig ifrån de automatiska inställningarna på min kamera och expreminterar helt manuellt med bra resultat.
Jag vet inte hur det funkar riktigt,be mig för allt i världen inte förklara hur inställningarna bör göras,
men jag lyckas ändå!
Nu funderar jag på att köpa en klasskompis teleobjektiv för 200 kronor.
Jag har alltså kommit ända dithän,att jag ger mig på att pröva olika utrustningar som vi får låna i skolan=D
Från att ha rusat runt med min mobilkamera och varit någotsånär nöjd,har jag börjat irritera mig stort på att inte ha
längre räckvidd.
Jag tyckte minsann i början av terminen inte att kvaliten på mina och de andras bilder skiljde så mycket (då menar jag själva kvaliteten på bilden,inte på motivet och tanken osv) men iser nu att skillnaden ju ligger i de bilder som jag rent tekniskt inte kan ta med mitt objektiv.
Som i morse när jag försökte fånga den vackra synen som öter mig på väg nerför berget många mornar;
en stor,klrgul mångubbe på väg att krypa ner bakom grantopparna,skogen och bergen som redan börjat färgas av solen på väg upp.
Ssss,det blev ju ingenting förstås.En liten pyttig fläck...
Fast en morgon var jag tidigare ute och lyckades ta en lyckad bild som jag sedan använde till utställningen vi också haft i Ånge.
Med temat "Ånge 24 h" var vi alla utplacerade på oika ställen i kommunen ett helt dygn för att plåta.
Mina ambitiösa och framförallt fria klasskamrater tog ju bilder även på natten,
medan jag nöjde mig med att dra en repa medan barnen var på dagis,och på väg till detsamma nästa morgon.
Av alla våra bilder valde vi i samråd med vår duktiga fotolärare och varandra ut tre foton var att hänga upp i bibliotekets utställningssalar i Ånge centrum.
Resultatet var lyckat tyckte vi,och det var lustigt att vi alla fångat ungefär samma känsla.
Exempelvis finns där väldigt få människor på bilderna,naturen och stillheten råder,
och det är ju verkligen träffande för kommunen.
Jag skall försöka lägga in mina tre bilder här en dag,
de finns på skolans server så jag vet inte riktigt hur jag skall gå till väga,
men det vore roligt att visa dem för er.
Litet dråpligt var det ju förstås med utställningen,
att en klasskamrat fått i uppgift att meddela pressen om vernissagen och bjudit in dem en timma tidigare än öppning,
vilket vi andra inte visste om.
När klasskamtraten på den utsatta dagen var hemma sjuk och vi andra lyckligt ovetandes dök upp i lokalen den tidpunkt vi trodde var rätt,
hade två tidningar redan varit där för att finna dörren låst och genom glasväggarna se alla våra bilder liggandes i en hög på golvet.
Vår primitiva "hägning" med dubbelhäftande tejp hade inte hållit måttet.
Senast igår fick några i klassen boka skolbilen för att bränna upp till Ånge och hänga upp dem IGEN.
Synd att skolan inte anser sig ha råd till större utgifter än dubbelhäftande tejp..
Ja,det blir litet tjat om skolan ser jag,
men den dominerar ju mitt liv just nu.
Även när jag väl är hemma går tankarna dit,jag grubblar mig blå på uppgifterna vi har och hur de skall lösas.
I veckan hade vi exempelvis en otroligt knivig uppgift i foto.
Rubriken löd;
"Folkhemmet; pölsa och blodpudding eller en romantisk idyll i förfall"
5-10 bilder på det.
VA??!!
Vad Är egentligen folkhemmet?Finns det än idag? Vilken är min bild av det?
Hur faen skall jag ta kort på´t i sådana fall?!
Läraren ville ha ett ställningstagande utav oss alla.
För eller emot,finns folkhemmet än i dag,har det någonsin funnits?
Ja ni förstår ju.
Men som jag förut skrivit;det är ändå så otroligt härligt och roligt allt detta!
Att tvingas tänka utanför sin vardag och sina vanor.
Att tvingas lära sig,upptäcka och skaffa sig åsikter.
Vi hade en otroligt intressant diskussion omkring detta igår, och det var så fantastiskt att se alla våra tolv totalt olika tolkningar på temat.
Och eländet fortsätter.
Idag hade vi besök av två forna elever från Ålsta,som skulle lära oss att göra bildspel.
Om två veckor skall vi redovisa ett flera minuter långt bildspel,komplett med musik och speakerröst på temat
-håll i er nu;
"Medvetenhet"
ARGH!
Mina kära läsare,vänner och familj.
Om ni ännu läser detta; kom gärna med förslag.
Hjälp mig! =)
Nu är det redan läggdags för mig,men jag måste ju förstås skriva om någonting annat än skolan.
Jag är ju fortfarande i allra högsta grad mamma till tre små fantastiska vildingar som ju tar resten av min vakna tid i anspråk.
Den tid som inte skolan,tvätt,matlagning,städning,inköp,hämtning,lämning tar.
Och jag vet ju att vissa vill se de små också.
De växer och frodas skall jag säga.
LillNöffe har fyllt fyra år sedan jag skrev sist.
Det kännst inte lika stort som att Snörpan blev sju i somras,men det är väl just därför,
chocken har lagt sig och jag har liksom accepterat att tiden gått så vansinnigt snabbt.
Men han är verkligen just fyra år.
Väldigt bestämd och envis.
Som han alltid varit men kanske litet mer; en aning tjurig med rynkad panna,men övervallande pussig och kramig mot sin mor.
Så har han fått en släng av den där mörkerrädslan som jag minns att Snörpan också hade i samma ålder.
En helt orationell rädsla för att vara ensam överhuvudtaget (alltså i ett rum,på toan eller för att hämta ett glas vatten i köket etc) har han plötsligt drabbats av.
Sambon misstänker att den utbrutit då han sett något läskigt Halloween-firande på Bolibompa för några veckor sedan,
men jag är helt övertygad om att detta är ofrånkomligt.
Att han skulle fått sådant här spunk vare sig han sett något läskigt eller ej.
(Förmodligen var ju inte Bolibompa -grejen särskilt läskig,men fungerade likväl som den utlösande faktorn för fyraårs fenomenet)
Lilla Hoppsan är en glad liten skrutt som älskar dagis och framför allt sina fröknar.
Vi konstaterar att han är lik sin storasyster;
pratar och pratar och pratar- väldigt bra dessutom.
Han gör sig helt klart förstådd, med hela meningar.
Det är roligt, men samtidigt kan jag inte undvika ett stygn av dåligt samvete över att inte heller denna unge,nummer tre i skaran,blitt tvåspråkig.
Antagligen hade han inte då kunnat briljera med dessa monologer han nu för,han hade väl varit en aning enstavigare,
men ändå..
Vi har ju sagt och lovat varendaste gång vi fått ett barn att denna gång skall sambon minsann tala spanska utan undantag.Det här barnet skall få det som inte är alla förunnat;ett andra flytande språk .
Från start.
Nej men det blir bara inte så.
Och om jag skall vara helt ärlig så beror det nog inte bara på att jag skulle få svårt att hänga med i svängarna (för ett år sedan eller två skulle jag ha sagt att jag förstod det mesta i en spansk diskussion.Nja,åtminstone kontentan.)
Utan för att sambon själv inte är helt 100 på sitt modersmål.
Sorgligt men sant.
Han har nu levt mer än hälften av sitt liv i Sverige, tänker på svenska och talar väldigt sällan spanska.
Med sin mor och ett fåtal kunder inom jobbet som speditör använder han sitt modersmål,så det är ju inte konstigt att det inte flyter på som det borde.
Nå,det är trist,men Lilla Hoppsan verkar glad ändå:)
Storsnörpan är verkligen just Stor.
Hon låser in sig på sitt rum (det finns inget egentligt lås,men eftersom dörren är en aning satt och skev så är den mycket omöjlig för småkillar att öppna då den smällts igen ordentligt.)
och dansar till mina och sambons gamla skivor från tiden-innan-barnen,speglande sig själv i fönstret.
en hårborste tjänar såklart som mikrofon.
Hon arrangerar mer och mer avancerade dansshower på fritids och sjunger högt med på sitt alldeles speciella vis
i låtarna hon valt på stereon i bilen.
Konstaterar med en suck att hon ärvt sin usla musiksmak av sin far.
Det bästa hon vet är Eurotechno för fulla muggar.
Och då menar jag inte sådan som kanske,kanske kan få även mina tår att eventuellt vicka diskret i takt,
utan riktigt lågklass smörja,som exempelvis landsplågan "Boten Anna" och den där jäkla "sitter här i ventan och spejlar litte data".
(Jag kan allvarligt säga att jag kokar när jag hör dessa!)
Hon verkligen myser när hon ser min reaktion och har tydligen berättat för sin ena fröken på fritids,som delar hennes dåliga musiksmak,att "min mamma tycker att han som gjort den här låten borde skämmas och i alla fall inte få kall sig för musiker.Hon blir nästan aldrig arg på någon annan än mig och pojkarna,men om hon träffade han som gjort den här musiken så skulle hon nog kunna SPOTTA på honom!"
Ja,vad skall jag säga,det är ju faktist sant!
Litet pinsamt det där med att jag bara blir arg på mina barn,men annars kan jag ju bara hoppas att den här människan som hon pratade med efter detta tog sitt förnuft till fånga och började lyssna på riktig musik i stället...
Helt apropå musik så måste jag säga att genom att studera på folkhögskola öppnas så många gamla låsta,eller i alla fall igendammade och bortglömda dörrar.
I vårt klassrum spelas ständigt musik på hög volym och jag kan tycka att det är en aning barnsligt,
det handlar ju så ofta bara om att på något sätt visa vem man är och så vidare.
Det stör ju dessutom.
Men det är ju verkligen så faschinerande hur man (tycker sig kunna)kan fastställa någons persolnlighet med hjälp av musiken hon/han spelar.
Just nu går Coldplay´s "Viva la Vida" för fullt i salen,och jag håller verkligen med om att den är något utöver det vanliga.
Faktum är att jag alltid tycket mycket om Coldplay,men att det nu känns litet...fånigt att göra det.
Förlåt om jag snöat in på detta med tantighet,(jag som påstod att jag minsann aldrig skule känna mig som en tant.Men jag kan i alla fall ärligt säga att om jag nu är en tant eller ej-jag köper nu Allas varje vecka!!!-så lider jag inte av det.Jag är verkligen lycklig i min eventuella tantroll.Sådeså.)
men jag kan känna ett visst.... obehag ,eller snarare en viss... oro inför att tycka lika som en person som är tio år yngre än mig.
Saker och ting ställs litet på sin spets nu,hade jag kanske trott att jag som trettioåring skulle vara förmer än en tjugoåring?Det som hon gillar är för simpelt för mig?
Det verkar nästan som om jag omedvetet tänkt så någonstans ,någongång,för jag blev faktiskt riktigt upprörd när min ena 19-åriga (NITTON ÅR! Född 1987!!!) klasskamrat helt oförhappandes spelade EdithPiaf´s "La Vie en Rose"!
"Den är min!" Ville jag skrika,men insåg också att det ju egentligen var farmors.
(Jag minns så väl en sommardag på landet,då jag spelade just denna på min bärbara stereo ute på altanen där bara jag och min älskade farmor befann oss.
Hennes tårar som plötsligt kom farande utför henes mjuka,fårade kinder..
Hennes blick fäst långt bort i fjärran.Jag ville så gärna veta,jag ville så gärna fråga min farmor vad hon kände och vad hon tänkte.Men skämdes för att jag fått henne ledsen.För att jag berört något som jag inte hörde till.
Så jag kammade hennes tjocka,vita hår en stund,med den röda kammen från hennes svart handväska i svart lack,innan jag kysste henne på pannan och gickför att ta ett dopp)
Det är ju helt enkelt så att MUSIK förenar.
Musik har inga gränser.
Musik rör vem som helst ,när som helst, oavsett ålder,kön,etnicitet,yrke eller social status.
Musik överbrygger alla broar.
Fast jag skall inte säga att jag förenade mig särskilt med klasskompisen.
Jag ryckte förvisso till i min stol och vände mig hastigt om med stirrande,förvånad blick(jag sitter ensam längst fram vid läraren eftersom jag är halvt döv)vilklet säkert avslöjade något om mina känslor inför låtvalet.
Men jag kommenterade det inte med något annat än ett löjligt "ÅH?!" .
Likväl vet jag ju nu att den här personen har klass.
Den här personen,hur ung hon än må vara,har stil!:)
Jag är långt ifrån så pass inne i min klass´gäng (ja,jag väljer att uttrycka det så,då de verkligen är ett sådant) att jag skulle få för mig att kliva in i salen en morgon,slänga jackan på stolen,släntra fram till datorn och köra igång min playlist på Youtube.
För mig är det helt otänkbart.
För mig är den listan(som jag är övertygad att de flesta har,om inte som favoritmusik på Youtube,så i huvudet, en någotsånär rangordnad förteckning över världens absolut bästa låtar.)så oerhöert personlig!
Alla låtar på den listan kräver sin alldeles egna förklaring och motivering.Och varendaste stycke avslöjar så mycket om dig själv.
Jag kan verkligen inte säga vilken låt jag tycker är världens bästa.
Men jag känner väldigt,väldigt stakt för en hel del musik.
Jag ger er ,som jag står mycket närmre än dessa unga människor i mitt skolliv,en del av dem,
utan inbördes rankning.
Jag hoppas såklart att ni nu skall hålla med mig om att dessa låtval är kvalificierade som världens bästa,
men också att de på något sätt representerar mig.
Det här är jag.
Och ni känner ju mig.
Alltså,nu bombar jag er verkligen!
http://www.youtube.com/watch?v=F3hdGmmFa78 Bob Dylan -"You belong to me" (Jag vet att du blir berörd.På ett eller annat sätt..)
http://www.youtube.com/watch?v=9ZTQhhGTSE8 Queen -"You don´t fool me" (det här skulle bli mitt "soundtrack of my life")
http://www.youtube.com/watch?v=_Ye8GLPUVsM U2 "With or without You" (Nej,jag bara gråter.
Fast titta helst inte på videon.OM du nu gör det så tänk på vilken fantastisk känsla det måste vara för ett äkta fan att ligga brevid Bono)
http://www.youtube.com/watch?v=_Ye8GLPUVsM Solomon Burke "Cry to me" (Jag vet att jag spelat den förut,men den kan inte spelas nog.Hur lycklig du än är,så kan du nog klämma fram en tår nu. Om inte,så tänk på Patrick och din ungdoms "Dirty dancing" ,för sjutton gubbar!
http://www.youtube.com/watch?v=4R6nmKjcSeU Creedence "I put a spell on You" (Lägg dig bara på en säng i ett helt mörkt rum med en flaska rö´tjut .Fjoron eller 70 år,det sviider!Fast helst skall du ju vara så kär att du nästan vävs a la15)
http://www.youtube.com/watch?v=cJeYKJYq4rQ Queen "Bohemian Rhapsody" (OK,litet urtjatad,men spela den högt i bilen,sjung med helt galet,och tänk på fenomenet Freddie!)
http://www.youtube.com/watch?v=EtTBQohdi_0 Dire Staits "Brothers in arms" (samma här-lägg dig i ett helt mörkt rum.Uff.
Avslutningsvis
-jo,nu måste jag gå och lägga mig!
Jag har bokat tid hos frissan i mo´rgon efter lektion,och senare på dagen anländer mycket ,mycket hett efterlängtat besök;
Syster yster med familj!
Det är faktist så pass efter några glas vin i cyberrymd och ett tafatt försök till rökning av en gammal cigarett av okänd ålder(det sprakade liksom till när jag tände den!)
att jag skulle kulle jag kunna få för mig att klappa händerna och utbrista ;
"Happy, happy ,joy,joy!"
Ni vet alla att det är ett av mina absoluta hatuttryck.
Jag säger go´natt bara,och konstaterar att jag helt klart påverkas ava tt umgås med yngre mänskor.
I mitt liv har jag bara haft vänner som varit ganska mycket äldre än jag eller lika gamla (så få de nu är)
så jag intalar mig att det helt i sin rätt att jämnföra sig själv med dessa yngel och att försöka hitta likheter.Samt förundras över dem.
Jag ger er en sista artist som jag helt fräckt snott från en klasskompis.
Inte har jag frågat henne ens,vem hon spelat,stolt som jag är.
Men tilltalats mycket av rösten och hela konceptet.
Jag lyckades helt hemligt klura ut vem denna artist på hennes "playlist" var,och har verkligen fashinerats av denna.
Jag sökte på Elvis,jag sökte på Nina Simone.
-Ja,om man bara hör musiken lågt kan man väl nästan jämnföra den med dessa?
I alla fall så är det här något jag skulle ha snöat in på TOTALT om jag var 19 år i dag!:)
http://www.youtube.com/watch?v=Pm6PfBsXHjs&feature=related Anthony and the Johnsons "Hope there´s someone"
(Lyssna vidare på Youtube,hörru. "Shake that dog" finns det ingen vidare inspelning på,men lyssna ändå.)
Pust och suck!
Jag är så trött och ohågad just nu,
skulle helst bara vilja ligga på sängen under en filt och uggla.
Vi har fått belysning nergrävd ute på gården och trädgården är nu en enda stor leråker där traktor och grävmaskin gått fram.
Så fort man sticker näsan utanför dörren blir hela huset fullt av jord:(
Idag har jag gjort tappra försök att jämna ut eländet inför det att gräsfrön skall på.
Jag har grävt och skottat,krattat och kånkat sten så att min skruttiga rygg faktist känns litet bättre!
Ont skall med ont fördrivas.
Men jag är verkligen helt utmattad nu.
Fast jag misstänker att denna lilla korta stund är vad jag kommer att kunna avvara för bloggandet
på ett tag framöver,så jag blir ju tvungen att ta chansen.
Det finns så mycket att skriva om,
så mycket har hunnit hända sedan sist,
men jag har verkligen ingen ork att dela med mig av allt.
Jag tänker mig att detta får bli ett kort inlägg med en del bilder och trist sammanfattning av dagarna som gått.
Älskade Storsnörp både krattade och dammsög!:)
Naturligtvis är det skolan som håller mig så sysselsatt att jag knappt hinner med några andra aktiviteter.
Klart att jag förut fattat att det är knepigt att få vardagen att gå ihop med familj och skola,
men jag hade nog ändå inte förväntat mig _detta_.
Inte av en folkhögskola i alla fall.
Vi har många läxor,flera större specialprojekt och så lokaltidningen.
Tidningen tar väl den största tiden i anspråk och det är roligt att ge sig ut på "jobb" och skriva artiklar.
Men när det kommer till lay-outen,redigeringen och allt det tekniska jobbet i datorn är jag fortfarande sorgligt okunnig.
Om jag nu någonsin får möjlighten att arbeta som journalist i framtiden
kommer jag helt klart att göra det på frilansbasis,
att sitta på en redaktion är definitivit inte min sak har jag kommit till insikt om.
Sitter jag hemma och skriver slipper jag allt det där jag tycker är trist och tråkigt och invecklat.
Nå,så långt har vi inte kommit hän än.
Men det går väldigt bra med skrivandet i alla fall.
Det känns roligt och hoppfullt,mer säger jag inte nu.
Fotolektionerna är det litet värre med.
Jag har missat mycket teknik och teori då jag varit hemma och torkat små snoriga näsor en hel del:(
Men jag behöver verkligen jobba en hel del med mitt fotande.
Först och främst måste jag ta mig i kragen och lära mig att behärska min egen kamera.
Så måste jag komma in i detta med Photoshop,
jag är den enda människan i världen som aldrig photoshoppat,vad det verkar.
Att det tar emot har ju att göra med mitt ointresse av datorer.
Jag har myckt svårt att ta egna initiativ och själv lära mig om datorer,
det jag kan har jag lärt genom upprepning..
Så är det också lätt att låta sig nedslås av att alla mina klasskamrater är så jätteduktiga inom det området.
Alla har de stor erfarenhet av allt det där tekniska och pratar i fototermer som jag inte för mitt liv kan tyda.
De är väldigt proffsiga,helt enkelt,
och jag är hon som aldrig photoshoppat,
som inte riktigt hajjat att en bild inte är färdig bara för att man tagit den och lagt upp den på datorn,
som tramsat runt med en mobilkamera och en analog utan att veta vad en megapixl egentligen är.
Jag har ju alltid älskat att fotografera och sett min omgivning i potentiella bilder.
Arrangerat och tagit dem och aldrig liksom brytt mig om eller ens kännt till alla regler och tekniker som bör tillämpas.
Jag har varit nöjd ändå,men nu vill jag ju verkligen lära mig.
Nu förstår jag att det finns en hel gigantisk värld kring detta med digitala systemkameror och den perfekta bilden.
Nå,jag hoppas på att kunna utveckla mitt bildspråk ordentligt nu under utbildningen.
På väg till skolan om mornarna kan man ta sådana här fina bilder.
Jag tycker mycket om den som den är här,
men photoshopad blir den alldeles makalös till och med.
Och så detta med läxorna...
Det är ju helt omöjligt att göra dem hemma om kvällarna,
så det blir oftast till att sitta framför datorn på lunchen och skriva.
Stanna kvar på håltimmar eller då vi råkar sluta tidigare.
Det är förstås svårt att inte smita iväg och överraska de där små på dagis litet tidigare,
eller passa på att storhandla dessa gånger.
Men att få något viktigt gjort hemma på kvällen är som sagt uteslutet,tyvärr;)
Oftast är det skrivläxor vi har;
artiklar som skall bantas ner och skrivas om,redigeras och bearbetas.
Ofta skall vi också fördjupa oss i ämnen eller en nyhet och dabattera i artiklar kring det.
Det är mycket roligt och intressant och framför allt ;
allmänbildande!
Alla trista och till en början nästan obegripliga artiklar om finanskrisen,volvos varsel osv ,
som man _måste_ läsa in och verkligen _förstå_ för att kunna skriva om med egna ord,
ger oss ju så mycket kunskap.
Trolightis skulle jag ju hoppa över de sidorna i en tidning annars.
Vi pratar mycket om moral och etik som ju är stora frågor för bildjournalister,
och det är inte alltid helt lätt att ta ställning till sådant man förut tyckt varit glasklart.
Mycket annat spännande och roligt har vi också i skolan.
Förra veckan hade vi besök av vinnaren till årets journalist-pris,
Urban Hamid,som är krigskorrespondent i mellanöstern.
Det var ett otroligt bra möte,där vi inpirerades mycket av denna stora journalist och medmänniska.
Han pratade också mycket om moral och principer och vad som driver honom i hans farofyllda yrke.
(Han kidnappades exempelvis av Al Qaida i Irak tidigare i år!)
Efter föreläsningen svävade jag som på moln i flera dagar,
och lekte nästan med tanken på att själv bli krigskorre,vilket han starkt avrått oss ifrån !:)
Nå,det om skolan.
Annars har jag gått och blivit yoga-frälst också!:)
Jag har så ofta tänkt att prova på men aldrig kommit mig för,
nu blev jag inbjuden att medverka på en lektion då jag var på "må bra-centret" nere i byn för att göra en artikel om det.
Jag tycker att det var helt fantastiskt ,om än mycket mer fysiskt påfrestande än jag trott,
och har nu bestämt mig för att försöka klämma in ett pass i veckan.
Kanske var det den vackara miljön och den orginella instruktören som fick det att vara så bra,
jag pratade med andra elever som tidigare gått på yoga i stadens gym,
som anser att det inte går att jämnföra "gym-yoga" med just detta.
Åh,jag höll nästan på att glömma!
Jag har kåmkat hem klädskåpet också.
Det ser kanske inte så mycket ut för världen än,
jag funderar fortfarande på om jag skall tapetsera insidan med blommig gammal tapet,
ellr måla den också.
Men visst är den väl rätt fin va?
Barnen gillar det i alla fall,och loppisbordet används också flitigt.
Pussel och teparty.
Men det allra roligaste och det bästa som hänt här på Lillmörtsjön,
är ändå att vi fått en ny granne!
En rundkindad,mjuk ,bedårande och efterlängtad lillasyster blev det för lilla Blåöga!
Förlossningen gick bra och jag har redan varit där och nosat litet på den där nya lilla,med tjock kalufs.
Tänk,vad det svider till i hjärtat när man ser sådana där små !
Alldeles nya små människor kommna till denna värld,
ännu så ovetande och oskyldiga.
Och så ont det gör när jag tänker att jag sannolikt aldrig mer kommer att få uppleva allt det där.
Altl det där som min kusin nu upplever med sin lilla,lilla bebis...
Nej,jag tänker inte fördjupa mig i de tankarna.
Jag skulle kunna skriva oändliga rader om doftande små hjässor,små sömniga viftningar och underligt genomträngande blickar.
Om tyngden från en liten ihopkurad kropp i famnen och små sockor som envisas med att vara på tok för stora för en pyttig fot.
Men jag gör det inte.
Jag skall gå och gosa med mina stora barn i stället:)
Jag har ännu ingen bild på lillasyster,men det går väl bra att hålla till godo med storebror så länge.
Lilla,lilla storebror:)
Nu avslutar jag med fotobombning.
Tänker lägga mig i sängen och läsa Allas (eller om det var Allers)
som får stå för den största upptäckten som gjorts denna vecka.
Nämligen den att jag nog smygit till med att bli tantigare än jag trott.
Stod på Ica häromdagen och var så sugen på någon skräpig tidning att slöa till,
men ratade alla de gamla vanliga i tidningshyllan.
Och kom så på att "Allers" "Allas" och "Hemmets vecko" är nog det enda som passar mig!!!!
Mat och bakrecept,korsord och reportage.Som hittat.
Men det kändes inte helt hundra att lägga den där på bandet,
jag såg mig noga omkring innan jag ens petade på den,
för att försäkra mig om att ingen exempelvis.. klasskamrat stod gömd bakom en hylla och spionerade.
=)
Jahapp,så nu vet ni det.
Inte nog med att jag anammat den fula ovanan att stryka all tvätt innan jag lägger dem i lådor och garderober
(detta med att stryka har alltid varit en stor symbol för vuxenhet för mig)
så har jag alltså börjat läsa veckotidningar.
Herregud,snart börjar jag väl mangla också.....
Lillnöffe har blivit klippt hos frsören för en gångs skull.
Och så sprayfärg på det,förstås...
Glada Lilla Hoppsan=)
Och Snörpan som aldrig fastar på kort nuförtin´.
Så här ser det ut hos oss i dag
Det är gnistrande frostigt,guldgult,flammande rött och mycket,mycket vackert.
Jag har alltid uppskattat hösten,älskat när den kommer och färgar hela min värld i alla dessa färger.
Hela tillvaron tilltalar mig,
men jag tänker inte skriva något fjantigt om
"ulliga plädar,tända ljus och mysfaktor,
tassa omkring med sockor på och en god kopp thé "
Nej,just nu blir det mest till att torka snoriga små näsor.
Men jag njuter verkligen av hösten i alla fall.
Björn och älg-jakten pågår fortfarande för fullt,så vi har inte gått särskilt djupt i skogarna,
men det behöver man ju å andra sidan inte för att uppleva all härlighet.
Här uppe räcker det ju med att man tittar ut genom fönstret eller stannar till med bilen på väg ner till byn,
för att få se hisnande vackra utsikter.
Tidiga,dimmiga mornar är det svårt att urskilja bergen och skogarna bland slöjorna.
Tittar man riktigt noga så skymtar dock sjöar och berg långt där nere.
Jag har farit runt på skogsvägarna och fotat och tittat och begapat allt underbart
och passat på att bekanta mig ordentligt med områdena.
Jag börjar sås mått få koll på vilka vägar som leder vart och vilka byar som ligger var.
Det finns ju inga tillförlitliga kartor över dessa skogar och oftast inga skyltar heller.
Men eftersom jag ju skall dra igång med projektarbetet nu
så måste jag åtminstone reka litet och veta vart jag skall åka,tänker jag.
Förresten har jag faktiskt redan börjat litet smått med arbetet!
Genom en av förskolelärarna på pojkarnas dagis har jag fått kontakt med en kvinna som bor i en av de små byarna;
Kälen.
Hon är mycket intresserad av att bevara bygdens historia och vet allt som är värt att veta om den.
Hon blev så glad när hon hörde talas om mitt lilla projekt,och vill gärna dela med sig av sina berättelser.
I veckan var jag dit upp till Kälen och träffade henne och några andra kvinnor i byns hembygdsförening.
Just den dagen hade några av de äldre kvinnorna i byn samlats för att väva
och jag fick komma dit och prata litet med dem.
I kälen bor idag ca 60 personer och alla är de väldigt engagerade i byn och kämpar för att dess överlevnad.
Det var där vi firade midsommar i år,
de ordnade ju en så fin medeltidsmarknad som drog över 1000 besökande!
Något de definitivt inte räknat med:)
De har fortsatt att arrangera aktiviteter på byn,
i sommar har de haft visaftnar,allsång,kräft -och surströmmingsfest och annat kul.
Alla de pengar som de på så sätt fått ihop har använts till att rusta upp byns hembygdgård.
En otroligt vacker gammal byggnad som för inte alltför länge sedan varit skola.
I sommar hade de kunnat byta taket som tidigare var i bedrövligt skick
samt bytt brädor i fasaden och målat om hela huset utvändigt.
Nu vill de komma igång med renoveringen av insidan, och hoppas på att kunna dra in litet pengar till det på julmarknaden som de förbereder sig för.
I en av de stora salarna på ovanvåningen hade två gamla vävstolar monterats upp.
En hade skänkts till föreningen av en anhörig till en föredetta bybo,och den andra hade tillhört min "kontaktpersons"
mor,och stått bortglömd och nedmonterad i garaget i många år.
Den här vävstolen är handgjord och mycket gammal.
Och trä´t lent som sammet efter alla flinka händer som strykit över det i alla år.
Men nu skall här vävas vackra mattor och andra arbeten som skall säljas på marknad,
men framförallt handlar det hela om att umgås.
Eftersom sambon var bortrest hela förra veckan
hade jag min mormor och morfar här några dagar för att assistera mig med hundarna.
De var så klart med på denna lilla utflykt, och mormor som själv väver mycket hemma i Sundsvall,
blev alldeles till sig över det hela.
Hon hade nog gärna velat vara med i detta glada lag om hon bara bott litet närmare.
Vi bjöds förstås på fika i det stora rummet som rymde biljardbord och kök.
( kokkaffe,korintkakor och mjuk pepperkaka :))
Det finns inte många ungdomar i byn,
men de som ännu bor där har fritt tillträde till den gamla skolan
där de kan spela pingis,biljard och en del instrument.
Det var verkligen en mycket trevlig dag
och jag fick höra så mycket intessant av kvinnorna som bott så länge i skogarna här.
En av dem hade faktist till och med bott i vårt hus här på Lillmörtsjön!
På femtiotalet var det,
då skogsbolaget ännu ägde de flesta husen här i byn och de alla var delade i åtminstone två lägenheter.
Hon undrade om vi nu bodde i hela huset,och tyckte att "OJ! Då bor ni stort då!" =)
Det var första gången jag hörde att någon tyckt det om vårt hus på knappa 100 kvm med snedtak,
men för henne som bara huserat i Snörpans och Lillnöffes rum,så kan det ju så klart te sig så.
Det fanns många gamla fina detaljer kvar i den gamla skolan,
flera av de damer jag träffade minndes dem tydligt från sin egen skoltid där.
Det var som sagt ett fint möte,och jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att träffa dem igen,
dessa fina damer.
Min "kontaktperson" skall jag träffa igen nu i veckan,för att få veta mer om själva byn och livet där.
En av kvinnorna där lovade att jag skulle få träffa hennes nittioåriga mor som ännu var klar och pigg,
och som säkert gärna skulle vilja berätta om livet på alla dessa fäbodar i socknen.
Hon hade levt och arbetat på flera av dem i större delen av sitt liv.
Jo,som sagt;
sambon var bortrest på kurs hela förra veckan.
Ända nere i Göteborg,minsann.
Vi har fått hem en av våra tikar som bott i Piteå en längre tid,
och lägligt nog började hon genast löpa när hon kom hem.
Suck och pust.
Castor som äntligen börjat växa på sig en aning och blivit hyfsat snygg,
har nu inte ätit ett ordentligt mål mat på snart en vecka.
Han har det inte lätt,
inte ens när han får vara ute i den fina rastgården som han annars älskar.
Nu sitter han och ylar och trånar efter Troja,som hon heter.
Fröken Huodini
Det är jobbigt att ständigt pussla med en löptik och en hane och särskilt då tiken är som vår.
Hon kan verkligen inte vara ensam.
Hon blir vansinnig när hon blir lämnad själv,vare sig det är i huset eller i rastgården.
I rastgården försöker hon gräva och bita sig ut,med resultat att nosen blir skinnflådd och varig.
Inne river hon sönder dörrar,fönster och allt som står i vägen för dessa.
Så har hon alltid varit,även på Rymdgatan där hon ändå hade sällskap av Gullan om dagarna.
Där hände det flera gånger att hon lyckades få upp låset på dörren
och en gång hade hon till och med lyckats öppna köksfönstret och flytt ut på gården!
Det blev till att alltid,alltid låsa med polislåset när man gick hemifrån.
Ja,hon är verkligen en helt makalös utbrytardrottning,
jag har aldrig stött på något liknande,men roligt är det då rakt inte!
Hon har förstört så mycket i huset på Rymdgatan och jag vill verkligen inte ha det likadant här.
I veckan skaffade jag mig en hasp och satte på källardörren som leder upp i hallen.
Eftersom hon kan öppna stängda dörrar, är det absolut nödvändigt att låsa dem.
Jag satte på haspen och drog för säkerhetsskull för en byrå för dörren innan jag gick hemifrån två timmar.
Jag tänker att i källaren kan hon i alla fall inte göra sig illa,
hon kan flåsa och blåsa bäst hon vill,men hon kan ju inte skada sig som hon gjort ute.
När jag kom hem hade hon lik förbannat lyckats hoppa på dörren
så pass att haspen hoppat ur och skjutit undan byrån.
Alla blomkrukor låg trasiga på golvet
och spetsen som sitter högt upp för fönstret i dörren i hallen var sönderriven.
Hon hade flåsat ner hela nedervåningen till den grad man kunde tro att hon kissat inne.
Plaskvått överallt och nästan omöjligt att se ut genom rutorna som var täckta av slem.
Med morfar
Alltså har mormor och morfar varit här och hållit madammen sällskap medan jag varit på skolan.
Promenerat i höstlandskapet och tagit semester från storsta´n:)
Det är roligt att kunna träffa dem oftare nu när vi bor nära,
särskilt som ju tiden och åren börjar ta ut sin rätt och slita på de äldre.
Man kan aldrig veta hur länge man får ha varandra kvar,
även om nu just mina morföräldrar är synnerligen pigga och alerta.
Jag har sällan träffat en annan 81-åring som min mormor.
Hon är ju ständigt sjuk,mer eller mindre, och åker in och ut för diverse operationer.
Undrar om det finns något hon inte drabbats av ännu,
hon har själv tappat räkningen på alla de operationer och ingrepp hon gjort genom åren.
Men ändå är hon så otroligt stark och kry.
Man kan sällan eller aldrig se på henne att hon är sjuk,
att hon äter cellgifter och att hon rimligtvis borde vara dödstrött.
Hon promenerar flera kilometer varje dag,
går i affärer på stan,sitter på biblioteket,målar möbler och väver mattor.
Hon plockar bär och kokar sylt,tvättar fönster och syr gardiner.
Och kommer hit till mig och lagar ljuvlig porterstek på älgfilén jag fick av min kära grannfarbror.
Min mormor
Nå,nu har jag i alla fall satt i ytterligare en hasp,på andra sidan dörren.
Det komplicerar ju att låsa,men det lyckades faktiskt!
Jag hämtade sambon i Sundsvall i söndags när han kom hem från resan,
och då hade hon,Troja, i alla fall hållt sig på plats.
Förrvisso kämpat rätt bra,
rivit sönder dörrkarmen och dörren,bitit av trädelarna på dörrhandtaget och blött ner hela källaren,
men hon var helskinnad.
Liksom vårt hus i övrigt.
Jag vet faktist inte vad vi skall ta oss till med henne.
Det lutar till att omplacera henne någonstans.
Hos någon som alltid är hemma,eller som kan ta henne med dit de ska.
Det känns tråkigt,för hon är en så fin hund förövrigt.
Med höga resultat på korning och mentaltest och fina linjer på stamtavlan.
Hon har gett en fin kull valpar och är så härlig i sitt humör.
Älskar ungar och andra hundar.
Trist att det blir så här,men vad annat kan vi göra?
Jag kan ju inte sluta i skolan för att vakta hene hemma om dagarna,
och att sambon har henne på jobbet fungerar just nu som en nödlösning,
men kommer inte att hålla på längre sikt.
Ibland kan det bli frukost i fåtöljen, i täcket framför mogonteve.
Ja,idag är jag hemma med pojkarna.
Lilla Hoppsan har feber om nätterna och är snorig och hostig till tusen.
Igår var det kort dag på dagis för Lillnöffe,så han fick vara hemma.
Och idag valde han själv att han ville stanna med oss och leka hemma med Pelle.
(kaninen,som ni kanske minns.Hans bäste vän)
Det blir långledigt för de små herrarna nu,eftersom de var hemma med mig i fredags också.
Då hade jag inställd lektion och inte mycket annat skolarbete att pyssla med.
Så jag stannade hemma och gick med grannfarbrorn till potstisåkern.
Där plockade vi några säckar fulla i alla fall,innan ungarna ledsnade och ville gå in och värma sig.
Jag hade gärna fortsatt,
jag tycker det var roligt att gå efter traktorn och ta rätt på härliga potatisar i alla de möjliga former.
Jag hade ju sedan länge lovat att hjälpa till med den skörden,
men det var ju olyckligt att den skulle inträffa just som sambon var bortrest.
Men grannen fick annan hjälp också,
så det onda samvetet för att jag inte kunnat göra mer ,slapp jag.
Storsnörpan bemödade sig om att plocka alla de små potatisarna,så små att de inte annars tas.
De var ju faktist hemskt söta,
och goda också,
på en smörgås med salt smör och en med en kall öl till. (Mjölk för barnen förstås;))
Hon tog också med sig en gigantisk King Edward hem,
som vi friterade och gjorde chips av till kvällens film.
"Dagens potatis" blev den stora knölen,
enligt grannfarbrorn måste man alltid utnämna en sådan vid pär-skörd:)
Inte mycket annat har varit i görningen.
Jag har haft en jäkla massa arbete i skolan.
Rubrik och ingressövningar,personporträtt och en artikel om Fränstas skolor och förskolor.
Jag får litet småångest över att vara hemma nu dessa dagar,
rädd att missa något,
men hoppas att jag ändå kan få några uppgifter att jobba hemifrån med.
Idag skall jag som vanligt ner på Erikshjälpen en tur.
Där har jag inte handlat mycket på sistone,
men man vet ju aldrig när det kan dyka upp dyrgripar.
Man måste bevaka sina intressen.
Jag har i stället varit iväg och köpt det där klädskåpet jag berättat om i ett annat inlägg.
I helgen som kommer lånar jag ett släp och hämtar upp det.
Sedan vet jag inte riktigt vart jag skall ha det någonstans medan jag jobbar med det.
Det börjar bli ohållbart att stå ute,det är kallt och fuktigt nu.
Jag vill så gärna ha en liten verkstad,
men det enda stället jag kan tänka mig duger till något sådant,
är upptaget av alla kusinens gamla möbler som stod i detta hus innan vi kom.
De behöver det förrådet mer än jag gör,
så jag får försöka med källaren.
Problemet är att böka ner möbler dit ner för att sedan kånka upp dem igen...
Jag tog ett trist bord för en tjuga också,till ungarnas lekrum,att sitta runt och rita.
Jag målade upp det litet snabbt,men det ser inte mycket roligare ut för det.
Men innan vi åker skall jag och pojkarna ut och bädda ner våra rosor och pioner i löv.
Det är ju riktigt mycket frost och kallt nu på natten,så det är väl dags nu.
Jag avslutar med några fina bilder från igår,
då ungarna var så snälla och duktiga och krattade löv....
Nästan två veckor sedan sist!
Jag tror nästan att det är rekord.
Har jag någonsin haft ett så långt blogg-uppehåll?
Jag vill ju så gärna skriva,
och för en gångs skull har jag också så mycket att skriva om.
Men tiden finns bara inte!
Jag vet inte vart den tar vägen,
sedan den snabbt ilat förbi här hos mig..
Jag hinner inte mer än att komma hem från skolan,
laga mat,
ägna en stund åt barnen jag saknat hela dagen,
tvätta litet kläder,
och så vips är jag så trött att ögonen slår igen!
Läxor och annat försöker jag hinna med på måndagar eller fredagar då jag slutar tidigt enligt schemat,
men egentligen borde ägna tid åt projektarbetet.
Jag har inte komit igång med det på allvar än,bara spånat en del,
samlat bakgrundfakta osv.
Men snart,alldeles snart skall jag försöka dra igång själva projektet.
Som i mitt fall går ut på att skildra livet i alla dessa små,gamla,
nästan helt folktomma skogsbyarna i kommunen.
Jag vill framför allt skapa personporträtt,
vilka är det som ännu bor kvar på dessa gudsförgätna platser?
Varför har de valt att stanna,
hur lever de och hur har det varit förut?
Jag vill gärna gestalta de olika byarna ordentligt,
lyfta fram det som är representativt för just Naggen,Munksjön osv.
Jag vet att det kommer att bli ett ganska svårt arbete.
Det kommer att ta mycket tid i anspråk för att möta dessa personer,
prata med och intervjua dem,
vilket kanske inte kommer att vara helt lätt,alla gånger.
Men jag ser fram emot det här,
jag älskar att ta del av livsöden,hur de än må se ut,
och jag hoppas på att få mycket nya (gamla) vänner .
Till min hjälp i detta skall jag ha en handledare här i från orten.
Jag har ännu inte talat med honom personligen,
bara sett och hört honom på en föreläsning för en vecka sedan.
Han har ett liknande intresse som jag ;
alla dessa orginal och människor som tilll viss del och i många fall lever liksom litet utanför samhället.
Han har själv jobbat med ett projekt där han drog omkring med en liten husvagn i dessa byar,
satte sig i en fällstol utanför och bjöd på kaffe och kaka.
På så vis samlades och bevarades många gamla sockensägner och rövarhistorier,
från byarnas pratglada invånare.
Jag hoppas att den här personen nu skall kunna "hjälpa mig in" i byarna,
han som känner dem alla vid detta laget.
Nå,fortsättning följer,
detta projektarbete skall inte redovisas förens till våren,
och kommer då att hamna i en fotoutställning på ett galleri i Sundsvall.
Spännande och läskigt.
Annars tycker jag att det börjar lätta litet nu,detta med skolan och hela den nya världen.
Jag lär mig mer och mer för varje dag,
och även om jag inte tycker att exempelvis redigering är så himla skoj,
så är det en så fantastisk känsla när jag inser att jag KAN!
Att jag äntligen har börjat fatta och kan till och med klara mig rätt mycket själv.
Vi har ständigt läxor,eller uppgifter,ska man väl kalla dem,
vilket jag dock ännu inte har kunnat få in snitsen med.
Jag har så svårt att hitta tid och ork att jobba med dessa efter skolan.
Det är så himla mycket annat som skall göras.
Mina uppgifter grundar sig oftast i goda idèer och stor inspiration,
har alla förutsättningar för att bli bra,
men de görs i alla fall i sista stund eller under stor tidspress ,
ja,ibland i ren desperation.
Det har ju i alla fall fungerat hitills,det har det,
jag är nöjd med det jag lämnat in.
Men det är klart att jag funderar på hur det skulle vara att bo på internatet
och kunna sitta framför datorn hela kvällarna.
Som mina klasskamrater ju gör.
Förra veckan var det en artikel om FRA-lagen som skulle skrivas,
sex foton på olika perspektiv skulle fotas och diskuteras
och en hel dagstidning skulle redigeras och få nya rubriker och ingresser.
Den här veckan har vi börjat gräva i olika lagar gällande yttrande och åsiktsfrihet i vårt land
och skall nästa vecka lämna in avhandling om detta
sett ur det just nu mycket uppmärksammade "Arboga-fallet"´s vinkel.
Där har ju rättegångs -och förundersöknings -handlingar hamnat på The Pirate Bay,
med tillhörnade obduktionsbilder av de två små barnen.
Dessa handlingar är ju enligt lag offentliga,och vem som helst kan få ta del av detta material.
I vanliga fall är ju inte gemene man särskilt intresserade av dessa,
utan nöjer sig med att följa med i vad som rapporteras i ämnet via radio,tv och annan media.
Att någon av oförklarliga anledningar fått för sig att dela med sig av dessa handlingar,
lagt ut dem på ett lättillgängligare forum som TPB ju är,
är verkligen olyckligt och korkat.
Men inte olagligt.
Detta debatteras ju hett nu,och jag skall alltså bilda mina egna uppfattningar i detta,
ta reda på vilka lagar och regler som råder och vad som kanske borde åtgärdas i dem.
Det känns tufft just nu,med denna uppgift,
men det är roligt och härligt att tvingas forska och snoka,lära sig nya saker och vidga sina vyer.
Överhuvudtaget är det riktigt ROLIGT med skolan just nu.
Igår hade vi besök av en spännande och duktig fotograf
vars föredrag drog ut länge på tiden och var mycket lyckat.
Nästa vecka skall vi få träffa en journalist som arbetat i de allra värsta krigshärdarna runt om i världen,
vilket vi alla ser stort fram emot.
Idag har vi redovisat dessa s.k "image-boards" av oss själva, på design lektionen.
På ett A4 skulle vi med hjälp av bilder och färger presentera oss för varandra.
Vad representerar mig på bästa sätt,vad står jag för osv...
Mina proffsiga klasskamrater hade snygga arbeten gjorda på datorn,
mycket grafiska och korrekta,
medan jag stått hemma och klippt och klistrat med bilder jag dragit ut från Google och Getty images i natt.:(
Nåja,det gick bra ändå,även om jag också hade Lilla Hoppsan med mig på lektionen.
Hans fröknar hade kurs idag
och jag vill inte riskera att hans tillit till dagis får sig någon törn nu,när den börjat stabiliseras äntligen.
För idag fanns då bara vikarier på dagis,
och alltså lämnade jag bara LillNöffe,som absolut inte vill avvara att leka,för allt i världen.:)
Lilla Hoppsan skötte sig bra,jag hade leksaker och en smula mutgodis med mig,
så han märktes knappt.
Nåja,på min "Image-board" syns skog,hav och berg som jag trivs som bäst bland,
ett utdrag ur "Gösta Berlings saga" som får representera min kärlek till det skrivna ordet.
Till littertur att läsa och sriva.
Så finns barnen med i centrum
och en aning klyschigt talade jag om mina känslor för dem som ju är det viktigaste i mitt liv.
Så finns Billie Holiday med på ett hörn och visar att jag gillar gammal jazz och blues.
En fin resväska som symbolisrar intresset för resor,
och slutligen det gamla kråkslottet som står för min passion för gamla saker överlag.
Nog om skolan nu.
Ni får ursäkta om det kan komma att bli mycket tugg om det i framtiden.
Vad har jag annars haft för mig sedan sist?
Jag minns knappt...
Jo,jag har ju faktist varit iväg hemifrån flera timmar för första gången på mer än ett halvår!
Jag var hos min "nya vännina" förra helgen,där det dracks vin och åts smarrigt.
Det var hejdlöst roligt och välbehövligt.
Och gav mig visst en liten smula huvudvärk dagen efter,
men också så mycket energi och ork.
Tänk,vad viktigt det kan vara att kopplas loss från sin vardag i bland.
För i alla fall när man har barn i lägre åldrar,
färgas ju hela ens kroppsspråk,sätt att tala och tänka,att röra sig på ,dramatiskt av dem.
Jag tror inte att jag är ensam om att dråsa i säng på kvällen
och känna att hjärnan nästan kokar över av allt som matats
och till sist tryckts in i den under dagen som gått.
Jag stressas omärkligt av att inte hinna tänka en hel tanke eller tala i hela meningar när det är som värst.
Även om man snabbt vänjer sig och liksom bara rullar med,
så tar det på krafterna att ständigt ha minst tre aktiviteter i gång.
Att laga mat utan att bränna den vid,
samtidigt som man handgripligen och med verbal hjälp försöker få på en unge ytterkläder,
(Alltså inte bara en kjol och ett par ballerinaskor som vissa SJUåringar ännu envisas med att spatsera runt i!)
och så upp i lekrummet och rota reda på den där saken som ligger uppe på hyllan och måste has just NU.
Det är så underbart vackert om mornarna,när dimman börjat lätta här uppe på berget.
Vi far till dagis och skolan staxt innan åtta och när vi kommer ner till ungefär hälften av vägen,
ser man tydligt hur locket av tjock dimma ligger över hela dalen och Fränsta.
Över Byforsen ligger den kvar länge och vissa dagar ser man knappt bergen som omger dalen.
När vi tänker efter så inser vi att vi nog är jäkligt duktiga och klarar nästan vad fan som helst,
att vi lever i en krigszon och rimligen borde stressas sönder och samman.
Vi känner oss stolta ( hoppas jag att ni gör,jag fösöker i alla fall att tänka så)
men i desto större behov av en luftficka.
Jag känner fortfarande att jag skulle vilja vara hemma mer än jag är,
trots att jag börjar trivas i skolan,
men jag kan inte fortsätta att ständigt finnas i barnens omedelbara närhet.
Jag måste bli bättre på att vara utan dem vissa stunder och njuta av att inte bara vara Mamman.
Dagen efter sen vindrickning (jag blev hemskjutsad av hennes man vid två)
var jag väl litet trött och ovan vid så få sovda timmar,
men tyckte helt klart att det var väl värt litet besvär.
Jag och barnen begav oss ner till Ljungaverk,den lilla grannbyn,
och plockade kassar fulla av plommon och äpplen hos kusinens mans pappa.
Han bor i en underbar gammal baptistkyrka som han tycker att vi skall köpa av honom och fylla med "alla våra ungar":)
Tanken är inte helt absurd,måste jag säga,
det har alltid varit en dröm för mig att få bo på ett sådant ställe.
Att ha ett annorlunda och ovanligt härligt boende som exempelvis en gammal skola,kyrka,båt
eller varför inte ett fyrtorn?
Problemet är ju bara att det inte finns så gott om dessa drömboenden
och att jag ju nu helst inte vill flytta från Lillmörtsjön.
Det var i alla fall en mycket lyckad dag där hos John,som han heter,
där vi blev kvar ett bra tag ,pratandes om livet.
Han är ju ensam nu och glad att få besök.
Jag lovade att komma och hälsa på oftare,
och det vill jag verkligen försöka hålla,hur jäkla litet tid jag än har nuförtiden
Det har inte blivi så mycket loppis på sistone heller.
Sedan jag missade det där underbara gamla barnkammar-skåpet har jag legat lågt.
Jag funderar på att köpa ett jag sett hos den där kvinnan som säljer från dödsbon.
Hon har ett riktigt gammalt klädskåp i full storlek,
med spegel på dörren och överhuvudtaget i väldigt bra skick.
Det är inte vitt dock,
och jag funderar på om jag skulle vara så oetisk att jag målar den.
Den är mycket vacker som den är,
men alla andra möbler i rummet är ju vita och litet "Schabby-chickiga" som jag och syster yster brukar skoja om.
Jag gillar vitt,
jag gillar Shabby Schick,men vill inte att det skall gå till överdrift.
Känner att jag nästan gör det snart,
då till och med Storsnörpan klagar på att allt jag släpar hem är eller så småningom blir vitt.
"Vitt,vitt ,vitt,det finns väl andra färger här i världen?!" Fräser hon:)
Här sitter hon i alla fall på en av de två fina pallarna jag köpte sist.
Jag kunde inte motså dem,och tycker attde passar ypperligt här uppe i hallen.
En mellan ungarnas rum och en vid bokhyllorna.
Jag är också mycket glad att jag äntligen köpt en jordglob.
Har länge velat haft en,
men inte kostat på mig då jag tyckt att de varit dyra på pappershandeln och där de annars säljs.
Ofta ser de också så trista ut när de är sådär alldeles klarblåa och nya.
De ser liksom litet plastiga ut,tycker jag nästan.
Här hittade Lillnöffe en på Erikshjälpen för 58 kronor!
Lagom sliten och urblekt.
Förvisso hopplöst ouppdaterad och omodern,
ett otal "nya" länder har tillkommit sedan denna tillverkades,men ändå.
Här är i alla fall en färgglad stol som LillNöffe fick köpa på Erikshjälpen för egna pengar.En härlig gammal sjuttiotalare
som jag kanske hade kunnat få för mig att köpa själv till och med:)
Så har jag hittat fler fina kaffekoppar med fat,
bra böcker och gamla slitstarka lakan med mitt monogram broderat.
En underbar gammal kakburk från 50-talet också.
Äntligen har vi nu också köpt oss ett dataskåp.
Som jag tjatat och tjurat om detta stora schabrak till skrivbord som står och förstör hela vardagsrummet!
Nu har stunden kommit då vi plockar ner det i källaren tills vidare, och bygger upp det nya från IKEA.
Det kommer jag att syssla med under helgen,skulle jag tro.
I morgon skall Snörpan på disco,minsann,
och vi andra skall skruva hyllor och dona.
Jag har nämligen också tagit tag i kädkammardilemmat.
Nu skall här bli ordning och reda och plats för alla femtioelva skor och jackor i vinter.
Avslutningsvis några bilder på gostrollen.
Skall nu rädda minsta trollet ur hundgåden där han blivit instängd av de äldre.
Ha nu en bra helg,så hoppas jag verkligen att jag hinner skriva något snart igen!
Lilla svartöga
Lilla rufs Stora fina
Mössan på för en gångs skull!
Här är lilla Blåöga som snart,snart skall bli storebror.Som vi väntar!
Har jag någonsin haft ett så långt blogg-uppehåll?
Jag vill ju så gärna skriva,
och för en gångs skull har jag också så mycket att skriva om.
Men tiden finns bara inte!
Jag vet inte vart den tar vägen,
sedan den snabbt ilat förbi här hos mig..
Jag hinner inte mer än att komma hem från skolan,
laga mat,
ägna en stund åt barnen jag saknat hela dagen,
tvätta litet kläder,
och så vips är jag så trött att ögonen slår igen!
Läxor och annat försöker jag hinna med på måndagar eller fredagar då jag slutar tidigt enligt schemat,
men egentligen borde ägna tid åt projektarbetet.
Jag har inte komit igång med det på allvar än,bara spånat en del,
samlat bakgrundfakta osv.
Men snart,alldeles snart skall jag försöka dra igång själva projektet.
Som i mitt fall går ut på att skildra livet i alla dessa små,gamla,
nästan helt folktomma skogsbyarna i kommunen.
Jag vill framför allt skapa personporträtt,
vilka är det som ännu bor kvar på dessa gudsförgätna platser?
Varför har de valt att stanna,
hur lever de och hur har det varit förut?
Jag vill gärna gestalta de olika byarna ordentligt,
lyfta fram det som är representativt för just Naggen,Munksjön osv.
Jag vet att det kommer att bli ett ganska svårt arbete.
Det kommer att ta mycket tid i anspråk för att möta dessa personer,
prata med och intervjua dem,
vilket kanske inte kommer att vara helt lätt,alla gånger.
Men jag ser fram emot det här,
jag älskar att ta del av livsöden,hur de än må se ut,
och jag hoppas på att få mycket nya (gamla) vänner .
Till min hjälp i detta skall jag ha en handledare här i från orten.
Jag har ännu inte talat med honom personligen,
bara sett och hört honom på en föreläsning för en vecka sedan.
Han har ett liknande intresse som jag ;
alla dessa orginal och människor som tilll viss del och i många fall lever liksom litet utanför samhället.
Han har själv jobbat med ett projekt där han drog omkring med en liten husvagn i dessa byar,
satte sig i en fällstol utanför och bjöd på kaffe och kaka.
På så vis samlades och bevarades många gamla sockensägner och rövarhistorier,
från byarnas pratglada invånare.
Jag hoppas att den här personen nu skall kunna "hjälpa mig in" i byarna,
han som känner dem alla vid detta laget.
Nå,fortsättning följer,
detta projektarbete skall inte redovisas förens till våren,
och kommer då att hamna i en fotoutställning på ett galleri i Sundsvall.
Spännande och läskigt.
Annars tycker jag att det börjar lätta litet nu,detta med skolan och hela den nya världen.
Jag lär mig mer och mer för varje dag,
och även om jag inte tycker att exempelvis redigering är så himla skoj,
så är det en så fantastisk känsla när jag inser att jag KAN!
Att jag äntligen har börjat fatta och kan till och med klara mig rätt mycket själv.
Vi har ständigt läxor,eller uppgifter,ska man väl kalla dem,
vilket jag dock ännu inte har kunnat få in snitsen med.
Jag har så svårt att hitta tid och ork att jobba med dessa efter skolan.
Det är så himla mycket annat som skall göras.
Mina uppgifter grundar sig oftast i goda idèer och stor inspiration,
har alla förutsättningar för att bli bra,
men de görs i alla fall i sista stund eller under stor tidspress ,
ja,ibland i ren desperation.
Det har ju i alla fall fungerat hitills,det har det,
jag är nöjd med det jag lämnat in.
Men det är klart att jag funderar på hur det skulle vara att bo på internatet
och kunna sitta framför datorn hela kvällarna.
Som mina klasskamrater ju gör.
Förra veckan var det en artikel om FRA-lagen som skulle skrivas,
sex foton på olika perspektiv skulle fotas och diskuteras
och en hel dagstidning skulle redigeras och få nya rubriker och ingresser.
Den här veckan har vi börjat gräva i olika lagar gällande yttrande och åsiktsfrihet i vårt land
och skall nästa vecka lämna in avhandling om detta
sett ur det just nu mycket uppmärksammade "Arboga-fallet"´s vinkel.
Där har ju rättegångs -och förundersöknings -handlingar hamnat på The Pirate Bay,
med tillhörnade obduktionsbilder av de två små barnen.
Dessa handlingar är ju enligt lag offentliga,och vem som helst kan få ta del av detta material.
I vanliga fall är ju inte gemene man särskilt intresserade av dessa,
utan nöjer sig med att följa med i vad som rapporteras i ämnet via radio,tv och annan media.
Att någon av oförklarliga anledningar fått för sig att dela med sig av dessa handlingar,
lagt ut dem på ett lättillgängligare forum som TPB ju är,
är verkligen olyckligt och korkat.
Men inte olagligt.
Detta debatteras ju hett nu,och jag skall alltså bilda mina egna uppfattningar i detta,
ta reda på vilka lagar och regler som råder och vad som kanske borde åtgärdas i dem.
Det känns tufft just nu,med denna uppgift,
men det är roligt och härligt att tvingas forska och snoka,lära sig nya saker och vidga sina vyer.
Överhuvudtaget är det riktigt ROLIGT med skolan just nu.
Igår hade vi besök av en spännande och duktig fotograf
vars föredrag drog ut länge på tiden och var mycket lyckat.
Nästa vecka skall vi få träffa en journalist som arbetat i de allra värsta krigshärdarna runt om i världen,
vilket vi alla ser stort fram emot.
Idag har vi redovisat dessa s.k "image-boards" av oss själva, på design lektionen.
På ett A4 skulle vi med hjälp av bilder och färger presentera oss för varandra.
Vad representerar mig på bästa sätt,vad står jag för osv...
Mina proffsiga klasskamrater hade snygga arbeten gjorda på datorn,
mycket grafiska och korrekta,
medan jag stått hemma och klippt och klistrat med bilder jag dragit ut från Google och Getty images i natt.:(
Nåja,det gick bra ändå,även om jag också hade Lilla Hoppsan med mig på lektionen.
Hans fröknar hade kurs idag
och jag vill inte riskera att hans tillit till dagis får sig någon törn nu,när den börjat stabiliseras äntligen.
För idag fanns då bara vikarier på dagis,
och alltså lämnade jag bara LillNöffe,som absolut inte vill avvara att leka,för allt i världen.:)
Lilla Hoppsan skötte sig bra,jag hade leksaker och en smula mutgodis med mig,
så han märktes knappt.
Nåja,på min "Image-board" syns skog,hav och berg som jag trivs som bäst bland,
ett utdrag ur "Gösta Berlings saga" som får representera min kärlek till det skrivna ordet.
Till littertur att läsa och sriva.
Så finns barnen med i centrum
och en aning klyschigt talade jag om mina känslor för dem som ju är det viktigaste i mitt liv.
Så finns Billie Holiday med på ett hörn och visar att jag gillar gammal jazz och blues.
En fin resväska som symbolisrar intresset för resor,
och slutligen det gamla kråkslottet som står för min passion för gamla saker överlag.
Nog om skolan nu.
Ni får ursäkta om det kan komma att bli mycket tugg om det i framtiden.
Vad har jag annars haft för mig sedan sist?
Jag minns knappt...
Jo,jag har ju faktist varit iväg hemifrån flera timmar för första gången på mer än ett halvår!
Jag var hos min "nya vännina" förra helgen,där det dracks vin och åts smarrigt.
Det var hejdlöst roligt och välbehövligt.
Och gav mig visst en liten smula huvudvärk dagen efter,
men också så mycket energi och ork.
Tänk,vad viktigt det kan vara att kopplas loss från sin vardag i bland.
För i alla fall när man har barn i lägre åldrar,
färgas ju hela ens kroppsspråk,sätt att tala och tänka,att röra sig på ,dramatiskt av dem.
Jag tror inte att jag är ensam om att dråsa i säng på kvällen
och känna att hjärnan nästan kokar över av allt som matats
och till sist tryckts in i den under dagen som gått.
Jag stressas omärkligt av att inte hinna tänka en hel tanke eller tala i hela meningar när det är som värst.
Även om man snabbt vänjer sig och liksom bara rullar med,
så tar det på krafterna att ständigt ha minst tre aktiviteter i gång.
Att laga mat utan att bränna den vid,
samtidigt som man handgripligen och med verbal hjälp försöker få på en unge ytterkläder,
(Alltså inte bara en kjol och ett par ballerinaskor som vissa SJUåringar ännu envisas med att spatsera runt i!)
och så upp i lekrummet och rota reda på den där saken som ligger uppe på hyllan och måste has just NU.
Det är så underbart vackert om mornarna,när dimman börjat lätta här uppe på berget.
Vi far till dagis och skolan staxt innan åtta och när vi kommer ner till ungefär hälften av vägen,
ser man tydligt hur locket av tjock dimma ligger över hela dalen och Fränsta.
Över Byforsen ligger den kvar länge och vissa dagar ser man knappt bergen som omger dalen.
När vi tänker efter så inser vi att vi nog är jäkligt duktiga och klarar nästan vad fan som helst,
att vi lever i en krigszon och rimligen borde stressas sönder och samman.
Vi känner oss stolta ( hoppas jag att ni gör,jag fösöker i alla fall att tänka så)
men i desto större behov av en luftficka.
Jag känner fortfarande att jag skulle vilja vara hemma mer än jag är,
trots att jag börjar trivas i skolan,
men jag kan inte fortsätta att ständigt finnas i barnens omedelbara närhet.
Jag måste bli bättre på att vara utan dem vissa stunder och njuta av att inte bara vara Mamman.
Dagen efter sen vindrickning (jag blev hemskjutsad av hennes man vid två)
var jag väl litet trött och ovan vid så få sovda timmar,
men tyckte helt klart att det var väl värt litet besvär.
Jag och barnen begav oss ner till Ljungaverk,den lilla grannbyn,
och plockade kassar fulla av plommon och äpplen hos kusinens mans pappa.
Han bor i en underbar gammal baptistkyrka som han tycker att vi skall köpa av honom och fylla med "alla våra ungar":)
Tanken är inte helt absurd,måste jag säga,
det har alltid varit en dröm för mig att få bo på ett sådant ställe.
Att ha ett annorlunda och ovanligt härligt boende som exempelvis en gammal skola,kyrka,båt
eller varför inte ett fyrtorn?
Problemet är ju bara att det inte finns så gott om dessa drömboenden
och att jag ju nu helst inte vill flytta från Lillmörtsjön.
Det var i alla fall en mycket lyckad dag där hos John,som han heter,
där vi blev kvar ett bra tag ,pratandes om livet.
Han är ju ensam nu och glad att få besök.
Jag lovade att komma och hälsa på oftare,
och det vill jag verkligen försöka hålla,hur jäkla litet tid jag än har nuförtiden
Det har inte blivi så mycket loppis på sistone heller.
Sedan jag missade det där underbara gamla barnkammar-skåpet har jag legat lågt.
Jag funderar på att köpa ett jag sett hos den där kvinnan som säljer från dödsbon.
Hon har ett riktigt gammalt klädskåp i full storlek,
med spegel på dörren och överhuvudtaget i väldigt bra skick.
Det är inte vitt dock,
och jag funderar på om jag skulle vara så oetisk att jag målar den.
Den är mycket vacker som den är,
men alla andra möbler i rummet är ju vita och litet "Schabby-chickiga" som jag och syster yster brukar skoja om.
Jag gillar vitt,
jag gillar Shabby Schick,men vill inte att det skall gå till överdrift.
Känner att jag nästan gör det snart,
då till och med Storsnörpan klagar på att allt jag släpar hem är eller så småningom blir vitt.
"Vitt,vitt ,vitt,det finns väl andra färger här i världen?!" Fräser hon:)
Här sitter hon i alla fall på en av de två fina pallarna jag köpte sist.
Jag kunde inte motså dem,och tycker attde passar ypperligt här uppe i hallen.
En mellan ungarnas rum och en vid bokhyllorna.
Jag är också mycket glad att jag äntligen köpt en jordglob.
Har länge velat haft en,
men inte kostat på mig då jag tyckt att de varit dyra på pappershandeln och där de annars säljs.
Ofta ser de också så trista ut när de är sådär alldeles klarblåa och nya.
De ser liksom litet plastiga ut,tycker jag nästan.
Här hittade Lillnöffe en på Erikshjälpen för 58 kronor!
Lagom sliten och urblekt.
Förvisso hopplöst ouppdaterad och omodern,
ett otal "nya" länder har tillkommit sedan denna tillverkades,men ändå.
Här är i alla fall en färgglad stol som LillNöffe fick köpa på Erikshjälpen för egna pengar.En härlig gammal sjuttiotalare
som jag kanske hade kunnat få för mig att köpa själv till och med:)
Så har jag hittat fler fina kaffekoppar med fat,
bra böcker och gamla slitstarka lakan med mitt monogram broderat.
En underbar gammal kakburk från 50-talet också.
Äntligen har vi nu också köpt oss ett dataskåp.
Som jag tjatat och tjurat om detta stora schabrak till skrivbord som står och förstör hela vardagsrummet!
Nu har stunden kommit då vi plockar ner det i källaren tills vidare, och bygger upp det nya från IKEA.
Det kommer jag att syssla med under helgen,skulle jag tro.
I morgon skall Snörpan på disco,minsann,
och vi andra skall skruva hyllor och dona.
Jag har nämligen också tagit tag i kädkammardilemmat.
Nu skall här bli ordning och reda och plats för alla femtioelva skor och jackor i vinter.
Avslutningsvis några bilder på gostrollen.
Skall nu rädda minsta trollet ur hundgåden där han blivit instängd av de äldre.
Ha nu en bra helg,så hoppas jag verkligen att jag hinner skriva något snart igen!
Lilla svartöga
Lilla rufs Stora fina
Mössan på för en gångs skull!
Här är lilla Blåöga som snart,snart skall bli storebror.Som vi väntar!
Fången på berget.
Skruttbilen har nog egentligen dragit sin sista suck,
vilket jag och sambon har litet svårt att acceptera.
Vi vet det båda två,
men är så beroende av den där kära gamla traktorn,
att vi vägrar ge upp.
Hela sommaren har den levt sitt egna högst nyckfulla liv.
Startat bara när den själv velat och då kunnat spinna på som en katt.
För att andra dagar bara vara sur och vägra gå igång.
Och det ställer ju till det en smula...
När vi nu bor som vi gör så behöver vi ju verkligen två fungerande bilar,
då vi har helt olika tider att passa.
Nu har vi pusslat och pysslat med bara en bil
och mest är det sambons jobb som blivit lidande;
han har fått lov att ta senare buss till Sundsvall
och då han haft bilen har han fått åka hem tidigare för att kunna hämta upp oss på skola och dagis.
Efter en omgång på verkstan var den farbar några dagar innan den började protestera igen.
Vi vet att det bara är dumt att lägga mer pengar på lagning av den,
de pengarna får vi inte ens tillbaka om någon knasboll nu mot förmodan
skulle få för sig att köpa den av oss.
Men vad skall vi annars göra?
Så igår var jag hemma från skolan så att sambon kunde ta bilen till jobbet
och arbeta en hel arbetsdag för omväxlings skull.
Jag skulle haft en timmes lektion bara,
så det var ju inte hela världen att jag missade den dagen.
Dessutom hade Lilla Hoppsan feber på natten och hade alltså inte kunnat gå på dagis i alla fall.
Jag skulle ju ha blivit bjuden på fika hemma hos min "nya vän" efter den där lektionen,
men i stället kom hon hit till Lillmörtsjön och fick sig litet lunch.
Hon är trebarnsmor precis som jag,
har jättefina pojkar och en sambo som jobbar i Norge varannan vecka,
som så många andra här på orten.
Då det kan vara ont om arbeten här i kommunen väljer många att leva så.
Just den här tjejen säger att hon inte tycker att det är så farligt för hennes del,
att man snabbt vänjer sig vid det livet,
och att det säkert är värre för hennes sambo/särbo som liksom lever två olika liv.
Han har ju lägenhet , vänner och arbete där,
och familj ,hus och släkt här.
Kan inte vara helt lätt.
Men pengar tjänar han ju och har mycket rolig ,helt ledig tid med barnen varannan vecka.
Just nu är han ju så klart ledig tre veckor för jakten,
som varenda norrlänsk karl tycks vara.
Nu har älgjakten kommit igång och det är full aktivitet till och med häruppe på Mörtis.
På det viset är jag glad att jag inte har bilen,
det är ett större äventyr än vanligt att ta sig ner för berget nu.
Häromdagen var vi väldigt nära att köra på en hund,
en annan dag var det två rådjur som nästan strök med,
för att inte tala om alla husbilar,pick-up´s
och män med gevär och kaffetermosar som uppehåller sig på vägarna.
När det mörknar samlas de i stugorna här omkring
och vad jag har hört är det ofta rena fylleslag långt in på nätterna.
Enligt tradition.
Provisoriska hundgårdar av hönsnät har satts upp på varenda gårdsplan
och där sitter jakthundar på helspänn.
Jag är ju själv inte intresserad av jakt,
kommer garanterat inte att ta någon examen och skaffa vapenlicens
(fast man skall ju aldrig säga aldrig,har jag hört)
jag är nog alldeles för blödig för att egenhändigt ha ihjäl ett djur och dessutom stycka upp det.
Men jag faschineras ändå av det här livet.
Av denna gamla kultur och tradition som lever vidare så starkt.
År 2008 är vi ju inte i behov av köttet som jakten ger på samma sätt som förut.
Vi kan lätt skaffa mat på andra mindre tidskrävande och söliga sätt.
Men älgarna och björnarna och allt annat som jagas måste ju visst bort ändå,
man måste ju skjuta av en viss andel djur varje år
eftersom de annars blir alldeles för många och till och med utgör fara för oss människor.
På föräldramötet på förskolan häromkvällen
blev det ramaskri när rektorn bekräftade att kommunen nu tvingats fatta ett mycket svårt och tungt beslut.
Från och med i år får barn inte lämnas på förskolan då föräldrarna är ute på jakt!
Jag kunde inte låta bli att småskratta litet för mig själv.
Är det inte bara så ...charmigt? ...konstigt?...
att man hitills har fått det?!
Som att jag som gillar shopping skulle ta ledigt från arbetet en vecka (eller för all del tre) om året,
lagom till rean,
lämna ungarna på dagis och ägna hela dagarna åt att jaga runt på stan efter de pefekta plaggen! :)
Och att det skulle vara alldeles i sin ordning.
Men visst,så enkelt är det ju egentligen inte.
Inte här.
För här uppe är björn och älg jakten så mycket mer än en hobby och ett intresse.
Här är det ett arv,en tradition och en stor kultur,djupt rotad sedan urminnes tider.
Nå,alltså är jag hemma idag också.
Då sambon har åkt med kusinens hästkärra ner till Gävle,
för att där möta upp min pappa ,också han med släp.
De skall lasta om de sektioner av hundhus som pappa har byggt
och som vi nu skall montera upp i hundgården.
Så är den redo att intas på allvar av Castor,
som ännu bara varit där kortare perioder om några timmar åt gången för att så smått vänja sig.
Jag hade ju gärna velat åka på någon loppis och snokat litet idag,
men det går ju alltså inte.
(allra helst vill jag promenera i skogen en sådan vacker strålande höstdag,
men det vågar man ju inte, blir man väl tagen för en älg och skjuten,
eller nersprungen av en livs levande,flyende i panik)
Tveksamt också om jag ens kan göra det i morgon,då sambon har fotbollsmatch.
Men då kan jag ju säkert skjutsa honom till klubben och använda bilen i alla fall.
Det går alltid på något sätt,men litet ansträgning.
Sambon muttrar mer än mig och leter på hemnet efter hus nere i Fränsta,
och visst skulle det på många sätt vara enklare att bo där...
Men ändå...
Jag tycker oftast att det är värt litet besvär för att få bo så här.
Att lugnet jag upplever här uppe uppväger mödan.
Senast blev det dessa urtjusiga rosiga och guldiga koppar med fat,
fem för trettio kronor,på Erikshjälpen.
På hyllan ovanför står famor och farfars gamla fina namn-muggar som jag älskar.
Jag våndas litet över att jag inte kommer till Erikshjälpen idag.
Sist jag var där på en eftermiddag
(jag brukar oftast vara där när de öppnar på förmiddagen)
hade jag just missat Skåpet över alla SKÅP!
Ett underbart gammalt klädskåp i barnformat med spegel på dörrren och pappersklädda hyllor!
Det hade just blivit sålt för 200 kronor(!!!) och jag hade missat det:(
Jag hade god lust att trösta mig med ett fint gammalt matsalsbord i utsirat mörkt trä,
med besticklådor under bordskivan,
men fick lov att inse att jag inte har någon plats för det.
Åh, om jag ändå hade det där stora gamla kråkslottet med rum efter rum med plats för vackra möbler!
Eller om jag åtminstone hade en egen liten verkstad,
dit jag kunde släpa hem dessa själfulla arbeten och jobba med dem i min egen takt.
Min högsta dröm vore just det;
att få gå och slipa och snickra och måla litet på mina gamla grejor jag köpt upp på loppisar och auktioner.
Kanske få sälja en möbel då och då,
om någon annan skulle uppskatta dem,
och annars bara byta ut dem i huset litet då och då och på det sättet använda dem alla!
Jag vet att det låter maniskt och snudd på sjukt,
men jag låg vaken länge i natt och gruvade mig för att jag inte hunnit köpa det där skåpet,
att det säkert _aldrig_ dyker upp ett liknande igen.
Och om jag kanske ändå skulle smussla in det där bordet,
annars kommer jag ju bara ångra det också.
Att jag lät det gå till någon annan,
som jag ännu kan tänka om den där hallmöbeln med stor spegel och skåp,
jag visade er i ett annat inlägg.
Ah,vi får väl se om jag hinner dit senare,om inte sambon kommer hem för sent.
Snörpan skall på "badkalas" i dag,
så jag passar väl på att lämna henne i simhallen då.
Något sådant här skulle det vara,så här ser det ut i mina drömmar.
Annars har det varit full aktivitet här i veckan.
Med skola och dagis och allt vad det är.
Lilla Hoppsan börjar nu äntligen förlika sig med det faktum att jag lämnar honom om mornarna
och verkar också ha förstått att jag ju kommer och hämtar honom sedan igen.
Att jag inte överger honom.
Till och med skulle jag säga att han verkar trivas där nu!
Han tycker mycket om sina fina fröknar och pratar mycket om dem hemma om kvällarna.
Och han har börjat delta i måltiderna,leken och sagoläsningen.
Det är ju en otrolig lättnad att han verkar må bra nu.
Och jag känner mig så nöjd och trygg med hans avdelning på förskolan.
Nåja,det är ju inte som Ragna förskola i Märsta direkt,
något liknande ställe kommer väl aldrig mina barn att få upleva igen,
men det är väldigt bra i denna kommuns mått mätt.
Just på hans avdelning är de mycket för att vara ute
och har ett "eget" ställe i skogen där de tillbringar mycket tid.
De har bland annat spelat teater där för alla föräldrar och syskon,
byggt upp en scen och agerat så fint.
Så har de en hel del köksredskap där att leka med och små kojor under granarna.
I torsdags hade de gått dit just efter frukost och spenderat hela dagen där i gläntan,
med att grilla korv,plocka bär och till och med kokat sylt!
De små hade sovit i vagn eller på en madrass under en gran medan de stora lekte troll,
och efter mellis hade de gått tillbaka till dagis igen!
Härligt!:)
Gissa om mina två skräppojkar hade uppskattat det!
De var så glada och nöjda och doftade så gott av eld och skog!
Och apropå sylt så har jag fått några burkar fyllda nu också.
Nu är jag rätt less på dessa bär,
jag tror det får vara nog för i år,sedan jag kokat litet svartvinbärssaft.
Jag fick ju så otroligt mycket bär av min kära morbror och hans fru.
Nu senast tio liter lingon som jag använde hälften av igår.
Blåbären är i alla fall klara,
det blev några flaskor saft och några burkar sylt.
Saften var inget vidare,tycker jag,
och överhuvudtaget var det ett jäkla ståhej i köket igår.
Ungar som insisterade på att hjälpa till,
blåbär och lingon över hela golvet,
spisen täckt av sylt och kladd precis överallt.
Pust, men nu är det klart!
Blåbärssaft och lingonsylt in action.
Som om det inte var stökigt nog i köket ,
passade lillnöffe på att baka chokladbollar också.
Så har ridlekis kommit igång nere på 4H gården.
Det var mycket uppskattat,
både Snörpan och Lillnöffe var totalt orädda för de förvisso väldigt små ponnysarna Kiwi och Pontus,
och kan knappt bärga sig tills de får komma dit igen.
Lillnöffe var också litet väl förtjust i några saltstenar som låg på en bänk utanför stallet.
Så fort jag vände ryggen till var han där och slickade på dem,
undrar om han har brist på något viktigt ämne?
I skolan börjar det kännas en smula bättre i alla fall.
Som väntat.
Men ännu sörjer jag att inte få vara hemma här i mitt fina lilla hus
och göra allt det där jag brukar om dagarna.
Jag tycker inte att jag hinner göra något annat än att hämta barnen,
ge dem mat,bada dem och stoppa dem i säng.
Det är svårt att vänja sig vid att livet förändras.
Särskilt som jag ju var så nöjd med det som det var innan förändringen.
Men pengar måste vi ju få in på något sätt.
Och även om det kanske skulle vara praktiskt möjligt att bara leva på en lön här,
så kan det ju inte gå för sig ändå.
Man måste ju få en pension någon gång i framtiden,
man måste ha möjlighet att försörja sig själv,
man måste förkovra sig och komma ut i livet ,
man måste....
så mycket.
Tänk att vara barn.
Att vara oskyldig,lättsinnig och bekymmersfri.
Trygg och glad ,älskad över allt annat på jorden
På skolan är det extra jobbigt för mig eftersom jag är så totalt inkompetent när det gäller datorkunskap.
Här måste läraren ta det väldigt lungt och beskriva utförligt vilka tangenter han trycker på
och i vilka olika menyer han går in på.
För någon logik och möjlighet att själv hitta det som behövs i alla vindlande gångar i datorn,
ser jag inte.
Sakta börjar det falla litet på plats,
ingen logik som sagt,inget "Aha-nu fattar jag!",
men det nöts liksom in,
jag lär mig genom att upprepa och upprepa och upprepa.
Det känns jobbigt.
Särskilt som alla andra i klassen verkar veta precis vad de sysslar med och aldrig stöter på några problem.
De är yngre och de flesta har kommit direkt från ett medieprogram på gymnasiet
och har allt i färskt minne.
De verkade nästan tro att jag drev med dem då jag berättade att vi "på min tid" inte hade datorkunskap på schemat förens i nian,och då ytterst sällan och grundläggande.
På gymnasiet minns jag knappt att vi hade någon lektion alls,
jag tror att det bara fanns som tillval då,men kan ha fel.
Idag jobbar man ju tidigt med datorn i skolan och den är verkligen en naturlig del av skolgången.
Så mycket nytt för den här lilla plutten med.
Med dagis och egen säng.
Slutsnuttat är det nästan också,nu blir det bara en liten snutt för gosets skull då det är sovdags...
Men det skall nog gå,det här med,skall ni se.
Jag ser fram emot att jobba på med mitt projektarbete och att få lära mig mer om redigering av bilder.
Projektarbetet skall jag berätta mer om en annan gång,
men jag kan redan nu säga att det kommer att bli jätteroligt
och att det är något jag drömt om att få göra redan innan jag ens funderat på att söka till skolan. :)
Frökapslar från vår jättevallmo,en glad bruno och en fräknig prick!
Nej,nu skall vi ut i solen en stund.
Jag har planterat litet mer och skall se efter det nu.
Jag fick ett presentkort på 500 kronor nere på handelsträdgården när jag fyllde år,
och genast köpte jag mig ett vackert rött vildvin,
som jag har tänkt låta klättra på min annars så fula trapp.
Så tog jag en ordentlig smultron-shersmin
eftersom jag tvivlar på att de slanor jag grävde upp på granntomten i sommras kommer att klara sig.
I kväll skall det nog bli den vanliga, invanda ,trygga och smarriga
ostbrickan och kanske litet hälsosamma chips till en film.
En öl till det kanske.
Förra veckan var jag med pojkarna på systembolaget i Ånge för att köpa några till helgen.
Jag längtade efter att äta pizza och dricka öl och beställde alltså några Norrlands Guld.
Ungarna stojade så att jag knappt hörde vad expediten sade,
jag nickade bara när han frågade något och kom snabbt därifrån.
Så förvånad jag blev när jag senare på kvällen tyckte att ölen smakade litet...märkligt,
och när jag efter några klunkar började känna mig en aning salongsberusad!
Nå,inte så konstigt,
jag hade ju köpt Norrands Guld "Dynamit"!
Alkoholhalten i en burk låg på 7,5 procent,
och jag tycker nog att denna produkt på ett komiskt sätt gestaltar Norrland rätt så bra.:)
Inget fjoll här int,här dricker vi dynamit öl!
vilket jag och sambon har litet svårt att acceptera.
Vi vet det båda två,
men är så beroende av den där kära gamla traktorn,
att vi vägrar ge upp.
Hela sommaren har den levt sitt egna högst nyckfulla liv.
Startat bara när den själv velat och då kunnat spinna på som en katt.
För att andra dagar bara vara sur och vägra gå igång.
Och det ställer ju till det en smula...
När vi nu bor som vi gör så behöver vi ju verkligen två fungerande bilar,
då vi har helt olika tider att passa.
Nu har vi pusslat och pysslat med bara en bil
och mest är det sambons jobb som blivit lidande;
han har fått lov att ta senare buss till Sundsvall
och då han haft bilen har han fått åka hem tidigare för att kunna hämta upp oss på skola och dagis.
Efter en omgång på verkstan var den farbar några dagar innan den började protestera igen.
Vi vet att det bara är dumt att lägga mer pengar på lagning av den,
de pengarna får vi inte ens tillbaka om någon knasboll nu mot förmodan
skulle få för sig att köpa den av oss.
Men vad skall vi annars göra?
Så igår var jag hemma från skolan så att sambon kunde ta bilen till jobbet
och arbeta en hel arbetsdag för omväxlings skull.
Jag skulle haft en timmes lektion bara,
så det var ju inte hela världen att jag missade den dagen.
Dessutom hade Lilla Hoppsan feber på natten och hade alltså inte kunnat gå på dagis i alla fall.
Jag skulle ju ha blivit bjuden på fika hemma hos min "nya vän" efter den där lektionen,
men i stället kom hon hit till Lillmörtsjön och fick sig litet lunch.
Hon är trebarnsmor precis som jag,
har jättefina pojkar och en sambo som jobbar i Norge varannan vecka,
som så många andra här på orten.
Då det kan vara ont om arbeten här i kommunen väljer många att leva så.
Just den här tjejen säger att hon inte tycker att det är så farligt för hennes del,
att man snabbt vänjer sig vid det livet,
och att det säkert är värre för hennes sambo/särbo som liksom lever två olika liv.
Han har ju lägenhet , vänner och arbete där,
och familj ,hus och släkt här.
Kan inte vara helt lätt.
Men pengar tjänar han ju och har mycket rolig ,helt ledig tid med barnen varannan vecka.
Just nu är han ju så klart ledig tre veckor för jakten,
som varenda norrlänsk karl tycks vara.
Nu har älgjakten kommit igång och det är full aktivitet till och med häruppe på Mörtis.
På det viset är jag glad att jag inte har bilen,
det är ett större äventyr än vanligt att ta sig ner för berget nu.
Häromdagen var vi väldigt nära att köra på en hund,
en annan dag var det två rådjur som nästan strök med,
för att inte tala om alla husbilar,pick-up´s
och män med gevär och kaffetermosar som uppehåller sig på vägarna.
När det mörknar samlas de i stugorna här omkring
och vad jag har hört är det ofta rena fylleslag långt in på nätterna.
Enligt tradition.
Provisoriska hundgårdar av hönsnät har satts upp på varenda gårdsplan
och där sitter jakthundar på helspänn.
Jag är ju själv inte intresserad av jakt,
kommer garanterat inte att ta någon examen och skaffa vapenlicens
(fast man skall ju aldrig säga aldrig,har jag hört)
jag är nog alldeles för blödig för att egenhändigt ha ihjäl ett djur och dessutom stycka upp det.
Men jag faschineras ändå av det här livet.
Av denna gamla kultur och tradition som lever vidare så starkt.
År 2008 är vi ju inte i behov av köttet som jakten ger på samma sätt som förut.
Vi kan lätt skaffa mat på andra mindre tidskrävande och söliga sätt.
Men älgarna och björnarna och allt annat som jagas måste ju visst bort ändå,
man måste ju skjuta av en viss andel djur varje år
eftersom de annars blir alldeles för många och till och med utgör fara för oss människor.
På föräldramötet på förskolan häromkvällen
blev det ramaskri när rektorn bekräftade att kommunen nu tvingats fatta ett mycket svårt och tungt beslut.
Från och med i år får barn inte lämnas på förskolan då föräldrarna är ute på jakt!
Jag kunde inte låta bli att småskratta litet för mig själv.
Är det inte bara så ...charmigt? ...konstigt?...
att man hitills har fått det?!
Som att jag som gillar shopping skulle ta ledigt från arbetet en vecka (eller för all del tre) om året,
lagom till rean,
lämna ungarna på dagis och ägna hela dagarna åt att jaga runt på stan efter de pefekta plaggen! :)
Och att det skulle vara alldeles i sin ordning.
Men visst,så enkelt är det ju egentligen inte.
Inte här.
För här uppe är björn och älg jakten så mycket mer än en hobby och ett intresse.
Här är det ett arv,en tradition och en stor kultur,djupt rotad sedan urminnes tider.
Nå,alltså är jag hemma idag också.
Då sambon har åkt med kusinens hästkärra ner till Gävle,
för att där möta upp min pappa ,också han med släp.
De skall lasta om de sektioner av hundhus som pappa har byggt
och som vi nu skall montera upp i hundgården.
Så är den redo att intas på allvar av Castor,
som ännu bara varit där kortare perioder om några timmar åt gången för att så smått vänja sig.
Jag hade ju gärna velat åka på någon loppis och snokat litet idag,
men det går ju alltså inte.
(allra helst vill jag promenera i skogen en sådan vacker strålande höstdag,
men det vågar man ju inte, blir man väl tagen för en älg och skjuten,
eller nersprungen av en livs levande,flyende i panik)
Tveksamt också om jag ens kan göra det i morgon,då sambon har fotbollsmatch.
Men då kan jag ju säkert skjutsa honom till klubben och använda bilen i alla fall.
Det går alltid på något sätt,men litet ansträgning.
Sambon muttrar mer än mig och leter på hemnet efter hus nere i Fränsta,
och visst skulle det på många sätt vara enklare att bo där...
Men ändå...
Jag tycker oftast att det är värt litet besvär för att få bo så här.
Att lugnet jag upplever här uppe uppväger mödan.
Senast blev det dessa urtjusiga rosiga och guldiga koppar med fat,
fem för trettio kronor,på Erikshjälpen.
På hyllan ovanför står famor och farfars gamla fina namn-muggar som jag älskar.
Jag våndas litet över att jag inte kommer till Erikshjälpen idag.
Sist jag var där på en eftermiddag
(jag brukar oftast vara där när de öppnar på förmiddagen)
hade jag just missat Skåpet över alla SKÅP!
Ett underbart gammalt klädskåp i barnformat med spegel på dörrren och pappersklädda hyllor!
Det hade just blivit sålt för 200 kronor(!!!) och jag hade missat det:(
Jag hade god lust att trösta mig med ett fint gammalt matsalsbord i utsirat mörkt trä,
med besticklådor under bordskivan,
men fick lov att inse att jag inte har någon plats för det.
Åh, om jag ändå hade det där stora gamla kråkslottet med rum efter rum med plats för vackra möbler!
Eller om jag åtminstone hade en egen liten verkstad,
dit jag kunde släpa hem dessa själfulla arbeten och jobba med dem i min egen takt.
Min högsta dröm vore just det;
att få gå och slipa och snickra och måla litet på mina gamla grejor jag köpt upp på loppisar och auktioner.
Kanske få sälja en möbel då och då,
om någon annan skulle uppskatta dem,
och annars bara byta ut dem i huset litet då och då och på det sättet använda dem alla!
Jag vet att det låter maniskt och snudd på sjukt,
men jag låg vaken länge i natt och gruvade mig för att jag inte hunnit köpa det där skåpet,
att det säkert _aldrig_ dyker upp ett liknande igen.
Och om jag kanske ändå skulle smussla in det där bordet,
annars kommer jag ju bara ångra det också.
Att jag lät det gå till någon annan,
som jag ännu kan tänka om den där hallmöbeln med stor spegel och skåp,
jag visade er i ett annat inlägg.
Ah,vi får väl se om jag hinner dit senare,om inte sambon kommer hem för sent.
Snörpan skall på "badkalas" i dag,
så jag passar väl på att lämna henne i simhallen då.
Något sådant här skulle det vara,så här ser det ut i mina drömmar.
Annars har det varit full aktivitet här i veckan.
Med skola och dagis och allt vad det är.
Lilla Hoppsan börjar nu äntligen förlika sig med det faktum att jag lämnar honom om mornarna
och verkar också ha förstått att jag ju kommer och hämtar honom sedan igen.
Att jag inte överger honom.
Till och med skulle jag säga att han verkar trivas där nu!
Han tycker mycket om sina fina fröknar och pratar mycket om dem hemma om kvällarna.
Och han har börjat delta i måltiderna,leken och sagoläsningen.
Det är ju en otrolig lättnad att han verkar må bra nu.
Och jag känner mig så nöjd och trygg med hans avdelning på förskolan.
Nåja,det är ju inte som Ragna förskola i Märsta direkt,
något liknande ställe kommer väl aldrig mina barn att få upleva igen,
men det är väldigt bra i denna kommuns mått mätt.
Just på hans avdelning är de mycket för att vara ute
och har ett "eget" ställe i skogen där de tillbringar mycket tid.
De har bland annat spelat teater där för alla föräldrar och syskon,
byggt upp en scen och agerat så fint.
Så har de en hel del köksredskap där att leka med och små kojor under granarna.
I torsdags hade de gått dit just efter frukost och spenderat hela dagen där i gläntan,
med att grilla korv,plocka bär och till och med kokat sylt!
De små hade sovit i vagn eller på en madrass under en gran medan de stora lekte troll,
och efter mellis hade de gått tillbaka till dagis igen!
Härligt!:)
Gissa om mina två skräppojkar hade uppskattat det!
De var så glada och nöjda och doftade så gott av eld och skog!
Och apropå sylt så har jag fått några burkar fyllda nu också.
Nu är jag rätt less på dessa bär,
jag tror det får vara nog för i år,sedan jag kokat litet svartvinbärssaft.
Jag fick ju så otroligt mycket bär av min kära morbror och hans fru.
Nu senast tio liter lingon som jag använde hälften av igår.
Blåbären är i alla fall klara,
det blev några flaskor saft och några burkar sylt.
Saften var inget vidare,tycker jag,
och överhuvudtaget var det ett jäkla ståhej i köket igår.
Ungar som insisterade på att hjälpa till,
blåbär och lingon över hela golvet,
spisen täckt av sylt och kladd precis överallt.
Pust, men nu är det klart!
Blåbärssaft och lingonsylt in action.
Som om det inte var stökigt nog i köket ,
passade lillnöffe på att baka chokladbollar också.
Så har ridlekis kommit igång nere på 4H gården.
Det var mycket uppskattat,
både Snörpan och Lillnöffe var totalt orädda för de förvisso väldigt små ponnysarna Kiwi och Pontus,
och kan knappt bärga sig tills de får komma dit igen.
Lillnöffe var också litet väl förtjust i några saltstenar som låg på en bänk utanför stallet.
Så fort jag vände ryggen till var han där och slickade på dem,
undrar om han har brist på något viktigt ämne?
I skolan börjar det kännas en smula bättre i alla fall.
Som väntat.
Men ännu sörjer jag att inte få vara hemma här i mitt fina lilla hus
och göra allt det där jag brukar om dagarna.
Jag tycker inte att jag hinner göra något annat än att hämta barnen,
ge dem mat,bada dem och stoppa dem i säng.
Det är svårt att vänja sig vid att livet förändras.
Särskilt som jag ju var så nöjd med det som det var innan förändringen.
Men pengar måste vi ju få in på något sätt.
Och även om det kanske skulle vara praktiskt möjligt att bara leva på en lön här,
så kan det ju inte gå för sig ändå.
Man måste ju få en pension någon gång i framtiden,
man måste ha möjlighet att försörja sig själv,
man måste förkovra sig och komma ut i livet ,
man måste....
så mycket.
Tänk att vara barn.
Att vara oskyldig,lättsinnig och bekymmersfri.
Trygg och glad ,älskad över allt annat på jorden
På skolan är det extra jobbigt för mig eftersom jag är så totalt inkompetent när det gäller datorkunskap.
Här måste läraren ta det väldigt lungt och beskriva utförligt vilka tangenter han trycker på
och i vilka olika menyer han går in på.
För någon logik och möjlighet att själv hitta det som behövs i alla vindlande gångar i datorn,
ser jag inte.
Sakta börjar det falla litet på plats,
ingen logik som sagt,inget "Aha-nu fattar jag!",
men det nöts liksom in,
jag lär mig genom att upprepa och upprepa och upprepa.
Det känns jobbigt.
Särskilt som alla andra i klassen verkar veta precis vad de sysslar med och aldrig stöter på några problem.
De är yngre och de flesta har kommit direkt från ett medieprogram på gymnasiet
och har allt i färskt minne.
De verkade nästan tro att jag drev med dem då jag berättade att vi "på min tid" inte hade datorkunskap på schemat förens i nian,och då ytterst sällan och grundläggande.
På gymnasiet minns jag knappt att vi hade någon lektion alls,
jag tror att det bara fanns som tillval då,men kan ha fel.
Idag jobbar man ju tidigt med datorn i skolan och den är verkligen en naturlig del av skolgången.
Så mycket nytt för den här lilla plutten med.
Med dagis och egen säng.
Slutsnuttat är det nästan också,nu blir det bara en liten snutt för gosets skull då det är sovdags...
Men det skall nog gå,det här med,skall ni se.
Jag ser fram emot att jobba på med mitt projektarbete och att få lära mig mer om redigering av bilder.
Projektarbetet skall jag berätta mer om en annan gång,
men jag kan redan nu säga att det kommer att bli jätteroligt
och att det är något jag drömt om att få göra redan innan jag ens funderat på att söka till skolan. :)
Frökapslar från vår jättevallmo,en glad bruno och en fräknig prick!
Nej,nu skall vi ut i solen en stund.
Jag har planterat litet mer och skall se efter det nu.
Jag fick ett presentkort på 500 kronor nere på handelsträdgården när jag fyllde år,
och genast köpte jag mig ett vackert rött vildvin,
som jag har tänkt låta klättra på min annars så fula trapp.
Så tog jag en ordentlig smultron-shersmin
eftersom jag tvivlar på att de slanor jag grävde upp på granntomten i sommras kommer att klara sig.
I kväll skall det nog bli den vanliga, invanda ,trygga och smarriga
ostbrickan och kanske litet hälsosamma chips till en film.
En öl till det kanske.
Förra veckan var jag med pojkarna på systembolaget i Ånge för att köpa några till helgen.
Jag längtade efter att äta pizza och dricka öl och beställde alltså några Norrlands Guld.
Ungarna stojade så att jag knappt hörde vad expediten sade,
jag nickade bara när han frågade något och kom snabbt därifrån.
Så förvånad jag blev när jag senare på kvällen tyckte att ölen smakade litet...märkligt,
och när jag efter några klunkar började känna mig en aning salongsberusad!
Nå,inte så konstigt,
jag hade ju köpt Norrands Guld "Dynamit"!
Alkoholhalten i en burk låg på 7,5 procent,
och jag tycker nog att denna produkt på ett komiskt sätt gestaltar Norrland rätt så bra.:)
Inget fjoll här int,här dricker vi dynamit öl!
Jag är inte riktigt på topp,hörrni..
Nej ,skall jag vara helt ärlig så känner jag mig faktist riktigt nere!
Jag tycker inte alls att det känns särskilt roligt att ha börjat på skolan,
att ha pojkarna på dagis fem dagar i veckan,
att ha en flicka som är så himla stor och som lever i sin egna hemliga skolvärld dit jag inte har tillträde,
att ha finnexplosion kring snoken när man nu måste vistas bland folk vare sig man vill eller ej,
att behöva stiga upp halv sju varenda morgon och stressa till aktiviteter.
Just idag känns allt riktigt blaha.
Det har regnat i två dagar
och jag tycker ju egentligen att det är mysigt och tar gärna en promenad i det,
men...
Allt känns så annorlunda plötsligt.
Nu har ju livet ,mitt liv,
gått in i en ny fas,och det är klart att det blir litet skakigt så här i början.
Det är jag med på.
Men ändå.
Jag känner ett stort motstånd till det här nya.
Jag vill nog inte ha någon ny fas,när allt kommer omkring.
Jag vill att allt skall som vanligt,jag.
Ja,skolan då.
Denna första vecka har ju ägnats till att lära känna varandra litet grann.
Tipspromenader har det blivit,
grupparbeten där man byggt flygande farkoster har vi haft,
namnövningar och tillitsövningar och fan vet allt.
Sådant som jag personligen avskyr.
Jag går den här utbildningen för att bli haj på att fota,
resten är jag inte intresserad av.
Men jag förstår ju så klart att mina skolkamrater behöver dessa övningar.
De skall ju bo,leva och studera tillsammans i ett år nu.
Jag verkar vara den enda som inte skall bo på internatet.
Den enda över 22 år också.
Ja,jag känner mig en smula gammal och trist.
Mina skolkamrater är alla unga och fria och högljudda och skojiga.
Tjoar och tjimmar,tar plats och tar för sig.
Ja sådär som man gjorde som yngre.
Jag vet att det nu låter som om jag är bitter och avundsjuk,
att jag skulle vilja vara som dem.
Vara med.
Men jag tror faktiskt inte det..
Jag trivs bra som jag har det,
och hade hoppats att allt det där flamset och tramset var över och förbi.
Jag har pustat ut efter allt det där ståhejet.
Nåja,det skall nog bli bra,bara jag väl kommer in i rutinerna.
Bara jag får börja jobba och helst då för mig själv,
så kommer det att bli som jag tänkt mig det hela.
Förhoppningsvis.
Och säkert kommer det att gå bättre för Lilla Hoppsan på dagis snart.
Det HAR ju redan blivit mycket bättre.
Nu står han inte vid dörren med kläderna på och klänger sig fast när vi kommer dit.
Nu klär han faktist frivilligt av sig och går in och leker.
Gråter och bli ledsen när jag går,förstås,
men leker litet tafatt i alla fall.
Kommer då och då på att jag ju är borta och gråter litet till.
Vägrar fortfarande äta, (både frukost och lunch häromdagen!)
men sover i alla fall gott en timma.
Jag fortsätter att tro att det kommer att gå bra,
att han kommer att trivas jättebra på dagis allldeles snart,
men det känns ändå tungt att de skall gå där måndag till fredag
och dessutom hela 8 timmar måndas till onsdag!
Men kanske ser schemat så ut just nu,och kan flexas litet när man väl är i det?
Vi får välan se.
Nu har ju älgjakten börjat,så nu blir det inget mer bärplock här inte.
Lika så bra det,
jag har så jag klarar mig ett tag framöver skulle jag tro.
De dryga 20 litrarna med blåbär har jag fått av min morbror och hans fru,
och håller som bäst på att rensa dem.
Pust.
Ingen vidare bra bild,men håll till godo.
Det fina påslakanet är mitt och syster ysters gamla!
Äntligen har jag i alla fall hittat en säng till Lilla Hoppsan!
Just som sambon började mumla att hela sommarn nu gått
och att det var dags att åka till IKEA och köpa en tråkig dyr säng till lillskräpet,
for jag på loppis och hittade denna!
En kvinna utanför Ånge köper och säljer dödsbon,
och gissa om hon hade vackra saker!
Åh,jag hade kunnat handla hela butiken,tror jag!
Gamla kläskåp,stolar,pallar,tvättställ och mycket annat.
Det allra vackraste var helt klart en otroligt välbevarad barnvagn från 1940 talet.
Vilket enormt schabrak!
Jag tror det fanns plats för åtminstone tre ungar i den!
Jag nöjde mig dock med denna utdragssäng från 50-talet och litet småkrafs som synes här nedan.
Innan jag fyndade sängen (den kostade 200 kronor!)
hade jag varit på Erikshjälpen och köpt ett fint gammalt virkat överkast för en tjuga,
och en hel del örngott med brodyr,
som nu pryder Lilla Hoppsans nya sovplats.
Det krävdes litet ommöblering i vårt sovrum,men det går an tycker jag!
Ja,just här ligger han ju inte i sin fina säng,
snarkar gott i stora sängen i stället,men det är okej.
Det får ta sin tid att vänja sig.
Kakfat,gamla ramar och fina örngott gillar jag.
Gammelmorfar med sin största beundrare.
Så har vi haft litet kalas.
Morbror och hans fru,kusinen och hennes familj
samt min mormor och morfar var här i lördags.
Det var roligt och mysigt.
Det blev pajer och sallader
och kladdkakor och rulltårtor och bröd och smörgåsmat...
Ja,mycket smarrigt.
På kvällen kom dessutom sambons mamma med familj och hälsade på.
De hade tittat på en eventuell sommarstuga strax utanför Sundsvall,
passade på att titta in här och stanna över natten.
LillNöffe envisades med att ha både mössa och vantar.
SÅ kallt var det faktiskt inte.
Annat som hänt;
Vi har fått en hundgård.
Min kära pappa kom farandes med en av sina anställda och ett släp fullt av material.
Så på två dagar har de fått upp en riktigt proffsigt inhägnad till Castor.
I hällande regn och utan regnkläder har de slitit som djur.
Nu saknas bara ett hus för vovven att kunna gå in i om det regnar eller är kallt,
och det leter vi febrilt efter på nätet.
Nu slipper sambon ta med sig den där skrangliga kalven,
(förresten börjar han mer och mer likna en fullvuxen tjur)
till jobbet om dagarna när jag är i skolan.
Jag vet att det är förbjudet att fota genom stängt fönster,
men jag ville verkligen inte gå ut och blöta ner mig.
Storsnörpan har fått sina fina kläder från Ellos,
som hon själv fick välja i födelsedagspresent.
Jag tycker att hon har fantastisk smak:)
Annars är hon mest intresserad av att rita och måla
och har lagt sig till med att ständigt bära med sig ett block och en penna.
Oftast är det bara skolan och kompisarna och en viss Aron(!)
som gäller.
Hon berättar ytterst litet och då under tvång och sura miner.
Aldrig att hon självmant skulle berätta vad som hänt i skolan under dagen!:(
Men nästa vecka börjar i alla fall ridlekis för henne och LillNöffe,
så något nytt blir det förhoppningsvis att längta till.
Nu skall jag snart krypa ner i täcken och läsa ut de sista sidorna i Sylvia Plath´s "Glaskupan".
Jag tycker att den är rätt intressant faktiskt
och kan mycket väl tänka mig att den skapade rabalder då den gavs ut på 60-talet.
Att författarinnan sedan gick och tog livet av sig kort efter publiceringen,
gav den ju än mer uppmärksamhet.
Sedan skall jag hugga in på Gabriel Garcia Marquez´
"Memories of my melancholy whores".
Låter väl rätt ambitiöst va?
Jag läser sällan på engelska,
även om jag tycker att det är roligt ibland.
Just denna kan nog bli litet svår ändå,men jag ser fram emot det.
Jag älskar denna författare och just den här boken finns inte översatt.
Ja,det är faktiskt efter honom vi döpt Lilla Hoppsan!
Så det så.
Så skall jag väl ligga vaken halva natten och våndas för litet av varje.
För att jag glömt ringa världens härligaste faster på hennes födelsedag tex.
Fy vad jag kan skämmas för sådant.
Även då jag vet att den glömda personen i fråga oftast inte tar illa vid sig.
(de flesta i min närhet vet att det är så här med mig).
Så skall jag kanske tjuta litet för att det mysiga,lugna,ljuva livet nu är slut.
Bubblan har spruckit och jag måste ut i världen nu.
Snyft.
Men jag kan ju så klart också se positiva saker i denna nya fas.
Exempelvis har jag gjort mig en ny bekantskap genom inskolningen av pojkarna på dagis!
Vi har haft långa fikadagar hemma hos varandra när våra små haft sin invänjning.
Pratat om allt och inget och märkt att vi har mycket gemensamt.
Ja,det känns om jag mött en potentiell vän,helt enkelt.:)
Jag tycker inte alls att det känns särskilt roligt att ha börjat på skolan,
att ha pojkarna på dagis fem dagar i veckan,
att ha en flicka som är så himla stor och som lever i sin egna hemliga skolvärld dit jag inte har tillträde,
att ha finnexplosion kring snoken när man nu måste vistas bland folk vare sig man vill eller ej,
att behöva stiga upp halv sju varenda morgon och stressa till aktiviteter.
Just idag känns allt riktigt blaha.
Det har regnat i två dagar
och jag tycker ju egentligen att det är mysigt och tar gärna en promenad i det,
men...
Allt känns så annorlunda plötsligt.
Nu har ju livet ,mitt liv,
gått in i en ny fas,och det är klart att det blir litet skakigt så här i början.
Det är jag med på.
Men ändå.
Jag känner ett stort motstånd till det här nya.
Jag vill nog inte ha någon ny fas,när allt kommer omkring.
Jag vill att allt skall som vanligt,jag.
Ja,skolan då.
Denna första vecka har ju ägnats till att lära känna varandra litet grann.
Tipspromenader har det blivit,
grupparbeten där man byggt flygande farkoster har vi haft,
namnövningar och tillitsövningar och fan vet allt.
Sådant som jag personligen avskyr.
Jag går den här utbildningen för att bli haj på att fota,
resten är jag inte intresserad av.
Men jag förstår ju så klart att mina skolkamrater behöver dessa övningar.
De skall ju bo,leva och studera tillsammans i ett år nu.
Jag verkar vara den enda som inte skall bo på internatet.
Den enda över 22 år också.
Ja,jag känner mig en smula gammal och trist.
Mina skolkamrater är alla unga och fria och högljudda och skojiga.
Tjoar och tjimmar,tar plats och tar för sig.
Ja sådär som man gjorde som yngre.
Jag vet att det nu låter som om jag är bitter och avundsjuk,
att jag skulle vilja vara som dem.
Vara med.
Men jag tror faktiskt inte det..
Jag trivs bra som jag har det,
och hade hoppats att allt det där flamset och tramset var över och förbi.
Jag har pustat ut efter allt det där ståhejet.
Nåja,det skall nog bli bra,bara jag väl kommer in i rutinerna.
Bara jag får börja jobba och helst då för mig själv,
så kommer det att bli som jag tänkt mig det hela.
Förhoppningsvis.
Och säkert kommer det att gå bättre för Lilla Hoppsan på dagis snart.
Det HAR ju redan blivit mycket bättre.
Nu står han inte vid dörren med kläderna på och klänger sig fast när vi kommer dit.
Nu klär han faktist frivilligt av sig och går in och leker.
Gråter och bli ledsen när jag går,förstås,
men leker litet tafatt i alla fall.
Kommer då och då på att jag ju är borta och gråter litet till.
Vägrar fortfarande äta, (både frukost och lunch häromdagen!)
men sover i alla fall gott en timma.
Jag fortsätter att tro att det kommer att gå bra,
att han kommer att trivas jättebra på dagis allldeles snart,
men det känns ändå tungt att de skall gå där måndag till fredag
och dessutom hela 8 timmar måndas till onsdag!
Men kanske ser schemat så ut just nu,och kan flexas litet när man väl är i det?
Vi får välan se.
Nu har ju älgjakten börjat,så nu blir det inget mer bärplock här inte.
Lika så bra det,
jag har så jag klarar mig ett tag framöver skulle jag tro.
De dryga 20 litrarna med blåbär har jag fått av min morbror och hans fru,
och håller som bäst på att rensa dem.
Pust.
Ingen vidare bra bild,men håll till godo.
Det fina påslakanet är mitt och syster ysters gamla!
Äntligen har jag i alla fall hittat en säng till Lilla Hoppsan!
Just som sambon började mumla att hela sommarn nu gått
och att det var dags att åka till IKEA och köpa en tråkig dyr säng till lillskräpet,
for jag på loppis och hittade denna!
En kvinna utanför Ånge köper och säljer dödsbon,
och gissa om hon hade vackra saker!
Åh,jag hade kunnat handla hela butiken,tror jag!
Gamla kläskåp,stolar,pallar,tvättställ och mycket annat.
Det allra vackraste var helt klart en otroligt välbevarad barnvagn från 1940 talet.
Vilket enormt schabrak!
Jag tror det fanns plats för åtminstone tre ungar i den!
Jag nöjde mig dock med denna utdragssäng från 50-talet och litet småkrafs som synes här nedan.
Innan jag fyndade sängen (den kostade 200 kronor!)
hade jag varit på Erikshjälpen och köpt ett fint gammalt virkat överkast för en tjuga,
och en hel del örngott med brodyr,
som nu pryder Lilla Hoppsans nya sovplats.
Det krävdes litet ommöblering i vårt sovrum,men det går an tycker jag!
Ja,just här ligger han ju inte i sin fina säng,
snarkar gott i stora sängen i stället,men det är okej.
Det får ta sin tid att vänja sig.
Kakfat,gamla ramar och fina örngott gillar jag.
Gammelmorfar med sin största beundrare.
Så har vi haft litet kalas.
Morbror och hans fru,kusinen och hennes familj
samt min mormor och morfar var här i lördags.
Det var roligt och mysigt.
Det blev pajer och sallader
och kladdkakor och rulltårtor och bröd och smörgåsmat...
Ja,mycket smarrigt.
På kvällen kom dessutom sambons mamma med familj och hälsade på.
De hade tittat på en eventuell sommarstuga strax utanför Sundsvall,
passade på att titta in här och stanna över natten.
LillNöffe envisades med att ha både mössa och vantar.
SÅ kallt var det faktiskt inte.
Annat som hänt;
Vi har fått en hundgård.
Min kära pappa kom farandes med en av sina anställda och ett släp fullt av material.
Så på två dagar har de fått upp en riktigt proffsigt inhägnad till Castor.
I hällande regn och utan regnkläder har de slitit som djur.
Nu saknas bara ett hus för vovven att kunna gå in i om det regnar eller är kallt,
och det leter vi febrilt efter på nätet.
Nu slipper sambon ta med sig den där skrangliga kalven,
(förresten börjar han mer och mer likna en fullvuxen tjur)
till jobbet om dagarna när jag är i skolan.
Jag vet att det är förbjudet att fota genom stängt fönster,
men jag ville verkligen inte gå ut och blöta ner mig.
Storsnörpan har fått sina fina kläder från Ellos,
som hon själv fick välja i födelsedagspresent.
Jag tycker att hon har fantastisk smak:)
Annars är hon mest intresserad av att rita och måla
och har lagt sig till med att ständigt bära med sig ett block och en penna.
Oftast är det bara skolan och kompisarna och en viss Aron(!)
som gäller.
Hon berättar ytterst litet och då under tvång och sura miner.
Aldrig att hon självmant skulle berätta vad som hänt i skolan under dagen!:(
Men nästa vecka börjar i alla fall ridlekis för henne och LillNöffe,
så något nytt blir det förhoppningsvis att längta till.
Nu skall jag snart krypa ner i täcken och läsa ut de sista sidorna i Sylvia Plath´s "Glaskupan".
Jag tycker att den är rätt intressant faktiskt
och kan mycket väl tänka mig att den skapade rabalder då den gavs ut på 60-talet.
Att författarinnan sedan gick och tog livet av sig kort efter publiceringen,
gav den ju än mer uppmärksamhet.
Sedan skall jag hugga in på Gabriel Garcia Marquez´
"Memories of my melancholy whores".
Låter väl rätt ambitiöst va?
Jag läser sällan på engelska,
även om jag tycker att det är roligt ibland.
Just denna kan nog bli litet svår ändå,men jag ser fram emot det.
Jag älskar denna författare och just den här boken finns inte översatt.
Ja,det är faktiskt efter honom vi döpt Lilla Hoppsan!
Så det så.
Så skall jag väl ligga vaken halva natten och våndas för litet av varje.
För att jag glömt ringa världens härligaste faster på hennes födelsedag tex.
Fy vad jag kan skämmas för sådant.
Även då jag vet att den glömda personen i fråga oftast inte tar illa vid sig.
(de flesta i min närhet vet att det är så här med mig).
Så skall jag kanske tjuta litet för att det mysiga,lugna,ljuva livet nu är slut.
Bubblan har spruckit och jag måste ut i världen nu.
Snyft.
Men jag kan ju så klart också se positiva saker i denna nya fas.
Exempelvis har jag gjort mig en ny bekantskap genom inskolningen av pojkarna på dagis!
Vi har haft långa fikadagar hemma hos varandra när våra små haft sin invänjning.
Pratat om allt och inget och märkt att vi har mycket gemensamt.
Ja,det känns om jag mött en potentiell vän,helt enkelt.:)
King Kong och litet annat.
Idag blev det bakslag för Lilla Hoppsan på dagis.
Han var hemskt ledsen när jag gick
och hade tydligen inte varit vidare glad ute på gården heller.
Nå,det regnade rätt bra,
så man kan ju förstå honom till viss del.
Vid lunchen skulle han absolut inte sitta med vid bordet,
inget äta och var bara arg och ledsen.
När jag kom efter två timmar klamrade han sig fast vid mig
med ögonen i kors av trötthet,
hickandes av gammal gråt.
Och i morgon är det tänkt att han skall sova där efter lunchen...
Tänk vad livet är orättvist
Ja,vi får väl se hur det går med den saken,
jag skall ta med storebrors gris Lola,så har han något att trösta sig med.
Han har ju varken napp eller gosedjur,denna lilla,
men jag tänker att just i denna situation kan det kanske vara litet tryggt att ha _något_.
Det var så Lill Nöffe en gång började med just Lola.
På sovningen på dagis.
Jag tycker förstås att det är jobbigt att han gråter och är ledsen,
men tror ändå att det snart kommer att ge sig.
Huvudsakligen verkar han gilla dagis
och det handlar ju bara om att vänja sig vid allt detta nya.
LillNöffe å sin sida trivs som fisken i vattnet.
Inga problem med honom inte.
Jo,kanske att det är litet bökigt att få med honom hem då,
men det får man väl säga är ett kärt besvär.
Han leker precis hela tiden med alla roliga saker och nya vänner
och lämnar inte en sekund åt dödtid.
Skönt.
Nu hoppas jag att det bara är dagarna hemma över helgen
som gjort att den där lilla kommit ur kurs en aning.
Dessa dagar har vi inte gjort mycket,skall jag säga.
Besökt Selångers marknad i utkanten av Sundsvall.
Hämtat en kanin på Alnön.
Ätit ofantliga mängder porterstek hos mormor och morfar.
Sett film med sambon. (!!)
Fotat,fotat fotat och fotat in i absurdum mycket med min nya kamera!
(Det blev en Nikon D60. Alldeles underbar!)
Sambon är lika glad som jag över underverket.
Kan nog hända att vi kommer att slåss om denna.:)
Beträffande marknaden så var det en av Sveriges absolut största ,
fick jag höra när vi väl var på plats.
Hade jag hört det dagen innan hade vi troligtvis inte farit dit.
Nu var det bara att bita ihop och braka rätt in i den enorma folkmassan,
krampaktigt hålla barnen i handen och koncentrera sig på att inte tappa bort dem.
Jag vet inte hur många knallar som stod där i helgen,
skulle tro att det var flera hundra!
De flesta sålde ju samma saker.
Segkakor och tunnbröd,brända mandlar och lovikavantar.
Silversmide och bildekaler med Betty Boop,honung,senap och färsk getost.
Vi tyckte nog att det var väl dyrt med en colaburk till törstiga ungar för 25 kronor!!!
Och det blev alltså inte många pengar slösade.
De två stora fick rida på varsin liten ponny
och mamman fick ett par finfina och sedan länge eftertraktade träskor i födelsedagspresent.
Åååh,äntligen,med kurbits och allt!
Så var vi iväg till Alnön på söndagen (också det straxt utanför Sundsvall)
för att hämta kaninungen vi lovat vår dotter i födelsedagspresent.
I annonsen handlade det om rasen Löwen,
ulliga och urgulliga små liv,
men när vi väl kom dit föll Snörpan direkt för en svart dvärgvädur
som satt ensam i en bur och "såg ledsen ut".
Själv tyckte jag ju att de där små lurvenpajsarna var finast,
men det var helt klart kärlek vid första ögonkastet för Snörpan och hennes Pelle ,
som han nu heter.
Och vem kan stå i vägen för något sådant? :)
Pelle är ca 10 veckor gammal och har redan bott två veckor hos en familj på Alnön,
uthyrd som "sommarkanin".
Så han har så smått börjat vänja sig vid barn och är tam.
Vi for direkt hem till mormor och morfar i Sundsvall,
som så gärna ville bjuda mig på födelsedags middag när vi ändå var i krokarna.
Med Pelle i en kartong på balkongen åt jag tills jag nästan sprack.
Mormors Porterstek är bland det ljuvligaste på jorden,
hur mycket vegetarian jag än blir!:)
Jag oroade mig en aning för kaninen,
att han skulle vara rädd ,orolig och kanske rent utav deprimerad nu ett tag framöver
efter att ha fått ett nytt hem.
Men redan på balkongen hos mormor och morfar skuttade han nyfiket omkring
och mumsade raskt i sig både morot och gurka.
Här hemma har vi gett honom mycket ensamtid för att vänja sig vid sin stora fina bur,
men han är verkligen väldigt social och nyfiken!
Lycka
Snörpan har börjat på fritids nu idag,
något hon tjatat om att få göra i ett halvår.
Men plötsligt ville hon ju absolut inte gå,
utan så klart vara hemma med Pelle i stället :)
Men när jag hämtade henne efter pojkarnas inskolning idag var hon rätt nöjd ändå,
hon hade fått två nya kompisar att leka med
och pysslat hur mycket som helst.
Alltså har jag ju dagarna helt för mig själv nu denna vecka,
då alla barn är på verksamheter.
Vad håken skall jag hitta på då,tycker ni?
Jag som inte haft en stund för mig själv på över ett halvår,
kommer jag att bli helt överdoserad kanske?:)
En dag utan regn skall jag plocka några liter blåbär,
hade jag i alla fall tänkt.
Jag skall ju ha litet kalas på lördag och tänkte då bjuda på paj till efterrätt.
Enda sedan vi flyttade hit i januari
har vi velat bjuda min morbror och hans fru på middag som tack för all hjälp med renovering av huset.
Det har liksom inte blivit av dock,
förens nu då både jag och Snörpan passat på att fylla år
och kombinerar vårt firande med ett litet väl sent inflyttningskalas.
Givetvis har vi varit i Ljungaparken och åkt linbana.
Snörpan vill nu visa upp sin älskade Pelle för världen,
och bråkar hemskt om att få ta med honom till skolan när den börjar nästa vecka.
Hon kan inte alls förstå hur lätt det är för en liten skutt att rymma,
och hur förkrossad hon själv skulle bli om så skedde.
Förresten var det bra nära att Pelle hade fått heta King Kong!
Jag hade kanske tyckt att det var ett litet roligare namn,
men visst,
Pelle är kanske mer passande på en kanin.:)
Saken är den att Snörpan fick just filmen "King Kong" i sitt Happy Meal på Mc Donalds häromsistens,
och fick lov att se den hemma på kvällen.
Ja,jag vet,
den är kanske bitvis litet för mycket för en sjuåring,
men hon insisterade.
När filmen var slut var hon totalt otröstlig och uppriven.
Jag har aldrig sett henne reagera så starkt på en film,
låg och snyftade långt in i sömnen,
och förklarade nästa morgon att hennes kanin skulle döpas till King Kong.
Själv gick jag litet lägligt och nattade Lilla Hoppsan när det närmade sig slutet av filmen,
då jag bara inte kan med det!
Jag minns så väl när denna den senaste versionen av King Kong kom ut på bio
och sambon till min stora förargelse betalade för att se den!
Jag kände nästan _förakt_ för honom när han kom hem och var alldeles lyrisk över filmen.
"Hur kan jag leva tillsammans med en man
som tycker att en film med jätteapor och dinosaurier är ett mästerverk!?!!"
Tänkte jag ,min snobb.
Som att jag själv är så finkulturell...
Än argare blev jag när han snart kom hem med ett köpt exemplar på dvd.
Visst hade jag hört att detta var en mycket avancerad film,
påkostad till tusen och sedd av rekordmånga biobesökare.
Men ändå.
Jag vet inte hur det gick till riktigt,
när jag plötsligt blev sittandes i soffan,glömsk om både disk och tvätt jag höll på med,
helt uppslukad av detta fantastiska äventyr.
Ja,snart låg jag i soffan och bölade stort,
grät till och med en skvätt i sängen om natten
och tyckte att det riktigt skar i hjärtat vid blotta tanken på King Kong.
Jätteapan som slogs mot dinosaurier och mot en hel ond mänsklig värld för att rädda sin älskade.
Som dog ,missförstådd och förvirrad för hennes skull.
Åh,ack!:)
Så fick jag ju skamset krypa till korset och erkänna mitt misstag
då jag dömde litet för snabbt och förutfattat.
Sambon myser och skrockar ännu åt minnet av det stora och sällsamma ögonblicket.
Men det var ju inte King kong jag såg med honom nu i helgen.
I frdags natt såg vi Will Smith i filmen "I am legend".
Det var en rysare det,
och jag står nu än mer fast i mitt beslut om att aldrig någonsin gå ut med hunden efter mörkrets inbrott.
Det får han sköta själv,när han tvingar mig att se filmer som dessa..:)
Men faktist så var den helt klart sevärd och intressant.
Och Will Smith var mycket duktig i sin roll som ensam människa i världen.
Jag kunde helt klart föreställa mig känslorna han erfor i den fruktanvärda situationen.
Men jag är mycket fundersam över den eventuella del två
som tydligen skall dyka upp med densamme i huvudrollen.
Hur skall det gå till?
Nej,ni.
Nu skall jag gå och röja upp i köket.
Laga mat och krypa tidigt i säng.
Det är jobbigt detta med tider att passa,
efter ett halvår utan några förpliktelser i den vägen.
Jag är ständigt rädd att försova mig,
och ligger alltså vaken sent om nätterna och oroar mig.
"Nu _måste_ jag somna,annars vaknar jag aldrig i morgon bitti!"
Ungefär.
Men det är väl lika så bra att jag tar det bekymret nu
och förhoppningsvis vänjer mig till min egen skolstart nästa måndag.
Huvaligen.
Hur skall _det_ gå!!?
Pojkarna har diskat så det står de härliga till.
Lödder och vatten i hela köket.
Priset jag betalar för att få sitta framför datorn ett slag:)
Han var hemskt ledsen när jag gick
och hade tydligen inte varit vidare glad ute på gården heller.
Nå,det regnade rätt bra,
så man kan ju förstå honom till viss del.
Vid lunchen skulle han absolut inte sitta med vid bordet,
inget äta och var bara arg och ledsen.
När jag kom efter två timmar klamrade han sig fast vid mig
med ögonen i kors av trötthet,
hickandes av gammal gråt.
Och i morgon är det tänkt att han skall sova där efter lunchen...
Tänk vad livet är orättvist
Ja,vi får väl se hur det går med den saken,
jag skall ta med storebrors gris Lola,så har han något att trösta sig med.
Han har ju varken napp eller gosedjur,denna lilla,
men jag tänker att just i denna situation kan det kanske vara litet tryggt att ha _något_.
Det var så Lill Nöffe en gång började med just Lola.
På sovningen på dagis.
Jag tycker förstås att det är jobbigt att han gråter och är ledsen,
men tror ändå att det snart kommer att ge sig.
Huvudsakligen verkar han gilla dagis
och det handlar ju bara om att vänja sig vid allt detta nya.
LillNöffe å sin sida trivs som fisken i vattnet.
Inga problem med honom inte.
Jo,kanske att det är litet bökigt att få med honom hem då,
men det får man väl säga är ett kärt besvär.
Han leker precis hela tiden med alla roliga saker och nya vänner
och lämnar inte en sekund åt dödtid.
Skönt.
Nu hoppas jag att det bara är dagarna hemma över helgen
som gjort att den där lilla kommit ur kurs en aning.
Dessa dagar har vi inte gjort mycket,skall jag säga.
Besökt Selångers marknad i utkanten av Sundsvall.
Hämtat en kanin på Alnön.
Ätit ofantliga mängder porterstek hos mormor och morfar.
Sett film med sambon. (!!)
Fotat,fotat fotat och fotat in i absurdum mycket med min nya kamera!
(Det blev en Nikon D60. Alldeles underbar!)
Sambon är lika glad som jag över underverket.
Kan nog hända att vi kommer att slåss om denna.:)
Beträffande marknaden så var det en av Sveriges absolut största ,
fick jag höra när vi väl var på plats.
Hade jag hört det dagen innan hade vi troligtvis inte farit dit.
Nu var det bara att bita ihop och braka rätt in i den enorma folkmassan,
krampaktigt hålla barnen i handen och koncentrera sig på att inte tappa bort dem.
Jag vet inte hur många knallar som stod där i helgen,
skulle tro att det var flera hundra!
De flesta sålde ju samma saker.
Segkakor och tunnbröd,brända mandlar och lovikavantar.
Silversmide och bildekaler med Betty Boop,honung,senap och färsk getost.
Vi tyckte nog att det var väl dyrt med en colaburk till törstiga ungar för 25 kronor!!!
Och det blev alltså inte många pengar slösade.
De två stora fick rida på varsin liten ponny
och mamman fick ett par finfina och sedan länge eftertraktade träskor i födelsedagspresent.
Åååh,äntligen,med kurbits och allt!
Så var vi iväg till Alnön på söndagen (också det straxt utanför Sundsvall)
för att hämta kaninungen vi lovat vår dotter i födelsedagspresent.
I annonsen handlade det om rasen Löwen,
ulliga och urgulliga små liv,
men när vi väl kom dit föll Snörpan direkt för en svart dvärgvädur
som satt ensam i en bur och "såg ledsen ut".
Själv tyckte jag ju att de där små lurvenpajsarna var finast,
men det var helt klart kärlek vid första ögonkastet för Snörpan och hennes Pelle ,
som han nu heter.
Och vem kan stå i vägen för något sådant? :)
Pelle är ca 10 veckor gammal och har redan bott två veckor hos en familj på Alnön,
uthyrd som "sommarkanin".
Så han har så smått börjat vänja sig vid barn och är tam.
Vi for direkt hem till mormor och morfar i Sundsvall,
som så gärna ville bjuda mig på födelsedags middag när vi ändå var i krokarna.
Med Pelle i en kartong på balkongen åt jag tills jag nästan sprack.
Mormors Porterstek är bland det ljuvligaste på jorden,
hur mycket vegetarian jag än blir!:)
Jag oroade mig en aning för kaninen,
att han skulle vara rädd ,orolig och kanske rent utav deprimerad nu ett tag framöver
efter att ha fått ett nytt hem.
Men redan på balkongen hos mormor och morfar skuttade han nyfiket omkring
och mumsade raskt i sig både morot och gurka.
Här hemma har vi gett honom mycket ensamtid för att vänja sig vid sin stora fina bur,
men han är verkligen väldigt social och nyfiken!
Lycka
Snörpan har börjat på fritids nu idag,
något hon tjatat om att få göra i ett halvår.
Men plötsligt ville hon ju absolut inte gå,
utan så klart vara hemma med Pelle i stället :)
Men när jag hämtade henne efter pojkarnas inskolning idag var hon rätt nöjd ändå,
hon hade fått två nya kompisar att leka med
och pysslat hur mycket som helst.
Alltså har jag ju dagarna helt för mig själv nu denna vecka,
då alla barn är på verksamheter.
Vad håken skall jag hitta på då,tycker ni?
Jag som inte haft en stund för mig själv på över ett halvår,
kommer jag att bli helt överdoserad kanske?:)
En dag utan regn skall jag plocka några liter blåbär,
hade jag i alla fall tänkt.
Jag skall ju ha litet kalas på lördag och tänkte då bjuda på paj till efterrätt.
Enda sedan vi flyttade hit i januari
har vi velat bjuda min morbror och hans fru på middag som tack för all hjälp med renovering av huset.
Det har liksom inte blivit av dock,
förens nu då både jag och Snörpan passat på att fylla år
och kombinerar vårt firande med ett litet väl sent inflyttningskalas.
Givetvis har vi varit i Ljungaparken och åkt linbana.
Snörpan vill nu visa upp sin älskade Pelle för världen,
och bråkar hemskt om att få ta med honom till skolan när den börjar nästa vecka.
Hon kan inte alls förstå hur lätt det är för en liten skutt att rymma,
och hur förkrossad hon själv skulle bli om så skedde.
Förresten var det bra nära att Pelle hade fått heta King Kong!
Jag hade kanske tyckt att det var ett litet roligare namn,
men visst,
Pelle är kanske mer passande på en kanin.:)
Saken är den att Snörpan fick just filmen "King Kong" i sitt Happy Meal på Mc Donalds häromsistens,
och fick lov att se den hemma på kvällen.
Ja,jag vet,
den är kanske bitvis litet för mycket för en sjuåring,
men hon insisterade.
När filmen var slut var hon totalt otröstlig och uppriven.
Jag har aldrig sett henne reagera så starkt på en film,
låg och snyftade långt in i sömnen,
och förklarade nästa morgon att hennes kanin skulle döpas till King Kong.
Själv gick jag litet lägligt och nattade Lilla Hoppsan när det närmade sig slutet av filmen,
då jag bara inte kan med det!
Jag minns så väl när denna den senaste versionen av King Kong kom ut på bio
och sambon till min stora förargelse betalade för att se den!
Jag kände nästan _förakt_ för honom när han kom hem och var alldeles lyrisk över filmen.
"Hur kan jag leva tillsammans med en man
som tycker att en film med jätteapor och dinosaurier är ett mästerverk!?!!"
Tänkte jag ,min snobb.
Som att jag själv är så finkulturell...
Än argare blev jag när han snart kom hem med ett köpt exemplar på dvd.
Visst hade jag hört att detta var en mycket avancerad film,
påkostad till tusen och sedd av rekordmånga biobesökare.
Men ändå.
Jag vet inte hur det gick till riktigt,
när jag plötsligt blev sittandes i soffan,glömsk om både disk och tvätt jag höll på med,
helt uppslukad av detta fantastiska äventyr.
Ja,snart låg jag i soffan och bölade stort,
grät till och med en skvätt i sängen om natten
och tyckte att det riktigt skar i hjärtat vid blotta tanken på King Kong.
Jätteapan som slogs mot dinosaurier och mot en hel ond mänsklig värld för att rädda sin älskade.
Som dog ,missförstådd och förvirrad för hennes skull.
Åh,ack!:)
Så fick jag ju skamset krypa till korset och erkänna mitt misstag
då jag dömde litet för snabbt och förutfattat.
Sambon myser och skrockar ännu åt minnet av det stora och sällsamma ögonblicket.
Men det var ju inte King kong jag såg med honom nu i helgen.
I frdags natt såg vi Will Smith i filmen "I am legend".
Det var en rysare det,
och jag står nu än mer fast i mitt beslut om att aldrig någonsin gå ut med hunden efter mörkrets inbrott.
Det får han sköta själv,när han tvingar mig att se filmer som dessa..:)
Men faktist så var den helt klart sevärd och intressant.
Och Will Smith var mycket duktig i sin roll som ensam människa i världen.
Jag kunde helt klart föreställa mig känslorna han erfor i den fruktanvärda situationen.
Men jag är mycket fundersam över den eventuella del två
som tydligen skall dyka upp med densamme i huvudrollen.
Hur skall det gå till?
Nej,ni.
Nu skall jag gå och röja upp i köket.
Laga mat och krypa tidigt i säng.
Det är jobbigt detta med tider att passa,
efter ett halvår utan några förpliktelser i den vägen.
Jag är ständigt rädd att försova mig,
och ligger alltså vaken sent om nätterna och oroar mig.
"Nu _måste_ jag somna,annars vaknar jag aldrig i morgon bitti!"
Ungefär.
Men det är väl lika så bra att jag tar det bekymret nu
och förhoppningsvis vänjer mig till min egen skolstart nästa måndag.
Huvaligen.
Hur skall _det_ gå!!?
Pojkarna har diskat så det står de härliga till.
Lödder och vatten i hela köket.
Priset jag betalar för att få sitta framför datorn ett slag:)
Min stora,stora lilla tjej!
Fyllde sju år igår!
Ofattbart.
Faktiskt,det ÄR verkligen det!
Hur kan det ha hunnit gå SJU LÅNGA ÅR sedan hon kom till världen
och gjorde mig till mamma?
Det var ju alldeles nyss,för tusan!
Jag minns det så tydligt,så tydligt.
När det stod klart för mig att jag var gravid,
det var dagen före julafton 2000,
började jag skriva till min dotter.
Kanske en del till mig själv, för min egen skull också,
men med avsikt att så småningom läsas av det barn jag bar.
Jag skrev om precis allt.
Från kontrollerna på MVC till tankar och känslor som rasade inom mig.
Framtidsförhoppningar och den stora,stora längtan efter henne.
Igår tog jag fram den där stora tjocka boken,
fullproppad av bilder och noggranna uppdateringar fram tills ett års ålder.
Det var då hon började på dagis och jag gick tillbaka till heltidstjänst.
Då slutade tiden att räcka till för sådant pyssel,sådan utförlig dokumentation.
Till pojkarna har jag också skrivit en hel del.
Men inte ens hälften så mycket som till Snörpan.
Mest under graviditeten,och fram till förlossningarna.
Sedan har tiden inte funnits.
Nu läste jag just mina första anteckningar efter tiden på bb.
Då jag skulle fylla 22 tre dagar senare
och kände mig som den starkaste och visaste och framförallt lyckligaste kvinnan i världen.
I själva verket var jag ju inte mycket mer än en barnrumpa.
Så här skrev jag:
" Äntligen!
Och så äntligen,till sist är Du här!
Det vackraste underverket som jorden skådat har jag hos mig
och allt jag känner är tusen gånger starkare och bättre än jag föreställt mig det!
Man kan nog aldrig förbereda sig nog inför detta stora,
för dessa känslor har jag aldrig tidigare känt,
dessa tankar har aldrig tänkts.
Jag tror inte att det är någon idé att försöka beskriva hur det är nu,
men jag gör ett tafatt försök;
Jag känner så mycket LYCKA att jag tror att jag skall spricka!
Lycka över att Du är här hos mig.
Stolthet över att Du är så vacker
Förundran över att Du är så perfekt och fulländad.
Rädsla över att förlora Dig som är det viktigaste i mitt liv.
Första dagen hade jag redan ångest.
Det känndes så TUNGT på något märkligt sätt.
All kärlek som svallar över mig när jag ser på Dig,
drar mig nedåt på något vis.
Det känns så oerhört stort och mäktigt det vi har emellan oss,
och jag blev rädd för allt det först!
Plötsligt kände jag mig så svag och sårbar..
Som om det vore farligt att älska något så här vanvettigt mycket.
Det gör redan ont att älska Dig.
Ont i hjärtat som bara sväller och sväller.
Jag tänker hemska tankar om att mista dig,och det gör så ONT!
Herregud,om jag nu känner så här starkt efter två dagar,
hur skall det kännas om tio,femton,trettio år?!
Jag förstår nu att det är Du som är meningen med livet.
Du är själva anledningen till att JAG en gång fötts.
Det är därför jag är här på jorden;
för att vara din mor.
Vara nära dig."
Snyftigt va?
Dramatik i överkant,men så sant och rätt då.
Liknande har skrivits till pojkarna,
och för er eller andra utomstående som läser de raderna ter de sig nog som blaj och romantiskt dravel.
Men jag kan så oerhört starkt framkalla dessa känslor igen,
bara genom att läsa detta!
Så länge sedan det ser ut att vara! Sommaren då Snörpan fyllde året.
Ja,tänk att jag själv också måste vara sju år äldre...
Rent logiskt så är det ju liksom så.
Men jag tycker nog att jag känner mig ungefär som förut.
Har jag verkligen förändrats så mycket?
Ja,det tror jag nog egentligen att jag har.
Och jag är glad för det.
Jag är glad att bli ett år äldre nu på lördag.
Jag grämer mig inte ett endaste litet dugg över att "jag börjar bli gammal".
Jag vet att jag skrivit det förr,men jag gör det igen;
jag hade så mycket roligt som "ung" och tyckte att livet var fantastiskt när jag var sexton.
Vissa dagar.
Andra var det pest och pina och jag sökte desperat efter meningar med alltiohopa.
Efter sammanhang och anledningar.
Nej,jag trivs bättre som "vuxen",jag.
Jag ser redan fram emot barnbarn och "mat och vin resor till Italien"
som förhoppningsvis skall förgylla min framtida tillvaro.
Det är väl många år kvar dit,
men jag längtar som sagt efter dem.
Jag välkommnar tiden som ger mig något nytt varenda dag.
Förresten har jag nästan alltid,
i hela mitt liv gått omkrig och känt mig äldre än vad jag faktist är,
så det gör mig inget att faktist bli det:)
Ja,det låter väl hurtigt.
Vi kan ju ta upp frågan igen nästa år,
då jag fyller trettio,
som ju sägs vara den åldern som definitivt sätter punkt för ungdomen
och istället förvandlar en till tant...
Vi får väl se hur jag ser på livet då.
Pinnociotårta med blåbär till födelsedagen.
Men idag är det bra fint,ser ni.
Vi har haft fullt upp sedan sist jag skrev.
När vädret blev dåligt plötsligt,
fick vi flytta Snörpans simträning från stranden till kusinens poolhus.
Hon kan simma nu,men behöver verkligen finslipa och framförallt öva på det.
Lära sig att inte ha för brottom och att ta det lungt.
Hon simmar hellre under vatten än ovan,och det känner jag ju igen.:)
LillNöffe har ju varit litet ängslig i vatten sedan "drunkningsincidenten" tidigare i somras,
och jag var orolig att han kanske skulla ha blivit alldeles traumatiserad av det.
Men i poolen har han tagit sig ordentligt
och simmar glatt runt med ett slags flytbräde.
Trots att han inte bottnar.
Kanske är det så att det är värst där på Hångsta,där det hände..
Nu är det i stället Lilla Hoppsan som håller sig på avstånd från vattnet och inte vill låta sig blötas..
Så hade vi finbesök av Syster Yster och barnen i fem dagar.
Åh,det var härligt må ni tro.
Med filosofiska aftnar fullproppade till kräkgränsen av ostar,rödvin och annan hälsokost.
Ungarna lekte och bråkade och kramades och slogs som vanligt,
som de alltid gjort och känner sig vana vid trots att de inte träffas så ofta längre...
Det blev en tur till Birsta köpcentrum och Norra Berget i Sundsvall.
En oplanerat lång skogspromenad med en del strapatser.
Poolbad ,loppis-snok och kortspel.
Det var bränslestopp vid det gamla torpet mitt i skogen
Lägg märke till Dallas kortleken!
Det var sorgligt och trist när de reste hem till Märsta.
Så har inskolningen på dagis av småpojkarna börjat!
Och går över förväntan bra än så länge.
De har knappt tid eller lust att ägna mig en blick under tiden vi är där.
Så roligt är det att leka med allt det nya och utforska.
Härligt.
Men jag är ju inte dummare eller oerfarnare än att jag förstår att det visst kan komma bakslag.
Rätt var det är så kan det roliga liksom mattas av och inte duga alls längre.
Men den dagen den sorgen,tänker jag
och hoppas nu att det skall gå bra att lämna dem ensamma för första gången i morgon under lunchen.
Ja,det är ju inte LillNöffe jag oroar mig för,
han är ju så stor nu så,
men den där lilla vet man ju inte så noga med..
Han har ju alltid bara varit hemma med mig,knappt varit utlånad en timme ens.
Så nog kanske han kan komma att protestera.
Konstigt vore det ju nästan annars.
Men så välbehövligt det ändå är,detta att få komma till dagis och träffa kompisar.
Träffa andra vuxna och få en relation till dem.
Få vara med om nya saker och skapa rutiner i en helt ny värld utanför hemmet.
Lillebror och Storebror på dagisgården.
Jag kan nog till viss del förstå folk som anser att dagis inte är lämpligt för små barn,
att det bästa vore att ha sina barn hemma,uppfostra dem själva tills de skall in i skolan.
Jag kan ju själv känna att jag gärna skulle vilja ha dem så nära mig som möjligt så länge det går.
Och att det ju är MINA ungar och MITT ansvar när jag nu fött dem.
Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att i alla fall mina barn,därmed inte sagt alla,
behöver andra barns lek och samvaro och den sociala träningen som förskolan erbjuder.
En bra förskola det vill säga.
Och behöver och behöver,
men åtminstone mår de bra av det.
Särkilt när vi nu bor och lever som vi gör.
Som min kusin sade idag när vi diskuterade detta;
"Hur skulle det se ut?
När det kommer två skogsbarn till skolan,
som knappt sett folk förr?"
Visst har hon möjlighet att ha sina barn hemma tills det är dax för skolan,
men skulle det verkligen vara så mycket bättre för dem?
Det skulle ju i vart fall innebära att hon som förälder skulle behöva kämpa på rätt bra
för att skaffa dem den där "sociala träningen" eller färdigheten
som jag tror att barn behöver för att kunna klara sig något sånär på egen hand.
Skogsfika
Annat vi gjort;
plockat bär och därmed blivit absurt myggbitna.
I alla fall jag,som förut i sommar skrutit om att jag verkar vara immun mot bett.
Jag har plockat av alla svarta vinbär
men endast en ynklig femtedel av de röda som jag har så löjligt mycket av
och som jag inte ens tycker om.
Men det blir ju till att ta rätt på dem ändå
och pracka på vänner och bekanta,som jag gjort med rabarberna hela sommaren.
Så var det en tur i skogen häromkvällen med Snörpan,
vilket resulterade i en hel del blåbär och tio fjuttiga hjortron.
Egentligen är det väl försent för att plocka hjortron nu,
men jag önskade mig verkligen en stor bytta sylt.
Det är väl nästan det godaste som finns;
varma frasvåfflor med vispgrädde och hjortron!
Det känns på ett alldeles speciellt vis att sitta någonstans i en Norrlands skog och plocka bär.
Och att klafsa runt på en myr i oöndlig tystnad.
En så fin men öde gård på väg hem från blåbärsplocket.
Underhållen med gräsklipp,annars så ensam.
Jag har fått klart den fina gamla hyllan i LillNöffes rum nu.
Målad och slipad och försedd med fina nya knoppar från Indiska är den nu,
och gör sig så bra i rummet att jag har lust att ta bort även den andra fula bokhyllan
och skaffa mig en till sådan här i stället.
Jag tycker så mycket om den här gamla "tant Aina"-byrån,
som vi kallar dem,då vi ärvt en sådan efter en släkting en gång i tiden.
Och knopparna skulle jag vilja ha till alla mina möbler här hemma,
så fina som jag tycker att de är.
Men just nu är det ju som sagt jakt på barnsäng som gäller,
och jag har gett det några veckor till,
innan jag ger upp och åker till Ikea.
Nej,det var nog allt för mig i kväll.
Nu sitter jag och väntar på att storisarna och sambon skall komma hem.
De har varit ute på shopping å det roligaste;
en ny kamera till mor!
Min lilla mobil sjunger nu på sista versen och min skola börjar ju om två veckor,
så att skaffa sig en riktig kamera nu var ju tämligen lämpligt.
Nu skall ni inte vänta er några fantastiska storverks bilder här inte.
Det lär nog dröja bra länge innan jag förstått mig på denna avancerade nya skapelse.
Jag tycker att de här digitala systemkamerorna verkar vara en hel vetenskap.
Jag som haft pappas gamla fina Pentax och så lilla mobilen,
och liksom aldrig brytt mig särskilt mycket om tekniken bakom ett fotografi.
Jag ser bara bilden jag vill ta och försöker få till den så gott det går.
Skall försöka uppdatera idag.
När det är oväder i luften och solen inte pockar på uppmärksamhet.
Jag blev nästan litet glad,
eller i alla fall var jag helt nöjd och tillfreds ,
när jag i morse såg att det inte var läge att fara till stranden och njuta.
Idag kanske jag alltså får något gjort.
Städning,viktiga telefonsamtal,
bloggen och uppladdning av digitalbilder som skall skickas iväg för framkallning.
Äntligen.
Jag skall tipsa er alla om ett bra företag jag hittade på nätet när jag snokade.
http://www.postfoto.se/ har ett fint erbjudande med de första 100 bilderna gratis fram till september.
Jag skickade efter några förstoringar i tisdags och fick dem dagen därpå!
Vet inte hur det är med er,
men sedan digitalkamerorna gjorde entre i mitt liv har inga papperskopior blivit framkallade.
Hundratals bilder ligger i mappar här på datorn i stället för att pryda ett vackert fotoalbum eller väggarna.
Men nu har jag alltså tagit mig i kragen och laddat upp en jäkla massa bilder för framkallning.
Känns bra.
Annars har jag inte åstadkommit mycket på sistånde.
Inte mycket annat än badning ,sandslottsbygge och bokläsning.
Vi har varit på stranden mest varje dag och suttit i trädgården och flämtat om kvällarna.
Jag klagar inte,
jag är lycklig över sommarvärmen.
Jag har donat litet med planteringarna,
köksträdgården som blev ett större projekt än jag tänkt mig.
Jag fick några plattor av kusinen
som jag tänkte lägga kring kragpallarna för att slippa nässlorna.
Men insåg att de behövdes läggas på sand eftersom underlaget var så ojämnt.
Ja,det blev i alla fall ett jäkla grävande och riktande,
kånkande och släpande för att få till det någotsånär...
Jag kan inte säga att jag är särskilt nöjd med resultatet,
det var ju inte alls vad jag tänkt mig,men det kan nog bli bra så småningom.
Om ett år när det fått stå sig litet och jag själv vant mig..
Jag har i alla fall ingen som helst ork att riva upp ´et igen nu.
Så har jag haft litet besök också.
Gissa om jag blev glatt överraskad när min granne från Rymdgatan ringde en kväll,
meddelade att de var i sommarstugan i norrland och nu tänkte komma på det där besöket.
Besöket som folk alltid artigt säger varandra skall bli av,
men som av någon anledning aldrig blir det.
Det var jätteroligt att träffa hela familjen,
som har två pojkar i Storsnörpans och Lilla Hoppsans ålder.
De verkade inte alltför chockade över ensligheten här uppe,
men det är klart,de hade ju själva vistats i lilla Liden en vecka,
kanske hunnit blivit acklimatiserade:)
Så var pappa och styvmor här på blixtvisit.
På väg hem från Norges berg och branter hälsade de på här.
En natt bara,
men även om tiden var knapp hanns det som vanligt med en hel del.
Pappa satt i hyresvärdens grävmaskin och gjorde i ordning inför hundgården som inom kort skall anläggas där.
Han hade nog längtat efter att få köra maskin,efter två veckors avhållsamhet.
Så har han också satt upp min fina spegel i hallen.
Farmors gamla tavelram som jag satt nytt glas i och inte själv vågat ge mig på att borra nya fästen på,
passar alldeles utmärkt där den nu stoltserar.
Det var litet snopet att de for vidare så snabbt,men de hade möten att närvara på
så det är väl bara att hoppas att de snart kan komma åter.
Fast jag måste säga att de verkar ha ett mycket fullspäckat schema de där två...
Vi har varit på Norra berget en tur också,fikat och lekt med gammelmormor och gammelmorfar.
Snörpan satt mest i kaninhagen och tjatade än mer efter det,
om hur hett hon önskade sig ett alldeles eget husdjur i sjuårspresent.
Vi har ju faktist tänkt ge med oss och skaffa ett litet djur till henne nu.
Jag tror att hon är tillräckligt stor och ansvarsfull för att kunna ta hand om ett.
Frågan är bara VAD för slags djur det skall bli.
Själv tycker hon ju att en kanin vore högsta vinsten.
Men jag är tveksam till att ha en kanin,skräpigt och bedrövligt som det är.
Vore den utomhus skulle den ju bli helt otam och bortglömd i sin bur om vintern.
Vi var litet inne på en hamster,som ju är liten och inte kräver så stor bur
och som har relativt kort livslängd jämnfört med andra smådjur.
Men de är ju egentligen nattdjur,och sover helst om dagarna.
När jag läst litet om dem ser jag också att de ofta drabbas av diverse olika sjukdommar
och verkar vara svåra att hålla liv i,
de där tre fyra åren de har på sig.
En sköldpadda är också av intresse för födelsedagsbarnet själv,
men där tvekar jag eftersom de oftast blir så in i helskotta gamla,
för att de bits fruktansvärt hårt och för att de kan sprida salmonella.
Nej,i dagsläget lutar det mot att det blir ett marsvin ändå.
Andraplatsplaceringen på Snörpans önskelista.
De behöver visserligen en större bur än en hamster,men annars är de ju rätt lättskötta och sociala.
Men jag skall läsa på litet mer om dem innan jag bestämmer mig.
Jag har också varit iväg med barnen på 50-års kalas.
Det var min ena morbrors fru som fyllde
och det var mycket trevligt att få träffa kusiner och andra släktingar som man inte ser så ofta.
Jag har tyvärr ingen bild på min urtjusiga klänning att lägga upp.
Men jag var uppsnofsad må ni tro.
Så sällan som jag har anledning att göra det så tog jag tillfället i akt
och kände mig följdaktigen rätt löjlig.
Jag har kommit så långt ifrån det där,
det där med att göra sig fin och klä upp sig,
det ingår inte i mitt liv längre.
Det känns aningen sorgligt,för jag tycker ju mycket om att göra sådant,
samtidigt som jag är glad att slippa det också.
Glad att kunna vara naturlig och bekväm.
Att inte känna mig tvungen att vara oklanderlig under andra människors kritiska blickar.
Men jag tror ändå starkt på att försöka hitta någon slags balans i de där båda tillstånden;
uppklätt kontra bekvämt.
För jag ÄR ju inte helt bekväm med mig själv när jag inte också känner mig en smula fin..
Jag trivs inget vidare om jag måste sluta med ögonkräm och peeling,
mascara och läppglans.
Det må vara mest praktiskt att ha blåställ eller åtminstone de gamla saggiga shortsen på
när jag gräver i landet eller målar i källaren,
och oftast har jag ju det,
men ibland känns livet och arbetet lättare om jag gör det i kjol och med tuperad lugg i stället.
Jag tycker själv att jag varit rätt bra på att ge blanka tusan i vad folk tycker om mig och mitt utseende,
att jag alltid klätt mig i sådant jag själv tycker om och inte blint försökt följa rådande mode.
Möjligen ville jag som tonåring i stället sticka ut och provocera en aning genom att vara alldeles motsröms.
Det var nog DÅ jag som mest klädde mig för andra,
fast då i ett helt annat syfte:)
Då var kläderna och utseendet ett sätt att uttrycka mig på,
att direkt och utan krusiduller försöka visa vem jag var.
(Som om jag själv visste det..:)
Men trots att jag som sagt alltid tyckt att jag gjort som jag velat och struntat i andras åsikter,
så inser jag att det är först nu,
här på Lillmörtsjön,
som jag klär mig BARA för mig själv.
Här finns ju ingen annan,här finns ingen,ingen som ser mig,
och ändå tar jag på mig finskor och sotar ögonen ibland.
För att känna mig glad.
Nå på kalaset hade jag i alla fall min fina röda La Redoute klänning
med broderier och spets och femtiotalsfluff i kjolen på mig.
I verkligheten är det mycket mer vidd i kjolen,vilket jag ju är glad för.
Jag har som lovat legat lågt med loppisshoppingen.
De senaste gångerna jag varit på Erikshjälpen har jag endast fyndat böcker.
Det var så lustigt att jag liksom ramlade över flera titlar som jag har på min "att köpa" -lista,
och att de bara kostade mig en femma styck!
Sedan jag läst "Stad-serien" av Fogelström har jag tänkt leta reda på andra böcker av honom,
så den snappade jag snabbt åt mig.
"Blonde" av Oates har jag läst och lånat på bibblo,men vill gärna ha i min ägo.
Jag tycker väldigt mycket om den och kommer att läsa den igen.
Jag passar på att rekomendera den nu till alla som vill ha ett boktips.
Låt inte volymen skrämma er,den är lättläst och intressant.
"Lärkhjärtan" har jag aldrig hört talas om,men den verkade intressant.
"Purpurfärgen" har jag bara sett den fantastiska filmatiseringen av ,
och ser nu fram emot att läsa som bok.
"Ängeln på sjunde trappsteget " tycker jag också att så många som möjligt skall läsa.
Det är en skildring av författarens liv och uppväxt på Irland under stor nöd och i armod,
men det är verkligen inte någon snyfthistoria,
tvärtom skriven på ett något humoristiskt vis,rak och osentimental.
"Andarnas hus" är en av mina absoluta favoritfilmer,och alltså skall boken också läsas.
Allende kan vara riktigt bra ibland,tycker jag,men också riktigt usel och tantsnuskig...
Marianne Fradriksson är jag egentligen inte alls så förtjust i,
men denna samlingsvolym kunde jag inte motstå.
Jag har blivit rekomenderad just dessa av vänner,
så vi får väl se vad det kan bli för betyg på dem.
"Åter till Cold Mountain" slank med,
eftersom jag tyckte att filmen var rätt fin och jag tänkte att det kanske är en bok värd att läsa.
En bok är inte med på bild;
min gamla käpphäst "Papillon" av Henri Charriére som jag blev överlycklig då jag hittade,
eftersom mitt gamla exemplar är alldeles söndertummat och saknar sidor.
Jag kan egentligen inte säga vad det är som gör att jag älskar denna bok så mycket.
Den "sanna" historien om Henri Charriére
som dömdes för diverse olika brott
och som lyckades rymma från den beryktade "Djävulsön" där han satt inspärrad i många år.
Detta är hans otroliga självbiografi som först utkom 1969 och som senare filmatiserats.
Jag har dock ännu inte sett filmen,men läst boken säkert tio gånger.
Språket är enkelt och ibland rent torftigt,det är en så lättläst bok,
och ändå en av mina absoluta favoriter.
LÄS vettja!
Så fick jag ett spännade paket från bokklubben
(som jag för övrigt skall gå ur nu när jag fått de åtråvärda fem böckerna för 10 kronor styck
och också köpt två böcker till vanligt pris,som är på tok för svindyrt!)
som jag snart skall hugga in på.
En fin gammal upplaga i nyproduktion av "Kärleken och äktenskapet" av Ellen Key,
en av sveriges mest kända kvinnorättskämpar,
en av våra första och största feminister.
Och så dokumentärromanen om Mama Cheney ,god vän till just Ellen Key,
och hennes liv .
Mycket intressant tror jag.
"Händelser vid vatten" och "refreschers " är båda två gamla favoriter på stranden.
Ja,det blir mycket läsning nu,
och ikväll eventuellt också film!
Sambon fortsätter att tjata,
håller hoppet levande om att jag någon gång skall orka hålla mig vaken efter att ungarna somnat
och se på film med honom.
Det händer väldigt sällan,tyvärr.
Jag orkar bara inte!
Jag är alldeles slut och färdig när klockan slår nio,
och det enda jag vill är att ligga i sängen och läsa mig till sömns.
Kanske bli kliad litet på ryggen också..
Men i kväll har jag i alla fall lovat att umgås,
och skall därför nu fara ner till byn och handla någon ost och annat snask att trycka i mig framför rutan.
Jag vet ännu inte vad som visas i afton,det blir intressant att se vad han hittar på.
Sist vi såg film blev det "Things we lost in the fire" av regissören Susanne Bier.
Jag som är ett stort ...fan eller kanske bara beundrare,
av Benicio del Toro var mycket nöjd med denna film. =)
Halle Berry var också jättebra och hela filmen var klart sevärd.
Mycket fint om vänskapen mellan två sörjande människor.
Jag gillar polisonger och lagom mycket ruff och smuts,
som just Benicio och exempelvis också "wolverine" :)
Sån är jag.
Men för att äntligen avsluta dagens tipsrika inlägg skall jag bjussa på musik.
Många undrar om jag bara lyssnar på "gammalt junk från medeltiden",:)
och ja,helst gör jag nog det.
Jag älskar gammal soul och blues,motown och jazz.
Jag är nog litet tant redan,
för jag tycker ofta att det är ett jäkla förbaskat oljud och bara skrik och gap på radion nuförtin´!:)
Men visst kan jag råka ut för att uppskatta något mer modernt ibland.
Folk kan bli ytterst förvånade när jag avslöjar att jag tycker mycket om Robyn,exempelvis.
Jag anser att hon är hemskt underskattad och att hon förtjänar stor framgång,duktig som hon är.
Nu senast fastnade den här biten i samarbete med Jonas Kleerup och gav mig nästan tuppskinn!
www.youtube.com/watch?v=Y2LXDQ3yFwU
Fast denna tycker jag nog bäst om ändå.
www.youtube.com/watch?v=6Hv7Vl0RbBI
Så chockar jag nog en och annan med att gilla Timbuktu!
www.youtube.com/watch?v=yoxAAcCPmIk
och ;
www.youtube.com/watch?v=AwqgAnFq6H8
Så,det var allt för denna fredagskväll.
Nu hoppas vi att jag uppdaterar mer frekvent,va?
Jag skall inget lova,men jag har i alla fall dåligt samvete för min usla uppdatering,skall ni veta.
Dilemma
med Storsnörpan.
Jag tror jag blir galen på ´na.
I huset brevid bor ju sommargäster i mina föräldrars ålder som är mycket trevliga.
Så trevliga att mina barn,
allra helst Snörpan,helst skulle vilja bo där permanent!
Jag har tjatat på grannarna att säga till när hon blir för närgången och det har de gjort nu några gånger.
MEN det hinner bara gå en 40 minuter eller så,så skall hon dit igen!
Till varje pris.
Än värre är det nu då deras lilla barnbarn har kommit på besök en vecka.
Hon är fyra år och Snörpan och hon leker fint ihop.
Men givetvis vill ju farmor och farfar ha litet egen tid med sin lilla tjej också.
Och för all del,även innan hon kom hit,
privatliv och semester för sig själva.
Ja,jag vet inte hur jag skall göra med detta.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör;
det blir skrik och panik om hon inte får ränna där stup i kvarten.
Hur jag än försöker förklara att hon kan hålla sig på avstånd och låta folk få vara i fred en stund,
så verkar det inte gå in.
Nyss såg hon grannarna ute på sin gårdsplan och brast ut i okontrollerad gråt!
Helt hysterisk,
vad fasen är det som händer?!
Ja,jag blir så less ,så less på alltihop
och arg för att hon inte kan roa sig själv några timmar med alla de otaliga saker och pinaler hon har.
Ingenting jag erbjuder duger.
Nu sitter jag här med ruttet samvete och tänker att hon ju saknar vänner och lekkamrater,
att det är därför hon så desperat tar varje tillfälle i akt att leka.
Få omväxling.
Nu är det ju sommarlov,och folk är iväg på semester,
men till hösten får nog jag och sambon ta tag i detta med att skaffa vänner till vår dotter.
Det verkar vara svårt att göra det på egen hand,och allra helst när vi bor som vi gör..
Men vi är i alla fall båda helt inställda på att skjutsa både henne och pojkarna till vänner och aktiviteter,
så viljan finns ju.
Suck,det är bara sådana här gånger jag tvivlar på att vi gjort rätt som flyttat hit.
Lipsill
Å andra sidan tyckte jag att det var så stressigt och hopplöst där hemma på Rymdgatan också.
Särskilt om sommrarna,då såg man sällan röken av henne,
och visste allt som oftast inte ens vart hon tagit vägen.
Lillnöffe kunde ju inte dra runt som han ville och behövdes passas på hela tiden.
Lilla hoppsan behövde ju sitt
och helst ville man ju försöka få litet lugn och ro om dagarna med honom som var så liten då.
Att sova ute i vagnen var liksom aldrig att tänka på,
då väcktes han av lekande barn efter några minuter.
Och lade jag mig på sängen för att natta honom i en kvart
fantiserade jag om hur LillNöffe hann långt upp till Valsta Centrum på den stunden,
eller åtminstone bli påkörd av en bil.
Tänk att Lilla Hoppsan var så här liten,ful och skallig för ett år sedan!:)
När bebisen väl somnat var det ju inte läge att diska eller plocka undan,
laga mat eller Gud förbjude sitta vid datorn eller läsa en bok.
Nej då var det bara att ta babyradion i högsta hugg och rusa efter de två stora som ett torrt skinn.
Så var det gap och skrik för att få dem att komma in och äta,
efter att ha letat på varenda människas baksida
och ringt på alla tänkbara lekkamraters dörrar en halvtimme.
(Nåja,det där blev litet bättre med tiden,hon fattade snart att man MÅSTE berätta var man tar vägen)
Efter att de kastat i sig en minimal portion mat
så rusades det ut igen för att inte missa för mycket i leken som pågick därute
tills solen gick ner och jag nästan fick bända ner dem i sängarna för att orka med nästa dag...
Jag minns ju själv hur härligt det var med alla vänner på Rymdgatan...
Puh!
Jag tycker visst att Rymdgatan är ett idealiskt ställe för barn familjer.
Men pusslet med att vara ensam hemma med tre stycken ungar i olika små åldrar,
var inte det lättaste att lägga.
Ändå finns det sådant jag saknar så mycket...Picknick med storasyster..
Alltså är jag ändå glad nu när jag kan släppa ut dem utan att oroa mig för mycket om dylika saker.
Här ser jag dessutom så långt genom fönstren i alla vädersträck,
att jag har koll på dem hela tiden.
Möjligen oroade jag mig innan vi kom hit för att de skulle gå bort sig i skogen,
eller ramla i sjön,
men än håller de sig alltid i närheten.
Och så är de ju större nu.
Förstår mer.
Och den lilla kommer ju växa upp med detta naturligt inpå sig
och lära från början hur man beter sig och inte.
För mig som förälder känns det lättare att koppla av här.
Och jag inbillar mig att barnen mår bra av att leva i naturen
och av att leka mycket med varandra,sina syskon,
och för sig själva.
Ja,faktist,det kan ju låta dumt,
men jag har ofta tänkt på just det sedan Snörpan var liten skrutt;
hur viktigt det är att kunna roa sig själv också.
Att inte behöva vara så beroende av andra för att ha roligt.
Att fantasin skall räcka till,
så att de inte klättrar på väggarna när det inte finns en kompis i närheten.
Självklart är vännerna viktiga,
de betyder mer och mer ju äldre barnen blir förstås,
men jag önskar dem en fin balans i det.
Jag önskar och hoppas att mina barn kommer att ha många vänner,
eller i alla fall många tillfällen att umgås med jämnåriga,
det kommer jag själv att kämpa för.
Men jag tycker också att det är viktigt att de skall trivas hemma med sina föräldrar
och vilja bara vara här i lugn och ro.
Saknar så det gör ont ibland!
Och minns dagar som denna;
då det började störtregna just som vi kommit till Fysingen med piknick och badsug
och fann skydd under det stora täta trädet.
Där vi satt och åt äggmackor,badade och njöt och hade stranden för oss själva.
Saknar de jag älskar.
Nåja,litet har vi fått gjort i helgen i alla fall.
Trots att Snörpan helst lekt hos grannen.
Vi har promenarat längst Byforsen i väntan på att tivolit skulle öppna.
Det var flott så det förslog.
I helgen har nämligen "Fränsta-festivalen" gått av stapeln,
så barnen har fått åka litet hutlöst dyra karuseller.
Så har vi snokat runt i skolhuset igen,
denna gång hade jag med mig kameran och bjussar på litet spökiga bilder därifrån.
I själva skolsalen på nedervåningen var det tyvärr för mörkt för att få fram några hyfsade bilder,dock.
I sovrummet har tiden stått stilla,
lakanen ser ut att fortfarande vara varma
och eau de colognen nyss använd.....
En fin gammal radio,en vacker kakburk och en hel del andra prylar
ligger kvar i lärarbostaden på översta våningen.
Det mesta täckt av damm och svalskit.
Älggrässaften är färdigjäst,silad och upptappad på flaskor.
Riktigt gott blev det i år,
och jag delar förstås med mig av det enkla receptet.
FASTER MONIKAS ÄLGGRÄSSAFT
50 Klasar älggräsblommor
2 citroner
60 g citronsyra
2 kg socker
3 st kanelstänger
2 liter vatten
Skölj blommorna ordentligt och lägg i ett stort kärl.
Tvätta citronerna och skär i skivor.
Lägg dem sedan i kärlet tillsammans med citroncyra,socker,kanel och vatten.
Rör om och lägg på lock.
Låt stå kallt i en vecka och rör om litet grann varje dag,så att sockret löser sig.
Sila saften och slå upp på rena flaskor.
Förvara kallt eller frys in.
Jag silar i en vanlig kökshanduk,jag.
Lätt som en plätt,ju!
Och här är en liten bild på älggräsblommorna,om någon känner sig osäker på hur den ser ut.
De växer ofta i diken eller på ängar,gärna där det kanske är en aning sumpigt.
Och misströsta inte om de är fulla med små små pyttiga kusar,
de silas bort sedan!
Här växer de jag plockat,
precis vid Ödlehuset,i havet av Rallarrosor.
Nej,nu får det nog räcka för idag.
Tänker slänga mig på sängen och sträckläsa de sista kapitlen i Alex Haley´s "Rötter"
som jag av någon underlig anledning inte läst förens nu.
Inte ens i skolan,vilket ju nästan vore obligatoriskt,kan jag tycka,
sådan modern klassiker som den ju är.
Den har verkligen gripit mig ordentligt
och jag är glad att jag lade undan Bengt Liljegrens "Adolf Hitler"
för denna.
Jag glömde avbeställa "Adolf" från bokklubben och hoppades ändå litet på den,
eftersom ämnet ju är så intressant!
Hur fasen kunde denna man leda en hel nation så inihelskotta åt skogen,
och var kom galenskapen ifrån?
Men tyvärr kan jag återigen konstatera att hur spännande ämnet än må vara,
så är jag verkligen ingen älskare av historiska romaner.
När de ju gärna blir så bundna vid fakta och enkelt,stelt språk,
blir jag alldeles trött efter ett tag.
Det är väl just det som dess läsare uppskattar,tänker jag;
det koncisa språket.
Själv vill jag att språket skall vindla sig litet hit och dit ,
det skall vara utsvävningar
och finnas plats för mina egna föreställningar och inre bilder.:)
Köttbullskillarna hälsar !:)
Jag tror jag blir galen på ´na.
I huset brevid bor ju sommargäster i mina föräldrars ålder som är mycket trevliga.
Så trevliga att mina barn,
allra helst Snörpan,helst skulle vilja bo där permanent!
Jag har tjatat på grannarna att säga till när hon blir för närgången och det har de gjort nu några gånger.
MEN det hinner bara gå en 40 minuter eller så,så skall hon dit igen!
Till varje pris.
Än värre är det nu då deras lilla barnbarn har kommit på besök en vecka.
Hon är fyra år och Snörpan och hon leker fint ihop.
Men givetvis vill ju farmor och farfar ha litet egen tid med sin lilla tjej också.
Och för all del,även innan hon kom hit,
privatliv och semester för sig själva.
Ja,jag vet inte hur jag skall göra med detta.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör;
det blir skrik och panik om hon inte får ränna där stup i kvarten.
Hur jag än försöker förklara att hon kan hålla sig på avstånd och låta folk få vara i fred en stund,
så verkar det inte gå in.
Nyss såg hon grannarna ute på sin gårdsplan och brast ut i okontrollerad gråt!
Helt hysterisk,
vad fasen är det som händer?!
Ja,jag blir så less ,så less på alltihop
och arg för att hon inte kan roa sig själv några timmar med alla de otaliga saker och pinaler hon har.
Ingenting jag erbjuder duger.
Nu sitter jag här med ruttet samvete och tänker att hon ju saknar vänner och lekkamrater,
att det är därför hon så desperat tar varje tillfälle i akt att leka.
Få omväxling.
Nu är det ju sommarlov,och folk är iväg på semester,
men till hösten får nog jag och sambon ta tag i detta med att skaffa vänner till vår dotter.
Det verkar vara svårt att göra det på egen hand,och allra helst när vi bor som vi gör..
Men vi är i alla fall båda helt inställda på att skjutsa både henne och pojkarna till vänner och aktiviteter,
så viljan finns ju.
Suck,det är bara sådana här gånger jag tvivlar på att vi gjort rätt som flyttat hit.
Lipsill
Å andra sidan tyckte jag att det var så stressigt och hopplöst där hemma på Rymdgatan också.
Särskilt om sommrarna,då såg man sällan röken av henne,
och visste allt som oftast inte ens vart hon tagit vägen.
Lillnöffe kunde ju inte dra runt som han ville och behövdes passas på hela tiden.
Lilla hoppsan behövde ju sitt
och helst ville man ju försöka få litet lugn och ro om dagarna med honom som var så liten då.
Att sova ute i vagnen var liksom aldrig att tänka på,
då väcktes han av lekande barn efter några minuter.
Och lade jag mig på sängen för att natta honom i en kvart
fantiserade jag om hur LillNöffe hann långt upp till Valsta Centrum på den stunden,
eller åtminstone bli påkörd av en bil.
Tänk att Lilla Hoppsan var så här liten,ful och skallig för ett år sedan!:)
När bebisen väl somnat var det ju inte läge att diska eller plocka undan,
laga mat eller Gud förbjude sitta vid datorn eller läsa en bok.
Nej då var det bara att ta babyradion i högsta hugg och rusa efter de två stora som ett torrt skinn.
Så var det gap och skrik för att få dem att komma in och äta,
efter att ha letat på varenda människas baksida
och ringt på alla tänkbara lekkamraters dörrar en halvtimme.
(Nåja,det där blev litet bättre med tiden,hon fattade snart att man MÅSTE berätta var man tar vägen)
Efter att de kastat i sig en minimal portion mat
så rusades det ut igen för att inte missa för mycket i leken som pågick därute
tills solen gick ner och jag nästan fick bända ner dem i sängarna för att orka med nästa dag...
Jag minns ju själv hur härligt det var med alla vänner på Rymdgatan...
Puh!
Jag tycker visst att Rymdgatan är ett idealiskt ställe för barn familjer.
Men pusslet med att vara ensam hemma med tre stycken ungar i olika små åldrar,
var inte det lättaste att lägga.
Ändå finns det sådant jag saknar så mycket...Picknick med storasyster..
Alltså är jag ändå glad nu när jag kan släppa ut dem utan att oroa mig för mycket om dylika saker.
Här ser jag dessutom så långt genom fönstren i alla vädersträck,
att jag har koll på dem hela tiden.
Möjligen oroade jag mig innan vi kom hit för att de skulle gå bort sig i skogen,
eller ramla i sjön,
men än håller de sig alltid i närheten.
Och så är de ju större nu.
Förstår mer.
Och den lilla kommer ju växa upp med detta naturligt inpå sig
och lära från början hur man beter sig och inte.
För mig som förälder känns det lättare att koppla av här.
Och jag inbillar mig att barnen mår bra av att leva i naturen
och av att leka mycket med varandra,sina syskon,
och för sig själva.
Ja,faktist,det kan ju låta dumt,
men jag har ofta tänkt på just det sedan Snörpan var liten skrutt;
hur viktigt det är att kunna roa sig själv också.
Att inte behöva vara så beroende av andra för att ha roligt.
Att fantasin skall räcka till,
så att de inte klättrar på väggarna när det inte finns en kompis i närheten.
Självklart är vännerna viktiga,
de betyder mer och mer ju äldre barnen blir förstås,
men jag önskar dem en fin balans i det.
Jag önskar och hoppas att mina barn kommer att ha många vänner,
eller i alla fall många tillfällen att umgås med jämnåriga,
det kommer jag själv att kämpa för.
Men jag tycker också att det är viktigt att de skall trivas hemma med sina föräldrar
och vilja bara vara här i lugn och ro.
Saknar så det gör ont ibland!
Och minns dagar som denna;
då det började störtregna just som vi kommit till Fysingen med piknick och badsug
och fann skydd under det stora täta trädet.
Där vi satt och åt äggmackor,badade och njöt och hade stranden för oss själva.
Saknar de jag älskar.
Nåja,litet har vi fått gjort i helgen i alla fall.
Trots att Snörpan helst lekt hos grannen.
Vi har promenarat längst Byforsen i väntan på att tivolit skulle öppna.
Det var flott så det förslog.
I helgen har nämligen "Fränsta-festivalen" gått av stapeln,
så barnen har fått åka litet hutlöst dyra karuseller.
Så har vi snokat runt i skolhuset igen,
denna gång hade jag med mig kameran och bjussar på litet spökiga bilder därifrån.
I själva skolsalen på nedervåningen var det tyvärr för mörkt för att få fram några hyfsade bilder,dock.
I sovrummet har tiden stått stilla,
lakanen ser ut att fortfarande vara varma
och eau de colognen nyss använd.....
En fin gammal radio,en vacker kakburk och en hel del andra prylar
ligger kvar i lärarbostaden på översta våningen.
Det mesta täckt av damm och svalskit.
Älggrässaften är färdigjäst,silad och upptappad på flaskor.
Riktigt gott blev det i år,
och jag delar förstås med mig av det enkla receptet.
FASTER MONIKAS ÄLGGRÄSSAFT
50 Klasar älggräsblommor
2 citroner
60 g citronsyra
2 kg socker
3 st kanelstänger
2 liter vatten
Skölj blommorna ordentligt och lägg i ett stort kärl.
Tvätta citronerna och skär i skivor.
Lägg dem sedan i kärlet tillsammans med citroncyra,socker,kanel och vatten.
Rör om och lägg på lock.
Låt stå kallt i en vecka och rör om litet grann varje dag,så att sockret löser sig.
Sila saften och slå upp på rena flaskor.
Förvara kallt eller frys in.
Jag silar i en vanlig kökshanduk,jag.
Lätt som en plätt,ju!
Och här är en liten bild på älggräsblommorna,om någon känner sig osäker på hur den ser ut.
De växer ofta i diken eller på ängar,gärna där det kanske är en aning sumpigt.
Och misströsta inte om de är fulla med små små pyttiga kusar,
de silas bort sedan!
Här växer de jag plockat,
precis vid Ödlehuset,i havet av Rallarrosor.
Nej,nu får det nog räcka för idag.
Tänker slänga mig på sängen och sträckläsa de sista kapitlen i Alex Haley´s "Rötter"
som jag av någon underlig anledning inte läst förens nu.
Inte ens i skolan,vilket ju nästan vore obligatoriskt,kan jag tycka,
sådan modern klassiker som den ju är.
Den har verkligen gripit mig ordentligt
och jag är glad att jag lade undan Bengt Liljegrens "Adolf Hitler"
för denna.
Jag glömde avbeställa "Adolf" från bokklubben och hoppades ändå litet på den,
eftersom ämnet ju är så intressant!
Hur fasen kunde denna man leda en hel nation så inihelskotta åt skogen,
och var kom galenskapen ifrån?
Men tyvärr kan jag återigen konstatera att hur spännande ämnet än må vara,
så är jag verkligen ingen älskare av historiska romaner.
När de ju gärna blir så bundna vid fakta och enkelt,stelt språk,
blir jag alldeles trött efter ett tag.
Det är väl just det som dess läsare uppskattar,tänker jag;
det koncisa språket.
Själv vill jag att språket skall vindla sig litet hit och dit ,
det skall vara utsvävningar
och finnas plats för mina egna föreställningar och inre bilder.:)
Köttbullskillarna hälsar !:)
Familjen är samlad.
Storsnörpan är hemma igen!=)
Svärföräldrarna kom upp med henne i tisdags och det blev ett härligt pusskalas.
Hon var helt nöjd med sin semester
och det var nog alldeles lagom att vara borta så länge som hon var;
nu började hon längta hem ordentligt.
Och det är ju bra,
skönt att veta att hon verkligen vill vara hemma och att slippa tjatet om kusinerna
-i alla fall för ett tag...:)
Vi hoppas ju att få se dem här uppe snart,
men vågar inte säga för mycket om den saken till barnen,
sådant liv som det blir då.
Vi har inte gjort något särskilt,direkt.
Varit hemma och hjälpts åt med att måla den nya byrån till Lillnöffes rum.
Jag köpte mig en sådan där typisk gammal 50-tals ...eh,vad skall man kalla den...
byrå,hurts,skåp...ja ni kanske vet vad jag menar.
En låg möbel med två lådor,ett skåp och två hyllor.
Jag har ju länge planerat att köpa en sådan där låg bokhylla på IKEA att ha leksaker och backar i,
men varför inte lika gärna handla på loppis för en femtiolapp?
Samtidigt som vi köpte den så förälskade jag mig handslöst i en bänk.
Jag föll för den alldeles pladask och släpade genast hem den.
Nu vet jag inte alls vart jag skall ha den!
Jag ångrar den inte,
även om den ju är helt fel för vårt hem.
Men jag vet bara inte vad jag skall göra av den....
Så otroligt fulsnygg och charmig,tycker jag att den är,
med sin klädsel i något plastaktigt material.
Jag älskar den fast den egentligen inte alls är min stil.
Här står den på loppisen och precis bakom skymtar byrån jag också köpte.
För tillfället står den i lekrummet,och Lilla Hoppsan gläds över att kunna stta i den och se ut genom fönstret,
men den passar egentligen inte något vidare in där heller...
Hå hå ja ja,dagens I-lands problem,va?
Så har vi promenerat i får fina,blomstrande och doftande lilla by.
Här är en hel del sommargäster nu,
så många av husen som oftast står tomma
lever upp nu på sommaren och det är härligt med liv och rörelse tycker jag.
Även om det innebär att Castor inte får springa lika fritt som vanligt.
Så har ju sommarstugeägarna också gäster i sin tur,
så här kan det plötsligt vara mycket folk,skall ni veta!:)
Härligt åskmoln rätt ovanför huset.
Igår var jag så fräck att jag grävde upp en buske från en ödetomt här i byn.
Inte hela,förstås,jag grävde upp några rötter och stammar bara,
och planterade om dem hemma hos mig.
Jag har alltid drömt om att he en egen Schersmin,eller varför inte flera?
De doftar ju så oerhört gott och är vackra att se på.
Så nu skall vi se om mitt liva tjyvprojekt lyckas.
Inför kuppen var jag ner till handelsträdgården här i Fränsta
och fick råd och tips av tjejen som arbetar där.
Jag ränner ju där stup i kvarten nuförtiden,och borde snart vara riktigt haj på detta med blommor.
Jag som alltid tvärtom varit urusel på att ta hand om växter.
Ja,det är allmänt känt att växter och gardiner är mina svaga punkter:)
Annars börjar jag bli rätt nöjd med mitt vardagsrum nu,
som är trångt och svårmöblerat.
Det fattas en golvlampa
och kanske en liten bordslampa till farmors gamla symaskin som tjänar som avlastningsbord.
En matta vill jag ha,men kan inte bestämma mig för vilken...
Och så detta med gardinerna...
Jag har bytt åtminstone fyra gånger på de månader vi bott här och är ännu inte nöjd!
Jag tycker inte att något passar,vad fanken skall jag ha?
Ja,nu sitter de gamla "disktrasorna" uppe igen,som mormor tyckte att de liknade,
men de är åtminstone enfärgade och rätt ljusa,
vilket jag tror är nödvändigt för detta rum.
Jag har nog ratat mönstrat i alla fall,
det blir rörigt i ett rum med en hel del färg och med mönster på kudder och filtar..
Jag är glad i min fina lampa för 149 kronor på IKEA.
Tips och råd kring detta med gardiner emottages tacksamt!
Nu har jag lovat mig själv att försöka,
på allvar _försöka_
att inte köpa något mer på loppis tills jag hittar den perfekta lösningen till datorn.
Jag börjar ju som sagt känna mig tillfreds med vardagsrummet,
men kan aldrig bli helt färdig med det förens jag löst detta problem;
Husets skamfläck;
tv och dator och miljontals sladdar som förfular.
Så alltså skall jag intensifiera jakten på den perfekta förvaringen av dessa.
Må det vara ett skrivbord,ett skåp eller vad som helst!
Nej hörrni,mer hinner jag inte nu,
jag skall få ett lass skifferplattor att lägga runt trädgårdslanden,
då jag tröttnat på alla brännässlor som bränner ungarna så fort de skall ta sig en jordgubbe.
Så har jag köpt mer tråd till trimmern
och tänker röja upp där hundgården snart skall byggas.
Tvätten skall hängas på tork,
gräset klippas och hunden rastas.
Men solen skiner så fint på oss idag och gör att hela livet käns lätt att leva!
Alltid nåt!
Lilla Hoppsan verkar glad och belåten i sin nya bärstol.
Svärföräldrarna kom upp med henne i tisdags och det blev ett härligt pusskalas.
Hon var helt nöjd med sin semester
och det var nog alldeles lagom att vara borta så länge som hon var;
nu började hon längta hem ordentligt.
Och det är ju bra,
skönt att veta att hon verkligen vill vara hemma och att slippa tjatet om kusinerna
-i alla fall för ett tag...:)
Vi hoppas ju att få se dem här uppe snart,
men vågar inte säga för mycket om den saken till barnen,
sådant liv som det blir då.
Vi har inte gjort något särskilt,direkt.
Varit hemma och hjälpts åt med att måla den nya byrån till Lillnöffes rum.
Jag köpte mig en sådan där typisk gammal 50-tals ...eh,vad skall man kalla den...
byrå,hurts,skåp...ja ni kanske vet vad jag menar.
En låg möbel med två lådor,ett skåp och två hyllor.
Jag har ju länge planerat att köpa en sådan där låg bokhylla på IKEA att ha leksaker och backar i,
men varför inte lika gärna handla på loppis för en femtiolapp?
Samtidigt som vi köpte den så förälskade jag mig handslöst i en bänk.
Jag föll för den alldeles pladask och släpade genast hem den.
Nu vet jag inte alls vart jag skall ha den!
Jag ångrar den inte,
även om den ju är helt fel för vårt hem.
Men jag vet bara inte vad jag skall göra av den....
Så otroligt fulsnygg och charmig,tycker jag att den är,
med sin klädsel i något plastaktigt material.
Jag älskar den fast den egentligen inte alls är min stil.
Här står den på loppisen och precis bakom skymtar byrån jag också köpte.
För tillfället står den i lekrummet,och Lilla Hoppsan gläds över att kunna stta i den och se ut genom fönstret,
men den passar egentligen inte något vidare in där heller...
Hå hå ja ja,dagens I-lands problem,va?
Så har vi promenerat i får fina,blomstrande och doftande lilla by.
Här är en hel del sommargäster nu,
så många av husen som oftast står tomma
lever upp nu på sommaren och det är härligt med liv och rörelse tycker jag.
Även om det innebär att Castor inte får springa lika fritt som vanligt.
Så har ju sommarstugeägarna också gäster i sin tur,
så här kan det plötsligt vara mycket folk,skall ni veta!:)
Härligt åskmoln rätt ovanför huset.
Igår var jag så fräck att jag grävde upp en buske från en ödetomt här i byn.
Inte hela,förstås,jag grävde upp några rötter och stammar bara,
och planterade om dem hemma hos mig.
Jag har alltid drömt om att he en egen Schersmin,eller varför inte flera?
De doftar ju så oerhört gott och är vackra att se på.
Så nu skall vi se om mitt liva tjyvprojekt lyckas.
Inför kuppen var jag ner till handelsträdgården här i Fränsta
och fick råd och tips av tjejen som arbetar där.
Jag ränner ju där stup i kvarten nuförtiden,och borde snart vara riktigt haj på detta med blommor.
Jag som alltid tvärtom varit urusel på att ta hand om växter.
Ja,det är allmänt känt att växter och gardiner är mina svaga punkter:)
Annars börjar jag bli rätt nöjd med mitt vardagsrum nu,
som är trångt och svårmöblerat.
Det fattas en golvlampa
och kanske en liten bordslampa till farmors gamla symaskin som tjänar som avlastningsbord.
En matta vill jag ha,men kan inte bestämma mig för vilken...
Och så detta med gardinerna...
Jag har bytt åtminstone fyra gånger på de månader vi bott här och är ännu inte nöjd!
Jag tycker inte att något passar,vad fanken skall jag ha?
Ja,nu sitter de gamla "disktrasorna" uppe igen,som mormor tyckte att de liknade,
men de är åtminstone enfärgade och rätt ljusa,
vilket jag tror är nödvändigt för detta rum.
Jag har nog ratat mönstrat i alla fall,
det blir rörigt i ett rum med en hel del färg och med mönster på kudder och filtar..
Jag är glad i min fina lampa för 149 kronor på IKEA.
Tips och råd kring detta med gardiner emottages tacksamt!
Nu har jag lovat mig själv att försöka,
på allvar _försöka_
att inte köpa något mer på loppis tills jag hittar den perfekta lösningen till datorn.
Jag börjar ju som sagt känna mig tillfreds med vardagsrummet,
men kan aldrig bli helt färdig med det förens jag löst detta problem;
Husets skamfläck;
tv och dator och miljontals sladdar som förfular.
Så alltså skall jag intensifiera jakten på den perfekta förvaringen av dessa.
Må det vara ett skrivbord,ett skåp eller vad som helst!
Nej hörrni,mer hinner jag inte nu,
jag skall få ett lass skifferplattor att lägga runt trädgårdslanden,
då jag tröttnat på alla brännässlor som bränner ungarna så fort de skall ta sig en jordgubbe.
Så har jag köpt mer tråd till trimmern
och tänker röja upp där hundgården snart skall byggas.
Tvätten skall hängas på tork,
gräset klippas och hunden rastas.
Men solen skiner så fint på oss idag och gör att hela livet käns lätt att leva!
Alltid nåt!
Lilla Hoppsan verkar glad och belåten i sin nya bärstol.
Några regniga dagar
har det varit här.
Regnet har varvats med åska och dunder samt strålande sol.
Jag gillar sådant väder,jag.
Det där underliga ljuset det för med sig.
Varmt och skönt har det varit också.
Tryckande,förvisso,
men med det där löftet om förlösande regn och friska vindar.
Jag gillar det med,
den där tryckande,spända atmosfären.
Jag har ju ingen gammal ond tå som det spänner i,
och inte får jag huvudvärk heller,
så jag kan kosta på mig att njuta av det där ovanliga och spännande vädret.
Vi har hållt oss inne när det mullrat som värst.
Hur mysigt jag än tycker att det är så har jag också respekt för de där makterna.
Inte drar jag ut ungarna mitt i det värsta ovädret och sladdar dras noggrant ur.
Det har blivit en del _försök_ till stillsam lek på rummen,
och till och med de skojiga "bara vid speciella tillfällen"-slotten har plockats fram,
för att sysselsätta de små liven inomhus.
I detta fall är det två helt vanliga plast slott
som av någon anledning ställts undan högt upp på hyllor där barnen inte själva når dem.
För att de tar för stor plats antagligen,
vilket resulterat i att de ofta glöms bort och blir desto mer attraktiva då de plötsligt koms ihåg.
Jag är mycket nöjd med detta,
de leker längre,mer koncentrerat och mer samspelt med dessa slott då de ibland plockas fram,
än vad de gör med alla de andra ziljarder leksaker de har.
Men det säger ju sig själv,
det som man har tillgång till varje dag förlorar ju sin tjusning efter ett tag.
Roligast är ju de leksaker man stöter på hemma hos andra ,
på dagis eller just sådana som man inte kan lägga vantarna på precis när man vill.
Alltså åker det rosa plastslottet med vindlande trasiga trappor och små tinnar och torn
och den vita borgen med fängelsehålor och sjutdörrar
bara fram vid tillfällen som dessa.
Då regnet och åskan hållit barnen inne hela dagen och det börjat krypa i deras små kroppar av tristess.
Eller kanske till och med då vuxna vill vara ifred en timma eller så!
Trist att leka inne hela dagen...
I torsdags hade jag fint besök av min kusin från Örebro.
Ja,nu var hon ju och hälsade på sin vän utanför Bollnäs,
bodde hos henne en vecka och passade på att komma hit som ju praktist taget är nästgårds!:)
(Endast 20 mil enkel resa!!)
Vi hade det mysigt i solen och hade mycket att prata om då det var så jäkla länge sedan vi sågs sist.
Som vanligt gick tiden och dagen alltför fort,
de var ju tvugna att komma iväg i skaplig tid inför den långa resan hem igen,
och inte ens hälften av allt man hade velat tala om,blev avhandlat.
Men det var härligt att se henne igen,min kära kusin,
och på kvällen när jag skulle sova låg jag länge och tänkte på henne och mina andra familjemedlemmar
som jag saknar mycket och som jag önkar att jag kunde träffa oftare.
Tänk om det vore så enkelt att man aldrig behövde skiljas från de man älskar.
Att man alltid kunde leva nära och finnas till för varandra.
Men så har vi ju alla våra egna små liv att streta med,
våra egna livsöden som drar oss ut på äventyr ut i vida världen.
Vi har alla egna vägar att vandra på,
som för oss bort från det vi känner och är vana i.
Jag fick inte blogga några bilder på gästerna,inte de mänskliga ialla fall,
men på dessa håriga snyggingar! :)
I går lekte vi i Ljungaparken med pojkarna ett tag.
Det var länge sedan vi var där nu och vi hade mycket skoj.
Linbanan verkar vara den skojigaste uppfinningen
och sambon funderar allvarligt på om vi kanske skulle skaffa oss en sådan i vår egen trädgård.
Tja, det vorde väl kanske inte omöjligt,men det var ju det där med nyhetens behag...
Det är nog roligare att få åka till parken ibland och få släppa loss i den,
misstänker jag.
Vad annars har vi haft för oss?
Jag har satt en omgång älggrässaft på jäsning en vecka.
Efter ett recept jag fått av min faster(så klart)
blir det hemskt god läskande sommarsaft med många välgörande egenskaper.
Exempelvis innehåller den salicylsyra som verkar smärt och febernedsättande.
50 klasar älggräsblommor att tvätta ordentligt...
Så har jag fejat med Snörpans bord.
Jag börjar tycka att det gott kan få vara som det är,utan att byta handtag.
Tänker mig att jag målar eller trycker på med hjälp av en schablon,något fint staxt under spegeln.
Jag har litet tid på mig ännu,att få den klar,
då det inte verkar som om min älskade stortjej kommer hem riktigt än.
Det var ju tänkt att vi skulle mötas halvvägs till Märsta för att hämta upp henne,
men sedan ville farmor komma hit en sväng,och tänkte då ta tåget hit med Snörpan.
Men eftersom hon inte bokat bra tid i förväg ligger biljetterna högt i pris och hon avvaktar några dagar...
Jag vet inte just om jag är så nöjd med det arrangemanget.
Eller brist på.
Jag vill ha min dotter NU,
och snart har hon varit borta i två veckor.
Nåja,det verkar inte gå någon vidare nöd på henne,
även om hon sade till mig igår i telefon;
"Mamma,varje gång jag tänker på dig så börjar jag att gråta!"
Åhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.....AJ aj ajajaj.
Nej,nu skall jag ner till vårdcentralen och låta en sköterska ta en titt på Lilla Hoppsans hand som ser litet ful ut.
Han ramlade och skrubbade sig i handflatan för ett tag sedan,
och trots att jag tvättat och stått i
har jag inte lyckats hålla det helt rent,verkar det som.
Inte det lättaste,kanske,att hålla händerna rena hela tiden...
Nu har det lilla såret läkt,men blivit hårt och infekterat.
Stackars lilla skrutt verkar inte lida för det,men det kostar ju inget att få det undersökt ändå..
Så skall jag äntligen ta mig i kragen och börja storkoket nu.
Alla dessa förbenade rabarber måste ju tjäna något syfte,känner jag,
och tänker börja med några burkar marmelad.
Saft och chutney skall det också bli så småningom,är det tänkt.
Återkommer med spännande info kring detta...
Tjolahopp!
Åter på berget.
Efter en vecka i söder.
Söder och söder,vete fasen,
men i alla fall sydligt från vårt håll sett.
Först hämtade vi ju upp den hett efterlängtade LillNöffe hos farmor och farfar
och tillbringade sedan några hektiska dagar i Märsta hos syster yster med familj,
där vi försökte hinna med att träffa så många som möjligt.
Jag har ju varit beredd på detta,
förberett mig på att gå med dåligt samvete
för att jag inte hunnit med alla man vill se på de korta stunderna man är i stan.
Ändå känns det tungt och stressigt..
Storasyster
Det var härligt att få sitta här och dricka vin om kvällarna ,
på gamla fina rymdgatan.
Vi hann i alla fall träffa bästisen,hennes man och deras underbara lilla gryning...
Och hos min faster och hennes man ute på Lindholmen
passade dessa två sysslingar på att ta ett gemensamt bad i en minimal plastbalja.
Trots att det fanns en stor pool precis brevid,skulle de promt sitta just här!=)
(Systers fyraåring och kusinens två åring)
Världens finaste faster var också lycklig mormor
som fick ha sin lilla prins hos sig i en vecka.
(kusinen min och hennes lille skrutt for ju direkt från mig till dem efter midsommar)
Sedan blev det några lugnare dagar i Norrtälje skärgård hos pappsen.
Innan det var Storsnörpans tur att avlämnas hos farmor och farfar
och fara till Öland på husvagnssemester en vecka.
(Alltså ännu en vecka med saknad och längtan!!)
Vi avslutade vår lilla semestervecka med att hälsa på sambons kusin med familj på vägen hem.
Deras lilla tjej hade just fyllt ett år,
och turligt nog fanns det kvar en hel del godsaker från kalaset :)
Överhuvudtaget har det svullats och frossats hemskt mycket dessa dagar.
Nu ser jag fram emot att äta grönt igen,
då det blivit grillat kött var och varannan kväll.
Det blev långa dagar på stranden ,klappning av fåren,
sovning i husvagnen och roddtur till kyrkfjärden.
Viktigast av allt ; ut på havet!
Morfar och Lintott på havet.
Tankning av glass och bensin i Gräddö marina.
Tyvärr blev det en del skrik och grin från Lilla Hoppsan
som var förbi av trötthet och inte kunde komma till ro i båten,
men jag lyckades njuta ändå.
Det är det bästa som finns; att sitta längst fram i fören och susa fram över det blå.
Alla dessa vackra hus och tomter vid vattnet...
Ena riktiga sommarparadis.
Vi har haft det jättebra och mysigt och solen har värmt oss mest hela tiden.
Ändå var det bra skönt att komma hem till Lillmörtis.
Att få sova i min egen säng,duscha i min egen dusch,
sitta i tystanden på trappan och njuta.
Lillnöffe var glad att återse sitt älskade lego och sina kära vänner grannfarbrorn och granntanten.
Han sprang genast dit och åt litet oliver:)
Tyvärr har min lilla mobilkamera tidvis strejkat,så bara några få bilder blev tagna.
Jag gör det enkelt för mig och pular bara in dem här utan mycket mer till inlägg idag.
Den var ju rätt fin som den var innan också,
en liten nätt 50-tals möbel.
Men nu blir den målad och schablonad och får nya handtag ändå.
Jag har nämligen ett nytt litet loppisfynd att pyssla med,
och måste hinna klar med det innan veckan är slut och Snörpan kommer hem.
Det är ett litet toalettbord till hennes rum.
Jag har ju jagat efter en sekretär eller ett skrivbord länge nu,
och detta jag nu köpt är väl kanske inte precis vad jag egentligen tänkt mig,
men jag tror nog att det kan bli riktigt bra ändå.
Efterbilder kommer senare.
Så var det dags att längta ihjäl sig efter den här också....SUCK
Söder och söder,vete fasen,
men i alla fall sydligt från vårt håll sett.
Först hämtade vi ju upp den hett efterlängtade LillNöffe hos farmor och farfar
och tillbringade sedan några hektiska dagar i Märsta hos syster yster med familj,
där vi försökte hinna med att träffa så många som möjligt.
Jag har ju varit beredd på detta,
förberett mig på att gå med dåligt samvete
för att jag inte hunnit med alla man vill se på de korta stunderna man är i stan.
Ändå känns det tungt och stressigt..
Storasyster
Det var härligt att få sitta här och dricka vin om kvällarna ,
på gamla fina rymdgatan.
Vi hann i alla fall träffa bästisen,hennes man och deras underbara lilla gryning...
Och hos min faster och hennes man ute på Lindholmen
passade dessa två sysslingar på att ta ett gemensamt bad i en minimal plastbalja.
Trots att det fanns en stor pool precis brevid,skulle de promt sitta just här!=)
(Systers fyraåring och kusinens två åring)
Världens finaste faster var också lycklig mormor
som fick ha sin lilla prins hos sig i en vecka.
(kusinen min och hennes lille skrutt for ju direkt från mig till dem efter midsommar)
Sedan blev det några lugnare dagar i Norrtälje skärgård hos pappsen.
Innan det var Storsnörpans tur att avlämnas hos farmor och farfar
och fara till Öland på husvagnssemester en vecka.
(Alltså ännu en vecka med saknad och längtan!!)
Vi avslutade vår lilla semestervecka med att hälsa på sambons kusin med familj på vägen hem.
Deras lilla tjej hade just fyllt ett år,
och turligt nog fanns det kvar en hel del godsaker från kalaset :)
Överhuvudtaget har det svullats och frossats hemskt mycket dessa dagar.
Nu ser jag fram emot att äta grönt igen,
då det blivit grillat kött var och varannan kväll.
Det blev långa dagar på stranden ,klappning av fåren,
sovning i husvagnen och roddtur till kyrkfjärden.
Viktigast av allt ; ut på havet!
Morfar och Lintott på havet.
Tankning av glass och bensin i Gräddö marina.
Tyvärr blev det en del skrik och grin från Lilla Hoppsan
som var förbi av trötthet och inte kunde komma till ro i båten,
men jag lyckades njuta ändå.
Det är det bästa som finns; att sitta längst fram i fören och susa fram över det blå.
Alla dessa vackra hus och tomter vid vattnet...
Ena riktiga sommarparadis.
Vi har haft det jättebra och mysigt och solen har värmt oss mest hela tiden.
Ändå var det bra skönt att komma hem till Lillmörtis.
Att få sova i min egen säng,duscha i min egen dusch,
sitta i tystanden på trappan och njuta.
Lillnöffe var glad att återse sitt älskade lego och sina kära vänner grannfarbrorn och granntanten.
Han sprang genast dit och åt litet oliver:)
Tyvärr har min lilla mobilkamera tidvis strejkat,så bara några få bilder blev tagna.
Jag gör det enkelt för mig och pular bara in dem här utan mycket mer till inlägg idag.
Den var ju rätt fin som den var innan också,
en liten nätt 50-tals möbel.
Men nu blir den målad och schablonad och får nya handtag ändå.
Jag har nämligen ett nytt litet loppisfynd att pyssla med,
och måste hinna klar med det innan veckan är slut och Snörpan kommer hem.
Det är ett litet toalettbord till hennes rum.
Jag har ju jagat efter en sekretär eller ett skrivbord länge nu,
och detta jag nu köpt är väl kanske inte precis vad jag egentligen tänkt mig,
men jag tror nog att det kan bli riktigt bra ändå.
Efterbilder kommer senare.
Så var det dags att längta ihjäl sig efter den här också....SUCK
På loppisfronten intet nytt.
Inte i dag i alla fall.
Efter att ha ätit lunch och lekt hemma hos ..ja,jag får väl kalla dem " Familjen Taxi" ,helt enkelt,
for jag förbi två gårdsloppisar här i krokarna.
Men möttes av skräp och åter skräp.
Jag kanske låter en aning snobbig,
jag vet att "den enes skräp är den andres skatt" eller hur man säger,
men jag förstår mig verkligen inte på en del som bestämmer sig för att ordna loppis.
Som bestämmer sig för att rensa ur allt jox
och i stället för att dumpa det på tippen tro att de skall tjäna en hacka på det.
Jamen,trasiga gamla gosedjur,
pussel utan alla bitar,
böcker med urrivna sidor,
fläckiga gamla gardiner...
Nej,att folk inte skäms för att de försöker sälja sådant!
Om saker och ting är vackra eller användbara kan ju vara högst subjektivt,
men jag tycker nog att man åtminstone kan begära att saker och ting är någotsånär hela och rena
när man eventuellt skall köpa dem.
Att ingen ännu sett potentialen i detta underbara gamla spegelskåp och lagt vantarna på det förvånar mig mycket.
Och får mig att inbilla mig att det ändå är MENINGEN att jag skall ta hand om det och spara det
tills den dagen jag äger ett stort hus..
Tänk er litet vit eller ljust gammelgrå färg på den!
Jag hade ingen större tur i går heller....
Fyra vackra Arabia tallrikar,
en liten fin skål ,
en nött gipsfigur från trettiotalet (enligt stämpling på undersidan)
och en gammal kaffeburk
inhandlades på Erikshjälpen.
Inte mycket att hurra för.
De vita bröd -och kak -burkarna handlade jag på IKEA rean,efter att länge ha sökt sådana.
Storsnörpan däremot fyndade och var nöjd,
för pengarna hon växlade till sig med trisslotten:)
Snörpans snobbar
Så var det dags för Snörpans andra fotbollsträning.
Snart är det ju sommaruppehåll,så det var litet tokigt att hon hoppade in så sent i gruppen.
Men hon verkar i alla fall helt klart vara intresserad av att spela,
så det är väl bara att fortsätta till hösten.
Jag har alltid tänkt mig henne mer som en sång, dans och teaterapa,
och jag tror att hon skulle uppskatta sådana aktiviteter också.
Men jag är verkligen glad att hon tränar mer på detta med lagspel,
att kunna ta förluster utan att gapa om jordens undergång osv..
Men gladast och nöjdast är ju förstås sambon.
Fotbollspappan får äntligen på allvar sparka boll med ett av sina barn.
Rusade genast åstad och köpte shorts,tröja,strumpor och benskydd,
trots mina pessimistiska varningar om att hon kanske inte ans VILL spela nästa vecka.
Stolt och engagerad stod han vid sidan av planen och spanade hela träningen.:)
Själv satt jag mest och babblade med andra "fotbollsmamor".
Just denna gång disskuterade vi graviditeter och barnafödande.
Tänk hur just det ämnet kan ena så många kvinnor!
Det finns väl knappt en enda som inte genast börjar berätta om sina egna erfarenheter när ämnet kommer upp.
Hur blyg eller osocial en människa än är,
så talar hon gärna om sina barns förlossningar.
Tycker jag att det verkar som i alla fall.
Jag säger inte detta på ett negativt sätt,
jag tycker att det är faschinerande att det finns just en sak att ena mammor kring.
Som i gårdagens situation,
där vi inte kände varandra och säkerligen var väldigt olika,utan mycket att prata om.
Att detta samtalsämne då kom upp fick oss ju att öppna oss för varandra och starta en dialog.
KUL:)
Väl hemma från fotbollen rev Snörpan fram krukväxter,kryddkrukor,ballonger och diverse krafs på köksbänken
och anlade ett "SkaraSkara Djungelland".
Ett kul ställe för hennes nya Snobbar att besöka.
Snörpan i ett nötskal.
:)
LillNöffe ringde också igår och var så hjärtskärande ledsen och ville bli hämtad BUMS!
Gissa om jag var på väg att kasta mig in i bilen,
köra fyrtio mil på raken och roffa tillbaka min lilla pojke.
Aldrig släppa honom mer.
Men samtalet bröts och när jag fick tillfälle att ringa upp igen efter tio minuter
hade han inte tid att prata med mig,
eftersom han bakade tårta till farmors födelsedag!
PUH,men snyft!
Jag saknar honom vanvettigt och drömmer om honom om natten.
Saknar
Ikväll blir det grillning i solskenet,
litet sent dock,då sambon är nere i Ljugaverk och tittar på fotboll.
Jag sitter och suktar efter jordgubbarna och glassen,som tilltalar mig mer än köttet.
Så blir det väl en lugn och förhoppningsvis solig helg på det,
innan vi åker söderut på måndag.
Längtar till läsdags,då jag fått hem ett nytt bokpaket från adlibris.
Det blev en väldigt väl blandad kompott denna gång,
och jag tänker börja med "Eremitkräftorna" av Ragde.
Jag läste den första boken;"Berlinerpopplarna" för ett bra tag sedan och tyckte om den.
Nu har denna äntligen kommit på pocket,samtidigt som den tydligen visas som serie på SVT(ettan).
Måste jag bara se,jag som annars aldrig ser på tv,
men jag missade såklart det första avsnittet igår,som sändes under fotbollsmatchen mellan ..
var det Spanien och Ryssland?
Avsnitet går turligt nog snart i repris.
Annars lyssnar jag just nu på The Marvelettes "Please Mr Postman"
www.youtube.com/watch?v=-nuEY6fQgzk
Härlig,nästan skrattretande okomplicerad musik med fantastiskt sväng,
från svunna tider.:)
Nej nu skall jag marinera champinjoner,jag.
Tjing!
Efter att ha ätit lunch och lekt hemma hos ..ja,jag får väl kalla dem " Familjen Taxi" ,helt enkelt,
for jag förbi två gårdsloppisar här i krokarna.
Men möttes av skräp och åter skräp.
Jag kanske låter en aning snobbig,
jag vet att "den enes skräp är den andres skatt" eller hur man säger,
men jag förstår mig verkligen inte på en del som bestämmer sig för att ordna loppis.
Som bestämmer sig för att rensa ur allt jox
och i stället för att dumpa det på tippen tro att de skall tjäna en hacka på det.
Jamen,trasiga gamla gosedjur,
pussel utan alla bitar,
böcker med urrivna sidor,
fläckiga gamla gardiner...
Nej,att folk inte skäms för att de försöker sälja sådant!
Om saker och ting är vackra eller användbara kan ju vara högst subjektivt,
men jag tycker nog att man åtminstone kan begära att saker och ting är någotsånär hela och rena
när man eventuellt skall köpa dem.
Att ingen ännu sett potentialen i detta underbara gamla spegelskåp och lagt vantarna på det förvånar mig mycket.
Och får mig att inbilla mig att det ändå är MENINGEN att jag skall ta hand om det och spara det
tills den dagen jag äger ett stort hus..
Tänk er litet vit eller ljust gammelgrå färg på den!
Jag hade ingen större tur i går heller....
Fyra vackra Arabia tallrikar,
en liten fin skål ,
en nött gipsfigur från trettiotalet (enligt stämpling på undersidan)
och en gammal kaffeburk
inhandlades på Erikshjälpen.
Inte mycket att hurra för.
De vita bröd -och kak -burkarna handlade jag på IKEA rean,efter att länge ha sökt sådana.
Storsnörpan däremot fyndade och var nöjd,
för pengarna hon växlade till sig med trisslotten:)
Snörpans snobbar
Så var det dags för Snörpans andra fotbollsträning.
Snart är det ju sommaruppehåll,så det var litet tokigt att hon hoppade in så sent i gruppen.
Men hon verkar i alla fall helt klart vara intresserad av att spela,
så det är väl bara att fortsätta till hösten.
Jag har alltid tänkt mig henne mer som en sång, dans och teaterapa,
och jag tror att hon skulle uppskatta sådana aktiviteter också.
Men jag är verkligen glad att hon tränar mer på detta med lagspel,
att kunna ta förluster utan att gapa om jordens undergång osv..
Men gladast och nöjdast är ju förstås sambon.
Fotbollspappan får äntligen på allvar sparka boll med ett av sina barn.
Rusade genast åstad och köpte shorts,tröja,strumpor och benskydd,
trots mina pessimistiska varningar om att hon kanske inte ans VILL spela nästa vecka.
Stolt och engagerad stod han vid sidan av planen och spanade hela träningen.:)
Själv satt jag mest och babblade med andra "fotbollsmamor".
Just denna gång disskuterade vi graviditeter och barnafödande.
Tänk hur just det ämnet kan ena så många kvinnor!
Det finns väl knappt en enda som inte genast börjar berätta om sina egna erfarenheter när ämnet kommer upp.
Hur blyg eller osocial en människa än är,
så talar hon gärna om sina barns förlossningar.
Tycker jag att det verkar som i alla fall.
Jag säger inte detta på ett negativt sätt,
jag tycker att det är faschinerande att det finns just en sak att ena mammor kring.
Som i gårdagens situation,
där vi inte kände varandra och säkerligen var väldigt olika,utan mycket att prata om.
Att detta samtalsämne då kom upp fick oss ju att öppna oss för varandra och starta en dialog.
KUL:)
Väl hemma från fotbollen rev Snörpan fram krukväxter,kryddkrukor,ballonger och diverse krafs på köksbänken
och anlade ett "SkaraSkara Djungelland".
Ett kul ställe för hennes nya Snobbar att besöka.
Snörpan i ett nötskal.
:)
LillNöffe ringde också igår och var så hjärtskärande ledsen och ville bli hämtad BUMS!
Gissa om jag var på väg att kasta mig in i bilen,
köra fyrtio mil på raken och roffa tillbaka min lilla pojke.
Aldrig släppa honom mer.
Men samtalet bröts och när jag fick tillfälle att ringa upp igen efter tio minuter
hade han inte tid att prata med mig,
eftersom han bakade tårta till farmors födelsedag!
PUH,men snyft!
Jag saknar honom vanvettigt och drömmer om honom om natten.
Saknar
Ikväll blir det grillning i solskenet,
litet sent dock,då sambon är nere i Ljugaverk och tittar på fotboll.
Jag sitter och suktar efter jordgubbarna och glassen,som tilltalar mig mer än köttet.
Så blir det väl en lugn och förhoppningsvis solig helg på det,
innan vi åker söderut på måndag.
Längtar till läsdags,då jag fått hem ett nytt bokpaket från adlibris.
Det blev en väldigt väl blandad kompott denna gång,
och jag tänker börja med "Eremitkräftorna" av Ragde.
Jag läste den första boken;"Berlinerpopplarna" för ett bra tag sedan och tyckte om den.
Nu har denna äntligen kommit på pocket,samtidigt som den tydligen visas som serie på SVT(ettan).
Måste jag bara se,jag som annars aldrig ser på tv,
men jag missade såklart det första avsnittet igår,som sändes under fotbollsmatchen mellan ..
var det Spanien och Ryssland?
Avsnitet går turligt nog snart i repris.
Annars lyssnar jag just nu på The Marvelettes "Please Mr Postman"
www.youtube.com/watch?v=-nuEY6fQgzk
Härlig,nästan skrattretande okomplicerad musik med fantastiskt sväng,
från svunna tider.:)
Nej nu skall jag marinera champinjoner,jag.
Tjing!
Bilder från midsommar
Idag blir det många bilder att uppdatera er med.
Desto mindre text,
då jag känner mig så märkligt ohågad att skriva.
Jag vet inte vad det gått åt mig!
På sistone har det stått alldeles still i skriveriet.
Jag föröker skylla det än på vackert väder,
än på alltför många andra sysslor som tar min tid i anspråk.
Men sanningen är att jag inte har någon lust...
Ingen fantasi och alltså inget att skriva OM.
Jättevallmon vid min gavel har börjat blomma.
Kanske måste jag släppa efter litet på mina egna förväntnigar på mig själv.
Denna blogg var ju bara tänkt att klottras litet allmänt och fjuttigt på,
jag skulle ha den för att hålla er, alla mina nära och kära uppdaterade när jag nu flyttat så långt bort.
Men någonstans började jag se den som något mer än så.
Den blev en viktig ventil där jag skrev av mig riktigt ordetligt,
långt mer närgånget och personligare än jag tänkt från början.
Bloggen blev en hel dagbok och jag som beroende av den.
Jag har ju hört andra säga det så ofta;
att det blir just så,
och att detta beroende och denna besatthet av att spotta ur sig kloka ord, intagande formuleringar
och djupsinniga filosofier snart klingar av.
Jag antar att det alltid är nyhetens behag som tilltalar oss mest.
Men jag tänker ju så klart inte sluta upp med att skriva!
Jag älskar ju det,och det är fortfarande livsviktigt för mig att göra det.
Och just bloggen vill jag ju ha kvar för att hålla kontakt med er alla
som jag inte alltid har tid att ringa till och träffa så ofta som jag skulle vilja!
Men kanske får jag försöka korta ner inläggen en smula
och skippa huvudbry´t om vad jag i dag skall behandla för ett intressant ämne...
Det blir för mycket skrivande annars,(jag skriver ju också på annat håll)
och kanske en smula prestationsångest:)
Nå,idag skall jag Snörpan och Lilla Hoppsan på fyndjakt.
Erikshjälpen och en och annan gårdsloppis.
På sistone har jag haft sådant oflyt med dessa
att jag nu vägrar ha några som helst förhoppningar om att hitta något att köpa.
Just de möblerna jag särskilt siktat in mig på och verkligen BEHÖVER lyser med sin frånvaro på alla loppisar jag besöker.
Ska det vara så svårt att få tag på
en liten sekretär,
en gammal barnsäng,
ett litet bord till barnkammarn,
ett skrivbord eller passande skåp att stuva in datorn i!?
Dessa är just de möbler jag har störst behov av,men så klart slinker annat fint med:)
Ni undrar kanske om inte Lillnöffe skall få följa med idag,
men saken är den att han inte är hemma.
Han följde med sin farmor och farfar hem till Märsta i söndags!
Åh,vilken pina det är att släppa iväg sina älskade små för första gången!
Han har ju sovit borta en natt eller två förut,
men då på så pass nära avstånd att man lätt kunnat åka och hämta hem honom
om han skulle längta hem eller vara ledsen.
Nu skall han vara borta en hel vecka,eller kanske mer,
så långt bort att jag inte kan åka och trösta honom om det behövs.
Än så länge har det dock gått så bra såå.
Jag har pratat med honom varje kväll och då har han knappt haft tid att säga att han saknar mig!:)
Han har så mycket skoj och fullt upp,och jag är så glad att han har det bra.
Han fyller ju fyra i höst,
så det är ju verkligen på tiden att han kommer iväg på egna äventyr.
Så skönt det måste vara för honom att bli få all uppmärksamhet och slippa dela den med syskonen.
Och här hemma är det så förunderligt tyst och lungt när han är borta,min lilla virvelvind,
och jag saknar honom så att jag måste grina en skvätt när jag skall sova...
Lillnöffe med sin Lola
Ja midsommarhelgen var bra fin,
även om vädret gärna hade kunnat varit bättre.
Vi hade växlande molnighet och små skurar med regn och en hel del blåst.
Myggen och knotten förökade sig explosionsartat efter förra veckans regn
och torterade oss när vi var ute för länge.
Men sällskapet var det i alla fall inget fel på,och vi hade det mycket trevligt tycker jag.
Det var inga som helst problem med att ha sex extra själar inhysta i vårt lilla hus,
det fanns plats för oss alla och det fungerade smidigt med allt!
Det allra bästa med hela helgen var ju att få ha min kusin här.
Att sitta uppe om nätterna och prata,prata,prata i oändlighet om allt i vår värld.
Det var nog det absolut nödvändigaste för mig i alla fall!:)
Jag har saknat min kusin så mycket,
våra timslånga telefonsamtal är alldeles för få och glest utspridda
och alltså känns det som om vi har mycket att ta igen när vi nu äntligen träffas.
Och så har jag också fått lära känna hennes fantastike lille pojke.
Som både jag och barnen redan saknar.
Han var uppe tidigt om mornarna,väckte oss alla vid sju,
och varje morgon sedan har åkt har Lilla Hoppsan vaknat och letat efter honom.
Suttit stilla i sängen och lyssnat,
väntat på att få höra honom busa och leka,för att springa dit och vara med.
På midsommarafton var vi ju på en medeltidsmarknad i en liten skogsby här i närheten.
Tyvärr hade jag lämnat kameran hemma,så därifrån kan jag inget visa.
Men det var rätt mysigt tycker jag nog,
med små stånd där det såldes hantverk så som silversmycken,knivar,stickat,snidat och krimskrams.
Vi köpte några goda getostar från en lokal fäbod och så brända mandlar förstås.
Det hölls också personliga seanser och lästes i kort,om man hade lust.
Det fanns mat att äta också,
kolbullar som ju är obligatoriskt här i norrland (en slags potatispannkaka med fläsk och lingonsylt på)
strömming på tunnbröd
och mitt personliga val; nässelsoppa med segkaka och ägg.
Så spelades det dragspel och sjöngs,stången kläddes och omkringdansades,
dock inte av någon från vårt sällskap,tyvärr.
Kusin vitamin tänkte nog göra ett tappert försök,
men i sista stund blev hennes lilla skrutt en smula blyg och ville hellre stå brevid och klappa takten:)
För barn var det sagoläsning i ett tält och så bjöds det på uppträdande till häst.
När vi sedan kom hem firade vi barnes faster,sambons lillasyster ,
på hennes 15-års dag,med grillat och tårta.
Vi spelade en smula kubb innan vi gav tappt för knotten och flyttade inomhus.
Ja,det var lugna dagar,men ändå alldeles för korta.
Faster som fyllde 15 år och farmor som på fredag fyller 50!
Här håller killarna utkik efter en traktorgräsklippare i farten.Mycket spännande.
Och så söta de var när de lekte tillsammans allihop.
Lilla Hoppsan har börjat prata mer än tidigare efter besöket av sin ...syssling blir det väl?
Han verkade faschinerad och framför allt inspirerad av att någon som inte var SÅ mycket äldre än honom
kunde prata och göra sig något sånär förstådd.
På midsommardagen kunde vi äta ute i alla fall =)
Det blev en hel del disk eftersom vi hela tiden glömde bort att köpa papptallrikar,
men som tur var hade vi finfin hjälp i köket av dessa två herrar.
De diskade så det rann vatten över hela golvet!:)
Det kändes bra tungt att lämna av våra gäster på stationen i Sundsvall i tisdags,
men jag har sådan tur att jag snart får träffa dem igen!
Vi har tänkt oss att åka ner till Stockholm en sväng nästa vecka när sambons semester börjar.
Vi skall ju hämta hem vår LillNöffe och i stället lämna Storsnörpan
som skall följa med farmor och farfar till öland på husvagnssemester.
Så skall vi passa på att träffa världens bästa faster ,där dessa två nu befinner sig en tid framöver.:)
Åh,det är spännande att fantisera om vad det kommer att bli av denna lilla person i framtiden,
Som redan är så full av dans och dramatik!:)
Huset kändes så klart väldigt ödsligt och ensamt
när vi kom tillbaka från att ha lämnat av våra sista gäster på tågstationen.
Jag tog genast tag i städningen för att slippa kännna mig ledsen,
och försökte mig på att njuta av lugnet i stället för att längta efter de som fattades...
Det är särskilt vackert att se molnens skuggningar där de drar förbi över skogen och bergen.
I går tog min kusin (den närboende,andra kusinen:)) med mig och barnen på utflykt.
Vi for till "Sveriges mitt" där det det ligger en liten restaurang uppflygen på en hög klippa.
Så högt upp ligger den,
att det slog lock i mina skruttiga öron när vi åkte upp för den slingrande vägen dit.
Utsikten däruppifrån var hänförande,
och jag är så ledsen för att jag ännu inte har någon ordentlig kamera att använda.
För att göra denna utsikt rättvisa.
Restaurangen ägs och drivs av ett tyskt par
som helt apropå flyttade hit till Sverige och tog över detta ställe utan någon som helst restaurangvana.
De har blivit mycket uppskattade för sin hemlagade mat och sitt goda bröd.
Vi pratade litet med den trevliga ägarinnan som desperat sökte efter en sommarjobbare.
De hade fått in många ansökningar,
men hon var rädd att de yngre tjejerna som ansökt kanske inte skulle hålla måttet.
Det var mycket jobb nu på sommaren,berättade hon,
med karavaner av turister framför allt.
Det gick inte an att sjukskriva sig efter en helg,
utan här var det långa hårda arbetspass som gällde.
Det lät väl kanske inte alltför lockande,förstås,men tänk att få arbeta i en sådan vacker miljö!
Jag och Snörpan skulle förstås upp i utkikstornet och spana,men blev båda höjdrädda och gick snart ner.
Tänk att jag gått och blivit höjdrädd på äldre dar!
Kanske var det den starka blåsten som också gjorde sitt till..
Restaurangen var fin,som sagt,
men jag drabbades av en aning allergichock mot all denna furu inuti!
Huva,jag har litet svårt för furu,jag:)
Men med en sådan här stilig bordskavaljer spelar det ju ingen större roll hur rummet ser ut!
Nej nu ger jag mig av på skattjakt med den otåliga Snörpan
som har brått att få växla in sin alldeles egna trisslott.
Hon har länge funderat och värderat detta med att man antingen byter in den mot en ny lott
som kanske ger vinst -en riktigt stor en!
Men som lika gärna kan ge nit.
Nu verkar hon äntligen ha bestämt sig för att växla lotten mot pengar och köpa sig något fint i stället:)
Desto mindre text,
då jag känner mig så märkligt ohågad att skriva.
Jag vet inte vad det gått åt mig!
På sistone har det stått alldeles still i skriveriet.
Jag föröker skylla det än på vackert väder,
än på alltför många andra sysslor som tar min tid i anspråk.
Men sanningen är att jag inte har någon lust...
Ingen fantasi och alltså inget att skriva OM.
Jättevallmon vid min gavel har börjat blomma.
Kanske måste jag släppa efter litet på mina egna förväntnigar på mig själv.
Denna blogg var ju bara tänkt att klottras litet allmänt och fjuttigt på,
jag skulle ha den för att hålla er, alla mina nära och kära uppdaterade när jag nu flyttat så långt bort.
Men någonstans började jag se den som något mer än så.
Den blev en viktig ventil där jag skrev av mig riktigt ordetligt,
långt mer närgånget och personligare än jag tänkt från början.
Bloggen blev en hel dagbok och jag som beroende av den.
Jag har ju hört andra säga det så ofta;
att det blir just så,
och att detta beroende och denna besatthet av att spotta ur sig kloka ord, intagande formuleringar
och djupsinniga filosofier snart klingar av.
Jag antar att det alltid är nyhetens behag som tilltalar oss mest.
Men jag tänker ju så klart inte sluta upp med att skriva!
Jag älskar ju det,och det är fortfarande livsviktigt för mig att göra det.
Och just bloggen vill jag ju ha kvar för att hålla kontakt med er alla
som jag inte alltid har tid att ringa till och träffa så ofta som jag skulle vilja!
Men kanske får jag försöka korta ner inläggen en smula
och skippa huvudbry´t om vad jag i dag skall behandla för ett intressant ämne...
Det blir för mycket skrivande annars,(jag skriver ju också på annat håll)
och kanske en smula prestationsångest:)
Nå,idag skall jag Snörpan och Lilla Hoppsan på fyndjakt.
Erikshjälpen och en och annan gårdsloppis.
På sistone har jag haft sådant oflyt med dessa
att jag nu vägrar ha några som helst förhoppningar om att hitta något att köpa.
Just de möblerna jag särskilt siktat in mig på och verkligen BEHÖVER lyser med sin frånvaro på alla loppisar jag besöker.
Ska det vara så svårt att få tag på
en liten sekretär,
en gammal barnsäng,
ett litet bord till barnkammarn,
ett skrivbord eller passande skåp att stuva in datorn i!?
Dessa är just de möbler jag har störst behov av,men så klart slinker annat fint med:)
Ni undrar kanske om inte Lillnöffe skall få följa med idag,
men saken är den att han inte är hemma.
Han följde med sin farmor och farfar hem till Märsta i söndags!
Åh,vilken pina det är att släppa iväg sina älskade små för första gången!
Han har ju sovit borta en natt eller två förut,
men då på så pass nära avstånd att man lätt kunnat åka och hämta hem honom
om han skulle längta hem eller vara ledsen.
Nu skall han vara borta en hel vecka,eller kanske mer,
så långt bort att jag inte kan åka och trösta honom om det behövs.
Än så länge har det dock gått så bra såå.
Jag har pratat med honom varje kväll och då har han knappt haft tid att säga att han saknar mig!:)
Han har så mycket skoj och fullt upp,och jag är så glad att han har det bra.
Han fyller ju fyra i höst,
så det är ju verkligen på tiden att han kommer iväg på egna äventyr.
Så skönt det måste vara för honom att bli få all uppmärksamhet och slippa dela den med syskonen.
Och här hemma är det så förunderligt tyst och lungt när han är borta,min lilla virvelvind,
och jag saknar honom så att jag måste grina en skvätt när jag skall sova...
Lillnöffe med sin Lola
Ja midsommarhelgen var bra fin,
även om vädret gärna hade kunnat varit bättre.
Vi hade växlande molnighet och små skurar med regn och en hel del blåst.
Myggen och knotten förökade sig explosionsartat efter förra veckans regn
och torterade oss när vi var ute för länge.
Men sällskapet var det i alla fall inget fel på,och vi hade det mycket trevligt tycker jag.
Det var inga som helst problem med att ha sex extra själar inhysta i vårt lilla hus,
det fanns plats för oss alla och det fungerade smidigt med allt!
Det allra bästa med hela helgen var ju att få ha min kusin här.
Att sitta uppe om nätterna och prata,prata,prata i oändlighet om allt i vår värld.
Det var nog det absolut nödvändigaste för mig i alla fall!:)
Jag har saknat min kusin så mycket,
våra timslånga telefonsamtal är alldeles för få och glest utspridda
och alltså känns det som om vi har mycket att ta igen när vi nu äntligen träffas.
Och så har jag också fått lära känna hennes fantastike lille pojke.
Som både jag och barnen redan saknar.
Han var uppe tidigt om mornarna,väckte oss alla vid sju,
och varje morgon sedan har åkt har Lilla Hoppsan vaknat och letat efter honom.
Suttit stilla i sängen och lyssnat,
väntat på att få höra honom busa och leka,för att springa dit och vara med.
På midsommarafton var vi ju på en medeltidsmarknad i en liten skogsby här i närheten.
Tyvärr hade jag lämnat kameran hemma,så därifrån kan jag inget visa.
Men det var rätt mysigt tycker jag nog,
med små stånd där det såldes hantverk så som silversmycken,knivar,stickat,snidat och krimskrams.
Vi köpte några goda getostar från en lokal fäbod och så brända mandlar förstås.
Det hölls också personliga seanser och lästes i kort,om man hade lust.
Det fanns mat att äta också,
kolbullar som ju är obligatoriskt här i norrland (en slags potatispannkaka med fläsk och lingonsylt på)
strömming på tunnbröd
och mitt personliga val; nässelsoppa med segkaka och ägg.
Så spelades det dragspel och sjöngs,stången kläddes och omkringdansades,
dock inte av någon från vårt sällskap,tyvärr.
Kusin vitamin tänkte nog göra ett tappert försök,
men i sista stund blev hennes lilla skrutt en smula blyg och ville hellre stå brevid och klappa takten:)
För barn var det sagoläsning i ett tält och så bjöds det på uppträdande till häst.
När vi sedan kom hem firade vi barnes faster,sambons lillasyster ,
på hennes 15-års dag,med grillat och tårta.
Vi spelade en smula kubb innan vi gav tappt för knotten och flyttade inomhus.
Ja,det var lugna dagar,men ändå alldeles för korta.
Faster som fyllde 15 år och farmor som på fredag fyller 50!
Här håller killarna utkik efter en traktorgräsklippare i farten.Mycket spännande.
Och så söta de var när de lekte tillsammans allihop.
Lilla Hoppsan har börjat prata mer än tidigare efter besöket av sin ...syssling blir det väl?
Han verkade faschinerad och framför allt inspirerad av att någon som inte var SÅ mycket äldre än honom
kunde prata och göra sig något sånär förstådd.
På midsommardagen kunde vi äta ute i alla fall =)
Det blev en hel del disk eftersom vi hela tiden glömde bort att köpa papptallrikar,
men som tur var hade vi finfin hjälp i köket av dessa två herrar.
De diskade så det rann vatten över hela golvet!:)
Det kändes bra tungt att lämna av våra gäster på stationen i Sundsvall i tisdags,
men jag har sådan tur att jag snart får träffa dem igen!
Vi har tänkt oss att åka ner till Stockholm en sväng nästa vecka när sambons semester börjar.
Vi skall ju hämta hem vår LillNöffe och i stället lämna Storsnörpan
som skall följa med farmor och farfar till öland på husvagnssemester.
Så skall vi passa på att träffa världens bästa faster ,där dessa två nu befinner sig en tid framöver.:)
Åh,det är spännande att fantisera om vad det kommer att bli av denna lilla person i framtiden,
Som redan är så full av dans och dramatik!:)
Huset kändes så klart väldigt ödsligt och ensamt
när vi kom tillbaka från att ha lämnat av våra sista gäster på tågstationen.
Jag tog genast tag i städningen för att slippa kännna mig ledsen,
och försökte mig på att njuta av lugnet i stället för att längta efter de som fattades...
Det är särskilt vackert att se molnens skuggningar där de drar förbi över skogen och bergen.
I går tog min kusin (den närboende,andra kusinen:)) med mig och barnen på utflykt.
Vi for till "Sveriges mitt" där det det ligger en liten restaurang uppflygen på en hög klippa.
Så högt upp ligger den,
att det slog lock i mina skruttiga öron när vi åkte upp för den slingrande vägen dit.
Utsikten däruppifrån var hänförande,
och jag är så ledsen för att jag ännu inte har någon ordentlig kamera att använda.
För att göra denna utsikt rättvisa.
Restaurangen ägs och drivs av ett tyskt par
som helt apropå flyttade hit till Sverige och tog över detta ställe utan någon som helst restaurangvana.
De har blivit mycket uppskattade för sin hemlagade mat och sitt goda bröd.
Vi pratade litet med den trevliga ägarinnan som desperat sökte efter en sommarjobbare.
De hade fått in många ansökningar,
men hon var rädd att de yngre tjejerna som ansökt kanske inte skulle hålla måttet.
Det var mycket jobb nu på sommaren,berättade hon,
med karavaner av turister framför allt.
Det gick inte an att sjukskriva sig efter en helg,
utan här var det långa hårda arbetspass som gällde.
Det lät väl kanske inte alltför lockande,förstås,men tänk att få arbeta i en sådan vacker miljö!
Jag och Snörpan skulle förstås upp i utkikstornet och spana,men blev båda höjdrädda och gick snart ner.
Tänk att jag gått och blivit höjdrädd på äldre dar!
Kanske var det den starka blåsten som också gjorde sitt till..
Restaurangen var fin,som sagt,
men jag drabbades av en aning allergichock mot all denna furu inuti!
Huva,jag har litet svårt för furu,jag:)
Men med en sådan här stilig bordskavaljer spelar det ju ingen större roll hur rummet ser ut!
Nej nu ger jag mig av på skattjakt med den otåliga Snörpan
som har brått att få växla in sin alldeles egna trisslott.
Hon har länge funderat och värderat detta med att man antingen byter in den mot en ny lott
som kanske ger vinst -en riktigt stor en!
Men som lika gärna kan ge nit.
Nu verkar hon äntligen ha bestämt sig för att växla lotten mot pengar och köpa sig något fint i stället:)
Brådis,brådis.
Storstädning i dag.
Riktig ordentlig,alltså.
En sådan där allt- på en -gång;
tvätta fönster,byta samtliga sängkläder,städa garderober och köksskåp,rensa ur ungarnas leklådor,skura kylskåpet och golven osv.
Det är brådis nu,
redan i morgon kommer gäster inför midsommar,
och stannar några dagar.
Jag är överlycklig för det!
Min kära kusin vitamin skall komma med sin fina lilla pojke,
och jag kan knappt tro att det är sant att vi skall få vara tillsammans i flera dagar!!
De senaste åren har vi träffats små korta stunder,tillsammans med familjer och släkt,
och alltså inte hunnit och kunnat ägna oss odelat åt varandra.
Men det skall vi nu!!:)
Min svärmor med familj kommer också hit över helgen,
och vi skall fira både henne och sambons syster som fyller år nu i dagarna.
Jag har inte planerat alltför mycket inför detta.
Konstigt nog.
Annars brukar jag ju gå igång med mina listor.
Ja,jag kan vara en riktig listmänniska ibland.
Rätt ofta.
Jag finner faktiskt stor tillfredsställelse i att skriva listor över det mesta i mitt liv.
Exempelvis:
inköpslistor,
matlistor (vad skall vi äta dag för dag denna månad)
världens bästa musik-listor,
världens bästa böcker-listor
att fixa i huset-listor
skulle vilja ha-listor
att göra-listor.
Att dessa sedan aldrig följs (matlistan och att göra-listan) är inget jag deppar över.
Visst är det extra härligt när jag kan stryka något från listan och anse uppdraget slutfört,
men oftast spar jag inte listorna och de ändras dessutom konstant.
Nej,själva njutningen är att skriva dem,att fundera ut dem.
Ja,sån är jag.
Men inför helgen har jag som sagt inte skrivit så många listor.
Bara en idag,över saker som skall ordnas idag och imorgon,så att jag inte glömmer något viktigt nu..
Annars har jag bara tänkt att vi skall ha lugna dagar utan alltför mycket aktiviteter,
så att vi hinner prata ordentligt.
På midsommarafton hade vi dock tänkt att bjuda med de gäster som vill (jag gissar att alla kommer att nappa på den iden) på firande i en liten by här i krokarna.
Där har de varje år medeltidstema på sitt midsommarfirande och många roliga påhitt.
Först och främst är det ju en marknad där man kan titta på och köpa riktigt fina hantverk,
ostar och bröd och allt sådant egettillverkat.
Så är det uppvisningar till häst,dans,tävlingar,sagostunder för barnen,mat,turneringar och mycket annat.
Jag tror att det kan bli roligt,allra helst för barnen,och det håller heller inte på så länge,
utan klockan fyra far vi hem igen och fortsätter vårt firande hemma på Mörtis.
Hoppas bara på bra väder,för att sitta och rugga i regnkläder är ju inget vidare...
Annars är det en hel del musik och dansevent på gång här i komunen i veckan.
Jag bläddrar i veckans LjunganBladet för att se om det finns något särskilt spännande
som är värt att visa upp för gästerna.
Gospel och soul i Borgsjö,
logdans i Känne,
auktioner i Kölsillre,
spelmansträff i Bensjö,
musikal i Stöde
och danskurser i Ångeparken.
Det mest intressanta är helt klart Ånges Jazzfestival som jag tror kan vara riktigt kul att gå på.
Och så funderar jag på att besöka de nyinflyttade skottarna
som just bosatt sig i en herrgård här i byn brevid,
där de bedriver alla möjliga sorters andliga och spirituella aktiviteter.
Yoga,meditation,healing och massage.
Ni kanske inte blir så imponerade av dessa små happenings i kommunen,ha ha,
och jag kan inte klandra er.
Det låter väl kanske inte som något sensationellt med spelmansträffar och logdanser.
Kanske ser ni framför er skäggiga dalmasar i knäbyxor och väst,
spelandes på fioler och dragspel.
Och så är det ju på ett ungefär spelmännen ser ut.
Men folket som kommer dit för att lyssna på dem och bara för att träffas,är av diger blandning.
Även om man inte är särskilt förtjust i musiken som spelas,
så går man dit för att festa om en aning,
och uppslutningen kan bli stor.
Själv tycker jag att det är härligt att lyssna och tycker att stämmningen är så mysig,
men jag skulle kanske inte gå så långt att jag köpte en skiva av orkestern.
I morse fyndade jag fina kläder på
www.funkybaby.se där sommarrean nu kommit igång!
Bara så att ni vet,alltså.; )
Bland annat blev det dessa;
(Klicka på de små bilderna så bidde de stora:))
Samtliga plagg från Plastisock och Småfolk,som jag tycker mycket om,men som utan rean är attans dyra.:(
Så hade jag ju lovat er några bilder från trädgården,
och jag har tänkt att ta några riktigt fina när jag nu får tid...
De tjusiga lyktorna är ju upphängda och redo att förgylla vår midommarfest i helgen,
och de skall ju visas upp,förstås.
Tills dess att jag tagit de fotona får ni hålla till godo med dessa:
Jag vet att det ser knasigt ut,man får inget grepp om hur stora de verkligen är,dessa rabarber.
Men de är faktist enorma.Jag har i alla fall aldrig sett något liknande.
Detta är en urdålig bild med båda ungarna blundandes,men kanske får man en uppfattning om hur löjligt stora och mycket rabarber jag har!
Jag har också vansinnigt mycket vinbär och krusbär.
Dessa buskar har växt sig vilda och stora i så många år,och liknar mer träd nu.
Denna är faktiskt högre än mig!
Lustigt att vinbär kan växa sig så höga..
Barnen tycker om att sitta under dem när det regnar,det är ett bra kojutrymme där.
Här är storsnörpan mitt bland vinbärsträden:)
Ett fint litet löjtnantshjärta
Här slänger jag snabbt med några blandade bilder från dagarna som gått
Kojbygge
gosungar
mammas oemotståndligt snygga skor och nakenfis.
mysiga sovmornar
Och så avslutar jag med att sno in två helt fantastiska bilder på "Howlin´" Pelle Almkvist från The Hives.
Jag tror aldrig att jag hört en låt de spelat,
men dessa bilder tagna på Hultsfredsfestivalen i år fångade verkligen min blick.
Vilka bilder!
Jag hittade dem på aftonbladet,men utan info om vem som tagit dem.
De är beskurena,tyvärr,
de första jag såg visade också hela publikhavet framför scenen,
verkligen proffsigt!
Nej,förbaskat också,vad länge jag suttit här och babblat.
Nu börjar operation storstäd,och jag önskar er alla en härlig midsommar,
utifall jag inte hinner uppdatera mer.
Kram påre!
Riktig ordentlig,alltså.
En sådan där allt- på en -gång;
tvätta fönster,byta samtliga sängkläder,städa garderober och köksskåp,rensa ur ungarnas leklådor,skura kylskåpet och golven osv.
Det är brådis nu,
redan i morgon kommer gäster inför midsommar,
och stannar några dagar.
Jag är överlycklig för det!
Min kära kusin vitamin skall komma med sin fina lilla pojke,
och jag kan knappt tro att det är sant att vi skall få vara tillsammans i flera dagar!!
De senaste åren har vi träffats små korta stunder,tillsammans med familjer och släkt,
och alltså inte hunnit och kunnat ägna oss odelat åt varandra.
Men det skall vi nu!!:)
Min svärmor med familj kommer också hit över helgen,
och vi skall fira både henne och sambons syster som fyller år nu i dagarna.
Jag har inte planerat alltför mycket inför detta.
Konstigt nog.
Annars brukar jag ju gå igång med mina listor.
Ja,jag kan vara en riktig listmänniska ibland.
Rätt ofta.
Jag finner faktiskt stor tillfredsställelse i att skriva listor över det mesta i mitt liv.
Exempelvis:
inköpslistor,
matlistor (vad skall vi äta dag för dag denna månad)
världens bästa musik-listor,
världens bästa böcker-listor
att fixa i huset-listor
skulle vilja ha-listor
att göra-listor.
Att dessa sedan aldrig följs (matlistan och att göra-listan) är inget jag deppar över.
Visst är det extra härligt när jag kan stryka något från listan och anse uppdraget slutfört,
men oftast spar jag inte listorna och de ändras dessutom konstant.
Nej,själva njutningen är att skriva dem,att fundera ut dem.
Ja,sån är jag.
Men inför helgen har jag som sagt inte skrivit så många listor.
Bara en idag,över saker som skall ordnas idag och imorgon,så att jag inte glömmer något viktigt nu..
Annars har jag bara tänkt att vi skall ha lugna dagar utan alltför mycket aktiviteter,
så att vi hinner prata ordentligt.
På midsommarafton hade vi dock tänkt att bjuda med de gäster som vill (jag gissar att alla kommer att nappa på den iden) på firande i en liten by här i krokarna.
Där har de varje år medeltidstema på sitt midsommarfirande och många roliga påhitt.
Först och främst är det ju en marknad där man kan titta på och köpa riktigt fina hantverk,
ostar och bröd och allt sådant egettillverkat.
Så är det uppvisningar till häst,dans,tävlingar,sagostunder för barnen,mat,turneringar och mycket annat.
Jag tror att det kan bli roligt,allra helst för barnen,och det håller heller inte på så länge,
utan klockan fyra far vi hem igen och fortsätter vårt firande hemma på Mörtis.
Hoppas bara på bra väder,för att sitta och rugga i regnkläder är ju inget vidare...
Annars är det en hel del musik och dansevent på gång här i komunen i veckan.
Jag bläddrar i veckans LjunganBladet för att se om det finns något särskilt spännande
som är värt att visa upp för gästerna.
Gospel och soul i Borgsjö,
logdans i Känne,
auktioner i Kölsillre,
spelmansträff i Bensjö,
musikal i Stöde
och danskurser i Ångeparken.
Det mest intressanta är helt klart Ånges Jazzfestival som jag tror kan vara riktigt kul att gå på.
Och så funderar jag på att besöka de nyinflyttade skottarna
som just bosatt sig i en herrgård här i byn brevid,
där de bedriver alla möjliga sorters andliga och spirituella aktiviteter.
Yoga,meditation,healing och massage.
Ni kanske inte blir så imponerade av dessa små happenings i kommunen,ha ha,
och jag kan inte klandra er.
Det låter väl kanske inte som något sensationellt med spelmansträffar och logdanser.
Kanske ser ni framför er skäggiga dalmasar i knäbyxor och väst,
spelandes på fioler och dragspel.
Och så är det ju på ett ungefär spelmännen ser ut.
Men folket som kommer dit för att lyssna på dem och bara för att träffas,är av diger blandning.
Även om man inte är särskilt förtjust i musiken som spelas,
så går man dit för att festa om en aning,
och uppslutningen kan bli stor.
Själv tycker jag att det är härligt att lyssna och tycker att stämmningen är så mysig,
men jag skulle kanske inte gå så långt att jag köpte en skiva av orkestern.
I morse fyndade jag fina kläder på
www.funkybaby.se där sommarrean nu kommit igång!
Bara så att ni vet,alltså.; )
Bland annat blev det dessa;
(Klicka på de små bilderna så bidde de stora:))
Samtliga plagg från Plastisock och Småfolk,som jag tycker mycket om,men som utan rean är attans dyra.:(
Så hade jag ju lovat er några bilder från trädgården,
och jag har tänkt att ta några riktigt fina när jag nu får tid...
De tjusiga lyktorna är ju upphängda och redo att förgylla vår midommarfest i helgen,
och de skall ju visas upp,förstås.
Tills dess att jag tagit de fotona får ni hålla till godo med dessa:
Jag vet att det ser knasigt ut,man får inget grepp om hur stora de verkligen är,dessa rabarber.
Men de är faktist enorma.Jag har i alla fall aldrig sett något liknande.
Detta är en urdålig bild med båda ungarna blundandes,men kanske får man en uppfattning om hur löjligt stora och mycket rabarber jag har!
Jag har också vansinnigt mycket vinbär och krusbär.
Dessa buskar har växt sig vilda och stora i så många år,och liknar mer träd nu.
Denna är faktiskt högre än mig!
Lustigt att vinbär kan växa sig så höga..
Barnen tycker om att sitta under dem när det regnar,det är ett bra kojutrymme där.
Här är storsnörpan mitt bland vinbärsträden:)
Ett fint litet löjtnantshjärta
Här slänger jag snabbt med några blandade bilder från dagarna som gått
Kojbygge
gosungar
mammas oemotståndligt snygga skor och nakenfis.
mysiga sovmornar
Och så avslutar jag med att sno in två helt fantastiska bilder på "Howlin´" Pelle Almkvist från The Hives.
Jag tror aldrig att jag hört en låt de spelat,
men dessa bilder tagna på Hultsfredsfestivalen i år fångade verkligen min blick.
Vilka bilder!
Jag hittade dem på aftonbladet,men utan info om vem som tagit dem.
De är beskurena,tyvärr,
de första jag såg visade också hela publikhavet framför scenen,
verkligen proffsigt!
Nej,förbaskat också,vad länge jag suttit här och babblat.
Nu börjar operation storstäd,och jag önskar er alla en härlig midsommar,
utifall jag inte hinner uppdatera mer.
Kram påre!
Nytt från mig.
Nu har sommaren försvunnit ,verkar det som.
En ljuvlig vecka med sol och bad hade vi ju innan det blev kallt och regnigt.
Dumt att klaga kanske,
jag efterlyste ju litet oväder i sista inlägget.
Men jag hade nog inte tänkt mig att ett eventuellt sådant skulle hålla i sig så här länge:(
Nå,egentligen var det ju just den varma veckan som var ovanlig,
den nuvarnade temeraturen är mer normal för tiden här i medelpad.
Men jag ger inte upp hoppet,
sommarsolen skall nog lysa snart igen.
I helgen är jag ensam hemma med barnen då sambon och Castor har åkt söderut för att gå på utställning.
Sambon passar på att träffa sin familj i Märsta och att spela tv spel med "grabbarna".
Det blir väl en hel del fotbolls tittande också,kan jag tro.
Själv är jag verkligen extremt ointresserad av den epedemin,
och sitter alltså inte bänkad framför tv´n i kväll.
Knappt har eländet (EM) börjat förrän jag tycker att det är olidligt irriterande.
Irriterande att matcherna sänds hela jäkla dagarna,
att det inte är nog med matcherna,
utan att det skall både för- och efter-snackas dessutom.
Irriterande att det skall spelas riktigt dålig musik i radion,med fotbolltema.
Markoolio och den där hemska ungen med den fruktansvärda dialekten!
Jag som fachineras mycket av dialekter och som egentligen inte har något emot skånska,
går nästan i taket när jag hör den låten!!
Hur kommer det sig att man i ett och samma ord böjer O´et på olika sätt?
"Nu är det FEUUUTBOLLSfest" gapar han ju.
Varför inte : "Nu är det FOTBOLLSfest"?!
Om han nu kan säga O som i boll,varför kan han inte säga O som i fot?
Mycket märkligt och ett stort huvudbry för mig ; )
Storsnörpan på avslutningsdagen.
Nej,istället har vi ägnat oss åt annat.
Igår var det skolavslutning för Storsnörpan
och jag och pojkarna satt i kyrkan och lyssnade när de sjöng så fint.
Min mormor och morfar överraskade oss genom att också dyka upp där i kyrkan,
och efteråt blev det lunch och cheesecake med jordgubbar hemma hos mig.
Mormor hade som vanligt stor packning med sig.
Denna gång blev det ett par nya köksgardiner som jag skulle behöva era smakråd inför.
Jag tycker att de är jättefina,men är litet osäker på om de verkligen gör sig i mitt kök.
Klicka här får ni skymta mina gigantiska rabarber genom fönstret.
Det är en blåvitrutig gardin som hon sytt fast gammal vit spets på.
Så var det ytterligare två trasmattor
och pelargoner i lerkrukor som vi dekorerade farstutrappen med.
Barnen passade så klart på att utnyttja sina snälla avgudande släktingar till fullo.
Mormor stekte plättar och morfar kravlade runt på golvet och lekte.
De var också ute i regnet och tittade på "grodänglar".
När gästerna lämnat oss åkte målarfärgen fram
och den förvånansvärt stora mängden ursköljda barnmatsburkar togs fram ur skåpet.
Jag har sparat dem för att Snörpan så gärna velat göra lyktor av dem,
men inte trodde jag att de var så många!
Jag som tycker att Lilla Hoppsan så gott som alltid äter den maten vi äter...
Lägg märke till vår nya somriga vaxduk som Snörpan själv fått välja:)
Svår till gardinerna måste jag säga.
Många tjusiga trädlyktor blir det i våra björkar.
Så somnade barnen bland chips och popcorn i soffan,
där jag såg "Becoming Jane" som jag sparat för rätt tillfälle.
Alltså ett tillfälle då inte sambon sitter och suckar och snarkar menande
åt en i hans tycke riktigt dålig film.
Jag gillade den, jag.
Snyftade nästan litet då och då och var nöjd med den i det stora hela.
I morse fick jag en riktig sovmorgon!
Efter att ha busat och gosat en stund med en morgonvarm och doftande Lilla Hoppsan
gick jag upp för att äta min messmörssmörgås
och höll på att ramla baklänges då jag såg att klockan var halv elva!!
Alltså måste jag sovit till tio,vilket är rekord för de senaste åren!
LillNöffe är alltid sist upp,
och idag var jag tvungen att gå upp och väcka honom.
Ja,herregud,jag börjar väl bli som pappa..
Tycker inte att det går an att ligga och dra sig halva dagen,inte.
Men det var väl en härlig start på sommarlovet,om inte annat,
nu dröjer det innan jag måste väcka och vinka av en huttrande Storsnörp en tidig morgon.
Eftersom det är lördag blev det en snabbtitt nere på Erikshjälpen.
Där hade de fått in ett underbart gammalt spegelskåp som stod och ropade på mig.
Som skulle vara den perfekta hallmöbeln.
Jag stillade mig dock något ,
lirkade mig till att få reservera den en dag ,
tog dess mått och ilade snabbt hem med bankande hjärta.
Trots att jag genast såg att den inte gick in på måtten
så funderade jag länge på var jag annars kunde ha den,
innan jag var tvungen att slå den ur hågen.:(
Nu får den bo hos någon annan lycklig människa...
Min kusin muntrade upp mig med att föreslå en picknick,
och jag packade snabbt ihop gårdagens kyckling och potatissallad,
några överblivna plättar och en flaska saft,
och så for vi till Oxsjön.
Där satt vi och förfasade oss över den löjliga fotbollen
och om hur sjukt det är att statistiken över delad föräldraledighet
plötsligt blir så jämnlik under det att dessa evangemang pågår.
Hon berättade att det också i de nordligare delarna av Sverige
tas ut oförhappandes mycket pappadagar på _hösten_
-under jaktsäsongen.
Suck.
Just som vi ätit klart och jag började tycka att det var ohållbart att rusa efter Lilla Hoppsan ,
som envisades med att än stå mitt i myrstacken
än klättra upp på bänkarna och vara nervkittlande nära att slå av sig huvudet i bordet när han tappade balansen,
började det blåsa kraftigt och hopas tunga regnmoln ovanför oss.
Vi klämde in oss i kusinens bil igen och for på en härlig sightseeing.
Jag måste säga att det är något bland det bästa jag vet;
att sitta som passagerare i en bil och bara se ut genom fönstret.
Nu åkte vi på små slingrande vägar genom de oändliga skogarna
där man knappt kan tänka sig att det finns mänskligt liv,
men där det ändå plötsigt dyker upp små, små byar då och då.
Gamla vackra gårdar och hus som stått på sin jord i så många år.
Små röda stugor med murkna verandor som kurat i skogsbrynet så länge.
Jag skymtade gården där min kusins mans föräldrar en gång bott,
dit de flyttat som nygifta och haft sitt hem innan de senare kom att flytta till Lillmörtsjön.
Kära Lillmörtsjön som nu inte längre känns så isolerat från omvärlden,
med sin ynka mil till närmaste samhälle.
Jag vet inte hur jag skall beskriva känslorna jag erfar när jag ser sådant här.
Jag blir så starkt berörd av dessa hus och människor som bor här.
Jag vet inte varför,
men jag faschineras av det,dras till det och beundrar det.
Och allt är så vackert ,trolskt och fängslande
och riktigt sjuder av historia och spännande levnadsöden.
Det låter ju knasigt,men jag vet att jag i natt när jag skall sova,
kommer att se de där husen och de där skogarna,sjöarna och vägarna framför mig,
och fantisera om dem.
Drömma om dem och vilja dit igen.
Nästa gång skall jag fara ensam,utan barnen, och fota allt det där fina.
Helst skulle jag vilja gå omkring i alla husen,
genom rummen och salarna och få höra vilka som bott där och vilka som lever där nu.
I veckan som var har vi också hunnit med ett tandläkarbesök .
Denna gång var det Snörpan det gällde
och den sneda tanden verkade inte vara något större problem att oroa sig för.
Antagligen växer den till sig när de andra tänderna lossnar och ger bättre plats.
Så var jag nere i Sundsvall för att fynda på alla dessa reor som startat.
Först och främst var det Polarn O Pyret vi siktat in oss på,
jag,kusinen och hennes mans svärdotter.
De andra shoppade bra,
men jag blev snål och tyckte inte att där fanns särskilt mycket skoj.
Nog hade jag kunnat dra till med ett par överdragsbyxor och en och annan jacka,
men tvekade av någon anledning.
I stället blev det litet på Lindex , Kappahl och HM,men inte alls några mängder.
Det allra nödvändigaste bara,
och jag känner mig s
tolt över mig själv för att jag inte köpt en massa bara för att det är fint.
Småpluttarna tyckte bäst om ballongerna på Mc Donalds.
Pojkarna hade jag förstås med mig,
och LillNöffe var så otroligt snäll och beskedlig hela den långa tråkiga dagen i alla dessa butiker,
att jag nästan trodde att han blivit bortbytt.
Ja,jag vågar och borde knappt säga det,
men överhuvudtaget har han blivit en aning lugnare och lättare att handskas med,
min fina mellanpojke.
Jag är inte så dum att jag tror att stormen är över,det kommer ju garanterat fler,
men den har verkligen mojnat en aning nu
och jag får så mycket kramar och pussar och gos nu om dagarna.!:)
Ständigt med blåmärken och bulor,skrubbsår och knottbett,denna lintott.
Lilla Hoppsan beundrar sina syskon mycket,
och särskilt storebror som han ju är hemma med om dagarna.
Det är så roligt nu när han börjar kunna hänga med i lekarna.
De jagar varandra och kiknar av skratt,
de sparkar boll med varandra,
de tittar i böcker och bygger kojor som de sitter och fnissar i,
och smälter det där mammahjärtat till sörja.
I dag fick jag se något som i och för sej alla barn lär sig så småningom,
men som jag i detta fall är övertygad om har gått i arv till Lilla Hoppsan från storebror,
mästare av näspet;
Det var ingen svårighet att lyckas fånga honom på bild,
när han väl kommit på detta ville han inte låta bli det där lilla hålet!:)
Nej,nu röjer jag undan alla kletiga godisar som Lilla Hoppsan ratat på golvet,
cd-skivorna han rivit ut,strumpor som ligger slängda i samtliga hörn,
legobitar och bilar
och försöker få trollen i säng.
Kanske,kanske smyger jag mig upp och ser ännu en suck -och pust-film om jag orkar.
Det var visst något om en man som låg i koma
men som var fullt medveten om vad som hände omkring honom...
Ha ha,ja,det låter nog kanske som en riktigt trist film,men jag har fått för mig att den skall vara sevärd.
Fast om jag känner mig själv rätt sover jag snart som en stock.
Eller fastnar i den sköna sängen och läser en bok i stället.
I brist på annat har jag just börjat på Zadie smith´s "Om skönhet".
Hon är litet klurig,tycker jag.
"Vita tänder" var en aning svår att komma in i,
minns jag att jag tyckte när jag läste den för flera år sedan,men den visade sig ju vara helt lysande!
Så skaffade jag mig "Autografjägaren" men avslutade den aldrig eftersom jag inte alls gillade den.
Så vi får väl se vad det kan bli av denna.
Än har jag inte kommit långt,men jag hoppas att den kommer igång snart i alla fall.
Ni får förresten ursäkta att jag inte visar några bilder från trädgården idag,
jag får lov att skjuta upp det till en soligare dag.
Kom nu ihåg att ta en ordentlig titt på gardinen är ni bussiga,
jag vet inte om jag bara är ovan vid den
eller om jag verkligen borde återgå till den gamla vita hissgardinen.
Over and out!
En ljuvlig vecka med sol och bad hade vi ju innan det blev kallt och regnigt.
Dumt att klaga kanske,
jag efterlyste ju litet oväder i sista inlägget.
Men jag hade nog inte tänkt mig att ett eventuellt sådant skulle hålla i sig så här länge:(
Nå,egentligen var det ju just den varma veckan som var ovanlig,
den nuvarnade temeraturen är mer normal för tiden här i medelpad.
Men jag ger inte upp hoppet,
sommarsolen skall nog lysa snart igen.
I helgen är jag ensam hemma med barnen då sambon och Castor har åkt söderut för att gå på utställning.
Sambon passar på att träffa sin familj i Märsta och att spela tv spel med "grabbarna".
Det blir väl en hel del fotbolls tittande också,kan jag tro.
Själv är jag verkligen extremt ointresserad av den epedemin,
och sitter alltså inte bänkad framför tv´n i kväll.
Knappt har eländet (EM) börjat förrän jag tycker att det är olidligt irriterande.
Irriterande att matcherna sänds hela jäkla dagarna,
att det inte är nog med matcherna,
utan att det skall både för- och efter-snackas dessutom.
Irriterande att det skall spelas riktigt dålig musik i radion,med fotbolltema.
Markoolio och den där hemska ungen med den fruktansvärda dialekten!
Jag som fachineras mycket av dialekter och som egentligen inte har något emot skånska,
går nästan i taket när jag hör den låten!!
Hur kommer det sig att man i ett och samma ord böjer O´et på olika sätt?
"Nu är det FEUUUTBOLLSfest" gapar han ju.
Varför inte : "Nu är det FOTBOLLSfest"?!
Om han nu kan säga O som i boll,varför kan han inte säga O som i fot?
Mycket märkligt och ett stort huvudbry för mig ; )
Storsnörpan på avslutningsdagen.
Nej,istället har vi ägnat oss åt annat.
Igår var det skolavslutning för Storsnörpan
och jag och pojkarna satt i kyrkan och lyssnade när de sjöng så fint.
Min mormor och morfar överraskade oss genom att också dyka upp där i kyrkan,
och efteråt blev det lunch och cheesecake med jordgubbar hemma hos mig.
Mormor hade som vanligt stor packning med sig.
Denna gång blev det ett par nya köksgardiner som jag skulle behöva era smakråd inför.
Jag tycker att de är jättefina,men är litet osäker på om de verkligen gör sig i mitt kök.
Klicka här får ni skymta mina gigantiska rabarber genom fönstret.
Det är en blåvitrutig gardin som hon sytt fast gammal vit spets på.
Så var det ytterligare två trasmattor
och pelargoner i lerkrukor som vi dekorerade farstutrappen med.
Barnen passade så klart på att utnyttja sina snälla avgudande släktingar till fullo.
Mormor stekte plättar och morfar kravlade runt på golvet och lekte.
De var också ute i regnet och tittade på "grodänglar".
När gästerna lämnat oss åkte målarfärgen fram
och den förvånansvärt stora mängden ursköljda barnmatsburkar togs fram ur skåpet.
Jag har sparat dem för att Snörpan så gärna velat göra lyktor av dem,
men inte trodde jag att de var så många!
Jag som tycker att Lilla Hoppsan så gott som alltid äter den maten vi äter...
Lägg märke till vår nya somriga vaxduk som Snörpan själv fått välja:)
Svår till gardinerna måste jag säga.
Många tjusiga trädlyktor blir det i våra björkar.
Så somnade barnen bland chips och popcorn i soffan,
där jag såg "Becoming Jane" som jag sparat för rätt tillfälle.
Alltså ett tillfälle då inte sambon sitter och suckar och snarkar menande
åt en i hans tycke riktigt dålig film.
Jag gillade den, jag.
Snyftade nästan litet då och då och var nöjd med den i det stora hela.
I morse fick jag en riktig sovmorgon!
Efter att ha busat och gosat en stund med en morgonvarm och doftande Lilla Hoppsan
gick jag upp för att äta min messmörssmörgås
och höll på att ramla baklänges då jag såg att klockan var halv elva!!
Alltså måste jag sovit till tio,vilket är rekord för de senaste åren!
LillNöffe är alltid sist upp,
och idag var jag tvungen att gå upp och väcka honom.
Ja,herregud,jag börjar väl bli som pappa..
Tycker inte att det går an att ligga och dra sig halva dagen,inte.
Men det var väl en härlig start på sommarlovet,om inte annat,
nu dröjer det innan jag måste väcka och vinka av en huttrande Storsnörp en tidig morgon.
Eftersom det är lördag blev det en snabbtitt nere på Erikshjälpen.
Där hade de fått in ett underbart gammalt spegelskåp som stod och ropade på mig.
Som skulle vara den perfekta hallmöbeln.
Jag stillade mig dock något ,
lirkade mig till att få reservera den en dag ,
tog dess mått och ilade snabbt hem med bankande hjärta.
Trots att jag genast såg att den inte gick in på måtten
så funderade jag länge på var jag annars kunde ha den,
innan jag var tvungen att slå den ur hågen.:(
Nu får den bo hos någon annan lycklig människa...
Min kusin muntrade upp mig med att föreslå en picknick,
och jag packade snabbt ihop gårdagens kyckling och potatissallad,
några överblivna plättar och en flaska saft,
och så for vi till Oxsjön.
Där satt vi och förfasade oss över den löjliga fotbollen
och om hur sjukt det är att statistiken över delad föräldraledighet
plötsligt blir så jämnlik under det att dessa evangemang pågår.
Hon berättade att det också i de nordligare delarna av Sverige
tas ut oförhappandes mycket pappadagar på _hösten_
-under jaktsäsongen.
Suck.
Just som vi ätit klart och jag började tycka att det var ohållbart att rusa efter Lilla Hoppsan ,
som envisades med att än stå mitt i myrstacken
än klättra upp på bänkarna och vara nervkittlande nära att slå av sig huvudet i bordet när han tappade balansen,
började det blåsa kraftigt och hopas tunga regnmoln ovanför oss.
Vi klämde in oss i kusinens bil igen och for på en härlig sightseeing.
Jag måste säga att det är något bland det bästa jag vet;
att sitta som passagerare i en bil och bara se ut genom fönstret.
Nu åkte vi på små slingrande vägar genom de oändliga skogarna
där man knappt kan tänka sig att det finns mänskligt liv,
men där det ändå plötsigt dyker upp små, små byar då och då.
Gamla vackra gårdar och hus som stått på sin jord i så många år.
Små röda stugor med murkna verandor som kurat i skogsbrynet så länge.
Jag skymtade gården där min kusins mans föräldrar en gång bott,
dit de flyttat som nygifta och haft sitt hem innan de senare kom att flytta till Lillmörtsjön.
Kära Lillmörtsjön som nu inte längre känns så isolerat från omvärlden,
med sin ynka mil till närmaste samhälle.
Jag vet inte hur jag skall beskriva känslorna jag erfar när jag ser sådant här.
Jag blir så starkt berörd av dessa hus och människor som bor här.
Jag vet inte varför,
men jag faschineras av det,dras till det och beundrar det.
Och allt är så vackert ,trolskt och fängslande
och riktigt sjuder av historia och spännande levnadsöden.
Det låter ju knasigt,men jag vet att jag i natt när jag skall sova,
kommer att se de där husen och de där skogarna,sjöarna och vägarna framför mig,
och fantisera om dem.
Drömma om dem och vilja dit igen.
Nästa gång skall jag fara ensam,utan barnen, och fota allt det där fina.
Helst skulle jag vilja gå omkring i alla husen,
genom rummen och salarna och få höra vilka som bott där och vilka som lever där nu.
I veckan som var har vi också hunnit med ett tandläkarbesök .
Denna gång var det Snörpan det gällde
och den sneda tanden verkade inte vara något större problem att oroa sig för.
Antagligen växer den till sig när de andra tänderna lossnar och ger bättre plats.
Så var jag nere i Sundsvall för att fynda på alla dessa reor som startat.
Först och främst var det Polarn O Pyret vi siktat in oss på,
jag,kusinen och hennes mans svärdotter.
De andra shoppade bra,
men jag blev snål och tyckte inte att där fanns särskilt mycket skoj.
Nog hade jag kunnat dra till med ett par överdragsbyxor och en och annan jacka,
men tvekade av någon anledning.
I stället blev det litet på Lindex , Kappahl och HM,men inte alls några mängder.
Det allra nödvändigaste bara,
och jag känner mig s
tolt över mig själv för att jag inte köpt en massa bara för att det är fint.
Småpluttarna tyckte bäst om ballongerna på Mc Donalds.
Pojkarna hade jag förstås med mig,
och LillNöffe var så otroligt snäll och beskedlig hela den långa tråkiga dagen i alla dessa butiker,
att jag nästan trodde att han blivit bortbytt.
Ja,jag vågar och borde knappt säga det,
men överhuvudtaget har han blivit en aning lugnare och lättare att handskas med,
min fina mellanpojke.
Jag är inte så dum att jag tror att stormen är över,det kommer ju garanterat fler,
men den har verkligen mojnat en aning nu
och jag får så mycket kramar och pussar och gos nu om dagarna.!:)
Ständigt med blåmärken och bulor,skrubbsår och knottbett,denna lintott.
Lilla Hoppsan beundrar sina syskon mycket,
och särskilt storebror som han ju är hemma med om dagarna.
Det är så roligt nu när han börjar kunna hänga med i lekarna.
De jagar varandra och kiknar av skratt,
de sparkar boll med varandra,
de tittar i böcker och bygger kojor som de sitter och fnissar i,
och smälter det där mammahjärtat till sörja.
I dag fick jag se något som i och för sej alla barn lär sig så småningom,
men som jag i detta fall är övertygad om har gått i arv till Lilla Hoppsan från storebror,
mästare av näspet;
Det var ingen svårighet att lyckas fånga honom på bild,
när han väl kommit på detta ville han inte låta bli det där lilla hålet!:)
Nej,nu röjer jag undan alla kletiga godisar som Lilla Hoppsan ratat på golvet,
cd-skivorna han rivit ut,strumpor som ligger slängda i samtliga hörn,
legobitar och bilar
och försöker få trollen i säng.
Kanske,kanske smyger jag mig upp och ser ännu en suck -och pust-film om jag orkar.
Det var visst något om en man som låg i koma
men som var fullt medveten om vad som hände omkring honom...
Ha ha,ja,det låter nog kanske som en riktigt trist film,men jag har fått för mig att den skall vara sevärd.
Fast om jag känner mig själv rätt sover jag snart som en stock.
Eller fastnar i den sköna sängen och läser en bok i stället.
I brist på annat har jag just börjat på Zadie smith´s "Om skönhet".
Hon är litet klurig,tycker jag.
"Vita tänder" var en aning svår att komma in i,
minns jag att jag tyckte när jag läste den för flera år sedan,men den visade sig ju vara helt lysande!
Så skaffade jag mig "Autografjägaren" men avslutade den aldrig eftersom jag inte alls gillade den.
Så vi får väl se vad det kan bli av denna.
Än har jag inte kommit långt,men jag hoppas att den kommer igång snart i alla fall.
Ni får förresten ursäkta att jag inte visar några bilder från trädgården idag,
jag får lov att skjuta upp det till en soligare dag.
Kom nu ihåg att ta en ordentlig titt på gardinen är ni bussiga,
jag vet inte om jag bara är ovan vid den
eller om jag verkligen borde återgå till den gamla vita hissgardinen.
Over and out!
En ynklig skvätt med regn
blev det i natt.
EN enda blixt och ETT mullrande åskdån.
Det var allt.
Jag som hade längtat och väntat på årets första riktiga oväder.
Och jag tycker nog att det vore väldigt välbehövligt för all vår grönska.
Men idag blåser det istället och är inte så hett som det nu varit några dagar.
Passar mig fint,
då jag kanske får ro att hålla mig inomhus ett slag.
När det är vackert väder vill man ju bara ut,
så här inne har det blivit en aning...stökigt och försummat,kan man väl säga.
Jag måste pyssla med litet tråkigheter som att rensa ur ungarnas byrålådor,
ställa undan vinterkläderna och kanske få någon ordning på lådorna i källaren.
Men allra först snabbuppdaterar jag litet här,
jag vet ju att jag har en viss skyldighet att redovisa mina förehavanden,nu när jag flyttat så långt ifrån er!:)
Castor har lärt sig att simma och är hemskt förtjust i att gräva fram drivved ur sanden.
Helgen har varit solig och varm och vi har latat oss en hel del på stranden.
Där vi också höll på att bli av med en unge,faktist!
Badstället är ju långgrunt förutom på en liten remsa där det plötsligt mellan sandbankarna blir bråddjupt.
Barnen höll sig ordentligt på det grunda hela tiden,
tills föräldrarna för en kort stund gullade litet för mycket med Lilla Hoppsan som låg på en filt och var söt.
Då passade LillNöffe så klart på att ta sig ut på det djupa och hamna under vatten.
Storsnörpan larmade högljutt och försökte dra honom till sig och åtminstone hålla hans huvud över vattenytan.
Men själv hade hon inte heller så lätt att bottna,och rädd var hon väl.
Jag tyckte att jag rörde mig som i slowmotion.
Att jag sprang och sprang över sanden,
ner i vattnet som plötsligt var tjockt och segt som tjära och hindrade mig att röra mig framåt.
Att det dröjde evigheter innan jag kom fram och få tag tag i mitt barn.
Under hela tiden jag sprang ( i verkligheten ca 10 sekunder) kämpade han för att få luft,
men åkte gång på gång ner helt under vattnet.
När jag väl fick upp honom på axeln kräktes han kaskader och klamrade sig fast vid mig som en igel.
När vi alla samlat oss på filten visade det sig som tur var att han inte blivit alltför skrämd.
Han förstod visst faran,tror jag,
men vågade i alla fall sig på ännu ett dopp litet senare.
Mest chockad blev nog jag,
som skakade i hela kroppen länge efteråt
och som såg hans fäktande armar och ljusa lilla huvud under vatten framför mig hela natten.
" Igår drunknade jag!"
berättade han sedan glatt för alla vi träffade dagen efter,
och jag ryser när jag tänker på hur jäkla lätt det är att råka brista i uppmärksamheten.
Hur snabbt ett liv kan tas ifrån oss och förändra hela vår världbild.
"Tänk om jag hade försvunnit från dig,mamma! Då skulle du inte ha någon Lillnöffe längre!"
Konstaterade han när vi skulle sova den kvällen....
Lilla albinon,min.
Mystiskt och spännande med den där mackapären...
Så på nationaldagen blev vi hämtade i Snörpans stora skoltaxi till våra nyfunna vänners jättemysiga sommarstuga.
Där var det sjötomt så det förslog,men ca två meter gräsremsa mellan verandan och stranden!
Självklart fanns där ett ordentligt stängsel och en hel del flytvästar att ha på om barnen skulle vistas på bryggan.
Vilket de ju så klart skulle,till varje pris.
Det var en riktigt härlig dag,
med en skön promenad till ett fint litet rastställe vid ett vattenkraftverk,där vi grillade korv.
Med en uppskattad båttur på den vackra sjön.
Med otroligt god mat
och mycket gästvänligt värdfolk som envisades med att bjuda på precis allt!
Barnen hade litet svårt att komma till ro i soffan
och skulle bara fortsätta leken trots trötthet och en smula grin på kvällen.
Så vi bröt upp en aning tidigare än vad vi kanske egentligen hade velat,
och blev då hämtade i samma bil,
avvinkade och skjutsade hem till dörren!
Barnen somnade så klart i bilen hem,men jag och sambon satt uppe ett tag och filosoferade.
Nästa dag kände jag mig ungefär så som Snörpan såg ut,
när jag vaknade klockan halv åtta för att gå till stallet:
I helgen hade jag också en traumatisk upplevelse
med ett par små fåglar som fallit ur sitt bo under vårt tak.
Jag hittade dem en kväll då jag var ute för att vattna,där de låg och flämtade och pep.
Omöjligt att hjälpa dem,var det ju förstås,
och det allra barmhärtigaste hade ju varit att ta kål på dem direkt,
vilket ingen av oss kunde.
I flera dagar nu har jag sett de där små liven framför mig,
där vi lade dem på sophögen och säkerligen räven eller katten eller någon hök tog dem.
Så här är ju naturens lag,
det är ju inget ovanligt att fåglar får för många ungar och tvingar några ur boet innan de är redo att flyga,
eller att de själva råkar trilla ut.
I naturen och för all del världen i helhet utspelar sig ju många tragedier,
och det är ju bara att vänja sig.
Men det kändes bra tungt och fruktansvärt sorgligt,det där....
Nej hörrni,nu måste jag rappa på här!
Jag skall hämta upp Snörpan på skolan och ta med henne till tandläkaren på rutinkoll.
Det blir nog tandställning för henne i framtiden.
Hennes ena nya tand växer upp helt snett i nederkäken,
men kanske kommer den tillrätta av sig själv,vad vet jag.
Nästa gång jag bloggar skall jag visa er min fina trädgård!
Det ni !:)
EN enda blixt och ETT mullrande åskdån.
Det var allt.
Jag som hade längtat och väntat på årets första riktiga oväder.
Och jag tycker nog att det vore väldigt välbehövligt för all vår grönska.
Men idag blåser det istället och är inte så hett som det nu varit några dagar.
Passar mig fint,
då jag kanske får ro att hålla mig inomhus ett slag.
När det är vackert väder vill man ju bara ut,
så här inne har det blivit en aning...stökigt och försummat,kan man väl säga.
Jag måste pyssla med litet tråkigheter som att rensa ur ungarnas byrålådor,
ställa undan vinterkläderna och kanske få någon ordning på lådorna i källaren.
Men allra först snabbuppdaterar jag litet här,
jag vet ju att jag har en viss skyldighet att redovisa mina förehavanden,nu när jag flyttat så långt ifrån er!:)
Castor har lärt sig att simma och är hemskt förtjust i att gräva fram drivved ur sanden.
Helgen har varit solig och varm och vi har latat oss en hel del på stranden.
Där vi också höll på att bli av med en unge,faktist!
Badstället är ju långgrunt förutom på en liten remsa där det plötsligt mellan sandbankarna blir bråddjupt.
Barnen höll sig ordentligt på det grunda hela tiden,
tills föräldrarna för en kort stund gullade litet för mycket med Lilla Hoppsan som låg på en filt och var söt.
Då passade LillNöffe så klart på att ta sig ut på det djupa och hamna under vatten.
Storsnörpan larmade högljutt och försökte dra honom till sig och åtminstone hålla hans huvud över vattenytan.
Men själv hade hon inte heller så lätt att bottna,och rädd var hon väl.
Jag tyckte att jag rörde mig som i slowmotion.
Att jag sprang och sprang över sanden,
ner i vattnet som plötsligt var tjockt och segt som tjära och hindrade mig att röra mig framåt.
Att det dröjde evigheter innan jag kom fram och få tag tag i mitt barn.
Under hela tiden jag sprang ( i verkligheten ca 10 sekunder) kämpade han för att få luft,
men åkte gång på gång ner helt under vattnet.
När jag väl fick upp honom på axeln kräktes han kaskader och klamrade sig fast vid mig som en igel.
När vi alla samlat oss på filten visade det sig som tur var att han inte blivit alltför skrämd.
Han förstod visst faran,tror jag,
men vågade i alla fall sig på ännu ett dopp litet senare.
Mest chockad blev nog jag,
som skakade i hela kroppen länge efteråt
och som såg hans fäktande armar och ljusa lilla huvud under vatten framför mig hela natten.
" Igår drunknade jag!"
berättade han sedan glatt för alla vi träffade dagen efter,
och jag ryser när jag tänker på hur jäkla lätt det är att råka brista i uppmärksamheten.
Hur snabbt ett liv kan tas ifrån oss och förändra hela vår världbild.
"Tänk om jag hade försvunnit från dig,mamma! Då skulle du inte ha någon Lillnöffe längre!"
Konstaterade han när vi skulle sova den kvällen....
Lilla albinon,min.
Mystiskt och spännande med den där mackapären...
Så på nationaldagen blev vi hämtade i Snörpans stora skoltaxi till våra nyfunna vänners jättemysiga sommarstuga.
Där var det sjötomt så det förslog,men ca två meter gräsremsa mellan verandan och stranden!
Självklart fanns där ett ordentligt stängsel och en hel del flytvästar att ha på om barnen skulle vistas på bryggan.
Vilket de ju så klart skulle,till varje pris.
Det var en riktigt härlig dag,
med en skön promenad till ett fint litet rastställe vid ett vattenkraftverk,där vi grillade korv.
Med en uppskattad båttur på den vackra sjön.
Med otroligt god mat
och mycket gästvänligt värdfolk som envisades med att bjuda på precis allt!
Barnen hade litet svårt att komma till ro i soffan
och skulle bara fortsätta leken trots trötthet och en smula grin på kvällen.
Så vi bröt upp en aning tidigare än vad vi kanske egentligen hade velat,
och blev då hämtade i samma bil,
avvinkade och skjutsade hem till dörren!
Barnen somnade så klart i bilen hem,men jag och sambon satt uppe ett tag och filosoferade.
Nästa dag kände jag mig ungefär så som Snörpan såg ut,
när jag vaknade klockan halv åtta för att gå till stallet:
I helgen hade jag också en traumatisk upplevelse
med ett par små fåglar som fallit ur sitt bo under vårt tak.
Jag hittade dem en kväll då jag var ute för att vattna,där de låg och flämtade och pep.
Omöjligt att hjälpa dem,var det ju förstås,
och det allra barmhärtigaste hade ju varit att ta kål på dem direkt,
vilket ingen av oss kunde.
I flera dagar nu har jag sett de där små liven framför mig,
där vi lade dem på sophögen och säkerligen räven eller katten eller någon hök tog dem.
Så här är ju naturens lag,
det är ju inget ovanligt att fåglar får för många ungar och tvingar några ur boet innan de är redo att flyga,
eller att de själva råkar trilla ut.
I naturen och för all del världen i helhet utspelar sig ju många tragedier,
och det är ju bara att vänja sig.
Men det kändes bra tungt och fruktansvärt sorgligt,det där....
Nej hörrni,nu måste jag rappa på här!
Jag skall hämta upp Snörpan på skolan och ta med henne till tandläkaren på rutinkoll.
Det blir nog tandställning för henne i framtiden.
Hennes ena nya tand växer upp helt snett i nederkäken,
men kanske kommer den tillrätta av sig själv,vad vet jag.
Nästa gång jag bloggar skall jag visa er min fina trädgård!
Det ni !:)
Glest mellan inläggen.
Att jag är så dålig på att uppdatera här på bloggen beror helt och hållet på det vackra vädret.
Just nu är lusten att rota i trädgården större än lusten att skriva.
Ja,jag har blivit som besatt av det!
Sambon konstaterade att han inte sett mig läsa en bok på en hel vecka,
och det är nog sant!
Istället för att skicka efter böcker på adlibris,
har jag farit ner på handelsträdgården och kånkat hem lupiner,löjtnantshjärtan,pioner och annat.
Och efter att ha grävt diken och tagit upp skott och planterat och vattnat och rensat en hel dag,
stupar jag i säng och somnar så fort barnens saga är slutläst.
Jag såg just till min egna stora förvåning i min lilla "recensionsbok" över det jag läst,
att jag hitills i år endast läst 24 böcker!!
Rekordlågt antal för mig,skall jag säga,
men det har ju faktist varit en del annat i vägen nu sedan årsskiftet.
Inget bokår för mig då,men de få jag läst har varit bra,tycker jag.
Inte så många stolpskott hitills i alla fall.
Jag tycker mycket om Theodor Kallifatides,och tänker börja på denna i kväll.
Om jag inte somnar,det vill säga.
Vi har haft besök av min pappa och styvmor ett par dagar,faktist.
Det är härligt att vi kunnat träffas så ofta som vi ändå gjort nu,
tack gode gud för deras husbil som de så gärna tar små turer med!
Nu hade de varit på hundutställning ända uppe i Piteå
och också hälsat på min äldre halvsyster som bor utanför Luleå.
Och kom alltså förbi här på hemvägen.
Barnen var förstås lyckliga för det,om än litet ledsna när de åkt.
Hela tisdagen tillbringade vi ute på gården
och pappa fick en exlusiv sightseeing av Lillmörtsjön av min hyresvärd.
Man såg dem susa omkring nere på byn på en fyrhjuling,
pappa klängandes sig fast för livet,för det gick bra snabbt ibland.
De var bland annat inne i skolhuset och kikade,
där hyresvärden tyckte att pappa och styvmor gott kunde slå sig ner,
åtminstone några veckor per år.:)
Igår for vi iväg på utflykt tillsammans med min kusin och hennes lilla pojke.
Jag hade hört talas om en sjö med en strand så härlig som vore den belägen i medelhavet.
Och verkligen;det var otroligt vackert där!
En stor sjö här uppe bland bergen,stenig och nästan klippig på vissa stränder,
men med en lång sandbank på en.
Sanddyn på sanddyn och helt kristallklart vatten så rent att man kunde dricka det.
Några små fina stugor låg utspridda runt sjön,en del klättrade nästan på bergsknallarna,
och några roddbåtar låg uppdragna på land.
Annars fanns ingenting som vittnade om att det fanns männskor i närheten.
Så underbart tyst och stilla.
Så rofyllt och skönt.
Barnen sprang vilda av förtjusning i vattenbrynet,
letade efter snäckor och drivved och platta stenar att kasta macka med.
Lilla Hoppsan stod vid ett tillfälle på näsan i vattnet,
men långgrunt som det var så kunde han lätt ta sig upp.
Storsnörpan (och jag med för den delen) blev stort överraskad
när en bjässe till laxöring plötsligt tog ett skutt rakt upp i luften precis framför henne i vattnet,
just som hon skulle till att kasta macka.
Ja,vilket härligt ställe!
Där blir nog många sommardagar spenderade från och med nu,skulle jag tro.
När LillNöffe blivit litet större skulle vi kunna cykla dit,just nu är han inte vidare haj på det.
Men annars så ligger det så pass nära längs skogsvägen här där inga bilar kör,
att man kan lämna bilen hemma.
Men idag skall jag nog inte dit i alla fall.
Jag måste handla litet
och ta en tur till Erikshjälpen som jag inte besökt på länge.
Man vet ju aldrig,kanske står där en sekretär och bara väntar på Storsnörpan!?
Nu har ju loppisarna och auktionerna kommit igång ordentligt för säsongen,
men jag har tyvärr inte varit på en enda än.
Vi får ju ett så fint litet lokalblad varje vecka där det annonseras om allt sådant,
så i helgen har jag ringat in tre stycken att gå på.
Mest lovande verkar butiken vara som just öppnat,där de säljer ut saker och ting från dödsbon.
Där kan man nog fynda,skulle jag tro,och hoppas att jag hittar något skoj där.
Annars satt jag igår och förundrades ,när jag läste just "Ljungabladet"
över hur otroligt mycket aktiviteter det finns här i kommunen.
Alla människor,jag med,
talar ju alltid om hur lugnt och skönt här är i Norrland.
I min senaste telefonintervju med journalisten från UNT
www2.unt.se/article/1,1826,MC=1-AV_ID=759759,00.html?from=latestnav
blev jag tillfrågad hur jag tyckte att man skulle marknadsföra en sådan här flyttkampanj som vi ju varit litet delaktiga i.
Och jag tyckte att så som det hitills gjorts duger alldeles utmärkt.
Jag sade att jag tror att man skall locka hit de människor som tycker om djur och natur och en lugnare tillvaro.
Men dessa ord kan lätt tolkas eller låta så fel.
Det låter så lätt som att tiden näst intill står still här i norrland.
Att vi som bor här bara går omkring i skogen och lyssnar på tranorna hela dagarna.
Att länet är fyllt av små sömniga avkrokar med sävliga människor.
Men så är det ju verkligen inte!
Även om jag själv kanske stämmer in på den bilden,så gör knappast kommunen det.
Det anordnas så otroligt mycket aktiviteter här,
så sysslolös skulle man aldrig behöva vara om man inte prompt ville!
Det är exempelvis:
årsstämmor för diverse olika rörelser som hembygdsgårdar och jaktlag och dylikt,
en hel del kurser i handarbeten och kardning och allt sådant,
föreläsningar om att starta eget,turistnäring och egentillverkning av olika produkter.
Det är öppet hus på Hussborgs herrgård(golf och konferens)
där man kan rida på islandshästar och prova på golf och se allskönas underhållning.
Det är stigvandring på Stenberget där det serveras ärtsoppa,
fiskepremiär på Norstjärn,
stor fest med uppträdande och kareoke på Tallbacken
cyklerunda eller tipspromenad i Parteboda
"Viggedagen en dag i musikens tecken på Vigge bygdegård"
bilbingo på Byberget
trivselafton i Roggafors kapell
motionsdans med Barra Bazz orkester i Bräcke
kvällsorientering i Ånge
miljö och familjedag i Torpshammar
fisketävling i Haverö
konstläger för ungdomar("Vi jobbar med att anlägga en skulpturpark i det natursköna området kring Tullkvarnen.Vi kan skapa både på land och i vatten,inspirationen hämtar vi i naturen!" Låter det inte mysigt?)
pubafton på Träporten
fotbollens dag i Torpshammar
och en hel del natinaldagsfirande och loppisar i de små byarna häromkring.
Allt detta bara i veckans blad!
Så nog finns det att göra här alltid.
Man behöver inte sitta uppe på ett berg och kuckilura i sin ensamhet om man inte vill:)
Det lär nog inte bli vidare mycket skrivet i helgen heller,misstänker jag.
Det verkar bli en hel del att göra.
Först och främst skall jag böka med de däringa jädra hästarna igen,
då kusinen med familj åker ner till Stockholm över långhelgen.
I morgon är vi bjudna på kalais hos taxichaffisen med familj
(jag måste eventuellt komma på något bättre namn på detta gäng,det låter ju så löjligt!)
Vi skall tillbringa dagen och kvällen och kanske en del av natten i deras stuga en bit upp i skogen.
Där blir det till att åka båt,fiska lax och grilla.
Med de kontakter han har får vi skjuts hem av taxi när det är dags,och hämtar bilen nästa dag.
Det skall bli kul att umgås litet,och barnen behöver ju få leka också.
Det är roligt att stänga in sig i skrivbords skåpet och låtsas att man inte kan komma ut.
Men föst skall jag nu ut och vattna en omgång i min underbara trädgård.
Jag planterade en syrenhäck igår som jag absolut vill lyckas med,
så där tänker jag vara ihärdig med vattnandet.
Så fick jag en trimmer av min kära pappa,som var hemskt rolig att leka med!:)
Nu skall de avskyvärda brännässlorna BORT!
Hoppas att ni alla får en härlig sommarhelg och att ni firar vårt fantastiska land ordentligt i morgon.
Just nu är lusten att rota i trädgården större än lusten att skriva.
Ja,jag har blivit som besatt av det!
Sambon konstaterade att han inte sett mig läsa en bok på en hel vecka,
och det är nog sant!
Istället för att skicka efter böcker på adlibris,
har jag farit ner på handelsträdgården och kånkat hem lupiner,löjtnantshjärtan,pioner och annat.
Och efter att ha grävt diken och tagit upp skott och planterat och vattnat och rensat en hel dag,
stupar jag i säng och somnar så fort barnens saga är slutläst.
Jag såg just till min egna stora förvåning i min lilla "recensionsbok" över det jag läst,
att jag hitills i år endast läst 24 böcker!!
Rekordlågt antal för mig,skall jag säga,
men det har ju faktist varit en del annat i vägen nu sedan årsskiftet.
Inget bokår för mig då,men de få jag läst har varit bra,tycker jag.
Inte så många stolpskott hitills i alla fall.
Jag tycker mycket om Theodor Kallifatides,och tänker börja på denna i kväll.
Om jag inte somnar,det vill säga.
Vi har haft besök av min pappa och styvmor ett par dagar,faktist.
Det är härligt att vi kunnat träffas så ofta som vi ändå gjort nu,
tack gode gud för deras husbil som de så gärna tar små turer med!
Nu hade de varit på hundutställning ända uppe i Piteå
och också hälsat på min äldre halvsyster som bor utanför Luleå.
Och kom alltså förbi här på hemvägen.
Barnen var förstås lyckliga för det,om än litet ledsna när de åkt.
Hela tisdagen tillbringade vi ute på gården
och pappa fick en exlusiv sightseeing av Lillmörtsjön av min hyresvärd.
Man såg dem susa omkring nere på byn på en fyrhjuling,
pappa klängandes sig fast för livet,för det gick bra snabbt ibland.
De var bland annat inne i skolhuset och kikade,
där hyresvärden tyckte att pappa och styvmor gott kunde slå sig ner,
åtminstone några veckor per år.:)
Igår for vi iväg på utflykt tillsammans med min kusin och hennes lilla pojke.
Jag hade hört talas om en sjö med en strand så härlig som vore den belägen i medelhavet.
Och verkligen;det var otroligt vackert där!
En stor sjö här uppe bland bergen,stenig och nästan klippig på vissa stränder,
men med en lång sandbank på en.
Sanddyn på sanddyn och helt kristallklart vatten så rent att man kunde dricka det.
Några små fina stugor låg utspridda runt sjön,en del klättrade nästan på bergsknallarna,
och några roddbåtar låg uppdragna på land.
Annars fanns ingenting som vittnade om att det fanns männskor i närheten.
Så underbart tyst och stilla.
Så rofyllt och skönt.
Barnen sprang vilda av förtjusning i vattenbrynet,
letade efter snäckor och drivved och platta stenar att kasta macka med.
Lilla Hoppsan stod vid ett tillfälle på näsan i vattnet,
men långgrunt som det var så kunde han lätt ta sig upp.
Storsnörpan (och jag med för den delen) blev stort överraskad
när en bjässe till laxöring plötsligt tog ett skutt rakt upp i luften precis framför henne i vattnet,
just som hon skulle till att kasta macka.
Ja,vilket härligt ställe!
Där blir nog många sommardagar spenderade från och med nu,skulle jag tro.
När LillNöffe blivit litet större skulle vi kunna cykla dit,just nu är han inte vidare haj på det.
Men annars så ligger det så pass nära längs skogsvägen här där inga bilar kör,
att man kan lämna bilen hemma.
Men idag skall jag nog inte dit i alla fall.
Jag måste handla litet
och ta en tur till Erikshjälpen som jag inte besökt på länge.
Man vet ju aldrig,kanske står där en sekretär och bara väntar på Storsnörpan!?
Nu har ju loppisarna och auktionerna kommit igång ordentligt för säsongen,
men jag har tyvärr inte varit på en enda än.
Vi får ju ett så fint litet lokalblad varje vecka där det annonseras om allt sådant,
så i helgen har jag ringat in tre stycken att gå på.
Mest lovande verkar butiken vara som just öppnat,där de säljer ut saker och ting från dödsbon.
Där kan man nog fynda,skulle jag tro,och hoppas att jag hittar något skoj där.
Annars satt jag igår och förundrades ,när jag läste just "Ljungabladet"
över hur otroligt mycket aktiviteter det finns här i kommunen.
Alla människor,jag med,
talar ju alltid om hur lugnt och skönt här är i Norrland.
I min senaste telefonintervju med journalisten från UNT
www2.unt.se/article/1,1826,MC=1-AV_ID=759759,00.html?from=latestnav
blev jag tillfrågad hur jag tyckte att man skulle marknadsföra en sådan här flyttkampanj som vi ju varit litet delaktiga i.
Och jag tyckte att så som det hitills gjorts duger alldeles utmärkt.
Jag sade att jag tror att man skall locka hit de människor som tycker om djur och natur och en lugnare tillvaro.
Men dessa ord kan lätt tolkas eller låta så fel.
Det låter så lätt som att tiden näst intill står still här i norrland.
Att vi som bor här bara går omkring i skogen och lyssnar på tranorna hela dagarna.
Att länet är fyllt av små sömniga avkrokar med sävliga människor.
Men så är det ju verkligen inte!
Även om jag själv kanske stämmer in på den bilden,så gör knappast kommunen det.
Det anordnas så otroligt mycket aktiviteter här,
så sysslolös skulle man aldrig behöva vara om man inte prompt ville!
Det är exempelvis:
årsstämmor för diverse olika rörelser som hembygdsgårdar och jaktlag och dylikt,
en hel del kurser i handarbeten och kardning och allt sådant,
föreläsningar om att starta eget,turistnäring och egentillverkning av olika produkter.
Det är öppet hus på Hussborgs herrgård(golf och konferens)
där man kan rida på islandshästar och prova på golf och se allskönas underhållning.
Det är stigvandring på Stenberget där det serveras ärtsoppa,
fiskepremiär på Norstjärn,
stor fest med uppträdande och kareoke på Tallbacken
cyklerunda eller tipspromenad i Parteboda
"Viggedagen en dag i musikens tecken på Vigge bygdegård"
bilbingo på Byberget
trivselafton i Roggafors kapell
motionsdans med Barra Bazz orkester i Bräcke
kvällsorientering i Ånge
miljö och familjedag i Torpshammar
fisketävling i Haverö
konstläger för ungdomar("Vi jobbar med att anlägga en skulpturpark i det natursköna området kring Tullkvarnen.Vi kan skapa både på land och i vatten,inspirationen hämtar vi i naturen!" Låter det inte mysigt?)
pubafton på Träporten
fotbollens dag i Torpshammar
och en hel del natinaldagsfirande och loppisar i de små byarna häromkring.
Allt detta bara i veckans blad!
Så nog finns det att göra här alltid.
Man behöver inte sitta uppe på ett berg och kuckilura i sin ensamhet om man inte vill:)
Det lär nog inte bli vidare mycket skrivet i helgen heller,misstänker jag.
Det verkar bli en hel del att göra.
Först och främst skall jag böka med de däringa jädra hästarna igen,
då kusinen med familj åker ner till Stockholm över långhelgen.
I morgon är vi bjudna på kalais hos taxichaffisen med familj
(jag måste eventuellt komma på något bättre namn på detta gäng,det låter ju så löjligt!)
Vi skall tillbringa dagen och kvällen och kanske en del av natten i deras stuga en bit upp i skogen.
Där blir det till att åka båt,fiska lax och grilla.
Med de kontakter han har får vi skjuts hem av taxi när det är dags,och hämtar bilen nästa dag.
Det skall bli kul att umgås litet,och barnen behöver ju få leka också.
Det är roligt att stänga in sig i skrivbords skåpet och låtsas att man inte kan komma ut.
Men föst skall jag nu ut och vattna en omgång i min underbara trädgård.
Jag planterade en syrenhäck igår som jag absolut vill lyckas med,
så där tänker jag vara ihärdig med vattnandet.
Så fick jag en trimmer av min kära pappa,som var hemskt rolig att leka med!:)
Nu skall de avskyvärda brännässlorna BORT!
Hoppas att ni alla får en härlig sommarhelg och att ni firar vårt fantastiska land ordentligt i morgon.
