Nu är det klart
med intagningarna på Ålsta folkhögskola.
Och jag är en av de lyckliga som skall få börja studera där till hösten!
Ni kan tro att jag blev glad och väldigt,väldigt lättad när jag fick beskedet i fredags.
Nu skall jag bara ta tag i den ekonomiska delen av det hela,
finansieringen av mina studier.
Och jag misstänker att detta kan bli det svåraste av alltihop.
Jag tycker jag har hört så mycket obehagliga historier om kontakten med CSN
och om hur bökigt det är med allt som har med bidrag och studielån att göra.
Men just nu känner jag mig inte avskräckt,
bara väldigt glad:)
Vi har haft en så jätte varm och skön sommarhelg,
och LillNöffe frågar mig och sin pappa gång på gång;
"Är det sommar på riktigt nu?Är det slut på vintern?"
Ja,jag hoppas då verkligen det!
Att den svenska sommaren sedan är känd för sin lynnighet
och kan få för sig att regna bort eller sätta igång med att bli kylig i juli,
är ju tyvärr inget vi kan göra något åt.
Men jag önskar mig innerligt värme och solksken och ljumma doftande regn om kvällarna.
Bulliga åskmoln som tornar majestätiskt över ängar och som trycker oss över hjässorna.
Som får syrsorna att spela som besatta i dikena.
Vackra skådespel där blixten jagar fram över himlen,
och mornar med regndroppar gnistrande som diamanter i trädens löv,
där de träffas av soluppgångens strålar som snart torkat bort all nattens dagg.
Jag önskar mig dåsiga dagar i sanden vid en sjö,
där jag ligger mellan sömn och vakenhet och hör barnens plaskande och skratt som långt bortifrån,
men mitt eget hjärtas stadiga slag desto högre inom mig.
Jag önskar att få ligga på en filt i det höga gräset på ängen,dold från omvärlden
och omgiven av ljuden från sommarens alla små djur i grönskan.
Se upp i det blå och fantisera om molnens former och öden
och se på mina barn som jagar efter fjärilar och trollsländor.
Ja,nu tror jag på sommaren
och känner hur mycket jag verkligen saknat den och hur mycket den betyder för mig.
Jag tycker mycket om alla våra årstider,älskar att bo i ett land soim har fyra stycken,
men sommaren är nog ändå den som är mest...välbehövlig.
Vi behöver den för att orka älska och i alla fall trivas,eller i värsta fall stå ut med det övriga året.
Vi behöver sommaren för att få klä av oss,
blotta och lufta våra instängda gamla kroppar ett slag.
Öppna upp och släppa in,värmas och minnas.
Jag känner hur jag verkligen lever på sommaren,
hur jag fylls av ett jubelskri
och hur något inom mig flaxar,skuttar,sparkar och vill göra sig fri.
Jag blir liksom lätt som en fjäder
jag blir till en citronfjäril som fladdrar mellan ängens blomster.
Jag blir svalan som jagar myggor,
och slår kullerbyttor i det höga blå
Jag blir räven som ilar så lätt över skogens mjuka mossa,
och som spanar från skogskanten i skymmningen
Jag blir den lilla aborren som vilar i ljummet vatten,
och som så snabbt pilar iväg när ytan krusas.
Jag är älvan som dansar i sommarnatten
och vattnet som porlar och sjunger i bergens bäckar.
Jag är fri,
jag är helt fri och så lycklig idag
när sommaren är här!
Sommaren är här och jag lever mitt i den underbara naturen.
Jag ser bergen,skogen och sjön när jag vaknar
och jag öppnar min dörr och rusar rätt ut i det.
Sist jag skrev var det ju "Urkul" i Ånge.
Med en hel massa barn och vuxna
och en hel del aktiviteter.
Det tog ett bra tag att hitta Storsnörpan i vimlet,
men sedan strosade vi runt tillsammans och det blev bland annat ponnyridning och ansiktsmålning,
som förvisso var i det torftigaste laget,men som gladde barnen.
Det var roligt att se barnen i full fart,
men en aning svettigt att ha koll på alla mina och två kamrater till Snörpan
i folkmassan.
Jag längtade hett efter att få komma hem till skogen,
att få ta av mig de nya ballerinaskorna som skavde
och de svettiga jeansen som dolde fulbenen.
Längtade efter att få vara ensam.
Och jag började så smått tro att jag redan blivit eremit och utvecklat torgskräck eller något liknande.
Men så klart vore det ju annorlunda om jag hade en vän att dela sådana här utflykter med.
Att alltid,konstant,vara ensam vuxen är litet trist.
Det hade varit mycket roligare om jag haft någon att fnissa med åt allt och inget.
Om jag haft någon att prata med om Britney Spears´senaste skanadal
eller disskuterat Kant´s kritiska filosofi med...
Ja,vad som helst skulle duga.
När vi väl kom hem var det premiärdopp i poolen.
Som tyvärr inte kunde fyllas tillräckligt med vatten,
då jag saknar vattenslang och utomhuskranen är urkopplad.
När rörmokaren kommer för att ta ner pannan i källaren skall han få ordna med denna kran också,
det är en aning slitsamt att springa in och ut ur köket med vattenkannor för att vattna i trädgården på kvällarna.
För att inte tala om vilket jäkla skitgöra det var att försöka fylla poolen med skurhinken och sophinken.
Jag gav upp efter ca 25 vändor,och resultatet var ändå patetiskt,som sagt.
(Rörmokaren kommer förövrigt inte hit förräns vädret är stadigt,
värmen måste nämligen kopplas ur i några dagar medan allt monteras ned.)
Så har jag arbetat i trädgården som vanligt.
Som en galning.
Jag kan verkligen inte sluta!
Vill inte ta paus för att äta,och har svårt att slita mig för att gå in och sova.
Igår kväll var jag hos kusinen och grävde upp massa skott som kommit upp från hennes...
ja,vad heter de nu...
Ett par stora buskar med stora gröna ,litet ludna blad,
som klipps ner helt på hösten och kommer upp med en jäkla fart så fort det våras.
Rosa blommor får den också,om man inte klipper den.
Någon som vet vad jag menar?
De sattes ned här på baksidan där de är tänkta att bilda en häck vad det lider.
Jag hoppas att de tar sig nu bara.
Så har vi börjat skrapa litet på husets fasad.
Tyvärr med en hyvel med uttjänt blad,så idag skalll jag ner på byn och skaffa mig nya sådana.
Fönsterkitt och färg till toalettväggen blir det nog också.
Men innan dess skall jag ut och gräva upp litet syrenskott vid ödehuset här brevid.
Jag bara måste ha dem,men vet inte riktigt än vart.
En berså vore ju höjden av lyx,men det krävs ju litet plats för den...
Jag tänker överraska Lillnöffe med att åka på picknick till Oxsjön på väg tillbaka.
Kanske kan han plaska litet i vattenbrynet,och så blir det lunch i det fria.
Lilla Hoppsan däremot verkar brås på sin far,
han blev mycket upprörd när jag försökte stoppa ner honom i poolen häromdagen.
Och då var vattnet ändå varmt!
Han ville hellre syssla med annat.
Som att titta på myror och värma rumpan på trampbilen.
Försovning...
Idag är ju dagen D för barnen,
åtminstone för Storsnörpan,som väntat länge på "Urkul"!
Det är avgångseleverna på barn och ungdomsprogrammet här på Ånge Gymnasium
som varje år anordnar en liten festivaldag för barn i kommunen.
På dagens agenda finns saker som exempelvis;
ansiktsmålning,ponnyridning,tipsslinga,rockkonsert,"småstjärnorna",grillning
och hett efterlängtad sockervadd.
Storsnörpan skall åka tillsammans med sin klass i en buss från skolan och jag tänkte möta upp dem på plats i Ånge.
Naturligtvis börjar jag med att försova mig.
Så klart.
Jag har haft så svårt att sova om mornarna bra länge nu,
vaknar alltid innan sju,helg som vardag,
men kanske har det ställts om nu när Snörpan ju varit hemma från skolan några dagar
och jag sluppit gå upp och göra henne klar för skoltaxin.
Idag blev det snabbfrukost och snabbt iväg.
Inte blev hon utkädd till någon pirat heller,som temat spelade på i år,
men hon verkade inte alltför upprörd över det.
Hon var väl rädd att hon skulle missa hela balunsen förstås,stackarn.
Mammas tjusiga gamla hatt har rotats fram och uppskattas mycket.
Nu skall jag få upp småpojkarna och äta frukost,så far vi väl till Ånge sedan.
Helst har jag lust att stanna hemma och skräpa litet här på gården.
Skrapa av gammal färg på fasaden och bygga en bro av trä att ha barnens pool på,
för att slippa förstöra gräset.
Ligga i solen för att försöka få litet färg.
Jag skulle ju göra premiär för bara ben i går och använda min fina La redoute-kjol jag beställde i våras.
Men det ville sig icke.
För det första så är jag på tok för bländande vit om benen
och dessutom översållad med blåmärken i varierande storlekar.
Några rivsår från krusbärsbusken fick jag häromagen också,
och ett fult sår på foten där jag tappat en bräda med en stor spik i .
Jag satte i alla fall på mig kjolen för att få insupa den litet,och fick sedan inte av mig den.
Dragkedjan i sidan vägrade plötsligt att samarbeta och det var verkligen stört omöjligt att få ner den igen!
Jag blev tvungen att ringa kundtjänst och rådfråga dem.
Jag vill ju inte ha en kjol som är trasig,och ville kolla att det är ok att jag sprättar upp den för att skicka tillbaka den.
Det var det ,som tur var,
och i sista stund slapp jag sprätta upp den,då Storsnörpan hjälpte mig att dra den över brösten och huvudet på mig.
LillNöffe skrattade hysteriskt och tyckte att jag såg väldigt rolig ut,
stånkandes och svettandes,röd som en gris i ansiktet (kritvit,som sagt,på resten av kroppen).
Lilla Hoppsan såg mest rädd ut och stirrade med stora svarta ögon.:)
Så det var den kjolen det..
Synd och skam,jag tyckte att den var så fin.
Men jag rev genast runt nere i källaren efter gamla sommarkläder och hittade en del andra alternativ.
Visserligen urtvättade och i många fall för stora och framför allt uttjatade,
men fullt dugliga att ikläda sig här på Lillmörtsjön.
Anledningen till att jag drog mig för att visa upp de inte så granna spirorna
var ju för att vi skulle ner till Sundsvall och flanera.
Vi hämtade mat på MacDonalds (lyx,oh,lyx!) och åt den på sambons jobb,
och for sedan vidare till veterinärkliniken för att ge Castor alla erfoderliga sprutor,
som jag inte har någon som helst koll på.
Han fick ett pass också,
och jag krupp på ungarna som alla sprang åt olika håll precis hela tiden,
i stället för att sitta still på en bänk utanför med mig.
Jag har redan vant mig av med att ha så mycket bilar nära inpå.
Jag blir helhispig och gapar åt ungarna att se sig för varannan sekund.
Hysterisk.
Det blev litet glassätning och sedan hemresa.
Grävning i sandlådan,snabb gungning och så i säng.
Där låg jag vaken länge, länge och funderade på huset och trädgården.
Min framtida veranda och eventuella Rhododendron buske på skuggsidan.
Spännande va?
Så när jag äntligen lyckats slumra till väcktes jag av LillNöffe som ropade uppe från sitt rum.
Han har drömt mycket mardrömmar nu på sistone och hamnat i vår säng varendaste natt den senaste veckan.
Trångt och svettigt är det,
så jag tänkte att jag skulle kunna få honom att somna om där uppe.
Men det gick ju förstås inte,
då det var en så förbaskat envis fluga på oss hela tiden.
Den var verkligen närgången och förmodligen var det den som väckt honom i natt.
Jag gav upp och tog ner honom till vår säng.
Och hade just somnat om efter att i ett bra tag desperat försökt,
då det var Snörpans tur att få besök av flugan.
Jag lyckades få ut den ur hennes rum,och släpade mig ner igen.
Lade mig med huvudet på kudden och konstaterade att solen höll på att gå upp.
Och så vips så far jag upp väl medveten om att jag stängt av klockan för länge sedan och att jag nu försovit mig!
Så varför sitter jag då här?
Jo,för att jag avskyr stressiga mornar.
Jag hatar dem verkligen,allra helst när de är självförvållade.
Så nu tänker jag att det ju inte gör något att jag kommer ltet senare till Ånge,
utan att det är bättre för alla parter att jag tar det litet lungt.
Pojkarna får sova litet längre,
jag får äta frukost ute på bron i lugn och stillhet.
Dofta på häggen som äntligen slagit ut och se och höra på svalorna som leker i det blå.
Det är en mycket bättre start på dagen,det.Den idealiska,tycker jag nog.
Och jag önskar att alla människor fick börja sina dagar på liknande vis.
Med fågelsång och vindens lek i trädens gröna löv.
Kanske med ett morgondopp i sjön eller en promenad i den doftande skogen.
Så iväg till sina krävande jobb,sina hårda studier och stressade tider att passa.
Då skulle man nog lättare orka med allting,
om man fick en sådan härlig start på dagen,tror jag.
Lilla Hoppsan rusar ut så fort han vaknat och själv rivit av sig blöjan.
Ställer sig i gräset och kissar och tycker nog att livet är bra härligt!
åtminstone för Storsnörpan,som väntat länge på "Urkul"!
Det är avgångseleverna på barn och ungdomsprogrammet här på Ånge Gymnasium
som varje år anordnar en liten festivaldag för barn i kommunen.
På dagens agenda finns saker som exempelvis;
ansiktsmålning,ponnyridning,tipsslinga,rockkonsert,"småstjärnorna",grillning
och hett efterlängtad sockervadd.
Storsnörpan skall åka tillsammans med sin klass i en buss från skolan och jag tänkte möta upp dem på plats i Ånge.
Naturligtvis börjar jag med att försova mig.
Så klart.
Jag har haft så svårt att sova om mornarna bra länge nu,
vaknar alltid innan sju,helg som vardag,
men kanske har det ställts om nu när Snörpan ju varit hemma från skolan några dagar
och jag sluppit gå upp och göra henne klar för skoltaxin.
Idag blev det snabbfrukost och snabbt iväg.
Inte blev hon utkädd till någon pirat heller,som temat spelade på i år,
men hon verkade inte alltför upprörd över det.
Hon var väl rädd att hon skulle missa hela balunsen förstås,stackarn.
Mammas tjusiga gamla hatt har rotats fram och uppskattas mycket.
Nu skall jag få upp småpojkarna och äta frukost,så far vi väl till Ånge sedan.
Helst har jag lust att stanna hemma och skräpa litet här på gården.
Skrapa av gammal färg på fasaden och bygga en bro av trä att ha barnens pool på,
för att slippa förstöra gräset.
Ligga i solen för att försöka få litet färg.
Jag skulle ju göra premiär för bara ben i går och använda min fina La redoute-kjol jag beställde i våras.
Men det ville sig icke.
För det första så är jag på tok för bländande vit om benen
och dessutom översållad med blåmärken i varierande storlekar.
Några rivsår från krusbärsbusken fick jag häromagen också,
och ett fult sår på foten där jag tappat en bräda med en stor spik i .
Jag satte i alla fall på mig kjolen för att få insupa den litet,och fick sedan inte av mig den.
Dragkedjan i sidan vägrade plötsligt att samarbeta och det var verkligen stört omöjligt att få ner den igen!
Jag blev tvungen att ringa kundtjänst och rådfråga dem.
Jag vill ju inte ha en kjol som är trasig,och ville kolla att det är ok att jag sprättar upp den för att skicka tillbaka den.
Det var det ,som tur var,
och i sista stund slapp jag sprätta upp den,då Storsnörpan hjälpte mig att dra den över brösten och huvudet på mig.
LillNöffe skrattade hysteriskt och tyckte att jag såg väldigt rolig ut,
stånkandes och svettandes,röd som en gris i ansiktet (kritvit,som sagt,på resten av kroppen).
Lilla Hoppsan såg mest rädd ut och stirrade med stora svarta ögon.:)
Så det var den kjolen det..
Synd och skam,jag tyckte att den var så fin.
Men jag rev genast runt nere i källaren efter gamla sommarkläder och hittade en del andra alternativ.
Visserligen urtvättade och i många fall för stora och framför allt uttjatade,
men fullt dugliga att ikläda sig här på Lillmörtsjön.
Anledningen till att jag drog mig för att visa upp de inte så granna spirorna
var ju för att vi skulle ner till Sundsvall och flanera.
Vi hämtade mat på MacDonalds (lyx,oh,lyx!) och åt den på sambons jobb,
och for sedan vidare till veterinärkliniken för att ge Castor alla erfoderliga sprutor,
som jag inte har någon som helst koll på.
Han fick ett pass också,
och jag krupp på ungarna som alla sprang åt olika håll precis hela tiden,
i stället för att sitta still på en bänk utanför med mig.
Jag har redan vant mig av med att ha så mycket bilar nära inpå.
Jag blir helhispig och gapar åt ungarna att se sig för varannan sekund.
Hysterisk.
Det blev litet glassätning och sedan hemresa.
Grävning i sandlådan,snabb gungning och så i säng.
Där låg jag vaken länge, länge och funderade på huset och trädgården.
Min framtida veranda och eventuella Rhododendron buske på skuggsidan.
Spännande va?
Så när jag äntligen lyckats slumra till väcktes jag av LillNöffe som ropade uppe från sitt rum.
Han har drömt mycket mardrömmar nu på sistone och hamnat i vår säng varendaste natt den senaste veckan.
Trångt och svettigt är det,
så jag tänkte att jag skulle kunna få honom att somna om där uppe.
Men det gick ju förstås inte,
då det var en så förbaskat envis fluga på oss hela tiden.
Den var verkligen närgången och förmodligen var det den som väckt honom i natt.
Jag gav upp och tog ner honom till vår säng.
Och hade just somnat om efter att i ett bra tag desperat försökt,
då det var Snörpans tur att få besök av flugan.
Jag lyckades få ut den ur hennes rum,och släpade mig ner igen.
Lade mig med huvudet på kudden och konstaterade att solen höll på att gå upp.
Och så vips så far jag upp väl medveten om att jag stängt av klockan för länge sedan och att jag nu försovit mig!
Så varför sitter jag då här?
Jo,för att jag avskyr stressiga mornar.
Jag hatar dem verkligen,allra helst när de är självförvållade.
Så nu tänker jag att det ju inte gör något att jag kommer ltet senare till Ånge,
utan att det är bättre för alla parter att jag tar det litet lungt.
Pojkarna får sova litet längre,
jag får äta frukost ute på bron i lugn och stillhet.
Dofta på häggen som äntligen slagit ut och se och höra på svalorna som leker i det blå.
Det är en mycket bättre start på dagen,det.Den idealiska,tycker jag nog.
Och jag önskar att alla människor fick börja sina dagar på liknande vis.
Med fågelsång och vindens lek i trädens gröna löv.
Kanske med ett morgondopp i sjön eller en promenad i den doftande skogen.
Så iväg till sina krävande jobb,sina hårda studier och stressade tider att passa.
Då skulle man nog lättare orka med allting,
om man fick en sådan härlig start på dagen,tror jag.
Lilla Hoppsan rusar ut så fort han vaknat och själv rivit av sig blöjan.
Ställer sig i gräset och kissar och tycker nog att livet är bra härligt!
Länge sedan jag skrev sist.
Nu börjar det värma litet.
Jag kanske är dum som litar på väderleksrapporter,
men det känns verkligen som om sommaren är på gång nu.
Nere i byn blommar häggen och körsbärsträd och snart också syrenen.
Här uppe dröjer det litet,men då får jag ju njuta dubbelt,då!
Snart är det dock dags för årets första gräsklipp,
och för det har jag tillgång till en sån däringa gräsklippartraktor,
som jag gissar att småpojkarna kommer att bli mycket förtjusta i.
Jag är överlycklig för mina fina kragpallar jag fått av min kära hyresvärd.
Tre stycken plantreringssängar blev det,
till hälften fyllda med gödsel och andra hälften med härlig matjord.
Han lämnade kvar en lass blandning i fall det blir aktuellt med fler plantager.
Och det lär det ju bli,jag har fått alldeles som dille på det här nu!
Jag har stora visioner om trädgården
och som vanligt vill jag genomföra dem alla nu genast,omedelbart!
Tänk att det kan vara så roligt med trädgårdsskötsel,
det hade jag aldrig trott.:)
Här planteras det för fullt.
Igår planterade jag en vit klätterros på baksidan av huset,
det blir nog vackert att sitta i aftonsolen på en gjutjärnsbänk brevid en doftande spaljé.
Två pioner sattes vid varsin husknut,Lillnöffe bestämde sig för en rosa och en röd.
Och så sattes några jordgubbsplantor ner i den ena kragen.
Kryddor och sallad i den andra
och morötter och ärtor i den tredje.
Nu är frågan om jag skall ge mig på att fräsa upp ett litet land till potatis och lök,
eller om jag skall sätta även dem i kragpallar.
Det är ju helt klart enklare att odla på det viset,men ytan blir ju litet begränsad förstås.
Lilla Hoppsan gick in i det för liv och lust!
Sandlådan är äntligen fylld och nu har jag nog bara tänkt att slipa litet på sittytorna i den,
för att slippa stickor i baken.
Barnen är mycket nöjda med den,
och gräver och bygger för glatta livet.
LillNöffe ser ut som en rysk barnhemspojke i sin egenvalda outfit;
långkalsonger,stövlar och stickad kofta. :)
Ja, överhuvudtaget så är här väldigt städat och ordnat och fint just nu,
och jag njuter mycket av att ha en så fin trädgård.
Jag saknar några syrener och kanske något fruktträd,men det skall nog bli ordning på det också,
men jag skall inte förköpa mig nu,utan planera.
Jag var just på väg att köpa mig några hallonbuskar,
när kusinen påpekade att hela skogen är full av hallon om sommaren,
så det gäller att inventera ordentligt.
I helgen som var bodde Storsnörpan hos sin gammelmormor och gammelmorfar,
nere i Sundsvall.
Det var förstås mycket uppskattat att få vara ifred från småbröderna och att få bli ordentligt bortskämd.
Exempelvis hade hon fått en tia att handla något för på leksaksaffären,
som visst räckt till en urtjusig Barbiedocka!
Jag kunde svära på att det stod 285 kronor på prislappen,
men Snörpan hade minsann till och med fått några kronor tillbaka på den tian,
så dockan måste väl ha varit kraftigt prissänkt...:)
Under tiden hon befann sig på semester
så lekte vi andra som vanligt i Ljungaverksparken och hade även litet picknick där.
På söndagen kom mormor och morfar hit med Snörpan och vi åt en god "Mors dag-middag" tillsammans.
Snörpan hade målat en mycket vacker teckning till mig som illustrerade allt hon varit med om under helgen;
motorcykelparad på stan,glassätning,shopping och lek på Norra berget.
Lillnöffe har hållt sig rätt lugn och beskedlig dessa dagar.
Nu verkar det som om hon dragit på sig en förkylning,
hon hostar och snörvlar så dant att jag håller henne hemma från skolan,till henens stora sorg.
Detta är första gången sedan vi flyttat hit som hon varit borta från skolan,
och hon är inte särskilt glad över det.
Men på fredag anordnas en slags festival för skolbarn i Ånge,som jag tänkt att vi ju inte får missa,
och jag hoppas att om hon är hemma ett tag,kanske blir litet bättre tills dess.
Skruttigt litet troll..
Här är förresten resultatet av min lilla telefonintervju jag berättade om för några veckor sedan.
www.flytta-hit.se/nyheter/familjen-bytte-sl-kort-mot-fiskekort
Jag tyckter att den var fin,kort och koncist.
Och det är nog den jag är mest nöjd med hitills.
Jag säger hitills,
eftersom intresset för dessa galningar som flyttat från "storstaden" till Lillmörtsjön verkar hålla i sig,
av någon för mig mycket underlig anledning.
Alldeles nyss ringde en reporter från Svenska Dagbladet och ville göra ännu en telefonintervju!
Visst är det litet skoj med denna uppmärksamhet,
och särskilt fint känns det ju om man betänker att man kanske kan vara till inspiration och nytta för andra som går i flyttankar men som inte vågat ta steget än.
Men nu börjar det nästan bli litet tjatigt,
detta med att motivera varför vi trivs bttre här än i Märsta,
vad vi saknar mest i vårt gamla liv och vad vi har för slags drömmar inför framtiden.
Apropå drömmar för framtiden så väntar jag med spänning på svar från skolan nu i dagarna.
De skulle fatta beslut om intagningarna denna vecka,
så nu gäller det att hålla tummarna till tusen!
Jag kom just på att jag inte har en endaste plan B,om jag nu inte får börja på skolan till hösten.
Ja,ett jobb måste jag ju då söka,
men det svindlar litet för mig när jag tänker på att det kanske inte blir som jag vill och önskat...
Nej,något vidare spännande har inte annars inträffat här på Lillmörtsjön.
Vi har lugna sköna dagar i solen nu,
och idag blir det städning och bakning här hemma.
I kväll skall vi få gäster,det är Snörpans taxichaffis med familj som kommer och hälsar på.
Det blir roligt för barnen att leka och nyttigt för mig med litet social träning.:)
Jag kanske är dum som litar på väderleksrapporter,
men det känns verkligen som om sommaren är på gång nu.
Nere i byn blommar häggen och körsbärsträd och snart också syrenen.
Här uppe dröjer det litet,men då får jag ju njuta dubbelt,då!
Snart är det dock dags för årets första gräsklipp,
och för det har jag tillgång till en sån däringa gräsklippartraktor,
som jag gissar att småpojkarna kommer att bli mycket förtjusta i.
Jag är överlycklig för mina fina kragpallar jag fått av min kära hyresvärd.
Tre stycken plantreringssängar blev det,
till hälften fyllda med gödsel och andra hälften med härlig matjord.
Han lämnade kvar en lass blandning i fall det blir aktuellt med fler plantager.
Och det lär det ju bli,jag har fått alldeles som dille på det här nu!
Jag har stora visioner om trädgården
och som vanligt vill jag genomföra dem alla nu genast,omedelbart!
Tänk att det kan vara så roligt med trädgårdsskötsel,
det hade jag aldrig trott.:)
Här planteras det för fullt.
Igår planterade jag en vit klätterros på baksidan av huset,
det blir nog vackert att sitta i aftonsolen på en gjutjärnsbänk brevid en doftande spaljé.
Två pioner sattes vid varsin husknut,Lillnöffe bestämde sig för en rosa och en röd.
Och så sattes några jordgubbsplantor ner i den ena kragen.
Kryddor och sallad i den andra
och morötter och ärtor i den tredje.
Nu är frågan om jag skall ge mig på att fräsa upp ett litet land till potatis och lök,
eller om jag skall sätta även dem i kragpallar.
Det är ju helt klart enklare att odla på det viset,men ytan blir ju litet begränsad förstås.
Lilla Hoppsan gick in i det för liv och lust!
Sandlådan är äntligen fylld och nu har jag nog bara tänkt att slipa litet på sittytorna i den,
för att slippa stickor i baken.
Barnen är mycket nöjda med den,
och gräver och bygger för glatta livet.
LillNöffe ser ut som en rysk barnhemspojke i sin egenvalda outfit;
långkalsonger,stövlar och stickad kofta. :)
Ja, överhuvudtaget så är här väldigt städat och ordnat och fint just nu,
och jag njuter mycket av att ha en så fin trädgård.
Jag saknar några syrener och kanske något fruktträd,men det skall nog bli ordning på det också,
men jag skall inte förköpa mig nu,utan planera.
Jag var just på väg att köpa mig några hallonbuskar,
när kusinen påpekade att hela skogen är full av hallon om sommaren,
så det gäller att inventera ordentligt.
I helgen som var bodde Storsnörpan hos sin gammelmormor och gammelmorfar,
nere i Sundsvall.
Det var förstås mycket uppskattat att få vara ifred från småbröderna och att få bli ordentligt bortskämd.
Exempelvis hade hon fått en tia att handla något för på leksaksaffären,
som visst räckt till en urtjusig Barbiedocka!
Jag kunde svära på att det stod 285 kronor på prislappen,
men Snörpan hade minsann till och med fått några kronor tillbaka på den tian,
så dockan måste väl ha varit kraftigt prissänkt...:)
Under tiden hon befann sig på semester
så lekte vi andra som vanligt i Ljungaverksparken och hade även litet picknick där.
På söndagen kom mormor och morfar hit med Snörpan och vi åt en god "Mors dag-middag" tillsammans.
Snörpan hade målat en mycket vacker teckning till mig som illustrerade allt hon varit med om under helgen;
motorcykelparad på stan,glassätning,shopping och lek på Norra berget.
Lillnöffe har hållt sig rätt lugn och beskedlig dessa dagar.
Nu verkar det som om hon dragit på sig en förkylning,
hon hostar och snörvlar så dant att jag håller henne hemma från skolan,till henens stora sorg.
Detta är första gången sedan vi flyttat hit som hon varit borta från skolan,
och hon är inte särskilt glad över det.
Men på fredag anordnas en slags festival för skolbarn i Ånge,som jag tänkt att vi ju inte får missa,
och jag hoppas att om hon är hemma ett tag,kanske blir litet bättre tills dess.
Skruttigt litet troll..
Här är förresten resultatet av min lilla telefonintervju jag berättade om för några veckor sedan.
www.flytta-hit.se/nyheter/familjen-bytte-sl-kort-mot-fiskekort
Jag tyckter att den var fin,kort och koncist.
Och det är nog den jag är mest nöjd med hitills.
Jag säger hitills,
eftersom intresset för dessa galningar som flyttat från "storstaden" till Lillmörtsjön verkar hålla i sig,
av någon för mig mycket underlig anledning.
Alldeles nyss ringde en reporter från Svenska Dagbladet och ville göra ännu en telefonintervju!
Visst är det litet skoj med denna uppmärksamhet,
och särskilt fint känns det ju om man betänker att man kanske kan vara till inspiration och nytta för andra som går i flyttankar men som inte vågat ta steget än.
Men nu börjar det nästan bli litet tjatigt,
detta med att motivera varför vi trivs bttre här än i Märsta,
vad vi saknar mest i vårt gamla liv och vad vi har för slags drömmar inför framtiden.
Apropå drömmar för framtiden så väntar jag med spänning på svar från skolan nu i dagarna.
De skulle fatta beslut om intagningarna denna vecka,
så nu gäller det att hålla tummarna till tusen!
Jag kom just på att jag inte har en endaste plan B,om jag nu inte får börja på skolan till hösten.
Ja,ett jobb måste jag ju då söka,
men det svindlar litet för mig när jag tänker på att det kanske inte blir som jag vill och önskat...
Nej,något vidare spännande har inte annars inträffat här på Lillmörtsjön.
Vi har lugna sköna dagar i solen nu,
och idag blir det städning och bakning här hemma.
I kväll skall vi få gäster,det är Snörpans taxichaffis med familj som kommer och hälsar på.
Det blir roligt för barnen att leka och nyttigt för mig med litet social träning.:)
Dum blondin.
Varför har ingen,
på dessa fem dagar som gått sedan värmepumpen gick sönder,
påpekat för mig att man ju visst kan använda både disk -och tvättmaskin trots avsaknad av varmvatten!?
Ingen kan väl rimligtvis ha missat hur upprörd jag varit över detta?
Jag själv vet ju mycket väl att det är maskinerna som värmer vattnet,
att man själv ställer in det önskade gradantalet innan tvätt.
Och ändå har jag gått här och ojat mig över disken och tvätten som inte blivit ren.
Ändå har jag slaskat med att koka diskvatten på spisen och tvättat strumpor för hand!
Ändå sade jag som det stora fånet jag är:
"Åh,vad härligt att det är fixat nu,då skall jag genast sätta igång tvättmaskinen!"
Till karl´n som var här igår.
I samma stund som jag yttrade dessa ord kom jag själv på hur dumt det var.
Hur jäkla skit puckad jag varit.
Hå hå ja ja,jag bjussade honom på dagens skratt i alla fall.
Dagens roligaste,
kläckt av blondinen på Lillmörtsjön.
Stockholmare var hon dessutom!
Men nu har jag tvättat och diskat må ni tro.
Och jag får väl se det som att jag haft litet ledigt från de sysslorna ett par dagar.
Låtsas att jag njutit av att slippa tvätten och inte alls haft ångest över skitiga tallrikar.
Åh,så skönt det var med litet disk och tvättpaus!:)
Jag grämer mig mycket över detta.Skäms.
Inte för att jag tror att någon går och inbillar sig att jag är ett rent lysande geni,
men just så här dum och rent av ointilligent är jag faktist inte.
Eller ?
Jag intalar mig att jag bara är en smula.... tankspridd då och då,
men jag är ju kanske helt enkelt osmart?
Idag är sista stalldagen för denna omgång.
Vi har gjort litet extra fint i stallet,jag och grannfarbrorn ,
och tänker nog gå upp i kväll också,
så kan de nyligen hemkomna packa upp och förenas i fred.
Jag oroar mig litet för den ena katten som varit spårlöst försvunnen sedan i förrgår.
Den yngre har jag släppt in i huset på kvällen där hon går på låda och sover om natten,
då hon inte är helt van vid vildmarkslivet här uppe än.
Det är ju en hel del räv här och det vore inte första gågen den haft kål på en katt,om det nu är så.
Jag hoppas att så inte är fallet ,
utan att Fritz (som den försvunna katten heter) bara blivit litet putt när husse och matte stuckit ifrån honom,
och i protest gett sig ut på luffen ett tag.
Det är härligt att vara uppe och ute i stallet tidigt om morgonen,
men litet bökigt är det ju med barnen.
De sover oftast till åtta halv nio i vanliga fall,
och nu måste de väckas och kläs och matas till åtta.
Det vore ju skillnad om det var _mitt_ stall,som låg på _ min_ gård,
då kan man ju smyga ut och snabbt vara tillbaka.
Just idag fick dock LillNöffe sova kvar hemma medan vi stack iväg.
Han var sent i säng i går,
eftersom han råkade somna i bilen på väg hem efter att ha hämtat Storsnörpan hos en kompis.
Jag skyndade mig hem,rädd att han skulle ha vaknat när jag var borta och blivit ledsen över att vara ensam.
Men han sov förstås som en stock,
och blev hemskt sur när han senare förstod att han blivit snuvad på stallet idag.
Idag skall jag hämta upp ett paket på posten,innehållandes några plagg till barnen från Ellos-rean.
Det blev inte så mycket,mest till Storsnörpan,
eftersom jag tycker att det är dåligt med fina pojkkläder.
Då handlar jag ändå oftast tröjor och linnen till dem just från flicksidan,
men nu var där mest bara rosa rysch-pysch med rosetter och puffarm,
och någon måtta får det ju lov att vara i unisexandet även för mig.
Förresten duger de inte heller till Snörpan,
så det beror ju mest på att jag tycker att de är anskrämligt fula,
och alltså inte att de är för "flickiga".
En fin klänning och en tunika blev det bland annat.
Nu har vi läst "Pomperipossa" (bara en gång i dag!) och "Pricken"
och skall nu ge oss ut på promenad med Castor.
Men jag måste bara säga att just "Pricken" var en storfavorit för mig när jag var liten.
Och så himla bra den verkligen ännu är!
Så alltid aktuell med sitt budskap om kärlek över rasgränserna och sin antirasistiska sensmoral,
skriven av Margret Rey,redan 1945.
Hurra för Pricken!!
Några andra favoriter jag hade som barn är dessa:
"Allrakäraste Syster" av Astrid Lindgren med illustrationer av Hans Arnold.
Den tycker även Snörpan mycket om,
och det lustiga med henne är att hon genast första gången vi läste den för mycket länge sedan,
snappade upp att Ylva Li dog på slutet.
Själv tror jag inte att jag greppade det förräns nu som vuxen,
att Salikons rosor vissnade och allt det där...
Överhuvudtaget påminner mig just Hans Arnolds teckningar om min barndom,
då han så ofta illustrerade noveller i de gamla veckotidningarna som fanns i massor hemma hos farmor.
De är så detaljrika och spännande och ofta tyckte jag att de var litet läskiga.
Annars tyckte jag bäst om de Astrid Lindgren böcker som var illustrerade av Ilon Wikland.
När jag ser målningar gjorda av henne känner jag stark melankoli.
De är barndom för mig.
Och jag saknar mycket några böcker jag hade,illustrearde av henne,som handlade om en pojke som fick en lillasyster.
Jag minns ju inte vad de hette och inte heller vem författaren var,men skall nog "googla" efter dem,
då jag antagligen gett bort dem för länge sedan.
Cecilia Torudd har illustrerat många böcker som jag älskat som liten.
Exempelvis de underbara
"Sagan om Karl Knut" av Barbro Lindgren och
"Flickan som inte ville gå till dagis" av Siv Widerberg.
För att inte tala om Eva Erikssons alla personligheter.
Just boken om grisen passade mig väldigt väl,för jag var som tokig i grisar som barn.
Jag älskade dem mest av världens alla djur,
och blev överlycklig över denna bok som jag fick av mamma julen -85 enligt skriften på insidan av omslaget.
Som barn ser man ju först och främst bilderna i en bok och texten kan nästan vara överflödig ibland.
Men Barbro Lindgren som skrivit alla böckerna om "Den vilda bebin" och "Max"
skrev ändå de böckerna som jag helst av allt läste när jag kunde själv,så småningom.
Böckerna om "Sparvel" och senare de tre böckerna
"Jättehemligt","Världshemligt" och "Bladen brinner!" handlar ju om hennes egen barndom och uppväxt,
och jag läste dem om och om igen.
Vi hade dem tre sista samlade i denna tjocka härliga bok:
Trots att hon fått många priser och utmärkelser
tycker jag nog att hon har fått oförtjänt litet uppmärksamhet genom åren.
Hon har ju skrivit så fantastiskt många böcker,
främst för barn ,som bara är helt underbara.
"Loranga,Dartanjang och Mazarin"-böckerna som ju är alldeles galna och knasiga
och nu nyligen böckerna om grisen Benny,som mina barn tycker hemskt mycket om.
Jag skall avsluta bokinlägget med att visa en bok vars text jag nog kan nästan helt utan till,
så ofta lästes den och antagligen faschinerades jag mycket av rimmet i språket.
Kan hända att detta var min första bok skriven just på rim.
Storsnörpan vill ofta höra den,medan LillNöffe tycker direkt illa om den.
Kanske är han för liten för att uppskatta och ens höra rim,
men jag vet också att Lennart Hellsing är känd för att antingen hatas eller älskas.
När jag idag läser om Bagar Bengtsson blir jag hänförd.
Vilket geni egentligen,som skrivit denna bok!
Jag kan inte säga att jag älskar allt han gjort,men just denna är en riktig skatt för mig.
Bagar Bengtsson här i stan
han har bakat en krokan
och där bodde han med Bullertina Bergis.
Där låg bagaren och sov
i en bakelsealkov
medan degarna de jäste under tiden.
på dessa fem dagar som gått sedan värmepumpen gick sönder,
påpekat för mig att man ju visst kan använda både disk -och tvättmaskin trots avsaknad av varmvatten!?
Ingen kan väl rimligtvis ha missat hur upprörd jag varit över detta?
Jag själv vet ju mycket väl att det är maskinerna som värmer vattnet,
att man själv ställer in det önskade gradantalet innan tvätt.
Och ändå har jag gått här och ojat mig över disken och tvätten som inte blivit ren.
Ändå har jag slaskat med att koka diskvatten på spisen och tvättat strumpor för hand!
Ändå sade jag som det stora fånet jag är:
"Åh,vad härligt att det är fixat nu,då skall jag genast sätta igång tvättmaskinen!"
Till karl´n som var här igår.
I samma stund som jag yttrade dessa ord kom jag själv på hur dumt det var.
Hur jäkla skit puckad jag varit.
Hå hå ja ja,jag bjussade honom på dagens skratt i alla fall.
Dagens roligaste,
kläckt av blondinen på Lillmörtsjön.
Stockholmare var hon dessutom!
Men nu har jag tvättat och diskat må ni tro.
Och jag får väl se det som att jag haft litet ledigt från de sysslorna ett par dagar.
Låtsas att jag njutit av att slippa tvätten och inte alls haft ångest över skitiga tallrikar.
Åh,så skönt det var med litet disk och tvättpaus!:)
Jag grämer mig mycket över detta.Skäms.
Inte för att jag tror att någon går och inbillar sig att jag är ett rent lysande geni,
men just så här dum och rent av ointilligent är jag faktist inte.
Eller ?
Jag intalar mig att jag bara är en smula.... tankspridd då och då,
men jag är ju kanske helt enkelt osmart?
Idag är sista stalldagen för denna omgång.
Vi har gjort litet extra fint i stallet,jag och grannfarbrorn ,
och tänker nog gå upp i kväll också,
så kan de nyligen hemkomna packa upp och förenas i fred.
Jag oroar mig litet för den ena katten som varit spårlöst försvunnen sedan i förrgår.
Den yngre har jag släppt in i huset på kvällen där hon går på låda och sover om natten,
då hon inte är helt van vid vildmarkslivet här uppe än.
Det är ju en hel del räv här och det vore inte första gågen den haft kål på en katt,om det nu är så.
Jag hoppas att så inte är fallet ,
utan att Fritz (som den försvunna katten heter) bara blivit litet putt när husse och matte stuckit ifrån honom,
och i protest gett sig ut på luffen ett tag.
Det är härligt att vara uppe och ute i stallet tidigt om morgonen,
men litet bökigt är det ju med barnen.
De sover oftast till åtta halv nio i vanliga fall,
och nu måste de väckas och kläs och matas till åtta.
Det vore ju skillnad om det var _mitt_ stall,som låg på _ min_ gård,
då kan man ju smyga ut och snabbt vara tillbaka.
Just idag fick dock LillNöffe sova kvar hemma medan vi stack iväg.
Han var sent i säng i går,
eftersom han råkade somna i bilen på väg hem efter att ha hämtat Storsnörpan hos en kompis.
Jag skyndade mig hem,rädd att han skulle ha vaknat när jag var borta och blivit ledsen över att vara ensam.
Men han sov förstås som en stock,
och blev hemskt sur när han senare förstod att han blivit snuvad på stallet idag.
Idag skall jag hämta upp ett paket på posten,innehållandes några plagg till barnen från Ellos-rean.
Det blev inte så mycket,mest till Storsnörpan,
eftersom jag tycker att det är dåligt med fina pojkkläder.
Då handlar jag ändå oftast tröjor och linnen till dem just från flicksidan,
men nu var där mest bara rosa rysch-pysch med rosetter och puffarm,
och någon måtta får det ju lov att vara i unisexandet även för mig.
Förresten duger de inte heller till Snörpan,
så det beror ju mest på att jag tycker att de är anskrämligt fula,
och alltså inte att de är för "flickiga".
En fin klänning och en tunika blev det bland annat.
Nu har vi läst "Pomperipossa" (bara en gång i dag!) och "Pricken"
och skall nu ge oss ut på promenad med Castor.
Men jag måste bara säga att just "Pricken" var en storfavorit för mig när jag var liten.
Och så himla bra den verkligen ännu är!
Så alltid aktuell med sitt budskap om kärlek över rasgränserna och sin antirasistiska sensmoral,
skriven av Margret Rey,redan 1945.
Hurra för Pricken!!
Några andra favoriter jag hade som barn är dessa:
"Allrakäraste Syster" av Astrid Lindgren med illustrationer av Hans Arnold.
Den tycker även Snörpan mycket om,
och det lustiga med henne är att hon genast första gången vi läste den för mycket länge sedan,
snappade upp att Ylva Li dog på slutet.
Själv tror jag inte att jag greppade det förräns nu som vuxen,
att Salikons rosor vissnade och allt det där...
Överhuvudtaget påminner mig just Hans Arnolds teckningar om min barndom,
då han så ofta illustrerade noveller i de gamla veckotidningarna som fanns i massor hemma hos farmor.
De är så detaljrika och spännande och ofta tyckte jag att de var litet läskiga.
Annars tyckte jag bäst om de Astrid Lindgren böcker som var illustrerade av Ilon Wikland.
När jag ser målningar gjorda av henne känner jag stark melankoli.
De är barndom för mig.
Och jag saknar mycket några böcker jag hade,illustrearde av henne,som handlade om en pojke som fick en lillasyster.
Jag minns ju inte vad de hette och inte heller vem författaren var,men skall nog "googla" efter dem,
då jag antagligen gett bort dem för länge sedan.
Cecilia Torudd har illustrerat många böcker som jag älskat som liten.
Exempelvis de underbara
"Sagan om Karl Knut" av Barbro Lindgren och
"Flickan som inte ville gå till dagis" av Siv Widerberg.
För att inte tala om Eva Erikssons alla personligheter.
Just boken om grisen passade mig väldigt väl,för jag var som tokig i grisar som barn.
Jag älskade dem mest av världens alla djur,
och blev överlycklig över denna bok som jag fick av mamma julen -85 enligt skriften på insidan av omslaget.
Som barn ser man ju först och främst bilderna i en bok och texten kan nästan vara överflödig ibland.
Men Barbro Lindgren som skrivit alla böckerna om "Den vilda bebin" och "Max"
skrev ändå de böckerna som jag helst av allt läste när jag kunde själv,så småningom.
Böckerna om "Sparvel" och senare de tre böckerna
"Jättehemligt","Världshemligt" och "Bladen brinner!" handlar ju om hennes egen barndom och uppväxt,
och jag läste dem om och om igen.
Vi hade dem tre sista samlade i denna tjocka härliga bok:
Trots att hon fått många priser och utmärkelser
tycker jag nog att hon har fått oförtjänt litet uppmärksamhet genom åren.
Hon har ju skrivit så fantastiskt många böcker,
främst för barn ,som bara är helt underbara.
"Loranga,Dartanjang och Mazarin"-böckerna som ju är alldeles galna och knasiga
och nu nyligen böckerna om grisen Benny,som mina barn tycker hemskt mycket om.
Jag skall avsluta bokinlägget med att visa en bok vars text jag nog kan nästan helt utan till,
så ofta lästes den och antagligen faschinerades jag mycket av rimmet i språket.
Kan hända att detta var min första bok skriven just på rim.
Storsnörpan vill ofta höra den,medan LillNöffe tycker direkt illa om den.
Kanske är han för liten för att uppskatta och ens höra rim,
men jag vet också att Lennart Hellsing är känd för att antingen hatas eller älskas.
När jag idag läser om Bagar Bengtsson blir jag hänförd.
Vilket geni egentligen,som skrivit denna bok!
Jag kan inte säga att jag älskar allt han gjort,men just denna är en riktig skatt för mig.
Bagar Bengtsson här i stan
han har bakat en krokan
och där bodde han med Bullertina Bergis.
Där låg bagaren och sov
i en bakelsealkov
medan degarna de jäste under tiden.
Blä
vilken trist dag.
jag vet inte varför,men jag känner mig verkligen totalt ur gängorna.
Vädret matchar mitt sinnelag,
fast egentligen är det ju ganska mysigt när det duggar så fint från mörka moln
och det doftar våt grusväg och nyuslagna löv.
Nog borde jag ta på mig stövlarna och promenera,
det skulle säkert hjälpa,
men av någon anledning sitter jag kvar här inne i den tropiska värmen.
Suckar åt röran på diskbänken och den sura lukten från diskmaskinen.
Försöker att inte tänka på berget av tvätt som tornar upp sig i tvättstugan.
Jag lyssnar på Peggy Lee´s "Fever" och låtsas som ingenting:
www.youtube.com/watch?v=JGb5IweiYG8
Ja,värmepannan är fortfarande ur funktion.
Och vi har att välja på att inte ha någon värme alls och att ha en 25-30 grader.
Jag har kokat vatten på spisen för att diska litet,men det är för träligt i längden.
Jag har inga större grytor och vattnet kallnar fort.
Och mer disk rivs snabbt fram.
Jag hoppas att kusinen lyckas få hit någon yrkesman idag,
men något större hopp om det hyser jag inte.
Visst låter jag dyster?
Visst låter det som om jag är mitt uppe i en stor katastrof?
Ha ha,vilket löjligt I-lands problem jag gnäller om.
Det är bara det att jag AVSKYR när det är stökigt.
Jag hatar disk på diskbänken och blir på dåligt humör av att finna strumplådorna tomma.
Bara köket är rent så mår jag litet bättre,
men som det nu är så är det inte mycket jag kan göra.
Tänker nog lägga mig på sängen och läsa den tramsiga "Mama"-tidningen jag köpte igår.
Reta upp mig ytterligare på det torftiga språket i artiklarna.
Jag vet verkligen inte varför jag envisas med att köpa den varje månad,
något är det väl jag tilltalas av i den,men jag kan inte komma på vad.
Jäkla skittidning med skit journalister,är det.
Som skriver saker som "kidsen", "twinsen","chillar" , "softar","übercool" och "sköna snubbar"
och mycket mycket mer löjligt.
Som överhuvudtaget använder sig av ett språk som jag inte kan med.
Så varför läser jag den?
Igår var Storsnörpan hos en klasskompis och lekte efter skolan.
Det var första gången hon var där och jag och LillNöffe for dit och hämtade henne på kvällen.
Jag fikade och LillNöffe lekte med den jämnåriga sonen,
eller kanske mest bara med hans saker när jag tänker efter.
Jag oroar mig för att han inte skall kunna leka som andra barn nu efter att ha varit ensam så länge..
Överhuvudtaget oroar jag mig för honom,
han är så in i bomben avig och vrång precis hela tiden
och det blir så mycket bråk härhemma om dagarna.
Jag vrider och vänder mig hit och dit och försöker på alla sätt att förändra situationen,
men får inte till någon bättring.
Hur jag än bemöter hans trots och ständiga ilska så blir han inte gladare.
Och att aktivera honom...
Ja vad skall jag mer hitta på som jag inte tänkt på?
Vi bakar nästan varje dag,efter recept som han själv får välja ur kokboken
och han hjälper även till med maten varje dag.
Vi bygger lego och kojor,seglar med barkbåtar i bäckarna,
spikar på "trädkojan" och letar efter brädor till den i skogen.
Vi åker ner till ICA enkom för att köpa tuggummikulor och prata med den snälla tanten i kassan,
leker i stora lekparken i Ljungaverk som är totalt öde på dagarna.
När vi kommer hem ligger vi i soffan och läser sagor och klias på ryggen.
Jag tycker att jag gör vad jag kan för att han skall vara sysselsatt och nöjd,
och själv försöker jag för allt jag är värd
att inte tappa humöret och tjata och kritisera
när varendaste jäkla mening som kommer ur hans mun lik förbannat börjar med ett gnäll.
När allt ändå bara är fel och dumt och skrik och grin.
Att själv tappa huvudet,som jag gör framemot eftermiddagen,
hjälper ju föga.
Lock och pock,hot straff,spelar ingen roll.
Om jag ignorerar det dåliga betendet ger det samma resultat som om jag är konsekvent och säger ifrån.
-Trots.
Jag förstår att det är någon period han går igenom och som säkert är nödvändig och kanske till och med nyttig för honom,
jag förstår att det kommer att bli bättre så småningom,
men det tar verkligen musten ur mig just nu när jag är mitt i det.
Jag blir så oerhört ledsen för hans och min egen skull.
Varför skall det behöva vara så här?
När vi skulle kunna ha det så bra,
när vi ändå gör det mesta som han önskar?
Vad är det egentligen för jobbiga och starka stormar som stormar inom honom,
vad rör sig i huvudet på min älskade fina pojke,eftersom han ständigt är arg!?
Vår stora härliga hund är i alla fall ett ständigt solsken.
Jag tycker redan hemskt mycket om honom,vilket jag nog inte trott at jag skulle komma att göra så snabbt.
Han är så lugn och trygg även om han gärna vill leka när han får chansen.
Snäll och varsam med barnen är han också,även när de springer omkring honom med köttbullar i händerna.
När han erbjuds en smakbit tar han den försiktigt,försiktigt med läpparna,
och om barnet inte släpper greppet om biten så gör han det med en suck.
Sätter sig och väntar tålmodigt på ett nytt försök:)
På natten vill han ligga brevid min säng och bli klappad på magen
och så fort husse gått till jobbet om morgonen efter att ha rastat honom,
lägger han sig åter tillrätta brevid mig och sover en stund till.
Ja, det känns verkligen bra att ha honom här och det verkar som om han känner likadant.
Nej,jag skall inte sitta här och fjamsa hela trista dagen.
Vi skall gå till stallet en sväng och mocka ur riktigt ordentligt och lägga på nytt strö i boxarna.
Det tycker båda pojkarna mycket om,att vara i stallet och dona.
Jag trivs också där,
dock känner jag mig inte direkt mindre rädd för de inneboende än,tråkigt nog.
Jag kan inte förstå varför jag är så blyg för dem!
Nog för att de är gigantiska och har fruktansvärt stora tänder och gillar att buffa och knuffa på mig.
Och visst är de tjuriga mot varndra,nyps där de kommer åt och sparkar bakut och är allmänt spattiga,
men det borde jag ju inte bry mig om!
Det är ju jag som har kontrollen.
Jag som bestämmer.
Över de där stora...
Jag kan för mitt liv inte minnas att hästarna i min ungdoms dagar var så där lynniga och tjuriga.
Som jag ser dem framför mig omhöljda i ett rosa skimmer
var de så snälla och fogliga och lättsamma så!
Jippy!
Nu ringde en karl och sa att han om en timme kommer till mig för att få fason på värmepumpen!
Så jag avslutar inlägget med en liten bild på Lilla Hoppsan som vinkar farväl till storasyster i går morse.
Egentligen hade jag velat visa er älgen jag stod och tittade på häromkvällen.
Jag var på väg till kusinens poolhus för att duscha när jag fick syn på en älgko uppe på backen,
snett bakom ladan.
Snart kom en bjässe till tjur också,och vi stod länge och blängde på varann.
För mig var det en riktig upplevelse,
även om vi hade den lilla sjön mellan oss,att kunna vara så nära ett vilt och så ståtligt djur.
Jag tog några kort med min ynkliga lilla mobil,som inte alls lämpar sig för att lägga upp här,tyvärr,
men häftigt var det!
jag vet inte varför,men jag känner mig verkligen totalt ur gängorna.
Vädret matchar mitt sinnelag,
fast egentligen är det ju ganska mysigt när det duggar så fint från mörka moln
och det doftar våt grusväg och nyuslagna löv.
Nog borde jag ta på mig stövlarna och promenera,
det skulle säkert hjälpa,
men av någon anledning sitter jag kvar här inne i den tropiska värmen.
Suckar åt röran på diskbänken och den sura lukten från diskmaskinen.
Försöker att inte tänka på berget av tvätt som tornar upp sig i tvättstugan.
Jag lyssnar på Peggy Lee´s "Fever" och låtsas som ingenting:
www.youtube.com/watch?v=JGb5IweiYG8
Ja,värmepannan är fortfarande ur funktion.
Och vi har att välja på att inte ha någon värme alls och att ha en 25-30 grader.
Jag har kokat vatten på spisen för att diska litet,men det är för träligt i längden.
Jag har inga större grytor och vattnet kallnar fort.
Och mer disk rivs snabbt fram.
Jag hoppas att kusinen lyckas få hit någon yrkesman idag,
men något större hopp om det hyser jag inte.
Visst låter jag dyster?
Visst låter det som om jag är mitt uppe i en stor katastrof?
Ha ha,vilket löjligt I-lands problem jag gnäller om.
Det är bara det att jag AVSKYR när det är stökigt.
Jag hatar disk på diskbänken och blir på dåligt humör av att finna strumplådorna tomma.
Bara köket är rent så mår jag litet bättre,
men som det nu är så är det inte mycket jag kan göra.
Tänker nog lägga mig på sängen och läsa den tramsiga "Mama"-tidningen jag köpte igår.
Reta upp mig ytterligare på det torftiga språket i artiklarna.
Jag vet verkligen inte varför jag envisas med att köpa den varje månad,
något är det väl jag tilltalas av i den,men jag kan inte komma på vad.
Jäkla skittidning med skit journalister,är det.
Som skriver saker som "kidsen", "twinsen","chillar" , "softar","übercool" och "sköna snubbar"
och mycket mycket mer löjligt.
Som överhuvudtaget använder sig av ett språk som jag inte kan med.
Så varför läser jag den?
Igår var Storsnörpan hos en klasskompis och lekte efter skolan.
Det var första gången hon var där och jag och LillNöffe for dit och hämtade henne på kvällen.
Jag fikade och LillNöffe lekte med den jämnåriga sonen,
eller kanske mest bara med hans saker när jag tänker efter.
Jag oroar mig för att han inte skall kunna leka som andra barn nu efter att ha varit ensam så länge..
Överhuvudtaget oroar jag mig för honom,
han är så in i bomben avig och vrång precis hela tiden
och det blir så mycket bråk härhemma om dagarna.
Jag vrider och vänder mig hit och dit och försöker på alla sätt att förändra situationen,
men får inte till någon bättring.
Hur jag än bemöter hans trots och ständiga ilska så blir han inte gladare.
Och att aktivera honom...
Ja vad skall jag mer hitta på som jag inte tänkt på?
Vi bakar nästan varje dag,efter recept som han själv får välja ur kokboken
och han hjälper även till med maten varje dag.
Vi bygger lego och kojor,seglar med barkbåtar i bäckarna,
spikar på "trädkojan" och letar efter brädor till den i skogen.
Vi åker ner till ICA enkom för att köpa tuggummikulor och prata med den snälla tanten i kassan,
leker i stora lekparken i Ljungaverk som är totalt öde på dagarna.
När vi kommer hem ligger vi i soffan och läser sagor och klias på ryggen.
Jag tycker att jag gör vad jag kan för att han skall vara sysselsatt och nöjd,
och själv försöker jag för allt jag är värd
att inte tappa humöret och tjata och kritisera
när varendaste jäkla mening som kommer ur hans mun lik förbannat börjar med ett gnäll.
När allt ändå bara är fel och dumt och skrik och grin.
Att själv tappa huvudet,som jag gör framemot eftermiddagen,
hjälper ju föga.
Lock och pock,hot straff,spelar ingen roll.
Om jag ignorerar det dåliga betendet ger det samma resultat som om jag är konsekvent och säger ifrån.
-Trots.
Jag förstår att det är någon period han går igenom och som säkert är nödvändig och kanske till och med nyttig för honom,
jag förstår att det kommer att bli bättre så småningom,
men det tar verkligen musten ur mig just nu när jag är mitt i det.
Jag blir så oerhört ledsen för hans och min egen skull.
Varför skall det behöva vara så här?
När vi skulle kunna ha det så bra,
när vi ändå gör det mesta som han önskar?
Vad är det egentligen för jobbiga och starka stormar som stormar inom honom,
vad rör sig i huvudet på min älskade fina pojke,eftersom han ständigt är arg!?
Vår stora härliga hund är i alla fall ett ständigt solsken.
Jag tycker redan hemskt mycket om honom,vilket jag nog inte trott at jag skulle komma att göra så snabbt.
Han är så lugn och trygg även om han gärna vill leka när han får chansen.
Snäll och varsam med barnen är han också,även när de springer omkring honom med köttbullar i händerna.
När han erbjuds en smakbit tar han den försiktigt,försiktigt med läpparna,
och om barnet inte släpper greppet om biten så gör han det med en suck.
Sätter sig och väntar tålmodigt på ett nytt försök:)
På natten vill han ligga brevid min säng och bli klappad på magen
och så fort husse gått till jobbet om morgonen efter att ha rastat honom,
lägger han sig åter tillrätta brevid mig och sover en stund till.
Ja, det känns verkligen bra att ha honom här och det verkar som om han känner likadant.
Nej,jag skall inte sitta här och fjamsa hela trista dagen.
Vi skall gå till stallet en sväng och mocka ur riktigt ordentligt och lägga på nytt strö i boxarna.
Det tycker båda pojkarna mycket om,att vara i stallet och dona.
Jag trivs också där,
dock känner jag mig inte direkt mindre rädd för de inneboende än,tråkigt nog.
Jag kan inte förstå varför jag är så blyg för dem!
Nog för att de är gigantiska och har fruktansvärt stora tänder och gillar att buffa och knuffa på mig.
Och visst är de tjuriga mot varndra,nyps där de kommer åt och sparkar bakut och är allmänt spattiga,
men det borde jag ju inte bry mig om!
Det är ju jag som har kontrollen.
Jag som bestämmer.
Över de där stora...
Jag kan för mitt liv inte minnas att hästarna i min ungdoms dagar var så där lynniga och tjuriga.
Som jag ser dem framför mig omhöljda i ett rosa skimmer
var de så snälla och fogliga och lättsamma så!
Jippy!
Nu ringde en karl och sa att han om en timme kommer till mig för att få fason på värmepumpen!
Så jag avslutar inlägget med en liten bild på Lilla Hoppsan som vinkar farväl till storasyster i går morse.
Egentligen hade jag velat visa er älgen jag stod och tittade på häromkvällen.
Jag var på väg till kusinens poolhus för att duscha när jag fick syn på en älgko uppe på backen,
snett bakom ladan.
Snart kom en bjässe till tjur också,och vi stod länge och blängde på varann.
För mig var det en riktig upplevelse,
även om vi hade den lilla sjön mellan oss,att kunna vara så nära ett vilt och så ståtligt djur.
Jag tog några kort med min ynkliga lilla mobil,som inte alls lämpar sig för att lägga upp här,tyvärr,
men häftigt var det!
Här ligger en kalv och skräpar
i hallen!
Vi har fått en ny familjemedlem.
Och han är verkligen stor som en kalv.
Eller ett föl,kanske.
Fast egentligen är han ju en hund.
En så fin tvåårig rottishane som skall heta Castor.
Tyvärr hette han redan "Amigo" när han kom hit,
men jag tycker att det är bland de löjligaste namnen man kan ge en hund,
särskilt om man som sambon är spansktalande.
Så vi tänkte att om man väljer ett nytt namn innehållandes ett starkt A och ett O
som ju är de bokstäverna som betonas mest i "Amigo",
så skall det nog gå ganska smidigt att byta.
Dessutom är denna herre från Norge,och måste alltså lära sig ett helt nytt språk,
så då kan vi ju lika gärna passa på..
För inte tänker jag då snacke kjempefin norske med hunden,i alla fall.; )
Jag har inte lyckats få till någon bra bild på honom än,men det kommer nog snart.
Sambon har ju alltid velat ha en hane,men eftersom han började med en tik en gång för ca tolv år sedan,
så har det fallit sig mest naturligt med tikar.
Vi hade en utmärkt hane en gång i tiden,
som vi var tvugna att avliva när han fick svår epelepsi som inte gick att medicinera.
När nu båda våra tikar har fått valpar hade han tänkt sig att ta hem den finaste hanen från någon av kullarna.
Här är Trojas valpar uppe i Piteå,klicka på bilderna för att se dem och förundras än mer..
Jag har dock bestämt sagt nej till att ha tre hundar här hemma.
Även om vi så smånigom får till en ordentlig hundgård här på tomten
så är det ju inte meningen att de skall sitta där och uggla hela dagarna.
Och hur fasen har man TID med tre hundar och tre ungar och jobb och...ja allt i livet?!
Och helst hade jag velat säga blankt nej till en valp också,
jag är inte alls förtjust i sådana nämligen.
Visst är de nästan ofattbart söta,man kan ju förälskat stirra på dem hur länge som helst,
men de är ju inte särskilt trevliga.
Kissar och bajsar och bits med sylvassa tänder,
tar sönder allt de kommer över och kräver mer tid och omsorg än en bebis!
Nej,jag är inte någon älskare av valpar,kan jag ärligt säga,
och alltså är jag väldigt nöjd med sambons beslut att överta en redan rumsren och uppfostrad hund!
Visst finns det fördelar med att ha en hund från valpstadiet;
man känner dem utan och innan och präglar den själv.
Men det är också ett vågspel detta med hur den blir som fullvuxen rent fysiskt.
Inom just vår ras är det väldigt vanligt att de får problem med leder och att man då inte kan avla på dem osv.
Så är det ju viktigt för någon som är intresserad av att tävla i utställning,
att hunden är "snygg" och passar för det ändamålet.
Det kan vara väldigt svårt att föreställa sig den där ulliga lilla tussen som vuxen
när man väljer bland valparna hos uppfödaren,
även om det ju finns vissa riktmärken att gå på.
Alltså är det ganska smidigt och enkelt att skaffa sig en hund som är så gott som färdig;
röntgad och felfri i lederna,med just det utseendet man önskar sig och som sagt redan är tränad och mentaltestad.
Det är som sambon säger; "bara att tuta och köra" (vilket för övrigt är ännu ett av mina hatuttryck)
Som det nu ser ut så skall de båda tikarna stanna där de nu är.
En i Piteå där sambons vänner som haft henne och valparna och dessutom ägen pappan till dem,
blivit fästa vid henne och velat köpa henne.
Hon är en så bra hund,
glad och social och lekfull.
Hon fick superhöga poäng på mentaltestet och den mer avancerade korningen och är felfri i lederna.
En pefekt avelstik med andra ord.
Tyvärr har hon inte det utseende som krävs för att lyckas inom utställning,
och även om jag för mitt liv inte kan förstå varför just den sporten är så tilltalande,
så accepterar jag sambons beslut att låta henne få ett nytt hem.
Den andra tiken,vår gamla fina Gullan,
som vi också tog som tvååring,kommer jag att sakna mycket dock.
Hon är sju år nu och har verkligen utvecklats hos oss.
När hon kom som omplaceringshund hade hon uppenbarligen farit illa hos de förra ägarna.
Hon var inte på långt när rumsren och var så strykrädd att man inte kunde göra någon hastig rörelse
utan att hon kröp ihop och kissade på sig.
Att gå på promenad var något helt nytt för henne,och släppte man henne lös tryckte hon sig förskräckt emot en.
Snart blev hon dock en helt vanlig hund,glad och busig och barnkär.
Hon var jätteduktig som tjänstehund inom hemvärnet och tyckte om att leka med andra hundar.
Sorgligt nog fick hon diskbrock i nacken som hon lider av några gånger om året.
Då blir hon hängig och stilla och vill bara vara ifred.
Och ju äldre hon blivit,desto stillsammare har hon blivit.
Sedan vi flyttade hit till Lillmörtsjön har hon helst gått ner i källaren och lagt sig
och inte varit så intresserad av vad vi andra gör.
Jag tror absolut att hon kan få det bättre med litet mer lugn och ro än vi kan erbjuda henne.
Utan stojande ungar och en busig unghund.
Så ja,plötsligt har vi bara _en_ hund!
Jag är övertygad om att det blir alldeles lagom och att det blir lättare att fokusera på hans träning,
när han nu är ensam hund i familjen.
Han kom ju igår,tidigt på morgonen ,
och lade sig att sova i vardagsrummet med sambon,efter den långa bilresan.
Sedan var det promenad och utforkning a vomgivningarna,
sitt nya hem och sina nya familjemedlemmar som ju var överlyckliga att få träffa honom.
Jag är hitills mycket nöjd med honom,han verkar vara en lättsam hund.
Lekfull och barnslig,visst,han är ju inte så gammal än,
men överlag så har han lätt för att slappna av och verkar vara trygg och säker.
Han har haft ett bra liv,
det märks på honom,och det syntes väl när sambon hämtade honom hos den förre ägaren.
Men så klart är ju denna första tid tillsammans litet trevande och prövande
och säkert kommer auktoriteterna att testas en aning.
Jag tror nog att det kommer gå bra dock,
och det enda som vi hitills är en smula missnöjda med är att han är litet smal i midjan.
Antagligen har han ätit mycket människomat,rester och så vidare,
och mindre riktig hundmat,ämnad för hans ras och storlek.
Nu skall han äta upp sig litet,muskler har han redan,
så får nog sambon sin utställningsgchampion till slut,skall ni se.:)
Här ser han inte mycket ut för världen,
men det är endast min sopiga kameras fel,och den dumma posen.
I verkligheten är han mycket stilig!
Vi var bortbjudna igår också!
Storsnörpans skolskjutschaffis är en trvlig prick,
och när jag beklagat mig över hur svårt det är att hitta aktiviteter till LillNöffe som inga vänner har,
har han bjudit oss hem till sig och sin familj.
Hans pojke är fyra och flickan sex,precis som Storsnörpan.
De två tjejerna fann varandra på mindre än tjugo sekunder
och skiljdes högst motvilligt åt när det var dags för oss att åka hem.
Killarna kivades litet,hade väl litet problem med att bena ut det där med vems traktorn egentligen var,
och vem som skulle leka med vad.
Det blev litet grin och några knuffar innan de också hade riktigt kul tillsammans.
Och vi vuxna fikade och pratade bort några timmar,det var mycket trevligt.
Nu är det vår tur att bjuda tillbaka,
och om Storsnörpan fick bestämma skulle det ske redan idag.:)
Till helgen skall ju Storsnörpan eventuellt till sin gammelmormor och gammelmorfar i Sundsvall och sova över där
alldeles själv,
vilket hon länge längtat efter.
Tydligen skall de gå på bio och ha så mysigt,
så vi får väl se när det passar att bjuda våra nya vänner på middag.
Idag håller jag tummarna för att det skall komma några rörmokare hit.
De kom aldrig förra veckan och skar ut de gamla apparaterna i källaren,
och nu verkar det som om vår bergvärmepump gått sönder.
I fredags kväll började det bli hemskt kallt här hemma,
och jag höjde elementen till max innan jag gick och lade mig och ungarna.
Snart insåg jag dock att det inte hjälpt ett dugg,utan att pumpen slagit ifrån.
Jag har ingen som helst aning om hur den fungerar
så att själv gå dit och pilla på den var ju totalt meningslöst.
Dessutom var det för sent för att ringa och störa kusinen som ju är ensam hemam med bebisen,
så det blev en kall natt.
Jag funderade på att ha storisarna kvar hos mig i sängen efter att de somnat,
men det är faktist näst intill omöjligt att sova något sånär bekvämt
med tre ungar i varierande storlek i sängen.
Det rullas och sparkas och knockas hej vilt,
så de blev uppburna till sina egna sängar i alla fall.
Jag vaknade väl en sisådär femtioelva gånger den natten
och sprang huttrande upp för att kontrollera att de inte sparkat av sig alla täcken och filtar och nu låg och frös ihjäl.
Igår var kusinen här och tittade på pumpen i alla fall,
men det enda hon kunde göra var att sätta den på reservläge och ringa och tjata på rörmokaren.
Så igår kväll och idag har vi det varmt och skönt i alla fall,dock är vi ännu utan varmvatten.
Jag är relativt nyduschad som tur är,
men jag hade gärna sett att Castor fått sig en ordentlig tvätt.
Vi håller som sagt tummarna nu,så får vi det lagat innan kvällen!
Nej hörrni,nu skall vi ut och flanera i solen.
Det är nog inte ett dugg varmt trots att den skiner,
men det är härligt med frisk luft.
Så skall ju hunden rastas,vilket känns ovant.
Vi har ju inte haft några fyrfotingar hemma på så länge,
men jag minns nog hur man gör,skall ni se; )
Vi har fått en ny familjemedlem.
Och han är verkligen stor som en kalv.
Eller ett föl,kanske.
Fast egentligen är han ju en hund.
En så fin tvåårig rottishane som skall heta Castor.
Tyvärr hette han redan "Amigo" när han kom hit,
men jag tycker att det är bland de löjligaste namnen man kan ge en hund,
särskilt om man som sambon är spansktalande.
Så vi tänkte att om man väljer ett nytt namn innehållandes ett starkt A och ett O
som ju är de bokstäverna som betonas mest i "Amigo",
så skall det nog gå ganska smidigt att byta.
Dessutom är denna herre från Norge,och måste alltså lära sig ett helt nytt språk,
så då kan vi ju lika gärna passa på..
För inte tänker jag då snacke kjempefin norske med hunden,i alla fall.; )
Jag har inte lyckats få till någon bra bild på honom än,men det kommer nog snart.
Sambon har ju alltid velat ha en hane,men eftersom han började med en tik en gång för ca tolv år sedan,
så har det fallit sig mest naturligt med tikar.
Vi hade en utmärkt hane en gång i tiden,
som vi var tvugna att avliva när han fick svår epelepsi som inte gick att medicinera.
När nu båda våra tikar har fått valpar hade han tänkt sig att ta hem den finaste hanen från någon av kullarna.
Här är Trojas valpar uppe i Piteå,klicka på bilderna för att se dem och förundras än mer..
Jag har dock bestämt sagt nej till att ha tre hundar här hemma.
Även om vi så smånigom får till en ordentlig hundgård här på tomten
så är det ju inte meningen att de skall sitta där och uggla hela dagarna.
Och hur fasen har man TID med tre hundar och tre ungar och jobb och...ja allt i livet?!
Och helst hade jag velat säga blankt nej till en valp också,
jag är inte alls förtjust i sådana nämligen.
Visst är de nästan ofattbart söta,man kan ju förälskat stirra på dem hur länge som helst,
men de är ju inte särskilt trevliga.
Kissar och bajsar och bits med sylvassa tänder,
tar sönder allt de kommer över och kräver mer tid och omsorg än en bebis!
Nej,jag är inte någon älskare av valpar,kan jag ärligt säga,
och alltså är jag väldigt nöjd med sambons beslut att överta en redan rumsren och uppfostrad hund!
Visst finns det fördelar med att ha en hund från valpstadiet;
man känner dem utan och innan och präglar den själv.
Men det är också ett vågspel detta med hur den blir som fullvuxen rent fysiskt.
Inom just vår ras är det väldigt vanligt att de får problem med leder och att man då inte kan avla på dem osv.
Så är det ju viktigt för någon som är intresserad av att tävla i utställning,
att hunden är "snygg" och passar för det ändamålet.
Det kan vara väldigt svårt att föreställa sig den där ulliga lilla tussen som vuxen
när man väljer bland valparna hos uppfödaren,
även om det ju finns vissa riktmärken att gå på.
Alltså är det ganska smidigt och enkelt att skaffa sig en hund som är så gott som färdig;
röntgad och felfri i lederna,med just det utseendet man önskar sig och som sagt redan är tränad och mentaltestad.
Det är som sambon säger; "bara att tuta och köra" (vilket för övrigt är ännu ett av mina hatuttryck)
Som det nu ser ut så skall de båda tikarna stanna där de nu är.
En i Piteå där sambons vänner som haft henne och valparna och dessutom ägen pappan till dem,
blivit fästa vid henne och velat köpa henne.
Hon är en så bra hund,
glad och social och lekfull.
Hon fick superhöga poäng på mentaltestet och den mer avancerade korningen och är felfri i lederna.
En pefekt avelstik med andra ord.
Tyvärr har hon inte det utseende som krävs för att lyckas inom utställning,
och även om jag för mitt liv inte kan förstå varför just den sporten är så tilltalande,
så accepterar jag sambons beslut att låta henne få ett nytt hem.
Den andra tiken,vår gamla fina Gullan,
som vi också tog som tvååring,kommer jag att sakna mycket dock.
Hon är sju år nu och har verkligen utvecklats hos oss.
När hon kom som omplaceringshund hade hon uppenbarligen farit illa hos de förra ägarna.
Hon var inte på långt när rumsren och var så strykrädd att man inte kunde göra någon hastig rörelse
utan att hon kröp ihop och kissade på sig.
Att gå på promenad var något helt nytt för henne,och släppte man henne lös tryckte hon sig förskräckt emot en.
Snart blev hon dock en helt vanlig hund,glad och busig och barnkär.
Hon var jätteduktig som tjänstehund inom hemvärnet och tyckte om att leka med andra hundar.
Sorgligt nog fick hon diskbrock i nacken som hon lider av några gånger om året.
Då blir hon hängig och stilla och vill bara vara ifred.
Och ju äldre hon blivit,desto stillsammare har hon blivit.
Sedan vi flyttade hit till Lillmörtsjön har hon helst gått ner i källaren och lagt sig
och inte varit så intresserad av vad vi andra gör.
Jag tror absolut att hon kan få det bättre med litet mer lugn och ro än vi kan erbjuda henne.
Utan stojande ungar och en busig unghund.
Så ja,plötsligt har vi bara _en_ hund!
Jag är övertygad om att det blir alldeles lagom och att det blir lättare att fokusera på hans träning,
när han nu är ensam hund i familjen.
Han kom ju igår,tidigt på morgonen ,
och lade sig att sova i vardagsrummet med sambon,efter den långa bilresan.
Sedan var det promenad och utforkning a vomgivningarna,
sitt nya hem och sina nya familjemedlemmar som ju var överlyckliga att få träffa honom.
Jag är hitills mycket nöjd med honom,han verkar vara en lättsam hund.
Lekfull och barnslig,visst,han är ju inte så gammal än,
men överlag så har han lätt för att slappna av och verkar vara trygg och säker.
Han har haft ett bra liv,
det märks på honom,och det syntes väl när sambon hämtade honom hos den förre ägaren.
Men så klart är ju denna första tid tillsammans litet trevande och prövande
och säkert kommer auktoriteterna att testas en aning.
Jag tror nog att det kommer gå bra dock,
och det enda som vi hitills är en smula missnöjda med är att han är litet smal i midjan.
Antagligen har han ätit mycket människomat,rester och så vidare,
och mindre riktig hundmat,ämnad för hans ras och storlek.
Nu skall han äta upp sig litet,muskler har han redan,
så får nog sambon sin utställningsgchampion till slut,skall ni se.:)
Här ser han inte mycket ut för världen,
men det är endast min sopiga kameras fel,och den dumma posen.
I verkligheten är han mycket stilig!
Vi var bortbjudna igår också!
Storsnörpans skolskjutschaffis är en trvlig prick,
och när jag beklagat mig över hur svårt det är att hitta aktiviteter till LillNöffe som inga vänner har,
har han bjudit oss hem till sig och sin familj.
Hans pojke är fyra och flickan sex,precis som Storsnörpan.
De två tjejerna fann varandra på mindre än tjugo sekunder
och skiljdes högst motvilligt åt när det var dags för oss att åka hem.
Killarna kivades litet,hade väl litet problem med att bena ut det där med vems traktorn egentligen var,
och vem som skulle leka med vad.
Det blev litet grin och några knuffar innan de också hade riktigt kul tillsammans.
Och vi vuxna fikade och pratade bort några timmar,det var mycket trevligt.
Nu är det vår tur att bjuda tillbaka,
och om Storsnörpan fick bestämma skulle det ske redan idag.:)
Till helgen skall ju Storsnörpan eventuellt till sin gammelmormor och gammelmorfar i Sundsvall och sova över där
alldeles själv,
vilket hon länge längtat efter.
Tydligen skall de gå på bio och ha så mysigt,
så vi får väl se när det passar att bjuda våra nya vänner på middag.
Idag håller jag tummarna för att det skall komma några rörmokare hit.
De kom aldrig förra veckan och skar ut de gamla apparaterna i källaren,
och nu verkar det som om vår bergvärmepump gått sönder.
I fredags kväll började det bli hemskt kallt här hemma,
och jag höjde elementen till max innan jag gick och lade mig och ungarna.
Snart insåg jag dock att det inte hjälpt ett dugg,utan att pumpen slagit ifrån.
Jag har ingen som helst aning om hur den fungerar
så att själv gå dit och pilla på den var ju totalt meningslöst.
Dessutom var det för sent för att ringa och störa kusinen som ju är ensam hemam med bebisen,
så det blev en kall natt.
Jag funderade på att ha storisarna kvar hos mig i sängen efter att de somnat,
men det är faktist näst intill omöjligt att sova något sånär bekvämt
med tre ungar i varierande storlek i sängen.
Det rullas och sparkas och knockas hej vilt,
så de blev uppburna till sina egna sängar i alla fall.
Jag vaknade väl en sisådär femtioelva gånger den natten
och sprang huttrande upp för att kontrollera att de inte sparkat av sig alla täcken och filtar och nu låg och frös ihjäl.
Igår var kusinen här och tittade på pumpen i alla fall,
men det enda hon kunde göra var att sätta den på reservläge och ringa och tjata på rörmokaren.
Så igår kväll och idag har vi det varmt och skönt i alla fall,dock är vi ännu utan varmvatten.
Jag är relativt nyduschad som tur är,
men jag hade gärna sett att Castor fått sig en ordentlig tvätt.
Vi håller som sagt tummarna nu,så får vi det lagat innan kvällen!
Nej hörrni,nu skall vi ut och flanera i solen.
Det är nog inte ett dugg varmt trots att den skiner,
men det är härligt med frisk luft.
Så skall ju hunden rastas,vilket känns ovant.
Vi har ju inte haft några fyrfotingar hemma på så länge,
men jag minns nog hur man gör,skall ni se; )
Tadaaa!
Kameran är upphittad.
Av någon väldigt konstig anledning låg den i min väska....
Jag förvånas över hur duktig Lilla Hoppsan är
som snappat upp att det är där den hör hemma,och lagt den där efter att ha lekt med den i förrgår.
Men så _kan_ det ju faktist vara så att jag själv tagit den ifrån honom
och placerat den på rätt ställe,
sedan glömt det och irrat runt som en blind höna och sökt den de senaste två dagarna...
Vore just likt mig.
Men nu får ni alltså skåda min skräpiga spegel
och litet annat väldigt,väldigt spännande.
Om den inte vore så ömtålig
skulle den ju vara extratjusig i mitt eller Storsnörpans rum med några halsband hängandes på.
Nu står den i klädkammaren så länge.
Pidestalen...
Och den lilla kryddhyllan under köksskåpen.
Idag har jag som vanligt ägnat mig åt min absolut största hobby;
städning.
Det var inte alls tänkt att bli något sådant,
men sedan jag upptäckte att någon eller något ätit ,
eller rättare sagt _smulat _ en hel del av mormors hembakta kubb
uppe i lekrummet och bakom soffan här i vardagsrummet.
Efter att ha börjat med det var det ju lika bra att fortsätta med hela huset tänkte jag,
och nu så här på kvällskvisten känns det ju rätt fint att sitta och lata sig med gott samvete och rena fotsulor.
Slippa krasa runt bland smulor,lego och gamla strumpor i alla fall för en kväll,
för i morgon är det ju lika skitigt igen,tyvärr.
Sambon är bortrest i helgen
och vi andra har sovit eller i alla fall legat i stora sängen riktigt länge på morgonen.
Efter städning for vi iväg på skattjakt.
En bit innan Ånge var det gårdsloppis hela helgen,
annonserades det om i lokalbladet.
Men det visade sig vara några yngre tjejer som rensat ut sina flickrum
och hoppades kunna sälja sina gamla halsband och urväxta kläder.
Det fanns en fin gammal byrå med tillhörande spegel där som jag tyckte var intressant,
men de var tyvärr inte till salu.
Nåja,vi fick klappa och mata några söta kaniner i alla fall,
och Storsnörpan har sedan dess tjatat öronen av mig om att hon minsann _måste_ få en kanin när hon fyller sju.
Vi svängde förbi 4H-gården för att klappa fåren och lammen en stund,och blev högljutt emottagna.
Lilla Hoppsan blev lika förskräckt som sist,
fast den gången klarnade han ju snabbt upp när han klappade lammen en smula.
Idag blev han dock snuttad på när han försökte närma sig en tacka,
och det uppskattade han icke.
Mungiporna for kvickt ner och han lipade en hel kvart efteråt. :)
Storsnörpan hittade en gammtacka att krama på.
Så fick vi besök av kusinen och hennes lilla blåögding som redan i höst skall bli storebror.
Han är så lugn och harmonisk och ett ständigt litet solsken,
så han kommer nog inte ta illa upp att få konkurrans .
Det är tur att han är som han är,
annars vore det kanske inte riktigt lika lockande att föda sitt andra barn femton månader efter sitt första.
Skulle han mot förmodan misstycka och plötsligt utveckla något sorts upproriskt beteende,
så får han väl komma hit och rasa litet.
En unge mer gör väl ingen skillnad här:)
Nästa vecka blir det till att vara hästvakt igen,
då kusinen skall på kurs i Stockholm och maken är på resa.
Jag hoppas på att få litet assistans av grannfarbrorn,
men annars vore det väl själva fasen om jag inte skulle klara av dem själv också.
Att leda dem till och från hagen borde ju verkligen inte var någon större utmaning,
tycker man.
Men jag har inte helt kommit över min rädsla för dem,tyvärr.
Nu har jag drömt om dem flera nätter i rad och då har det gått så bra så!
Jag hade nog tänkt att sitta här och filosofera ett tag till,
om allt och inget.
Men nu skall vildingarna i säng,
och risken att jag också somnar sött är ganska stor.
Så jag säger väl go´natt och på återseende! :)
Av någon väldigt konstig anledning låg den i min väska....
Jag förvånas över hur duktig Lilla Hoppsan är
som snappat upp att det är där den hör hemma,och lagt den där efter att ha lekt med den i förrgår.
Men så _kan_ det ju faktist vara så att jag själv tagit den ifrån honom
och placerat den på rätt ställe,
sedan glömt det och irrat runt som en blind höna och sökt den de senaste två dagarna...
Vore just likt mig.
Men nu får ni alltså skåda min skräpiga spegel
och litet annat väldigt,väldigt spännande.
Om den inte vore så ömtålig
skulle den ju vara extratjusig i mitt eller Storsnörpans rum med några halsband hängandes på.
Nu står den i klädkammaren så länge.
Pidestalen...
Och den lilla kryddhyllan under köksskåpen.
Idag har jag som vanligt ägnat mig åt min absolut största hobby;
städning.
Det var inte alls tänkt att bli något sådant,
men sedan jag upptäckte att någon eller något ätit ,
eller rättare sagt _smulat _ en hel del av mormors hembakta kubb
uppe i lekrummet och bakom soffan här i vardagsrummet.
Efter att ha börjat med det var det ju lika bra att fortsätta med hela huset tänkte jag,
och nu så här på kvällskvisten känns det ju rätt fint att sitta och lata sig med gott samvete och rena fotsulor.
Slippa krasa runt bland smulor,lego och gamla strumpor i alla fall för en kväll,
för i morgon är det ju lika skitigt igen,tyvärr.
Sambon är bortrest i helgen
och vi andra har sovit eller i alla fall legat i stora sängen riktigt länge på morgonen.
Efter städning for vi iväg på skattjakt.
En bit innan Ånge var det gårdsloppis hela helgen,
annonserades det om i lokalbladet.
Men det visade sig vara några yngre tjejer som rensat ut sina flickrum
och hoppades kunna sälja sina gamla halsband och urväxta kläder.
Det fanns en fin gammal byrå med tillhörande spegel där som jag tyckte var intressant,
men de var tyvärr inte till salu.
Nåja,vi fick klappa och mata några söta kaniner i alla fall,
och Storsnörpan har sedan dess tjatat öronen av mig om att hon minsann _måste_ få en kanin när hon fyller sju.
Vi svängde förbi 4H-gården för att klappa fåren och lammen en stund,och blev högljutt emottagna.
Lilla Hoppsan blev lika förskräckt som sist,
fast den gången klarnade han ju snabbt upp när han klappade lammen en smula.
Idag blev han dock snuttad på när han försökte närma sig en tacka,
och det uppskattade han icke.
Mungiporna for kvickt ner och han lipade en hel kvart efteråt. :)
Storsnörpan hittade en gammtacka att krama på.
Så fick vi besök av kusinen och hennes lilla blåögding som redan i höst skall bli storebror.
Han är så lugn och harmonisk och ett ständigt litet solsken,
så han kommer nog inte ta illa upp att få konkurrans .
Det är tur att han är som han är,
annars vore det kanske inte riktigt lika lockande att föda sitt andra barn femton månader efter sitt första.
Skulle han mot förmodan misstycka och plötsligt utveckla något sorts upproriskt beteende,
så får han väl komma hit och rasa litet.
En unge mer gör väl ingen skillnad här:)
Nästa vecka blir det till att vara hästvakt igen,
då kusinen skall på kurs i Stockholm och maken är på resa.
Jag hoppas på att få litet assistans av grannfarbrorn,
men annars vore det väl själva fasen om jag inte skulle klara av dem själv också.
Att leda dem till och från hagen borde ju verkligen inte var någon större utmaning,
tycker man.
Men jag har inte helt kommit över min rädsla för dem,tyvärr.
Nu har jag drömt om dem flera nätter i rad och då har det gått så bra så!
Jag hade nog tänkt att sitta här och filosofera ett tag till,
om allt och inget.
Men nu skall vildingarna i säng,
och risken att jag också somnar sött är ganska stor.
Så jag säger väl go´natt och på återseende! :)
Mitt sämsta loppisfynd
som hade kunnat bli mitt bästa,
gjorde jag igår.
Jag blixtförälskade mig i en gammal spegel med väldans massa krusiduller på,
och köpte den utan att blinka.
Och utan att syna den alltför nära.
Hade jag gjort det skulle jag upptäckt att den blivit limmad och lagad precis överallt
och följdaktligen var i uselt skick.
Den klarade sig till bilen och på resan hem,
men när den skulle upp på arbetsbänken och få ett litet ansiktslyft så rasade den sönder och samman.
Jag svor förstås högt och kände mig ganska dum som inte gått igenom den bättre.
Som inte genast förstått att en så pass gammal spegel i ett sådant ömtåligt utförande omöjligt kan vara hel.
Nåja,jag får väl ta det som en välbehövlig och nyttig läxa.
Jag måste lära mig att lägga band på mig och vara litet kritisk innan jag rusar åstad och ser all potential i de gamla prylarna.
Så särskilt dyr var inte läxan,
jag gav knappt en hundring för den,men min besvikelse var så stor!
Jag slafsade håglöst på den litet vitfärg i alla fall
och har lyckats något sånär med trälim som jag försökt hålla ett ordentligt tryck på.
Så den står ju upprätt,dock vet jag inte riktigt var jag skall placera den.
Jag är rädd att den smulas sönder vid minsta blick den får.
Så att ställa den på byrån i hallen är ju inte längre att tänka på.
Jag önskar förstås att jag kunde visa er en bild av den nu genast,
men min "kamera",
tillika telefon har spårlöst försvunnit.
Den sågs senast i Lilla Hoppsans hand igår eftermiddag,
och mitt i målandet glömde jag bort att ta den ifrån honom.
Nu har jag letat på de allra omöjligaste och möjliga ställen här i huset,men ännu inte hittat den.
Inte går det heller att ringa till den och på det sättet spåra den,
den fungerar ju inte här uppe på Lillmörtsjön,utan används ju bara som kamera.
Grrr,men den dyker väl upp så småningom,och då lovar jag att fota den där förbaskade spegeln.
En fin liten kryddhylla blev det också,med tillhörande kryddflaskor i glas och med propp.
Den målades kvickt och sandpapprades litet och så fick ungarna fylla i kryddorna.
Så nu är min tjusiga vaxduk full med curry som inte går bort hur jag än gnuggar:(
Dax att köpa en ny,helt enkelt.
En fin piedestal i trä passade allldeles utmärkt i vardagsrummet
och ett par gamla ljusstakar i silver eller kanske möjligen tenn är fina i fönstret.
Nej,det blev inga möbler denna gång.
Loppisen jag skulle till hade inte öppet,
så jag svängde förbi en liten lumpbod längs vägen och rotade rätt på detta.
Tydligen finns inga utsatta öppettider på det stället jag först tänkt mig,
utan håller öppet litet som ägaren har ork och lust till.
Men han har hemskt mycket möbler,fick jag höra,
och jag tänker nog prova att titta in nu i helgen i stället.
Jag sitter här och är så himlade sugen på bröd.
Jag väntar att Storsnörpan skall komma hem från skolan så att vi kan fara till affären och handla litet.
Jag tänker baka "Stompa" i kväll och jag tänker frossa i mig varendaste smula!
Här får ni ett recept,efter vilket min kusin bakade det häromveckan och bjöd mig på.
Ett bröd som sedan urminnes tider bakats i medelpad.
Mycket,mycket gott vill jag lova,
och så är det väldigt "praktiskt" att röra ihop hemma och ta med degen ut på vandring,
då den så enkelt gräddas över glöd!
"Stompa"
Blanda ordentligt ihop
2tsk fänkål
2tsk anis
2tsk bikarbonat
1 tsk salt och
14 dl rågsikt
Rör sedan i
5 dl filmjölk och
1 dl sirap
och baka ihop till en deg.
Grädda 1/2 cm tjocka (jag misstänker att jag inte kommer att få dem så tunna,men det går bra ändå)
kakor i stekpannan eller på galler över glöd.
Dessa skall avnjutas alldeles varma med mycket smör på,förstås.
Och skönt att slippa jäsa degen är det också!
Ja,det blir smarrigt fredagsgodis,det.
Annars har jag ingenting annat speciellt att avhandla idag.
Det har snöat i omgångar och det blåser riktigt kallt.
Vi har hållt oss inne,småpojkarna och jag,
och sett på Ronja Rövardotter och läst sagor.
LillNöffe är glad att hans lillebror intresserar sig för enklare böcker nu
och har rotat fram alla sina gamla Max-böcker.
Som jag är så less på!
Som jag var så glad att slippa när de växtes ur sist.
Nej,de är ju inte dåliga på något vis,men så otroligt uttjatade här hemma hos oss.
Jag får nog lov att köpa mig några nya bebisböcker denna omgång.
Men det är annars roligt att läsa de små kommentarerna jag skrivit i en del böcker som storisarna haft.
Om hur de kanske reagerat när man läst dem eller något skojigt de sagt till sin favoritbok.
I en liten pekbok om bondgårdens djur står det att Storsnörpan alltid,
_varendaste_ gång jag läste om tuppen och imiterade den,
gjorde stora ögon och klappade till mig!
Jag mindes det plötsligt då jag läste det och skrattade gott.
Jag undrar verkligen vad hon egentligen tänkte och varför hon blev så upprörd över just tuppen.
Ändå var det hennes favoritbok,
och hon satt spänd av förväntan och väntade på tuppen,flera gånger om dagen!
:)
LillNöffes favoritbok hette "Agel Gagel och Voffsen Kloffsen"
och den har överlevt från min och Syster Ysters egen barndom.
Jag har själv tydliga minnen till den och läste den gärna för honom.
Det är så fantastiskt hur böcker kan få oss att minnas och känna!
Både jag och Syster har mycket böcker kvar sedan vi var små,
även om en hel del också gått vidare i arv till släktingar och bekanta.
Jag skulle säga att så mycket som ca 50 % av alla barnböcker här i barnens rum
är sådant som mamma lyckats spara genom åren.
Och det är så härligt att läsa dem och minnas.
Att återkalla alla känslor man hade som barn när mamma läste dem.
Eller för all del pappa,
som läste om Mumintrollen med bred finsk bryning vilket fick mig att bli rasande!
"Jamen det är så den SKA läsas,Mumintrollen låter ju så" sade han jämt,
och jag antar att han retades så här för att han var trött och ville slippa läsningen:)
Jag läste hellre själv än att lyssna på den där olåten då,ha ha.
Jag var egentligen aldrig särskilt förtjust i Mumintrollet faktist.
Det är först som vuxen jag upptäckt Tove Janssons storhet.
Nu tycker jag att hon är alldeles underbar,
särskilt då "Vem kan trösta Knyttet".
Jag tänker citera de första två verserna ur den,
som jag tycker är alldeles extra bra och som jag så ofta läst och på något vis känt igen mig i.
"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med med stora tunga steg
långt borta hördes Morrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem skall trösta Knyttet med att säga ,ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stck knyttet ut en ängslig nos och gnydde
-han hade klarat sig i alla fall-
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han -snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och Knyttet sörjde efteråt och tänkte,jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem skall trösta Knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fullt av nya,mycket lyckligare knytt."
Det är mycket svårt att säga vilken bok som faktist var min favorit som liten.
När jag nu läser dem,vilket jag ju ofta gör,
älskar jag dem alla lika mycket!
Jag är så glad att vi har dem kvar,
och att mamma varit så noggrann med böcker när vi var små.
Jag försöker också att vara det,
och faktist verkar det som det lyckats rätt bra att lära barnen att vara rädd om dem,
att inse värdet i böcker och läsning.
Mina egna böcker är jag ju också litet löjlig med.
Flera av dem läser jag om och om igen och de är fullklottrade med egna små anteckningar.
En del har jag i flera olika upplagor,sådan boktönt är jag.
Och ofta när jag känner mig litet hängig finner jag stor tillfredsställelse i att möblera om och sortera bland dem!
Det muntrar upp att se alla de där härliga böckerna,att äga dem och kunna läsa dem när jag vill.
Jag skall inte säga att böcker är det jag lägger mest pengar på i månaden,
för det är det definitivt inte,
jag köper det mesta i pocketformat eller på loppisar och antikvariat,så jag fyndar även där.
Men det är absolut den saken jag inte kan tänka mig att avvara.
Jag handlar _alltid_ böcker för ca 200 kronor i månaden på www.adlibris.se
hur fattig jag i perioder än är.
Och det är klart att de tar sin plats,
och de fodrar ju inköp av bokhyllor,förstås,
och kan ligga och till synes skräpa litet överallt i huset.
Men jag har alltid stenkoll på mina böcker,skall ni veta.
Jag vet precis vilka det är som ligger på bänken i köket,
i tidningställen,på nattygsbordet,i garderoben och på toan.
Vilka som står i bokhyllorna nere och i dem uppe.
Det är även fullt i barnens bokhyllor,
och jag har fått avvara plats i mina egna bokhyllor för en hel del barnböcker,
men ändå kan jag inte säga att jag har nog.
Böcker kommer jag aldrig att få nog av!
Vi har enkla Billy-bokhyller i hallen ovanför trappan,och jag är i stort behov av en till just nu.
Så vill jag helst också köpa vitrindörrarna till så att de slipper bli dammiga,mina små raringar:)
Många som kanske tycker att jag är bra dum som slösar tid ,utrymme och pengar på denna hobby,
undrar varför jag inte bara lånar böcker på biblioteket i stället.
Men det gör jag ju också;
när det kommit någon för mig ny författare i min väg,
prövar jag dem alltid på biblioteket först innan jag vet att jag gillar dem.
Men jag finner som sagt det största nöjet i att själv äga bra böcker
och min allra högsta dröm (förutom fred på jorden och evig hälsa ,då förstås:))
är att en dag bo i ett hus stort nog att rymma ett bibliotek.
Ett alldeles eget bibliotek skulle vara det bästa rummet i det huset och jag ser det precis framför mig;
med tjocka mattor på golvet,
gamla skinnsoffor och öppen spis.
Väggarna klädda med böcker ända upp till det höga taket,
och med stegar att klättra på för att nå dem allra högst upp.
En del värdefulla alster finns inlåsta bakom vitrindörrar
och ett stort pampigt skrivbord skall få plats också.
Ha,ha,jag kanske överdriver en aning.
Vad skulle väl jag ha för dyrbara böcker
och för vem skulle jag låsa in dem bakom något så bräckligt som glasdörrar?
Men den där gamla klassiska bilden av privatbibliotek som man ofta skymtar i filmer,tilltalar mig mycket.
Och för mig är de höjden av lyx!
Nej nu skall jag snabbt in på adlibris och se efter vad det kan tänkas finnas att läsa för små barn.
Nog måste det väl ha kommit något nytt sedan Max´s tid?
"Ellen och Olle" har vi några hemma också,de funkar.
Sedan far vi till ICA och så blir det till att knåda bröd.
Hoppas att ni alla har en härlig fredagskväll nu!
Och så kan ni väl snälla,
hålla tummarna en stund för att jag skall hitta min lilla kamera,va?
gjorde jag igår.
Jag blixtförälskade mig i en gammal spegel med väldans massa krusiduller på,
och köpte den utan att blinka.
Och utan att syna den alltför nära.
Hade jag gjort det skulle jag upptäckt att den blivit limmad och lagad precis överallt
och följdaktligen var i uselt skick.
Den klarade sig till bilen och på resan hem,
men när den skulle upp på arbetsbänken och få ett litet ansiktslyft så rasade den sönder och samman.
Jag svor förstås högt och kände mig ganska dum som inte gått igenom den bättre.
Som inte genast förstått att en så pass gammal spegel i ett sådant ömtåligt utförande omöjligt kan vara hel.
Nåja,jag får väl ta det som en välbehövlig och nyttig läxa.
Jag måste lära mig att lägga band på mig och vara litet kritisk innan jag rusar åstad och ser all potential i de gamla prylarna.
Så särskilt dyr var inte läxan,
jag gav knappt en hundring för den,men min besvikelse var så stor!
Jag slafsade håglöst på den litet vitfärg i alla fall
och har lyckats något sånär med trälim som jag försökt hålla ett ordentligt tryck på.
Så den står ju upprätt,dock vet jag inte riktigt var jag skall placera den.
Jag är rädd att den smulas sönder vid minsta blick den får.
Så att ställa den på byrån i hallen är ju inte längre att tänka på.
Jag önskar förstås att jag kunde visa er en bild av den nu genast,
men min "kamera",
tillika telefon har spårlöst försvunnit.
Den sågs senast i Lilla Hoppsans hand igår eftermiddag,
och mitt i målandet glömde jag bort att ta den ifrån honom.
Nu har jag letat på de allra omöjligaste och möjliga ställen här i huset,men ännu inte hittat den.
Inte går det heller att ringa till den och på det sättet spåra den,
den fungerar ju inte här uppe på Lillmörtsjön,utan används ju bara som kamera.
Grrr,men den dyker väl upp så småningom,och då lovar jag att fota den där förbaskade spegeln.
En fin liten kryddhylla blev det också,med tillhörande kryddflaskor i glas och med propp.
Den målades kvickt och sandpapprades litet och så fick ungarna fylla i kryddorna.
Så nu är min tjusiga vaxduk full med curry som inte går bort hur jag än gnuggar:(
Dax att köpa en ny,helt enkelt.
En fin piedestal i trä passade allldeles utmärkt i vardagsrummet
och ett par gamla ljusstakar i silver eller kanske möjligen tenn är fina i fönstret.
Nej,det blev inga möbler denna gång.
Loppisen jag skulle till hade inte öppet,
så jag svängde förbi en liten lumpbod längs vägen och rotade rätt på detta.
Tydligen finns inga utsatta öppettider på det stället jag först tänkt mig,
utan håller öppet litet som ägaren har ork och lust till.
Men han har hemskt mycket möbler,fick jag höra,
och jag tänker nog prova att titta in nu i helgen i stället.
Jag sitter här och är så himlade sugen på bröd.
Jag väntar att Storsnörpan skall komma hem från skolan så att vi kan fara till affären och handla litet.
Jag tänker baka "Stompa" i kväll och jag tänker frossa i mig varendaste smula!
Här får ni ett recept,efter vilket min kusin bakade det häromveckan och bjöd mig på.
Ett bröd som sedan urminnes tider bakats i medelpad.
Mycket,mycket gott vill jag lova,
och så är det väldigt "praktiskt" att röra ihop hemma och ta med degen ut på vandring,
då den så enkelt gräddas över glöd!
"Stompa"
Blanda ordentligt ihop
2tsk fänkål
2tsk anis
2tsk bikarbonat
1 tsk salt och
14 dl rågsikt
Rör sedan i
5 dl filmjölk och
1 dl sirap
och baka ihop till en deg.
Grädda 1/2 cm tjocka (jag misstänker att jag inte kommer att få dem så tunna,men det går bra ändå)
kakor i stekpannan eller på galler över glöd.
Dessa skall avnjutas alldeles varma med mycket smör på,förstås.
Och skönt att slippa jäsa degen är det också!
Ja,det blir smarrigt fredagsgodis,det.
Annars har jag ingenting annat speciellt att avhandla idag.
Det har snöat i omgångar och det blåser riktigt kallt.
Vi har hållt oss inne,småpojkarna och jag,
och sett på Ronja Rövardotter och läst sagor.
LillNöffe är glad att hans lillebror intresserar sig för enklare böcker nu
och har rotat fram alla sina gamla Max-böcker.
Som jag är så less på!
Som jag var så glad att slippa när de växtes ur sist.
Nej,de är ju inte dåliga på något vis,men så otroligt uttjatade här hemma hos oss.
Jag får nog lov att köpa mig några nya bebisböcker denna omgång.
Men det är annars roligt att läsa de små kommentarerna jag skrivit i en del böcker som storisarna haft.
Om hur de kanske reagerat när man läst dem eller något skojigt de sagt till sin favoritbok.
I en liten pekbok om bondgårdens djur står det att Storsnörpan alltid,
_varendaste_ gång jag läste om tuppen och imiterade den,
gjorde stora ögon och klappade till mig!
Jag mindes det plötsligt då jag läste det och skrattade gott.
Jag undrar verkligen vad hon egentligen tänkte och varför hon blev så upprörd över just tuppen.
Ändå var det hennes favoritbok,
och hon satt spänd av förväntan och väntade på tuppen,flera gånger om dagen!
:)
LillNöffes favoritbok hette "Agel Gagel och Voffsen Kloffsen"
och den har överlevt från min och Syster Ysters egen barndom.
Jag har själv tydliga minnen till den och läste den gärna för honom.
Det är så fantastiskt hur böcker kan få oss att minnas och känna!
Både jag och Syster har mycket böcker kvar sedan vi var små,
även om en hel del också gått vidare i arv till släktingar och bekanta.
Jag skulle säga att så mycket som ca 50 % av alla barnböcker här i barnens rum
är sådant som mamma lyckats spara genom åren.
Och det är så härligt att läsa dem och minnas.
Att återkalla alla känslor man hade som barn när mamma läste dem.
Eller för all del pappa,
som läste om Mumintrollen med bred finsk bryning vilket fick mig att bli rasande!
"Jamen det är så den SKA läsas,Mumintrollen låter ju så" sade han jämt,
och jag antar att han retades så här för att han var trött och ville slippa läsningen:)
Jag läste hellre själv än att lyssna på den där olåten då,ha ha.
Jag var egentligen aldrig särskilt förtjust i Mumintrollet faktist.
Det är först som vuxen jag upptäckt Tove Janssons storhet.
Nu tycker jag att hon är alldeles underbar,
särskilt då "Vem kan trösta Knyttet".
Jag tänker citera de första två verserna ur den,
som jag tycker är alldeles extra bra och som jag så ofta läst och på något vis känt igen mig i.
"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med med stora tunga steg
långt borta hördes Morrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem skall trösta Knyttet med att säga ,ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stck knyttet ut en ängslig nos och gnydde
-han hade klarat sig i alla fall-
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han -snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och Knyttet sörjde efteråt och tänkte,jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem skall trösta Knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fullt av nya,mycket lyckligare knytt."
Det är mycket svårt att säga vilken bok som faktist var min favorit som liten.
När jag nu läser dem,vilket jag ju ofta gör,
älskar jag dem alla lika mycket!
Jag är så glad att vi har dem kvar,
och att mamma varit så noggrann med böcker när vi var små.
Jag försöker också att vara det,
och faktist verkar det som det lyckats rätt bra att lära barnen att vara rädd om dem,
att inse värdet i böcker och läsning.
Mina egna böcker är jag ju också litet löjlig med.
Flera av dem läser jag om och om igen och de är fullklottrade med egna små anteckningar.
En del har jag i flera olika upplagor,sådan boktönt är jag.
Och ofta när jag känner mig litet hängig finner jag stor tillfredsställelse i att möblera om och sortera bland dem!
Det muntrar upp att se alla de där härliga böckerna,att äga dem och kunna läsa dem när jag vill.
Jag skall inte säga att böcker är det jag lägger mest pengar på i månaden,
för det är det definitivt inte,
jag köper det mesta i pocketformat eller på loppisar och antikvariat,så jag fyndar även där.
Men det är absolut den saken jag inte kan tänka mig att avvara.
Jag handlar _alltid_ böcker för ca 200 kronor i månaden på www.adlibris.se
hur fattig jag i perioder än är.
Och det är klart att de tar sin plats,
och de fodrar ju inköp av bokhyllor,förstås,
och kan ligga och till synes skräpa litet överallt i huset.
Men jag har alltid stenkoll på mina böcker,skall ni veta.
Jag vet precis vilka det är som ligger på bänken i köket,
i tidningställen,på nattygsbordet,i garderoben och på toan.
Vilka som står i bokhyllorna nere och i dem uppe.
Det är även fullt i barnens bokhyllor,
och jag har fått avvara plats i mina egna bokhyllor för en hel del barnböcker,
men ändå kan jag inte säga att jag har nog.
Böcker kommer jag aldrig att få nog av!
Vi har enkla Billy-bokhyller i hallen ovanför trappan,och jag är i stort behov av en till just nu.
Så vill jag helst också köpa vitrindörrarna till så att de slipper bli dammiga,mina små raringar:)
Många som kanske tycker att jag är bra dum som slösar tid ,utrymme och pengar på denna hobby,
undrar varför jag inte bara lånar böcker på biblioteket i stället.
Men det gör jag ju också;
när det kommit någon för mig ny författare i min väg,
prövar jag dem alltid på biblioteket först innan jag vet att jag gillar dem.
Men jag finner som sagt det största nöjet i att själv äga bra böcker
och min allra högsta dröm (förutom fred på jorden och evig hälsa ,då förstås:))
är att en dag bo i ett hus stort nog att rymma ett bibliotek.
Ett alldeles eget bibliotek skulle vara det bästa rummet i det huset och jag ser det precis framför mig;
med tjocka mattor på golvet,
gamla skinnsoffor och öppen spis.
Väggarna klädda med böcker ända upp till det höga taket,
och med stegar att klättra på för att nå dem allra högst upp.
En del värdefulla alster finns inlåsta bakom vitrindörrar
och ett stort pampigt skrivbord skall få plats också.
Ha,ha,jag kanske överdriver en aning.
Vad skulle väl jag ha för dyrbara böcker
och för vem skulle jag låsa in dem bakom något så bräckligt som glasdörrar?
Men den där gamla klassiska bilden av privatbibliotek som man ofta skymtar i filmer,tilltalar mig mycket.
Och för mig är de höjden av lyx!
Nej nu skall jag snabbt in på adlibris och se efter vad det kan tänkas finnas att läsa för små barn.
Nog måste det väl ha kommit något nytt sedan Max´s tid?
"Ellen och Olle" har vi några hemma också,de funkar.
Sedan far vi till ICA och så blir det till att knåda bröd.
Hoppas att ni alla har en härlig fredagskväll nu!
Och så kan ni väl snälla,
hålla tummarna en stund för att jag skall hitta min lilla kamera,va?
Ja, se det snöar.
Inte ett dugg roligt.
Det har yrt runt små flingor i luften i två dagar nu.
Nog för att de smälter så snart de lagt sig på marken,
men trist är det ändå.
Nog skulle det ju vara vår nu?
Så här skall det ju vara i maj,
enligt min fina gamla almanacka som nu hänger i lekrummet.
Just denna bild på maj månad var förstås min favoritbild som barn.
Men jag skall ju åka på loppis idag,så jag struntar blankt i vädret.
När jag är på loppis kan det gärna regna sniglar för min del,
inget förstör mitt humör då.
Jag hoppas innerligt på att hitta en sektetär till Storsnörpans rum.
En sådan där fin gammal en med många små lådor och fack.
Jag hittade en på mitt kära stamställe Erikshjälpen,men det luktade verkligen pyton!
Den luktade så pass
att det antagligen inte skulle gå att få bort stanken ens om man tvättade,slipade och målade den!
Jag undrar vart den bott..
En sådan här liten variant vore bäst för Snörpans rum
men det finns ju så många fina gamla möbler!
Dessa bilder har jag snott från Blocket,
där de tyvärr inte finns till salu i närheten av mig:(
Så vill jag ha ett litet bord till LillNöffes och så småningom Lilla Hoppsans rum.
Det är ju störst,och det är där alla barnen leker som mest.
Jag har redan några små stolar och en bänk,
så ett bord till skulle passa fint till en liten rithörna.
Sängar till barnen är jag alltid ute efter.
Jag har så länge letat efter en riktigt fin gammal barnsäng med höga gavlar,utan resultat.
Just nu är behovet av en säng till Lilla Hoppsan som störst.
Han sover ju hos sambon och mig än,
och det är absolut inga problem med det,
men så småningom måste han ju ha sin egen säng och flytta upp till Storebror.
Jag har alltid tyckt att det varit enklast att börja smått och ställa den egna sängen brevid mamma och pappa,
för att senare sucessivt flytta på den när barnet är redo.
Det är ju litet svårare nu dock,
då vårt sovrum är på nedervåningen och barnens på övre.
Det vore en dröm att få lägga vantarna på en sådan här!
Så vore det hemskt skoj om jag råkade stöta på ett bra skrivbord eller skåp att stoppa datorn i.
I vardagsrummet står ju nu datorn på ett visserligen fint,
men på tok för stort skrivbord.
Ja,vi får väl se vad det blir idag.
Kan ju tänkas att det inte finns ett dugg av intresse.
Men skönt ändå att ha något att göra en dag som denna.
I dag är det tänkt att det skall komma folk hit hem
och skära ut oljetanken som inte längre används nere i källaren.
Det skall rensas ut ordentligt och sedan är det bara för mig att sätta i gång med tvättstugan!
Härligt,härligt,jag vet redan precis hur det skall bli.
I går var min mormor och morfar här på besök över dagen.
Mormor hade som vanligt med sig ett lass gadiner, spetsar och en hel del trasmattor.
Jag älskar dem och även om jag ju inte har plats för alla så är det ju så härligt att kunna variera sig.
I kväll redan skall jag stryka mina fina "nya" sovrumsgardiner och sätta upp.
Mormor själv tycker också att det är så roligt att hennes gamla skatter kommer till användning.
Jag fick exempelvis en tunn gammal spetsgardin som morfars gamla morbror haft i sitt föräldrahem.
Man kan ju lätt tänka sig att den är från 1800 talet!
Nu hänger den i min klädkammare och är så fin,så fin....
Det var roligt med litet främmande,problemet är bara att LillNöffe blir som galen den första timmen av besöket!
Jag vet inte om han kanske blir rädd att lillebror
skall ta all uppmärksamhet eller om han bara blir vansinnigt uppspelt,
men hemsk är han i alla fall.
Hårdhänt och gapig och inte alls särskilt charmig,kan jag lova.
Det brukar lägga sig efter ett tag,
efter att man nästan fått dårdimpen på honom femtioelva gånger.
Eller om man lyckas fånga in honom,hålla honom i famnen och krama honom länge.
Då blir han alldeles sladdrig och lugn ett tag:)
Otäcka lilla treåring...
Litet jobbigt är det också att samtliga tre troll är så jätte förtjusta i sin gammelmorfar
och tävlar om hans gunst precis hela tiden.
Det skall sättas upp cirkusföreställningar och utföras trollkonster
och han skall läsa sagor och bygga kojor.
I går tvingades han dessutom knata runt ute i regnet och titta på maskar och annat skoj,
medan jag och mormor satt inne i värmen och fikade.
Men så kan han ju faktist själv säga ifrån också,
om det nu skulle bli för mycket,tycker jag.
Så fort gästerna försvunnit gick musten ur oss alla totalt.
Det var härligt att ligga på sängen
och se på de där underbara fjuttarna som busar och skrattar och gosar så fint med varandra ibland.
(IBLAND,bara ibland)
Sommarkläderna till barnen har jag inte kommit mig för att tänka mer på,
men jag passade i alla fall på att beställa en jacka från www.blingo.se
nu när de har rea och fraktfritt hela maj.
Jag har köpt några av dessa fina plagg i ekologisk bomull förut,
och varit väldigt nöjd med dem.
De har används flitigt och ärvts och är ändå som nya!
Så Anna,du kanske skall ta och blunda nu om du inte vill ha fler shoppingtips till din Lillprins:)
Nu skall det kläs på och åkas.
Håll tummarna för att jag hittar något flott idag!
Det har yrt runt små flingor i luften i två dagar nu.
Nog för att de smälter så snart de lagt sig på marken,
men trist är det ändå.
Nog skulle det ju vara vår nu?
Så här skall det ju vara i maj,
enligt min fina gamla almanacka som nu hänger i lekrummet.
Just denna bild på maj månad var förstås min favoritbild som barn.
Men jag skall ju åka på loppis idag,så jag struntar blankt i vädret.
När jag är på loppis kan det gärna regna sniglar för min del,
inget förstör mitt humör då.
Jag hoppas innerligt på att hitta en sektetär till Storsnörpans rum.
En sådan där fin gammal en med många små lådor och fack.
Jag hittade en på mitt kära stamställe Erikshjälpen,men det luktade verkligen pyton!
Den luktade så pass
att det antagligen inte skulle gå att få bort stanken ens om man tvättade,slipade och målade den!
Jag undrar vart den bott..
En sådan här liten variant vore bäst för Snörpans rum
men det finns ju så många fina gamla möbler!
Dessa bilder har jag snott från Blocket,
där de tyvärr inte finns till salu i närheten av mig:(
Så vill jag ha ett litet bord till LillNöffes och så småningom Lilla Hoppsans rum.
Det är ju störst,och det är där alla barnen leker som mest.
Jag har redan några små stolar och en bänk,
så ett bord till skulle passa fint till en liten rithörna.
Sängar till barnen är jag alltid ute efter.
Jag har så länge letat efter en riktigt fin gammal barnsäng med höga gavlar,utan resultat.
Just nu är behovet av en säng till Lilla Hoppsan som störst.
Han sover ju hos sambon och mig än,
och det är absolut inga problem med det,
men så småningom måste han ju ha sin egen säng och flytta upp till Storebror.
Jag har alltid tyckt att det varit enklast att börja smått och ställa den egna sängen brevid mamma och pappa,
för att senare sucessivt flytta på den när barnet är redo.
Det är ju litet svårare nu dock,
då vårt sovrum är på nedervåningen och barnens på övre.
Det vore en dröm att få lägga vantarna på en sådan här!
Så vore det hemskt skoj om jag råkade stöta på ett bra skrivbord eller skåp att stoppa datorn i.
I vardagsrummet står ju nu datorn på ett visserligen fint,
men på tok för stort skrivbord.
Ja,vi får väl se vad det blir idag.
Kan ju tänkas att det inte finns ett dugg av intresse.
Men skönt ändå att ha något att göra en dag som denna.
I dag är det tänkt att det skall komma folk hit hem
och skära ut oljetanken som inte längre används nere i källaren.
Det skall rensas ut ordentligt och sedan är det bara för mig att sätta i gång med tvättstugan!
Härligt,härligt,jag vet redan precis hur det skall bli.
I går var min mormor och morfar här på besök över dagen.
Mormor hade som vanligt med sig ett lass gadiner, spetsar och en hel del trasmattor.
Jag älskar dem och även om jag ju inte har plats för alla så är det ju så härligt att kunna variera sig.
I kväll redan skall jag stryka mina fina "nya" sovrumsgardiner och sätta upp.
Mormor själv tycker också att det är så roligt att hennes gamla skatter kommer till användning.
Jag fick exempelvis en tunn gammal spetsgardin som morfars gamla morbror haft i sitt föräldrahem.
Man kan ju lätt tänka sig att den är från 1800 talet!
Nu hänger den i min klädkammare och är så fin,så fin....
Det var roligt med litet främmande,problemet är bara att LillNöffe blir som galen den första timmen av besöket!
Jag vet inte om han kanske blir rädd att lillebror
skall ta all uppmärksamhet eller om han bara blir vansinnigt uppspelt,
men hemsk är han i alla fall.
Hårdhänt och gapig och inte alls särskilt charmig,kan jag lova.
Det brukar lägga sig efter ett tag,
efter att man nästan fått dårdimpen på honom femtioelva gånger.
Eller om man lyckas fånga in honom,hålla honom i famnen och krama honom länge.
Då blir han alldeles sladdrig och lugn ett tag:)
Otäcka lilla treåring...
Litet jobbigt är det också att samtliga tre troll är så jätte förtjusta i sin gammelmorfar
och tävlar om hans gunst precis hela tiden.
Det skall sättas upp cirkusföreställningar och utföras trollkonster
och han skall läsa sagor och bygga kojor.
I går tvingades han dessutom knata runt ute i regnet och titta på maskar och annat skoj,
medan jag och mormor satt inne i värmen och fikade.
Men så kan han ju faktist själv säga ifrån också,
om det nu skulle bli för mycket,tycker jag.
Så fort gästerna försvunnit gick musten ur oss alla totalt.
Det var härligt att ligga på sängen
och se på de där underbara fjuttarna som busar och skrattar och gosar så fint med varandra ibland.
(IBLAND,bara ibland)
Sommarkläderna till barnen har jag inte kommit mig för att tänka mer på,
men jag passade i alla fall på att beställa en jacka från www.blingo.se
nu när de har rea och fraktfritt hela maj.
Jag har köpt några av dessa fina plagg i ekologisk bomull förut,
och varit väldigt nöjd med dem.
De har används flitigt och ärvts och är ändå som nya!
Så Anna,du kanske skall ta och blunda nu om du inte vill ha fler shoppingtips till din Lillprins:)
Nu skall det kläs på och åkas.
Håll tummarna för att jag hittar något flott idag!
Nu börjar en ny vecka
och tänk, jag gillar måndagar,jag!
Kan inte riktigt motivera varför,men jag gör det.
Känns som att jag gärna tar nya friska tag och tror på en ljus framtid:)
Men det är trevligt med helger också,för all del.
I den som nu varit har vi inte gjort ett skvatt nytta,
utan bara latat oss och haft kul.
Fredagen på Norra Berget var lyckad,
om än inte riktigt så varm och skön som jag hade önskat mig.
Det var en hel del andra barn med familjer där och lekte,
så barnen hade i alla fall mycket skoj.
Tyvärr blev det inte många bilder tagna,särskilt inte på själva lekparken,
som jag annars hade tänkt visa er hur den ser ut.
Den är så jättefin och stor med så mycket att göra för barnen.
Hela Norra Berget är ju känt för att hysa mycket aktiviteter överhuvudtaget.
I fredags möttes vi i alla fall först och främst av de söta kaninerna som sluppit ut och nu skall bo i sin stora sommarinhägnad resten av sommaren.
De har väl ännu inte vant sig vid alla människor riktigt,så tyvärr var de en aning blyga.
Så är där en enorm lekplats med gungor,kanor,kläterborgar,linbanor och allt man kan tänka sig.
Sedan kommer man till en liten gård byggd i gammal stil med korsvirkesstugor.
Gården med sitt boninshus,stall,härbre och sin snickarbod är liksom i miniatyr,för att passa barnen,
och där kan de leka i de små fina lekstugorna.
Ysta ost,sköta trädjuren i stallet,laga mat på vedspisen eller spinna på spinnrocken.
Jag tycker framförallt att det är så fantastiskt att detta får vara kvar,
att ingen bränt ner eller vandaliserat som ju annars brukar ske snabbt.
Som ni ser var det min morfar som var lekfarbrorn som vanligt.
Jag förstår faktist inte hur han orkar,så som de alla tre rycker i honom!
Så kan man ta sig en titt in i samernas kåta och lära sig mer om dem,
snoka runt bland gamla fäbodar ( i naturlig storlek ) och klappa kor och getter
och vissa dagar vara med på "fäbods-aktiviteter".
Ja,det är mycket roligt för barnen där uppe,
och har ni vägarna förbi Sundsvall så rekomenderar jag att ni åker dit.
Om somrarna finns där arrangerade aktiviteter nästan varje dag.
Även för vuxna.
Det finns ett fint vandrarhem där också,
där vi tagit in många gånger,
och strövområden,museum,restaurang och vidunderlig utsikt över hela Sundsvall stad och hamn.
Vi fikade ju en del i parken,
mormor hade ju naturligtvis bullat upp med med en hel del godsaker.
Och efter att barnen lekt nog
och blivit mutade med glass för att gå med på att lämna parken,
åkte vi hem till mormor och morfar och åt middag.
Jag hämtade också upp sambon innan dess,så att han sparade en tågresa.
På lördagen hade ju Storsnörpan blivit bjuden på grillfest hos sin klasskompis.
Vi for dit med henne och tittade på de underbart gulliga små valparna familjen fött upp.
Så klart blev det en massa hundsnack för sambons del,innan vi kom iväg.
En snabb titt på Erikshjälpen resulterade i två par skor till Lill Nöffe,
vilket var precis vad som behövdes!
Ett par hemskt fina blå gympaskor, som ser ut att vara från sjuttiotalet,
så han slipper de stora vinterkängorna han hitills gått med.
Och ett alldeles underbart par sandaler som jag blev alldeles förälskad i!
Mycket snygg blev han i dessa och sina slitna utsvängda jeans,vill jag lova!
Sjuttio kronor blev det för två par nya (obegagnade) skor.
Inte så pjåkigt va?
Så åkte vi till lekparken i Ljungaverk
som inte är lika stor som den på Norra Berget,förstås,men bra fin och stor ändå.
Där fikade vi och solade i sommarvärmen medan pojkarna lekte förnöjt.
Snart kom ett annat par med några barn och vi småpratade litet med dem ett tag innan vi for vidare.
Gungar...
Vi tittade förbi på 4H-gården här i Fränsta och skrev in båda storisarna på ridlekis.
Det var litet ovisst när det skulle komma igång,men snart var det säkert.
Klappade några små ulliga lamm och tittade på kossor och hästar
innan vi for hem och åt och gonade oss i solen.
Länge,länge satt vi ute på tomten.
Barnen for runt halvnakna och svettiga och vi vuxna satt och drack litet rödvin.
Det var visst pingstafton,det,vilket jag inte hade någon som helst koll på.
Mitt lilla solsken.
Söndagen var mindre varm,
och vi tillbringade större delen av den ute i skogen på upptäcksfärd.
Vi fick låna en bärstol av min kusin,som tur var,
och den var Lilla Hoppsan väldigt nöjd att sitta i.
De andra barnen var så otroligt duktiga och traskade på över stock och sten,bäck och berg,
utan att knota.
Så var där så mycket spännande att se också!
Rätt var det var stötte vi på ett gammalt kullfallet hus,
omgärdat av en så vacker vildvuxen trädgård.
Det känndes så tråkigt och sorgligt att se hur totalt det raserat,
och tänka på att det en gång varit ett stort och ståtligt boende.
Ännu djupare in i skogen kom vi till en liten gård,
ännu bebodd,men bara om somrarna skulle jag tro.
Den låg så ensam och tyst mitt i en solig glänta med höga mörka granar vaktande omkring.
Vi satt där och åt vår matsäck och barnen for runt som skottspolar och såg på allt fint som fanns där.
Ett så fint litet utedass mellan björkarna!
Med mycket vacker äkta dass inredning!
Väl hemma från skogsäventyr lade jag mig på sängen och läste "Jane Eyre".
Jag förstår att den väckte stort uppseende då den först gavs ut 1847.
Romanens huvudpersonen är ju för det första en kvinna,
och för det andra en väldigt självständig sådan.
Som kämpar för just den självständigheten i hela sitt liv,i allt hon möter.
Om det så är kärleken,samhället i sig,religionen eller sin egna lilla plats i världen.
I dag är den ju inget speciellt precis.
Hjärtesorg och lidande och en smula solsken.
Men man skall ju minnas att den är skriven för så länge sedan och se framför sig världen som den då var.
I dag finns ju intet nytt under solen,
men då var det till och med så ovanligt med kvinnliga författare
att Charlotte Brontë gav ut sin roman under psedonym av ett manligt namn.
Det är så roligt nu när äntligen Lilla Hoppsan börjat intressera sig för böcker.
Tidigare har han ju alltid legat med och lyssnat och snuttat när vi andra läser sagor på kvällarna.
Jag har knappt tänkt på att han nu borde få sina egna pekböcker att titta i,
men Storsnörpan har nu plockat fram alla sina och LillNöffes gamla böcker.
Idag har han länge suttit i sängen med "Ellen och Olle"
och skrattat så han kiknat när han känt igen bollar,skor och nallar.
Det är så härligt när man ser hur de börjar koppla ihop saker och ting,
när det tänker och funderar så det knakar högt :)
Det har blåst så kallt och trist hela dagen häruppe,
och jag kom alldeles av mig med att titta på några tunnare kläder åt barnen.
Storsnörpan har en del sommarkläder som hon säkerligen kan ha i år med,
så litet som hon växer,min lilla speta.
Men nog vore det bra med litet tights och leggings nu innan det är riktig sommar...
Men jag kom som sagt av mig och på villovägar.
Började sukta efter annat och som vanligt drömma mig till en miljard att handla för.
Se bara så fina handsydda kläder man kan beställa på
www.rafsen.se
(Det går att klicka på de små bilderna för att se dem i större format )
Storsnörpan (och mamman) vill så gärna ha ett par sådana här vackra träskor från "Falsterboden"
Men prio ett just nu är stövlar till de stora.
Nej,nu skall jag gå och lägga näsan i blöt.
Närmare bestämt i alsolsprit.
Såret däri har ännu inte blivit bättre ,
snarare har det blivit större och spritt ut sig
och jag antar att jag får lov att gå till vårdecentralet med eländet.
Fast det känns bra löjligt.
Hoppas på fint väder i morgon så att bråkstakarna kan var ute mer.
Idag har de hållt sig inne då de annars nästan blåst bort,
och det har varit livat,må jag säga.
Man kanske skulle springa till skogs?
Sätta sig på det fina dasset och filosofera?:)
Kan inte riktigt motivera varför,men jag gör det.
Känns som att jag gärna tar nya friska tag och tror på en ljus framtid:)
Men det är trevligt med helger också,för all del.
I den som nu varit har vi inte gjort ett skvatt nytta,
utan bara latat oss och haft kul.
Fredagen på Norra Berget var lyckad,
om än inte riktigt så varm och skön som jag hade önskat mig.
Det var en hel del andra barn med familjer där och lekte,
så barnen hade i alla fall mycket skoj.
Tyvärr blev det inte många bilder tagna,särskilt inte på själva lekparken,
som jag annars hade tänkt visa er hur den ser ut.
Den är så jättefin och stor med så mycket att göra för barnen.
Hela Norra Berget är ju känt för att hysa mycket aktiviteter överhuvudtaget.
I fredags möttes vi i alla fall först och främst av de söta kaninerna som sluppit ut och nu skall bo i sin stora sommarinhägnad resten av sommaren.
De har väl ännu inte vant sig vid alla människor riktigt,så tyvärr var de en aning blyga.
Så är där en enorm lekplats med gungor,kanor,kläterborgar,linbanor och allt man kan tänka sig.
Sedan kommer man till en liten gård byggd i gammal stil med korsvirkesstugor.
Gården med sitt boninshus,stall,härbre och sin snickarbod är liksom i miniatyr,för att passa barnen,
och där kan de leka i de små fina lekstugorna.
Ysta ost,sköta trädjuren i stallet,laga mat på vedspisen eller spinna på spinnrocken.
Jag tycker framförallt att det är så fantastiskt att detta får vara kvar,
att ingen bränt ner eller vandaliserat som ju annars brukar ske snabbt.
Som ni ser var det min morfar som var lekfarbrorn som vanligt.
Jag förstår faktist inte hur han orkar,så som de alla tre rycker i honom!
Så kan man ta sig en titt in i samernas kåta och lära sig mer om dem,
snoka runt bland gamla fäbodar ( i naturlig storlek ) och klappa kor och getter
och vissa dagar vara med på "fäbods-aktiviteter".
Ja,det är mycket roligt för barnen där uppe,
och har ni vägarna förbi Sundsvall så rekomenderar jag att ni åker dit.
Om somrarna finns där arrangerade aktiviteter nästan varje dag.
Även för vuxna.
Det finns ett fint vandrarhem där också,
där vi tagit in många gånger,
och strövområden,museum,restaurang och vidunderlig utsikt över hela Sundsvall stad och hamn.
Vi fikade ju en del i parken,
mormor hade ju naturligtvis bullat upp med med en hel del godsaker.
Och efter att barnen lekt nog
och blivit mutade med glass för att gå med på att lämna parken,
åkte vi hem till mormor och morfar och åt middag.
Jag hämtade också upp sambon innan dess,så att han sparade en tågresa.
På lördagen hade ju Storsnörpan blivit bjuden på grillfest hos sin klasskompis.
Vi for dit med henne och tittade på de underbart gulliga små valparna familjen fött upp.
Så klart blev det en massa hundsnack för sambons del,innan vi kom iväg.
En snabb titt på Erikshjälpen resulterade i två par skor till Lill Nöffe,
vilket var precis vad som behövdes!
Ett par hemskt fina blå gympaskor, som ser ut att vara från sjuttiotalet,
så han slipper de stora vinterkängorna han hitills gått med.
Och ett alldeles underbart par sandaler som jag blev alldeles förälskad i!
Mycket snygg blev han i dessa och sina slitna utsvängda jeans,vill jag lova!
Sjuttio kronor blev det för två par nya (obegagnade) skor.
Inte så pjåkigt va?
Så åkte vi till lekparken i Ljungaverk
som inte är lika stor som den på Norra Berget,förstås,men bra fin och stor ändå.
Där fikade vi och solade i sommarvärmen medan pojkarna lekte förnöjt.
Snart kom ett annat par med några barn och vi småpratade litet med dem ett tag innan vi for vidare.
Gungar...
Vi tittade förbi på 4H-gården här i Fränsta och skrev in båda storisarna på ridlekis.
Det var litet ovisst när det skulle komma igång,men snart var det säkert.
Klappade några små ulliga lamm och tittade på kossor och hästar
innan vi for hem och åt och gonade oss i solen.
Länge,länge satt vi ute på tomten.
Barnen for runt halvnakna och svettiga och vi vuxna satt och drack litet rödvin.
Det var visst pingstafton,det,vilket jag inte hade någon som helst koll på.
Mitt lilla solsken.
Söndagen var mindre varm,
och vi tillbringade större delen av den ute i skogen på upptäcksfärd.
Vi fick låna en bärstol av min kusin,som tur var,
och den var Lilla Hoppsan väldigt nöjd att sitta i.
De andra barnen var så otroligt duktiga och traskade på över stock och sten,bäck och berg,
utan att knota.
Så var där så mycket spännande att se också!
Rätt var det var stötte vi på ett gammalt kullfallet hus,
omgärdat av en så vacker vildvuxen trädgård.
Det känndes så tråkigt och sorgligt att se hur totalt det raserat,
och tänka på att det en gång varit ett stort och ståtligt boende.
Ännu djupare in i skogen kom vi till en liten gård,
ännu bebodd,men bara om somrarna skulle jag tro.
Den låg så ensam och tyst mitt i en solig glänta med höga mörka granar vaktande omkring.
Vi satt där och åt vår matsäck och barnen for runt som skottspolar och såg på allt fint som fanns där.
Ett så fint litet utedass mellan björkarna!
Med mycket vacker äkta dass inredning!
Väl hemma från skogsäventyr lade jag mig på sängen och läste "Jane Eyre".
Jag förstår att den väckte stort uppseende då den först gavs ut 1847.
Romanens huvudpersonen är ju för det första en kvinna,
och för det andra en väldigt självständig sådan.
Som kämpar för just den självständigheten i hela sitt liv,i allt hon möter.
Om det så är kärleken,samhället i sig,religionen eller sin egna lilla plats i världen.
I dag är den ju inget speciellt precis.
Hjärtesorg och lidande och en smula solsken.
Men man skall ju minnas att den är skriven för så länge sedan och se framför sig världen som den då var.
I dag finns ju intet nytt under solen,
men då var det till och med så ovanligt med kvinnliga författare
att Charlotte Brontë gav ut sin roman under psedonym av ett manligt namn.
Det är så roligt nu när äntligen Lilla Hoppsan börjat intressera sig för böcker.
Tidigare har han ju alltid legat med och lyssnat och snuttat när vi andra läser sagor på kvällarna.
Jag har knappt tänkt på att han nu borde få sina egna pekböcker att titta i,
men Storsnörpan har nu plockat fram alla sina och LillNöffes gamla böcker.
Idag har han länge suttit i sängen med "Ellen och Olle"
och skrattat så han kiknat när han känt igen bollar,skor och nallar.
Det är så härligt när man ser hur de börjar koppla ihop saker och ting,
när det tänker och funderar så det knakar högt :)
Det har blåst så kallt och trist hela dagen häruppe,
och jag kom alldeles av mig med att titta på några tunnare kläder åt barnen.
Storsnörpan har en del sommarkläder som hon säkerligen kan ha i år med,
så litet som hon växer,min lilla speta.
Men nog vore det bra med litet tights och leggings nu innan det är riktig sommar...
Men jag kom som sagt av mig och på villovägar.
Började sukta efter annat och som vanligt drömma mig till en miljard att handla för.
Se bara så fina handsydda kläder man kan beställa på
www.rafsen.se
(Det går att klicka på de små bilderna för att se dem i större format )
Storsnörpan (och mamman) vill så gärna ha ett par sådana här vackra träskor från "Falsterboden"
Men prio ett just nu är stövlar till de stora.
Nej,nu skall jag gå och lägga näsan i blöt.
Närmare bestämt i alsolsprit.
Såret däri har ännu inte blivit bättre ,
snarare har det blivit större och spritt ut sig
och jag antar att jag får lov att gå till vårdecentralet med eländet.
Fast det känns bra löjligt.
Hoppas på fint väder i morgon så att bråkstakarna kan var ute mer.
Idag har de hållt sig inne då de annars nästan blåst bort,
och det har varit livat,må jag säga.
Man kanske skulle springa till skogs?
Sätta sig på det fina dasset och filosofera?:)
Årets första sommardag
skulle skina för oss idag,enligt väderleksrapporter.
Därför hade jag planerat att åka till "Norra berget" i Sundsvall
med barnen och min mormor och morfar.
Där finns ett stort område att leka på för barn.
Lekplats,smådjur,snickarbodar och allt möjligt skoj.
Det skall bli grillning och fika och en hel dags kalais där,
innan vi hämtar sambon på jobbet klockan fyra och åker hem.
Men när jag nu stiger upp strax efter sju så är det inget vidare soligt väder.
Molnigt och litet blåsigt.
Fast jag vet ju mycket väl att vädret kan vara nästan det rakt motsatta bara jag kommer ner från vårt berg.
Och kanske lättar det förresten under dagen?
Storsnörpan hade förstoringsglaset med för att kunna spana riktigt ordentligt.
Det gjorde det igår i alla fall.
Vi satt ute på den nyrensade och nyriktade platt altanen
(såg inte ens förrens förra veckan att vi alls hade en,så överväxt som den var!)
och drack saft och åt banankaka på eftermiddagen,
när det plötsligt blev riktigt kanonvarmt!
Inte litet lätt vårigt,utan verkligen sommar varmt.
Vi trampade iväg på en liten promenad ner till sjön först,och så en bit in i skogen.
Och så längre och längre in.
I den här lilla grottan bor en krokodil,enligt LillNöffe.
Det var så härligt att äntligen kunna gå bland träden i mossan och inneslutas i allt det gröna.
Dofterna och ljuden i en skog liknar inget annat.
Jag har längtat efter det hela vintern,
att snön skall smälta undan så att jag kan gå i skogen.
Barnen var lika glada som jag
och det var tyvärr svårt att få dem att hålla sig litet vördnadsfullt tysta.
Det sjöngs och skrålades och utropades glada tjut mest hela tiden.
LillNöffe oroade sig högljutt över att vi skulle komma vilse,
att vi skulle stöta på lejon eller att vi skulle bli tillfångatagna av troll.=)
Storsnörpan förundrades mycket över allt bajs vi ideligen stötte på,
och hade mycket bra koll på vad som kom från vem.
Skogspatrullen har hittat älgbajs.Mycket spännande.
Bäst som vi går där i godan ro ser jag något stort röra sig ungefär sju till tio meter framför mig.
Jag hinner bli litet förvirrad och tänka att kusinens häst sluppit ur hagen och är ute på vift,
innan jag fattar att det ju är en älg.
Jag har inte träffat på älgar i det fria alltför många gånger,
men alla gångerna har jag förvånats över deras storlek.
Klart att jag vet hur en älg ser ut,
men jag glömmer jämt hur jäkla enorma de är i verkligheten.
Gårdagens älg brakade snabbt iväg och ungarna hann inte se den,bara höra hur den tog till flykten.
Genst ville de springa efter,men jag blev en smula nervös.
När är det egentligen de har kalvar som de vaktar på och är aggresiva och farliga för den som kommer för nära?
Jag fann det bäst att gå åt andra hållet,och snart var vi hemma igen.
Sambon hade under dagen läst sig till att det så här års springer runt en hel del förvirrade älgkalvar som nu blir bortstötta från sina mammor,
och det är nu det är som störst riska att exempelvis råka köra på dem.
För det gjorde nämligen han i förrgår kväll.
Efter fotbollsträningen var han på väg upp för berget och upptäckte till sin stora förtjusning en älg!
Vi har ofta sagt att det är märkligt att vi sett så få vilda djur när vi nu bor som vi gör,
så nu tyckte han att det var roligt att få se en livs levande älg.
Tyvärr var den ju mitt i vägen,
men lyckligtvis hade den bra fart och sambon styrde undan så gott det gick.
Älgen liksom hoppade (enligt sambon)
över motorhuven och skadades bara lindrigt på bakbenen där den slog i.
Den ramlade omkull i diket,men for snabbt upp och sprang vidare.
Dagen efter när sambon stannade på samma plats fanns där inga blodspår i alla fall,
och det enda som lämnats kvar efter incidenten är en mindre buckla längst fram på motorhuven.
Med tanke på hur illa det hade kunnat gå får man väl vara tacksam för det...
Jag bodde själv granne med en pojke som förlorade båda sina föräldrar i en älgolycka.
Får man en enorm älg upp på motorhuven och in genom vindrutan så finns det ju inte mycket hopp,tyvärr,
och jag ryser när jag tänker på det.
Sambon var bra skärrad efetr händelsen i förrgår,
men ändå tycker jag att det är härligt med djur och natur så här jätte nära inpå oss!
Nu planerar barnen att vi nästa vecka skall upp på ett av bergen här i krokarna.
Kusinen har rekomenderat det förut,
det finns tydligen en liten vandringsled upp genom skogen dit till en fin utkiksplats.
Självklart vill jag dit,
men jag kan slå mig i backen på att någon,
med störst sannolikhet LillNöffe som verkar ha blivit av med sina öron,
kommer att drutta ner och ha ihjäl sig.
Jag får nog tvinga med mig kusinen på utflykten ialla fall,
om hon nu orkar,gravid som hon är,
så att jag lättare kan koncentrera mig på den där bångstyriga lilla pojken.
Kanske skulle jag ha honom i koppel?
Innan dess måste jag nu genast leta rätt på en bärsele eller ryggsäck att ha Lilla Hoppsan i.
Det var litet sjåigt att kånka runt med honom på armen sist.
Även om han själv var helt nöjd och mest satt och gnagde på en kotte.
Ropade ibland på sina syskon när han tyckte att de var för långt på efterkälken.
"IIIAS! LAA-AH!" Låter det då,så fint att jag får rysningar.:)
Så har vi också varit på vernissage,minsann!
Storsnörpans klass hade utställning med alla sina vackra konstverk de jobbat med under året
och det var väldigt stor uppslutning där på föräldrar och andra släktingar.
Hundra vuxna var det tydligen,som trängde in sig i de minimala rummen.
Det bjöds på tacos, cider och glass
och så fick vi vuxna i uppdrag att rita eller måla något åt barnen ,
som dagen efter skulle gissa vilken teckning som tillhörde dem.
Det var litet trångt,som sagt,
och en aning bökigt att hålla reda på pojkarna i skogen av de vuxnas ben.
Jag muttrade litet över sambons jäkla fotbollsträning,det hade varit bra att ha fyra armar i stället för två,
men vi kom ju hem allihop i all fall.
Där blev Storsnörpan också hembjuden till en klasskompis nästa vecka,
vilket hon blev hemskt glad för.
Hon har pratat om just denna flicka förut,
om att hon skulle vilja bjuda hem henne.
Nu fick jag se att det i familjen också fanns en treårig pojke och jag började genast hoppas
på att eventuellt också få en lekkamrat till LillNöffe!
Så nästa vecka blir det litet leka av för barnen
en kanske litet fika och social träning för mamman?
Det var tyvärr helt omöjligt att få till bra bilder på Snörpan med sina verk.
Hon fladdrade snabbt vidare till nästa.
Nej hörrni,go vänner,
nu har alla mina trollungar vaknat och vill genast ha sin frukost
för att så fort som mjligt komma iväg till Norra Berget för att busa,
som de har sett fram emot så länge.
Mina fina,älskade rufsugar som doftar kåda,jord och solsken.
Finns det något ljuvligare?
Därför hade jag planerat att åka till "Norra berget" i Sundsvall
med barnen och min mormor och morfar.
Där finns ett stort område att leka på för barn.
Lekplats,smådjur,snickarbodar och allt möjligt skoj.
Det skall bli grillning och fika och en hel dags kalais där,
innan vi hämtar sambon på jobbet klockan fyra och åker hem.
Men när jag nu stiger upp strax efter sju så är det inget vidare soligt väder.
Molnigt och litet blåsigt.
Fast jag vet ju mycket väl att vädret kan vara nästan det rakt motsatta bara jag kommer ner från vårt berg.
Och kanske lättar det förresten under dagen?
Storsnörpan hade förstoringsglaset med för att kunna spana riktigt ordentligt.
Det gjorde det igår i alla fall.
Vi satt ute på den nyrensade och nyriktade platt altanen
(såg inte ens förrens förra veckan att vi alls hade en,så överväxt som den var!)
och drack saft och åt banankaka på eftermiddagen,
när det plötsligt blev riktigt kanonvarmt!
Inte litet lätt vårigt,utan verkligen sommar varmt.
Vi trampade iväg på en liten promenad ner till sjön först,och så en bit in i skogen.
Och så längre och längre in.
I den här lilla grottan bor en krokodil,enligt LillNöffe.
Det var så härligt att äntligen kunna gå bland träden i mossan och inneslutas i allt det gröna.
Dofterna och ljuden i en skog liknar inget annat.
Jag har längtat efter det hela vintern,
att snön skall smälta undan så att jag kan gå i skogen.
Barnen var lika glada som jag
och det var tyvärr svårt att få dem att hålla sig litet vördnadsfullt tysta.
Det sjöngs och skrålades och utropades glada tjut mest hela tiden.
LillNöffe oroade sig högljutt över att vi skulle komma vilse,
att vi skulle stöta på lejon eller att vi skulle bli tillfångatagna av troll.=)
Storsnörpan förundrades mycket över allt bajs vi ideligen stötte på,
och hade mycket bra koll på vad som kom från vem.
Skogspatrullen har hittat älgbajs.Mycket spännande.
Bäst som vi går där i godan ro ser jag något stort röra sig ungefär sju till tio meter framför mig.
Jag hinner bli litet förvirrad och tänka att kusinens häst sluppit ur hagen och är ute på vift,
innan jag fattar att det ju är en älg.
Jag har inte träffat på älgar i det fria alltför många gånger,
men alla gångerna har jag förvånats över deras storlek.
Klart att jag vet hur en älg ser ut,
men jag glömmer jämt hur jäkla enorma de är i verkligheten.
Gårdagens älg brakade snabbt iväg och ungarna hann inte se den,bara höra hur den tog till flykten.
Genst ville de springa efter,men jag blev en smula nervös.
När är det egentligen de har kalvar som de vaktar på och är aggresiva och farliga för den som kommer för nära?
Jag fann det bäst att gå åt andra hållet,och snart var vi hemma igen.
Sambon hade under dagen läst sig till att det så här års springer runt en hel del förvirrade älgkalvar som nu blir bortstötta från sina mammor,
och det är nu det är som störst riska att exempelvis råka köra på dem.
För det gjorde nämligen han i förrgår kväll.
Efter fotbollsträningen var han på väg upp för berget och upptäckte till sin stora förtjusning en älg!
Vi har ofta sagt att det är märkligt att vi sett så få vilda djur när vi nu bor som vi gör,
så nu tyckte han att det var roligt att få se en livs levande älg.
Tyvärr var den ju mitt i vägen,
men lyckligtvis hade den bra fart och sambon styrde undan så gott det gick.
Älgen liksom hoppade (enligt sambon)
över motorhuven och skadades bara lindrigt på bakbenen där den slog i.
Den ramlade omkull i diket,men for snabbt upp och sprang vidare.
Dagen efter när sambon stannade på samma plats fanns där inga blodspår i alla fall,
och det enda som lämnats kvar efter incidenten är en mindre buckla längst fram på motorhuven.
Med tanke på hur illa det hade kunnat gå får man väl vara tacksam för det...
Jag bodde själv granne med en pojke som förlorade båda sina föräldrar i en älgolycka.
Får man en enorm älg upp på motorhuven och in genom vindrutan så finns det ju inte mycket hopp,tyvärr,
och jag ryser när jag tänker på det.
Sambon var bra skärrad efetr händelsen i förrgår,
men ändå tycker jag att det är härligt med djur och natur så här jätte nära inpå oss!
Nu planerar barnen att vi nästa vecka skall upp på ett av bergen här i krokarna.
Kusinen har rekomenderat det förut,
det finns tydligen en liten vandringsled upp genom skogen dit till en fin utkiksplats.
Självklart vill jag dit,
men jag kan slå mig i backen på att någon,
med störst sannolikhet LillNöffe som verkar ha blivit av med sina öron,
kommer att drutta ner och ha ihjäl sig.
Jag får nog tvinga med mig kusinen på utflykten ialla fall,
om hon nu orkar,gravid som hon är,
så att jag lättare kan koncentrera mig på den där bångstyriga lilla pojken.
Kanske skulle jag ha honom i koppel?
Innan dess måste jag nu genast leta rätt på en bärsele eller ryggsäck att ha Lilla Hoppsan i.
Det var litet sjåigt att kånka runt med honom på armen sist.
Även om han själv var helt nöjd och mest satt och gnagde på en kotte.
Ropade ibland på sina syskon när han tyckte att de var för långt på efterkälken.
"IIIAS! LAA-AH!" Låter det då,så fint att jag får rysningar.:)
Så har vi också varit på vernissage,minsann!
Storsnörpans klass hade utställning med alla sina vackra konstverk de jobbat med under året
och det var väldigt stor uppslutning där på föräldrar och andra släktingar.
Hundra vuxna var det tydligen,som trängde in sig i de minimala rummen.
Det bjöds på tacos, cider och glass
och så fick vi vuxna i uppdrag att rita eller måla något åt barnen ,
som dagen efter skulle gissa vilken teckning som tillhörde dem.
Det var litet trångt,som sagt,
och en aning bökigt att hålla reda på pojkarna i skogen av de vuxnas ben.
Jag muttrade litet över sambons jäkla fotbollsträning,det hade varit bra att ha fyra armar i stället för två,
men vi kom ju hem allihop i all fall.
Där blev Storsnörpan också hembjuden till en klasskompis nästa vecka,
vilket hon blev hemskt glad för.
Hon har pratat om just denna flicka förut,
om att hon skulle vilja bjuda hem henne.
Nu fick jag se att det i familjen också fanns en treårig pojke och jag började genast hoppas
på att eventuellt också få en lekkamrat till LillNöffe!
Så nästa vecka blir det litet leka av för barnen
en kanske litet fika och social träning för mamman?
Det var tyvärr helt omöjligt att få till bra bilder på Snörpan med sina verk.
Hon fladdrade snabbt vidare till nästa.
Nej hörrni,go vänner,
nu har alla mina trollungar vaknat och vill genast ha sin frukost
för att så fort som mjligt komma iväg till Norra Berget för att busa,
som de har sett fram emot så länge.
Mina fina,älskade rufsugar som doftar kåda,jord och solsken.
Finns det något ljuvligare?
Ett argt tillägg nu!
Jag blir bara så irriterad när jag återigen plågar mig med att se Unicef-filmen.
Vad fasen har Gud egentligen med detta att göra?
Hur kan den som komponerat videon och tillhörande text
ha mage att uppmana oss välmående att TACKA GUD för den mat vi har?
Hur kan personen ens tro på någon Gud när han ser sådant här?
Skulle Gud då vara så god och ge _oss_ mat och förneka andra den i så många år?
Tillåta sådant lidande om _ vi _ bara lovar att vara tacksamma för att vi i alla fall har mat på bordet
och lovar att vi aldrig skall slösa på den eller slänga bort den i onödan?!
När jag läser texten ordentligt så inser jag att detta är en jäkla skitvideo.
Texten är oseriös och ovidkommande för budskapet.
Men bilderna är äkta och når fram.
Så här tycker jag,icketroende som jag är,
och jag har mycket svårt att tänka mig hur en religös människa kan få ihop denna världsbild.
Vill någon förklara för mig hur det är möjligt att fortsätta tro när världen ser ut som den gör?
"Utmaningen"
har jag sett att bloggmänniskor ägnar sig åt sinsemellan.
Små enkäter med kluriga frågor som de ärligt skall svara på och publicera på bloggen.
Nu har jag också fått en sådan,
och jag gör väl ett tafatt försök att hänga med i svängarna.
Och vara ärlig.
Så nu måste ni som själva bloggar och läser min alltså också svara på dessa frågor.
Capice?
Jag tycker dock att det kan vara svårt att svara på dessa frågor,
då de kan ha så många olika svar...
1.Vilken är den bästa komplimangen du fått?
*Det måste nog vara den jag fick förra veckan;
"Hon är ett sjutusan till fruntimmer,jobbar som en hel karl!"
Kanske låter en aning...sexistiskt,
men när det kommer från en gammal man som jobbat i skogen hela sitt liv,
tar jag det som den finaste av komplimanger!:)
2.Berätta om någon gång du gjort bort dig riktigt ordentligt.
*oj,oj oj,så ofta som jag hamnar i penibla situationer så är det nog omöjligt att välja en som skulle vara värre än den andra..
Men så kan man ju göra bort sig på det viset att man beter sig illa också,och skäms på grund av det.
En kollega på min förra arbetsplats fick ett barn och det skulle samlas pengar till en present.
Av någon förjäkla dum anledning kom det an på mig att göra det,
trots att jag inte umgicks med mamman privat
och inte riktigt visste vad man skulle hitta på att köpa till henne.
Barnet hon fött hade Downs Syndrom så kanske bar intresset för donationer större än vanligt,
för det blev en rejäl summa jag fick ihop och begav mig till Stockholm för att handla för.
När jag sedan försökte lämna presenterna kom det ideligen något i vägen,
och till slut tog jag dem med till jobbet för att ge dem till den nyblivna mammans syster eller någon av hennes vänninor för vidarebefodring.
Konstigt nog misslyckades även den planen,
och ännu idag,fyra år senare är mamman i fråga utan gåva!
Det här grämer mig och jag skäms hemskt för det än i dag.
Allra mest har jag gjort orätt mot alla kollegor som ju kastat pengar i sjön.
3.Vad ångrar du mest ?
*Det är klart att det funnits en hel del tillfällen i mitt liv
då jag önskat att jag kunnat vrida klockan tillbaka och göra rätt.
Men egentligen tycker jag inte att man skall hålla på och ångra saker man gjort.
Det låter ju otroligt klyschigt,jag vet,
men de misstag jag gjort har ju på något sätt format mig
och vad vore väl en människa som aldrig felat?
Ofullständig,vill jag påstå.
Nej jag ångrar inget specifikt sådär,
men om jag ändå måste nämna något,
så ångrar jag alla de gånger jag inte varit sann mot mig själv.
4.Vad är du mest stolt över?
*Barnen,tveklöst.
Hela alltihopa omkring dem.
Att jag åstadkom dem.
Det är ju världens mest naturigaste sak,att föda barn,
men naturligtvis var ju mina förlossningar det mest omvälvande som hänt mig:)
Jag är stolt över mig själv
_inför_ mig själv,
för jag var inte så säker på att jag skulle klara det alla gånger.:)
Så är jag ju stolt över barnen själva.
Hur jäkla bråkiga,sura,smutsiga,snoriga och ohängda de än må vara ibland,
så tycker ju jag helt opartiskt
att de är de vackraste och de mest intillegenta små människorna som finns.:)
Sen att jag går omkring och känner mig litet småmallig för litet allt möjligt är ju en helt annan sak.
5.Vilka är dina sämsta egenskaper?
*Hå hå hå,vore det inte bättre och mer nyttigt om någon annan fick svara på den frågan?
Nå,jag är för det första hemskt tankspridd och glömsk,
så till vida att jag tappar bort viktiga datum och lägger undan saker på "säkra ställen" jag aldrig återfinner.
Jag är löjligt klumpig och har omkull och sönder saker i parti och minut.
Snavar och gör mig illa.
Jag är oekonomisk.
Hur jag än sparar och stramar åt så är det oftast bra skralt i kassan veckan innan löning.
Jag är aningen dramatisk och känslosam ibland,vilket ju kan vara litet jobbigt.
Jag kan vara taktlös och säga saker som jag först senare inser oavsiktligt kan ha sårat någon.
Och så är jag ofantligt mesig.
Säger sällan ifrån och ryter aldrig till.
Tycker hellre synd om andra än att se till mitt eget bästa.
6.Vilka är dina bästa egenskaper?
*Jag tycker att jag är rätt haj på att se och "läsa av " olika typer av människor och anpassa mig till dem.
Att jag har lätt för att acceptera andras sätt att vara även om det skiljer sig mycket från mitt eget.
Överhuvudtaget är jag glad att jag är öppensinnad och relativt fördomsfri för det vore ju så förbaskat jobbigt att vara det motsatta!
Det måste ta så hårt på krafterna att ständigt gå och tycka illa om och tänka onda tankar.
Så är jag ganska lugn och harrmonisk i min tillvaro vilket ibland smittar av sig på medmänniskor,
har jag fått höra och det känns ju kul.
Så är det ju flott att jag har rätt lätt för att se positivt och ljust på livet.
7.Vad skulle du förändra i ditt utseende om du kunde?
* De urammade brösten,förstås.
Jag är dem evigt tacksam att de fyllt sina funktioner på ett så ypperligt vis,
och jag skulle amma igen om det någonsin blev aktuellt med ännu ett barn.
Men ett och ett halvt till två års snuttande per barn har satt sina spår kan jag säga,
och jag har svårt att förlika mig med dem.
Jag hoppas på att få råd att så småningom dra dem tillbaka till utgångsläget igen.
Att stoppa något i dem intresserar mig inte mycket,
men det vore trevligt att åtminstone ha dem på samma våglängd.
Annars tycker jag nog att jag duger som jag är,jag gillar mig!:)
8.Vad får dig att skratta?
* Jag är ju oftast glad,det är jag,
men faktist så skrattar jag väldigt sällan.
Faktum är att jag inte kan minnas sist jag skrattade högt och åt vad.
Kanske var det åt LillNöffe när han klämde in sig i en liten kartong och såg omåttligt rolig ut.
Men så har jag ju också kanske litet trist humor.
Jag tycker inte att dagens komiker som Björn Gustafsson och liknande är sådär ofantligt skojiga.
Svårt att säga vad jag skrattar åt när jag väl gör det.
Löjliga dialekter och röster och skojiga ord
kan jag och bästisen gå igång på och tramsa med tills vi ligger på golvet och skrattar.
Fånigt.:)
9.Vad får dig att gråta?
* För något år eller två sedan hade jag svarat att det mesta kan få mig att ta till lipen.
Men när jag nu tänker efter så är det inte ofta det händer nuförtiden.
Undrar vad det beror på...
Häromdagen fick jag denna propagandavideo från Unicef i min mejllåda,
och den fick mig att gråta hejdlöst .
www.youtube.com/watch?v=n6HrEOsbVFU&feature=related
Jag är inte religös,så mycket av texten var orelevant för mig,
men bilderna talar ju mycket starkt för sig själva och etsar sig fast i mitt minne.
Tanken på alla de oskyldiga barn och vuxna som runt omkring oss i världen lider så ofattbart mycket,
lider mer än vad vi lyckliga medborgare i Sverige någonsin kan förstå,
får mig att känna mig så liten och maktlös och fylld av ångest.
Jag faller handslöst ner i en djup brunn och orkar inte klättra upp på länge.
Men jag gör det till slut,
och ser på mina egna barn som jag alltid skall älska och skydda och vårda
och som är så lyckligt lottade att de fötts just här.
Och mitt liv med hus och bilar och dator och kläder och ..mat.. känns så jävla förljuget och innehållslöst.
Ändå gör jag inget...
Ändå blundar jag och förtränger.
Dövar mitt onda samvete med att låta en fjuttig summa dras till "Läkare utan gränser"
från mitt konto varje månad,
och hoppas att det är nog.....
10.Vad får dig att bli arg?
* jag är inte någon särskilt ilsken person,
men jag kan irritera mig stort på sådant som att stå i evighetslånga telefonköer,
folk som använder sig av så kallade modeord när de pratar och skriver,
och diverse olika löjliga uttryck som exempelvis
"att plocka russinen ur kakan"
"äta och dricka gott i goda vänners lag"
och "Mumma!".
Jag blir arg när jag stöter på människor som är inskränkta och fördomsfulla.
Eller sådana som är missunnsamma och avundsjuka och aldrig gläds med andra.
Som måste prata illa om alla i sin närhet och förstöra och såra.
Egentligen är det ju mest bara tragiskt att det faktist finns så gott om sådana människor.
De förpestar verkligen tillvaron.
11.Om du bara fick äta en sorts livsmedel resten av ditt liv,vad skulle du välja?
*Ost!
Jag älskar de flesta sorters ostar,
men det skulle så klart bli hemskt svårt att avvara bröd..
Mjukt,hårt,ljust och mörkt,
kanske skulle jag leva på bröd i stället?
12.Och att dricka till det?
*Mjölk.
Helst gammeldags men annars röd,så klart.
13.Skulle du vilja leva för evigt?
*I helskotta heller!
Jag hoppas att jag får bli gammal och vis och ha mycket skoj med mina barnbarnsbarn,
men då skall jag vara frisk och klar också,annars får det vara.
Det är roligt att försöka föreställa sig själv som åttioåring.
Vissa dagar tänker jag mig att jag vill bli en sådan cool katt som min gamla arbetskollege Barbro Maxe.
Som jobbar litet då och då bara för att det är skoj och som annars reser en hel del.
Till sina goda vänner i Nice (ett homosexuellt par som grundade den franska motsvarigheten till RFSU då det begav sig och som anordnar tillställningar och festligheter varendaste kväll!)
Eller till "sin" lilla vingård i Italien där hon läser böcker och dricker rödtjut hela dagarna.
Annars bjuder hon på middagar i sin våning mitt på St Eriksplan,med mat från en cateringfirma.
Tänk er henne;
född 1928 men fortfarande med svart hår,stora rökfärgade Gucciglasögon ,
ständigt iförd byxkjol och ballerinaskor.
En gång ringde hon mig för att be om ledighet.
Hon hade aldrig tidigare haft någon frånvaro på mina promotions och aldrig ens bett att få byta en dag!
Nu skulle hon snabbt flyga ner till Göteborg och gå på en nyöppnad jazzclub som invigdes av hennes absoluta favorit artist från USA!
Annars blir jag kanske som donnan som bor här uppe på Lillmörtsjön.
På byns högsta punkt bor en norska sedan många ,många år tillbaka.
Ensam nu på en stor fin gård sedan hennes make gick bort för några år sedan.
Hennes barn och barnbarn har spritt sig i landet
och önskar och tjatar på henne att hon skall komma ner från berget och flytta in i en trevlig lägenhet i stan.
Hon vägrar dock betsämt och trivs alldeles utmärkt här.
Jag oroade mig för henne i vintras då det var så mycket snö,
och frågade min kusin om vi inte borde pulsa upp dit och skotta litet åt henne åtminstone.
Men min kusin bra skrattade och berättade att den här 80-åringen minsann skötte det alldeles utmärkt själv.
Likväl som hon skötte fiske,jakt och vedhuggning.
Varje morgon går hon ner till brevlådorna och vittjar sin,
och i vintras kunde jag verkligen inte förstå hur fasen det gick till!
Hela backen var bara is,
och vissa dagarkunde inte ens grannfarbrorn kunde komma upp på den för att skrapa eller sanda!
Men gick man där såg man spåren efter hennes spark,
och man blev mer brydd ändå.
Hade tanten åkt spark utför glasbacken!?
Helst drömmer jag om att jag sitter på en brygga vid havet med skogen bakom ryggen,
när jag är gammal och trött.
Att mina nära och kära har tid för mig och att jag kan ta del av deras liv.
Visst blir det spännande att se hur livet till slut ter sig?
14. Vilken är din högsta dröm?
*Fred på jorden!!!
Min högsta önskan är att alla människor skall få vara lyckliga och fria.
För min egen och min familjs del så önskar jag mig hälsa och kraft och mycket kärlek.
Jag hoppas att vi skall leva nära tillsammans länge,länge.
Puh,det var det hele!
Nu har jag svarat på enkäten och skickar den vidare,ni vet nog vilka ni är,mina vänner ; )
Så hemska var de ju inte,frågorna.
Inte alltför närgågna,tycker jag.
Och till dig som skickade utmaningen till mig;
se nu att jag gjort min läxa!:)
Grådis.
Jag tänkte när jag vaknade till en regngrå morgon,att :
"Nej,idag skall jag nog gå och lägga mig igen när Snörpan åkt till skolan.
Och ligga kvar där hela dagen och läsa!"
Jag kan ju rimligen inte ha varit riktigt vaken än,
när jag tänkte så.
För hur skulle väl en sådan sak vara möjlig?!
Jag kan inte ens minnas sist jag gjorde något sådant,
och jag har en stark känsla av att jag aldrig mer i mitt liv kommer att kunna uppleva en sådan dag.
En dag helt utan krav och saker som fodras att göra.
En dag helt fri från måsten och borden.
Jag kravlade mig upp och mötte verkligheten,
men bestämde mig för att efter städning i alla fall unna mig att ligga på soffan och se en film.
Inte heller det har jag gjort sedan urminnes tider,känns det som.
Nu har vi så mycket bra att se,och jag hade tänkt mig filmen om Jane Austen just idag,
eftersom jag är rätt övertygad om att det inte är en film som skulle falla sambon i smaken.
Men nej,nu är här dammsuget,undanplockat,våttorkat och fint,
men jag känner mig bara dum
som för ett ögonblick trodde att det skulle kunna gå att se eller än mindre höra på tv´n!
Lilla Hoppsan som nosade sig till att jag tänkt sno åt mig litet dötid och bara göra ingenting,
har demonstrativt vägrat sova mer än 15 minuter.
Och LillNöffe har varit långt mer rastlös än vanligt
och inte ens intressserat sig för dockskåpet med miljoner småbitar
som endast tas fram vid speciella tillfällen.
(Tillfällen då bebisar inte är i närheten eller då föräldrar verkligen vill vara ifred.)
Nåja,jag skall glädjas åt det lilla,
jag har slappat mer än vanligt i alla fall.
Jag har hållit mig inne i stället för att riva runt i trädgården
och inte har jag heller stökat i källaren.
Det finns alltid en miljon saker att göra här och det är ju det jag uppskattar.
Jag tycker om att ha något för händer hela tiden,
jag tycker om att åstadkomma något varje dag,om än något litet.
Men om jag nu vaknar en trist (eller för all del en solig) morgon
och känner att jag för en gångs skull _inte_ vill,
så borde det ju inte vara så svårt att lyda den instinkten med gott samvete?
Just idag är inte problemet att det känns fult och förbjudet att ligga på sofflocket mitt på blanka dagen,
utan att jag har barn som omöjliggör sådant beteende!
Jag pratade med Syster Yster som också hade tänkt sig en skön helt innehållslös dag just idag,
men som snuvats på den då hennes dotter varit ynklig och så gärna velat vara hemma.
Jag är ändå litet avundsjuk på henne
eftersom hon i alla fall har möjligheten att bara vara helt för sig själv en halv dag ibland.
Ja,jag vet att detta nu rimmar illa med mitt snack
om att jag minsann ääälskar att vara hemma med barnen och att jag inte alls känner mig det minsta självuppoffrande osv.
men faktum är att hur mycket jag än älskar dem
så börjar det kännas att jag inte haft en stund för mig själv på fem månader.
Det känns rätt rejält,kan jag säga.
En dag i februari,tror jag det var,
åkte jag ner till byn och handlade helt själv,utan en endaste unge,
annars har det faktist inte hänt att jag varit någonstans utan att åtminstone en av dem varit med.
Nå,jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta gnäll.
Det är ju upp till mig själv och ingen annan att förändra situationen om jag nu finner den ohållbar.
Jag tycker inte synd om mig själv eller andra i min sits;
som man bäddar får man ju som bekant ligga.
Men dagar som denna,när man känner sig litet slö och småsur,
saknar jag mer än någonsin en vän att rymma till och gömma mig hos några timmar.
Någon att skratta och diskutera och filosofera med.
Dagar som denna känns det som om nerverna sitter utanpå kroppen;
det är svårare än vanligt att ,som jag i förra inlägget skrev om,
vara pedagogisk och inte brusa upp
när det bråkas och spills och kladdas och ramlas för femtioelfte gången.
Dagar som denna tänker jag att om jag bara fick andas fritt och låta tankarna vandra fritt några timmar,
(bara just detta,att aldrig hinna tänka en tanke till slut,utan att få den avklippt och omöjlig att hitta igen!)
så skulle jag vara en bättre människa.
Bättre mor.
Bättre sambo.
Nåja,
vi har byggt en väldans massa lego,
målat vackert med vattenfärger,
byggt tre kojor
och plöjt igenom stora högar med böcker varav "Pomperipossa" lästes fyra gånger.
Lilla Hoppsan har tränat på att gå upp och ner i trappen och Lill Nöffes cykel har tappat kedjan tre gånger.
Storsnörpan kom hem från skolan och stack iväg som ett skott med sin röda fara.
Kom hem en snabbis för att lämna av en påse rykande färskt tunnbröd från kusinens spis,
och som skingrade mina dystra tankar en stund.
Så ljuvligt och lyckligt med mjukt tunnbröd och kall mjölk!
Solen tittade genast fram bakom molnen och log!
Hursom helst så var jag aningen piggare igår.
Jag målade och stod i
och fick ordning på några gamla möbler här hemma.
Bland annat denna lustiga lilla gungstol på bilden ovan,
som Lill Nöffe fått av grannfarbrorn.
Den är hemskt opraktisk,som ni ser så blir man liksom liggandes i den,
men den är ju söt i sitt miniformat och barnen tycker att den är rolig.
Jag passade bara på att stryka den vit (träet var brunt innan) och slipa litet på den med ett sandpapper,
så blev den dessutom en fröjd för ögat.
Jag har också äntligen lyckats bli klar med en utav loppisstolarna!
Bara tre kvar nu då..
Jag ville gärna klä ryggdelen med samma fina tyg,men båda barnen sade bestämt nej.
Men jag tänker nog göra det ändå när de inte märker,
för det där fula flätade "nätet" är inte i något bra skick.
Så tog jag mig också i kragen och raspade och slipade en del
på min högst älskade gamla fåtölj i vardagsrummet.
De jag känner kallar den för "hundstolen" eftersom en viss fyrbenting här hemma
bet den alldeles sönder och samman på armstöden som valp.
Jag har promt vägrat att göra mig av med den, bitmärken till trots.
Och visst är den nu en smula ojämn i amstöden ,
men nybetsad och len är den i alla fall,
och högst personlig,förstås!:)
Här är förresten mina fina skolplancher som för tillfället sitter i klädkammaren i hallen.
Det utrymmet är helt omöjligt att fota i,
det går bara inte att få till en bild eftersom vinklarna är för trånga.
Men här bor de bara tills jag gjort slut på väggytan med en lång stång att hänga jackor på
och ett ordentligt skoskåp eller något bra att stuva in alla myriarder skodon
som av mystiska anledningar befinner sig här.
Nej,nu kommer i alla fall sambon snart hem.
Då är det jag som låser in mig i sovrummet och drar täcket över huvudet.
Eller kanske inte,
då kan jag ju inte läsa "Jane Eyre" av Charlotte Brontê som jag just påbörjat.
Jag skall ge den ett försök,men är den lika tradig som "Förnuft och känsla" av Jane Austen,
som jag just tvingat mig igenom,
så lägger jag undan den efter 80 sidor.
Men det är ju inget som säger att den skall vara det,
författarinnorna är ju totalt olika i sitt sätt att skriva och det skiljer ju nära hundra år dem emellan.
Förresten så är mitt stackars lilla (dubbelt så stora) finger på bättringsvägen nu,
för er som undrar ; )
Fult som stryk är det,men det gör i alla fall inte något vidare ont längre!
Då är det värre med det där jäkla lilla såret jag fått precis i öppningen av ena näsborren.
Jag måste ju låta det läka,
men varet stelnar och det ser ut som om jag vore helt omedveten om en enorm snorbuse som fastat där!
Tur att jag bor som jag gör och slipper träffa folk dagar som denna!
Jag lyssnar på favoritmusik när jag tjurar litet,
och här får ni två av mina godingar.
www.youtube.com/watch?v=axswfDLd9FQ
Dinah Washington med en jädra grann pipa
och The Flamingo´s verision av "I only have eyes for you".
Vill ni ha ett gott skratt och pigga upp er en smula så ser ni på videon,
annars rekommenderar jag starkt att man bara drar på ljudet ordentligt och dansar bort från datorn!
www.youtube.com/watch?v=bTkcu4GVRe8
Äntligen blir det litet bloggat.
Det har kliat litet i fingrarna dessa dagar.
Men vi har ju haft gäster hela långhelgen,
och bloggandet kräver ju ändå en aning lugn och ro och ett totalt ososocialt beteende.
Så jag har hejdat mig.
Men nu vill jag uppdatera er litet
och för att göra det i rätt ordning så börjar jag med att berätta att brasan blev grann!
Den brann visserligen litet dåligt och det blev till att slänga på litet diesel emellanåt.
Vi höll till i kusinens ena hästhage
och tände på ganska sent,så det var en bra vacker syn.
Det dracks en aning vin och grillades litet korv och så sjöngs det förstås.
"Vintern rasat ut"
"Fritiof Andersons paradmarsch"
"Brännö brygga"och "Våren"
var vår repertoar och mest var det ju kusinens man som hördes.
Han är verkligen en riktig vandrande...jukebox skulle man kanske kalla honom.
Han brister ofta oförhappandes ut i sång och då med alla dessa gamla godingar från förr,
som en del glömt och andra ur min generation aldrig ens hört.
Det finns inte många svenska bitar från 40-50 och 60-talen som han inte kan utantill!
Det är en litet udda talang han har,
och även om han kanske inte har någon större praktisk användning för den,
så förgyller den i alla fall tillvaron för oss i hans närhet!:)
Det var som sagt mycket vackert och stämmningsfullt i onsdags kväll,
med vårkvällen som sjöd av liv och fågelsång.
Med bergen runt om oss som börjar anta grönare nyanser
och den höga purpurfärgade himlen som sakta mörknade.
Ibland drabbas jag av en så stark känsla här uppe som är mycket svår att förklara,
svår att sätta ord på.
Det känns som om jag befinner mig på toppen av världen,
så långt ifrån verkligheten och ändå mitt inuti det sanna livet.
Det liv jag önskat mig och känner mig ämnad för.
Jag känner mig så avskiljd och ensam men på ett underbart tillfredsställande vis.
Jag älskar att bo "utanför verkligheten",den vanliga vardagen,
och att känna mig trygg och nästan undangömd här i skogen.
Jag känner mig så priviligerad och lycklig över att få vara här!
Ja,det kändes i alla fall mycket högtidligt att fira denna vår första "sista april" här på Lillmörtsjön.
Nästa dag fortsatte arbetet i trädgården.
Löven blev aldrig forslade till brasan,utan de ligger i en mäktig hög i skogsbrynet.
Jag tänker att det kan komma att produceras en hel del trädgårdsavfall framöver,
och att det är bra att ha en komposthög i närheten.
Ja,så småningom får man väl elda av den också,men så multnar ju en del också.
Jag brottades med vinbärsbuskarna halva dagen.
Eller kanske borde jag kalla dem för vinbärsträd,så stora som de är.
De har vuxit vilt i 50 år,och väldigt sällan eller aldrig blivit skötta.
Nu har det blivit litet fason på dem,
det mycket döda är borta och de stöttas upp av små staket jag bundit ihop av sälg.
Krusbären hade också brett ut sig och lagt ut sina nät med taggar överallt.
Jag vill ändå ha dem kvar,taggar till trots,
det är ju så gott med krusbärskräm !
Så på kvällen kom pappa och styvmor med husbilen och hundar.
Det blev alltså sent i säng även på torsdag.
Men tidigt upp på fredagen,då pappa satte igång att jobba!:)
Snabbt som tusan hade han fått upp en gungställning,
så lades en ny bro utanför förrådet,eftersom den gamla var så murken och trasig.
Av restvirket därifrån klappade han ihop en fin liten sandlåda till Lilla Hoppsan,
som jag bara skall gräva ur litet,plasta in och sedan fylla med sand,nu i veckan.
Det var också meningen att vi skulle få till en enklare hundhage av stängsel som han haft med sig,
men vi skulle ju också ha litet tid att umgås!
Så kom våra andra gäster på fredagskvällen.
Sambons kompis med sin sambo och son som Storsnörpan känner sedan tidigare.
Det var härligt att se hur roligt de hade tillsammans,alla barn,
och hur LillNöffe levde upp när han fick vara med och leka!
På lördag for pappa och styvmor hemåt igen,
så det blev inte så många dagar tillsammans denna gång.
Ändå känns det som om vi har kunnat ses med inte allför långa mellanrum,
och att jag därför inte behövt längta ihjäl mig alldeles efter dem.
Synd att jag inte lyckades få med alla som åkte denna buss,
någon gömde sig minsann!
Vi andra for ner på byn,vi var ju tvugna att visa våra gäster runt i metroploen Fränsta.
Jag smet in på Erikshjälpen och köpte två härliga gamla skolplancher med växtläran på.
Jag vet inte riktigt var jag skall ha dem än,men jag kunde ju inte bara strunta i dem,
någonstans får de alldeles säkert plats!
Så fick barnen rasa av sig en del i den stora härliga lekparken i grannbyn Ljungaverk.
En del vuxna tog tillfället i akt att åka linbana.
Väl hemma igen började jag, en smula ohövligt kanske,
kratta och riva mellan plattorna här på framsidan.
De är övervuxna och har satt sig snett så jag har länge tänkt att snygga upp dem litet.
Eftersom solen kom fram och värmde så skönt så var vi ju alla ute ändå,
och snart hade jag fått assistans av våra gäster i arbetet.
Tyvärr var jag så klumpig och lyckades klämma/krossa högerhandens långfinger mellan stentrappan och en tung platta.
Nageln trycktes in i fingret och på andra sidan sprack fingertoppen.
Det blev till att ligga i fosterställning på sängen med svetten droppandes i pannan och en påse ärtor runt handen.
Hjärtat slog så hårt så hårt att det nästan gjorde ondare i bröstet än i handen.
Efter en halv evighet stapplade jag ut och fann att sambon och våra gäster total städat på plattläggningen,
renkrattat hela gräsmattan från löv och tänt grillen!
Helt klart måste vi snart bjuda hem dessa vänner igen.
Kanske lagom till höststädningen?:)
I dag känns fingret bättre.
Det är blåsvartare än igår,men svullnaden har gått ner och jag kan i alla fall böja på fingrets nedersta led.
Jag funderar mest på hur snyggt det kan tänkas bli när nageln oundvikligen faller bort..
Nu har jag ju som ni vet inget vidare snygga tassar i vanliga fall,nagelbitare som jag är,
men nog är det väl ändå en aning bättre med korta naglar än inga alls?
Och det irriterar mig förstås enormt att jag inte kan använda handen som jag brukar.
I dag packades det ihop och sambon följde våra gäster till Sundsvall,
där kompisens sambo och son skulle shoppa loss i Birsta galleria
och de övriga möta upp fler vänner för att gå på fotbollsmatch.
Jag väntar alltså inte hem sambon i det närmsta taget,och passar på att sitta här ett tag.
Jag påbörjade ett litet projekt med en vägg av flätad sälg att täcka sidorna på trappen med.
Tyvärr ville Lilla Hoppsan hellre vara inne i värmen (det blåser kallt idag)
och vara allmänt grinig i sin mammas famn.
Så har han också blivit ordentligt hunsad av sin storebror idag.
Omkullknuffad,ryckt i håret och slagen i huvet med ett ljus!
Allt totalt oprovocerat,och med följd att jag till slut alldeles nyss fick ett massivt utbrott på LillNöffe.
Nu ligger han i sin säng på sitt rum och begrundar sina synder.
Kan jag ju tro.
Säkert leker han med lego och smider nya ondskefulla planer..;)
Nej,men det är faktist mycket tråkigt detta,och gör mig så jätteledsen,
att ungarna är elaka mot varandra.
Jag vet att det inte är vidare onormalt och att det snart blir bättre,
men det tar verkligen på krafterna!
Att pedagogiskt förklara och förklara och förklara varför man inte får slåss och vara dum,
vad man kan göra och säga i stället när man känner sig arg eller ledsen.
Det känns helt lönlöst att få dem att behandla varandra med litet större respekt.
Allt som oftast slutar det med att jag tappar tålamodet och knappast föregår med vidare gott exempel.:(
Skriker och bir arg och känner mig senare ångerfull och har dåligt samvete.
Lovar mig själv att nästa dag inte falla till föga,
att behålla lugnet i alla lägen och vara den ansvarfulla vuxna.
Till mitt försvar har jag blivit bättre på att ,så att säga,välja mina strider.
Jag kan kanske anses som en smula slapp i vissa lägen,
men det är för att jag helt enkelt inte kan ta varje lilla dust och strid.
Jag måste kunna spara krafterna till mer relevanta och större krig.
Och för att vara helt ärlig så har jag inga högre krav på mina barn.
Jag önskar att de skall vara något sånär artiga och kunna bete sig bland folk,
och att de skall vara snälla och respektera varandra och andra människor.
Att de skall kunna skilja rätt från fel i rimlig mån och inte hitta på alltför mycket sattyg.
Så om någon (läs Storsnörpan) ritat på sin dörr med en röd krita
så rasar inte hela min världsbild,
hellre tar jag fram en svamp till henne att städa undan med.
Jobbet med att få bort färgen resulterar förhoppningsvis i att hysset inte upprepas.
Om någon (låt säga Lill Nöffe) stänger in sig i klädkammaren
och målar hela sin kropp med mina läppstift och ögonskuggor
så vankas det inte smisk,
det är garanterat jobbigare och mer ansträngande att aga sitt barn
än att helt sonika ställa honom i duschen och skrubba honom ren under vissa protester. ; )
Så klart tror jag ju på att barn behöver gränser,
men när dessa överskrids så är det ju inte av pur odska och för att man misslyckats som förälder,
utan snarare ett naturligt steg i utvecklingen.
Jag brukar försöka påminna mig om hur det var att själv vara liten i världen,
och förvånansvärt ofta kan jag relatera så väl till mina barns beteenden.
Jag försöker att uppbåda tålamod,
att fortsätta leda och förmana och hoppas på att hälften går in och fastnar någonstans.
Jag försöker att övertyga mig om att kärlek ändå är den bästa medicinen mot alla åkommor,
och får de bara riktigt ordentligt av den varan så blir det nog folk av dem så småningom.
Ja,man försöker och försöker och gör sitt allra bästa nästan varje dag.
Ibland känner jag att jag sliter som ett djur med just detta att var mamma!
Och hur jag än kämpar och älskar och skrattar och skriker och kramar och förklarar
så är jag ju ändå bara människa.
En inte allt för gammal och vis människa
som för inte så länge sedan själv var olydig,rebellisk och orolig.
En människa som tvivlar på sig själv och sina metoder,
men aldrig på sin kärlek för barnen.
Hur jag än gör så har jag alltid ett viss mått av dåligt samvete hängandes över mig,
och jag börjar inse att det blir man nog aldrig i sitt liv kvitt.
Jag börjar så smått fatta att det bara är att acceptera,
detta gnagande samvete,
och försöka leva och göra gott så gott det går.
Nåja,att bli förvisad till sitt rum för en "time-out" skadar inte,
det är min fasta övertygelse,
även om jag nu sitter här med Samvetet och tycker synd om Lill Nöffe.
"Kanske kännner han si och så,och hittar inga andra sätt att uttrycka sig på?"
"Men det är klart att det måste finnas konsekvenser när man beter sig illa.."
Åh,helst av allt vill jag springa upp och krama honom länge,länge,
men det är ju bara Samvetet som ger mig den känslan.
Förnuftet säger mig att han gott kan behöva litet tid för sig själv att fundera över saker och ting,
att han kan behöva se mig riktigt arg för att inse vidden av sin dumhet.
Nej,jag får lov att återkomma med fina bilder på vår trädgård.
På allt som älskade lilla pappa fixat och ordnat,
och som får vårt boende att kännas ännu mer ombonat och trivsamt.
Nu skall jag passa på att skära några tunnare sälgkvistar till mitt lilla skärm-projekt,
medan Lilla Hoppsan sover en stund.
Den större blir väl benådad nu,efter ett bra tag och får följamed ut.
Och se,här kommer också solen och förgyller vår kväll!
Nu vet ni i alla fall på ett ungefär vad jag hållts med de senaste dagarna,
för vad det nu kan vara värt! : )
Men vi har ju haft gäster hela långhelgen,
och bloggandet kräver ju ändå en aning lugn och ro och ett totalt ososocialt beteende.
Så jag har hejdat mig.
Men nu vill jag uppdatera er litet
och för att göra det i rätt ordning så börjar jag med att berätta att brasan blev grann!
Den brann visserligen litet dåligt och det blev till att slänga på litet diesel emellanåt.
Vi höll till i kusinens ena hästhage
och tände på ganska sent,så det var en bra vacker syn.
Det dracks en aning vin och grillades litet korv och så sjöngs det förstås.
"Vintern rasat ut"
"Fritiof Andersons paradmarsch"
"Brännö brygga"och "Våren"
var vår repertoar och mest var det ju kusinens man som hördes.
Han är verkligen en riktig vandrande...jukebox skulle man kanske kalla honom.
Han brister ofta oförhappandes ut i sång och då med alla dessa gamla godingar från förr,
som en del glömt och andra ur min generation aldrig ens hört.
Det finns inte många svenska bitar från 40-50 och 60-talen som han inte kan utantill!
Det är en litet udda talang han har,
och även om han kanske inte har någon större praktisk användning för den,
så förgyller den i alla fall tillvaron för oss i hans närhet!:)
Det var som sagt mycket vackert och stämmningsfullt i onsdags kväll,
med vårkvällen som sjöd av liv och fågelsång.
Med bergen runt om oss som börjar anta grönare nyanser
och den höga purpurfärgade himlen som sakta mörknade.
Ibland drabbas jag av en så stark känsla här uppe som är mycket svår att förklara,
svår att sätta ord på.
Det känns som om jag befinner mig på toppen av världen,
så långt ifrån verkligheten och ändå mitt inuti det sanna livet.
Det liv jag önskat mig och känner mig ämnad för.
Jag känner mig så avskiljd och ensam men på ett underbart tillfredsställande vis.
Jag älskar att bo "utanför verkligheten",den vanliga vardagen,
och att känna mig trygg och nästan undangömd här i skogen.
Jag känner mig så priviligerad och lycklig över att få vara här!
Ja,det kändes i alla fall mycket högtidligt att fira denna vår första "sista april" här på Lillmörtsjön.
Nästa dag fortsatte arbetet i trädgården.
Löven blev aldrig forslade till brasan,utan de ligger i en mäktig hög i skogsbrynet.
Jag tänker att det kan komma att produceras en hel del trädgårdsavfall framöver,
och att det är bra att ha en komposthög i närheten.
Ja,så småningom får man väl elda av den också,men så multnar ju en del också.
Jag brottades med vinbärsbuskarna halva dagen.
Eller kanske borde jag kalla dem för vinbärsträd,så stora som de är.
De har vuxit vilt i 50 år,och väldigt sällan eller aldrig blivit skötta.
Nu har det blivit litet fason på dem,
det mycket döda är borta och de stöttas upp av små staket jag bundit ihop av sälg.
Krusbären hade också brett ut sig och lagt ut sina nät med taggar överallt.
Jag vill ändå ha dem kvar,taggar till trots,
det är ju så gott med krusbärskräm !
Så på kvällen kom pappa och styvmor med husbilen och hundar.
Det blev alltså sent i säng även på torsdag.
Men tidigt upp på fredagen,då pappa satte igång att jobba!:)
Snabbt som tusan hade han fått upp en gungställning,
så lades en ny bro utanför förrådet,eftersom den gamla var så murken och trasig.
Av restvirket därifrån klappade han ihop en fin liten sandlåda till Lilla Hoppsan,
som jag bara skall gräva ur litet,plasta in och sedan fylla med sand,nu i veckan.
Det var också meningen att vi skulle få till en enklare hundhage av stängsel som han haft med sig,
men vi skulle ju också ha litet tid att umgås!
Så kom våra andra gäster på fredagskvällen.
Sambons kompis med sin sambo och son som Storsnörpan känner sedan tidigare.
Det var härligt att se hur roligt de hade tillsammans,alla barn,
och hur LillNöffe levde upp när han fick vara med och leka!
På lördag for pappa och styvmor hemåt igen,
så det blev inte så många dagar tillsammans denna gång.
Ändå känns det som om vi har kunnat ses med inte allför långa mellanrum,
och att jag därför inte behövt längta ihjäl mig alldeles efter dem.
Synd att jag inte lyckades få med alla som åkte denna buss,
någon gömde sig minsann!
Vi andra for ner på byn,vi var ju tvugna att visa våra gäster runt i metroploen Fränsta.
Jag smet in på Erikshjälpen och köpte två härliga gamla skolplancher med växtläran på.
Jag vet inte riktigt var jag skall ha dem än,men jag kunde ju inte bara strunta i dem,
någonstans får de alldeles säkert plats!
Så fick barnen rasa av sig en del i den stora härliga lekparken i grannbyn Ljungaverk.
En del vuxna tog tillfället i akt att åka linbana.
Väl hemma igen började jag, en smula ohövligt kanske,
kratta och riva mellan plattorna här på framsidan.
De är övervuxna och har satt sig snett så jag har länge tänkt att snygga upp dem litet.
Eftersom solen kom fram och värmde så skönt så var vi ju alla ute ändå,
och snart hade jag fått assistans av våra gäster i arbetet.
Tyvärr var jag så klumpig och lyckades klämma/krossa högerhandens långfinger mellan stentrappan och en tung platta.
Nageln trycktes in i fingret och på andra sidan sprack fingertoppen.
Det blev till att ligga i fosterställning på sängen med svetten droppandes i pannan och en påse ärtor runt handen.
Hjärtat slog så hårt så hårt att det nästan gjorde ondare i bröstet än i handen.
Efter en halv evighet stapplade jag ut och fann att sambon och våra gäster total städat på plattläggningen,
renkrattat hela gräsmattan från löv och tänt grillen!
Helt klart måste vi snart bjuda hem dessa vänner igen.
Kanske lagom till höststädningen?:)
I dag känns fingret bättre.
Det är blåsvartare än igår,men svullnaden har gått ner och jag kan i alla fall böja på fingrets nedersta led.
Jag funderar mest på hur snyggt det kan tänkas bli när nageln oundvikligen faller bort..
Nu har jag ju som ni vet inget vidare snygga tassar i vanliga fall,nagelbitare som jag är,
men nog är det väl ändå en aning bättre med korta naglar än inga alls?
Och det irriterar mig förstås enormt att jag inte kan använda handen som jag brukar.
I dag packades det ihop och sambon följde våra gäster till Sundsvall,
där kompisens sambo och son skulle shoppa loss i Birsta galleria
och de övriga möta upp fler vänner för att gå på fotbollsmatch.
Jag väntar alltså inte hem sambon i det närmsta taget,och passar på att sitta här ett tag.
Jag påbörjade ett litet projekt med en vägg av flätad sälg att täcka sidorna på trappen med.
Tyvärr ville Lilla Hoppsan hellre vara inne i värmen (det blåser kallt idag)
och vara allmänt grinig i sin mammas famn.
Så har han också blivit ordentligt hunsad av sin storebror idag.
Omkullknuffad,ryckt i håret och slagen i huvet med ett ljus!
Allt totalt oprovocerat,och med följd att jag till slut alldeles nyss fick ett massivt utbrott på LillNöffe.
Nu ligger han i sin säng på sitt rum och begrundar sina synder.
Kan jag ju tro.
Säkert leker han med lego och smider nya ondskefulla planer..;)
Nej,men det är faktist mycket tråkigt detta,och gör mig så jätteledsen,
att ungarna är elaka mot varandra.
Jag vet att det inte är vidare onormalt och att det snart blir bättre,
men det tar verkligen på krafterna!
Att pedagogiskt förklara och förklara och förklara varför man inte får slåss och vara dum,
vad man kan göra och säga i stället när man känner sig arg eller ledsen.
Det känns helt lönlöst att få dem att behandla varandra med litet större respekt.
Allt som oftast slutar det med att jag tappar tålamodet och knappast föregår med vidare gott exempel.:(
Skriker och bir arg och känner mig senare ångerfull och har dåligt samvete.
Lovar mig själv att nästa dag inte falla till föga,
att behålla lugnet i alla lägen och vara den ansvarfulla vuxna.
Till mitt försvar har jag blivit bättre på att ,så att säga,välja mina strider.
Jag kan kanske anses som en smula slapp i vissa lägen,
men det är för att jag helt enkelt inte kan ta varje lilla dust och strid.
Jag måste kunna spara krafterna till mer relevanta och större krig.
Och för att vara helt ärlig så har jag inga högre krav på mina barn.
Jag önskar att de skall vara något sånär artiga och kunna bete sig bland folk,
och att de skall vara snälla och respektera varandra och andra människor.
Att de skall kunna skilja rätt från fel i rimlig mån och inte hitta på alltför mycket sattyg.
Så om någon (läs Storsnörpan) ritat på sin dörr med en röd krita
så rasar inte hela min världsbild,
hellre tar jag fram en svamp till henne att städa undan med.
Jobbet med att få bort färgen resulterar förhoppningsvis i att hysset inte upprepas.
Om någon (låt säga Lill Nöffe) stänger in sig i klädkammaren
och målar hela sin kropp med mina läppstift och ögonskuggor
så vankas det inte smisk,
det är garanterat jobbigare och mer ansträngande att aga sitt barn
än att helt sonika ställa honom i duschen och skrubba honom ren under vissa protester. ; )
Så klart tror jag ju på att barn behöver gränser,
men när dessa överskrids så är det ju inte av pur odska och för att man misslyckats som förälder,
utan snarare ett naturligt steg i utvecklingen.
Jag brukar försöka påminna mig om hur det var att själv vara liten i världen,
och förvånansvärt ofta kan jag relatera så väl till mina barns beteenden.
Jag försöker att uppbåda tålamod,
att fortsätta leda och förmana och hoppas på att hälften går in och fastnar någonstans.
Jag försöker att övertyga mig om att kärlek ändå är den bästa medicinen mot alla åkommor,
och får de bara riktigt ordentligt av den varan så blir det nog folk av dem så småningom.
Ja,man försöker och försöker och gör sitt allra bästa nästan varje dag.
Ibland känner jag att jag sliter som ett djur med just detta att var mamma!
Och hur jag än kämpar och älskar och skrattar och skriker och kramar och förklarar
så är jag ju ändå bara människa.
En inte allt för gammal och vis människa
som för inte så länge sedan själv var olydig,rebellisk och orolig.
En människa som tvivlar på sig själv och sina metoder,
men aldrig på sin kärlek för barnen.
Hur jag än gör så har jag alltid ett viss mått av dåligt samvete hängandes över mig,
och jag börjar inse att det blir man nog aldrig i sitt liv kvitt.
Jag börjar så smått fatta att det bara är att acceptera,
detta gnagande samvete,
och försöka leva och göra gott så gott det går.
Nåja,att bli förvisad till sitt rum för en "time-out" skadar inte,
det är min fasta övertygelse,
även om jag nu sitter här med Samvetet och tycker synd om Lill Nöffe.
"Kanske kännner han si och så,och hittar inga andra sätt att uttrycka sig på?"
"Men det är klart att det måste finnas konsekvenser när man beter sig illa.."
Åh,helst av allt vill jag springa upp och krama honom länge,länge,
men det är ju bara Samvetet som ger mig den känslan.
Förnuftet säger mig att han gott kan behöva litet tid för sig själv att fundera över saker och ting,
att han kan behöva se mig riktigt arg för att inse vidden av sin dumhet.
Nej,jag får lov att återkomma med fina bilder på vår trädgård.
På allt som älskade lilla pappa fixat och ordnat,
och som får vårt boende att kännas ännu mer ombonat och trivsamt.
Nu skall jag passa på att skära några tunnare sälgkvistar till mitt lilla skärm-projekt,
medan Lilla Hoppsan sover en stund.
Den större blir väl benådad nu,efter ett bra tag och får följamed ut.
Och se,här kommer också solen och förgyller vår kväll!
Nu vet ni i alla fall på ett ungefär vad jag hållts med de senaste dagarna,
för vad det nu kan vara värt! : )
Valborg.
I dag har jag ingen tid för att skriva inlägg.
Egentligen.
Men jag ville ju höra av mig och visa upp mina fina loppisfynd.
För idag är det ju brasdagen,
och skall det bli något att elda så har jag en hel del ris
och massiva högar av gamla löv att släpa till eldplatsen.
Måste upp till kusinen och låna både släp,skottkärra och presenning,skulle jag tro.
Det måste vara det enklaste sättet att få med allt;
köra löven med skottkärran till släpet och lägga en presenning ovanpå för att inte skumpa av alltihop.
Så blir det väl till att elda och se till att inte bränna upp hela byn,i kväll.
Det skall bli skönt att slippa smällare och raketer som annars irriterar enormt i Märsta.
Eventuellt åker vi ner till byn en sväng och deltar i någon festlighet,
de har mycket skoj för barnen där idag.
Annars grillar vi väl korv och hamburgare mot brasan och sjunger en truddelutt här på Mörtis:)
I helgen kommer pappa och styvmor på en kort visit,och det ser vi mycket fram emot!
Barnen blev nästan pinsamt besvikna i helgen som var,
när min mormor och morfar kom på besök.
Jag hade varit väldigt noga att poängtera att det var just _gammel_ mormor som skulle komma,
men ändå var de förargade över att det inte var _riktiga_ mormor och morfar som dök upp.
Så skall sambon få besök också.
Ett gäng kompisar till honom kommer till Sundsvall för att se den viktiga matchen mellan Djurgården och Sundsvall på söndag.
Några av dem kommer att campera på hotell nere i stan och några kommer hit för att sova hos oss.
Eftersom pappa har husbilen med sig,blir det ju inga problem med sovplatser.
Ja, det blir väl grillat och fotboll och tv-spel och annat spännande för hela slanten...
Nå,här skall ni få se vad jag ägnade mig åt igår,tisdag!
Först och främst åkte jag till frisören och bokade tid för LillNöffe,
så åkte vi till Ånge för att köpa litet vin och dessa på ICA av alla ställen:
Jag tycker att de är de vackraste vinglasen jag haft!
Så var jag på Erikshjälpen och plockade åt mig dessa fina små blomkrukor i vitt poslin. 
Jag älskar sådana med fot.
Nu skall det bara stoppas i någon blomma också,förstås..
Och så förälskade jag mig så klart i den här underbara lilla fåtöljen;
Jag hade nog tänkt att strunta i den först,
visste att sambon skulle bli måttligt road av att jag släpar hem mer "skräp".
Men jag vet så väl att jag skulle gräma mig länge efteråt om jag inte tog den.
Så nu står den i Storsnörpans rum tills vidare.
Jag hoppas att jag skall ha tid att slipa av benen och måla dem vita,
och kanske klä om den nästa vecka.
Tyget är helt och rent och ganska sött,
men jag tror ändå att jag skall försöka mig på något enklare överdrag att kombinera med.
Så skall den nog komma att stå i det stora lekrummet sen,där det finns gott om plats.
Men visst är den väl fin?!
Så liten och nätt!:)
På vägen ut roffade jag åt mig en fin stor väska i mjukt skinn.
Jag gillar dessa "kasse modeller"
och stora måste de vara för att jag skall få plats med allt krafs jag bär med mig.
Nå,det var dagens fynd för fyrahundra kronor!
Vinglasen var dyrast,som kostade 89 kronor för ett trepack!:)
(jag köpte två)
Så blev LillNöffe äntligen klippt,och tyvärr också färgad.
Jag är hemskt allergisk mot just sådan där sprayfärg
som skall sprayas i småkillarnas nyklippta luggar i tid och otid.
Ja,ni får ursäkta mig,
men jag tycker nästan att det är det fulaste som finns,
när de sitter uppstramade på skolfoton med grönfärgad snagg.
Och just det att det bara är pojkar som får erbjudande om sådana extravaganser irriterar mig ytterligare.
Nog för att de visst kan behöva litet färg och flärd då de annars mest kläs i mörka murriga toner,
men jag kan bara inte med detta!
Men vad skall jag säga när frisören frågar
och min pojke lyser upp som en sol och hemskt gärna vill ha rött hår!?
Självklart fanns det ingen röd färg,så det fick bli blått.
Och som tur var dammade den ganska snabbt av,och nu syns den knappt.
Vi har provat en del olika frisyrer på denna lille herre,men han tenderar att se ut som en liten marinsoldat som nyklippt.
Då han ärvt sin mors löjligt spikraka och kritvita hår
så är det tyvärr en omöjlighet att spara ut det till långt.
Försök själva att se det framför er.Ha ha ha!
Nej,han passar nog ändå bäst i denna frisyr som mycket liknar en mohikan.
Han själv trivs också bäst så och kallar den för "drakfrisyr",
eftersom den är kort på sidorna och har en drakrygg uppepå och ner i nacken.
Jag hoppas dock på att Lilla Hoppsan kommer att få långa lockar att stoltsera med så småningom.
Nej,nu skall vi ut i solen och jobba.
Ungarna skall hjälpa till,så kan vi kanske undvika sådana här scener i större utsträckning.
Jag är så heligt trött på skrik och bråk och grin och ret och allt vad det är med de där två!
Känns som om de knappt gör annat än att brottas och jäklas med varandra.
Ute slipper jag i alla fall höra dem lika mycket.
Ha en bra Valborg nu,hörrni!
Dagvill.
Måste jag erkänna att jag är allt som oftast.
Dagarna är sig ju ganska lika när man är hemma med de små.
De kommer med nya möjligheter varje gryning,
och försvinner i skymmningen
med alla dessa sekunder,minuter och timmar som gått av mitt liv.
Helgerna brukar jag ha koll på,
då sambon oftast är hemma.
Men annars kan det vara svårt för mig att hålla reda på veckans dagar.
Som idag (måndag,måndag,måndag) då jag for ner till sopstationen med allt som skall sorteras och återvinnas.
Med mig hade jag farmors vackra gamla tavelram
som jag lämnade hos glasmästaren för att få ett spegelglas i,
och så mammas gamla pigtittare som LillNöffe spräckte spegeln på för ett tag sedan.
Vidare till målar´n för att höra om han möjligtvis hade någon koll på vad för färg de använt på väggarna
i badrummen här hemma.
De missade nämligen att måla bakom de hemska gamla badrumsskåpen,
visade det sig då jag tog ned dem för att sätta upp mina egna,
som tyvärr inte täcker den limegröna rutan ovanför handfaten.
Så läckört!
Nej,naturligtvis fanns de uppgifterna inte sparade,
så det blir till att måla om väggarna.
Funderar på att kräva att få den färgen gratis,
då de varit så lata att de inte tagit loss spegelskåp och handdukshängare
innan de målat .
Och fått bra betalt för det dessutom.
Tror ni att jag kommer att våga göra det? ; )
Så tänkte jag litet impulsivt svänga förbi en frisör och få fason på LillNöffes kalufs,
och blev synnerligen irriterad då det på dörren tydligt står att de håller öppet till 18,
men likväl finner att lokalen är släckt och stängd...
Vidare till nästa frisersalong där de visst har stängt mellan 11 och 14!
Det var väl en riktig långlunch,det!
Jahapp,kanske skulle snoka litet på Erikshjälpen,då,
när jag ändå är i krokarna,tänkte jag.
Där kan man ju fynda något flott om man har tur.
Men även dessa slöfockar hade släckt och låst fast det stod på dörren att det skulle vara bemannat!
Nu muttrade jag och svor över sömniga små bondhålor som tar sig friheter med öppettider hur de vill,
och for hem till fjället igen.
Väl hemma ringde sambon och upplyste mig i förbifarten om att det ju är måndag i dag,
och inte tisdag, som jag varit så bergsäker på hela dagen...
Fy,nu känner jag mig bra dum som stått och ryckt i dörrarna
och kastat demonstrativt sura blickar omkring mig nere på byn.
Hoppas ingen sett det.
Fast man kan ju ändå tycka att det är bra slappt att ha vissa speciella tider just för måndagar,
va,kan man inte tycka det?!
Är det service det? ; )
Så var jag förbi min eventuella blivande skola också,
där jag lämnade en kopia av mitt patetiska gymnasiebetyg.
Så skall jag nu i denna stund skicka iväg de bilder som avgör själva inträdesprovet.
Ni kan kanske förstå hur velig och osäker jag känner mig just nu.
Åh,tänk att hela min framtid hänger på dessa simpla foton tagna med min simpla mobilkamera!
Nejdå,jag tror faktist inte att jag behöver oroa mig alltför mycket.
Efter vad jag hört så är det inte direkt rusning till kurserna och utbildningarna här på skolan,
så jag kanske får vara med även om jag inte visar prov på någon lysande talang i dessa bilder.
Nå,här är de utvalda,som jag lovat visa er,
(som jag inte är _helt_ säker på är de slutgiltiga)
som säkert inte kommer att skickas iväg förrens sent i kväll efter mycket tandgnisslan.
Säkert hade det varit enklare att ta foton i färg.
Många motiv blir så mycket bättre i färg,
men jag är väldigt förtjust i just svartvitt,
och ville att de alla skulle gå i samma stil.
Här hade jag tänkt att det kära gamla "Ödlehuset" skulle få representera min nuvarande hembygd.
Det speglar denna avbefolkade och öde skogsby jag bor i väldigt väl,tycker jag,
så här ser det ut överallt i Lillmörtsjön.
Och meningen var ju just att ta en bild som "lämpligt representaterar din hemort"
Dock var det svårt att få till en bra bild...
Här är Storsnörpan som får bli "ett porträtt på en vän eller släkting".
Hon får även vara med på bilden som skall gestalta "rörelse".
Så var det självporträttet som såklart känns jobbigast.
Jag har tagit hemskt många egofoton och stått och skämts för min fåfänga,
men väljer nog till slut det här.
Jag tycker att det gör sig bäst som svartvitt
och jag gillar att det andas litet klassisk 50- eller 60 tals-porträttfotografi.
Jag har faktist en vacker bild av min mamma i samma pose,taget i kiruna på just 60-talet:)
Så det allra svåraste;
"en bild med många människor".
Va? Som jag funderat på denna.
Som jag plågat min omgivning med att ställa upp dem och arrangera dem på alla sätt och vis
inför detta projekt.
Och ändå inte blivit nöjd.
Jag fick nog till slut och tog denna.
Det här fotot är jag minst nöjd med,
men har kommit till en punkt där jag känner att det får lov att duga.
Så här är en bild på många människor.
Människor i mitt liv som jag tycker mycket om och som jag är släkt med.
När jag nu ser bilderna och är i stånd att skicka iväg dem känns de bara helt fel.
Känns alldeles för trista och inte det minsta konstnärliga.
Men nu är det för sent att börja ta nya,de måste in nu,
och jag hoppas att juryn eller vad det nu är för ena som skall bedöma dem,
kan se ett visst potential i dem.
I mig.
Och att jag kan få komma dit och lära mig att bli bättre.
Nej hörrni,vad skall man äta en måndagskväll?
Nu går jag och rotar i frysen
och kanske hinner jag ha maten ståendes på bordet när sambon kommer hem!
Så förvånad han skulle bli då : )
www.youtube.com/watch?v=JwOwYkHlJeg
Här får ni litet "The Mamas and The Papas" så klart!
Dagarna är sig ju ganska lika när man är hemma med de små.
De kommer med nya möjligheter varje gryning,
och försvinner i skymmningen
med alla dessa sekunder,minuter och timmar som gått av mitt liv.
Helgerna brukar jag ha koll på,
då sambon oftast är hemma.
Men annars kan det vara svårt för mig att hålla reda på veckans dagar.
Som idag (måndag,måndag,måndag) då jag for ner till sopstationen med allt som skall sorteras och återvinnas.
Med mig hade jag farmors vackra gamla tavelram
som jag lämnade hos glasmästaren för att få ett spegelglas i,
och så mammas gamla pigtittare som LillNöffe spräckte spegeln på för ett tag sedan.
Vidare till målar´n för att höra om han möjligtvis hade någon koll på vad för färg de använt på väggarna
i badrummen här hemma.
De missade nämligen att måla bakom de hemska gamla badrumsskåpen,
visade det sig då jag tog ned dem för att sätta upp mina egna,
som tyvärr inte täcker den limegröna rutan ovanför handfaten.
Så läckört!
Nej,naturligtvis fanns de uppgifterna inte sparade,
så det blir till att måla om väggarna.
Funderar på att kräva att få den färgen gratis,
då de varit så lata att de inte tagit loss spegelskåp och handdukshängare
innan de målat .
Och fått bra betalt för det dessutom.
Tror ni att jag kommer att våga göra det? ; )
Så tänkte jag litet impulsivt svänga förbi en frisör och få fason på LillNöffes kalufs,
och blev synnerligen irriterad då det på dörren tydligt står att de håller öppet till 18,
men likväl finner att lokalen är släckt och stängd...
Vidare till nästa frisersalong där de visst har stängt mellan 11 och 14!
Det var väl en riktig långlunch,det!
Jahapp,kanske skulle snoka litet på Erikshjälpen,då,
när jag ändå är i krokarna,tänkte jag.
Där kan man ju fynda något flott om man har tur.
Men även dessa slöfockar hade släckt och låst fast det stod på dörren att det skulle vara bemannat!
Nu muttrade jag och svor över sömniga små bondhålor som tar sig friheter med öppettider hur de vill,
och for hem till fjället igen.
Väl hemma ringde sambon och upplyste mig i förbifarten om att det ju är måndag i dag,
och inte tisdag, som jag varit så bergsäker på hela dagen...
Fy,nu känner jag mig bra dum som stått och ryckt i dörrarna
och kastat demonstrativt sura blickar omkring mig nere på byn.
Hoppas ingen sett det.
Fast man kan ju ändå tycka att det är bra slappt att ha vissa speciella tider just för måndagar,
va,kan man inte tycka det?!
Är det service det? ; )
Så var jag förbi min eventuella blivande skola också,
där jag lämnade en kopia av mitt patetiska gymnasiebetyg.
Så skall jag nu i denna stund skicka iväg de bilder som avgör själva inträdesprovet.
Ni kan kanske förstå hur velig och osäker jag känner mig just nu.
Åh,tänk att hela min framtid hänger på dessa simpla foton tagna med min simpla mobilkamera!
Nejdå,jag tror faktist inte att jag behöver oroa mig alltför mycket.
Efter vad jag hört så är det inte direkt rusning till kurserna och utbildningarna här på skolan,
så jag kanske får vara med även om jag inte visar prov på någon lysande talang i dessa bilder.
Nå,här är de utvalda,som jag lovat visa er,
(som jag inte är _helt_ säker på är de slutgiltiga)
som säkert inte kommer att skickas iväg förrens sent i kväll efter mycket tandgnisslan.
Säkert hade det varit enklare att ta foton i färg.
Många motiv blir så mycket bättre i färg,
men jag är väldigt förtjust i just svartvitt,
och ville att de alla skulle gå i samma stil.
Här hade jag tänkt att det kära gamla "Ödlehuset" skulle få representera min nuvarande hembygd.
Det speglar denna avbefolkade och öde skogsby jag bor i väldigt väl,tycker jag,
så här ser det ut överallt i Lillmörtsjön.
Och meningen var ju just att ta en bild som "lämpligt representaterar din hemort"
Dock var det svårt att få till en bra bild...
Här är Storsnörpan som får bli "ett porträtt på en vän eller släkting".
Hon får även vara med på bilden som skall gestalta "rörelse".
Så var det självporträttet som såklart känns jobbigast.
Jag har tagit hemskt många egofoton och stått och skämts för min fåfänga,
men väljer nog till slut det här.
Jag tycker att det gör sig bäst som svartvitt
och jag gillar att det andas litet klassisk 50- eller 60 tals-porträttfotografi.
Jag har faktist en vacker bild av min mamma i samma pose,taget i kiruna på just 60-talet:)
Så det allra svåraste;
"en bild med många människor".
Va? Som jag funderat på denna.
Som jag plågat min omgivning med att ställa upp dem och arrangera dem på alla sätt och vis
inför detta projekt.
Och ändå inte blivit nöjd.
Jag fick nog till slut och tog denna.
Det här fotot är jag minst nöjd med,
men har kommit till en punkt där jag känner att det får lov att duga.
Så här är en bild på många människor.
Människor i mitt liv som jag tycker mycket om och som jag är släkt med.
När jag nu ser bilderna och är i stånd att skicka iväg dem känns de bara helt fel.
Känns alldeles för trista och inte det minsta konstnärliga.
Men nu är det för sent att börja ta nya,de måste in nu,
och jag hoppas att juryn eller vad det nu är för ena som skall bedöma dem,
kan se ett visst potential i dem.
I mig.
Och att jag kan få komma dit och lära mig att bli bättre.
Nej hörrni,vad skall man äta en måndagskväll?
Nu går jag och rotar i frysen
och kanske hinner jag ha maten ståendes på bordet när sambon kommer hem!
Så förvånad han skulle bli då : )
www.youtube.com/watch?v=JwOwYkHlJeg
Här får ni litet "The Mamas and The Papas" så klart!
Fy fanken
vad vi är förkylda här hemma!
Jag som trodde att jag motade Olle i grind i början av veckan
genom att varje kväll dricka c-vitamin och ta en ipren för halsontet.
Det verkade ett tag som om det skulle hjälpa,
men nu är det verkligen totalt stopp i snoken och jag hör själv att jag låter precis som Rickard Wolf!
Ja,jag lyssnade på P3 häromdagen där han medverkade i ett program,
och jag faschinerades då ,som så många gånger tidigare,
av hans otroligt mörka,hesa stämma.
Det är inte lika fascinerande att själv,som kvinna,låta så,
kan jag säga...
Jag har en ganska dov röst i vanliga fall,dock inte att jämnföras med Wolf´s.
Och inte verkar björksaven ha fyllt sin uppgift som välgörande dryck,
för även barnen är bedrövligt snoriga och kraxiga.
Till och med sambon har åkt dit,denna gång.
annars lyckas han alltid klara sig helskinnad genom allt vad vi andra råkar ut för.
Vi måste ha fått på oss en riktigt elak bassellusk där nere i Stockholm förra helgen,
vi har väl blivit extra mottagliga efter att ha varit isolerade från folk och fä så länge :)
Vi börjar kanske bli litet som de gamla hemlighetsfulla indianstammarna i de djupa djunglerna vid Amazonas,
vars immunförsvar inte klarar av att bryta ner baciller från omvärlden.
Fast förhoppningsvis dör vi inte ut i alla fall.
Ja,sedan det senaste inlägget har jag hunnit med storshopping nere i sundsvall
och storstädning här på berget.
Nere i Birsta ,som det enorma affärsområdet heter straxt utanför Sundsvall,
rådde det ju såklart parkeringskaos och enorm trängsel på löningsfredagen.
Men jag lyckades få tag på en fin baddräkt till Storsnörpan
som hitills i sitt liv alltid badat antingen naken utomhus eller iförd badbyxor i pool.
Jag har verkligen ansett det vara onödigt och rent ofunktionellt med badkläder.
De där små rumporna blir ju så kalla och fulla med sand när de har våta kläder på
och springer upp och ner i vattnet.
Barnen har själva också varit nöjda med att vara nakna och fria,
men nu när Storsnörpan ju går i skolan och har bad varje onsdag så går det ju inte an.
Plötsligt duger det heller inte att bara ha ett par små byxor,
en bikini skall det vara,som alla andra flickorna har.
Nå,någon bikini blev det ju ICKE,det bär mig emot att klä henne så vuxet ,
men en jättesöt hel baddräkt valde Lillnöffe ut åt henne.
(Hon befann sig själv hos sin kompis nere i Fränsta
och hämtades inte hem förräns klockan åtta,och då utan större protester,skönt nog!)
Jag letade desperat efter denna bralla på HM också,
men hittade den inte.
Hade gärna provat den och sett om den är lika snygg på mig som på modellen..he he.
Så skulle det handlas mat på ICA Maxi,
och det gick över förväntan bra.
Lillnöffe blev inte akut bajsnödig förräns vid kassan,
fast kanske hade det ändå varit bättre om han blivit det medan vi ännu varit inne i butiken,
då jag kunnat ställa undan vagnen i något hörn.
Nu blev jag ju tvungen att överge hela berget av varor på bandet,efter att ha betalat dem.
Rusade iväg med Lilla Hoppsan och väskan i ena handen och LillNöffe i den andra.
När jag kom tillbaka stod kassörskan och plockade i varor i min vagn
eftersom hon inte kunde rulla bandet för de kunder som stod i den långa kön bakom.
Så visst,
litet stressigt blev det ju på slutet när Lilla Hoppsan tröttnade på att sitta i kundvagnen
och Lill Nöffe på att stå snällt brevid.
Varorna kastades huller som buller ner i kassarna och så galoppperade jag efter den där förbaskade treårstrotsaren som sprungit ut på parkeringen för att hoppa i den uppblåsta hoppborgen de hade där.
Självklart vägrade han sedan att komma ut ur den när jag tyckte att det var dags att åka,
vilket resulterade i lättare nackspärr och allmän genans
när jag fick lov att röd av svett och ilska,
klämma mig in genom den minimala öppningen med en Lilla Hoppsan på armen,
och solglasögonen på trekvart,
för att boktavligen RYCKA ut ungen ur borgen.
PUH!
Men som vanligt måste jag skratta åt det i alla fall.
Kan man göra annat åt en stackars utschasad mamma från vischan som klätt upp sig med solglasögon,
röd skinnjacka och rysk schal för att gå på ICA Maxi?
Ja,för ett år sedan vore det ju vardagsklädsel,
men då jag oftast ikläder mig i sambons kofta från försvaret
och ett par trasiga gamla färgfläckade jeans om dagarna här hemma,
så kändes det väldigt uppsnofsat med något annat.
Uppsnofsat och en aning tillgjort,faktist.
Kanske håller jag på att växa fast i mina gummistövlar?
Jag sörjer ju ofta att jag antagligen aldrig mer kommer att ha användning för mina vackra kostymer och dräkter från "Day " och "Boss" som jag fått och använt i mitt tidigare yrke.
Jag brukar snegla på dem där de hänger i källaren
och kommer nog aldrig att skänka bort dem eller sälja dem,
för de är ju de finaste plaggen jag ägt.
Så ironiskt att jag nu kan sakna att klä mig oklanderligt och sminka mig i en timme varje morgon,
som jag ju var så innerligt trött på för ett år sedan!
Allra mest saknar jag ju hudvården,
och inser först nu hur dyrt det faktist är med alla dessa produkter som jag alltid annars fått gratis
och gjort mig mer eller mindre beroende av.
Det slog mig häromdagen att jag aldrig använt en foundation som kostat mindre än fyra hundra kronor!
Det är ju förstås omöjligt för mig att köpa något dylikt idag,
och jag får väl sucessivt vänja mig av med prestigehudvård nu (jag har ännu litet på lager)
och hitta billigare alternativ.
Endast 867 bagis på Strawberrynet för min favorit kräm från Rubinstein!
Som hittat!:(
Men ja,efter att ha stuvat hela bilen proppfull med matkassar och pojkarna,
for vi till sambons jobb för att hämta upp honom innan vi återvände hem för att pcka upp alla varor igen.
Jag undrar ibland (rätt ofta faktist) om jag kanske är litet udda,
eftersom jag finner en så stor tillfredsställelse och njuter i så stora drag
när jag fyllt alla skafferier,kylskåp och frys med mat.
Jag kan öppna dessa dörrar flera gånger under kvällen bara för att studera innehållet och humma belåtet.
Jag känner mig så rik och trygg och rofylld när jag proppat skåpen fulla.
Litet som någon slags primitiv grottmänniska som säkrat vinterförrådet.
Så hade vi ju litet besök igår.
Mormor och morfar och ett par som de umgås med var här på Lillmörtsjön och inspekterade.
Fast vi höll till hemma hos kusinen och åt god gryta och kladdkaka
som jag haft inne några minuter för länge i ugnen,men som var bra smarrig ändå.
En kolakaka blev det också,
men den skulle nog ha tagits ut ännu tidigare än vad receptet angav,för den blev rätt torr och trist.
Jag fick några vackra trasmattor av mormor som hon själv vävt och jag tycker att de gjorde sig riktigt bra här hemma.
Inget vidare trevligt ljus idag,kanske,
men det blev liksom litet mer ombonat i sovrummet,tycker jag.
För övrigt rännde jag och sambon runt som två torra skinn efter LillNöffe i går.
Han var omöjligare än omöjligast,
och vägrade lyssna vad man än sa åt honom.
På väg ner till sjön blev han brutalt stoppad av kusinens man,
vilket gjorde honom ytterst förnärmad.
Han kom grinandes till mig och kunde inte alls förstå hur någon som brukar vara så glad och snäll och rolig plötsligt kunde säga ifrån på skarpen.
Att det är förbjudet att vara på bryggan själv tycks han ha glömt alldeles.
En stund senare stod han inne hos hästarna i hagen,
trots att vi alla upprepade gånger talat om för honom hur farligt det är.
Att han inte själv har någon rädsla i kroppen vet jag ju,
men själv blir jag som bedövad av skräck,
som förvandlas till någon sorts konstig ilska ,
och jag rusade fram och drog honom i örat därifrån.
Ja,det gjorde jag faktist.
Nej,nog för att han brukar försöka göra som han vill nu för tiden,
men igår var han mer bedrövlig än vanligt!
På måndag skall jag ringa till kommunen igen och tjata litet om en plats på dagis,
och tills han börjar där
får vi väl helt enkelt promenera en mil om dagen med honom
så att han av ren utmattning ger fasen i att hitta på rackartyg.
Min otäcka lilla älskling..
Fast det här med att ringa till kommunen och tjata bär mig litet emot,skall jag säga.
Jag vet att alla brukar råda till det,
att det tydligen är så man skall göra,men jag tycker att det känns så obehagligt,jag.
Vad skall man säga?
"Ja hej,jag vet att du sa att det inte fanns en plats till honom förens i juni,
men nu vill jag ha en ändå,eftersom jag vet att ni sitter och håller på en!"
Varför skulle de göra det?
Varför skulle de säga att det inte finns platser om det nu gör det?
Problemet är ju bara att Lill Nöffe är så ensam just nu
och att Storsnörpan ju ändå går på sommarlov i juni och vi kan fara iväg på litet roligare saker.
Nej nu har min lilla snoris somnat en stund,
de stora bygger koja och äter pizzabullar däruppe,
och jag skall passa på att jobba litet i källaren när det ändå är en grå och trist dag.
(När våren äntligen kommit glömmer jag först att den innehåller sådana här dagar också,
att det inte BARA kommer att vara solsken och värme från och med nu.
Blir snopen och sur när det är molningt och dystert.)
Jag tänkte börja lägga golv där nere,
och så snart som möjligt hugga i med badrummet.
Jag vill verkligen få i ordning det ordentligt,
eftersom jag längtar efter ett badkar med tassar så jag kan gå åt!
Storsnörpan är en mycket proffsig kojbyggare,faktist.
Jag som trodde att jag motade Olle i grind i början av veckan
genom att varje kväll dricka c-vitamin och ta en ipren för halsontet.
Det verkade ett tag som om det skulle hjälpa,
men nu är det verkligen totalt stopp i snoken och jag hör själv att jag låter precis som Rickard Wolf!
Ja,jag lyssnade på P3 häromdagen där han medverkade i ett program,
och jag faschinerades då ,som så många gånger tidigare,
av hans otroligt mörka,hesa stämma.
Det är inte lika fascinerande att själv,som kvinna,låta så,
kan jag säga...
Jag har en ganska dov röst i vanliga fall,dock inte att jämnföras med Wolf´s.
Och inte verkar björksaven ha fyllt sin uppgift som välgörande dryck,
för även barnen är bedrövligt snoriga och kraxiga.
Till och med sambon har åkt dit,denna gång.
annars lyckas han alltid klara sig helskinnad genom allt vad vi andra råkar ut för.
Vi måste ha fått på oss en riktigt elak bassellusk där nere i Stockholm förra helgen,
vi har väl blivit extra mottagliga efter att ha varit isolerade från folk och fä så länge :)
Vi börjar kanske bli litet som de gamla hemlighetsfulla indianstammarna i de djupa djunglerna vid Amazonas,
vars immunförsvar inte klarar av att bryta ner baciller från omvärlden.
Fast förhoppningsvis dör vi inte ut i alla fall.
Ja,sedan det senaste inlägget har jag hunnit med storshopping nere i sundsvall
och storstädning här på berget.
Nere i Birsta ,som det enorma affärsområdet heter straxt utanför Sundsvall,
rådde det ju såklart parkeringskaos och enorm trängsel på löningsfredagen.
Men jag lyckades få tag på en fin baddräkt till Storsnörpan
som hitills i sitt liv alltid badat antingen naken utomhus eller iförd badbyxor i pool.
Jag har verkligen ansett det vara onödigt och rent ofunktionellt med badkläder.
De där små rumporna blir ju så kalla och fulla med sand när de har våta kläder på
och springer upp och ner i vattnet.
Barnen har själva också varit nöjda med att vara nakna och fria,
men nu när Storsnörpan ju går i skolan och har bad varje onsdag så går det ju inte an.
Plötsligt duger det heller inte att bara ha ett par små byxor,
en bikini skall det vara,som alla andra flickorna har.
Nå,någon bikini blev det ju ICKE,det bär mig emot att klä henne så vuxet ,
men en jättesöt hel baddräkt valde Lillnöffe ut åt henne.
(Hon befann sig själv hos sin kompis nere i Fränsta
och hämtades inte hem förräns klockan åtta,och då utan större protester,skönt nog!)
Jag letade desperat efter denna bralla på HM också,
men hittade den inte.
Hade gärna provat den och sett om den är lika snygg på mig som på modellen..he he.
Så skulle det handlas mat på ICA Maxi,
och det gick över förväntan bra.
Lillnöffe blev inte akut bajsnödig förräns vid kassan,
fast kanske hade det ändå varit bättre om han blivit det medan vi ännu varit inne i butiken,
då jag kunnat ställa undan vagnen i något hörn.
Nu blev jag ju tvungen att överge hela berget av varor på bandet,efter att ha betalat dem.
Rusade iväg med Lilla Hoppsan och väskan i ena handen och LillNöffe i den andra.
När jag kom tillbaka stod kassörskan och plockade i varor i min vagn
eftersom hon inte kunde rulla bandet för de kunder som stod i den långa kön bakom.
Så visst,
litet stressigt blev det ju på slutet när Lilla Hoppsan tröttnade på att sitta i kundvagnen
och Lill Nöffe på att stå snällt brevid.
Varorna kastades huller som buller ner i kassarna och så galoppperade jag efter den där förbaskade treårstrotsaren som sprungit ut på parkeringen för att hoppa i den uppblåsta hoppborgen de hade där.
Självklart vägrade han sedan att komma ut ur den när jag tyckte att det var dags att åka,
vilket resulterade i lättare nackspärr och allmän genans
när jag fick lov att röd av svett och ilska,
klämma mig in genom den minimala öppningen med en Lilla Hoppsan på armen,
och solglasögonen på trekvart,
för att boktavligen RYCKA ut ungen ur borgen.
PUH!
Men som vanligt måste jag skratta åt det i alla fall.
Kan man göra annat åt en stackars utschasad mamma från vischan som klätt upp sig med solglasögon,
röd skinnjacka och rysk schal för att gå på ICA Maxi?
Ja,för ett år sedan vore det ju vardagsklädsel,
men då jag oftast ikläder mig i sambons kofta från försvaret
och ett par trasiga gamla färgfläckade jeans om dagarna här hemma,
så kändes det väldigt uppsnofsat med något annat.
Uppsnofsat och en aning tillgjort,faktist.
Kanske håller jag på att växa fast i mina gummistövlar?
Jag sörjer ju ofta att jag antagligen aldrig mer kommer att ha användning för mina vackra kostymer och dräkter från "Day " och "Boss" som jag fått och använt i mitt tidigare yrke.
Jag brukar snegla på dem där de hänger i källaren
och kommer nog aldrig att skänka bort dem eller sälja dem,
för de är ju de finaste plaggen jag ägt.
Så ironiskt att jag nu kan sakna att klä mig oklanderligt och sminka mig i en timme varje morgon,
som jag ju var så innerligt trött på för ett år sedan!
Allra mest saknar jag ju hudvården,
och inser först nu hur dyrt det faktist är med alla dessa produkter som jag alltid annars fått gratis
och gjort mig mer eller mindre beroende av.
Det slog mig häromdagen att jag aldrig använt en foundation som kostat mindre än fyra hundra kronor!
Det är ju förstås omöjligt för mig att köpa något dylikt idag,
och jag får väl sucessivt vänja mig av med prestigehudvård nu (jag har ännu litet på lager)
och hitta billigare alternativ.
Endast 867 bagis på Strawberrynet för min favorit kräm från Rubinstein!
Som hittat!:(
Men ja,efter att ha stuvat hela bilen proppfull med matkassar och pojkarna,
for vi till sambons jobb för att hämta upp honom innan vi återvände hem för att pcka upp alla varor igen.
Jag undrar ibland (rätt ofta faktist) om jag kanske är litet udda,
eftersom jag finner en så stor tillfredsställelse och njuter i så stora drag
när jag fyllt alla skafferier,kylskåp och frys med mat.
Jag kan öppna dessa dörrar flera gånger under kvällen bara för att studera innehållet och humma belåtet.
Jag känner mig så rik och trygg och rofylld när jag proppat skåpen fulla.
Litet som någon slags primitiv grottmänniska som säkrat vinterförrådet.
Så hade vi ju litet besök igår.
Mormor och morfar och ett par som de umgås med var här på Lillmörtsjön och inspekterade.
Fast vi höll till hemma hos kusinen och åt god gryta och kladdkaka
som jag haft inne några minuter för länge i ugnen,men som var bra smarrig ändå.
En kolakaka blev det också,
men den skulle nog ha tagits ut ännu tidigare än vad receptet angav,för den blev rätt torr och trist.
Jag fick några vackra trasmattor av mormor som hon själv vävt och jag tycker att de gjorde sig riktigt bra här hemma.
Inget vidare trevligt ljus idag,kanske,
men det blev liksom litet mer ombonat i sovrummet,tycker jag.
För övrigt rännde jag och sambon runt som två torra skinn efter LillNöffe i går.
Han var omöjligare än omöjligast,
och vägrade lyssna vad man än sa åt honom.
På väg ner till sjön blev han brutalt stoppad av kusinens man,
vilket gjorde honom ytterst förnärmad.
Han kom grinandes till mig och kunde inte alls förstå hur någon som brukar vara så glad och snäll och rolig plötsligt kunde säga ifrån på skarpen.
Att det är förbjudet att vara på bryggan själv tycks han ha glömt alldeles.
En stund senare stod han inne hos hästarna i hagen,
trots att vi alla upprepade gånger talat om för honom hur farligt det är.
Att han inte själv har någon rädsla i kroppen vet jag ju,
men själv blir jag som bedövad av skräck,
som förvandlas till någon sorts konstig ilska ,
och jag rusade fram och drog honom i örat därifrån.
Ja,det gjorde jag faktist.
Nej,nog för att han brukar försöka göra som han vill nu för tiden,
men igår var han mer bedrövlig än vanligt!
På måndag skall jag ringa till kommunen igen och tjata litet om en plats på dagis,
och tills han börjar där
får vi väl helt enkelt promenera en mil om dagen med honom
så att han av ren utmattning ger fasen i att hitta på rackartyg.
Min otäcka lilla älskling..
Fast det här med att ringa till kommunen och tjata bär mig litet emot,skall jag säga.
Jag vet att alla brukar råda till det,
att det tydligen är så man skall göra,men jag tycker att det känns så obehagligt,jag.
Vad skall man säga?
"Ja hej,jag vet att du sa att det inte fanns en plats till honom förens i juni,
men nu vill jag ha en ändå,eftersom jag vet att ni sitter och håller på en!"
Varför skulle de göra det?
Varför skulle de säga att det inte finns platser om det nu gör det?
Problemet är ju bara att Lill Nöffe är så ensam just nu
och att Storsnörpan ju ändå går på sommarlov i juni och vi kan fara iväg på litet roligare saker.
Nej nu har min lilla snoris somnat en stund,
de stora bygger koja och äter pizzabullar däruppe,
och jag skall passa på att jobba litet i källaren när det ändå är en grå och trist dag.
(När våren äntligen kommit glömmer jag först att den innehåller sådana här dagar också,
att det inte BARA kommer att vara solsken och värme från och med nu.
Blir snopen och sur när det är molningt och dystert.)
Jag tänkte börja lägga golv där nere,
och så snart som möjligt hugga i med badrummet.
Jag vill verkligen få i ordning det ordentligt,
eftersom jag längtar efter ett badkar med tassar så jag kan gå åt!
Storsnörpan är en mycket proffsig kojbyggare,faktist.
ÅH!
Jag tror faktist inte att det finns något här i världen
som kan ge mig starkare lyckokänslor än detta;
Att vakna brevid en sådan här liten människa
som snusar i mitt öra och morrar litet i sömnen då och då.
Att ligga tätt intill en sådan här varm liten kropp
som doftar så gott och som plötsligt rycker till i sin djupa sömn.
Hur kan jag inte vara jordens allra gladaste människa
när jag vaknar tidigt en morgon av att fåglarna sjunger högt och ljuvligt i träden utanför,
solen kikar in genom vita gardiner och värmer det kalla golvet,
och min alldeles egna lilla rufsiga bebis krafsar mig på bröstet och viskar "Tutta"?!
Tänk att livet är fyllt av alldeles underbara små ögonblick,
att vardagen kan bjuda på små lyckorus när som helst.
Det är ju inte alltid man har tid och förmåga att ta vara på dem,
ibland ser man dem inte,känner inte igen dem ens en gång,
och det är så synd!
Kanske är man inställd på att känna långvarig lycka,
man jagar hela tiden efter det som är än bättre,
väntar på det som snart skall komma
och missar allt det lilla i livet som förtjänar att uppskattas.
Jag har svårt att tro att en människa någonsin kan gå omkring
och vara konstant lycklig och tillfredsställd alla sina dagar.
Jag tror inte att man kan uppnå ett varaktigt stadium av glädje,
det måste nog alltid finnas kontraster till känslorna.
Men jag tror att alla människor skulle vara gladare och lyckligare litet _oftare_,
om vi bara tog oss tid att se och uppskatta just de små detaljerna som är så vackra i våra liv.
Om man verkligen tog till sig även de allra enklaste små medgångarna och glimtarna av ljus,
så skulle de samlade vid dagens slut göra underverk för ens humör!
Tror jag.=)
Ja,jag fick en härlig start på dagen och jag känner mig positivt inställd till livet,ha ha.
I dag skall det städas och bakas.
I morgon får vi nämligen besök av min mormor och morfar och två av deras vänner.
Kusinen min skall stå för varmrätt och jag hade tänkt att bjuda på efterätt.
Frågan är bara vad.
En enkel och klassisk fryst cheesecake med bär till är ju aldrig fel,
men när jag googlade litet kom jag över några kladdkakerecept
med en aning extra finesser och ingridienser,så nu blev jag litet villrådig...
Vaniljkladdkaka
kolakladdkaka
chokladkladdkaka eller
cheesecake?
Ni skall i alla fall få receptet på chokladkakan av mig,
jag antar att vi alla har ett väl beprövat recept på dessa,
men jag har då aldrig sett ett med sådana här ingridienser;
Kladdkaka utan ägg!
* 150 g smör
* 4 msk ljus sirap
* 3 dl socker
* 3 dl mjöl
* 1 dl kakao
* 1,5 dl grädde
* 1 krm salt
Smält smöret och blanda ner sirapen.
Blanda ner sockret och vispa i torrvarorna.
Rör ner grädden och rör till en jämn smet.
Slå i en smord form och grädda i 180 grader i 20 minuter.
Servera med vaniljglass eller grädde förstås!
Ja,bli inte arga nu om den inte alls blir lika bra som er gamla vanliga,
jag har ju ännu inte provat den här själv.
Men just sirapen och grädden verkar bra lovande,tycker jag!:)
Nu skall jag och pojkarna först och främst åka och handla litet inför helgen.
så skall vi förbi Storsnörpans skola eftersom jag glömde packa med smörgås och frukt till fredagsutflykten.
Dessutom har hon tydligen tagit tre märken på simmningen om onsdagarna,
så jag skall betala för att få de små broscherna.
När jag frågade vad det var för uppgifter hon klarat
så berättade hon att hon lärt sig
"koka kaffe",att "glida så här i vattnet "
och att "dyka ner under vattnet stenlänge,så att man nästan drunknar."
Efter skolan skall hon gå hem till en kompis och leka,
och vad stackars LillNöffe skall hitta på har jag ingen aning om.
Apropå det skall jag hinna med att ringa friluftsfrämjandet här på orten,
de ordnar en Mulleskola nu i maj,men med barn från 4 till 6 år.
Jag hoppas att jag kan snacka in honom där fastän han inte hunnit fylla än,
så att han åtminstone får se ungar på närmare håll!
Jag önskar att ni också har en härlig och solig dag idag,
och att ni orkar tänka positivt!
(Jag vet inte varför,
men "att plocka guldkorn ur tillvaron" är en mening jag inte tycker om.
Jag har ju en del sådana där hatuttryck,och detta kan jag inte med.
Men om jag nu inte vore som jag är,
skulle jag kanske säga åt er riktigt förnumstigt och käckt att göra det!
"Plocka guldkornen ur tillvaron" alltså..)
som kan ge mig starkare lyckokänslor än detta;
Att vakna brevid en sådan här liten människa
som snusar i mitt öra och morrar litet i sömnen då och då.
Att ligga tätt intill en sådan här varm liten kropp
som doftar så gott och som plötsligt rycker till i sin djupa sömn.
Hur kan jag inte vara jordens allra gladaste människa
när jag vaknar tidigt en morgon av att fåglarna sjunger högt och ljuvligt i träden utanför,
solen kikar in genom vita gardiner och värmer det kalla golvet,
och min alldeles egna lilla rufsiga bebis krafsar mig på bröstet och viskar "Tutta"?!
Tänk att livet är fyllt av alldeles underbara små ögonblick,
att vardagen kan bjuda på små lyckorus när som helst.
Det är ju inte alltid man har tid och förmåga att ta vara på dem,
ibland ser man dem inte,känner inte igen dem ens en gång,
och det är så synd!
Kanske är man inställd på att känna långvarig lycka,
man jagar hela tiden efter det som är än bättre,
väntar på det som snart skall komma
och missar allt det lilla i livet som förtjänar att uppskattas.
Jag har svårt att tro att en människa någonsin kan gå omkring
och vara konstant lycklig och tillfredsställd alla sina dagar.
Jag tror inte att man kan uppnå ett varaktigt stadium av glädje,
det måste nog alltid finnas kontraster till känslorna.
Men jag tror att alla människor skulle vara gladare och lyckligare litet _oftare_,
om vi bara tog oss tid att se och uppskatta just de små detaljerna som är så vackra i våra liv.
Om man verkligen tog till sig även de allra enklaste små medgångarna och glimtarna av ljus,
så skulle de samlade vid dagens slut göra underverk för ens humör!
Tror jag.=)
Ja,jag fick en härlig start på dagen och jag känner mig positivt inställd till livet,ha ha.
I dag skall det städas och bakas.
I morgon får vi nämligen besök av min mormor och morfar och två av deras vänner.
Kusinen min skall stå för varmrätt och jag hade tänkt att bjuda på efterätt.
Frågan är bara vad.
En enkel och klassisk fryst cheesecake med bär till är ju aldrig fel,
men när jag googlade litet kom jag över några kladdkakerecept
med en aning extra finesser och ingridienser,så nu blev jag litet villrådig...
Vaniljkladdkaka
kolakladdkaka
chokladkladdkaka eller
cheesecake?
Ni skall i alla fall få receptet på chokladkakan av mig,
jag antar att vi alla har ett väl beprövat recept på dessa,
men jag har då aldrig sett ett med sådana här ingridienser;
Kladdkaka utan ägg!
* 150 g smör
* 4 msk ljus sirap
* 3 dl socker
* 3 dl mjöl
* 1 dl kakao
* 1,5 dl grädde
* 1 krm salt
Smält smöret och blanda ner sirapen.
Blanda ner sockret och vispa i torrvarorna.
Rör ner grädden och rör till en jämn smet.
Slå i en smord form och grädda i 180 grader i 20 minuter.
Servera med vaniljglass eller grädde förstås!
Ja,bli inte arga nu om den inte alls blir lika bra som er gamla vanliga,
jag har ju ännu inte provat den här själv.
Men just sirapen och grädden verkar bra lovande,tycker jag!:)
Nu skall jag och pojkarna först och främst åka och handla litet inför helgen.
så skall vi förbi Storsnörpans skola eftersom jag glömde packa med smörgås och frukt till fredagsutflykten.
Dessutom har hon tydligen tagit tre märken på simmningen om onsdagarna,
så jag skall betala för att få de små broscherna.
När jag frågade vad det var för uppgifter hon klarat
så berättade hon att hon lärt sig
"koka kaffe",att "glida så här i vattnet "
och att "dyka ner under vattnet stenlänge,så att man nästan drunknar."
Efter skolan skall hon gå hem till en kompis och leka,
och vad stackars LillNöffe skall hitta på har jag ingen aning om.
Apropå det skall jag hinna med att ringa friluftsfrämjandet här på orten,
de ordnar en Mulleskola nu i maj,men med barn från 4 till 6 år.
Jag hoppas att jag kan snacka in honom där fastän han inte hunnit fylla än,
så att han åtminstone får se ungar på närmare håll!
Jag önskar att ni också har en härlig och solig dag idag,
och att ni orkar tänka positivt!
(Jag vet inte varför,
men "att plocka guldkorn ur tillvaron" är en mening jag inte tycker om.
Jag har ju en del sådana där hatuttryck,och detta kan jag inte med.
Men om jag nu inte vore som jag är,
skulle jag kanske säga åt er riktigt förnumstigt och käckt att göra det!
"Plocka guldkornen ur tillvaron" alltså..)
Storsnörpan påpekade
att jag glömt visa er något viktigt.
Nämligen detta;
Livselexiret!
Jag blev litet brydd när jag sågade i björkarna i går och det rann sav så det skvalade.
Blev tvungen att ringa till pappa (han vet ju allt i hela världen,
som jag faktist trodde och skröt om inför mina vänner som liten)
och fråga om det var tillåtet att såga björk på våren.
Det var det ju,
men jag blev inte kvitt känslan av att jag skadade trädet förfärligt...
Han berättade att det av vissa anses som rent undergörande att dricka björksav.
Idag rann det inte längre,utan droppade bara stilla där jag kapat grenar,
och barnen sprang från träd till träd och drack.
Snörpan tyckte att vi som har så litet pengar skulle tappa det på flaskor och sälja nere i byn! =)
Vi får väl se hur friska och krya de håller sig framöver...
Själv tyckte jag inte att det smakade mycket,
som litet sötare vatten,bara.
Så,det var det viktiga tillägget i sin helhet. =)
Nämligen detta;
Livselexiret!
Jag blev litet brydd när jag sågade i björkarna i går och det rann sav så det skvalade.
Blev tvungen att ringa till pappa (han vet ju allt i hela världen,
som jag faktist trodde och skröt om inför mina vänner som liten)
och fråga om det var tillåtet att såga björk på våren.
Det var det ju,
men jag blev inte kvitt känslan av att jag skadade trädet förfärligt...
Han berättade att det av vissa anses som rent undergörande att dricka björksav.
Idag rann det inte längre,utan droppade bara stilla där jag kapat grenar,
och barnen sprang från träd till träd och drack.
Snörpan tyckte att vi som har så litet pengar skulle tappa det på flaskor och sälja nere i byn! =)
Vi får väl se hur friska och krya de håller sig framöver...
Själv tyckte jag inte att det smakade mycket,
som litet sötare vatten,bara.
Så,det var det viktiga tillägget i sin helhet. =)
